Värdegrunden är det kitt som håller samman ett samhälle. Den måste ha fasta rötter om den skall kunna äga bestånd i tider då det stormar. Det räcker inte att den deklareras i tjusiga dokument eller till hjärtat vädjande manifestationer. (Varenda företag och institution som vill hänga med håller sig med värdegrund idag, men vad får det för konsekvens i praktiken?) Den måste komma till uttryck i handling. Först när den kräver reella uppoffringar av dig prövas dess äkthet.
Finns en gemensam värdegrund i Europa? Globalt? Visst finns det. FN´s deklaration om de mänskliga rättigheterna försöker formulera något av detta.
De hundras upprop under devisen #jagdelar som sätter ord på en väsentlig del av denna värdegrund, alla människors lika värde är därför inte svårt att stämma in i:
”Vi står upp för medmänsklighet och humanitet. Vi tar avstånd från alla former av hat, hot och rasism.Kring alla människors lika värde finns inget utrymme för kompromiss.”
Björn Wiman skriver att bred enighet råder i det svenska samhället kring tanken om alla människors lika värde och refererar den som ett ideal från upplysningen. Jag skulle säga att det ligger redan i den kristna värdegrund som Europa ärvt där det dubbla kärleksbudskapet rotat i Guds kärlek till alla människor är grunden. Katolska kyrkans sociallära har formulerat vad det innebär i vår tids kontext.
Landets statschef står som sig bör med i uppropet och Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén får stå som representant för den samlade kristenheten.
Varför känner jag ändå en viss tveksamhet inför initiativet? Varför upplever jag inte ett helhjärtat engagemang för detta. Inte så att jag inte delar värdegrunden som refereras till, och jag önskar verkligen att uppropet kan bära mycket god frukt, men befarar samtidigt att det kan upplevas som moralistiskt ifrågasättande, exkluderande av människor som kanske i likhet med många som röstat på SD som har frågor kring invandringen men som absolut inte i skäl och hjärta ifrågasätter värdegrunden. Eftersom fler än jag som jag talat med reagerat så på texten bestämde jag mig att skriva om detta.
Igår bloggade jag om att psudodebatternas tid var över och att det nu är tid att lyssna till varandra och behandla reella problem. Med hjärta och själ i vår värdegrund och med hjärna och förnuft utan hycklande belysa de verkliga problemen måste vi gå fram. Jag vill referera till en text som jag tycker på ett bra sätt belyser de svårigheter och dilemman som vi står inför om flyktingströmmarna alltmer ökar de närmaste åren och oron till följd av de problem som diktatorers och IS agerande i världen inte tas itu med: Björn Östbring som bloggar om De blinda fläckarna i flyktingfrågan.
Vi behöver just nu agera med både hjärta och hjärna. Det räcker inte med hjärtliga deklarationer. Det krävs politiskt tydligt ledarskap som riktar in sig på ökat humanitärt bistånd både i form av asyl och att satsa betydande summor på att hjälpa människor i krisområdena och angränsande länder och insatser, diplomatiska och militära, som tar itu med den politiska situationen i de delar av världen där befolkningen just nu utsätts för lidanden utan gräns.
Bilden av lille treårige Alans döda kropp fick stark symbolisk betydelse. Plötsligt förstod alla vad det handlade om. Att den spreds över världen passade precis in i det skede då flyktingströmmarna mot Europas gränser blev alltmer omfattande. Vi har en krissituation som liknar den efter Andra världskriget. Påven och Angela Merkel är exempel på röster som länge har manat till besinning och att handla för att hjälpa de människor som är i nöd, ändå har Europa gått som i dvala och inte velat förstå vad som sker utan byggt allt större hinder mot att ta sig in i EU. Nu ökar villigheten att hjälpa bland Europas befolkning. Ett företag ställde in en Rom-resa för personalen och skänkte istället 400.000 kr till flyktinghjälpen. Cameron som tidigare varit negativ till att ta emot fler flyktingar har ändrat ståndpunkt och säger att Storbritannien måste ta sitt moraliska ansvar för situationen. Han är en allvarlig människa, jag tror inte bara det är prat.
Ärkebiskop Antje Jackelén tolkade vad som håller på att ske när hon talade om att det måste bli slut på alla pseudodebatter. Nu måste vi se verkligheten och hjälpa praktiskt där det går och öka ansträngningarna för att få till stånd lösningar som gör att människor inte längre behöver fly från hus och hem.
Här i Sverige har vi länge stuckit huvudet i busken och ägnat oss åt navelskådande pseudodebatter: Vem är mest antirasistisk, feministisk, hbtq-vänlig etc och vem har egentligen rätt att representera en viss grupp, allt talet om vita heterosexuella män o.s.v. När Reinfeldt höll sitt berömda tal om att svenska folket bör öppna sina hjärtan var debatten fortfarande präglad av detta och de falska motsättningar det innebar: Pensionärernas sylt på pannkakan mot att ta emot flyktingar, hinder för att ta emot flyktingar för att det kan dölja sig en handfull terrorister, att man hellre skall hjälpa på plats i flyktingarnas hemländer etc. Reinfeldt blev misstrodd för att man inte litade på att han var villig att hantera de reella problem man måste ta tag i samtidigt som man hjälper, man såg det som tomma ord och en partsinlaga i pseudodebatten. Idag kan man kanske se hans tal i ett nytt ljus. Jag vet inte om ni håller med mig, men mitt i allt elände känns luften faktisk lättare att andas nu när pesudodebatterna punkterats och vi kan ägna oss åt den verklighet som är uppenbar för alla.
En som bidragit till att trissa upp den polariserade stämningen är den (nu inte längre) anonyma signaturen och bloggaren Julia Caesar. Niklas Orrenius beskriver i ett mycket intressant reportage i DN idag hur han blev intresserad av att lära känna människan bakom denna arga, frustrerade, rasistiska bloggare och näthatare som växt till en maktfaktor och började forska i vem hon var. Han beskriver hur hennes krönikor fått stor betydelse för många i det skede då SD förvandlades från ett obetydligt parti till en betydande kraft i det politiska landskapet. Jag tror det är helt rätt att vi talar med varandra och lär känna varandra hellre än att försöka isolera varandra. När man granskar idéerna och människors rädsla och fruktan i ljuset ser man vad det går för.
Nu handlar det om att hjälpa dessa flyktingar som verkligen har ett asylbehov. Orban representerar andra sidan i den konflikt som finns bland Europas politiker. Han målar upp en bild av massinvandring där inte bara flyktingar, utan också andra människor utan direkt hjälpbehov från den muslimska världen kommer att välla in i Europa så de ursprungliga europeerna kommer att vara i minoritet. och Europa förlorar sin kristna värdegrund. Det låter för mig som en obefogad rädsla. Framförallt får en sådan rädsla inte styra oss till att strunta i att hjälpa människor som är i nöd och har verkliga skyddsbehov. Att strunta i att hjälpa är verkligen att sälja ut sin kristna själ. Men vi får inte tappa modet för att politiker inte är eniga. Politik är att vilja och här krävs ledarskap för att peka ut en riktning och överbrygga motsättningar och få andra med sig.
Merkel framstår som den politiker som har förutsättning att ta ledarskapet i denna process, men det behövs också fler politiker med mod och visionär kraft. Vi måste få ett slut på de dödliga resorna över Medelhavet och ta initiativet från de hänsynslösa flyktingsmugglarna genom att erbjuda anständiga vägar för flyktingarna att söka asyl i Europeiska länder. Tänk på de vita bussarna i samband med Andra världskriget och Raoul Wallenberg. Liknande initiativ behövs idag.
Samtidigt måste vi faktiskt göra mer för att engagera oss i grundorsaken till flyktingströmmarna så att människor slipper fly. Blickarna riktas mot Syrien där en stor del av landets befolkning faktiskt är på flykt. Landets president har för länge sedan förbrukat sitt förtroende. Omvärlden kan inte stillatigande se på när ett folk plågas på detta sätt. Samtidigt har vi IS med dess ännu värre barbariska hantering av människor. De försöker inte ens dölja detta utan skryter med det för att skrämma, men tydligen också väcka beundran och hänförelse hos en del som i denna polariserade pseudovärld dras till dem. IS kan växa sig stark tack vare övriga konflikter i regionen där man inte förmår att kraftsamla mot dem. På sikt kan de bli ännu farligare och hota även Europa. Vill inte Europa översvämmas av ännu större flyktingströmmar år efter år och slippa hotet från ett Kalifat som växer sig allt starkare, så bör man i ren självbevarelsedrift agera.
Ett sätt att börja bekämpa Assad vore att införa en flygförbudszon inom Syrien så att han inte kan bomba sin egen befolkning. Assads kapitulation och en ny regering är en förutsättning för att kunna bekämpa IS effektivt.
Irak har kommit i skymundan på sista tiden, men även där lider människor. Kristna, muslimer som inte tillhör rätt trosinriktning och andra folkgrupper förföljs, kvinnor kidnappas. Var finns omvärldens vilja att ge skydd? Nuri Kino är en av de journalister som ständigt försöker göra oss uppmärksamma på detta.
Tidigare i år gav påven ut miljöencyklikan Laudato Si. Här min högst inofficiella egna översättning av punkterna 66-67:
Skapelseberättelserna i 1 Moseboken framställer i symboliskt berättande form djupa lärdomar om människans existens och dess realitet i historien. De framställer människolivet som grundat på tre fundamentala och med varandra nära förbundna relationer:
med Gud,
med medmänniskan
med jorden själv.
Enligt Bibeln har dessa tre relationer blivit brutna, både i yttre bemärkelse och inom oss själva. Denna brustenhet är synd. Harmonin mellan Skaparen, mänskligheten och skapelsen i sin helhet bröts sönder genom att vi föredrog att ta Guds plats och vägrade att acceptera vår begränsning som skapade varelser. Detta i sin tur förvanskade vårt mandat att råda över jorden (1 Mos 1:28), bruka och bevara den (1 Mos 2:15). Därför har den ursprungligen harmoniska relationen mellan människa och natur blivit konfliktartad (1 Mos 3:17-19).
Det är betecknande att den harmoni som S:t Franciskus av Assisi erfor med hela skapelsen sågs som ett helande av det sönderbrutna. S:T Bonaventura antog att S:t Franciskus på något sätt återvände till den ursprungliga oskulden genom universell försoning med allt skapat. Detta är långt från vår situation idag där synden är manifesterad i all sin destruktiva kraft i krig, olika former av våld, utnyttjande och missbruk, övergivandet av de mest sårbara och attacker mot naturen.
Vi är inte Gud. Jorden var här före oss och den har givits oss. Detta ger oss möjlighet att reagera på anklagelsen att det judisk-kristna tänkandet, på grundval av skapelseberättelsen som ger människan ”herravälde” över jorden (1 Mos 1:28), har uppmuntrat till otyglad exploatering av naturen genom att utmåla henne som dominant och destruktiv till sin natur. Detta är inte en korrekt tolkning av Bibeln som den förstås av kyrkan. Även om det är sant att vi kristna tidvis haft en felaktig tolkning av Bibeln, så måste vi numera kraftfullt avvisa tanken att vår skapelse till Guds avbild och getts herravälde över jorden motiverar absolut herravälde över andra varelser.
De bibliska texterna måste läsas i sitt sammanhang, med en lämplig hermeneutik som inser att de säger åt oss att ”bruka och bevara” den jordiska trädgården (Mos 02:15). ”Bruka” avser att odla, plöja eller arbeta, medan ”bevara” betyder att ha omsorg om, övervaka, skydda. Detta innebär ett ömsesidigt ansvar mellan människan och naturen. Varje samhälle kan ta av det jorden ger vad det behöver för sitt uppehälle, men det har också skyldighet att skydda jorden och säkerställa dess fruktbarhet för kommande generationer. ”Jorden är Herrens” (Ps 24: 1); honom tillhör ”jorden med allt som är på den” (5 Mos 10:14). Därför avvisar Gud varje anspråk på absolut ägande: ”När ni säljer jord skall ni inte sälja den för all framtid, ty landet är mitt. Ni är ju främlingar och gäster hos mig ”(3 Mos 25:23).
Father, we praise you with all your creatures.
They came forth from your all-powerful hand;
they are yours, filled with your presence and your tender love.
Praise be to you!
Son of God, Jesus,
through you all things were made.
You were formed in the womb of Mary our Mother,
you became part of this earth,
and you gazed upon this world with human eyes.
Today you are alive in every creature
in your risen glory.
Praise be to you!
Holy Spirit, by your light
you guide this world towards the Father’s love
and accompany creation as it groans in travail.
You also dwell in our hearts
and you inspire us to do what is good.
Praise be to you!
Triune Lord, wondrous community of infinite love,
teach us to contemplate you
in the beauty of the universe,
for all things speak of you.
Awaken our praise and thankfulness
for every being that you have made.
Give us the grace to feel profoundly joined
to everything that is.
God of love, show us our place in this world
as channels of your love
for all the creatures of this earth,
for not one of them is forgotten in your sight.
Enlighten those who possess power and money
that they may avoid the sin of indifference,
that they may love the common good, advance the weak,
and care for this world in which we live.
The poor and the earth are crying out.
O Lord, seize us with your power and light,
help us to protect all life,
to prepare for a better future,
for the coming of your Kingdom
of justice, peace, love and beauty.
Praise be to you!
Amen.
Annika Borg ställer högst relevanta frågor till Stockholms domkyrkoförsamling med anledning av de fem prästernas teologiskt ej underbyggda ”religionsdiapraktiska” utspel i en DN-artikel nyligen. Borgs frågor handlar också om ekonomi och bidrag och administrativa planer som smids ovanför församlingsmedlemmarnas huvuden. Att sådana aspekter finns med får mig att koppla ihop det med att S:ta Clara-gemenskapen nu genom ett skamligt beslut i Domkyrkoförsamlingen tvingas riva sitt matutdelningstält på kyrkogården. Anledningen är att Domkyrkoförsamlingen planerar för ett projekt ”Mötesplats Stockholm”. Där ryms tydligen inte de hemlösa.
Frågorna är många efter Stockholms domkyrkoförsamlings utspel i DN den 19 augusti om att församlingen nu ska ta steget fullt ut från religionsdialog till så kallad religionsdiapraxis. Religionsdiapraxis är ett yxigt begrepp, som bland andra ärkebiskop Antje Jackelén introducerat i Svenska kyrkan. Kortfattat går det ut på att religionerna börjar mixa sig teologiskt, trosmässigt och i handling, som att förkunna i varandras gudstjänster eller ha muslimsk fredagsbön i en kristen församling. Det är just detta prästerna i Storkyrkan i Stockholm föreslår. För att kunna göra detta behöver de dock bli av med stötestenen; den kristna kyrkans hörnsten Jesus Kristus och sanningsanspråken kring hans gudomlighet och mänsklighet.Det är också detta prästerna försöker göra i sin artikel, även om det inte är särskilt teologiskt elegant eller djuplodande. Den de tar till för att legitimera sin synkretistiska ståndpunkt är Nathan Söderblom, ärkebiskop och religionshistoriker under förra seklet. Det är bara det att de vantolkar och…
Nya villkor då allmänheten inte längre är beroende av gammelmedia för att få information. Hur förvaltar gammelmedia sin roll i detta nya landskap? Omar belyser frågan i detta inlägg.
Efter IKEA-morden uppstod en debatt om huruvida medier bör bli mindre restriktiva i sin rapportering om misstänkta gärningsmäns etnicitet och religion. Per Gudmundson, ledarskribent på Svenska Dagbladet, menade att sådan information är viktig och bör komma ut.
Jag menar att de fem i sin argumentation exploaterar Nathan Söderblom, Taize och Nostra aetate. Man skiljer inte på ekumenik och religionsdialog utan blandar begreppen så att man får ett intryck att det finns ett sömlöst samband mellan kristen ekumenik och religionsdialog, som om sanningsfrågan vore oväsentlig och man lika gärna kunde slå samman allt till en synkretistisk samlingsreligion.
Ekumeniken gäller oss kristna som är förenade genom dopet i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn, det sakrament som är samfundsövergripande.
Religionsdialog gäller samtalet mellan oss kristna och andra religioner som inte bekänner Jesus Kristus som Guds son och världens frälsare.
Nathan Söderblom ägnade sig åt ekumenik. Taize är en böneplats där ekumeniken på kristen grund är djup och fruktbärande och Kristus självklart står i centrum. Varken Söderblom eller Taize tummar på sanningsfrågan och den kristna dogmatiken. Se mina tidigare artiklar Taize ett profetiskt tecken för kyrkans enhet och mitt referat av Broder Alois tal vid Eukaristiska kongressen i Dublin sommaren 2012 Broder Alois tal, ”En lidelse för Kristi kropps enhet” finns på YouTube, det är verkligen inspirerande, jag rekommenderar att ni tar del av det:
Katolska kyrkan har alltsedan Andra Vatikankonciliet starkt betonat ekumeniken och att strävan efter kristen enhet är ett måste, inte något man kan göra eller låta bli. Katolska kyrkan ägnar sig också åt religionsdialog och strävar efter att bygga fred och försoning mellan religionerna och öka förståelsen och respekten för varandra, men man är mycket noga med att göra distinktionen mellan ekumenik och religionsdialog. Nostra aetate är den deklaration från Andra Vatikankonciliet som tar upp religionsdialogen. Det är ett ganska kort men kärnfullt dokument. Dess kontext är Andra Vatikankonciliet med dess viktiga grundkonstitutioner om Kyrkan (Lumen Gentium) och om den Gudomliga uppenbarelsen (Dei Verbum).
Lumen Gentium inleds:
”Folkens ljus är Kristus. Därför önskar detta i den Helige Ande församlade koncilium enträget, att genom hans härlighet, som avspeglar sig i Kyrkans ansikte, upplysa alla människor genom att förkunna evangeliet för allt skapat (jfr Mark 16:15).” (LG 1)
Verbum Dei talar om uppenbarelsen i Jesus Kristus som Kyrkan förvaltar:
”Det behagade Gud att i sin godhet och vishet uppenbara sig själv och kungöra in viljas hemlighet (jfr Ef 1:9) Enligt detta rådslut får människorna genom Kristus, det människoblivna Ordet, i den helige Ande tillträde till Fadern och delaktighet av den gudomliga naturen (jfr Ef 2:18; 2 ptr 1:4)….
Denna uppenbarelseordning (revelaationes oeconomia) förverkligas genom gärningar och ord, och dessa står i ett inre samband med varandra: Guds verk i frälsningshistorien uppenbarar och bekräftar läran och de genom orden uttryckta verkligheterna. Orden å sin sida kungör Guds gärningar och kastar ljus över det mysterium som är inneslutet i dem. Allt vad denna uppenbarelse innerst säger, både om Gud och om människans frälsning, strålar emot oss i Kristus, som är Medlaren och samtidigt hela uppenbarelsens fullhet.” (VD 2)
Låt oss titta på vad Nostra aetate säger, jag återger citat från den engelska texten. Deklarationen inleds:
”In our time, when day by day mankind is being drawn closer together, and the ties between different peoples are becoming stronger, the Church examines more closely her relationship to non-Christian religions. In her task of promoting unity and love among men, indeed among nations, she considers above all in this declaration what men have in common and what draws them to fellowship.”
Sökandet efter svar på livsfrågorna och strävan att lära känna Gud har tagit olika form i de olika religionerna, och Katolska kyrkan bejakar allt som kan vara sant och gott i detta:
”The Catholic Church rejects nothing that is true and holy in these religions. She regards with sincere reverence those ways of conduct and of life, those precepts and teachings which, though differing in many aspects from the ones she holds and sets forth, nonetheless often reflect a ray of that Truth which enlightens all men. Indeed, she proclaims, and ever must proclaim Christ ”the way, the truth, and the life” (John 14:6), in whom men may find the fullness of religious life, in whom God has reconciled all things to Himself.”
The Church, therefore, exhorts her sons, that through dialogue and collaboration with the followers of other religions, carried out with prudence and love and in witness to the Christian faith and life, they recognize, preserve and promote the good things, spiritual and moral, as well as the socio-cultural values found among these men.”
Om muslimerna sägs:
”The Church regards with esteem also the Moslems. They adore the one God, living and subsisting in Himself; merciful and all- powerful, the Creator of heaven and earth,(5) who has spoken to men; they take pains to submit wholeheartedly to even His inscrutable decrees, just as Abraham, with whom the faith of Islam takes pleasure in linking itself, submitted to God. Though they do not acknowledge Jesus as God, they revere Him as a prophet. They also honor Mary, His virgin Mother; at times they even call on her with devotion. In addition, they await the day of judgment when God will render their deserts to all those who have been raised up from the dead. Finally, they value the moral life and worship God especially through prayer, almsgiving and fasting.
Since in the course of centuries not a few quarrels and hostilities have arisen between Christians and Moslems, this sacred synod urges all to forget the past and to work sincerely for mutual understanding and to preserve as well as to promote together for the benefit of all mankind social justice and moral welfare, as well as peace and freedom.”
”We cannot truly call on God, the Father of all, if we refuse to treat in a brotherly way any man, created as he is in the image of God. Man’s relation to God the Father and his relation to men his brothers are so linked together that Scripture says: ”He who does not love does not know God” (1 John 4:8).
No foundation therefore remains for any theory or practice that leads to discrimination between man and man or people and people, so far as their human dignity and the rights flowing from it are concerned.
The Church reproves, as foreign to the mind of Christ, any discrimination against men or harassment of them because of their race, color, condition of life, or religion. On the contrary, following in the footsteps of the holy Apostles Peter and Paul, this sacred synod ardently implores the Christian faithful to ”maintain good fellowship among the nations” (1 Peter 2:12), and, if possible, to live for their part in peace with all men, so that they may truly be sons of the Father who is in heaven.”
Nostra aetate talar om att leva i broderlig kärlek med alla människor och sträva efter fred och förståelse, detta utan att på något sätt förneka eller förminska sanningshalten i den kristna uppenbarelsen. Man hör ofta uttrycket att det finns många vägar till Gud. Så är det nog, men som kristna tror vi att allt sammanfattas i Jesus Kristus, och om vi menar att alla former av religion och andlighet är lika bra, så tror jag vi är ute på villovägar. Det finns det som är sant och det finns det som är osant, det finns sådant som uppenbaras för oss genom den helige Ande och det finns andra andliga influenser som vi bör avsvärja oss för vårt eget bästa. Därför behövs dogmatiken och teologin, därför behöver vi uppöva vår förmåga att skilja på andarna. Teologin, det systematiska studiet av tron är ”som en analytisk form av lovsång och begrundande tillbedjan”, som Ulf Ekman så träffande skrev i en twitterdialog nyligen.
Vår kristna tro behöver hela tiden renas i en sådan andlig urskillningsprocess, och vi behöver också se på andra religioner i det perspektivet. Religionskritik är legitimt att ägna sig åt. Det finns som det sägs goda ansatser i den muslimska traditionen, och framförallt goda muslimer som ärligt söker Gud, men jag tror också att det finns mycket som inte är av Gud och den helige Ande. Ignatius av Loyola lär oss i sina regler för andarnas urskiljande att ett tecken på att en ande är från Gud är att allt är gott, både början, mitten och slutet, att frukten är god.
Påven Benedikt XVI har i många sammanhang gett uttryck för brännmärkande av våld och fanatism i religionens namn. I sin berömda föreläsning i Regensburg 2006 (som han orättvist anklagades för islamofobi och stridslystenhet för) snuddade han vid ämnet religiöst våld och fanatism, huvudfokus var på kritik av en obalanserad ansats i västvärlden att se på förnuftet och att en rationalism döv för det gudomliga riskerar att gå vilse. Citat från talet:
“Det här i stora drag gjorda försöket till självkritik av den moderna uppfattningen av förnuftet innebär alls inte att man måste gå tillbaka till situationen före upplysningstiden och ta avsked från den moderna tidens insikter. Det storartade i den moderna kulturutvecklingen erkänner vi utan förbehåll. Vi alla är tacksamma för de stora möjligheter som den har öppnat för människan och för de framsteg i mänsklighet som har skänkts oss.”
Men i västvärlden, fortsatte påven, “råder alltjämt uppfattningen att endast det positivistiskt tolkade förnuftet och de detta tillhöriga formerna av filosofi är universella. Men av världens djupt religiösa kulturer uppfattas just denna uteslutning av det gudomliga ur förnuftets universalitet som ett angrepp på deras innersta övertygelse. Ett förnuft som slagit dövörat till för det gudomliga och förvisar religionen till subkulturernas domäner, är ur stånd att föra en dialog med kulturerna.” [hela Regensburgtalet på svenska här]
I jultalet till kurian samma år kommenterade påven Regensburgtalet och reaktionerna på det:
“In a dialogue to be intensified with Islam, we must bear in mind the fact that the Muslim world today is finding itself faced with an urgent task. This task is very similar to the one that has been imposed upon Christians since the Enlightenment, and to which the Second Vatican Council, as the fruit of long and difficult research, found real solutions for the Catholic Church.”
På fredag skall jag gå på bokrealese-möte i S:ta Eugenia-kyrkan vid Kungsträdgården. Det är Artos och Norma som gett ut en bok om Anonyma alkoholister och 12-stegsprogrammets möte med Ignatius av Loyolas andliga övningar. Det skall bli mycket intressant. De många fascinerande parallellerna mellan tolvstegsprogrammet och den ignatianska vägledningen är temat för författargruppen bakom denna bok. Redaktörer för boken är Andreas Carlgren och Torbjörn Freij och de bidrar också med texter. Övriga författare är Harry Månsus (om tolvstegsrörelsens ursprungskällor i Oxfordgrupprörelsen), Rainer Carls (om AA:s tolv steg och Ignatius Andliga övningar), Mia Andersson, Ninna Edgardh och Terje Salvigsen.
Torbjörn Freij är ledare för Celebrate Recovery i Sverige, vilket är en utveckling av tolvstegs-programmet på kristen grund som innefattar olika former av beroende i livet, inte bara alkohol, också sexmissbruk, spelmissbruk, ovanor och olika former av beroenden och barlaster vi samlat på oss i livet och som vi behöver kasta av oss för att bli fria. I seminarieprogrammet på eftermiddagen som följer på bokreleasen kan man höra Torbjörn Freij tala mer om detta. Mer om programmet i S:ta Eugenia och boken här.
Bagage vi kan befria oss från enligt Celebrate Recovery:
Jag kommer att skriva mer om boken och seminariedagen i S:ta Eugenia senare. Ignatius av Loyola är ju Jesuitordens grundare, och hans Andliga övningar har varit av stor betydelse som andlig vägledning och hjälp i att urskilja andarna för människor även i vår tid. Under tiden: Håll till godo med min uppsats från Steg-I utbildningen i psykoterapi som just handlade om Ignatius andliga övningar och beröringspunkter med psykoterapi.
Erik satt med bultande hjärta på en obekväm stol inne på brandchefens kontor. Han fruktade vad som nu skulle komma.
Brandchefen spände ögonen i honom och sa:
– Det är dags att du tar dig en funderare på om du passar för det här yrket, Erik.
– Jag älskar att släcka bränder och hjälpa människor. Det är bara den här biten med att anlägga bränder som är problematisk för mig.
Brandchefen granskade en blankett som låg framför honom på skrivbordet. Det var Eriks ansökan om dispens från anläggande av bränder. När Erik påbörjade brandmansutbildningen hade han varit medveten om att detta sedan många år var en del av brandmansyrket. Men han hade hört om andra som fått dispens och trodde då fullt och fast att han också skulle kunna få det. Det hade visat sig vara mycket mer komplicerat än han hade anat och nu hade han hamnat i…
Till vallfärden med Mälardalens katoliker till Marielund den 15 augusti kom många tillresande från olika församlingar. Många är kristna från Syrien och Irak som tvingats lämna sina hemländer på grund av förföljelse. Vi befinner oss i den tragiska situationen att kristen närvaro i de regioner som en gång var kristendomens vagga inte längre är möjlig. Med vid vallfärden var den präst som sist lämnade Mosul innan staden invaderades av IS. Under mässan bad vi särskilt för den kritiska situationen i Mellanöstern. Jag har svårt att förstå det njugga intresset hos vissa för IS övergrepp, inte bara mot kristna utan även andra folkgrupper och mot kvinnor. Läs Jenny Nordbergs krönika i SvD.
Med på Marielund fanns många katoliker från Mellanöstern och vi hade bland oss den präst som sist lämnade Mosul efter IS´ invasion.
Jag läser i lördagens DN ett längre reportage om föreningslivets kris. Två klara tendenser:
Antalet engagerade i ideella föreningar, politiska partier etc har visat en stadigvarande nedåtgående trend sedan 1980. Inga vill ta styrelseuppdrag eller binda sig för mera långtgående åtaganden.
Särskilt bland unga har tilliten till andra människor sjunkit betydligt.
Sedan 2000 har var fjärde föräldrakooperativt driven förskola försvunnit. Hembygdsföreningar har bara pensionärer i styrelsen, förningarna ser ut att gå i graven med dem. Andelen som är medlemmar i ett politiskt parti har minskat från 14 till 5% enl SCB. Föreningsliv är tillitsskapande och bra för demokratin menar vissa forskare, men det kan ju också vara så att det är de som känner tillit som också engagerar sig i föreningar. Vad som är hönan och ägget i utvecklingen är svårt att säga. Läs också Johannes Åmans kommentar.
Däremot engagerar sig människor gärna i punktinsatser av olika slag. Vid Kinnekulle nyligen var mellan 600 och 1400 personer från Missing People engagerade i att leta efter den försvunna Lisa Holm. Och till vallfärden till Marielund kom många människor.
Annars är tendensen samma inom kyrkorna. Svenska kyrkan har länge tappat medlemmar och dess byråkratiska organisation ställs alltmer om till att serva människor i deras kortsiktiga behov av religiösa värden och förrättningar medan basen av församlingsmedlemmar som vill engagera sig ideellt minskar.
Katolska kyrkan ser samma utveckling. Gudstjänster är visserligen välbesökta. En vanlig söndag kommer flera tusen till mässan i Katolska domkyrkan på Södermalm till något av de många tillfällen som erbjuds under dagen, men det är svårt att få människor att engagera sig i pastoralråd, kyrkkaffegrupp, katekesundervisning etc och dessa basverksamheter bärs upp av några få som arbetar desto mer, mest äldre och kvinnor.
Det är ingen idé att sucka över att tiderna är sådana och försöka vrida klockan tillbaka, utan istället sträva efter att förstå varför det är så och anpassa sitt engagemang därefter. När det gäller kyrklig verksamhet gäller det att inte förlora det grundläggande målet ur sikte: Att sprida evangelium och vittna om Jesus Kristus.
I Domkyrkans karismatiska bönegrupp där jag är med och som samlats varje tisdag under många år ser vi samma tendens. På grund av minskande antal regelbundna deltagare går vi nu över till att ha lite glesare samlingar med tematisk förbön i kyrkan några gånger per termin. Första gången blir 1 september då påven utlyst en internationell böndag för omvårdnad av skapelsen.
DN´s utomhuskonsert med Stockholmsfilharmonikerna firade i år 40-årsjubileum. 40.000 kom till konserten vid Sjöhistoriska museet, bland dem jag. En härlig kulturupplevelse.
Det är mycket rimligt, och den kristna kritiken att det är ett tecken på att KD ytterligare avlägsnar sig från kristna grundvärderingar är överdriven.
I ett civilsamhälle där ensamstående får adoptera, där samkönade tillåts gifta sig och där det finns massor med barn som kommer från svåra förhållanden, både inhemskt och som flyktingar från andra länder, varför skulle man inte utnyttja den resurs som samkönade par som lever i stabila förhållanden och vill ta ansvar för ett barn innebär?
Visst är idealet att erbjuda alla barn en far och en mor att identifiera sig med, men vi lever inte i den bästa av världar där det finns massor av adoptivfamiljer som är beredda att ta emot barn som har behov av ett nytt hem. Socialtjänsten har även svårigheter att få tag i stödfamiljer för kortare placeringar. I det läget är det orimligt att det bästa blir det möjligas fiende.
Barn vars föräldrar t.ex. omkommer i en olycka och har en ensamstående person eller ett samkönat par som närmast anhöriga, varför skulle man för principers skull beröva dem möjligheten till trygghet genom adoption?
Ebba Busch Thor gör klokt i att skilja civilsamhälle från religion. hon skriver:
…vi skiljer på kyrka och stat – vi skiljer på teologi och politik… Vad gäller äktenskap förespråkar vi därför en civilrättslig registrering som är lika för hetero- och homosexuella par. Därefter får varje par rama in sin vigsel i enlighet med sina önskemål och sin övertygelse. Därmed skiljer man på den rättsliga ordning som staten ska reglera och samfundens ceremoni.
Det är en grundinställning jag sympatiserar med. I Katolska kyrkan är äktenskapet ett sakrament, och det kommer inte att ske att grundvalen att det är mellan en man och en kvinna och ett förbund för hela livet kommer att ändras. De som hoppas på det inför den stundande familjesynoden i oktober kommer att bli besvikna.
Barmhärtighet och kärlek är Kyrkans och Evangeliets första väg, vilket är påvens betoning, men att sopa sanningen under mattan är inte att älska, som f Zuhlsdorf framhåller. Han menar inte att påven gör det, men en del vill tolka påvens utläggning i den riktningen. Liberala katoliker som vill ha en förändring ser det som positivt, de mera konservativt sinnade är kritiska.
