Nya villkor då allmänheten inte längre är beroende av gammelmedia för att få information. Hur förvaltar gammelmedia sin roll i detta nya landskap? Omar belyser frågan i detta inlägg.
Efter IKEA-morden uppstod en debatt om huruvida medier bör bli mindre restriktiva i sin rapportering om misstänkta gärningsmäns etnicitet och religion. Per Gudmundson, ledarskribent på Svenska Dagbladet, menade att sådan information är viktig och bör komma ut.
Jag menar att de fem i sin argumentation exploaterar Nathan Söderblom, Taize och Nostra aetate. Man skiljer inte på ekumenik och religionsdialog utan blandar begreppen så att man får ett intryck att det finns ett sömlöst samband mellan kristen ekumenik och religionsdialog, som om sanningsfrågan vore oväsentlig och man lika gärna kunde slå samman allt till en synkretistisk samlingsreligion.
Ekumeniken gäller oss kristna som är förenade genom dopet i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn, det sakrament som är samfundsövergripande.
Religionsdialog gäller samtalet mellan oss kristna och andra religioner som inte bekänner Jesus Kristus som Guds son och världens frälsare.
Nathan Söderblom ägnade sig åt ekumenik. Taize är en böneplats där ekumeniken på kristen grund är djup och fruktbärande och Kristus självklart står i centrum. Varken Söderblom eller Taize tummar på sanningsfrågan och den kristna dogmatiken. Se mina tidigare artiklar Taize ett profetiskt tecken för kyrkans enhet och mitt referat av Broder Alois tal vid Eukaristiska kongressen i Dublin sommaren 2012 Broder Alois tal, ”En lidelse för Kristi kropps enhet” finns på YouTube, det är verkligen inspirerande, jag rekommenderar att ni tar del av det:
Katolska kyrkan har alltsedan Andra Vatikankonciliet starkt betonat ekumeniken och att strävan efter kristen enhet är ett måste, inte något man kan göra eller låta bli. Katolska kyrkan ägnar sig också åt religionsdialog och strävar efter att bygga fred och försoning mellan religionerna och öka förståelsen och respekten för varandra, men man är mycket noga med att göra distinktionen mellan ekumenik och religionsdialog. Nostra aetate är den deklaration från Andra Vatikankonciliet som tar upp religionsdialogen. Det är ett ganska kort men kärnfullt dokument. Dess kontext är Andra Vatikankonciliet med dess viktiga grundkonstitutioner om Kyrkan (Lumen Gentium) och om den Gudomliga uppenbarelsen (Dei Verbum).
Lumen Gentium inleds:
”Folkens ljus är Kristus. Därför önskar detta i den Helige Ande församlade koncilium enträget, att genom hans härlighet, som avspeglar sig i Kyrkans ansikte, upplysa alla människor genom att förkunna evangeliet för allt skapat (jfr Mark 16:15).” (LG 1)
Verbum Dei talar om uppenbarelsen i Jesus Kristus som Kyrkan förvaltar:
”Det behagade Gud att i sin godhet och vishet uppenbara sig själv och kungöra in viljas hemlighet (jfr Ef 1:9) Enligt detta rådslut får människorna genom Kristus, det människoblivna Ordet, i den helige Ande tillträde till Fadern och delaktighet av den gudomliga naturen (jfr Ef 2:18; 2 ptr 1:4)….
Denna uppenbarelseordning (revelaationes oeconomia) förverkligas genom gärningar och ord, och dessa står i ett inre samband med varandra: Guds verk i frälsningshistorien uppenbarar och bekräftar läran och de genom orden uttryckta verkligheterna. Orden å sin sida kungör Guds gärningar och kastar ljus över det mysterium som är inneslutet i dem. Allt vad denna uppenbarelse innerst säger, både om Gud och om människans frälsning, strålar emot oss i Kristus, som är Medlaren och samtidigt hela uppenbarelsens fullhet.” (VD 2)
Låt oss titta på vad Nostra aetate säger, jag återger citat från den engelska texten. Deklarationen inleds:
”In our time, when day by day mankind is being drawn closer together, and the ties between different peoples are becoming stronger, the Church examines more closely her relationship to non-Christian religions. In her task of promoting unity and love among men, indeed among nations, she considers above all in this declaration what men have in common and what draws them to fellowship.”
Sökandet efter svar på livsfrågorna och strävan att lära känna Gud har tagit olika form i de olika religionerna, och Katolska kyrkan bejakar allt som kan vara sant och gott i detta:
”The Catholic Church rejects nothing that is true and holy in these religions. She regards with sincere reverence those ways of conduct and of life, those precepts and teachings which, though differing in many aspects from the ones she holds and sets forth, nonetheless often reflect a ray of that Truth which enlightens all men. Indeed, she proclaims, and ever must proclaim Christ ”the way, the truth, and the life” (John 14:6), in whom men may find the fullness of religious life, in whom God has reconciled all things to Himself.”
The Church, therefore, exhorts her sons, that through dialogue and collaboration with the followers of other religions, carried out with prudence and love and in witness to the Christian faith and life, they recognize, preserve and promote the good things, spiritual and moral, as well as the socio-cultural values found among these men.”
Om muslimerna sägs:
”The Church regards with esteem also the Moslems. They adore the one God, living and subsisting in Himself; merciful and all- powerful, the Creator of heaven and earth,(5) who has spoken to men; they take pains to submit wholeheartedly to even His inscrutable decrees, just as Abraham, with whom the faith of Islam takes pleasure in linking itself, submitted to God. Though they do not acknowledge Jesus as God, they revere Him as a prophet. They also honor Mary, His virgin Mother; at times they even call on her with devotion. In addition, they await the day of judgment when God will render their deserts to all those who have been raised up from the dead. Finally, they value the moral life and worship God especially through prayer, almsgiving and fasting.
Since in the course of centuries not a few quarrels and hostilities have arisen between Christians and Moslems, this sacred synod urges all to forget the past and to work sincerely for mutual understanding and to preserve as well as to promote together for the benefit of all mankind social justice and moral welfare, as well as peace and freedom.”
”We cannot truly call on God, the Father of all, if we refuse to treat in a brotherly way any man, created as he is in the image of God. Man’s relation to God the Father and his relation to men his brothers are so linked together that Scripture says: ”He who does not love does not know God” (1 John 4:8).
No foundation therefore remains for any theory or practice that leads to discrimination between man and man or people and people, so far as their human dignity and the rights flowing from it are concerned.
The Church reproves, as foreign to the mind of Christ, any discrimination against men or harassment of them because of their race, color, condition of life, or religion. On the contrary, following in the footsteps of the holy Apostles Peter and Paul, this sacred synod ardently implores the Christian faithful to ”maintain good fellowship among the nations” (1 Peter 2:12), and, if possible, to live for their part in peace with all men, so that they may truly be sons of the Father who is in heaven.”
Nostra aetate talar om att leva i broderlig kärlek med alla människor och sträva efter fred och förståelse, detta utan att på något sätt förneka eller förminska sanningshalten i den kristna uppenbarelsen. Man hör ofta uttrycket att det finns många vägar till Gud. Så är det nog, men som kristna tror vi att allt sammanfattas i Jesus Kristus, och om vi menar att alla former av religion och andlighet är lika bra, så tror jag vi är ute på villovägar. Det finns det som är sant och det finns det som är osant, det finns sådant som uppenbaras för oss genom den helige Ande och det finns andra andliga influenser som vi bör avsvärja oss för vårt eget bästa. Därför behövs dogmatiken och teologin, därför behöver vi uppöva vår förmåga att skilja på andarna. Teologin, det systematiska studiet av tron är ”som en analytisk form av lovsång och begrundande tillbedjan”, som Ulf Ekman så träffande skrev i en twitterdialog nyligen.
Vår kristna tro behöver hela tiden renas i en sådan andlig urskillningsprocess, och vi behöver också se på andra religioner i det perspektivet. Religionskritik är legitimt att ägna sig åt. Det finns som det sägs goda ansatser i den muslimska traditionen, och framförallt goda muslimer som ärligt söker Gud, men jag tror också att det finns mycket som inte är av Gud och den helige Ande. Ignatius av Loyola lär oss i sina regler för andarnas urskiljande att ett tecken på att en ande är från Gud är att allt är gott, både början, mitten och slutet, att frukten är god.
Påven Benedikt XVI har i många sammanhang gett uttryck för brännmärkande av våld och fanatism i religionens namn. I sin berömda föreläsning i Regensburg 2006 (som han orättvist anklagades för islamofobi och stridslystenhet för) snuddade han vid ämnet religiöst våld och fanatism, huvudfokus var på kritik av en obalanserad ansats i västvärlden att se på förnuftet och att en rationalism döv för det gudomliga riskerar att gå vilse. Citat från talet:
“Det här i stora drag gjorda försöket till självkritik av den moderna uppfattningen av förnuftet innebär alls inte att man måste gå tillbaka till situationen före upplysningstiden och ta avsked från den moderna tidens insikter. Det storartade i den moderna kulturutvecklingen erkänner vi utan förbehåll. Vi alla är tacksamma för de stora möjligheter som den har öppnat för människan och för de framsteg i mänsklighet som har skänkts oss.”
Men i västvärlden, fortsatte påven, “råder alltjämt uppfattningen att endast det positivistiskt tolkade förnuftet och de detta tillhöriga formerna av filosofi är universella. Men av världens djupt religiösa kulturer uppfattas just denna uteslutning av det gudomliga ur förnuftets universalitet som ett angrepp på deras innersta övertygelse. Ett förnuft som slagit dövörat till för det gudomliga och förvisar religionen till subkulturernas domäner, är ur stånd att föra en dialog med kulturerna.” [hela Regensburgtalet på svenska här]
I jultalet till kurian samma år kommenterade påven Regensburgtalet och reaktionerna på det:
“In a dialogue to be intensified with Islam, we must bear in mind the fact that the Muslim world today is finding itself faced with an urgent task. This task is very similar to the one that has been imposed upon Christians since the Enlightenment, and to which the Second Vatican Council, as the fruit of long and difficult research, found real solutions for the Catholic Church.”
På fredag skall jag gå på bokrealese-möte i S:ta Eugenia-kyrkan vid Kungsträdgården. Det är Artos och Norma som gett ut en bok om Anonyma alkoholister och 12-stegsprogrammets möte med Ignatius av Loyolas andliga övningar. Det skall bli mycket intressant. De många fascinerande parallellerna mellan tolvstegsprogrammet och den ignatianska vägledningen är temat för författargruppen bakom denna bok. Redaktörer för boken är Andreas Carlgren och Torbjörn Freij och de bidrar också med texter. Övriga författare är Harry Månsus (om tolvstegsrörelsens ursprungskällor i Oxfordgrupprörelsen), Rainer Carls (om AA:s tolv steg och Ignatius Andliga övningar), Mia Andersson, Ninna Edgardh och Terje Salvigsen.
Torbjörn Freij är ledare för Celebrate Recovery i Sverige, vilket är en utveckling av tolvstegs-programmet på kristen grund som innefattar olika former av beroende i livet, inte bara alkohol, också sexmissbruk, spelmissbruk, ovanor och olika former av beroenden och barlaster vi samlat på oss i livet och som vi behöver kasta av oss för att bli fria. I seminarieprogrammet på eftermiddagen som följer på bokreleasen kan man höra Torbjörn Freij tala mer om detta. Mer om programmet i S:ta Eugenia och boken här.
Bagage vi kan befria oss från enligt Celebrate Recovery:
Jag kommer att skriva mer om boken och seminariedagen i S:ta Eugenia senare. Ignatius av Loyola är ju Jesuitordens grundare, och hans Andliga övningar har varit av stor betydelse som andlig vägledning och hjälp i att urskilja andarna för människor även i vår tid. Under tiden: Håll till godo med min uppsats från Steg-I utbildningen i psykoterapi som just handlade om Ignatius andliga övningar och beröringspunkter med psykoterapi.
Erik satt med bultande hjärta på en obekväm stol inne på brandchefens kontor. Han fruktade vad som nu skulle komma.
Brandchefen spände ögonen i honom och sa:
– Det är dags att du tar dig en funderare på om du passar för det här yrket, Erik.
– Jag älskar att släcka bränder och hjälpa människor. Det är bara den här biten med att anlägga bränder som är problematisk för mig.
Brandchefen granskade en blankett som låg framför honom på skrivbordet. Det var Eriks ansökan om dispens från anläggande av bränder. När Erik påbörjade brandmansutbildningen hade han varit medveten om att detta sedan många år var en del av brandmansyrket. Men han hade hört om andra som fått dispens och trodde då fullt och fast att han också skulle kunna få det. Det hade visat sig vara mycket mer komplicerat än han hade anat och nu hade han hamnat i…
Till vallfärden med Mälardalens katoliker till Marielund den 15 augusti kom många tillresande från olika församlingar. Många är kristna från Syrien och Irak som tvingats lämna sina hemländer på grund av förföljelse. Vi befinner oss i den tragiska situationen att kristen närvaro i de regioner som en gång var kristendomens vagga inte längre är möjlig. Med vid vallfärden var den präst som sist lämnade Mosul innan staden invaderades av IS. Under mässan bad vi särskilt för den kritiska situationen i Mellanöstern. Jag har svårt att förstå det njugga intresset hos vissa för IS övergrepp, inte bara mot kristna utan även andra folkgrupper och mot kvinnor. Läs Jenny Nordbergs krönika i SvD.
Med på Marielund fanns många katoliker från Mellanöstern och vi hade bland oss den präst som sist lämnade Mosul efter IS´ invasion.
Jag läser i lördagens DN ett längre reportage om föreningslivets kris. Två klara tendenser:
Antalet engagerade i ideella föreningar, politiska partier etc har visat en stadigvarande nedåtgående trend sedan 1980. Inga vill ta styrelseuppdrag eller binda sig för mera långtgående åtaganden.
Särskilt bland unga har tilliten till andra människor sjunkit betydligt.
Sedan 2000 har var fjärde föräldrakooperativt driven förskola försvunnit. Hembygdsföreningar har bara pensionärer i styrelsen, förningarna ser ut att gå i graven med dem. Andelen som är medlemmar i ett politiskt parti har minskat från 14 till 5% enl SCB. Föreningsliv är tillitsskapande och bra för demokratin menar vissa forskare, men det kan ju också vara så att det är de som känner tillit som också engagerar sig i föreningar. Vad som är hönan och ägget i utvecklingen är svårt att säga. Läs också Johannes Åmans kommentar.
Däremot engagerar sig människor gärna i punktinsatser av olika slag. Vid Kinnekulle nyligen var mellan 600 och 1400 personer från Missing People engagerade i att leta efter den försvunna Lisa Holm. Och till vallfärden till Marielund kom många människor.
Annars är tendensen samma inom kyrkorna. Svenska kyrkan har länge tappat medlemmar och dess byråkratiska organisation ställs alltmer om till att serva människor i deras kortsiktiga behov av religiösa värden och förrättningar medan basen av församlingsmedlemmar som vill engagera sig ideellt minskar.
Katolska kyrkan ser samma utveckling. Gudstjänster är visserligen välbesökta. En vanlig söndag kommer flera tusen till mässan i Katolska domkyrkan på Södermalm till något av de många tillfällen som erbjuds under dagen, men det är svårt att få människor att engagera sig i pastoralråd, kyrkkaffegrupp, katekesundervisning etc och dessa basverksamheter bärs upp av några få som arbetar desto mer, mest äldre och kvinnor.
Det är ingen idé att sucka över att tiderna är sådana och försöka vrida klockan tillbaka, utan istället sträva efter att förstå varför det är så och anpassa sitt engagemang därefter. När det gäller kyrklig verksamhet gäller det att inte förlora det grundläggande målet ur sikte: Att sprida evangelium och vittna om Jesus Kristus.
I Domkyrkans karismatiska bönegrupp där jag är med och som samlats varje tisdag under många år ser vi samma tendens. På grund av minskande antal regelbundna deltagare går vi nu över till att ha lite glesare samlingar med tematisk förbön i kyrkan några gånger per termin. Första gången blir 1 september då påven utlyst en internationell böndag för omvårdnad av skapelsen.
DN´s utomhuskonsert med Stockholmsfilharmonikerna firade i år 40-årsjubileum. 40.000 kom till konserten vid Sjöhistoriska museet, bland dem jag. En härlig kulturupplevelse.
Det är mycket rimligt, och den kristna kritiken att det är ett tecken på att KD ytterligare avlägsnar sig från kristna grundvärderingar är överdriven.
I ett civilsamhälle där ensamstående får adoptera, där samkönade tillåts gifta sig och där det finns massor med barn som kommer från svåra förhållanden, både inhemskt och som flyktingar från andra länder, varför skulle man inte utnyttja den resurs som samkönade par som lever i stabila förhållanden och vill ta ansvar för ett barn innebär?
Visst är idealet att erbjuda alla barn en far och en mor att identifiera sig med, men vi lever inte i den bästa av världar där det finns massor av adoptivfamiljer som är beredda att ta emot barn som har behov av ett nytt hem. Socialtjänsten har även svårigheter att få tag i stödfamiljer för kortare placeringar. I det läget är det orimligt att det bästa blir det möjligas fiende.
Barn vars föräldrar t.ex. omkommer i en olycka och har en ensamstående person eller ett samkönat par som närmast anhöriga, varför skulle man för principers skull beröva dem möjligheten till trygghet genom adoption?
Ebba Busch Thor gör klokt i att skilja civilsamhälle från religion. hon skriver:
…vi skiljer på kyrka och stat – vi skiljer på teologi och politik… Vad gäller äktenskap förespråkar vi därför en civilrättslig registrering som är lika för hetero- och homosexuella par. Därefter får varje par rama in sin vigsel i enlighet med sina önskemål och sin övertygelse. Därmed skiljer man på den rättsliga ordning som staten ska reglera och samfundens ceremoni.
Det är en grundinställning jag sympatiserar med. I Katolska kyrkan är äktenskapet ett sakrament, och det kommer inte att ske att grundvalen att det är mellan en man och en kvinna och ett förbund för hela livet kommer att ändras. De som hoppas på det inför den stundande familjesynoden i oktober kommer att bli besvikna.
Barmhärtighet och kärlek är Kyrkans och Evangeliets första väg, vilket är påvens betoning, men att sopa sanningen under mattan är inte att älska, som f Zuhlsdorf framhåller. Han menar inte att påven gör det, men en del vill tolka påvens utläggning i den riktningen. Liberala katoliker som vill ha en förändring ser det som positivt, de mera konservativt sinnade är kritiska.
Den 14.e ordinarie biskopsynoden som samlas i Rom i oktober kommer att ha Familjen som tema: THE VOCATION AND MISSION OF THE FAMILY IN THE CHURCH AND THE CONTEMPORARY WORLD. Förra året ägde en extra ordinarie synod rum som också behandlade pastorala frågor kring familjen.
I september äger också en familjekongress rum i Filadelfia vilken också kommer att besökas av påven under hans USA-resa. Dagens journalist Anna Bieniaszewski Sandberg har skrivit en bra fakta-artikel som beskriver diskussionerna inför synoden som är i full gång i Katolska kyrkan. Ett arbetsdokument inför synoden gavs ut i juni, kan läsas här på Vatikanens hemsida.
Första delen av dokumentet beskriver familjen i sin antropologiskt-kulturella kontext. Katolska kyrkan utgår i sin uppfattning av familjen från ett naturrättsligt perspektiv. Familjens som en stabil och fruktsam förening mellan en man och en kvinna är en antropologisk grundsten i samhället, det är denna förening som beseglas genom äktenskapet. Att förändra läran att äktenskapet är mellan man och kvinna är något som inte kommer att ske. Eftersom familjen är en så viktig grundsten men också är utsatt för påfrestningar och försvagning är det viktigt att ge den stöd. I arbetsdokumentet sägs (p 10):
”The family, the basic human community, is showing as never before, through its cultural and social crisis, the great suffering which is being caused by the family’s weakening and fragile character, and, at the same time, the family’s great strength, in itself, in being able to compensate for the inadequacy and inaction of institutions with respect to the formation of the person, the quality of social ties and the care of the most vulnerable. Therefore, a proper appreciation of the strength of the family is particularly necessary, if its weaknesses are to be treated.”
Samtidigt får ett familjeideal inte leda till en lagiskhet som exkluderar och dömer ut dem som inte lyckas leva upp till idealet. Därför har de pastorala frågorna varit mycket viktiga i de förberedande samtalen, t.ex. hur kyrkan behandlar frånskilda omgifta, homosexuella som inte kan ingå äktenskap men ändå lever tillsammans etc. En viktig grundsten för synodarbetet är att kyrkan skall vara människans följeslagare och partner, inte en institution som fördömer och bannlyser.
En vacker vårdag (ja – det har funnits enstaka sådana i år) deltog jag i en konferens. Ni vet hur det är. Under pauserna sitter folk i solen småpratar om allt möjligt skit. Så gjorde jag också med en annan ungersk veterinär.
Plötsligt dyker en ung kille upp och börjar konversera med oss. Det visar sig att han är utbildad journalist och bevakar frågor om djurhållning och livsmedelssäkerhet (något som konferensen egentligen handlade om) åt en stor livsmedelshandelskedja.
Mycket trevligt att även andra än nördar är med på sådana här tillställningar – tänkte jag.
Det tog bara några minuter innan vi fick frågan:
”Hur känns det att bli diskriminerad?”
Vid det laget skrattade vi till, höjde våra ölglas och sade att det vi inte känner igen oss i beskrivningen. Stämningen var mycket avslappnad och vänskaplig.
Det som följde var en lång harang utläggningar om hur nio av tio invandrade akademiker…
På detta foto taget i slutet av dagen ses påve Franciskus hälsa på Roms borgmästare Ignazio Marino. Vår Karin Wanngård syns också på bilden. (AP)
I veckans nyhets-rapportering fick vi veta att miljöorganisationer i Sverige hade sänt ett brev till påven om Förbifart Stockholm med anledning av att finansborgarrådet Karin Wanngård skulle vara med och tala på något möte i Rom där hon träffade påven. Det var nyhetsvinklingen. Vad det var för möte, det närmare syftet med det hela och vad påven sade intresserade sig media inte för.
Det är en anmärkningsvärt låg profil och aktivt ointresse att rapportera om sådant som rör Katolska kyrkan som kännetecknar svenska sekulära media och som står i kontrast till internationell press som ofta gör en helt annan bedömning av nyhetsvärdet. Kristna media som Världen idag och Dagen har blivit lite bättre på att rapportera från Katolska kyrkan, men också dessa har en lång väg att gå till att rapportera mera initierat och vara pålästa om det som händer i den katolska världen.
Publiceringen av påvens miljöencyklika Laudato Si var en världsnyhet, den har omnämnts också i svenska media, men jag är tveksam till att det skett på ett sådant sätt att det finns i den bredare allmänhetens medvetande att encyklikan existerar.
Nu till saken:
Förra månaden gav påve Franciskus ut en miljö-encyklika, Laudato Si där han lyfter upp och tar på allvar vetenskapens larmrapporter om klimatet där bedömningen är att miljöpåverkan orsakad av människan genom utsläpp från fossil-bränslen är en betydande orsak till den globala uppvärmningen som rubbar jordens balans, vilket han menar måste vara utgångspunkten för ett ansvarsfullt agerande för att vårda och ta hand om vår planet.
Experterna har länge pekat på att de stora städerna är nyckelaktörer i att reducera den globala uppvärmningen. Områden med stadsbebyggelse står för närmare tre fjärdedelar av utsläppen. Därför var det logiskt att bjuda in borgmästare från de stora städerna i världen till ett symposium i Vatikanen där man avhandlade just miljön och klimatet, samtidigt med ett annat stort problem som särskilt rör storstäderna: människohandeln. Ett 70-tal borgmästare och representanter för storstädernas politiska ledning, bland dem Stockholms finansborgarråd Karin Wanngård medverkade.
Arrangör för symposiet var Påvliga Akademin för Socialvetenskaper i samverkan med FN´s nätverk för en hållbar miljö. Symposiet är del i en serie möten på samma tema under de gångna åren. I dessa möten har olika representanter för religioner, enskilda organisationer och polis medverkat.
Under symposiet som pågick hela dagen fick borgmästarna i små korta anföranden lägga ut sin syn på saken. Många hade uppenbarligen läst påvens miljö-encyklika och tackade honom för den och inbjudan till dagens symposium. Jag han lyssna till några av anförandena som direktsändes över internet, och många hade ambitiösa program och målsättningar för framtiden. En del hade fokus på allt bra man själv gjorde och gjorde reklam för det, andra var mera eftertänksamma och erkände att man stod inför stora svårigheter och att man inte alltid lyckas nå ända fram i det man företar sig. Alla var ense om det positiva i den uppmuntran och hjälp på vägen som påvens initiativ innebar.
I slutet av dagen medverkade påve Franciskus själv, jag fick intrycket att han talade fritt utan manuskript. Han valde att tala spanska och tackade de församlade för deras medverkan.
Att ha omsorg om miljön är mycket mer än att ha en ”grön attityd”, sade han, det innebär en human ekologi. Man kan inte isolera människan från miljön. Omsorg om människan och om miljön hör ihop. Refererande till sin miljöencyklika Laudato Si sade han att den skall betraktas inte som en grön encyklika utan som en social-encyklika eftersom ”mänskligheten kan inte exkludera omsorgen om miljön från det sociala livet”.
Miljöproblemen drabbar främst de redan utsatta som mest. Påven tog upp ungdomsarbetslösheten som är mycket hög, i vissa europeiska länder upp emot 40 och även 50% hos unga under 25 år, vilket leder till depression, drogmissbruk och ökat våld, och ungdomarna lever på ett sätt som äventyrar deras hälsa. Ur denna kontext uppstår problem med trafficking, slavarbete, prostitution.
Påven sade att han har stora förhoppningar på FN´s miljö-konferens i Paris i december och att länderna verkligen kan uppnå enighet kring ett effektivt avtal.
Påve Franciskus avslutade med att citera teologen Romano Guardini och hans tankar om de två koncepten igonrans å ena sidan och konceptet kultur och medvetenhet å andra sidan, det förstnämnda som kan leda till så mycket mänsklig grymhet. Detta möte med borgmästare är viktigt, menade han, ”därför att denna medvetenheten existerar i periferin och rör sig mot centrum. Det är ni som har det viktigaste jobbet”, sade han, ”därför att den Heliga Stolen och de olika nationerna kan leverera excellenta tal i FN, men om jobbet inte görs i periferin, så blir det ingen förändring.”
Påven uttryckte sin tacksamhet till de församlade att de tar sig an dessa problem därhemma och för samarbetet. ”Må Herren ge er medvetenhet om dessa problem och om den förstörelse vi åstadkommer genom att inte ha omsorg om miljön och inte ha en ekologisk medvetenhet. Vi behöver gå från brist på kultur till kultur, inte från kultur till brist på kultur.”
Mötet avslutades med att alla borgmästarna tillsammans med påven signerade ett dokument där de gav löfte om engagemang för skydd av miljön och de fattiga.
Detta engagemang för miljön och för de fattiga och att odla en medvetenhetens kultur tror jag alla kunde ta till sig. Påven har naturligtvis rätt när han säger att utan denna medvetenhet och ett engagemang i periferin, så hjälper inte alla vackra och uppfordrande tal i världen för att åstadkomma någon förändring. I den bästa av världar finns ett äkta engagemang hos politikerna som har en högre målsättning än att få så många röster som möjligt i nästa val, och uppfordrande brandtal som träffar rätt blir hörda och används som inspiration. Men i den ofullkomliga värld som är för handen vet vi att det inte alltid är så. Därför är miljöorganisationer som specialbevakar miljöfrågorna och har tummen i ögat på politikerna också viktiga aktörer. Men också sådana organisationer är ofullkomliga och om man mer tjänar den egna ideologiska och politiska agendan än att sträva efter denna medvetenhetens kultur som påven talar om, så kan man också bli dysfunktionella i samarbetet för en bättre miljö. Vi har alla, påvar som politiker och medlemmar i enskilda organisationer och aktionsgrupper styrkor och svagheter men kan samarbeta om vi vädjar till det bästa både hos oss själva och motparten.
Hur anläggandet av 18 km motorväg inverkar på miljön kanske man kan ha olika uppfattningar om men ändå samarbeta för en bättre miljö. Påven skall inte engagera sig i dessa 18 km utan gör rätt i att vara inspiratör på en mera övergripande nivå. Att gå från icke-kultur till kultur.
Sverige är marinerat i söndringsideologi, skriver Ilan Sadé. Jag finner texten mycket tankeväckande. Söndringsideologi är ett nytt begrepp han introducerar och definierar såhär:
”Besattheten av rättigheter utan hänsyn till balansräkningens tillgångssida, all identitetspolitik in absurdum, det sekteristiska förhållningssättet till politik, hyllningen av det barnsliga och pubertala, avskyn av Väst och stödet till det västerländska samhällets fiender – allt detta har ju en sak gemensamt: det antingen leder eller syftar till att bryta sönder den överbryggande samhällsgemenskapen.”
Det fanns en tid då den politiska vänstern gillade den marxistiska tankefiguren ”ideologisk överbyggnad”, d v s att ideologier i vid bemärkelse bara är de mäktigas försök att rättfärdiga sin egen makt och de rådande produktionsförhållandena.