Händelserik midsommarvecka, både för mig privat och i det offentliga. Vissa saker, ont som gott, händer bara, vi kan inte styra det. Men vi har frihet att välja hållning till det som sker och urskilja det väsentliga och tolka tidens tecken. Om man tror att allt är slumpartat och livet saknar mål och mening är det kanske vanskligt att göra så, men om man som jag tror att det finns en andlig dimension i varat och att begrepp som godhet, etik, kärlek äger en realitet även utanför människans subjektiva preferenser blir detta viktigt. Det blir också viktigt att göra etiskt och existentiellt rätta val där vi faktiskt har frihet att göra det, vilket leder oss närmare det som är syftet och meningen med våra liv.
Jag vid Björkberget, Siljansnäs
Att jag efter att ha varit ute på en lång stenpir i Siljan förra måndagen valde att småspringa tillbaka mot land visade sig vara ödesdigert. Sandalen fastnade och jag föll handlöst och slog ansiktet så illa att jag fick sys på två ställen. Inte nog med det, jag fick dubbelseende och efter skiktröntgen på Falu lasarett visade det sig att jag fått skelettskador i överkäken och benet som gränsar till ögonhålan. Jag visar inga närbilder på mitt blåslagna ansikte (fast bilden ovan är tagen efter olyckan) eller skiktröntgenbilder som illustrativt visar brott i benväggen mellan käkhålan och ögonhålan. Fick just besked att det blir operation imorgon på Öron, Karolinska i Solna.
Jag var ganska omskakad första dygnet efter fallet och kunde valt att fortsätta deppa och tänka att nu är midsommarfirandet med familjen förstört, och livet kan inte återgå till det normala förrän efter allt är läkt och återställt. Men varför det? Allmäntillståndet repade sig ganska snart, jag har mina kära runtomkring mig, vädret är vackert och livet runtomkring med allt vad det innebär i Dalarna i midsommartid fortsätter. Varför inte fokusera på det istället för på min egen belägenhet?
Vi människor lever ofta i framtiden som vi oroar oss för, alternativt tänker att bara det eller det problemet är ur världen, så kan jag börja leva. Bara min operation är över, bara IS är besegrade, bara Brexit blir genomfört så snart som möjligt så att vi kan återvinna kontrollen så blir allt mer bekymmerslöst och tryggt igen. Men det händer ju komplicerade saker precis hela tiden, så vi måste nog lära oss att livet är ett ständigt pågående provisorium. Den ultimata lösningen på detta finns inte på denna sidan graven.
Men saker och ting som sker i tiden kan ha olika signifikans i förhållande till livets fullhet och i att vara meningsskapande ur existentiellt perspektiv. För mig var folkomröstningen om Brexit en krusning på ytan jämfört med påve Franciskus besök i Armenien där ledaren för den Armeniska apostoliska kyrkan, catholicos Karekin II stod för värdskapet. När jag via Vatikanens YouTube-kanal uppkopplad till vår TV kunde följa den ekumeniska fredsbönen i Jerevan fylldes mitt hjärta av stor glädje, och jag glömde bort både uppståndelsen kring Brexit, min egen olycka och det faktum att Sverige åkt ur fotbolls-EM.
Armeniska kyrkan är en orientalisk ortodox kyrka som grundades redan på 300-talet.Armenien är ett ganska litet land, kyrkan omfattar bara några få miljoner personer, och Karekin är en ganska obetydlig ledare jämfört med påven som är ledare för hela världens katoliker. Kanske var det därför världspressen inte uppmärksammade resan så mycket. Det var fint att se påvens ödmjukhet han såg sig själv som en gäst och behandlade Karekin som en jämlike och de uppträdde alltid sida vid sida.
Precis på andra sidan gränsen mot Turkiet ligger berget Ararat där enligt den gammaltestamentliga berättelsen Noas ark strandade. Påven är mycket för symbolik, och i samband med fredsbönen i Jerevan fick människor från de olika länderna i regionen bära fram jord från sina hemländer som de deponerade i en minimodell av Noas ark. Därefter planterades ett olivträd som påve Franciskus och catholicos Karekin båda bevattnade med vatten från krukor de bar fram. En mycket vacker och meningsfull fredsceremoni. Man såg hur deras ansikten strålade av glädje och frid, och samma ande vilade också över alla deltagarna i gudstjänsten, unga som gamla. Påvens tal vid fredsceremonin här.
Besöket vid folkmordsminnesmärket ”Den stora 0ndskan” var ett viktigt moment i det fredsskapande arbete som påven ville åstadkomma genom sin resa. Trots en mycket ödmjuk hållning kunde påven ändå inte undandra sig kritik från Turkiet som anklagade påven för korsfararmentalitet. Turkiet har rätt att säga vad man vill, påven verkar ta detta med ro samtidigt som han oförtröttligt fortsätter sitt engagemang för att bygga broar. Ekumenisk enhet mellan kyrkor är viktigt för att Kyrkan, den samlade kristenheten i världen verkligen skall kunna vara ett tecken och en agent för fred också i världssamfundet mellan alla människor.
Påvens fredsskapande resa till Armenien tillsammans med alla goda krafter i världen som vill bygga fred väger på den positiva sidan upp många gånger om den ondska och kaos som terroristerna åstadkommer. Terroristerna kan inte besegra oss så länge vi låter tron hoppet och kärleken övervinna vår egen rädsla.
Bernard-Henri Levy, en av Frankrikes mest inflytelserika filosofer skriver nu om Brexit. Han stod bakom uppropet ”Nous sommes Charlie” i samband med terrordådet i Paris. Det är en mycket läsvärd artikel publicerad på engelska i Kyiv Post, och jag delar i mycket hans analys om vad som står på spel. Fokus är givetvis inte bara omröstningen i sig själv, utan de strömningar i tiden den är ett uttryck för. Det är inte en seger för folket, utan för populismen, skriver han. En seger inte för demokrati utan för demagogi, en seger för xenofobi både i extremhögertappning och i socialistisk tappning, en seger inte för kunskap utan för ignorans.
Låt oss inte luras av de som röstat ja och de som hejar på resultatet att den verkliga intentionen är att förespråka någon slags vag idé om ”folkets Europa”, säger Levy. Det är istället en seger för dem som inspirerade av Donald Trumps slogan “We will make America great again!” drömmer om att bygga murar mellan ”muslimerna” och dem själva. Men på det sättet bygger man inte verklig storhet utan förminskar allt till det mediokra. Ömkligheten lyser igenom den storslagna retoriken hos dem som eldar på massorna, det triviala segrar över det verkligt stora, och brutaliteten över det andliga. Verklig storhet är något helt annat enligt Levy:
Those whom the Brexit took out while taking Britain out of Europe are not, alas, the “oligarchs” decried by the podium thumpers.
The greats are the agents and the inspiration of the true greatness of every people.
The greats are the inventors of this splendid dream full of the brilliance of Dante, Goethe, Dickens, Byron, Husserl and Jean Monnet—a dream called Europe.
Those are the greats that you are cutting down to size. It is Europe itself, Europe as Europe, that is dissolving into the nothingness of your resentment.
Det är inte britterna som är problemet, Europa har själv varit delaktig i den process som håller på att leda till dess upplösning. Vi behöver alla ta oss samman och försvara upplysning och det andliga arv och de eviga värden som demokratin och de mänskliga rättigheterna vilar på. Sådant är det vi behöver fokusera på. Låt det bli en väckarklocka. Levy beskriver ett sovande Europa:
Europe certainly was unworthy of herself.
Her leaders were pusillanimous and lazy.
Her captains were set in their ways, and their art of governing was somnolent.
But what is coming in place of this garden of the Finzi-Continis is a globalized suburb where, because one sees only garden gnomes, it is possible to forget that once there was Michelangelo.
Levys artikel är en glödande apell för ett uppvaknande. Att något sådant fortfarande kan skrivas är större än resultatet av en folkomröstning. Jag känner hopp för framtiden.
Kännetecknade för Europa är bl.a. koltrasten som förgyller miljön med sin sång i de flesta europeiska städer men är tämligen okänd i resten av världen. Annars är Europa en märklig och motsägelsefull kontinent. Bl.a. grubblar vi européer ständigt över vår identitet, något som aldrig skulle falla en amerikan in att göra, som en ung kvinnlig historiker från Amerika nyligen påpekade på ett seminarium om Europa enligt Richard Swartz i dagens DN-kolumn.
En annan europeisk paradox: Många av de mest fanatiska IS-terroristerna har fostrats i Europa, ändå räds vi terrorn som något som angriper oss utifrån. I Emanuel Sideas bok Mannen från Harem (recension i DN´s kulturdel idag) beskrivs dagens verklighet från en syrisk jihadistsmugglares perspektiv. Han är själv inte politiskt aktiv men smugglar för att överleva och få sin utkomst in jihadistiska krigare i landet. Saif som han heter beskriver mötet med europeiska konvertiter som förefaller höga och rusiga av sin nyvunna tro: ”Glada som tonåriga tjejer på väg till konsert”.
En tredje europeisk paradox jag kommer att tänka på är den djupt rotade benägenheten även utanför tokvänstern att skylla allt på Israel och blunda för terror som understöds och uppmuntras av ledarna i omgivande arabiska stater med vilja att utplåna Israel från kartan och uppfostran redan av de yngsta barnen i krigshets mot Israel.
Vi vill lägga problematiken på syndabockar utanför oss själva, så slipper vi se vår egen problematik, t.ex. Europas oförmåga att samarbeta och hålla ihop i svåra tider vilket nu leder till den humanitära katastrof där tusentals flyktingar fortgående i detta nu drunknar i Medelhavet.
Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?
Och hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga – du som har en bjälke i ditt öga? Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders. (Matt 7:3-5)
Dagens bibeltexter i mässan handlar om synd och rättfärdiggörelse. Andra läsningen är den berömda Paulus-texten från Gal 2:
”Vi vet att människan inte blir rättfärdig genom laggärningar utan genom tron på Jesus Kristus…
Jag har blivit korsfäst med Kristus, men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig. Så långt jag ännu lever här i världen lever jag i tron på Guds son, som har älskat mig och offrat sig för mig. Jag kastar inte bort Guds nåd; om lagen kunde ge rättfärdighet hade ju Kristus inte behövt dö.”
Att människan inte kan bli rättfärdiggjord och frälsa sig själv genom egna gärningar är protestanter och katoliker överens om. Att det är tron på Kristus som är grunden för frälsningen tillhör den kristna trons elementa. Att frälsa sig själv genom gärningar vore som att lyfta sig själv i håret eftersom syndens rötter sitter så djupt i människan.
Bibelns texter beskriver människan och historien precis som den är med ära och skam, högt och lågt. Människan beskrivs som någon som har en gudomlig gnista inom sig som längtar efter och sträcker sig mot ljuset och kan samverka med Guds nåd, men också som den mest förslagna syndare, brodermördare, svikare, hämnare och giriga egoist. Också hos de som blir trons hjältar ryms denna dubbelhet. Se på kung David som omnämns i första läsningen från 2 Sam 12:
Natan sade till David: ‘Så säger Herren, Israels Gud: Jag smorde dig till kung över Israel och räddade dig undan Saul… Varför har du då visat förakt för Herren och gjort det som misshagar honom? Hettiten Uria har du dräpt med svärd. Hans hustru har du tagit, och honom själv har du dödat med ammoniternas svärd. Nu skall svärdet i all framtid hemsöka din ätt, därför att du föraktade mig och tog hettiten Urias hustru.’ David sade: ‘Jag har syndat mot Herren.’ Natan svarade: ‘Herren förlåter dig din synd, du skall icke dö.’
Hela bakgrundsmiljön som skildras i Krönikeböckerna och Samuelsböckerna är rå och blodbesudlad med våldsdåd och krig där hela folk utrotas, det scenario som IS nu gör sitt bästa för att återskapa i Mellanöstern. Kvinnor räknas inte med annat än som objekt för männens förehavanden. Hustru blir man åt någon inte genom eget beslut, utan genom uppgörelser mellan män. Mitt i denna krigiska patriarkala miljö uppenbarar sig Gud undan för undan genom att engagera bristfälliga människor som medarbetare. Davids synd var stor. Av egensinnig lystnad hade han tagit till sig hettiten Urias hustru, och för att sedan dölja sitt brott såg han till att Uria själv blev dödad. Detta var orsaken till profeten Natans allvarstyngda ord till David. Genom profeten blir David överbevisad om sin synd, vilket leder till hans ånger som öppnar vägen för Guds förlåtelse och nåd.
Evangelietexten Luk 7:36-8:3 handlar också om synd och förlåtelse:
En av fariseerna bjöd hem Jesus på en måltid, och han gick dit och tog plats vid bordet.
Nu fanns det en kvinna i staden som var en synderska. När hon fick veta att han låg till bords i fariséns hus kom hon dit med en flaska balsam och ställde sig bakom honom vid hans fötter och grät. Hon vätte hans fötter med sina tårar och torkade dem med sitt hår, och hon kysste hans fötter och smorde dem med sin balsam.
Farisén som hade bjudit honom såg det och sade för sig själv: ‘Om den mannen vore profet skulle han veta vad det är för sorts kvinna som rör vid honom, en synderska.’
Då sade Jesus till honom: ‘Simon, jag har något att säga dig.’ – ‘Säg det, mästare’, sade han.
‘Två män stod i skuld hos en penningutlånare. Den ene var skyldig femhundra denarer, den andre femtio. När de inte kunde betala efterskänkte han skulden för dem båda. Vilken av dem kommer att älska honom mest?’
Simon svarade: ‘Den som fick mest efterskänkt, skulle jag tro.’
‘Du har rätt’, sade Jesus, och vänd mot kvinnan sade han till Simon: ‘Du ser den här kvinnan. Jag kom in i ditt hus, och du gav mig inte vatten till mina fötter, men hon har vätt mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår. Du gav mig ingen välkomstkyss, men hon har kysst mina fötter hela tiden sedan jag kom hit. Du smorde inte mitt huvud med olja, men hon har smort mina fötter med balsam. Därför säger jag dig: hon har fått förlåtelse för sina många synder, ty hon har visat stor kärlek. Den som får litet förlåtet visar liten kärlek.’
Och han sade till henne: ‘Dina synder är förlåtna.’
De andra vid bordet sade då för sig själva: ‘Vem är han som till och med förlåter synder?’
Men Jesus sade till kvinnan: ‘Din tro har hjälpt dig. Gå i frid.’
Därefter vandrade han från stad till stad och från by till by och förkunnade budskapet om Guds rike. Med honom följde de tolv och några kvinnor som hade blivit botade från onda andar och från sjukdomar: Maria, hon från Magdala, som sju demoner hade farit ut ur, Johanna, hustru till Herodes förvaltare Kusas, Susanna och många andra, som alla hjälpte dem med sina tillgångar.
Kung David, kvinnan vid Jesus fötter, vi alla är i behov av förlåtelse. Uppriktig ånger leder till förlåtelse, upprättelse och frälsning – det är Evangeliet, det ”glada budskapet”.
Samma polaritet som framkommer i evangelietexten mellan fariséerna och Jesus tycker jag mig se gå igen i Kyrkan idag i polariteten mellan en lagiskhet som sätter kravet på följsamhet mot alla detaljer i den kanoniska lagen, t.ex.när det gäller äktenskap och skilsmässa, i fokus och den som betonar barmhärtighet och att nå fram till människornas hjärtan med evangeliet. Påve Franciskus har kommit att betona barmhärtigheten, vilket varit nödvändigt i en tid då den lagiska sidan varit överbetonad. Men dessa två förhållningssätt står inte i strid med varandra utan behövs båda två. Jesus själv sade att han inte har kommit för att upphäva lagen utan fullkomna den. Det är vi människor som upprättar hinder för Guds nåd genom att polarisera.
Katolska och protestantiska teologer har kommit långt i samsyn och att överbrygga tidigare missförstånd i synen på synd, nåd, frälsning. Människan är ingen oansvarig lekboll i detta drama, utan människan har ett personligt ansvar. Ångern måste vara uppriktig, och vi måste också praktisera förlåtelse när vi själv blivit förlåtna, annars dämmer vi upp nådens flöde.
Vi måste också anstränga oss att leva som goda människor och försöka vara värdiga representanter för den nåd vi fått ta emot. När jag diskuterar dessa frågor med enskilda kristna, det gäller inte teologer av facket, så finner jag inte sällan skillnader i betoning beroende på om man kommer ur protestantisk eller katolsk miljö. Nu renodlar jag:
Protestanter betonar att vi inte kan göra något själv. Sedan vi en gång blivit frälsta, vilket skedde när vi kom till tro, kan vi bara vila i förtröstan på att vi är frälsta och rättfärdiggjorda genom tron. Paradoxalt nog motsvaras det inte av en avslappnad syn på sig själv, utan en sträng arbetsmoral och stora krav på självrättfärdighet. Faran med detta är att man blir omedveten om sina dåliga sidor, och bakom strävsamheten och upprätthållandet av den fromma fasaden kan dölja sig både girighet, konkurrenslystnad, avund och annat som man inte aktivt försöker göra något åt då idén om att gärningar inte spelar någon roll hjälper till att hålla dessa mindre smickrande sidor borta från medvetandet.
Katoliker betonar att gärningar spelar roll, att vi inte kan vara säkra på vår frälsning utan att vi måste arbeta på den. Man är gärna medveten om sina synder, men också om nåden som man får ta emot genom att gå till bikt och att man är innesluten i Guds nåd genom att tillhöra Kyrkan. Paradoxalt nog motsvaras inte denna medvetenhet om gärningarnas roll av en stark arbetsmoral och personlig moral. Man röker och dricker gärna och värjer sig mot att uppfattas som moralistiska renlevnadsmänniskor, och sätter en ära i att visa att man är mänskliga just genom att ha överseende med ”småsynder”. Faran med detta är att man driver det för långt och försöker spela Gud ett spratt genom att ”synda på nåden”. Jag vet att jag ändå blir frälst, jag kan alltid gå till bikt, och senare i mitt liv, när jag blir äldre skall jag försöka skärpa mig. En pregnant bild av detta förhållningssätt är en scen jag minns från filmen Gudfadern där en maffiaboss deltar i en vacker och ljus dopceremoni där släktens senaste nytillskott döps samtidigt som han via mobiltelefonen är inbegripen i planeringen av ännu ett mord på en konkurrent.
PS Välkommen till Katolska domkyrkan i Stockholm i eftermiddag: 15.30 Föredrag om det nykanoniserade helgonet Elisabeth Hesselblad, 17.00 tacksägelsemässa med biskop Anders.
Det är glädjande att helgonförklaringen av Elisabeth Hesselblad uppmärksammas också av andra kristna och att det sker på ett opolemiskt och resonerande sätt, vilket säger något om det ekumeniska klimatet i Sverige vilket blivit mycket bättre under senare år.
Världen idag är en tidning som står på evangelisk-luthersk grund, och självklart bejakar man inte katolsk praxis kring helgonen. Man vill ändå uppmärksamma det som sker i den katolska världen, därför skriver Lukas Berggren idag en ledare som jag tycker var mycket bra och nyanserad och eftersträvar både att upprätthålla en fortsatt bra relation till katolikerna och samtidigt värna den evangelisk-lutherska grund tidningen står på.
Eftersom texten är så nyanserad och resonerande inbjuder den till dialog och fördjupning. Jag citerar och kommenterar några utvalda stycken.
Först uttrycker Lukas Berggren sitt erkännande av Elisabeth Hesselblads gärning och bejakar att det inte är fel att lyfta fram sanna troshjältar som kan fungera som föredömen i våra liv. Han exemplifierar med William och Catherine Booth, Moder Teresa, Carl-Olof Rosenius, William Wilberforce, Lewi Pethrus, Maximilian Kolbe och Jesu mor Maria.
Men, skriver han:
”Steget från att lyfta fram troshjältar som exempel till att helgonförklara människor är mycket långt. För den som vill att Bibeln ska vara yttersta auktoritet för kristen tro är en helgonförklaring allt annat än självklar. Den är i själva verket ett avsteg från – eller tillägg till – en bibeltrogen hållning. På samma sätt som vi kritiserar sammanhang och personer somdrar ifrån saker från Guds ord, bör vi rimligen kritisera sammanhang och personer som lägger till saker till Guds ord. För evangeliska kristna borde det vara en självklarhet att sätta punkt där Bibeln sätter punkt. Vi jämställer inte senare traditioner med Guds ord.”
Kommentar: Katolska kyrkan lägger inte till något till Guds ord. Att det finns helgon strider inte mot Bibelns ord. Lukas (Berggren, inte evangelisten) citerar själv längre ner i sin text Uppenbarelseboken 19:9 där ängeln säger till Johannes: ”Skriv! Saliga är de som är bjudna till Lammets bröllopsmåltid.” och drar slutsatsen att alla vi som är troende och inbjudna till bröllopsfesten med andra ord verkar vara både ”helgonförklarade” och ”saligförklarade”.
– Precis så, Lukas! Det finns många fler helgon i himmelen än dem Katolska kyrkan kanoniserat. Gud behöver inte Katolska kyrkans hjälp att göra människor till helgon. Syftet med kanoniseringen är endast att för oss nu levande lyfta fram goda exempel.
Bibeln själv säger alltså att det finns helgon, därför finns ingen motsägelse mellan Katolska kyrkans helgon-praxis och Guds ord. Vad Kyrkan gör genom sin kanonisationsprocess är att gå i god för att den som kanoniseras verkligen tillhör helgonens skara, och att göra anspråk på en sådan auktoritet och urskillningsförmåga kanske många tycker redan det är övermaga. Men Kyrkan menar sig ha den auktoriteten.
Däremot står ju inte beskrivet i Bibeln i positiva ordalag att den praxis som utvecklats i Katolska kyrkan skall se ut precis så som den har utvecklats. Men praxis och traditioner har också utvecklats i evangelisk-lutherska sammanhang, och det är inget fel. Att kräva att man bara kan göra sådant som positivt står uttryckt i Bibeln är att ett asketiskt insnävande förhållningssätt som jag inte tror var Guds avsikt med sin Kyrka. Så länge Kyrkan inte bara är en andlig verklighet utan också en verklighet av kött och blod här på jorden ligger det i sakens natur att den utvecklas genom tiderna och att det uppstår traditioner. Gud har dock lovat att vara med sin kyrka genom Anden så att hon i slutändan inte i sin helhet kan gå vilse.
Det verkar alltså inte som att Lukas är oense med Katolska kyrkan om att helgon finns. Den som är den springande punkten och det mest substantiella som skiljer evangeliskt-lutherskt från katolskt är följande formulerar han såhär:
”Bibeln uppmanar oss att be till Fadern, i Jesu namn. ‘Vad ni ber Fadern om i mitt namn, det ska han ge er.’ (Joh 16:23) Ingenstans uppmuntras vi att be några helgon om förbön. Om nu Fadern ska ge oss vad vi än ber om i Jesu namn finns det ingen anledning att gå via varken Maria, Elisabeth Hesselblad eller någon annan helgonförklarad människa. Det är helt enkelt både obibliskt och onödigt. Vi kan komma direkt inför Fadern, i kraft av Jesu blod. (Hebr 10:19)”
Kommentar: Vi kan förvisso be direkt till Fadern, och det är det allra viktigaste och centrala som katolsk liturgi och gudstjänstfirande är inriktat på. Men det utesluter inte att vi använder allt det vi har omkring oss i form av mänskliga relationer och mänskliga erfarenheter och allt som kan vara till nytta för att komma närmare Fadern. Jesus blev människa för att helga oss, och inget jordiskt och mänskligt är längre främmande och orent. Helgelsen börjar här och nu. Det är oomtvistat att helgonen som förmedlare av det gudomliga har varit till stor nytta och hjälpt människor komma närmare Gud. Den rädsla man ibland märker från protestantiskt håll att varje konkret hjälpmedel som påminner om det jordiska, reliker, rökelse, ikoner, sakramentala tecken, ett helgons förbön etc blir något som står i vägen för den direkta kontakten med Gud och Jesus, är överdriven. Visst,missbruk och överdrifter finns alltid, det gäller även bibelfundamentalistiska förhållningssätt, men i de allra flesta fall är det precis tvärtom. Helgonen är förmedlare som hjälper oss att tränga genom den tunna hinnan mellan himmel och jord.
I allhelgonalitanian som vi ber vid viktiga tillfällen, t.ex. i påsknattsliturgin, vid helgonförklaringar, vid prästvigningar, konfirmationer och dop etc så ber församlingen i gemenskap med alla helgon genom alla tider. Då är det som om himmelen öppnar sig och hela den stridande kyrkan på jorden ber i gemenskap med den lovsjungande kyrkan i himlen. De heligas samfund i funktion.
Denna bild med citat av en ateistisk resp en kristen nestor hittade jag på Facebook. Bildens budskap är intressant, för det sätter ord på andliga sanningar som var och en som gjort dessa erfarenheter i sitt inre kan bekräfta. Ljus söker sig till ljus och mörker söker sig till mörker, men skyr det motsatta.
Nu är det inte så att vi enkelt kan dela in människor i mörkrets barn och ljusets barn, och för att i dessa tider föregripa alla invändningar från identitetsideologer vill jag skynda mig att framhäva att jag inte påstår att dessa båda nestorer representerar den ena eller andra sidan i kampen mellan ljus och mörker. Satan kan som bekant komma förklädd till en ljusets ängel. Den som för oss framstår som den mest fromma person kan inom sig hysa det djupaste mörker, omvänt kan en stökig person som av omgivningen uppfattas som omoralisk sträva mot ljuset och kämpa med sina dåliga sidor. Inom varje människa ryms både ljus och mörker.
Men det är grundprincipen jag vill sätta fokus på. En som verkligen studerat dessa inre fenomen är Ignatius av Loyola, och genom att med hjälp av de Andliga övningarna kan var och en göra samma resa som han och konstatera att det stämmer. I en regel angående andarnas urskiljande skriver Ignatius:
Hos dem som går från det goda till det bättre berör den gode anden själen milt, lätt och mjukt, likt en vattendroppe som tränger in i en svamp. Den onde berör skarpt, ljudligt och oroligt, som när vattendroppen faller på en sten.
Hos dem som går från det onda till det sämre berör de ovan nämnda andarna på motsatt sätt. Orsaken är att de nämnda änglarna förhåller sig antingen på olikartat eller likartat sätt i förhållande till själens disposition. När själens disposition är olikartad går de in märkbart med buller och bång. När den liknar går de in tyst som i sitt eget hus med öppen dörr.
[Ignatius av Loyola Andliga övningar p 335, översättning av Fredrik Heiding S.J. Artos förlag]
Med kristen terminologi innebär omvändelse att genomskåda mörkrets inflytande i vårt liv och att vi medvetet börjar en vandring mot ljuset:
”Kristus är världens ljus.”
(inledningen till Lumen Gentium, Andra Vatikankonciliets grundkonstitution om Kyrkan)
”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud.
Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till.
I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.”
”Man säger till er: ‘Fråga de dödas andar och spådomsandarna, de som väser och stönar!’ – Ja, skall inte ett folk fråga sina gudar, be de döda om budskap och undervisning för de levandes skull? – Så talar de för vilka ingen gryning finns.
Plågade och hungrande skall de ströva omkring i landet, och i sin hunger skall de gripas av raseri och förbanna sin kung och sina gudar. De må vända sig upp mot höjden eller se ut över jorden, överallt råder nöd och mörker, en ångestens natt, töcken utan någon ljusning. Men natten skall vika där ångest nu råder…. Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram. ….
Ty ett barn har fötts,
en son är oss given.
Väldet är lagt på hans axlar,
och detta är hans namn:
Allvis härskare,
Gudomlig hjälte,
Evig fader,
Fredsfurste.”
På söndag helgonförklaras svenskan från Västergötland Elisabeth Hesselblad i Rom. För mig är det som att saker och ting knyts ihop. Jag föddes också i Västergötland för mer än ett halvt sekel sedan, jag döptes som barn i samma församling (Ryda) som en av medeltidens största svenska helgon (om än ej officiellt kanoniserad), biskop Brynolf av Skara kom från. Min mormor såg till att jag fick gå i söndagsskola och jag konfirmerades i Svenska kyrkan. Allt detta gav en god grund för mitt kristna liv. Efter en liten utflykt i agnosticism återvände jag till min barndoms tro och blev efter fyllda 20 år upptagen i Katolska kyrkans fulla gemenskap i Uppsala. Jag såg inte ”konversionen” till Katolska kyrkan som att jag vände mig bort från det jag fått tidigare genom Svenska kyrkan, utan snarare som en komplettering och utvidgning av detta.
Det mesta av katolikskräcken och antikatolicismen i den svenska postreformatoriska kristenheten är ett minne blott, kristenheten idag befinner sig i en centripetal rörelse tillbaka mot centrum som är Jesus Kristus. I höst hälsas påve Franciskus välkommen till Lund och Malmö av ärkebiskop Antje Jackelén i samband med att man uppmärksammar att det gått 500 år sedan reformationen (står vi nu vid bortre parentesen av 500 års splittring?).
Samtidigt finns en rörelse i det sekulariserade samhället där religionen håller på att återvända. Från tidigare stolta förklaringar att Gud är död att vi lever i en postkristen era, så finns i samhället idag många tecken på att man tar religionen på allvar, inte bara på så sätt att man uppmärksammar när den blir destruktiv och till skada, utan också vad Kyrkan kan betyda positivt om man låter den vara kvar i byn. Helgonförklaringen från Rom direktsänds i vår Public service-TV (undrar vad Christer Sturmark tycker om det?) och vår kulturminister Alice Bah Kuhnke medverkar på plats.
Bruket att vörda helgonen, att bevara deras reliker som minnen etc är ju en av de aspekter av katolsk tro som varit svårast för en del av nutidens protestantiskt kristna att av dogmatiska skäl förstå och acceptera. Och för icke-troende kan det bli något av hokus pokus och Harry Potter-stämning över det hela när man upptäcker att det i Vatikanen finns ett dammigt kontor där man precis lika prosaiskt som Försäkringskassan utreder en helgonkandidats liv och vilka mirakler som skett på helgonets förbön. Maja Hagermans beskrivning av detta i sin DN-artikel idag om Elisabeth Hesselblad tycker jag är helt underbar.
De protestantiskt kristna som är mest emot katolsk praxis att vörda helgon tror fullt och fast på mirakler, bara inte att det kan ske på ett helgons förbön. De betraktar katolsk helgonvördnad som spiritism. Det verkar som om både de protestantiska helgonkritikerna och de sekulära som får intrycket av magisk Harry Potter-stämning missförstår saken på samma sätt.
Ett helgon är en person som i sitt liv tillämpat de evangeliska dygderna tro, hopp och kärlek på ett heroiskt sätt i sitt liv. Enligt kristen tro är detta inget människan förmår göra av egen kraft, utan det är en följd av att hon tagit emot Jesus Kristus på ett så radikalt sätt i sitt liv att Guds nåd kan verka på ett synligt sätt redan i detta livet. I magi däremot, går det ut på att människan själv kontrollerar och försöker styra över de andliga krafterna. Skillnaden mellan dessa två förhållningssätt beskrivs mycket bra i CS Lewis Narnia-svit.
Vi alla döpta kristna är alla kallade att bli helgon och tillämpa dygderna tro, hopp och kärlek på ett radikalt sätt i våra liv. Helgon finns det många fler än de som kanoniserats av kyrkan. Det är bara Gud som vet hur många helgon som finns i himlen, men att Kyrkan kanoniserar några är för att vi nu levande människor skall få goda exempel att efterlikna.
Att bejaka helgonen är inget annat än en effekt av inkarnationen. Gud blev människa av kött och blod. Sedan Kristus i kroppslig gestalt lämnat jorden finns han kvar i sakramentet samt i Kyrkan, vi alla kristtrogna som av Paulus liknas vid lemmar i Kristi kropp (därför kan Andra Vatikankonciliet i konstitutionen om Kyrkan, Lumen Gentium säga att Kyrkan i sig själv är ett slags sakrament). Vi blir drabbade, eller får del av Guds nåd genom den Helige Ande redan här och nu. Att mirakler sker är inget märkligt, varför skulle det vara det, när vi tror på Kristi uppståndelse som är det största miraklet av alla. Ett mirakel är också att vårt hjärta förvandlas så att vi kan förmedla Guds kärlek till vår nästa, särskilt de fattiga och nödlidande.
Låt oss alla som tror på detta öppna våra hjärtan för Jesus, bjuda in honom att bli centrum i vårt liv och be om nåden att alltmer växa in i trons, hoppets och kärlekens praxis.
…och inled oss inte i frestelse, utan fräls oss från ondo.
Ty riket är ditt, och makten och härligheten i evigheters evighet. Amen.
Litteraturrekommendationer: Förutom den nyutkomna boken om Elisabeth Hesselblad (klicka på bilden ovan) kan jag rekommendera Gunnel Vallquists klassiker HELGONENS SVAR.
Jag är 66. Under min livstid har jag fått erfara utvecklingen från ett enhetssamhälle där kyrkan stod tryggt mitt i byn till ett sekulariserat samhälle där den unga generationen nästan är andliga analfabeter och där det inte är naturligt att gifta sig, döpa barn eller ens ha begravning i kyrkan.
Utvecklingen är likartad över hela västvärlden. Läs denna artikel i Spectator som beskriver läget i Storbritannien.
I Sverige har vi ett kyrkopolitiskt system med Svenska kyrkan där många kyrkopolitiker inte ens är troende, än mindre besöker de alltmer folktomma gudstjänsterna. Svenska kyrkans ledning framstår alltmer som om de vore ett management-team för vilken sekulär organisation som helst och glömmer bort vad som egentligen skulle vara kärnverksamheten: Att fira gudstjänst och vittna om Jesus Kristus. Att ett 40-tal församlingar som granskats nu visar sig ha spenderat stora belopp på på dyra konferensresor med inbakade nöjen utomlands är ett tecken på en kultur av arrogans, självrättfärdighet och toppstyrning. Tänk om kyrkopolitikerna istället skulle använt tid och resurser till att gå i kyrkan, be och satsa pengarna på de fattiga, så skulle det ha gett mångdubbelt mer.
Ett hoppingivande tecken är att denna utveckling inte sker obemärkt, utan ger upphov till spänningar och kritik inom organisationen, och som när det gäller det nya kyrkohandboksförslaget långt utanför den interna organisationens gränser. Det senare ett tydligt tecken att Kyrkan angår oss alla, trots att Sverige sägs vara ett av världens mest sekulariserade länder.
Samtidigt finns en annan sida av Kyrkan med levande och bedjande gemenskaper och församlingar som drar till sig nya troende, som växer i Andens gåvor och i socialt engagemang. Sådana oaser hittar man både inom Svenska kyrkan, och inom den övriga mångfacetterade kristenheten.
Situationen ser likadan ut över hela Europa. I Tyskland töms kyrkorna, men också tidigare starkt katolska länder som Polen och Irland går samma utveckling till mötes. Ett sätt att beskriva detta är att vi lever i ett post-kristet samhälle och att Kyrkan spelat ut sin roll. men riktigt så enkelt är det inte. Om vi skulle tänka bort kyrkan och den kristna traditionen från kulturen och samhället, så skulle det nog vara många fler än de idag aktivt engagerade kristna som skulle känna att de saknade något.
De folkkyrkokristna som gärna döper sina barn, kanske gifter sig i kyrkan och absolut inte kan tänka sig begravning utan präst, men som i övrigt är ljumt engagerade i sin kyrka har någon slags förtröstan på att Kyrkan ändå finns där och kommer att bestå och fortsätta att bidra med positiva värden till samhället som andlighet och moral utan att det kräver något slags engagemang från dem själva. Ledare för kyrkorna å sin sida hoppas på dessa folkkyrkokristna som en tyst majoritet, och om man bara fortsätter som tidigare kommer de att återvända till de tomt ekande kyrkovalven.
”Ingen som ser realistiskt på vår värld idag kan tänka att kristna kan fortsätta med business as usual och ignorera den djupa trons kris som råder i vårt samhälle, eller bara förlita sig på att de värden som har förmedlats av tidigare kristna generationer kommer att fortsätta att inspirera och forma framtiden i vårt samhälle… var och en har en uppgift, var och en av oss är kallad att förändra världen, att arbeta för en livets kultur, en kultur byggd på kärlek och respekt för varje mänsklig persons värdighet”
Det finns också fundamentalistiska och karismatiska grupper som dömer ut folkkyrkligheten och är övertygade om att de är framtidens kyrka, och att en andlig väckelse är svaret. Men hur ivriga och segervissa dessa grupper än är i sin retorik, så tenderar dessa rörelser att inte hålla vad de lovar. Det finns en uppflammande entusiasm, vissa utvecklas till megakyrkor med betydande församlingstillväxt, men de blir trots allt isolerade företeelser som betraktas med skepsis av stora delar av samhället och når inte riktigt ut till yttervärlden på ett sätt som skulle behövas för att man skall kunna tala om en folkväckelse.
Hur det än är, så måste vi erkänna att Kyrkan befinner sig i en helt ny situation. Det går inte längre att förlita sig på gamla strukturer, vare sig det handlar om att befästa gamla liturgiska och sakramentala traditioner eller som pingst-karismatiska megakyrkor försöka kopiera den karismatik som rådde i urförsamlingen för 2000 år sedan.
På ett sätt är situationen likadan som under Kyrkans första tid, då gällde det att evangelisera en hednisk värld, nu handlar det om att evangelisera en post-kristen värld. Lika mycket nu som då är vi beroende av den Helige Ande som en kraftkälla, men Anden är ju levande och dynamisk, det räcker inte att härma vissa beteenden. Den entusiasm och andefylldhet som fanns i urkyrkan måste appliceras på en riktig bedömning av de utmaningar som finns i vår tid.
I ett tidigare inlägg skrev jag om att vi måste gå in i ett nytt sätt att tänka där vi betraktar kristenheten som helhet. Inget enskilt församling kan lägga beslag på en aspekt av den kristna trosarvet och hävda att det räcker. Full gospel är vad som gäller, och kristenheten har inte råd att vara splittrad längre om nyevangelisationen av vår tid skall bli effektiv.
Vi behöver:
Återvända till källorna, hålla fast vid den apostoliska tron och ta till vara den andliga erfarenhet som utvecklats i Kyrkan under 2000 års tid.
Ta tillvara folkkyrkan.
Ta till vara och utveckla de andliga nådegåvorna.
Folkkyrkan:
Många folkkyrkokristna är öppna för ett andligt liv men finner ofta att det är svårt att få utlopp för det inom den etablerade kyrkans ram. Den folkkyrkokristenhet som finns kvar genom den roll Kyrkan spelat i vår kultur under århundradena är en stor resurs som inte får schabblas bort. Kyrkan måste utveckla ett förhållningssätt som inkluderar och inte skrämmer bort de folkkyrkokristna. Det är ett misstag att tro att detta sker genom mindre andlighet eller genom att uppluckra trosinnehållet. Det finns både inom Katolska kyrkan o Svenska kyrkan o frikyrkor många goda präster och pastorer som är älskade och omtyckta av sin församling och som utan att kompromissa med trons innehåll har en pastoral hållning som bygger på barmhärtighet, hjälp och stöd, inte ställa krav på andliga elitprestationer och som hjälper människor att leva i vardagen och där söndagsgudstjänsten blir ett naturligt centrum, inte en tung plikt att prestera. Detta är också andan i Andra Vatikankonciliets pastoralkonstitution Gaudium et Spec och en anda som genomsyrar hela påve Franciskus pontifikat med hans betoning av barmhärtighet, relationsbyggande och att dela och ha förståelse för människors vardag och engagemang för de fattiga framför att som fariseerna lägga tunga ok på människors axlar.
Den Helige Ande:
Den pingstkarismatiska dimensionen, det som inom Pingströrelsetraditionen kallas Andens dop och praktiserande av de andliga nådegåvorna är ingen speciell spiritualitet i Kyrkan förbehållet några få. Varje kristen behöver i sitt liv göra ett existentiellt val och medvetet säga JA till Jesus Kristus som Frälsare och Herre. Denna situation där Jesus kallar och människan öppnar dörren genom sitt medvetna och aktiva JA kallar vi omvändelse. Alla som gjort denna erfarenhet vet vad jag menar. Detta är också grunden för att i praktiken öppna sig för den Helige Andes gåvor. Detta bör vara givet att beakta i samband med konfirmation och nyintroduktion av vuxna i det kristna livet och vuxendop.
Men vi vet att det är lätt att överge sin första kärlek, och Andens liv kan svalna i oss, därför finns också behov av förnyelse. Förnyelse av doplöften, förnyad bön om den Helige Andes utgjutande. Detta kan med fördel erbjudas i församlingarna i form av förnyelsekampanjer och erbjuda program som t.ex.Alpha-kurser eller Liv i Anden-seminarier under tiden mellan Påsk och Pingst.
Business as usual håller inte längre.
Kristenheten har en och samma Herre, Kyrkan är EN, det nya paradigmet är att ha detta framför ögonen framför det egna samfundets angelägenheter.
Bilder från Kristi Lekamens procession, Södermalm Stockholm
I min förra post skrev jag om det panortodoxa konciliet med 14 s.k. autokefala ortodoxa patriarkat och kyrkor som samlas på Kreta på den ortodoxa pingsten i juni.
Jag blev intresserad av vilka dessa 14 var, så nedan finns en förteckning över dem med länkar till Wikipedia-artiklar som ger mer information. Den femtonde kyrkan i listan, Ortodoxa kyrkan i Amerika är tydligen ett specialfall som ej alltid räknas in i gruppen men som ändå nämns då man talar om de autokefala kyrkorna.
Den östliga ortodoxa kristenheten är lite varierad. Det finns med Rom unierade öst-kyrkor, och så finns de autokefala, från Rom fristående kyrkorna som inte erkänner påven som överhuvud men som är förbundna med det ekumeniska patriarkatet i Konstantinopel och patriark Bartholomeus. Påven skulle enligt ortodoxt synsätt kunna ses som patriarken av Rom.
Det finns mycket splittring och maktkamper också inom den ortodoxa kristenheten, t.ex. den Rysk-ortodoxa kyrkan som är nära lierad med Putin och som inte verkar ha protesterat mot förtryck av andra kyrkor i Ukraina och Krim, ej heller protesterat mot Rysslands annektering av Krim.
Men det är det bra att de ortodoxa kyrkorna nu efter 1200 år samlas och försöker främja enhet. På Georgiska patriarkatets hemsida hittade jag en till engelska översatt text, The mission of the Orthodox Church in todays World, som är ett dokument framtaget vid en förberedande konferens till konciliet. Jag citerar från inledningen:
The Church of Christ lives ‘in the world’, but is ‘not of the world’ (cf. Jn. 17:11 and 14-15).The Church is the sign and image of the Kingdom of God in history…
It is with this hope that the Church lives and foretastes it in particular when the Divine Eucharist is celebrated, bringing ‘together’ (I Cor. 11: 20) the scattered children of God (Jn. 111: 52) without regard to race, gender, age, social or any other station into a single body where ‘there is neither Jew nor Greek, there is neither bond nor free, there is neither male nor female: for ye are all one in Christ Jesus’ (Gal. 3: 28; cf. Col. 3:11).
Rooted in these principles, the accumulated experience and the teaching of her patristic, liturgical and ascetical tradition, the Orthodox Church shares the concerns and anxieties of modern-day humanity in relation to everyday problems that disturb the contemporary world and desires to act for their resolution so that in the world there should reign the ‘peace of God, which passeth all understanding’ (Phil. 4: 7), reconciliation and love.
Det talas inte så mycket explicit om ekumenik med andra kyrkor i dokumentet, men den ecklesiologiska grundsynen är samma som Romersk katolska kyrkans syn.
I tredje stycket i den citerade texten ovan känner man igen tongångarna från inledningen till Andra Vatikankonciliets pastoralkonstitution Gaudium et spec:
1. The joys and the hopes, the griefs and the anxieties of the men of this age, especially those who are poor or in any way afflicted, these are the joys and hopes, the griefs and anxieties of the followers of Christ. Indeed, nothing genuinely human fails to raise an echo in their hearts. For theirs is a community composed of men. United in Christ, they are led by the Holy Spirit in their journey to the Kingdom of their Father and they have welcomed the news of salvation which is meant for every man. That is why this community realizes that it is truly linked with mankind and its history by the deepest of bonds.
Från början fanns bara en kyrka, den som Jesus grundade. Så är det egentligen än idag, alla kristna bekänner en enda helig katolsk (allmän) och apostolisk kyrka enligt den trosbekännelse som antogs vid konciliet i Konstantinopel år 381 och som ännu inte blivit omodern.
Alla kristna har gemensamt Bibeln, Dopet (även om det kan finnas skillnader i dopteologi) de sju första koncilierna (som därför verkligen kan kallas ekumeniska) samt den Helige Ande som ledsagar oss i att ta till oss tron, vittna om den och verka i världen.
Nicea 325
Konstantinopel 381
Efesos 431
Chalcedon 451
Konstantinopel II 553
Konstantinopel III 680
Nicea II 783
Det är inte bra att kristenheten därefter på grund av inre stridigheter splittrades upp på olika kyrkor och samfund. Speciellt är det inte bra att vi idag funnit oss i denna nya splittrade situation så att vi regelmässigt tänker på vårt eget samfund som det som jag har mitt hela fokus på och inte har en vision av Kyrkan som helhet innefattande allt Guds folk. Vi talar här inte om att mångfald inte skulle få förekomma, mångfald är positivt, utan jag talar om sådan splittring som beror på att vi kristna inte kan hålla sams och ägnar oss åt inre strider istället för att fokusera på Jesus.
Det är dags nu att i vårt tänkande börja fokusera på samhörigheten med hela Gudsfolket som innefattar alla döpta och sluta att luta oss mot en bekvämlighet med det nuvarande tillståndet och inte se de övriga kristna.
Ekumenik är ett måste, och målsättningen måste vara att i framtiden få till stånd ekumeniska koncilier som reparerar mer än 1000 års splittring.
Det finns många tecken idag på ett ökat medvetande i den riktningen. De olika frikyrkornas sommarkonferenser är sedan ett antal år långtifrån samfundsinterna angelägenheter, utan talare från hela kristenheten bjuds in och som kristen kan man röra sig i olika sammanhang runtom i den kristna mångfalden utan att känna sig som gäst och främling.
De ortodoxa kyrkorna samlas i sommar till ett panortodoxt koncilium på Kreta, en historiskt händelse då det var 1200 år sedan det skedde sist. Att den ortodoxa kristenheten samlar sig underlättar givetvis också ekumeniken med väst och Rom-kyrkan. Patriark Bartholomeus av Konstantinopel ber om våra förböner för detta koncilium som samlar 14 olika s.k. autokefala ortodoxa kyrkor med en gemensam strävan mot styrkta relationer och att vara ”ett tecken på enhet i en värld som är hemsökt av konflikt och splittring”
När olika delar av kristenheten på detta sätt samlas och försöker bygga enhet, så är det alltid bra och bidrar till främjandet av Kyrkans enhet i det stora perspektivet. Också inom frikyrkligheten i Sverige ser vi liknande strävanden med sammanslagning av samfund, samarbete kring gemensam pastorsutbildning med mera.
Katolska kyrkan har alltsedan Andra Vatikankonciliet varit mycket hängivna åt ekumeniken (ekumenikdekretet Unitatis Redintegratio). Andra Vatikankonciliet medförde en uppluckring av den ideologiska föreställningen bland katoliker att ingenting viktigt händer utanför Katolska kyrkan. Nu erkänns att den helige Ande är verksam också utanför den katolska gemenskapen, inte bara hos individer, utan också i kyrkogemenskaper.
I encyklikan Ut unum sint påpekade påven Johannes Paulus II att ekumenisk dialog inte bara är horisontell, utan det finns en rörelse uppåt med fokus på Herren som åstadkommer enheten:
”Dialogen kan inte ske på enbart horisontell nivå och begränsa sig till möten, meningsutbyten eller ens utbytet av de gåvor som kännetecknar olika gemenskaper. Den innehåller också en vertikal rörelse, riktad till den Ende, som i egenskap av världens frälsare och historiens Herre, också är vår ‘försoning’ ”(p35)
Vi inser då att:
” …vi är män och kvinnor som har syndat… vilket skapar ett inre utrymme bland syskonen i de gemenskaper som inte lever i full gemenskap med varandra, i vilket Kristus, källan till kyrkans enhet, effektivt kan verka, genom kraften i hans Ande, Hjälparen.” (p35)
Den katolske prästen och teologen och experten på pingströrelse och karismatisk förnyelse inom och utanför Katolska kyrkan Peter Hocken kommenterade denna text av påve JPII i en artikel i Keryx (numera Teologi och Ledarskap) 2014, Ekumenisk förnyelse och rening från ideologi. Han skrev:
” …Det är i vårt möte med varandra som åtskilda kristna gemenskaper, där vi bekänner vår synd inför Herrens närvaro, som den helige Ande kan och kommer att rena våra sinnen och läromässiga formuleringar. Det är just insikten om den helige Andes verk i andra kristna traditioner som ställer oss inför våra egna misslyckanden, luckor och fördomar. Min poäng är att denna rening – vad gäller teologin – grundläggande är en rening från ideologi. Vår teologi och lära förfaller till ideologi när de tappar siktet på sin grund i vår levande Herre och i den helige Ande. Ideologin är tydligast i de sätt på vilka våra samfund och institutioner har blivit självtillräckliga och ser sig själva som normen genom vilket alla andra skall bedömas.”
Ideologin framkallar en samfundspatriotism och krigsretorik. Motståndarna demoniseras. Det ideologiska sinnet har mycket svårt att erkänna misstag och svagheter. I detta ideologiska krig har påvedömet blivit ett hinder istället för en hjälp till kristen enhet. Johannes Paulus II medgav detta i slutet på Ut Unum Sint och inbjöd därför ledare och teologer från andra kyrkor och gemenskaper att arbeta tillsammans med honom för att se hur biskopen av Roms primat och tjänst kan utövas på ett sätt som tjänar enheten istället för att hindra den:
95. …When the Catholic Church affirms that the office of the Bishop of Rome corresponds to the will of Christ, she does not separate this office from the mission entrusted to the whole body of Bishops, who are also ‘vicars and ambassadors of Christ’ The Bishop of Rome is a member of the ‘College’, and the Bishops are his brothers in the ministry.
Whatever relates to the unity of all Christian communities clearly forms part of the concerns of the primacy. As Bishop of Rome I am fully aware, as I have reaffirmed in the present Encyclical Letter, that Christ ardently desires the full and visible communion of all those Communities in which, by virtue of God’s faithfulness, his Spirit dwells. I am convinced that I have a particular responsibility in this regard, above all in acknowledging the ecumenical aspirations of the majority of the Christian Communities and in heeding the request made of me to find a way of exercising the primacy which, while in no way renouncing what is essential to its mission, is nonetheless open to a new situation. For a whole millennium Christians were united in ‘a brotherly fraternal communion of faith and sacramental life … If disagreements in belief and discipline arose among them, the Roman See acted by common consent as moderator’.
In this way the primacy exercised its office of unity. When addressing the Ecumenical Patriarch His Holiness Dimitrios I, I acknowledged my awareness that ‘for a great variety of reasons, and against the will of all concerned, what should have been a service sometimes manifested itself in a very different light. But … it is out of a desire to obey the will of Christ truly that I recognize that as Bishop of Rome I am called to exercise that ministry … I insistently pray the Holy Spirit to shine his light upon us, enlightening all the Pastors and theologians of our Churches, that we may seek—together, of course—the forms in which this ministry may accomplish a service of love recognized by all concerned’
96. This is an immense task, which we cannot refuse and which I cannot carry out by myself. Could not the real but imperfect communion existing between us persuade Church leaders and their theologians to engage with me in a patient and fraternal dialogue on this subject, a dialogue in which, leaving useless controversies behind, we could listen to one another, keeping before us only the will of Christ for his Church and allowing ourselves to be deeply moved by his plea ‘that they may all be one … so that the world may believe that you have sent me’ (Jn 17:21)? ( Ut Unum Sint p 95-96).
Benedikt XVI var också en sann ekumen. I intervjuboken Gud och Världen lade han ut sina tankar om hur kyrkorna skall närma sig varandra:
”Den formel som blivit funnen av de stora ekumenerna är den att vi går framåt tillsammans. Det handlar inte om att vi vill ha bestämda anslutningar, utan vi hoppas att Herren överallt väcker tron på ett sådant sätt att den flödar över från den ena till den andra och den ena kyrkan finns där. Vi är som katoliker övertygade om att denna ena kyrka i sin grundform är given i den katolska kyrkan, men att också hon går vidare in i framtiden och låter sig fostras och föras av Herren. Såtillvida framställer vi inte här några anslutningsmodeller, utan helt enkelt ett de troendes vidaregående under ledning av Herren – som vet vägen. och som vi anförtror oss.” (Gud och Världen, Veritas förlag)
För påve Franciskus är ekumeniken också en förstarangsfråga. 2014 sade han vid en audiens att den kristna splittringen är en skandal.
Gunnel Vallquist skulle i högsta grad hålla med påve Franciskus om att splittringen är en skandal. Kanske några minns att hon en gång föreslog att kyrkan borde pålägga sig själv ett kollektivt interdikt, (en period under vilken man avstår att ta emot sakramenten) och att inte bryta den perioden förrän hindren var borttagna så att kristna kunde fira Eukaristin gemensamt igen. Jag tror inte Gunnel avsåg att det verkligen skulle ske, men genom att introducera tanken fäste hon uppmärksamheten på den väldiga skandal som vägran att enas kring det mest centrala i firandet av den kristna tron är. Splittringen som en så stor synd att den egentligen kräver att kyrkan exkommunicerar sig själv.
Splittring och maktkamper finns givetvis inte bara mellan samfunden, utan också inom samfunden. Nyss sade påve Franciskus vid en predikan i sitt huskapell, att då kristna strider inbördes finns inget vittnesbörd.
Kyrkan är både en synlig struktur och en andlig gemenskap. Det finns en hierarkisk dimension med ett läroämbete som getts auktoritet att lägga ut läran och det finns en karismatisk dimension med den helige Andes nådegåvor som ges åt varje döpt kristen. Den helige Ande verkar både genom läroämbetet i Kyrkans hierarkiska struktur och genom de karismatiska nådegåvorna som ges åt var och en. Idealt samverkar dessa båda dimensioner till en helhet.
Om vi betraktar läroämbetet och samtidigt besinnar det perspektiv jag vill framhäva här, att vårt fokus från och med nu måste vara på den enade världskyrkan, så blir konsekvensen att det inte är rimligt att varje enskilt samfund måste ha sitt eget autonoma läroämbete, som om resten av kristenheten inte hade någon relevans. Istället samverkar man lämpligen och tar del av varandras skatter. Att det finns behov av ett läroämbete även inom frikyrkan skrev Joel Halldorf om nyligen i en ledartext i Dagen. Men om Kyrkan är en enda, så måste också läroämbetet vara gemensamt. Givetvis måste man söka sig fram där man står i sitt lokala sammanhang, men samtidigt i gemenskap med resten av kristenheten och den universella Kyrkan.
Den helige Ande känner inga samfundsgränser brukar man säga, och så är det. Den pingstkarismatiska förnyelseströmmen som började i världskristenheten i början av 1900-talet i USA har spridit sig, både som klassisk pingströrelse och som karismatiska förnyelserörelser inom de gamla samfunden och som nya pingstkarismatiska fristående församlingar under 1900-talets senare del. Den pingstkarismatiska förnyelseströmmen är den i särklass största förnyelserörelsen inom världskristendomen. Under loppet av 100 år har den kommit att omfatta 25% av den totala kristenheten.
Den karismatiska förnyelsen är till sin natur ekumenisk. Det var vid en stor ekumenisk karismatisk konferens i Kansas City 1977 som en allvarlig profetia om tillståndet i kristenheten framfördes:
Sörj och gråt, för min Sons kropp är sönderbruten! Kom inför mig med förkrossade hjärtan och botfärdiga sinnen, för min Sons kropp är sönderbruten! Kom inför mig i säck och aska, kom inför mig med tårar och sorgesång, för min Sons kropp är sönderbruten!…
En av dem som var med på konferensen var p Raniero Cantalamessa, känd förkunnare inom katolsk karismatisk förnyelse som är anlitad som talare inom hela kristenheten. Han berättar:
”Jag blev starkt berörd av denna profetia, och av hur människor föll på knä och grät över splittringen i Kristi kropp. Framför podiet stod skrivet med stor text: ‘JESUS IS LORD’, och jag tänkte, att om kristna en gång i framtiden förenas så kommer det att vara på detta sätt.”
P Raniero Cantalamessa vid 10:e generalsynoden för Anglikanska kyrkan i Westminster Abbey 2015. Han framförde ett starkt ekumeniskt budskap utgående från profeten Haggai. Samma budskap framförde han också på Europakonferensen i Uppsala 2013. Foto: Picture Partnership/Westminster Abbey
Då påven kommer till Lund i höst inleds fokuseringen på Reformationen 500 år. Må det inte bli ytterligare ett till intet förpliktigande festlighet som tillåter allt att rulla på som vanligt i gamla banor, utan låt det bli en kraftfull markering, ett styng i hjärtat som tvingar oss att vi verkligen tar vår tro på Jesus Kristus på allvar och fokusera på Kyrkan som helhet, inte på våra egna panelprydda hus (Hagg 1:4). Låt Lutherjubileet bli bortre gränsen för 500 års, ja, mer än 1000 års splittring.
Läroämbetet representerar konkret ordning och struktur, vilket behövs så länge vi lever i en konkret värld och är människor av kött och blod. De karismatiska nådegåvorna representerar Andens fria liv som driver oss att följa de ingivelser Anden ger oss. Men båda dimensionerna behövs i Kyrkan. Struktur utan Ande kan urarta till maktmissbruk och mänsklig kontroll som förkväver Anden. Men det vore fel att tro att det bara behövs Andens fria liv. Ett samfund som bygger bara på det urartar lätt till kaos då mänskliga tillkortakommanden gör att korten blandas bort. Andens fria liv behöver en struktur att verka i. Därför har, måste Kyrkan ha, både en strukturell och en karismatisk dimension.
I urkyrkan kan detta illustreras genom spänningen mellan Paulus och Petrus. Paulus representerar karismatiken, medan Petrus representerar den strukturella ordningen, läroämbetet, auktoriteten. Delvis kan dessa sidor fungera oberoende av varandra, men till slut måste de samverka och stämma av mot varandra. Det utesluter inte att Paulus också var en ordningens man, det visar inte minst den vikt han lägger vid att utse dugliga ledare i de församlingar han grundat och de förmaningar han ger i sina brev till församlingarna. Likaså var Petrus en person verkligen fylld av den helige Ande som vi kan förstå av skildringen i Apostlagärningarna.
Paulus fick ett kraftfullt Andedop i anslutning till omvändelsen på vägen till Damaskus, då Ananias, en lärjunge från Damaskus fick profetera över honom och lägga händerna på honom. Därefter agerade Paulus direkt under ledning av den Helige Ande i sjutton års tid som evangelist i Arabien, Damaskus, Syrien, Kilikien utan att stämma av med apostlarna i Jerusalem. Efter tre år i evangeliets tjänst begav han sig dock till Jerusalem för att lära känna Petrus och stannade hos honom i 14 dagar. (Gal 2:15-21)
Men först fjorton år senare far Paulus åter till Jerusalem. Bakgrunden är att han genom en uppenbarelse fått klart för sig att han skall lägga fram det evangelium han förkunnat ”för de ansedda” för att försäkra sig om att det han predikat varit rätt. Han träffar då de tre som kallas ”pelarna”, Jakob, Petrus och Johannes och lade för dem fram det evangelium han förkunnat bland hedningarna för att stämma av och få deras godkännande, ”för jag ville inte slita, eller ha slitit, förgäves”, skriver Paulus (Gal 2:2)
Med tanke på Galaterbrevets kritiska tendens mot Petrus, och Paulus stora självmedvetande är detta en förvånande sak av stor betydelse. Betydelsen är att det finns bara ett gemensamt evangelium, och vissheten att ha förkunnat det rätta evangeliet förutsätter gemenskap med pelarna. De är måttstocken. ”Och när Jakob, Petrus och Johannes som ansågs vara pelarna förstod vilken nåd jag hade fått”, berättar Paulus, ”räckte de mig och Barnabas handen som tecken på vår samhörighet” (Gal 2:9). [Läs mera i min tidigare bloggpost Petrus, kyrkans tjänare, medbroder och klippa.]
Katolska kyrkan, som har självbilden att vara en fullödig kyrka med ett fullödigt läroämbete till tjänst åt hela kristenheten har kanske inte alltid varit lyhörd för Andens kallelse. Kanske hierarkin i vissa tidsskeden, som under den ultramontanistiska och antimodernistiska tiden mellan Första och Andra Vatikankonciliet varit alltför rigid för att ge Anden fritt spelrum, så kanske det därför var nödvändigt att Pingströrelsen började utanför Katolska kyrkans struktur. Och kanske det fortfarande är så att fria församlingar behövs som ett komplement för att Katolska kyrkan har en alltför stor benägenhet att domesticera Anden och därmed oskadliggöra den. Men förr eller senare måste de återvända till ”pelarna” för att stämma av.
Katolska kyrkan har dialog med alla andra kristna samfund, inte bara Ortodoxa kyrkor och de äldre protestantiska kyrkorna, utan också med de nya icke samfundsanknutna pingstkarismatiska församlingarna. Peter Hocken som jag nämnde ovan medverkade 2011 på ett seminarium anordnat av Livets Ords teologiska seminarium (Numera Skandinavisk teologisk högskola) med temat Anden och Kyrkan.
Peter Hocken utvecklade tankar om en experimentell ecklesiologi i samverkan mellan Katolska kyrkan och de nya pingstkarismatiska församlingarna. De senare är experimentella till sin natur, menar Hocken. De känner sig fria att pröva nya grepp utan att vara bundna av traditionella strukturer, vanor och tänkesätt. Häri ligger deras styrka, men också deras svaghet: Priset för denna frihet är att man missar lärande och visdom som grundlagts genom tiderna. I början finns ofta en naivitet i tron att man kommer att vara immun mot de prövningar och svårigheter som funnits i de äldre samfunden, något som botas med tiden då man konfronteras med egna svårigheter och konflikter.
Peter Hocken föreslår att Katolska kyrkan tar fasta på just denna experimentella sida hos de nya församlingarna då man vill bygga fruktbara ekumeniska broar till dem. Katolska kyrkan och de andra historiska kyrkorna har ännu inte utvecklat en teologi som tar in det experimentella i sin ecklesiologi. Den franske teologen Christian Duquoc skrev 1985: ”…ju mer de erkänner det provisoriska i sina former,strukturer och strategier, ju mer närmar de sig en bättre återspegling av Gudsriket”.
I Johannes Paulus II´s encyklika om ekumeniken, Ut unum sint framläggs visionen av ekumenisk dialog som något som inte bara innebär utbytandet av idéer, men som ett ”utbyte av gåvor” (nr 28). Detta stöder tanken på att förstå de nya församlingarna som ”kyrkliga laboratorier”. De nya församlingarna offrar som en gåva åt de historiska kyrkorna erfarenheterna och frukterna av sitt kreativa experimenterande, både för utvärdering och för mottagande. En sådan modell kräver inte något undertryckande av övertygelser, bara en ödmjukhet så tillvida att man inte betraktar den egna övertygelsen som den nya ortodoxin, och att man är beredd att pröva den.
Peter Hocken påpekar att en sådan modell respekterar det essentiella i både de historiska kyrkorna och i de nya församlingarna. Den går i linje med den beredskap som tycks finnas att lära från de historiska kyrkorna och fråga sig: Vad är det Herren vill att vi skall ta emot från det historiska arvet? – Det är en modell för en tjänande kyrka i dess fulla ekumeniska dimension.
För att modellen skall vara användbar och bära någon som helst frukt krävs en ny fördjupad ödmjukhet från båda sidor:
De historiska kyrkorna måste uppoffra all översittaranda (teologiskt, andligt, historiskt) och sluta klassificera de nya församlingarna som ”sekter”, motstå allt nedsättande tal och generaliseringar och att de katolska biskoparna och prästerna blir varse sin plikt att respektera de nya församlingarna såsom andra kristna som fullvärdiga ekumeniska partners.
De nya församlingarna å sin sida måste släppa alla krav på överlägsenhet, att se sig själva som den ”återupprättade kyrkan” eller ”framtidens kyrka” och att betrakta de gamla samfunden som döda. De måste ge upp sin förenklade syn på kyrkohistorien enligt vilken inget av värde hände mellan de första århundradena och den protestantiska reformationen och manifestera en öppenhet att lära av tidsåldrarnas vishet.
Så länge de nya församlingarna bevarar sin flexibilitet och inte stelnar i nya etablerade samfundsbildningar, så borde det vara mycket lättare för de historiska kyrkorna att ta emot från dem än från de erkända protestantiska samfunden. Det faktum att de gåvor de nya församlingarna har inte primärt handlar om dogmatik och teologi borde också underlätta denna process.
Slutsats: 1000 år sedan öst och väst gick skilda vägar, 500 år sedan reformationen. 50 år sedan Andra Vatikankonciliet och 40 år sedan profetian från Kansas City om nödvändighetan av enhet inom Guds folk. Signalerna om vad Anden säger till församlingarna om enhet har varit övertydliga under de år som gått. Låt oss slippa 40 år till då vi talar om och beundrar profetiorna utan att något händer. NU ÄR TID ATT AGERA!
PS Vad skulle hänt om Paulus efter sin omvändelse skulle valt att förkväva Anden, istället stannat i Damaskus, studera, springa på konferenser, Liv i Anden seminarier och annat som erbjuds en trött men konsumtionstörstande kristenhet? DS
Men saker och ting som sker i tiden kan ha olika signifikans i förhållande till livets fullhet och i att vara meningsskapande ur existentiellt perspektiv. För mig var folkomröstningen om Brexit en krusning på ytan jämfört med påve Franciskus besök i Armenien där ledaren för den Armeniska apostoliska kyrkan, catholicos Karekin II stod för värdskapet. När jag via Vatikanens YouTube-kanal uppkopplad till vår TV kunde följa den ekumeniska fredsbönen i Jerevan fylldes mitt hjärta av stor glädje, och jag glömde bort både uppståndelsen kring Brexit, min egen olycka och det faktum att Sverige åkt ur fotbolls-EM.
Benedikt XVI var också en sann ekumen. I intervjuboken Gud och Världen lade han ut sina tankar om hur kyrkorna skall närma sig varandra:
Peter Hocken utvecklade tankar om en experimentell ecklesiologi i samverkan mellan Katolska kyrkan och de nya pingstkarismatiska församlingarna. De senare är experimentella till sin natur, menar Hocken. De känner sig fria att pröva nya grepp utan att vara bundna av traditionella strukturer, vanor och tänkesätt. Häri ligger deras styrka, men också deras svaghet: Priset för denna frihet är att man missar lärande och visdom som grundlagts genom tiderna. I början finns ofta en naivitet i tron att man kommer att vara immun mot de prövningar och svårigheter som funnits i de äldre samfunden, något som botas med tiden då man konfronteras med egna svårigheter och konflikter.
Bengts Blogg 