Dagens bibeltexter i mässan handlar om synd och rättfärdiggörelse. Andra läsningen är den berömda Paulus-texten från Gal 2:
”Vi vet att människan inte blir rättfärdig genom laggärningar utan genom tron på Jesus Kristus…
Jag har blivit korsfäst med Kristus, men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig. Så långt jag ännu lever här i världen lever jag i tron på Guds son, som har älskat mig och offrat sig för mig. Jag kastar inte bort Guds nåd; om lagen kunde ge rättfärdighet hade ju Kristus inte behövt dö.”
Att människan inte kan bli rättfärdiggjord och frälsa sig själv genom egna gärningar är protestanter och katoliker överens om. Att det är tron på Kristus som är grunden för frälsningen tillhör den kristna trons elementa. Att frälsa sig själv genom gärningar vore som att lyfta sig själv i håret eftersom syndens rötter sitter så djupt i människan.
Bibelns texter beskriver människan och historien precis som den är med ära och skam, högt och lågt. Människan beskrivs som någon som har en gudomlig gnista inom sig som längtar efter och sträcker sig mot ljuset och kan samverka med Guds nåd, men också som den mest förslagna syndare, brodermördare, svikare, hämnare och giriga egoist. Också hos de som blir trons hjältar ryms denna dubbelhet. Se på kung David som omnämns i första läsningen från 2 Sam 12:
Natan sade till David: ‘Så säger Herren, Israels Gud: Jag smorde dig till kung över Israel och räddade dig undan Saul… Varför har du då visat förakt för Herren och gjort det som misshagar honom? Hettiten Uria har du dräpt med svärd. Hans hustru har du tagit, och honom själv har du dödat med ammoniternas svärd. Nu skall svärdet i all framtid hemsöka din ätt, därför att du föraktade mig och tog hettiten Urias hustru.’ David sade: ‘Jag har syndat mot Herren.’ Natan svarade: ‘Herren förlåter dig din synd, du skall icke dö.’
Hela bakgrundsmiljön som skildras i Krönikeböckerna och Samuelsböckerna är rå och blodbesudlad med våldsdåd och krig där hela folk utrotas, det scenario som IS nu gör sitt bästa för att återskapa i Mellanöstern. Kvinnor räknas inte med annat än som objekt för männens förehavanden. Hustru blir man åt någon inte genom eget beslut, utan genom uppgörelser mellan män. Mitt i denna krigiska patriarkala miljö uppenbarar sig Gud undan för undan genom att engagera bristfälliga människor som medarbetare. Davids synd var stor. Av egensinnig lystnad hade han tagit till sig hettiten Urias hustru, och för att sedan dölja sitt brott såg han till att Uria själv blev dödad. Detta var orsaken till profeten Natans allvarstyngda ord till David. Genom profeten blir David överbevisad om sin synd, vilket leder till hans ånger som öppnar vägen för Guds förlåtelse och nåd.
Evangelietexten Luk 7:36-8:3 handlar också om synd och förlåtelse:
En av fariseerna bjöd hem Jesus på en måltid, och han gick dit och tog plats vid bordet.
Nu fanns det en kvinna i staden som var en synderska. När hon fick veta att han låg till bords i fariséns hus kom hon dit med en flaska balsam och ställde sig bakom honom vid hans fötter och grät. Hon vätte hans fötter med sina tårar och torkade dem med sitt hår, och hon kysste hans fötter och smorde dem med sin balsam.
Farisén som hade bjudit honom såg det och sade för sig själv: ‘Om den mannen vore profet skulle han veta vad det är för sorts kvinna som rör vid honom, en synderska.’
Då sade Jesus till honom: ‘Simon, jag har något att säga dig.’ – ‘Säg det, mästare’, sade han.‘Två män stod i skuld hos en penningutlånare. Den ene var skyldig femhundra denarer, den andre femtio. När de inte kunde betala efterskänkte han skulden för dem båda. Vilken av dem kommer att älska honom mest?’
Simon svarade: ‘Den som fick mest efterskänkt, skulle jag tro.’
‘Du har rätt’, sade Jesus, och vänd mot kvinnan sade han till Simon: ‘Du ser den här kvinnan. Jag kom in i ditt hus, och du gav mig inte vatten till mina fötter, men hon har vätt mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår. Du gav mig ingen välkomstkyss, men hon har kysst mina fötter hela tiden sedan jag kom hit. Du smorde inte mitt huvud med olja, men hon har smort mina fötter med balsam. Därför säger jag dig: hon har fått förlåtelse för sina många synder, ty hon har visat stor kärlek. Den som får litet förlåtet visar liten kärlek.’
Och han sade till henne: ‘Dina synder är förlåtna.’De andra vid bordet sade då för sig själva: ‘Vem är han som till och med förlåter synder?’
Men Jesus sade till kvinnan: ‘Din tro har hjälpt dig. Gå i frid.’Därefter vandrade han från stad till stad och från by till by och förkunnade budskapet om Guds rike. Med honom följde de tolv och några kvinnor som hade blivit botade från onda andar och från sjukdomar: Maria, hon från Magdala, som sju demoner hade farit ut ur, Johanna, hustru till Herodes förvaltare Kusas, Susanna och många andra, som alla hjälpte dem med sina tillgångar.
Kung David, kvinnan vid Jesus fötter, vi alla är i behov av förlåtelse. Uppriktig ånger leder till förlåtelse, upprättelse och frälsning – det är Evangeliet, det ”glada budskapet”.
Samma polaritet som framkommer i evangelietexten mellan fariséerna och Jesus tycker jag mig se gå igen i Kyrkan idag i polariteten mellan en lagiskhet som sätter kravet på följsamhet mot alla detaljer i den kanoniska lagen, t.ex.när det gäller äktenskap och skilsmässa, i fokus och den som betonar barmhärtighet och att nå fram till människornas hjärtan med evangeliet. Påve Franciskus har kommit att betona barmhärtigheten, vilket varit nödvändigt i en tid då den lagiska sidan varit överbetonad. Men dessa två förhållningssätt står inte i strid med varandra utan behövs båda två. Jesus själv sade att han inte har kommit för att upphäva lagen utan fullkomna den. Det är vi människor som upprättar hinder för Guds nåd genom att polarisera.
Katolska och protestantiska teologer har kommit långt i samsyn och att överbrygga tidigare missförstånd i synen på synd, nåd, frälsning. Människan är ingen oansvarig lekboll i detta drama, utan människan har ett personligt ansvar. Ångern måste vara uppriktig, och vi måste också praktisera förlåtelse när vi själv blivit förlåtna, annars dämmer vi upp nådens flöde.
Vi måste också anstränga oss att leva som goda människor och försöka vara värdiga representanter för den nåd vi fått ta emot. När jag diskuterar dessa frågor med enskilda kristna, det gäller inte teologer av facket, så finner jag inte sällan skillnader i betoning beroende på om man kommer ur protestantisk eller katolsk miljö. Nu renodlar jag:
Protestanter betonar att vi inte kan göra något själv. Sedan vi en gång blivit frälsta, vilket skedde när vi kom till tro, kan vi bara vila i förtröstan på att vi är frälsta och rättfärdiggjorda genom tron. Paradoxalt nog motsvaras det inte av en avslappnad syn på sig själv, utan en sträng arbetsmoral och stora krav på självrättfärdighet. Faran med detta är att man blir omedveten om sina dåliga sidor, och bakom strävsamheten och upprätthållandet av den fromma fasaden kan dölja sig både girighet, konkurrenslystnad, avund och annat som man inte aktivt försöker göra något åt då idén om att gärningar inte spelar någon roll hjälper till att hålla dessa mindre smickrande sidor borta från medvetandet.
Katoliker betonar att gärningar spelar roll, att vi inte kan vara säkra på vår frälsning utan att vi måste arbeta på den. Man är gärna medveten om sina synder, men också om nåden som man får ta emot genom att gå till bikt och att man är innesluten i Guds nåd genom att tillhöra Kyrkan. Paradoxalt nog motsvaras inte denna medvetenhet om gärningarnas roll av en stark arbetsmoral och personlig moral. Man röker och dricker gärna och värjer sig mot att uppfattas som moralistiska renlevnadsmänniskor, och sätter en ära i att visa att man är mänskliga just genom att ha överseende med ”småsynder”. Faran med detta är att man driver det för långt och försöker spela Gud ett spratt genom att ”synda på nåden”. Jag vet att jag ändå blir frälst, jag kan alltid gå till bikt, och senare i mitt liv, när jag blir äldre skall jag försöka skärpa mig. En pregnant bild av detta förhållningssätt är en scen jag minns från filmen Gudfadern där en maffiaboss deltar i en vacker och ljus dopceremoni där släktens senaste nytillskott döps samtidigt som han via mobiltelefonen är inbegripen i planeringen av ännu ett mord på en konkurrent.
PS Välkommen till Katolska domkyrkan i Stockholm i eftermiddag: 15.30 Föredrag om det nykanoniserade helgonet Elisabeth Hesselblad, 17.00 tacksägelsemässa med biskop Anders.
Ja visst är det märkligt med den ofta så moralistiska protestantismen. Finländske teologen Patrik Hagman (ursprungligen baptist, numera medlem i Finlands luthersk-evangeliska kyrka men rent teologiskt nog ganska samfundsoberoende) kommenterade det i något youtube-föredrag som jag såg för ett tag sen, i ett svar på en fråga/kommentar ur publiken. Ungefär så här. Nog är det märkligt att Luthers slutsats om frälsning av nåd allena fått den konsekvensen att människor är upptagna av frågan om sin frälsning. Slutsatsen borde istället bli ”jag är frälst av nåd allena – fine! – nu borde frågan vara: Hur ska vi leva våra liv i den här världen och följa Jesus?” – ganska orelaterat till frågan om frälsning.
Från 49:30, eller (om man vill gå direkt på kärnpunkten) från ca 51:00.
Samtidigt kan man fråga sig hur mycket av denna skillnad i beteende och tankesätt mellan protestantiskt och katolskt som är en konsekvens av teologi, och hur mycket som är något annat. I mitt gamla, nyligen avdammade blogginlägg med en fantastiskt djupgående analys av svenskkyrkligt vs. katolskt 😉 tror jag eg. att den skillnad som pekas på handlar om kulturella skillnader mellan nord- och sydeuropa vad gäller viss konsumtion och hur denna hanteras, snarare än om de kyrkor som traditionellt hör hemma i Sverige och Finland jämfört med exv. Frankrike.
https://rebellasandra.wordpress.com/2016/06/11/ett-sista-forsok-att-pa-allvar-reda-ut-skillnaden-mellan-katoliker-och-svenskkyrkliga-protestanter/
Bengt,
Kan instämma i att ”Katolska och protestantiska teologer har kommit långt i samsyn och att överbrygga tidigare missförstånd i synen på synd, nåd, frälsning.” Och tycker du ger en sympatisk bild av rättfärdiggörelsen. Men nog finns det en stor skillnad mellan Tridentinum och den protestantiska förståelsen av vad rättfärdiggörelsen står för. Katolska kyrkan har väl alltid betonat meriter och goda gärningar. I Tridentinum talas om ”en ökning i rättfärdiggörelse genom att tron verkar tillsammans med goda gärningar”. Goda gärningar är naturligtvis bra, men som jag mer ser som ett naturligt resultat av och uttryck för en genuin kristen tro. Inte något krav för rättfärdiggörelse. Reformatorerna betonade ju däremot att tron inbegriper en personlig förtröstan på Jesus – människan kan alltså inte bara passivt ta emot.
Tycker också Paulus ord i Romarbrevet är tämligen glasklara – bl.a. ”… Ty vi menar att människan blir rättfärdig på grund av tro, oberoende av laggärningar.” Detta är svårt att missförstå: endast genom tro, inte genom gärningar. Eller följande (Rom 4:3-8): ”Ty vad säger skriften? Abraham trodde på Gud och därför räknades han som rättfärdig. Den som har gärningar att peka på får sin lön inte som en nåd utan som en rättighet. Den däremot som står utan gärningar men tror på honom som gör syndaren rättfärdig, han får sin tro räknad som rättfärdighet. Så prisar också David den människa salig som Gud räknar som rättfärdig oberoende av hennes gärningar: Saliga de vilkas överträdelser är förlåtna och vilkas synder är utplånade. Salig den som Herren inte tillräknar synd.”
Det är väl också viktigt att skilja mellan rättfärdiggörelse och förlåtelse. De exempel du tar om kvinnan vid Jesu fötter, t ex, handlar väl om förlåtelse. Rättfärdiggörelse är något betydligt större än förlåtelse. Att vara rätt i förhållande till Gud, och där Gud är den som tar initiativet. Där Gud låter sin egen fulländade rättfärdighet räknas en människa till godo, trots att hon inte förtjänar det. För att citera Wikipedia:”Rättfärdiggörelse (på latin iustificatio) är i kristen teologi en process där Gud, som en oförtjänt gåva, befriar människan från följderna av hennes synd. Det vill säga tillräknandet av Jesu helighet till den enskilda människan. En förutsättning för detta är att Kristus tagit på sig straffet för människans onda handlingar. Andra viktiga förutsättningar är att människan inser att hon behöver rättfärdiggörelsen, tror på att den är möjlig och tar emot den som en gåva från Gud.” Det sista kan ju tolkas som att Guds kärlek inte är helt ovillkorlig.
Alltså – vore samsynen så stark, skillnaderna så obetydliga som du beskriver – så kan man undra varför frågan ändå har en sådan sprängkraft som jag ändå upplever att den har. Det finns dessutom näraliggande frågor om avlat och skärselden, som protestanter, liksom Luther hade, mycket svårt för.
Staffan!
Tack för ditt svar och att du bidrar till att reda ut begreppen genom ditt deltagande i diskussionen.
Du har rätt att det behövs en personlig relation till Jesus Kristus. Du har också rätt i att en alltför schematiserad detaljdogmatism och fokus på yttre traditionella bruk utan betoning av personlig tro kan stå i vägen för det och att det var en realitet under perioder då Katolska kyrkan stelnat i sina strukturer och i världslig makt.
Tridentinum – ja, men det är nog bättre att ta del av aktuella dokument från Andra Vatikankonciliet och de senaste påvarna, t.ex. Franciskus Evangelii Gaudium för att få en rättvisande bild av hur katolska kyrkan idag tolkar tron.
Thomas av Aquino var en stor filosof och teolog som försökte tillämpa filosofi för att reflektera över Kyrkans tro. Det har varit till stor hjälp för att precisera vissa begrepp och få ett filosofiskt/teologiskt perspektiv på Kyrkans tro. Men under senare epoker kanske man kramade för mycket ur detta och försökte i detalj formalisera tron på ett sätt som inte var rimligt, varken ur perspektivet biblisk/kristen tradition eller ur perspektivet filosofi/vetenskap. Så nog behövdes en reformation. Detta pågick fram till första Vatikankonciliet 1870 och blev än mer utstuderat under den ultramontanistiska och antimodernistiska epoken kring sekelskiftet 1899/1900.
Men redan under 1800-talet fanns teologer som Möhler, Newman vilka signalerade en ny inriktning på teologin som innebar att återgå till källorna, nämligen Bibeln, apostlarna och kyrkofäderna. Under 1900-talets första del stärktes denna linje genom t.ex. de franska ressourcement-teologerna med namn som Henri de Lubac och Yves Congar.
Så småningom mynnade detta ut i andra Vatikankonciliet.
Se mera under denna bloggpost.
Det finns polarisering och olika synsätt inom Katolska kyrkan också. Det finns fortfarande en konservativ triumfalism som vill tillbaka till den ultramontanistiska antimodernistiska eran, och det är klart, mellan den riktningen och de radikalaste protestantiska antikatolikerna finns reella motsättningar. Men mellan mainstream katolicism och mainstream protestantism idag menar jag att skiljefrågorna från reformationen är övervunna.
Varför det ändå blir så stor sprängkraft i t.ex. rättfärdiggörelsefrågan frågar du dig. Det beror nog på att protestantiska rörelser utvecklat sina egna traditioner bort från kyrkan och där antikatolicism blivit en viktig del av den egna berättelsen och självidentiteten. Sådant tar tid att överbrygga, men jag tror vi är på god väg.
Skärselden och avlaten är perifera frågor som vi får ta en annan gång. Handel med avlatsbrev förekommer ju inte idag, det var det Luther vände sig mot. Men det oaktat, personligen har jag svårt att förstå behovet av denna tradition i kyrkan och kan själv inte prestera något glödande försvar för den.