Det är glädjande att helgonförklaringen av Elisabeth Hesselblad uppmärksammas också av andra kristna och att det sker på ett opolemiskt och resonerande sätt, vilket säger något om det ekumeniska klimatet i Sverige vilket blivit mycket bättre under senare år.

Världen idag är en tidning som står på evangelisk-luthersk grund, och självklart bejakar man inte katolsk praxis kring helgonen. Man vill ändå uppmärksamma det som sker i den katolska världen, därför skriver Lukas Berggren idag en ledare som jag tycker var mycket bra och nyanserad och eftersträvar både att upprätthålla en fortsatt bra relation till katolikerna och samtidigt värna den evangelisk-lutherska grund tidningen står på.

Eftersom texten är så nyanserad och resonerande inbjuder den till dialog och fördjupning. Jag citerar och kommenterar några utvalda stycken.

Först uttrycker Lukas Berggren sitt erkännande av Elisabeth Hesselblads gärning och bejakar att det inte är fel att lyfta fram sanna troshjältar som kan fungera som föredömen i våra liv. Han exemplifierar med William och Catherine Booth, Moder Teresa, Carl-Olof Rosenius, William Wilberforce, Lewi Pethrus, Maximilian Kolbe och Jesu mor Maria.

Men, skriver han:

”Steget från att lyfta fram troshjältar som exempel till att helgonförklara människor är mycket långt. För den som vill att Bibeln ska vara yttersta auktoritet för kristen tro är en helgonförklaring allt annat än självklar. Den är i själva verket ett avsteg från – eller tillägg till – en bibeltrogen hållning. På samma sätt som vi kritiserar sammanhang och personer somdrar ifrån saker från Guds ord, bör vi rimligen kritisera sammanhang och personer som lägger till saker till Guds ord. För evangeliska kristna borde det vara en självklarhet att sätta punkt där Bibeln sätter punkt. Vi jämställer inte senare traditioner med Guds ord.”

Kommentar: Katolska kyrkan lägger inte till något till Guds ord. Att det finns helgon strider inte mot Bibelns ord. Lukas (Berggren, inte evangelisten) citerar själv längre ner i sin text Uppenbarelseboken 19:9 där ängeln säger till Johannes: ”Skriv! Saliga är de som är bjudna till Lammets bröllopsmåltid.” och drar slutsatsen att alla vi som är troende och inbjudna till bröllopsfesten med andra ord verkar vara både ”helgonförklarade” och ”saligförklarade”.

– Precis så, Lukas! Det finns många fler helgon i himmelen än dem Katolska kyrkan kanoniserat. Gud behöver inte Katolska kyrkans hjälp att göra människor till helgon. Syftet med kanoniseringen är endast att för oss nu levande lyfta fram goda exempel.

Bibeln själv säger alltså att det finns helgon, därför finns ingen motsägelse mellan Katolska kyrkans helgon-praxis och Guds ord. Vad Kyrkan gör genom sin kanonisationsprocess är att gå i god för att den som kanoniseras verkligen tillhör helgonens skara, och att göra anspråk på en sådan auktoritet och urskillningsförmåga kanske många tycker redan det är övermaga. Men Kyrkan menar sig ha den auktoriteten.

Däremot står ju inte beskrivet i Bibeln i positiva ordalag att den praxis som utvecklats i Katolska kyrkan skall se ut precis så som den har utvecklats. Men praxis och traditioner har också utvecklats i evangelisk-lutherska sammanhang, och det är inget fel. Att kräva att man bara kan göra sådant som positivt står uttryckt i Bibeln är att ett asketiskt insnävande förhållningssätt som jag inte tror var Guds avsikt med sin Kyrka. Så länge Kyrkan inte bara är en andlig verklighet utan också en verklighet av kött och blod här på jorden ligger det i sakens natur att den utvecklas genom tiderna och att det uppstår traditioner. Gud har dock lovat att vara med sin kyrka genom Anden så att hon i slutändan inte i sin helhet kan gå vilse.

Det verkar alltså inte som att Lukas är oense med Katolska kyrkan om att helgon finns. Den som är den springande punkten och det mest substantiella som skiljer evangeliskt-lutherskt från katolskt är följande formulerar han såhär:

”Bibeln uppmanar oss att be till Fadern, i Jesu namn. ‘Vad ni ber Fadern om i mitt namn, det ska han ge er.’ (Joh 16:23) Ingenstans uppmuntras vi att be några helgon om förbön. Om nu Fadern ska ge oss vad vi än ber om i Jesu namn finns det ingen anledning att gå via varken Maria, Elisabeth Hesselblad eller någon annan helgonförklarad människa. Det är helt enkelt både obibliskt och onödigt. Vi kan komma direkt inför Fadern, i kraft av Jesu blod. (Hebr 10:19)”

Kommentar: Vi kan förvisso be direkt till Fadern, och det är det allra viktigaste och centrala som katolsk liturgi och gudstjänstfirande är inriktat på. Men det utesluter inte att vi använder allt det vi har omkring oss i form av mänskliga relationer och mänskliga erfarenheter och allt som kan vara till nytta för att komma närmare Fadern. Jesus blev människa för att helga oss, och inget jordiskt och mänskligt är längre främmande och orent. Helgelsen börjar här och nu. Det är oomtvistat att helgonen som förmedlare av det gudomliga har varit till stor nytta och hjälpt människor komma närmare Gud. Den rädsla man ibland märker från protestantiskt håll att varje konkret hjälpmedel som påminner om det jordiska, reliker, rökelse, ikoner, sakramentala tecken, ett helgons förbön etc blir något som står i vägen för den direkta kontakten med Gud och Jesus, är överdriven. Visst,missbruk och överdrifter finns alltid, det gäller även bibelfundamentalistiska förhållningssätt, men i de allra flesta fall är det precis tvärtom. Helgonen är förmedlare som hjälper oss att tränga genom den tunna hinnan mellan himmel och jord.

I allhelgonalitanian som vi ber vid viktiga tillfällen, t.ex. i påsknattsliturgin, vid helgonförklaringar, vid prästvigningar, konfirmationer och dop etc så ber församlingen i gemenskap med alla helgon genom alla tider. Då är det som om himmelen öppnar sig och hela den stridande kyrkan på jorden ber i gemenskap med den lovsjungande kyrkan i himlen. De heligas samfund i funktion.