Flera olika debatter tycks flöda samman på ett säreget sätt idag. Unikt är att tre prästers upprop till att bära sitt kors till stöd för förföljda kristna i världen, utlöst av det brutala mordet på en fransk präst nyligen har engagerat hela media-Sverige. Vem sade att Sverige är ett sekulariserat land?
I botten ligger identitetsideologin, där personer med viss bakgrund inte betros med rena motiv utan misstänkliggörs utifrån vilka de är.
Skärskådar man Göran Rosenbergs argumentation i Expressen ser man att hans argument för att underkänna legitimiteten av Mitt kors-initiativet inte bygger på några konkreta fakta, utan går helt ut på att misstänkliggöra initiativtagarnas motiv: Någon hade tidigare haft samröre med SD, någon hade låtit sig intervjuas av en extremistisk tidskrift, visserligen utan att förstå att journalisten var därifrån, och dessutom engagerar ju personen i fråga sig inte tillräckligt i de kristna palestiniernas situation, därför är hennes engagemang nu inte trovärdigt o.s.v.
Identitetsideologin är i avtagande och har inte längre hegemoni i den svenska debatten, men vissa håller fast vid den, t.ex. store och starke auktoriteten Göran Rosenberg som denna gång nog kommit helt fel i tolkningen av en inomkyrklig debatt han inte känner till ivrigt påhejad av av andra som t.ex. advokatsamfundets ledare Anne Ramberg som som likt Bill och Bull förstärker vad elaka Måns sagt:

Denna typ av mobbningsinslag är olustig. Vi lever i ett fritt land, tack och lov, men vi skall nog vara rädda om det demokratiska klimat vi har och låta det vara högt till tak i den fria debatten och respektera även meningsmotståndarna. I ett annat politiskt läge kan priset för att ha fel åsikter bli betydligt högre.
Sedan har vi debatten inom Svenska kyrkan där kritik framförts från många håll mot att Kyrkans ledning är alltför vag i att stå fast vid grunderna i den kristna tron och verkar ha en politisk agenda att skapa någon slags enhetsreligion. Ledningen lyssnar inte till kritiken, istället misstänkliggörs kritikerna, och vi har fått en mycket infekterad debatt. Misstänkliggörandet av Mitt kors-initiativet var droppen som fick bägaren att rinna över.
Det är bra att allt får komma upp till ytan i en öppen debatt, men många efterlyser en annan intern samtalston och dialog mellan ledning och biskopar, präster och övrig personal inom kyrkan. Jacob Sunnliden, informatör i Svenska Kyrkan i Helsingborg är förvånad över att samtalet nu gå så snett:
– Vi borde vara bättre på att prata med varandra än så här, säger han i en intervju med Dagen. Annars är det inte ovanligt med debatter och konflikter i Kyrkan, och Jacob är övertygad om att detta inte är den sista. Jag känner mig lugn i stormen säger han, det kommer säkert värre stormar tids nog. Rent organisatoriskt kan det vara bra att reda ut hur det kunnat bli såhär menar han, men för Svenska kyrkan som kyrka känner han ingen oro: ”– Kyrkan behöver inte ha någon försvarare, på så sätt. Är det från Herren så kommer det att bestå, annars kommer det att trilla”, säger Jacob Sunnliden.
Så tror jag också, men Svenska kyrkan är också en viktig del av det svenska samhället och har ett evangeliserande uppdrag i Sverige. Om kyrkan mår bra i sin inre dialog kan den också bli mycket bättre i att nå ut och påverka samhället i positiv riktning. Det räcker inte med politiska utspel från ledningen (en del menar det är för mycket av det och för lite intern dialog mellan ledning och präster, se t.ex prästen Patrik Petterssons blogg), människor ser och reagerar också på det som finns under ytan.
Identitetsideologernas tes som kommer till uttryck också i kritiken av Mitt kors går ut på att det finns en dold agenda av främlingsfientlighet och islamofobi och att man vill driva en kulturkamp mot islam. Försvararna av Mitt kors å sin sida känner inte alls igen sig i den kritiken och reagerar kraftfullt och uppfattar det snarare som en kulturkamp i omvänd riktning. Så när några kyrkoledare tillsammans med ledare inom judendom och islam i en DN-artikel talar om att undvika kulturkamp uppfattar man det som att man skall se mellan fingrarna på militant islamism och inte tillåta oss själva att lyfta fram det positiva vi har att vara stolta över i vårt eget arv. Så stannar samtalet i ett slags rollspel där man har sina givna positioner istället för att det blir en äkta dialog.
En som försöker föra dialogen vidare är biskop Anders Arborelius. I en intervju med Katolskt Magasin förklarar han sin syn på vad han menade med kulturkamp som medundertecknare av DN-artikeln. Det handlar inte alls om att vika sig och se mellan fingrarna på islamistiskt inspirerat våld utan något helt annat, biskop Anders tar som exempel Bismarcks kamp mot Katolska kyrkan i Tyskland på 1800-talet och syftar på statligt ingripande som försvårar en minoritets religionsutövning. Översatt till vår tid:
”– I vårt fall kanske rentav religion som sådan. Vi hör ju att det finns röster som vill inskränka de statliga bidragen till de religiösa grupper som inte helt slaviskt följer gängse normer (till exempel när det gäller kvinnliga präster, samkönade äktenskap). Vi har hört en f.d. minister säga att man borde inskrida mot religiösa friskolor. Vi har hört att man inte skall tillåta utländsk finansiering av religiösa lokaler (om det nu gäller Saudi Arabien eller Bonifatiuswerk är osagt). Mer och mer hör man röster som säger att all religion är av ondo och leder till terror och därför måste motverkas med alla medel. Det är dessa uttryck för kulturkamp som man måste försöka genomskåda.”
Jag uppfattar att biskopen talar om en kulturkamp från det sekulära samhället mot religioner med idén om en slags sekulär enhetsideologi. Också Joel Halldorf har tagit upp detta, och menar att en sådan ideologi i slutändan blir repressiv och förtryckande. Grundtanken är att bejaka en sekulär stat, men ett mångkulturellt samhälle där religionerna ses som en tillgång, inte en belastning.
Biskop Anders markerar också klart att han inte vill att vi kristna skall tona ner vår tro, vare sig i det offentliga livet eller i dialog med andra religioner och sekulära ideologier.
All religionsdialog bygger på att man står fast i sin egen tro, annars kan det lätt bli fråga om synkretism istället för dialog. – Därför är det ofta lättare för Katolska Kyrkan att delta i dialogen med andra religioner eftersom vi har en så tydligt formulerad dogmatik, påpekar biskop Anders.
För sin egen del avvisar biskop Anders alltså kritiken mot DN-artikeln på två avgörande punkter:
- Med att undvika kulturkamp avsåg han inte förbud att kritisera och stå upp mot våld och terror och förtryckande sidor inom islam.
- Han avvisar tolkningen att artikeln skulle uttrycka att man som kristen borde vara otydlig med att uttrycka sin egen tro för att undvika kulturkampen.
Frågan är om alla författarna till artikeln är ense om denna tolkningsgrund. Vad säger biskop Jackelén? Vad säger imam Mahmoud Khalfi som enl Per Gudmundson står Muslimska brödraskapet nära? Man undrar i alla fall om hur samarbetet kring artikeln gått till, vem som hållit i pennan, hur djupt samförståndet varit och om det bland författarna finns en gemensam tolkningen av texten.
Förutom i Bismarcks Tyskland kan man tala om kulturkamp i t.ex. Turkiet där utrensningarna av oliktänkande i mina ögon går betydligt längre än att bara göra upp med kuppmakarna, eller Putins Ryssland och den aggressiva politiken i Ukraina där alla andra kyrkor utom den Rysk-ortodoxa motarbetas. För att inte nämna många arab-länder där det är förbjudet att konvertera till kristendomen och där oliktänkande förföljs och straffas på olika sätt. Där kan man tala om kulturkamp, och i det perspektivet blir det löjligt att tala om Mitt kors-initiativet som ett försök att starta religionskrig.
Visst, det finns islamofobi, det finns de som längtar tillbaka till en svensk enhetskultur med kyrkan som ett garnityr mitt i byn, och kampanjen kan säkert missbrukas av några, men att kristna skulle vilja bedriva någon kulturkamp mot islam är nog det minsta problemet i Sverige idag.
———-

Till sist: I skrivande stund har Facebook-gruppen Mitt kors snart 7000 medlemmar. Jag har själv gått med, och till min glädje hörde jag att även Humanisternas ordförande Christer Sturmark gått med.










Vad säger
Det sade