Att kristna skulle föra en kulturkamp mot muslimer är det minsta problemet idag

Publicerat den 16 augusti, 2016 av Bengt Malmgren

Flera olika debatter tycks flöda samman på ett säreget sätt idag. Unikt är att tre prästers upprop till att bära sitt kors till stöd för förföljda kristna i världen, utlöst av det brutala mordet på en fransk präst nyligen har engagerat hela media-Sverige. Vem sade att Sverige är ett sekulariserat land?

I botten ligger identitetsideologin, där personer med viss bakgrund inte betros med rena motiv utan misstänkliggörs utifrån vilka de är.

Skärskådar man Göran Rosenbergs argumentation i Expressen ser man att hans argument för att underkänna legitimiteten av Mitt kors-initiativet inte bygger på några konkreta fakta, utan går helt ut på att misstänkliggöra initiativtagarnas motiv: Någon hade tidigare haft samröre med SD, någon hade låtit sig intervjuas av en extremistisk tidskrift, visserligen utan att förstå att journalisten var därifrån, och dessutom engagerar ju personen i fråga sig inte tillräckligt i de kristna palestiniernas situation, därför är hennes engagemang nu inte trovärdigt o.s.v.

Identitetsideologin är i avtagande och har inte längre hegemoni i den svenska debatten, men vissa håller fast vid den, t.ex. store och starke auktoriteten Göran Rosenberg som denna gång nog kommit helt fel i tolkningen av en inomkyrklig debatt han inte känner till ivrigt påhejad av av andra som  t.ex. advokatsamfundets ledare Anne Ramberg som som likt Bill och Bull förstärker vad elaka Måns sagt:
rambergtweet
Denna typ av mobbningsinslag är olustig. Vi lever i ett fritt land, tack och lov, men vi skall nog vara rädda om det demokratiska klimat vi har och låta det vara högt till tak i den fria debatten och respektera även meningsmotståndarna. I ett annat politiskt läge kan priset för att ha fel åsikter bli betydligt högre.

Sedan har vi debatten inom Svenska kyrkan där kritik framförts från många håll mot att Kyrkans ledning är alltför vag i att stå fast vid grunderna i den kristna tron och verkar ha en politisk agenda att skapa någon slags enhetsreligion. Ledningen lyssnar inte till  kritiken, istället misstänkliggörs kritikerna, och vi har fått en mycket infekterad debatt. Misstänkliggörandet av Mitt kors-initiativet var droppen som fick bägaren att rinna över.

Det är bra att allt får komma upp till ytan i en öppen debatt, men många efterlyser en annan intern samtalston och dialog mellan ledning och biskopar, präster och övrig personal inom kyrkan. Jacob Sunnliden, informatör i Svenska Kyrkan i Helsingborg är förvånad över att samtalet nu gå så snett:

– Vi borde vara bättre på att prata med varandra än så här, säger han i en intervju med Dagen. Annars är det inte ovanligt med debatter och konflikter i Kyrkan, och Jacob är övertygad om att detta inte är den sista. Jag känner mig lugn i stormen säger han, det kommer säkert värre stormar tids nog. Rent organisatoriskt kan det vara bra att reda ut hur det kunnat bli såhär menar han, men för Svenska kyrkan som kyrka känner han ingen oro: ”– Kyrkan behöver inte ha någon försvarare, på så sätt. Är det från Herren så kommer det att bestå, annars kommer det att trilla”, säger Jacob Sunnliden.

Så tror jag också, men Svenska kyrkan är också en viktig del av det svenska samhället och har ett evangeliserande uppdrag i Sverige. Om kyrkan mår bra i sin inre dialog kan den också bli mycket bättre i att nå ut och påverka samhället i positiv riktning. Det räcker inte med politiska utspel från ledningen (en del menar det är för mycket av det och för lite intern dialog mellan ledning och präster, se t.ex prästen Patrik Petterssons blogg), människor ser och reagerar också på det som finns under ytan.

Identitetsideologernas tes som kommer till uttryck också i kritiken av Mitt kors går ut på att det finns en dold agenda av främlingsfientlighet och islamofobi och att man vill driva en kulturkamp mot islam. Försvararna av Mitt kors å sin sida känner inte alls igen sig i den kritiken och reagerar kraftfullt och uppfattar det snarare som en kulturkamp i omvänd riktning. Så när några kyrkoledare tillsammans med ledare inom judendom och islam i en DN-artikel talar om att undvika kulturkamp uppfattar man det som att man skall se mellan fingrarna på militant islamism och inte tillåta oss själva att lyfta fram det positiva vi har att vara stolta över i vårt eget arv. Så stannar samtalet i ett slags rollspel där man har sina givna positioner istället för att det blir en äkta dialog.

anders_arborelius

En som försöker föra dialogen vidare är biskop Anders Arborelius. I en intervju med Katolskt Magasin förklarar han sin syn på vad han menade med kulturkamp som medundertecknare av DN-artikeln. Det handlar inte alls om att vika sig och se mellan fingrarna på islamistiskt inspirerat våld utan något helt annat, biskop Anders tar som exempel Bismarcks kamp mot Katolska kyrkan i Tyskland på 1800-talet och syftar på statligt ingripande som försvårar en minoritets religionsutövning. Översatt till vår tid:

”– I vårt fall kanske rentav religion som sådan. Vi hör ju att det finns röster som vill inskränka de statliga bidragen till de religiösa grupper som inte helt slaviskt följer gängse normer (till exempel när det gäller kvinnliga präster, samkönade äktenskap). Vi har hört en f.d. minister säga att man borde inskrida mot religiösa friskolor. Vi har hört att man inte skall tillåta utländsk finansiering av religiösa lokaler (om det nu gäller Saudi Arabien eller Bonifatiuswerk är osagt).  Mer och mer hör man röster som säger att all religion är av ondo och leder till terror och därför måste motverkas med alla medel. Det är dessa uttryck för kulturkamp som man måste försöka genomskåda.”

Jag uppfattar att biskopen talar om en kulturkamp från det sekulära samhället mot religioner med idén om en slags sekulär enhetsideologi. Också Joel Halldorf har tagit upp detta, och menar att en sådan ideologi i slutändan blir repressiv och förtryckande. Grundtanken är att bejaka en sekulär stat, men ett mångkulturellt samhälle där religionerna ses som en tillgång, inte en belastning.

Biskop Anders markerar också klart att han inte vill att vi kristna skall tona ner vår tro, vare sig i det offentliga livet eller i dialog med andra religioner och sekulära ideologier.
All religionsdialog bygger på att man står fast i sin egen tro, annars kan det lätt bli fråga om synkretism istället för dialog. – Därför är det ofta lättare för Katolska Kyrkan att delta i dialogen med andra religioner eftersom vi har en så tydligt formulerad dogmatik, påpekar biskop Anders.

För sin egen del avvisar biskop Anders alltså kritiken mot DN-artikeln på två avgörande punkter:

  • Med att undvika kulturkamp avsåg han inte förbud att kritisera och stå upp mot våld och terror och förtryckande sidor inom islam.
  • Han avvisar tolkningen att artikeln skulle uttrycka att man som kristen borde vara otydlig med att uttrycka sin egen tro för att undvika kulturkampen.

Frågan är om alla författarna till artikeln är ense om denna tolkningsgrund. Vad säger biskop Jackelén? Vad säger imam Mahmoud Khalfi som enl Per Gudmundson står Muslimska brödraskapet nära? Man undrar i alla fall om hur samarbetet kring artikeln gått till, vem som hållit i pennan, hur djupt samförståndet varit och om det bland författarna finns en gemensam tolkningen av texten.

Förutom i Bismarcks Tyskland kan man tala om kulturkamp i t.ex. Turkiet där utrensningarna av oliktänkande i mina ögon går betydligt längre än att bara göra upp med kuppmakarna, eller Putins Ryssland och den aggressiva politiken i Ukraina där alla andra kyrkor utom den Rysk-ortodoxa motarbetas. För att inte nämna många arab-länder där det är förbjudet att konvertera till kristendomen och där oliktänkande förföljs och straffas på olika sätt. Där kan man tala om kulturkamp, och i det perspektivet blir det löjligt att tala om Mitt kors-initiativet som ett försök att starta religionskrig.

Visst, det finns islamofobi, det finns de som längtar tillbaka till en svensk enhetskultur med kyrkan som ett garnityr mitt i byn, och kampanjen kan säkert missbrukas av några, men att kristna skulle vilja bedriva någon kulturkamp mot islam är nog det minsta problemet i Sverige idag.

———-

crossofrenewal

 

Till sist: I skrivande stund har Facebook-gruppen Mitt kors snart 7000 medlemmar. Jag har själv gått med, och till min glädje hörde jag att även Humanisternas ordförande Christer Sturmark gått med.

 

Publicerat i Katolska kyrkan, Religion, Samhälle | Märkt , , , | 9 kommentarer

Att leva är att exkludera

Publicerat den 15 augusti, 2016 av Bengt Malmgren

Mitt kors-initiativet på Facebook är snart uppe i 6000 medlemmar. Jag har bestämt mig för att också gå med. En del vill kalla initiativet rasistiskt eller exkluderande eller att man har en dold agenda, men det är rena spekulationer som de som kommit med dessa anklagelser inte givit några som helst konkreta skäl för.

Korset är den mest inkluderande symbol som finns, det betecknar Guds kärlek till alla människor. Jag skäms inte för min kristna tro, och att bära korset också i solidaritet med mina bröder och systrar som lider och förföljs ser jag som naturligt och riktigt.

Kritiken mot Mitt kors-initiativet har dock fått mig att fundera över detta med att exkludera och inkludera. Vad innebär det egentligen, är det förstnämnda alltid fel och det sistnämnda alltid rätt?

Men som människa i världen kan man inte leva utan att exkludera. Bara detta att jag säger att jag skäms inte för korset innebär att jag exkluderar något annat, nämligen att leva som om korset inte hade någon betydelse i mitt liv. Varje val jag gör, varje ställningstagande innebär med nödvändigt att jag exkluderar det som ligger utanför mitt val. Vi kan inte leva utan att exkludera. Det har ingenting med nedvärdering eller uteslutning av andra människor att göra. Vi klarar att leva tillsamman trots att vi inte är en amorf massa med exakt samma världsbild. Jag tror det om mig själv, och jag har förtroende för att mina medmänniskor är lika bra som jag på det.  Därför blir en kritik som utgår från att man inte är tillräckligt inklusiv diffus och missvisande. Man måste precisera sig bättre.

Vi människor är etiska varelser som har nedlagt en önskan i vår natur att välja det goda. Men synden finns också i världen som en realitet att räkna med, vår ursprungliga godhet är skadad och vi har alla en benägenhet att också välja det onda. Genom att välja det goda exkluderar vi det onda, men vi kan också välja det onda och därigenom exkludera det goda. Vårt samvete kan vara mer eller mindre grumlat så att vi inte riktigt ser. Det finns uppenbar ondska i världen som vi inte kan blunda för och som vi måste benämna vid namn och stå upp emot. Men då gäller det att vi har tränat vårt eget seende och skärpt vårt samvete så mycket som möjligt. Jesus uppmanar oss att först ta bort bjälken i vårt eget öga innan vi ägnar oss att ta bort grandet ur vår grannes.

crossofrenewal

Detta kors kallas Cross of the Renewal och är tänkt som ett vittnesbörd om den Helige Andes kraft i bärarens liv. Blod och vatten springer fram från Jesu sida upp i en halvcirkel ovanför korset. Det symboliserar den Helige Andes utgjutande. I slutet på halvcirkeln syns en duva, och texten ”VENI CREATOR SPIRITUS, Kom Helige Ande, uttrycker vår ihärdiga bön för ett kontinuerligt utgjutande av den Helige Ande. Utan den Helige Ande står vi oss slätt. Med Anden blir vi starka och kan ge ett effektivt vittnesbörd om Guds kärlek till alla människor.

Publicerat i Religion, Samhälle | Märkt | 8 kommentarer

Katolicitet ett mångtydigt begrepp som inte är liktydigt med Katolska kyrkan som avgränsat kyrkosamfund.

Publicerat den 14 augusti, 2016 av Bengt Malmgren

Jag fortsätter diskussionen om Evangelisk och ortodox syn på kyrkan och Petrus primat. Idag vill jag belysa kyrkosynen.

Utgångspunkten är alltid den universella, enda heliga katolska och apostoliska kyrkan som vi alla är förenade med genom dopet. Katolicitet är ett mångtydigt begrepp som inte är samma som Katolska kyrkan som avgränsat kyrkosamfund. När vi säger att kyrkan är katolsk säger vi något om vad Kyrkan borde vara och uppfattas som för att vara sann mot sitt eget budskap.

När det i Andra Vatikankonciliets grundkonstitution om Kyrkan Lumen Gentium sägs att denna enda universella kyrka har sin konkreta existens i (eng subsist in) Katolska kyrkan så är det en mycket viktig markering som öppnar för något nytt jämfört med de senast föregående århundradena där Katolska kyrkan hade en institutionell och ganska snäv syn på kyrkan.

”This is the one Church of Christ which in the Creed is professed as one, holy, catholic and apostolic, which our Saviour, after His Resurrection, commissioned Peter to shepherd,(74) and him and the other apostles to extend and direct with authority, which He erected for all ages as ‘the pillar and mainstay of the truth’. This Church constituted and organized in the world as a society, subsists in the Catholic Church, which is governed by the successor of Peter and by the Bishops in communion with him, although many elements of sanctification and of truth are found outside of its visible structure. These elements, as gifts belonging to the Church of Christ, are forces impelling toward catholic unity.” (LG 8)

All nåd, allt gott, Ordet, all äkta tradition hör till hela kristenheten. Så tolkar jag katolsk kyrkosyn, och det är alltid min utgångspunkt i min dialog med medkristna av alla samfund.

En annan viktig grundprincip som är fast förankrad i katolskt tänkande är att Kyrkan är både andlig gemenskap, communio, Kristi kropp och en konkret struktur i världen, en institution med läroämbete och sakrament på en och samma gång. Dessa två aspekter kan inte ställas i motsats till varandra, men om den ena eller andra aspekten överbetonas eller undertrycks, så blir det obalans. Under de första århundradena efter Kyrkans födelse på pingsten i Jerusalem. var communio-aspekten starkt framträdande samtidigt som den undan för undan får en konkret form. De andliga nådegåvorna var levande och alla kristna var medvetna om sin kallelse inom ramen för det allmäna prästadömet. Dopet i den helige Ande har inte uppfunnits av klassiska pingstvänner utan var en normal del av den kristna initiationen. I samband med dop, konfirmation och första mottagandet av kommunionen (nattvarden) förväntades att den nydöpte också fick ta emot andliga nådegåvor. Forskning visar att detta var normalt ända in på 700-talet. Form och struktur tog inte över utan erbjöd ett stöd för Andens liv. Men bruket av de andliga nådegåvorna ebbar ut mer och mer och kyrkan stelnar sedan mer och mer i en juridisk institutionaliserad form.

Anders Gerdmar har rätt i sin kritik att Katolska kyrkan har stelnat i former som förkväver Anden. En överlastad institution med underskott på communio. Detta är också Katolska kyrkans självbild idag. Som jag skall visa håller dess egna teologer och herdar med om detta och vill att kyrkan skall förändras.  Det är en trend som pågått alltifrån det vattendelande Andra Vatikankonciliet, och tydligaste uttrycket idag för denna trend är påve Franciskus. Hans apostoliska maning Evangelii Gaudium (Evangeliets glädje) från 2013 kan ses som en programförklaring till hans pontifikat.

Men Katolska kyrkan har en lång väg att gå, och det andliga liv som utvecklas i många frikyrkoförsamlingar där Andens gåvor flödar, där man har en levande gemenskap, där man satsar på evangelisation och är aktiva i den lokala samhällsgemenskapen fortsätter nog bäst att utvecklas utanför Katolska kyrkans ram. Deras verksamhet skulle i dagens läge bli ganska beskuren inom Katolska kyrkans ganska stela klerikala struktur.

Joseph Ratzinger skriver i sin bok Kallad till gemenskap att under andra årtusendet skiftade fokus från kyrkan som communio till kyrkan som institution. Formella regler och klerikal makt tar alltmer över. Trots förnyelserörelser och försök till reformer är det en utveckling som fortsatt under andra årtusendet och tog sin kulmen med Pius IX´s pontifikat1846-1878. Det var en kaosartad tid som präglades av omfattande politiska och intellektuella omvälvningar vilka uppfattades som ett hot av många. Vatikanen förlorade under denna tid totalt sin tidigare stora politiska makt.

Kyrkan och påve Pius såg som sitt ansvar att vara en stabiliserande faktor och motarbeta de omstörtande krafterna. Ett led i detta var att precisera påvens mandat, det var under det på grund av krig för tidigt avslutade Första Vatikankonciliet 1869-70 som den berömda dogmen om påvens ofelbarhet kom till.

Pius IX´s pontifikat bidrog till att under de kommande decennierna låsa in Katolska kyrkan i en fruktlös konfrontation med den moderna världen som den inte återhämtade sig från förrän i och med Andra Vatikankonciliet, men än idag finns återverkningar av detta i Katolska kyrkans liv och hur hon uppfattas.

Idag slår pendeln åt andra hållet och strävan är att återge Katolska kyrkan en bättre balans genom att betona communio-aspekten. Andra Vatikankonciliet betonade Kyrkan som Guds folk, lekmännen som de viktigaste aktörerna i kyrkan och deras delaktighet i det allmänna prästadömet, biskoparnas kollegialitet och lokalkyrkornas autonomi, men det var en process som började långt innan Andra Vatikankonciliet med 1800-talsteologer som J A Möhler och J H Newman samt  de teologer som på tidiga 1900-talet sökte sig tillbaka till källorna, ”ressourcement” med namn som Henri de Lubac, Yves Congar, Hans Urs von Balthasar, Karl Rahner och Edward Schillebeecks, där vi kan spåra sådant som influerat på konciliet.

Ressourcement-teologerna ville nå fram till äkta förnyelse genom en fördjupad kunskap om kristendomens ursprung. Man studerade bibeln och kyrkofäderna. Historien studerades med ett kritiskt och kreativt sinne. Man ville återerövra trons historia, inte för att gå bakåt, men för att se den ur förnyat perspektiv och på så sätt gå framåt.

J H Newman betonade lekfolkets roll i kyrkan och världen och var inte bekväm med den klerikalism och centralisering av makten till Rom som skedde under hans livstid. Han betonade vikten av det allmänna prästadömet, alla döpta är smorda med den helige Ande, vilket också innebär att ha del i att kunna tolka tron. Det handlade för honom om en livsstil i Kristi efterföljelse. När ofelbarhetsdogmen röstades igenom 1870 blev den personliga samvetsfriheten en huvudfråga för honom. Ofelbarheten är för Newman något som finns hos hela Guds-folket. Sensus fidelium, som också framhävdes av VCII (Lumen Gentium 12), innebär hela folkets övernaturliga trosmedvetande, hur vi kollektivt uppfattar vår gemensamma troserfarenhet och som ger oss del i Kristi profetiska ämbete.

I denna process av förnyelse befinner sig Katolska kyrkan i idag, även om många stretar emot och vill bevara gamla klerikala maktstrukturer. Denna förnyelseprocess är också en öppen ekumenisk process som inte ägs av Romersk-katolska kyrkan. Ekumeniken och dialogen med de övriga samfunden har varit ett grundtema för henne alltsedan Andra Vatikankonciliet. Den påve som fick avsluta konciliet, Paulus VI var en mycket klok man som gav ut encyklikan Ecclesiam Suam. Där betonar han vikten av dialog, både inom Katolska kyrkan och utåt, med alla kristna, interreligiös dialog med alla som tror på Gud och dialog med världen och alla människor av god vilja.

Påve Paulus betonade i encyklikan att kyrkan måste besitta en medvetenhet och relatera till en självbild som ännu inte fullt ut evangeliserats och som därför är i behov av förnyelse.

bengtbåt

Där stannar jag idag. Här listar jag några punkter som jag hoppas kunna ta upp framöver:

  • Den konkreta kontexten och den nedskrivna texten
  • Maria och helgonen, avlat
  • Tjänstegåvor och biskopsämbete
  • Kyrkosyn
  • Påvens roll
  • Andens dop och kyrkans sakramentala struktur
Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Uncategorized | Märkt , , , , | 12 kommentarer

Jesus eller Muhammed: Det gäller att kunna hålla flera bollar i luften samtidigt.

Publicerat den 13 augusti, 2016 av Bengt Malmgren

Når påve Franciskus talar om att islamistiskt inspirerad terror inte skall identifieras med Islam som religion, och då några religiösa ledare, bland dem biskop Anders Arborelius och Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén skriver i DN att terrorhotet idag inte får urarta till en kulturkamp, så tolkar jag inte de kristna ledarnas intention som att de vill förminska korset och frälsningen i Jesus Kristus, inte heller som att de vill bortse från de negativa influenser en militant tolkad Islam som vi ser aktivt eller passivt understödjas i flera av våra moskéer har. Där får man inte vara naiv.

Jag tolkar dem istället så, att vi kan inte bortse från att det finns många fredligt sinnade muslimer och en muslimsk kultur som levt i fredlig samexistens med övriga världen. Wahabitisk salafism som motiverar krig mot ”otrogna” och förtryckande sharia-lagar är en sekterism inom islam som majoriteten av världens muslimer inte vill identifiera sig med. Och mycket av den islamistiskt inspirerade terrorism vi ser i västvärlden idag är inte alls religiöst grundad. Många av terroristerna är unga människor uppvuxna i väst som inte alls tidigare varit praktiserande muslimer men som radikaliseras, ofta helt mot deras föräldrars vilja. Joel Halldorf tycker jag har ett bra perspektiv i denna Expressen-artikel.

Vi kan i religionsfriheten inte neka fredliga muslimer deras kulturella tillhörigheter utan acceptera att vi lever i ett multikulturellt land. Jag tolkar påven och författarna av DN-artikeln som att främjande av ömsesidig respekt och fredlig samexistens bättre gagnar fred och utveckling än konfrontation med majoriteten av muslimerna.

Debatten här i Sverige blir ofta polariserad i ett antingen eller: Antingen accepterar vi en sekulär enhetskultur och förpassar religionen till den privata sfären (med kyrkliga förtecken: som vissa inom det politiska ledarskiktet i Svenska kyrkan enligt en ofta framförd kritik sista åren tycks vilja, plädera för en utslätad enhetsreligion där man tonar ner det unika i kristendomen så mycket som möjligt) eller ser vi Islam som ett problem, konfronterar detta och för den kulturella kampen fullt ut. Att rektionen på Gunnar Sjöbergs kritik av #mittkors-kampanjen blev så kraftig berodde nog på att man under lång tid sett och kritiserat denna utslätande hållning från Svenska kyrkans sida.

Jag menar att vi måste kunna hålla flera bollar i luften samtidigt. Och vi måste sluta med att snabbt inrangera människor i ena eller andra lägret i denna polariserade debatt. Sjöberg gjorde ju en pudel och insåg att han hade gjort en missbedömning och borde ha insett vilka reaktioner hans utspel skulle få. Sedan ville han vara med i kampanjen men fick inte för att många människor som var med i kampanjen tog illa vid sig. Detta illustrerar hur problematiskt det är, hur svårt vi har att förlåta och ta till oss när människor ändrar sig.  Istället vill fortsätta att ha kontroll över dem genom att inrangera dem i fack. Att Sjöberg inte fick vara med solkar ner #mittkors-kampanjen lite.

Som kristna är vi kallade att vara både fromma som lamm och listiga som rävar. Vi är kallade att möta varje människa där hon står och acceptera hennes fria vilja och frihet, samtidigt som vi är kallade att sprida evangeliet om Jesus Kristus, ett evangelium som talar om kärlek och offer som upplevs som befriande och attraktivt också för många muslimer. Vi upplever idag en aldrig tidigare skådad kristen väckelse bland muslimer, både bland de som flytt till västvärlden och i deras hemländer.

popeimam

Påve Franciskus träffade i maj shejk Ahmed al-Tayed som är storimam vid al-Azhar i Kairo, sunni-islams mest prestigefyllda läroinstitution. Det är första gången någonsin som en storimam från Al-Azhar reser till Vatikanen.

 

Publicerat i Religion, Samhälle, Uncategorized | Märkt , , , , , | 6 kommentarer

Anders Gerdmar har inte skrivit en antikatolsk bok

Publicerat den 11 augusti, 2016 av Bengt Malmgren

Jag är nu färdig med en första genomläsning av Anders Germars bok och antologin om Petrus primat av de ortodoxa teologerna. Det har varit en oerhört intressant läsning som ger uppslag till flera olika teman som jag tror jag skall försöka strukturera upp. I detta inlägg återger jag bara några av mina första intryck.

The Primacy of Peter:
När det gäller sakrament, biskopsämbete och mycket annat skiljer sig inte ortodoxin från katolsk syn. Den stora skiljefrågan är påvens ställning. Självklart för de ortodoxa är att Petrus hade en ledande ställning i apostlakretsen, dock är man inte ense med Rom om att detta primat automatiskt fördes över till biskopen av Rom. Att Rom-biskopens ställning som ledande ändå erkändes i den enade kyrkan ända fram till schismen på 1000-talet berodde på att man bejakade att vissa stift i kraft av historia och ställning kunde presidera i kärlek. Petrus led martyrdöden i Rom, och Rom var kejsarstaden. Detta erkännande av Rom har övertolkats av Rom-kyrkan som på eget bevåg gett påven allt större formell makt, något som aldrig blivit erkänt inom hela kyrkan.

Enligt ortodoxt tänkande är det inte Petrus som person och hans ämbete som går i arv som är det fundament på vilket Jesus grundar sin kyrka, utan det är på Petrus bekännelse och på var och en som står i denna bekännelse. En påve som inte står fast i bekännelsen kan inte bära upp kyrkan, men kyrkan bärs upp av varje biskop som står fast i Petrus bekännelse. Grunden enligt ortodox syn är istället den lokala biskopen som bekänner den apostoliska tron och som med sin församling firar Eukaristin.

Tanken på maktstrukturer byggt på ämbete ej i organiskt samband med bekännelsen är en anomali som inte bara finns i Romkyrkan, utan även i de ortodoxa kyrkorna, där autokefali, tanken på en patriark eller ärkebiskop med en monarks makt är en del av samma sak. I förening med religiös nationalism har detta kommit att fokusera på världslig makt mera än på evangeliet. Tanken på symfoni mellan kyrka och stat är ett exempel på detta. Detta har gjort ortodoxa kyrkorna mera inriktade på att slå vakt om särintressena och gjort ekumeniken till en mycket trög process. Nyss misslyckades ju försöket a med ett panortodoxt koncilium. Kanske har detta med panortodoxin och ärkepatriarkatet i Konstantinopel spelat ut sin roll. En av författarna, Alexander Schmemann skriver:

”The time has come, it seems to us, to admit openly that the Byzantine period of our history, which in many respects is still for us the golden age of Othodoxy, saw, nevertheless, the beginning of an ecclesiological disease. The mystique of the ‘symphonia’ (with its only alternative being the monastic ‘desert’ and the individual work for ‘salvation’) obscured the reality of the Church as People of God, as the Church of God and the Body of Christ manifested and edified in every place. it was the triumph of universal ecclesiology in its Byzantine form.”

Guds Ord räcker:
Slutintrycket efter att ha läst Anders Gerdmars bok är att han är en sann förespråkare för apostolisk tro, och det var igenkänningens glädje då jag läste boken, vi delar verkligen det som är kärnan i den apostoliska tron, och jag uppfattar honom som en sann broder i Herren. Och om hans intention var att skriva en antikatolsk bok, så har han inte lyckats i sitt uppsåt. Boken innehåller inte alls den polemiska antikatolska ton som t.ex. McCarthys Evangelium enligt Rom eller Tomas Dixons Enhet under påven? som kom för några år sedan gjorde, i synnerhet den förstnämnda. Jag tror t.o.m. att boken kan komma att stimulera intresset för katolska kyrkan. Däremot tror jag han har lyckats med att lugna dem som blivit oroliga över retoriken från de protestanter som konverterat till Katolska kyrkan och fått dem att förstå att de inte behöver känna sig oroliga att vara kvar i det samfund där de hittills känt sig hemma.

Anders har skrivit en bok som pläderar för apostolisk tro på biblisk grund, och hans metodik är att hela tiden gå tillbaka till Bibeln och inte godkänna några läror som inte är fast sanktionerade i Bibelordet, och i detta är han konsekvent. Han är resonerande, och han lyfter fram både fördelar och nackdelar med Katolska kyrkan.

Jag för min del tror ju att denna strikta inriktning på Bibelordet blir för snäv, det handlar alltid om tolkning, och även den evangeliska kristendom Anders pläderar för lever i en tolkningstradition. Kristendomen har hela tiden utvecklats i ett sammanhang med människor av kött och blod, allt som traderats har inte skrivits ner, det säger ju t.o.m. Bibeln själv (jfr Joh 21:25). Men han framför också en adekvat kritik mot Katolska kyrkan. Man skall inte vidlyftigt bygga upp tankekonstruktioner som har svag grund i Skriften, och han kallar Katolska kyrkans läror i vissa delar som ett vildvuxet träd som behöver ansas. Så kan det vara.

Också enligt katolskt synsätt sker en dogmutveckling, det är inte meningen att dogmerna skall leva sitt eget liv som sterila tankekonstruktioner utan hela tiden förstås och förankras utifrån den apostoliska tron. Inte mins min favoritteolog Joseph Ratzinger/påve emeritus Benedikt XVI framhåller detta, och jag tror att han och Anders Gerdmar skulle ha mycket lätt att förstå varandra och ha utbyte av ett gemensamt samtal, även om de inte skulle vara eniga i allt.

Anders utgår från Katolska kyrkans katekes, men läser den kanske alltför lagiskt fundamentalistiskt. Katekesen är ingen lagbok. I en uppsats om Katekesen 10 år efter dess tillkomst påpekade Joseph Ratzinger att en världskatekes naturligtvis inte omedelbart kan tas emot och vara sista ordet i förhållande till alla kulturer och olika nivåer av bildning, utan att det måste till mera närliggande kommunikationsvägar. Och Anders Gerdmars dialog med och kritik av texten kan innebära en fördjupad förståelse.

Anders talar om att alla måste bli Romerska katoliker enligt Katolska kyrkans syn. Det stämmer inte. Redan idag finns det många östkyrkor med egna riter som är unierade med påven men som inte är Romerska katoliker. När Katolska kyrkan talar om den universella kyrkan, så innebär detta ett betydligt vidare begrepp än Romersk-katolska kyrkan. Den innefattar alla döpta. Det är inte katolsk uppfattning att alla kristna måste bli romerska katoliker för att uppnå frälsningen. (Se mitt citat av Ratzinger i mitt tidigare blogginlägg).

Jag återkommer med fler inlägg på detta tema.

bengtvikarbyn

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Uncategorized | Märkt , , , , | 5 kommentarer

Evangeliska, ortodoxa och katolska perspektiv på Petrus primat, I

Publicerat den 5 augusti, 2016 av Bengt Malmgren

Nyss tvittrade jag om att jag läst två böcker och skulle återkomma med kommentarer:

böckerpetrusprimat

Jag fick stor respons så nu känner jag mig manad att hålla vad jag lovat. Detta inlägg är introduktion till en serie om ämnet.

Böckerna:

  1. Anders Gerdmars bok Guds Ord räcker som jag just inhandlat. Eftersom jag diskuterat mycket med honom tidigare och detta är en seriös ansats att redogöra för evangeliska perspektiv på frågan, så känner jag mig skyldig att ta del av vad han har att säga och reagera på det.
  2. Ungefär samtidigt fick jag av en ortodox vän tips om den andra boken, The Primacy of Peter, en antologi som kom ut 1963 med ny upplaga 1992. Den tecknar seriöst och utan polemik ortodoxa perspektiv på frågan om Petrus primat. Då boken kom ut hade påven Johannes XXIII sammankallat Andra Vatikankonciliet som väckte stora ekumeniska förhoppningar inom hela kristenheten. Boken har högsta aktualitet också idag.
  3. Jag kan inte låta bli att lägga till en tredje matchande bok som jag tidigare skrivit om och som presenterar katolska perspektiv: Joseph Ratzingers Kallad till gemenskap (1997) som är en samling uppsatser om kyrko- och ämbetssyn . Se inlägg här, här och här.

kalladtillgemenskap.jpg

Min utgångspunkt är att alla perspektiven har något att bidra med i sökandet efter sanningen, inte att polemiskt sätta upp de olika perspektiven mot varandra. Så resonerar alla seriösa teologer som sysslar med ekumenik. Som Kardinal Ratzinger/påve Benedikt XVI uttryckte det i en intervju med en tysk journalist:

”Den stora formel som blivit funnen av de stora ekumenerna är den att vi går framåt tillsammans. Det handlar inte om att vi vill ha bestämda anslutningar, utan vi hoppas att Herren överallt väcker tron på ett sådant sätt att den flödar över från den ena till den andra och den ena kyrkan finns där. Vi är som katoliker övertygade om att denna ena kyrka i sin grundform är given i den katolska kyrkan, men att hon också går vidare in i framtiden och låter sig fostras och föras av Herren. Såtillvida framställer vi inte några anslutningsmodeller, utan helt enkelt ett de troendes vidaregående under ledning av Herren – som vet vägen. Och som vi anförtror oss.”

Min uppfattning är att seriösa teologer inom alla samfund kommit långt i ekumeniskt hänseende, det stora hindret att komma vidare ligger inte i brist på teologisk förståelse, utan i kyrkorna och samfunden som kört fast i upparbetade spår och som inte vill få sina cirklar rubbade. De tre sista påvarna har gjort mycket för att främja ekumeniken, men inte heller påvarna kan göra vad de vill, de kan inte genomföra reformer som inte är förankrade i kyrkan som helhet.

Detta var en introduktion, jag återkommer med fler inlägg.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , , , , , | 4 kommentarer

Sommartid – konferenstid

Publicerat den 23 juli, 2016 av Bengt Malmgren

Kristna konferenser och festivaler avlöser varandra hela sommaren. Jag är glad att återhämtningen från min fallolycka vid midsommar förlöper väl så att jag som planerat kan åka till Oas-mötet i Jönköping 26-30 juli där jag skall hålla ett av seminarierna som kommer att handla om Lidandet och hemligheten att offra sitt lidande åt Herren. Bl.a. kommer vi att reflektera över denna bild av vår Herre av den nederländske 1500-talsmålaren Jan Mostaert.

Christ Crowned with Thorns
Sommar-Oas-mötena är roliga tillställningar med flera tusen deltagare, både unga och gamla och med många fina talare från hela kristenheten. Jag har varit med på Oas-möten i Borås och Kungsbacka tidigare. I Världen idags fredagsupplaga fanns en intervju med Berit Simonsson, inspiratör inom Oas-rörelsen om årets möte.

Samtidigt, 25 – 31 juli pågår Världsungdomsdagen i Krakow, ett jättestort katolskt ungdomsmöte som samlar miljontals ungdomar från hela världen. Många svenska ungdomar är också på väg dit.

Uppdatering 31 juli: Jag lovade seminariedeltagarna att lägga ut en länk till mitt föreläsningsmanus. Det finns här.

popewoman

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , | Lämna en kommentar

Sverige bättre på jämlikhet än många andra, men låt oss erkänna: Kulturfernissan ganska tunn också hos svenska män

Publicerat den 12 juli, 2016 av Bengt Malmgren

I vintras hade vi en debatt om sexuella ofredanden och mäns tafsande på kvinnor i stora folksamlingar och i sommar har den dykt upp igen i samband med anmälande av sexuella övergrepp på flera håll i landet i samband med musikfestivaler.

Det är möjligt att ensamkommande flyktingpojkar står för en god del av övergreppen, men klart är att fenomenet varken är nytt eller begränsat till andra kulturer än vår.

Men vi svenska vita kultiverade män vill ju inte gärna bli föremål för misstanke att ha några som helst sådana böjelser eller inte kunna sköta oss, därför hittar vi gärna syndabockar på annat håll.

Å andra sidan vill vi inte vi rättrådiga fördomsfria icke-rasistiska svenskar pådyvla främlingar att ha en sämre kultur än vi. Därför vill feminister som är fast i ett identitetspolitiskt tankemönster inte gärna tala om kulturella aspekter, utan slå fast att män är sig lika överallt oberoende av kultur. Sverigedemokrater och andra invandrarkritiska grupper å andra sidan framhåller gärna att det är ett kulturellt betingat fenomen och att flyktingarna som kommer hit måste veta hut och lära sig svenska värderingar.

Det är vårt lyxproblem i Sverige att bråka om vem som har korrekt åsikt om vad saker beror på. Istället borde vi fokusera på praktik problemlösning.

Låt oss vara ärliga och konstatera att det är inget nytt problem vi talar om. Måns Westin, ledamot i Vänsterpartiet i Storstockholms antirasistiska utskott skrev i januari en föredömligt ärlig och rakt på sak artikel om hur svenska män i grupp inklusive han själv i asberusat tillstånd kan bete sig. Jag känner igen en hel del av det han skriver från min egen skoltid. Men sådant talar vi män helst inte offentligt om.

Fenomenet har funnits under långa tider, och i samband med alkoholberusning, grupprocesser bland skolgrabbar och kulturell inverkan av ett allt råare pornografiskt utbud där saker som gruppsex och analsex tillhör normen och som nästan en tredjedel av pojkarna dagligen konsumerar via sin mobil, så krackelerar nog ganska lätt den kulturella fernissan.

Hörde jag inte att ungdomar anklagade för gruppvåldtäkt på en Finlandsfärja försvarade sig med (eller var det försvarsadvokaten som framförde det som förmildrande omständighet?) att det på liknande festresor hör till normaliteten att alla har sex med alla? Också vuxna män kan bete sig som skolpojkar. Grupprocesser på firmafester och liknande kan få väldigt många hämningar att släppa.

Özge Öner är en kvinna från Turkiet som sedan 8 år bosatt i Sverige och forskare vid Institutet för näringslivsstudier skriver en flitigt delad artikel i SvD där hon påpekar att det är naivt att bortse från kulturella faktorer i kvinnosynen och beskriver en mycket problematisk och kvinnoförnedrande kultur i hennes hemland Turkiet,  hur kvinnorna där är mycket mer oskyddade än i det svenska samhället eftersom det inte finns de övergripande antisexistiska normer som Sverige ändå föredömligt har utvecklat.

Nu talas mycket om svenska värderingar, om jämställdhet och om att respektera varandras integritet, och främst då att män respekterar kvinnors integritet. Detta är bra, goda värderingar behövs. Samtidigt är Sverige ett dubbeltydigt land där det också finns andra budskap: Ta för dig, tänk på dig själv, var lössläppt, dansa på bordet. Vad var det vi hörde den populäre Lets dance-domaren Tony Irving sysslade med på nakenkabaré  på tidigare kommunalägda  Metropol Palais? Hans beteende vågar ingen ha någon bestämd åsikt om av rädsla för att bli stämplad som moralist.

Detta kulturella klimat med en fördomsfri ta för dig-kultur, RFSU´s propaganda som tillåts dominera och som vill kapa sambandet mellan sex och kärlek, ett utbud av pornografi i digitala media som blir allt inhumanare och som många ungdomar konsumerar dagligen, konfronteras både våra egna ungdomar med och de ensamkommande flyktingpojkar som kommer hit. Att samtidigt lära sig respekt är inte lätt om man inte får ordentlig vägledning.

Men det går. Ett slående exempel är att jämföra musikfestivalerna som vi talat om med dess många anmälningar om integritetskränkningar och där det kan se ut som ett bombnedslag med kvarlämnade tält och nedskräpning efteråt med de många kristna lägren, konferenserna och festivalerna som också pågår under sommaren. På de kristna konferenserna mycket få anmälningar om ordningsstörningar, och efteråt är platsen föredömligt städad och ren.

Per Ewert skriver i Världen idag:

”Hur besökarna behandlar den fysiska platsen säger även det något om vilket budskap som förmedlas under vistelsen. Härom veckan hjälpte jag till att packa ihop efter mina barns scoutläger. Efter nedplockningen ställde samtliga barn och föräldrar upp i kedja och gick över lägerplatsen för att garantera att inte ett enda främmande föremål skulle bli kvar i naturen. Spåren efter sekulära musikfestivaler ser ofta radikalt annorlunda ut. Radio Östergötlands reporter var förfärad över det slagfält hon fann efter årets Bråvallafestival. Skräp utan ände, blandat med mängder av kvarlämnade tält och andra saker av värde. ”Det ser ut som kriget, det ligger skit överallt” konstaterade reportern upprört, och undrade vad som egentligen hänt i dessa ungdomars attityd.

Frågan är högst relevant. Arrangörerna hade både före och i samband med festivalen informerat om vikten av hänsyn och att ta hand om den gemensamma miljön. De verkar ha gjort det mesta rätt. Men ändå gick så mycket snett.”

Budskapet måste vara samstämmigt över hela linjen för att det skall gå ihop och fungera. Att ta ansvar för att hålla rent och snyggt på platsen och ansvar för att respektera den andres integritet hänger ihop. Kvinnosynen må vara bättre i vår svenska kultur än i andra kulturer, men när det gäller ansvar och respekt på djupet, så har vi svenskar mycket mer att lära, där kanske t.o.m. andra kulturer är bättre än vi. Vi har ingen anledning att förhäva oss.

jm5kungstr

Bilden: Jesusmanifestationen i Kungsträdgården 2014

 

Publicerat i Samhälle | Märkt , , , , | 6 kommentarer

Vänskapskorruption inom Riksrevisionen

Publicerat den 10 juli, 2016 av Bengt Malmgren

DN granskar i ett antal artiklar Riksrevisionen där bl.a. vänskapskorruption avslöjats. Riksrevisor Susanne Ackum var klok nog att avgå då hon insåg att det hela inte var bra. Facket har redan tidigare reagerat, men medvetenheten om risken för korruption hos övriga intervjuade i ledningen verkar inte så hög. Administrativt ansvarig riksrevisor Margareta Åberg säger till DN att hon är jätteledsen att hennes kollega valt att avgå och att man förlorar en fantastisk person med en enastående kompetens.

ibaVad säger Inga-Britt Ahlenius om detta som själv var generaldirektör för Riksrevisionsverket 1993-2003 och kämpade aktivt för en oberoende riksrevision? Alltifrån Gustav Vasa hade riksrevisionen lytt under regeringen. Tanken med den ordningen var att staten, kungen och regeringen, per definition är god, därför är det inget problem att man granskar sig själv. Idag betonar man vikten av en oberoende revision för att minimera risken för korruption.

Ahlenius bidrog aktivt till att den nya ordningen infördes enligt vilken Riksdagen övertagit huvudmannaskapet för Riksrevisionen. Som tack för detta fick hon 2003 under farsartade former sparken av dåvarande finansministern Bosse Ringholm.

Genom vänskapskorruption i Riksrevisionsverket där ämbetsmän från regeringskansliet nu tillsätts för att granska den politik de själva varit med om att genomföra kringgår man det oberoende som skall vara grunden för riksrevisionen..

DN fortsätter i ett antal kommande artiklar att rapportera om den granskning man gjort.

 

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt , | 1 kommentar

”De mänskliga rättigheterna måste gälla alla, alltid!”

Publicerat den 7 juli, 2016 av Bengt Malmgren

”Oavsett var någonstans i världen terrorn slår till måste reaktionen vara benhård. I försvaret för alla människor lika och okränkbara värde får vi aldrig kompromissa. Vi ska stå upp för rätten att vara kristen i Damaskus, kvinna i Husby, jude i Malmö och homosexuell i Orlando. De mänskliga fri- och rättigheterna måste gälla alla. Alltid.”

ebtalmedalenDet sade Ebba Busch Thor i sitt tal i Almedalen. Kort och kärnfullt fokuserar hon på universella grundvärderingar som jag är övertygad om att alla riksdagspartier och majoriteten av Sveriges folk står bakom. Det är också kristna grundvärderingar, och kristdemokratin bygger på katolsk sociallära.

Nyhetsmedia valde ändå att fokusera som en nyhet på att EBT tog upp frågan om grundvärderingar. Det har tidigare inte varit riktigt OK att tala om detta i politiken, Alf Svensson tillhör en gången tid, det har snarare varit lite suspekt och dragit på sig misstankar att man har en dold agenda. Det förutsätts att alla i mainstream delar detta, samtidigt som man i identitetspolitikens namn ifrågasätter att vissa verkligen står upp för dessa grundvärden. Omfattar man exempelvis inte hela RFSL´s sexualpolitiska program med införande av surrogatmödraskap och allt och känner tveksamhet för att gå i Pride-paraden har man genast varit misstänkliggjord. Men det har i samhället skett en glidning, så att regnbågsflaggan numera symboliserar mångfald och alla människors lika värde, precis som det kristna korset tidigare gjorde som pryder vår svenska flagga. Så motiverar många politiker, sist i raden EBT att de väljer att gå med i Pride-paraden. HBTQ-personer har i vår tid fått stå som symbol för kamp mot fördomar och diskriminering i allmänhet.

Detta med rätta, personer som ligger utanför den heterosexuella grundnormen har det inte lätt, inte heller i vårt upplysta Sverige, och kyrkan, som egentligen borde stå upp för ovillkorlig kärlek och alla människors lika värde och rätt att finnas med i gemenskapen har bidragit till att upprätthålla fördomar och förtryck gentemot homosexuella. Läs vad kardinal Marx och påve Franciskus nyligen sagt om detta. Att deklarera sig som kristen och ställa sig bakom korset är i själva verket en lika kraftfull manifestation för alla människors lika värde, men den symbolen fungerar uppenbarligen inte lika bra idag i det sekulariserade samhället.

Men det gäller att talet om mänskliga rättigheter och alla människors lika värde verkligen är förankrat på djupet, annars blir vurmandet för HBTQ-personer bara en modetrend och vi står lika ovaccinerade mot nya diskrimineringstrender mot andra grupper i framtiden. Därför gör Kristdemokraterna alldeles rätt som vill lyfta upp dessa värden i politiken. Det handlar inte om att slåss mot de fiender som identitetspolitiken målar upp som stående i opposition till oss andra självklart fördomsfria och goda människor. En sådan självrättfärdig attityd är farlig och riskerar att sila mygg och svälja kameler.

Istället handlar det om att besinna oss, att i oss själva, i samhället och politiken verkligen förankra och konkretisera det vi står för. Där måste man vara både idealist och kunna tala om värderingar som har sin grund i vår judiskt-kristna historia och realist när det gäller att se var politikens gränser går. Detta blir ju särskilt tydligt i vår tids katastrofala flyktingsituation där det förmodligen inte är realistiskt möjligt med en fri invandring till Sverige, det är inte fysiskt möjligt, men framför allt inte politiskt möjligt då idealistiska politiker som hävdar detta inte skulle få folkets mandat. Här utövar ledande socialdemokratiska ministrar och statsminister Löfven idag ett icke populistiskt ledarskap som är nödvändigt.

Bättre då att på sikt bygga upp vår kapacitet för flyktingmottagande och integration samtidigt som man definierar en rimlig kvot som landet kan ta emot samtidigt som man samarbetar med UNHCR för att få tillstånd legala vägar in i landet så att folk slipper dö på Medelhavet. KDU´s ordförande Sara Skyttedal har en poäng när hon tar upp detta problem.

Sara resonerar utifrån sunt förnuft. Jag avvisar dem som genast vill placera henne i ett främlingsfientligt högerdike på grund av detta. Problemet med svensk politisk debatt är att vi inte klarar att tänka två olika tankar samtidigt, utan att den som inte tänker exakt som jag genast skall avvisas och stämplas i en viss kategori. Mera frisk och saklig debatt, tack, det kräver de komplexa frågor som ligger framför oss och som vi har att lösa.

Vi bör också samverka med EU och så långt det går vara en konstruktiv kraft i att lösa upp de låsningar som nu finns med en fullständigt havererade flyktingpolitik. Sverige berömmer sig ju av att i FN vara en god medlare i svåra situationer. Må vi satsa full kraft även på EU och inte som GB dra slutsatsen att vi skall dra oss ur. Alla partierna i alliansen och Socialdemokraterna betonar ju vikten av EU-samarbete. Må det sättas kraft och kreativitet bakom de orden. För KD som ju bygger på stolta kristdemokratiska traditioner från dem som en gång byggde upp Europa-samarbetet borde detta vara en huvudfråga att driva.

Publicerat i Politik, Samhälle, Uncategorized | Märkt , , , | 10 kommentarer