Andens dop och Kyrkans sakramentala struktur.

Publicerat den 11 september, 2016 av Bengt Malmgren

Den fortsatta diskussionen kring boken GUDS ORD RÄCKER visar att Anders Gerdmar och jag nog står varandra mycket närmare i synen på traditionen än vad bokens antikatolska yta tycks antyda.

Följande twitterdialog belyser som i ett nötskal vad det handlar om:

agtwitterAnders har nog rätt att jag har missbedömt honom: Han har en mer katolsk syn på traditionen än vad man kan tro efter att ha läst boken. Sista meningen sammanfattar vad som skiljer: Inget får rum utanför Skriftens tak.

På två punkter skiljer han sig från Katolska kyrkan:

  1. Han godkänner inte att Gamla testamentets apokryfer tillhör bibelns kanon. De infogades i kanon på 400-talet. Detta är avgörande eftersom en del av de ”utombibliska” bruk som Anders menar att Katolska kyrkan ägnar sig åt har ett visst stöd just i dessa apokryfer.
  2. Han menar att Bibeln att Kyrkans lära och praxis måste ha explicit stöd i Bibeln. Det hjälper inte att hänvisa till en 2000-årig tradition om vi idag inte kan läsa ut att den har ett tydligt och ovedersägligt stöd i Bibeln.

Att Bibeln tolkad i ljuset av Kyrkans tro och med den Helige Andes ledning är Guds ofelbara Ord och normerande och att Uppenbarelsen är avslutad i och med apostlarna, därom är vi överens. Vi är också överens så långt som att en tradition som motsägs av Bibeln inte kan vara genuin. Men mycket av det i Katolska kyrkan Anders är kritisk mot motsägs inte av Bibeln och har dessutom stöd i Bibeln enligt Katolska kyrkans tolkning. Anders har fel i att Katolska kyrkan sätter traditionen framför Skriften. Att som Anders gör efter 2000 år döma ut traditioner som funnits i världskyrkan sedan årtusenden med ledning av modern partikulär bibeltolkning utanför de stora historiska kyrkornas tradition är inte trovärdigt.

Modern evangelisk frikyrklighet har inte monopol på bibeltolkning, utan i ärlighetens namn bör man erkänna att det finns olika tolkningstraditioner. I en levande dialog med den stora traditionen kan man bidra till dogmutveckling och ökad förståelse för Uppenbarelsen, men genom att kräva tolkningsföreträde ställer man sig utanför. Det är ett förhållningssätt som tar alltför lättvindigt på svårigheterna med bibeltolkning och leder rakt in i fundamentalismens återvändsgränd.

Nu tror jag Anders är medveten om detta, för han låter mer antikatolsk än vad han i själva verket är. Det gäller även synen på de karismatiska nådegåvorna i förhållande till sakramenten, temat för detta blogginlägg. Min (och Katolska kyrkans) utgångspunkt är att struktur, ämbete, sakrament OCH den Helige Ande, de andliga nådegåvor hör till trons fullhet. Ämbete OCH det allmänna prästadömet är lika viktiga. Jag tänkte börja med en grundläggande argumentation varför det konkreta, strukturella också behövs i Kyrkan och att det inte står i motsats till Anden, men upptäcker att Anders själv redan skrivit en utmärkt artikel om detta. 2014 skrev han en artikel i Teologi och ledarskap (som då hette Keryx) med titeln ANDENS FJÄRDE VÅG. Jag kunde inte uttryckt det bättre själv. Läs därför Anders Gerdmars artikel innan ni går vidare här.

Andens fjärde våg innebär den Helige Andes liv integrerat i Kyrkans helhet. Detta  är som jag skall visa helt och fullt katolsk teologi. Det är inte så att Andens fulla liv är ett program som i praktiken är genomfört i Katolska kyrkan, fortfarande finns många biskopar, präster och lekmän som är djupt skeptiska till karismatisk förnyelse och vill begränsa kyrkans liv till det sakramentala, men om man ser till officiella kyrkliga dokument från Andra Vatikankonciliet och framåt, så ser man att Andens liv, det allmänna prästadömet och att de andliga nådegåvorna är verksamma och skall eftersökas också idag och inte var begränsade bara till Kyrkans första tid fullt ut bejakas. Framförallt har kyrkans högsta ledning genom alla påvar från det att Karismatiska förnyelsen startade i Katolska kyrkan för 50 år sedan varit starkt positiva och gett förnyelsen sitt stöd, liksom många biskopar och präster.

Men detta tog sin början redan i slutet på 1800-talet. Då levde i Italien en  nunna inom Oblatsystrarna av den helige Ande, Elena Guerra som fick en uppenbarelse från Herren att det måste predikas mer om livet i den Helige Ande i kyrkan. Hon skrev tolv konfidentiella brev till påven Leo XIII om att hela kyrkan måste be för att Anden ska göra något stort under 1900-talet. Hon uppfordrade påven att be för en förnyelse av Kyrkan, de kristnas återförenande, förnyelse av samhället och en förnyelse av jordens ansikte. Hon föreställde sig pingsten som något som fortgår, hon sade:

“Pingsten är inte över. Den fortgår kontinuerligt I varje tid och på varje plats, därför att den helige Ande har önskan att ge sig själv till alla människor, och alla som vill ta emot Anden kan alltid göra det, så vi behöver inte avundas apostlarna och de första kristna; vi behöver bara göra oss själva disponibla på samma sätt som dem för att ta emot honom, då kommer han till oss så som han kom till dem.”

För att främja förnyelsen tog Elena initiativ till en världsvid bönerörelse som anknöt till Övre salen i Jerusalem där lärjungarna samlades med Jesus för sista måltiden. I samma rum de var samlade på Pingstdagen, 120 personer inkluderade apostlarna och Jesu mor Maria förenade i bön, då Jesus uppfyllde löftet att sända den helige Ande.
Sr Elena sade:

“O, om bara samstämmiga brinnande böner kunde stiga upp till himmelen från varje del av kristenheten, så som skedde I Övre salen I Jerusalem, för att den helige Andes låga skall flamma upp igen.”

Påven lyssnade till Elena Guerra, vilket var något helt otroligt i den antimodernistiska auktoritärt legalistiska epok Katolska kyrkan befann sig i då. Men Leo XIII var en mellanpåve vars pontifikat innebar ett temporärt avbrott i detta. Han öppnade Vatikanens observatorium för att visa kyrkans positiva intresse för vetenskap, han gav ut socialencyklikan Rerum Novarum som godkände fackföreningar och strejkrätt, och uppenbarligen var han också öppen för den Helige Ande i det han inspirerad av Elena Guerra gav ut en encyklika om Anden, Divinum illud munos, och på nyårsaftonen vid ingången till det nya seklet bad han Pingstsekvensen i hela Kyrkans namn och invigde 1900-talet som den Helige Andes århundrade.

William J Seymour

Exakt samma kväll, berättar bloggen Hela Pingsten, bad en pastor vid namn Charles Fox Parham att den unga flickan Agnes Ozman skulle bli fylld av den Helige Ande i en bibelskola i Topeka, Kansas. På Bibelskolan i Topeka hade man likt Elena Guerra och påven bett i flera år att Anden skulle utgjutas på samma sätt som på Nya Testamentets tid. Så småningom kom katoliksonen William J. Seymour som ivrigt sökte Gud i kontakt med denna nya andliga rörelse och fick också ta emot Andens dop. Och från den lilla metodistkyrkan på Azusa street i Los Angeles där han predikade 1906 spred sig sedan Pingströrelsen över hela världen. Resten av den historien känner ni till.

 

Den Pingstkarismatiska förnyelseströmmen började utanför de historiska kyrkorna, men snart återvände den in i dem, och slutligen också i Katolska kyrkan.
1960 tog Dennis Bennett, kyrkoherde i Episkopalkyrkan i Los Angeles emot Andens dop. Det väckte initialt stort motstånd inom hans kyrka, men  det blev början på den karismatiska förnyelsen i de protestantiska kyrkorna.

Påven Johannes XXIII som tog initiativet till att sammankalla Andra Vatikankonciliet saligförklarade 1959 Elena Guerra. Och inför öppnandet av konciliet 1962 bad påve Johannes följande bön:

”Gudomlige Ande, förnya dina under i vår tid som i en ny Pingst. Låt din heliga Kyrka i samstämmig och enhällig bön, tillsammans med Jesus mor Maria och under vägledning av S:t Petrus, få utbreda den gudomlige Frälsarens rike, sanningens och rättvisans rike, kärlekens och fredens rike. Amen.”

Konciliet avslutades 1965 och den karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan inleddes i januari 1967.

Under Andra Vatikankonciliet antogs fyra grundkonstitutioner, bl.a. konstitutionen om Kyrkan, Lumen Gentium. En av dem som hade stort inflytande var en av de fyra kardinaler som påven tillsatte att vara en slags redaktionsgrupp för konciliet, nämligen Kardinal Leo-Jozef Suenens från Belgien. Han är en av dem som ligger bakom att skrivningen om den Helige Andes gåvor kom till så tydligt uttryck i dokumentet. Han förordnades sedan då Karismatiska förnyelsen hade startat till Vatikanens kontaktperson gentemot förnyelsen och kom att få stor betydelse som supporter och inspiratör.

”It is not only through the sacraments and the ministries of the Church that the Holy Spirit sanctifies and leads the people of God and enriches it with virtues, but, ”allotting his gifts to everyone according as He wills,(114) He distributes special graces among the faithful of every rank. By these gifts He makes them fit and ready to undertake the various tasks and offices which contribute toward the renewal and building up of the Church, according to the words of the Apostle: ”The manifestation of the Spirit is given to everyone for profit”. These charisms, whether they be the more outstanding or the more simple and widely diffused, are to be received with thanksgiving and consolation for they are perfectly suited to and useful for the needs of the Church. Extraordinary gifts are not to be sought after, nor are the fruits of apostolic labor to be presumptuously expected from their use; but judgment as to their genuinity and proper use belongs to those who are appointed leaders in the Church, to whose special competence it belongs, not indeed to extinguish the Spirit, but to test all things and hold fast to that which is good.” (Dogmatiska konstitutionen om Kyrkan, Lumen Gentium nr 12)

rom84mtsuenens

Kardinal Suenens i samspråk med Moder Teresa vid en internationell karismatisk ledarkonferens i Rom 1984. Undertecknad var där.

 

Att det behövdes en ny Pingst i Katolska kyrkan var många överens om.  Under Katolska karismatiska förnyelsens första tid, den började i USA skrevs en liten bok av några katolska teologer som beskrev den helige Ande i Kyrkan under de första århundradena, hur de andliga nådegåvorna sedan kom att ebba ut, och hur en förnyelse behövs i vår tid.

[Skriften heter BLÅS LIV I NÅDEGÅVAN och finns tillgänglig här]

I förordet skrev en biskop:

Den 18 februari 1967 fick en grupp reträttdeltagare från Duquesne-universitetetet i Pittsburgh, Pennsylvania, erfara uppfyllandet av Guds löfte på ett kraftfullt sätt. I ett ögonblick av nåd utgjöt Gud i sin stora kärlek sin helige Ande över dem. Han både förde dem in i en medvetenhet om dopet i den helige Ande och lät dem erfara kraften därav. Vad de redan erfarit genom dopets och konfirma-tionens sakrament blev nu levande och verkligt i dem på ett nytt sätt.

Av föreliggande dokument och genom många andra studier står det klart att denna pingstens nåd, kallad dopet i den helige Ande, inte är förbehållen någon särskild rörelse utan tillhör hela kyrkan. Detta är ingenting nytt. Det är i själva verket fråga om samma nåd som varit ämnad för Guds folk ända sedan den första pingstdagen i Jerusalem och genom kyrkans hela historia.

Denna pingstens nåd har i kyrkans liv och praxis enligt kyrkofädernas skrifter setts såsom normerande för kristet liv och integrerat i varje persons fullständiga upptagande i kyrkan.Genom utgivandet av detta dokument hoppas arbetsgruppen för karismatisk förnyelse att initiera en fortsatt teologisk reflektion rörande pingsten, att hjälpa människor till en klarare medvetenhet om Guds plan för hela sitt folk och att uppmuntra kloka kyrkoledare att i själavården utveckla modeller som är i linje med grundtanken i detta dokument, att dopet i den helige Ande är en naturlig del av kyrkans offentliga, liturgiska liv.

29 maj 2004 var Karismatiska förnyelsens folk samlade på Petersplatsen tillsammans med Johannes Paulus II i samband med pingstaftonens vesper. Påven sade då:

“I greet in a special way the members of Renewal in the Spirit, one of the various branches of the great family of the Catholic Charismatic Movement. Thanks to the Charismatic Movement, a multitude of Christians, men and women, young people and adults have rediscovered Pentecost as a living reality in their daily lives. I hope that the spirituality of Pentecost will spread in the Church as a renewed incentive to prayer, holiness, communion and proclamation… I warmly hope that this initiative will lead many to rediscover the gifts of the Spirit, whose original source is Pentecost. …Come, Holy Spirit, fill the hearts of your faithful and enkindle in them the fire of your love, though the peoples spoke different tongues you united them in proclaiming the same faith, alleluia”

Benedict XVI har också starkt uppmuntrat förnyelsen, och vid ett tillfälle sade han att det är viktigt att en ny PINGSTENS KULTUR kan spridas i kyrkan.

Denna video visar en 10 minuters illustrativ historik av Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan:

 

[Mera om påve Franciskus och Karismatiska förnyelsen]

 

Den pingstkarismatiska förnyelseströmmen började fullständigt oväntat inom världskristenheten som en Guds överraskning, ingen människa kunde planera eller förutse detta. Det hade visserligen som vi sett föregåtts av bön om förnyelse av livet i den Helige Ande, men ingen kunde ju förutse på vilket sätt. Denna Guds överraskning har kommit i flera vågor

  1. Pingströrelsen som startade i USA vid 1900-talets början.
  2. Den pingstkarismatiska förnyelseströmmen kommer in i de historiska protestantiska samfunden på 1960-talet
  3. Karismatisk förnyelsen börjar i Katolska kyrkan 1967, strax efter Andra Vatikankonciliets avslutning.

Alla delar av kristenheten är berörda av vår tids pingst, den största andeutgjutelsen någonsin. Den helige Ande är kärlekens och enhetens Ande. Någonting händer i dem som tar emot honom. En ny kärlek spirar fram inom kristenheten. Vår tids pingstförnyelse har utvecklats till världshistoriens största, och enda spontana, ekumeniska rörelse genom tiderna (man räknar med att 25% av världskristenheten är berörd av den pingstkarismatiska förnyelseströmmen). Man har insett att man faktiskt kan göra allt gemensamt: be, fira gudstjänst, läsa bibeln, arbeta med projekt av alla de slag, undervisa, bedriva själavård, evangelisera…

Om jag försöker tyda tidens tecken, så är det nu dags för den fjärde vågen, den som Anders Gerdmar talade om i den ovan nämnda Keryx-artikeln. För även om de karismatiska förnyelserörelserna, (och även andra nya kyrkliga rörelser under 1900-talet) förnyat de historiska kyrkorna, så har den andliga förnyelsen i praktiken inte slagit igenom på bred front. Anders skriver att Katolska kyrkan skiljer ut sig genom att förnyelsen där tagits emot med öppna armar av ledningen. Det stämmer, men detta kan vara på gott och ont. Den riskerar därmed att domesticeras (tämjas) för mycket så att den blir för etablerad och  förlorar sin ursprungliga kraft till att verkligen förändra.

Det gäller idag för alla kyrkor och samfund att inte stanna upp och nöja sig med det man har, utan fortsätta att be om förnyelse och ett nytt utgjutande av den Helige Ande.

Pingströrelsen började utanför Katolska kyrkans ramar, kanske det var nödvändigt för att den skulle utvecklas till den världsrörelse den blev och så småningom vända tillbaka till de historiska kyrkorna. Idag representerar de nya pingstkarismatiska församlingarna som är utanför både den etablerade Pingströrelsen och de historiska samfunden denna frihet som kanske behövs. Katolska kyrkan och de nya samfunden borde kunna samarbeta och ömsesidigt dra nytta av de andliga rikedomar och gåvor som ryms inom dem. Det kräver en fördjupad ödmjukhet från båda sidor:

  • Katolska kyrkan måste uppoffra all översittaranda (teologiskt, andligt, historiskt) och sluta klassificera de nya församlingarna som ”sekter”, motstå allt nedsättande tal och generaliseringar och att de katolska biskoparna och prästerna blir varse sin plikt  att respektera de nya församlingarna såsom andra kristna som fullvärdiga ekumeniska partners.
  • De nya församlingarna å sin sida måste släppa alla krav på överlägsenhet, att se sig själva som den ”återupprättade kyrkan” eller ”framtidens kyrka” och att betrakta de gamla samfunden som döda. De måste ge upp sin förenklade syn på kyrkohistorien enligt vilken inget av värde hände mellan de första århundradena och den protestantiska reformationen och manifestera en öppenhet att lära av tidsåldrarnas vishet.

Så länge de nya församlingarna bevarar sin flexibilitet och inte stelnar i nya etablerade samfundsbildningar, så borde det vara mycket lättare för Katolska kyrkan att ta emot från dem än från de erkända protestantiska samfunden. Det faktum att de gåvor de nya församlingarna har inte primärt handlar om dogmatik och teologi borde underlätta denna process.

2011 anordnade dåvarande Livets Ords Teologiska Seminarium som Anders Gerdmar var rektor för ett spännande seminarium på Ribbingebäck med pingstkarismatiska teologer om Anden och Kyrkan. Även katolske prästen Peter Hocken, forskare och specialist på pingstkarismatisk förnyelse inom och utanför Katolska kyrkan medverkade. Läs mera här.

Anders Gerdmar framstår för mig som en teolog med stor förståelse för Katolska kyrkan och inriktad på samarbete och ekumenik. Därför blir jag förvånad när han skriver en bok med så stark retorisk udd mot Katolska kyrkan, mer förvånad än att en och annan från Livets Ord-miljön tar steget och konverterar till Katolska kyrkan.

 

 

 

 

 

Publicerat i Katolska kyrkan, Uncategorized | Märkt , , , , , , , | 12 kommentarer

Anders Gerdmars analys av katolsk syn på traditionen är för grund

Publicerat den 9 september, 2016 av Bengt Malmgren
Jag håller på med en serie blogginlägg med katolska perspektiv på Anders Gerdmars bok GUDS ORD RÄCKER. Planerade inlägg är följande:
  • Tjänstegåvor och biskopsämbete (Anders skriver intressant om detta och vad evangeliska och katoliker kan lära av varandra)
  • Påvens roll (här kommer vi också in på ortodox syn)
  • Andens dop och kyrkans sakramentala struktur (Anders tycks betona det karismatiska, medan jag förordar en katolsk syn som innebär både det karismatiska och en synlig struktur med sakrament)
Dessa kommer så småningom, men jag sticker mellan med en och annan kommentar till den aktuella debatten. Anders Gerdmar svarar idag i Dagen på kritiken mot hans bok.
Anders skriver:
År 2016 kommer kanske att gå till historien som ett brytningsår när det gäller relationen romersk-katolsk och evangelisk tro. Påven kommer till Sverige, inbjuden av Lutherska världsförbundet (!), och då är det inte konstigt att debatten kring romersk-katolskt och evangeliskt blir intensiv.
Instämmer helt. Det är i det perspektivet man skall se den aktuella debatten. Däremot är min bedömning lite annorlunda vinklad. Skall Lutherjubileet vara början till slutet på 500 års schism har jag retoriskt frågat. Anders verkar däremot se det som att Katolska kyrkans ”system” äntligen skall falla samman och alla inse att Anders ganska speciella evangeliska tolkning skall vinna genomslag.
Jag har jag svårt att se Anders som en representativ teolog för hela den postreformatiriska kristenheten utanför de katolska och ortodoxa kyrkorna. Han representerar en evangelikal karismatisk frikyrkoteologi som är skeptisk till ämbete och sakrament över huvud taget så som det uppfattas av katolsk och ortodox tro och även av Luther för den delen. Luther ville inte bilda någon ny kyrka. Han framförde en adekvat kritik mot korruption och missbruk inom Katolska kyrkan och han ville framhäva den personliga tron som grunden för vår frälsning. Han var inte emot katolsk syn på ämbete och sakrament, Maria och helgonen, men mot att många helgonkulter gått överstyr, därför blev den nya protestantiska mässan väldigt spartansk och detta med de heligas gemenskap framhävdes inte så mycket som i den katolska mässan.
Anders Gerdmar kastar ut barnet med badvattnet genom att spartanskt rensa bort allt ur den gamla traditionen för att bara hålla sig till Bibeln. Tradition, förmedlingen av tron genom vittnen är och kommer alltid att vara för handen som en bas i hur vi tar emot och uppfattar tron, både som personer och som kyrka. Det är lika självklart som luften vi andas. Skriften, som är av Gud inspirerad och som tolkas i ljuset av den Helige Ande i kyrkans tradition är ofelbar och normerande, där är vi överens. Katolska kyrkan har en mycket balanserad och klok syn på hur förhållandet mellan skrift och tradition hänger ihop.
Det positiva med Anders bok är dock att han är tydlig med den teologin och försöker att ärligt lägga ut den. Vi katoliker brukar också framhålla att man måste veta vara man själv står för att man skall kunna möta andra i en ärlig och konstruktiv dialog. Då kan jag ju knappast vara kritisk till Anders i det avseendet eftersom han gör vad jag själv rekommenderar. Men jag tycker Anders inte går tillräckligt djupt i sin analys. Han tycks uppfatta sig i total opposition mot Katolska kyrkan när han retoriskt skriver:
”Jag tror katolikerna gör sig själva och kristenheten en otjänst när de vill upphöja tradition över Skriften. Ingen blir frälst genom kyrkofäders eller konciliers ord, men evangeliet som är Guds kraft till frälsning för var och en som tror”
Detta är okontroversiellt, och han har fel när han säger att katolikerna vill upphöja tradition över Skriften. Där är hans analys alldeles för grund, och likt Don Quijote rider han till storms mot väderkvarnar. Han tycks inte se att hans egen bibelfundamentalistiska teologi i lika hög grad representerar en ny tradition som han upphöjer över skriften.
Anders representerar en helt ny tolkningstradition som utvecklats kanske framförallt sista 100 åren som har avknoppat sig från den stora traditionen och ser denna teologi som vägledande för framtidens kyrka.
Min kritik mot Anders är främst att han inte märker att han representerar en ny tradition som han upphöjer till högre norm än skriften samt hans alldeles för ytliga analys av katolsk syn på skrift och tradition. Framförallt måste man besinna att det sker en dogmutveckling i Katolska kyrkan, den saken borde vara uppenbar för var och en som följt Katolska kyrkans historia sista 200 åren. Men Anders likt många protestanter läser kyrkofäderna, gamla katolska dokument och katekesen som om det vore för Katolska kyrkan fundamentalistiska texter som inte behöver tolkas i relation till vår tids kultur.
Med sin positiva syn på mycket i Katolska kyrkan och att hon bevarar tron som ”förenar alla som bekänner sig till Kristus, vare sig de är evangeliska eller katoliker”, så vill jag inte tolka Anders som en Don Quijote, utan som en teolog som erkänner att det finns en apostolisk tradition och som är en dialogpartner med katolska teologer som givetvis likaledes är angelägna att utveckla och fördjupa förståelsen av vad som är genuin tradition.
Detta med GT´s apokryfer och hur de tillfogades Bibelns kanon ligger utanför min kunskapssfär, och det avstår jag från att kommentera. Anders verkar ha god kunskap på detta område, och här skulle det vara intressant med kommentarer från verkligen insatta katolska teologer.
husabykälla

Jag vid Husaby källa där Sveriges förste kristne kung Olof Skötkonung döptes kring år 1000. Den fylldes igen med stenar av Laurentius Petri som ville förhindra kulten kring källan. Petri beskrev katolska gudstjänster som avguderi, och 1536 års psalmbok kallar påven för Antikrist. Reformationen införde en teologi med antikatolsk udd och ledde till dödsstraff för dem som ville hålla fast vid den gamla kyrkan.

Fler länkar:
Anders Gerdmar, hemsida

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , | 3 kommentarer

Fler minnen av Moder Teresa

Publicerat den 8 september, 2016 av Bengt Malmgren

14202533_10154420932257777_7645093406670590360_nPå Facebookgruppen Mitt kors presenterde jag ett brev som vår familj fick från Moder Teresa där hon talar mycket vackert om korset. Min fru o jag skrev ett brev till Moder Teresa. Vi behövde hjälp i en kritisk situation och fick svar. Ur brevet:
”Se på korset – Jesus huvud är böjt för att kyssa, hans händer utsträckta för att omfamna er – hans hjärta är öppet för att ta emot er – han sade också att vadhelst ni gör för varandra gör ni för mig. Så älska varandra såsom Jesus älskar var och en av er. Min bön för er är att ni må bli Ett – hjärta fullt av kärlek – fullt av Jesus. Gud välsigne er.

Vi träffade Moder Teresa en annan gång också, det var i Rom 1984 på en internationell ledarkonferens med Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan. Moder Teresa höll ett mycket engagerande tal till ledarna om att vi som kyrka skall se på Jesus och följa honom i att vara bärare av Guds kärlek i världen.

[Här är ljudfilen]

Nedan några bilder från samma konferens.

mtfiom

Moder Teresa med en av sina systrar. T.h. P Fio Mascharenas, då ordförande för ICCRO, Karismatiska förnyelsens servicekontor i Rom (numera ICCRS)

rom84mtsuenens

Moder Teresa i samspråk med Kardinal Suenens

rom84skandgrp

Den nordiska gruppen samlad på konferenscentret Domus Pacis i Rom. Jag i röd tröja.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , | 2 kommentarer

Det finns bara en enda allmän apostolisk kristen tro

Publicerat den 6 september, 2016 av Bengt Malmgren

Olika tolkningar av bibeltexter och den kristna trons konkreta utformning i varat kommer alltid att finnas, sådana skillnader finns inom samfund, inte bara mellan samfund. Men Jesus grundade en enda Kyrka, det finns en enda Uppenbarelse som är avslutad i och med apostlarna som levde tillsammans med Jesus här på jorden. Det är tron på den vi kristna sätter i centrum. Tillsammans söker vi fördjupa förståelsen för den, eller så anser vi att vår partikulära grupp har funnit den och tar avstånd från andra grupper som vi menar är heretiska. Men vi är alla överens om att allting inte är relativt, var och en blir inte salig på sin tro.

Genom samtal och konfrontation mellan olika tolkningar utvecklas kyrkans tro. Debatten kring Anders Gerdmars bok GUDS ORD RÄCKER har fått mig att reflektera över olika sätt att förhålla sig till konfrontationen mellan olika tolkningar inom kristenheten.

Tes-antites kan vara en fruktbar modell som Anders tillämpar och som han också får andra att tillämpa som svarar honom. Genom att renodla och tydliggöra de olika tolkningarna kan en dialog uppstå som leder till förståelse på en högre nivå. Detta förutsätter intellektuell hederlighet och en genuin önskan att lyssna till och förstå motparten. Risken med detta förhållningssätt är annars att man bygger skyttegravar och gräver ner sig i sin egen uppfattning. Då får vi en utveckling av sekterism vilket är skadligt.

Att utgå från det gemensamma och på den basen bygga relationer och vänskap är en annan modell. Om parterna står långt från varandra och misstron är stor mellan dem kan detta vara den enda möjliga vägen att börja. Riskerna med det förhållningssättet är att man trivs för bra med varandra, och kombinerat med konflikträdsla och ovillighet att rubba sina egna cirklar kan detta leda till att man underlåter att konfrontera skillnader och slutar utvecklas, eftersom den spänning som finns mellan olika tolkningar är en konstruktiv drivkraft till utveckling.

Jag har ibland funderat över varför jag som lekman bloggar så mycket och engagerar mig i teologiska och kyrkopolitiska frågor. Det finns ett ideal att som lekman jobbar man helhjärtat med de angelägenheter man är engagerad i i världen utanför kyrkan, familj, yrkesliv, volontärarbete, grannar, fritid, sedan sköter sig kyrkan själv, man går dit och deltar i gudstjänstfirande och sakrament som på ett andligt plan sammanfattar det som är livets djupaste mening.

Så skulle det kunna se ut för mig om jag snävar in mitt perspektiv och bara ser till den församling jag tillhör, går till mässan på söndag och stänger mig för allt det som händer utanför. Så skulle det säkert också kunna se ut för en medlem i Livets ord eller Hillsong som går till deras härliga gudstjänster och dras med i lovsången och deltar i något av deras evangelisations- eller sociala projekt och inte låtsas om att det finns en värld utanför det.

Men det fungerar ju till sist inte att vi kristna lever med vattentäta skott mellan varandra, speciellt som det lätt uppstår sekteristiska tendenser där det vi visar utåt är mera oenighet och bråk än enighet, och speciellt som samhället blir alltmer sekulariserat och det uppfattas som alltmer suspekt att vara kristen. Som kristen i världen finner jag det nödvändigt att öppna upp samtalet både med mina medkristna och med den sekulariserade världen. Jag vill inte att min kyrka skall sova eller leva i det förgångna, utan att hon skall ha en alert dialog med dagens värld. Det går inte att undandra sig att bidra till detta på det sätt man känner sig kallad till. Så tror jag många lekmän med mig tänker som uppfattar Kyrkan och den kristna tron som en existentiellt viktig del av varat. Det går inte att ducka i vår globaliserade medieintesiva värld och inte bidra till utvecklingen

En annan broder som jag inte känner som engagerar sig är juriststudenten och nyblivne katoliken Lucas Eriksson från Uppsala. Han bidrar till samtalet om Anders Gerdmars bok genom en debattartikel i Dagen idag: Förvrängda fakta om katoliker. Jag tycker den var bra skriven. Han tar upp kyrkofadern Irenaeus som han tycker att Gerdmar läser alltför selektivt. I och för sig kan man väl läsa selektivt, bara man är tydlig med det. Anders Gerdmar har sagt att han är kritisk till en del av det kyrkofäderna lär och att de automatiskt inte kan betraktas som auktoriteter.

Också Mikael Karlendal tar upp vad Anders skriver om Irenaeus i ytterligare ett blogginlägg där han sakligt kritiserar Anders bok.

Debatten som den utvecklats hittills styrker mig i att Anders Gerdmars bok mera främjar än försämrar en ökad förståelse för Katolska kyrkan. Om vi på ömse sidor är mogna att tillämpa metodologin tes-antites utan att förfalla till sekterism, så kan utvecklingen gå framåt.

Själv har jag ju skrivit flera inlägg där jag fått möjlighet att ge katolska perspektiv på Anders bok:

 

Och jag planerar ytterligare följande inlägg:

  • Tjänstegåvor och biskopsämbete (Anders skriver intressant om detta och vad evangeliska och katoliker kan lära av varandra)
  • Påvens roll (här kommer vi också in på ortodox syn)
  • Andens dop och kyrkans sakramentala struktur (Anders tycks betona det karismatiska, medan jag förordar en katolsk syn som innebär både det karismatiska och en synlig struktur med sakrament)

bengtvikarbyn

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , | 3 kommentarer

Kyrkan måste bli mera av en gemenskap kring Jesus och mindre av legalistisk institution

Publicerat den 3 september, 2016 av Bengt Malmgren

mtPå södag helgonförklaras Moder Teresa. Hon satte Jesus i centrum i sitt liv och hennes kallelse var att med sitt liv vittna om Jesus kärlek genom att praktiskt tjäna de fattigaste bland de fattiga. Många människor, inte bara de fattigaste, utan också de rika har känt sig berörda av hennes vittnesbörd.

Moder Teresas andlige ledare, jesuitfadern Celeste van Exem sade om henne: ”Meningen med hela hennes liv fanns i personen Jesus”. När en reporter frågade henne  vilken plats hon ger Jesus i sitt liv svarade hon direkt: ”Jag ger honom all plats”

Katolska kyrkan, liksom alla kristna kyrkor existerar för att sätta Jesus i centrum, och i samband med att jag håller på att kommentera Anders Gerdmars bok undrar jag varför vi kristna ägnar så mycket tid åt att strida om teologiska detaljfrågor så att det utåt verkar som att kristen tro handlar om att ha superkontroll på teologiska finesser istället för att sätta det personliga vittnesbördet om Jesus i centrum och vår strävan att leva ett liv i enlighet med det dubbla kärleksbudskapet.

Det är inte det att jag inte tycker dogmatik och teologi är oviktigt, långtifrån, men när en detaljstyrning går så långt att Kyrkan för en bred allmänhet mera framstår som en legalistisk formalistisk organisation än en levande gemenskap i Jesus, då är det dags att fundera på hur väl man lyckas med sitt evangeliserande uppdrag i vår tid.

Jag tänker att helgonen, inte bara de kanoniserade, utan alla okända som under sitt vardagsliv uträttat storverk i kärlekens tjänst och i trohet mot Jesus är kyrkans viktigaste ansikte utåt. Men i vår globaliserade av sociala medier dominerade värld har det intellektuellt verbaliserade tagit överhanden så att det framstår som att kristendomen är som vilken partikulär ideologi som helst. Också liturgin riskerar att intellektualiseras och formaliseras i sina beståndsdelar om fokus faller så mycket på att genomföra exakt varje detalj enligt regelboken att man glömmer vad liturgin egentligen skulle vara: En fest inför Herrens ansikte där Frälsningens mysterium firas. Läs Andra Vatikankonciliets liturgikonstitution Sacrosanctum Concilium så finner ni en magnifik vision för detta. Om mina frikyrkliga vänner för ett ögonblick kan lägga av sig sina antikatolska glasögon, så tror jag de förstår precis vad jag menar.

När jag presenterade Katolska kyrkan för en grupp religionsvetenskapstudenter från Södertörns högskola för några dagar sedan försökte jag förklara den inkluderande universella vision som är mässans själ, och jag citerade då delar av den fjärde eukaristiska bönen som uttrycker något av denna inklusivitet och universalitet:

”Kom ihåg Herre… (vår påve Franciskus, vår biskop Anders) ..och alla som är samlade här, hela ditt folk och alla som söker dig med uppriktigt hjärta…

Kom även ihåg dem som gått hädan i Kristi frid och alla avlidna vilkas tro du ensam känner….

Här inkluderas alla som söker Gud med uppriktigt hjärta, och jag tänker att för den som inte är negativt inställd till den kristna tron eller till Katolska kyrkan i princip kan det kännas positivt att dessa universella inkluderande böner frambärs varje dag över hela jorden i den heliga mässan. Åtminstone kände jag det positivt innan jag blev katolik, sedan tog jag steget att också bli aktivt delaktig i detta.

Jag tänker också att vetskapen om detta kan kännas positiv för alla våra bröder och systrar i den kristna tron som inte är katoliker. Om man inte är aktivt schismatisk och underkänner Katolska kyrkans gudstjänstfirande så tror jag många uppskattar detta inkluderanade sätt på vilket Katolska kyrkan frambär sina förböner.

Men ni katoliker är väl exkluderande, invänder någon. Ni tycker att Katolska kyrkan ensam är kyrkan. Inte alls. Den inkluderande universalitet som finns i den eukaristiska bönen är verkligen så inkluderande som den framstår. Dopet är ett grundläggande inkluderande sakrament, Katolska kyrkan erkänner alla som är döpta med ett kristet dop som fundamentalt tillhörande den universella Kyrkan.

Jag har länge tänkt att det är dags för Katolska kyrkan att öppna upp sin hittills mycket restriktiva praxis för nattvarden. Många kristna som har fötts in i andra kyrkliga miljöer än den katolska har aldrig aktivt tagit ställning mot Katolska kyrkan, och kanske i sitt hjärta stämmer de in i det som sägs i den eukaristiska bönen. Varför då inte öppna upp nattvardsbordet och låta ansvaret att bedöma sin samhörighet vila på mottagaren av sakramentet? Martin Lembke, katolik och religionsfilosof från Lund är inne på samma tanke som jag.

Tankefiguren att Katolska kyrkan till sitt väsen är exklusiv är en artefakt. Frågan är varför hon inte lyckas föra ut detta budskap bättre till den breda publiken. I mycket har Katolska kyrkan sig själv att skylla, det var en process som började redan på 1700-talet i kyrkans motstånd mot modernisering, upplysning och vetenskap.

Under 1800-talet förlorade påvestaten all sin politiska makt, och Vatikanstaten som tidigare omfattade stora delar av nuvarande Italien och där påven styrde som en kung decimerades till ett intet. Samtidigt hade upplysningstiden och rationalismen berövat kyrkan dess monopol över tänkandet. Istället för att möta detta genom att fördjupa trons mysterium och bli en gemenskap i Kristus, att vara i världen men inte av världen, och vara i dialog med världen och erbjuda världen det inte den positivistiska vetenskapen kan erbjuda, så stärktes  kyrkans institutionella och juridiska karaktär. Hon anammade världens sätt att tänka.  Kyrkan grundlade därmed själv det som utvecklas till en ateistisk filosofi genom att helt åtskilja det naturliga från det övernaturliga. Det som skulle vara trons skatt, har utvecklats till en samling dokument med dogmatiska utsagor, snarare än det som var meningen, en levande tro i ständig utveckling och reform.

Under början av 1900-talet suddas gränserna för påvens ofelbarhet och primat ut mer och mer och den påvliga makten stärks på ett sätt som saknar motstycke. Pius IX var påve 1846-1878, och samtidigt som han såg sin politiska makt försvinna, så angrep han framväxande liberala och demokratiska principer i omvärlden och stärkte makten över själarna. Det var under Första Vatikankonciliet 1870-1871 som den omtvistade dogmen om påvens ofelbarhet fastslogs. Men redan 1864 hade han gett ut encyklikan Quanta cura med appendixet Syllabus Errorum innehållande 80 fördömelser som påven uttalade bl.a. mot religionsfrihet, rationalism, socialism m.m. Under Pius X 1903-1914 bedrevs en fullkomlig häxjakt på katolska forskare, teologer präster och biskopar.

Det skrivna ordet, genom allmän läskunnighet på 1800-talet, ledde till att självförståelsen av tron blev alltmer färgad utifrån ett inlärt mönster, kateketiskt rabblande, istället för utifrån personligt sökande och personlig erfarenhet. Texter och språk behöver alltid tolkas, och vi är medvetna om att vårt språk avslöjar vår självförståelse. Språket kommer att påverka synen på både mina medmänniskor och min verklighetsuppfattning. Detta gäller också det liturgiska och teologiska språkbruket.  Jag skulle hävda att Katolska kyrkans språkbruk och tradering av tron än idag, både i förhållande till sina egna i förmedlandet av katekesen och i kontakt med världen, alltför mycket fortfarande är kvar i ett sådant detaljfixerat legalistiskt förhållningssätt vilket förkväver trons mysterium och inte uppmuntrar till en personlig relation till Jesus Kristus.

Att hitta balansen i detta så att kommunikationen med världen kan fungera och Kyrkan återvinna sin auktoritet är utmaningen som inte bara Katolska kyrkan, utan hela kristenheten står i inför idag. Kyrkans och kristenhetens uppgift i världen är att vara salt och ljus, förmedla tro hopp och kärlek och vara en röst som världen lyssnar till. Men en auktoritet att göra detta är inget man med tvång kan ta sig utan något som blir givet genom att man vinner förtroende.

Kardinal Ratzinger, som sedan blev påve Benedikt XVI har påpekat att Kyrkan är en levande gemenskap i Kristus och en jordisk institution på en gång, och att dessa båda går i varandra och behöver vara i balans. Han påpekade att kyrkan under de första 1000 åren präglades av att vara en gemenskap i Kristus, men under det andra årtusendet har kyrkan mer och mer präglats av att vara en jordisk institution.

Parallellt med detta fanns en utveckling redan under 1800-talet och början av 1900-talet som fokuserade på gemenskapsaspekten igen och beredde vägen för Andra Vatikankonciliet och dess öppning för ekumenik och uppdatering av kyrkan till att göra den kapabel att kommunicera med den moderna världen. Leo XIII´s pontifikat kring sekelskiftet 1900 innebar temporärt en normalisering av kontakterna med omvärlden. Han öppnade Vatikanens observatorium för att visa kyrkans positiva intresse för vetenskap, han gav på uppmaning av den italienska nunnan Elena Guerra (saligförklarad 1959 av Johannes XXIII) ut en encyklika om den helige Ande, Divinum illud munos. Han gav ut socialencyklikan Rerum Novarum som godkände fackföreningar och strejkrätt. Han invigde 1900-talet som den Helige Andes århundrade.

Hos 1800-talsteologer som J A Möhler och J H Newman samt  de teologer som på tidiga 1900-talet sökte sig tillbaka till källorna, ”ressourcement” med namn som Henri de Lubac, Yves Congar, Hans Urs von Balthasar, Karl Rahner och Edward Schillebeecks, kan vi spåra sådant som influerat på konciliet. Ressourcement-teologerna ville nå fram till äkta förnyelse genom en fördjupad kunskap om kristendomens ursprung.

J H Newman betonade lekfolkets roll i kyrkan och världen och var inte bekväm med den klerikalism och centralisering av makten till Rom som skedde under hans livstid. Han betonade vikten av det allmänna prästadömet, alla döpta är smorda med den helige Ande, vilket också innebär att ha del i att kunna tolka tron.

Det handlade för honom om en livsstil i Kristi efterföljelse. När ofelbarhetsdogmen röstades igenom 1870 blev den personliga samvetsfriheten en huvudfråga för honom. Ofelbarheten är för Newman något som finns hos hela Guds-folket. Sensus fidelium, som också framhävdes av VCII (Lumen Gentium 12), innebär hela folkets övernaturliga trosmedvetande, hur vi kollektivt uppfattar vår gemensamma troserfarenhet och som ger oss del i Kristi profetiska ämbete. Från Newman har vi de kända orden ”först en skål för samvetet, sedan för påven”.

Newman betonade samvetsfrihet och religionsfrihet. Newman såg dogmhistorien som en utvecklingsprocess och hävdade precis som i Andra Vatikankonciliet (Dei Verbum) att skrift och tradition inte går att skilja åt utan flyter fram ur samma källsprång.

När nu beslutet att sammankalla Andra Vatikankonciliet blev känt 1959 utlöste det stora förväntningar, glädje och hopp överallt, både inom och utanför Katolska kyrkan. Johannes XXIII ville öppna kyrkans dörrar mot den moderna värden. Uppdatering (aggiornamento), och ekumenik var de ledmotiv påven angav. För att stärka det ekumeniska förarbetet instiftades  påvliga Sekretariatet för Kristen Enhet redan 1960. Nu handlade det inte längre om att skriva listor på saker man fördömde, utan att söka dialog och inkludera det som förenar.

Det finns konservativa grupper inom kyrkan som ser den antimodernistiska tiden under 1800-talet och början på 1900-talet tid som en gyllene tid och anser att modernismen, och särskilt Andra Vatikankonciliet och utvecklingen därefter har fördärvat kyrkan. Mest extremt i den riktningen är Pius X prästbrödraskap (SSPX) som inte har något godkänt officiellt status i Katolska kyrkan, men det finns också många inomkatolska grupper som gärna skulle se att SSPX  erkändes av Katolska kyrkan prisar deras inflytande som en motvikt till det modernistiska.

Fortfarande sitter många rester av detta antimodernistiska antiekumeniska arv kvar i väggarna i Katolska kyrkan, och jag kan förstå mina protestantiska vänner som drar sig för att gå in under påvens auktoritet på sådana villkor.

2popesMen de båda sista påvarna har starkt sett behovet av att Katolska kyrkan utvecklas mera åt en gemenskap i Kristus, att det formalistiska och legalistiska inte får tränga undan mysteriet och det pastorala. Kardinal Ratzinger/påve emeritus Benedikt XVI anses ibland vara en konservativ person, men jag menar att i sin teologi är han inte alls det utan tvärtom mycket radikal. Jag menar att han är en av vår tids största teologer som betonar förnuftet och rationaliteten parallellt med mysteriet  men hans karaktär av renodlad akademiker gjorde det kanske inte så lätt att omsätta teologin i praktiken, vilket präglade hans pontifikat.

En som verkligen har nådegåvan att omsätta detta pastorala program i praktiken är påve Franciskus. En del har antytt att det finns motsättningar mellan Benedictus och Franciskus, att Benedictus skulle se en fara i Franciskus radikala tolkning av tron. Så tror jag inte alls, tvärtom är de ett hjärta och en själ.  Franciskus omsätter i praktiken den teologi som Benedictus stod för.

 

evangelietsgladje

Påve Franciskus vill i sin apostoliska uppmaning Evangeliets glädje (Evangelii Gaudium) uppmuntra de kristna till en förnyad evangelisatorisk iver. Han skriver: ”Glädjen över evangeliet fyller alla som möter Jesus både i hjärtat och i det liv de lever, De som tar emot hans inbjudan till frälsning befrias från synd, sorg, själslig tomhet och ensamhet. Med Kristus föds glädjen ständigt på nytt. I denna uppmaning vill jag uppmuntra de kristtrogna att med sin inre glädje börja på ett nytt kapitel i evangelisationen. Sam tidigt vill jag visa på nya vägar för Kyrkans resa under de år som ligger framför oss.”

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , , | 81 kommentarer

Är Skriften allena förenlig med Skriften? — Mikael Karlendal

Publicerat den 2 september, 2016 av Bengt Malmgren

Mikael Karlendal tycker jag är för snäll i min kritik av Anders Gerdmars bok, och jag tycker att Mikael är lite för kaxig över sin nyvunna katolska tro på ett sätt som skrämmer bort protestanter istället för att främja dialog. Men kanske både hans och mitt förhållningssätt behövs, det viktiga är att vi får en bra teologisk debatt på saklig grund.  När Mikael går från polemik till att argumentera sakligt i teologiska frågor blir det något helt annat. Det märks att han i samband med sin konversion verkligen tänkt över detta med Skrift och Tradition och presenterar katolsk syn mycket bra och pedagogiskt. Jag länkar här hans inlägg som är en tung och saklig kritik av Anders Gerdmars utläggning.

Anders Gerdmar trasslar in sig i motsägelsefulla resonemang när han argumenterar för Skriften allena och mot Traditionen. I själva verket tvingas han också erkänna att det finns en tradition. Det vore bra om denna pseudodebatt eller snarast polemik om skrift kontra tradition kunde upphöra, och att protestanter tillsammans med oss katoliker istället kunde använda våra gemensamma teologiska resurser till saklig kritik och att undersöka och fördjupa vad som är genuin tradition.

I föregående inlägg skrev jag att jag tyckte att Anders Gerdmars resonemang i hans bok Guds ord räcker – evangelisk tro kontra romersk-katolsk var tunt och märkligt. I detta inlägg vill jag visa läsaren på en sådan sak. Ett av de tydligaste exemplen rör frågan om Skrift och Tradition, och om den protestantiska principen sola scriptura (Skriften…

via Är Skriften allena förenlig med Skriften? — Mikael Karlendal

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Uncategorized | Märkt , , , | 12 kommentarer

Avlat

Publicerat den 28 augusti, 2016 av Bengt Malmgren

Idag vill jag skriva om avlat och ger mig därmed in på något av det mest ökända och av många inklusive mig själv missförstådda inom Katolska kyrkan. Avlat kommer från fornsvenskan och betyder efterskänka. I Nationalencyklopedin förklaras avlat såhär:

”(inom katolska kyrkan) efterskänkande av botgöring mot viss prestation spec. om vissa urartningar under senmedeltiden: avlatsbrev, avlatshandel”

Den definitionen gör oss inte mycket klokare. I Katolska kyrkans katekes finner vi en något utförligare beskrivning.  ”Avlat innebär att det timliga straff som man ådragit sig genom synd som redan har utplånats (dvs genom bikt och avlösning,min anm.)  blir efterskänkt inför Gud”. (KKK 1471)

Det förutsätter att man först gått till bikt, att man har fullständig ånger och föresats att inte mera synda.

Katekesen talar om syndens dubbla följdverkningar (KKK 1472):

  1. Berövandet av gemenskapen med Gud och vi går miste om det eviga livet. Med katekesens nomenklatur är detta syndens ”eviga straff”.
  2. Varje synd medför också en bortvändhet från Gud och en osund bundenhet till det skapade som är i behov av rening, antingen här på jorden eller i det vi kallar skärselden. Med katekesens nomenklatur kallas detta ”timligt straff”.

Även om gemenskapen med Gud (1) återupprättats genom syndabekännelse och avlösning, så är ändå något i andevärlden skadat (2) som behöver repareras. Det är här avlaten kommer in.

Allt detta låter väldigt juridiskt i en modern människas öron. Det är en gammaldags nomenklatur (”eviga och timliga straff”) som används, man kunde tycka att det skulle förklaras bättre i en katekes som getts ut i modern tid (Katolska kyrkans katekes gavs ut 1995, 30 år efter Andra Vatikankonciliet). Katekesen själv påpekar att ”straff” inte skall förstås i egentlig bemärkelse som Guds hämnd, utan något som kommer från syndens egen natur. Detta föranleder mig igen att påminna om att katekesen inte är ämnad att läsas som en lagbok, utan den måste tolkas och översättas till aktuell kulturell kontext. Den skall hela tiden läsas med förnuft och i trons ljus.

Läser man hela texten i katekesen om avlaten eftertänksamt och på så sätt, så går det att få ut något av den som ger näring åt tron.  Jag återger  textavsnittet nedan i slutet på mitt inlägg.

Jag tänker såhär:

Den eviga skilsmässan från Gud undgår vi genom Kristus frälsargärning på korset. Botens sakrament betecknar detta: Då jag nämner min synd vid namn, uppriktigt ångrar och ber om förlåtelse förmedlar prästen i Jesu Kristi namn förlåtelse, och synden är verkligen utplånad. Jag kan också i min egen bön göra en akt av ånger och be om förlåtelse varje gång jag fallit i synd.

Men all synd har också både fysiska och andliga konsekvenser som inte omedelbart försvinner även om jag blir förlåten. Har jag mördat någon blir denne inte återuppväckt. Såren, både fysiska och själsliga, läks inte omedelbart om jag skadat någon. Vissa saker kan jag själv bidra till att reparera: Jag kan återlämna sådant som är stulet, jag kan be den jag förbrutit mig mot om förlåtelse, men även om jag gör det, så är det något som är skadat i relationen, förtroende tar lång tid att återuppbygga.

Likaså i den andliga världen. Något skadas i relation till Gud och till medmänniskan för varje synd jag begår. Precis som det i den fysiska världen finns naturlagar, så finns det i den andliga världen en lag om sådd och skörd som ligger i sakens natur. Gud har skapat världen så, och precis som han inte upphäver naturlagarna hur som helst, så upphäver han inte heller den andliga världens lagar. Syndens natur är sådan att den bryter ner. Därför behövs botgöring och reparation.

Man förstår att med den detaljerade lagiska beskrivning av frälsningens ekonomi och avlat som fanns i Katolska kyrkan tidigare, så var frestelsen stor för korrumperade kyrkoledare att göra pengar på detta och handla med avlatsbrev, som ju var ett av de allvarligaste missbruken som Luther kritiserade. Handel med avlatsbrev avskaffades i Katolska kyrkan i och med konciliet i Trient på 1500-talet.

Man förstår också att det kan ge upphov till oro och ångest för den som är tvångsmässigt lagd. Om nu kyrkan genom avlaten förmedlar en så fantastisk nåd, så skulle jag ju kunna förgås av oro om jag missar ett enda tillfälle till avlat genom att besöka den eller den kyrkan och bikta mig där under det eller det jubileet och be de föreskrivna bönerna, för tänk om jag missar något annars.

Men så bokstavligt får det inte tas. Jag har själv deltagit i avlatserbjudanden i samband med vissa jubileer, men jag har då mera sett det som en andlig övning och meditation över synden och syndens konsekvenser i våra liv samt Frälsningens storhet och Guds barmhärtighet. Jag vet att Kyrkan getts fullmakten att lösa och binda och tar då i tro emot vad som lovas, och jag känner mig helgad och renad.

Men det är ju inte så att min helgelse- och reningsprocess står eller faller med om jag deltar i den eller den avlatshandlingen. Allt vi människor gör i tro, deltagande i Liturgin, förbön, utövar goda gärningar och visar kärlek mot våra medmänniskor bidrar till vår helgelse och till att reparera världen.

Det största problemet är till syvende och sist inte att min kyrka brukar en praxis som jag inte helt och hållet förstår eller som jag tycker kan missförstås, utan det är mitt eget hjärtas ljumhet och bortvändhet från Gud.

bengtvänern

Vi måste komma ihåg att Gud är barmhärtighetens Gud som alltid är beredd att förlåta och komma oss till mötes, bara vi är beredda att öppna våra hjärtan för honom. För den som älskar Gud samverkar alltid allt till det bästa. Kom ihåg det så ni inte frestas att läsa nedanstående text alltför lagiskt.

Katolska kyrkans katekes om avlat, 1471-79:

Avlaten

1471     Läran om avlat och avlatspraxis hör nära samman med verkan av botens sakrament.

Vad menas med avlat?

”Avlat innebär att det timliga straff som man ådragit sig genom synd som redan har utplånats blir efterskänkt inför Gud. Det är ett efterskänkande som en väl förberedd troende kristen erhåller på vissa bestämda villkor, genom ett kyrkans ingripande. Ty kyrkan är återlösningens förmedlare, och hon fördelar och öser i enlighet med sin auktoritet ur den skatt av tillfyllestgörelse som Kristus och helgonen har samlat.”[79]

”Avlaten är partiell eller fullständig, dvs, den kan ge partiell eller fullkomlig befrielse från det timliga straff som hänger ihop med synden.”[80] Man kan använda sig av avlaten för sig själv eller låta den komma de avlidna till del.[81]

Syndens straff

1472     För att förstå denna kyrkans lära och praxis måste man se att synden har en dubbel följd. Allvarlig synd berövar oss gemenskapen med Gud, och därigenom förlorar vi möjligheten att uppnå det eviga livet. Förlusten av det eviga livet kallas för syndens ”eviga straff”. Å andra sidan medför varje synd, också den mindre allvarliga, en osund bundenhet till det skapade. Och denna bundenhet är i behov av rening, antingen här nere på jorden eller i det tillstånd som kallas för skärselden. Denna rening ger befrielse från det som kallas syndens ”timliga straff”. Man får inte föreställa sig dessa båda former för straff som ett slags hämnd, som Gud lägger på oss utifrån, utan som något som kommer från syndens egen natur. En omvändelse som framgår av brinnande kärlek kan åstadkomma en så fullständig rening av syndaren, att det inte finns något straff kvar.[82] [1861; 1031]

1473     Förlåtelsen av synd och återställandet av gemenskapen med Gud har som konsekvens att de eviga straffen för synden efterskänks. Men de timliga straffen för synden återstår. En kristen människa måste bemöda sig om att ta emot de timliga straffen för synden som en nådegåva, i det att hon tålmodigt uthärdar lidanden och prövningar och lugnt ser döden i ansiktet då den dagen kommer. Hon skall genom barmhärtighetens gärningar och kärlek liksom med bön och olika former för bot försöka att fullständigt klä av sig den ”gamla människan” och klä sig i den ”nya människan”[83] [2447]

I de heligas gemenskap

1474     Den kristna människa som försöker uppnå rening från synden och helgelse med Guds nåd finner att hon inte är ensam. ”Alla Guds barns liv är på ett underbart sätt – i Kristus och genom Kristus – bundet till andra kristna bröders och systrars liv, i den övernaturliga enhet som utgörs av Kristi mystiska kropp, som i en mystisk person.”[84] [946–959; 795]

1475     I de heligas gemenskap ”råder det alltså bland de troende – bland dem som har uppnått det himmelska fäderneslandet, dem som har fått möjlighet att göra bot i skärselden och dem som fortfarande vandrar sin pilgrimsgång på jorden – ett hållbart kärlekens band och rikt utbyte av allt gott”.[85] I detta underbara utbyte gagnar den enes helighet den andre, långt mer än den skada som den enes synd har kunnat förorsaka den andre. Så kan den ångerfulle syndaren genom att ta sin tillflykt till de heligas gemenskap fortare och effektivare bli befriad från syndens straff.

1476     Dessa andliga tillgångar i de heligas gemenskap kallar vi också för kyrkans skatt, ”som inte är en mängd tillgångar i likhet med en samling materiella rikedomar som anhopats under århundradens gång, utan som utgörs av det obegränsade och outsinliga värde som Kristi, vår Frälsares, försoningsgärning och förtjänster har inför Gud – den gärning och de förtjänster som har framburits för att mänskligheten skulle befrias från synden och nå fram till gemenskap med Fadern. Det är i Kristus, vår Frälsare, som återlösningens tillfyllestgörelse och förtjänster finns i överflöd”.[86] [617]

1477     ”Likaså finns det verkligen väldiga, omätliga och alltid nya värde som den saliga jungfru Marias och alla helgons bön och goda gärningar har inför Gud i denna skatt. De har blivit helgade av Kristi nåd genom att vandra i hans fotspår och har fullgjort ett verk som behagar Gud, så att de genom att arbeta för sin frälsning också i den enhet som utgörs av Kristi mystiska kropp har medverkat till sina bröders frälsning.”[87] [969]

Genom kyrkan efterskänker Gud de timliga syndastraffen

1478     Det är kyrkan som förmedlar avlaten. Hon ingriper i kraft av den fullmakt att binda och lösa som hon har fått av Kristus till förmån för en kristen människa och öppnar för henne skatten som utgörs av Kristi och helgonens förtjänster för att förmå barmhärtighetens Fader att efterskänka de timliga straff som hennes synder förtjänar. Så vill kyrkan inte bara komma denna kristna människa till hjälp, utan också mana henne till fromma, botfärdiga och kärleksfulla gärningar.[88] [981]

1479     Eftersom de avlidna troende på reningens väg också är medlemmar av samma de heligas gemenskap kan vi bland annat hjälpa dem genom att erhålla avlat för dem, så att de befrias från de timliga straff som ålagts dem för sina synder. [1032]

 

Fler dokument:

Paulus VI, apostolisk konstitution Indulgentiarum Doctrina

Tidigare på min blogg om Anders Gerdmars bok:

Helgonen vittnar om att Guds väldiga gärningar fortsätter genom historien

En frikyrka som inte inser att man är delaktig i en tradition sågar av den gren man själv sitter på

Alltför ivrig katolsk apologetik skrämmer bort vissa

Katolicitet ett mångtydigt begrepp

Anders Gerdmars bok inte antikatolsk

Evangeliska, ortodoxa och katolska perspektiv på Petrus primat

 

De flesta protestanter jag talar med tycker det jag skriver är ganska sympatiskt, och om detta verkligen vore Katolska kyrkan har de inget att invända. De största kritikerna är dock de som menar att jag inte ger en sann bild av Katolska kyrkan genom det jag skriver, utan deras sanna bild är den som de mest antimodernistiska katolikerna representerar, som Piusbrödraskapet och dem närstående grupper. Skriver jag för radikalt brukar jag få kritik från konservativa katoliker, men jag noterar att jag hittills inte fått någon kritik från det hållet.

Men även de protestanter som tycker jag skriver sympatiskt har naturligtvis en grundläggande kritik mot Katolska kyrkan ändå. Som Håkan Sunnliden när han på sin blogg skriver:

”det som är mer åtskiljande än något annat och mer plågsamt för ekumeniken är den Romersk-katolska kyrkans jurisdiktion. Det vill säga att den har gett sig själv företräde. Som Joakim Lundquist säger i intervjun: om man talar om sig själv som den rätta kyrkan har man samtidigt sagt något om de andra. De andra andra kan då inte vara lika rätta. Här ligger det större problemet. ”

Detta är en kritik att ta på allvar, och som jag menar Katolska kyrkan också tar på allvar,om än det är svårt att ändra på en så stor och tung institution, det tar tid. Men en process är på gång från Andra Vatikankonciliet och framåt som innebär en ökad dialog och även ett erkännande att också Katolska kyrkan behöver ändra sig.  Det är klart, att om Katolska kyrkan vill utöva ett ledarskap inom hela kristenheten, så duger det inte att man inte har stora delar av kristenheten med sig. Då kan man ju inte utöva något ledarskap. Mer om det i kommande inlägg.

 

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , | 9 kommentarer

Helgonen vittnar om att Guds väldiga gärningar fortsätter genom historien

Publicerat den 23 augusti, 2016 av Bengt Malmgren

I mitt förra inlägg motiverade jag att den kristna tron tas emot av en gemenskap och att man inte kan se det skrivna Ordet helt isolerat från den gemenskap som tagit emot det och förvaltar det. Trons centrum är framförallt Jesus Kristus, det levande Ordet, inte en bok. Katoliker är dock överens med Anders Gerdmar om att Bibeln i sin helhet är Guds inspirerade ord.

Däremot är allt inte nedskrivet i Bibeln, det kan finnas element i traditionen som inte explicit uttrycks i Bibeln. Kriteriet på en genuin tradition är den inte motsägs av Bibeln, men kan ha visst stöd i bibeltexten och att den bär rik andlig frukt och att den prövad i den helige Andes ljus är helt i Evangeliets anda. Anders Gerdmar tycks avfärda all sådan tradition, men en sådan hållning är inte förenlig med den kristna gemenskapens troserfarenhet genom alla tider. Som jag skrev i förra inlägget så handlar det inte om sola scriptura kontra traditionen, utan en genuin tradition, med Jesus Kristus och Bibeln i centrum kontra olika vildvuxna mänskliga traditioner som behöver rensas bort. Men jag vet inte, Anders sade att jag misstolkat honom och att han skall förtydliga sig på sin egen blogg, kanske han ändå inte avfärdar traditionen principiellt och helt.

Då handlar det mera om att urskilja andarna, vad som är genuint och vad som är bråte som ansamlats under historien som behöver rensas bort. Kyrkan behöver ständigt reformeras, och här kommer både den inomkatolska reformprocessen och ekumenisk  kritik och dialog in.

En sak som enligt min mening inte ligger utanför den genuina traditionen är Kyrkans relation till de heligas gemenskap, alla helgon genom alla tider. Jag tror kanske att Anders Gerdmar godkänner detta också, däremot är han kritisk till åtföljande seder som utvecklats i Katolska kyrkan, som att kanonisera vissa helgon samt vanan att be om helgonens förbön. Men inget av detta ligger utanför sund kristen tradition och är starkt förankrat både i Romersk-katolska kyrkan samt i österns katolska, ortodoxa och apostoliska kyrkor.

Redan i fornkristen tid ärade man martyrernas minne på deras dödsdagar, men också andra Guds vänner vars minne var värda att minnas till tröst och uppbyggelse. Helgonens liv är en avspegling av Jesu liv. Kristus lever i Kyrkan, och Kyrkan består av människor. Genom den verkar Gud. Helgonen vittnar om att Guds underbara gärningar fortsätter genom historien. Apostlagärningarna handlar om hur den Helige Ande inspirerade de första kristna, men historien fortsätter och den Helige Ande är alltjämt samma drivkraft i kristna människors liv. Den sky av vittnen som Hebreerbrevet talar om utökas dag för dag. Vad helgonen har betytt för den katolska familjekänslan kan knappast överskattas.

De heligas gemenskap, en gemenskap som innefattar alla nu levande och alla generationer som föregått oss, är en integrerad del av kyrkans väsen. Därför har detta fått ett eget kapitel i Andra Vatikankonciliets konstitution om Kyrkan, Lumen Gentium. Jag citerar från kapitel 7, Den jordiska Kyrkans eskatologiska karaktär och hennes enhet med den himmelska Kyrkan där tydligare än någonsin den universella visionen av Kyrkan som en gemenskap med långt vidare definition än den Romersk-katolska kyrkan framträder:

”Intill dess Herren kommer i sitt majestät och alla änglar med honom (jfr Matt 25:31) och döden har gjorts om intet och lagts under Herren (jfr 1 Kor 15:26-27), vandrar en del av hans lärjungar på jorden, andra som lämnat detta jordeliv renas, och åter andra är förhärligade och skådar ‘klart den treenige Guden själv, sådan han är’, alla har vi dock, om än i olika grad och på olika sätt, gemenskap i en och samma kärlek till Gud och till nästan och sjunger samma lovsång till Guds ära. Ty alla som tillhör Kristus och har hans Ande växer samman till en enda Kyrka och är förbundna med honom (jfr Ef 4:16). Enheten mellan dem som vandrar på jorden och de bröder som har avsomnat i Kristi frid upphävs på intet sätt, tvärtom, enligt Kyrkans genom tiderna bestående tro stärks den genom det gemensamma ägandet av det andliga goda.

Genom att de saliga är innerligare förenade med Kristus ger de hela Kyrkan större stadga i dess strävan mot heligheten, höjer värdigheten i den kult som hon frambär åt Gud på jorden, och bidrar på mångahanda sätt till hennes ytterligare uppbyggnad (jfr 1 Kor 12:12-27). Upptagna i Faderns rike och närvarande hos Herren (jfr 2 Kor 5:8), upphör de nämligen inte att genom honom, med honom och i honom be för oss hos Fadern.” (LG 49)

Även i Kyrkans eukaristiska bön som framförs i varje mässa inbegrips alla som söker Gud med uppriktigt hjärta och alla dem som gått hädan:

”Kom ihåg, Herre, alla för vilka vi frambär detta offer till dig… hela ditt folk och alla som söker dig med uppriktigt hjärta.

Kom även ihåg dem som gått hädan i Kristi frid och alla avlidna, vilkas tro du ensam känner. Barmhärtige Fader, låt oss, dina barn, alla vinna himmelens arvedel, tillsammans med den saliga Jungfrun, Guds moder Maria, med apostlarna och de heliga i ditt rike, där vi med hela skapelses, befriad från syndens och dödens fördärv, skall förhärliga dig genom Kristus, vår Herre, ty genom honom skänker du allt gott åt världen.” (från mässans fjärde eukaristiska bön)

Jag vill förtydliga för texten i Anders bok kan missförstås som att det är den Romersk-katolska kyrkan som skapar helgon genom kanonisationsprocessen. Så är inte fallet. Helgonen är i Guds härlighet, det är inget som den jordiska kyrkan styra över. Kanonisationsprocessen innebär endast att Kyrkan gör urskiljningen att en viss person som levat säkert tillhör helgonens skara och därmed skrivs in i helgonkalendariet och får vördas inom hela världskyrkan. Men helgonen i himmelen hos Gud är en betydligt större skara än de få som kanoniserats.

En annan viktig sak som lätt kan missförstås om man läser Anders bok, och jag har ofta hört denna uppfattning hos evangeliska kristna, är att bruket att be till helgonen är en form av spiritism där de döda kontaktas på ett ockult sätt. Kontakten med de heliga äger rum genom den de heligas gemenskap som beskrivits här, det har inget som helst med ockultism eller andebesvärjelse att göra, vilket Katolska kyrkan stänger dörren för.

Men inom Kyrkans mysterium och de heligas gemenskap som vi innefattas i kan vi med förtröstan vända oss till helgonen. När Anders använder som argument mot att kunna be hom helgonens förbön att det måste innebära att ett helgon har makt att vara på flera ställen samtidigt (eftersom flera i olika delar av världen kan åberopa samma helgon), så har han redan en förförståelse av detta som tar ner mysteriet till något vi kan ha fysikaliska begrepp om. Men mysteriet går inte att fånga in i sådana kategorier.

Bland helgonen intar självklart Maria, Guds moder en särskilt viktig plats eftersom hon är den som fött Jesus. I Andra Vatikankonciliet tänkte man först ge henne ett eget dokument, men så insåg man att hon är så förbunden med Kyrkan att hon också fick ett eget kapitel i konstitutionen om Kyrkan, Lumen Gentium. Kapitel 8, Den saliga Jungfrun Guds moder Maria i Kristi och Kyrkans mysterium. Jag går inte in på detta i detalj, var och en som vill veta mer kan läsa denna text själva. Jag går inte in ytterligare på Maria-dogmerna och Maria-fromheten i Katolska kyrkan, utan bara konstaterar att Anders här är oenig med Katolska kyrkan.

våmb

Våmbs medeltidskyrka vid Billingen. Till vänster om koret Maria med barnet. I mitten triumfkrucifixet som man skymtar nedre delen av

Jag vill bara konstatera att det i katolsk helgonvördnad och Maria-fromhet finns överdrifter. Katolska kyrkan är mycket medveten om detta, men det finns ingen anledning att för den skull också avsäga sig det riktiga bruket. Frestelsen att tillbe det skapade framför Skaparen har alltid förelegat människan, men tron hjälper henne att få rätt perspektiv på detta. Inte heller evangeliskt kristna undgår denna frestelse. Bibelordet fundamentalistiskt uppfattat kan också bli något man vördar oegentligt om man fokuserar på bibelns bokstav snarare än dess anda. En bibel, sliten och tummad på och understrykningar på varenda sida kan vittna om djup fromhet och vördnad för Ordet, men det kan också innebära att man gjort det yttre attributet och fromma ordvändningar till sin avgud. Jag säger inte att det behöver vara så i de flesta fall,men min poäng är att benägenheten att dyrka det skapade framför Skaparen är inte ett specifikt katolskt problem, utan det är mänskligt.

Det är kyrkans herdars uppgift att vägleda de troende rätt här. I kapitlet om Maria i LG ägnas ett stycke åt just detta:

”Teologerna och förkunnarna av Guds ord uppmanas enträget av konciliet att i lika mån avhålla sig från varje felaktig överdrift som alltför trång syn när de begrundar Gudsmoderns enastående värdighet. Genom att under läroämbetets ledning vårda sig om studiet av den Heliga Skrift, de heliga fäderna och Kyrkans liturgi skall de på rätt sätt belysa den saliga Jungfruns uppgifter och privilegier, som alltid hänför sig till Kristus, källan till all  sanning, helighet och fromhet. De skall noggrant undvika allt som, vare sig i ord eller gärning, skulle kunna vilseleda de från oss skilda bröderna eller några som helst andra vad beträffar Kyrkans sanna lära. De troende slutligen skall komma ihåg att en sann andakt varken består i steril och flyktig känsla eller i benägenhet till vantro, utan att den kommer från den sanna tron, genom vilken vi leds fram till att erkänna Gudsmoderns höghet samt till att älska henne med ett barns tillgivenhet och efterlikna henne i dygder.” (LG 67)

Jag tror att Anders i den evangeliska tro han företräder kan bejaka vissa delar av det jag här beskrivit i ett sammanhang, nämligen de heligas gemenskap med Kyrkan som en levande gemenskap genom alla tider med de nu levande och dem som gått före oss. Vad Anders däremot varit tydlig med att han inte bejakar är:

  • Bruket att be om helgonens förbön
  • Helgonkanoniseringar
  • Läran om skärselden
  • Marias framträdande roll i Kyrkan, och speciellt Maria-dogmerna.

Det ligger utanför detta inläggs ram att argumentera för att övertyga honom om något annat, men det kan vara bra att reda ut vad man är överens om och inte.

Jag återkommer med fler kommentarer. Då tänkte jag det skall handla om:

  • Avlat, (ett ämne jag tycker själv är svårt)
  • Tjänstegåvor och biskopsämbete (Anders skriver intressant om detta och vad evangeliska och katoliker kan lära av varandra)
  • Påvens roll (här kommer vi också in på ortodox syn)
  • Andens dop och kyrkans sakramentala struktur (Anders tycks betona det karismatiska, medan jag förordar en katolsk syn som innebär både det karismatiska och en synlig struktur med sakrament)

bengtblommor

 

 

 

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , , | 6 kommentarer

En frikyrka som inte inser att man är delaktig i en tradition sågar av grenen man sitter på

Publicerat den 20 augusti, 2016 av Bengt Malmgren

Inledningsvis vill jag säga att jag tror att kristenheten i Sverige just nu är i en fas av väldigt konstruktivt samtal. Jag har förståelse för att det kan vara svårt för medlemmarna i Livets Ord att ha ett så neutralt perspektiv på det hela eftersom två starka ledare med anknytning till församlingen drar åt var sitt håll. Men min utgångspunkt är att vi alla döpta fundamentalt tillhör samma kyrka genom att vi bekänner vår tro på Jesus Kristus som Frälsare och Herre och har vår trygghet i honom. Oberoende av samfundstillhörighet umgås vi som bröder och systrar och förtröstar på Jesus. Vi följer honom och inte Apollos eller Paulus, Anders eller Ulf. Därför kan vi bevara lugnet och inte förgås av oro över att kristenheten inte är enad. Splittringen beror ju inte på mig som enskild medlem i en kyrka eller samfund, däremot kan jag bidra så gott jag kan till ökad förståelse, försoning och fred utifrån den horisont där jag befinner mig.

Jag har hittills skrivit ganska positivt om Anders Gerdmars bok. Detta av tre skäl:

  • Han står i den stora apostoliska traditionen när det gäller de centrala delarna av tron, den gemensamma trosbekännelsen.
  • Hans bild av Katolska kyrkan är inte negativ. Han säger att Katolska kyrkan också står i den stora apostoliska traditionen, men har lagt till vissa saker till evangeliet. Det är betydligt bättre att bli betraktad som evangeliet plus än som antikrist.
  • Katolska kyrkan behöver också utvecklas och hälsar konstruktiv kritik välkommen.

 

Nu övergår jag till att diskutera detaljer där jag är kritisk till Anders framställning, och den viktigaste punkten handlar om traditionen kontra sola scriptura, Anders framställning av evangelisk syn på traditionen inom det egna samfundet, och framförallt beskrivningen hur han uppfattar Katolska kyrkans syn på tradition vilken är djupt missvisande.

Tradition är något som finns i alla mänskliga gemenskaper. Alla mänskliga gemenskaper och samhällen är bärare av minnen från vår tidigare historia så som de förmedlats av  förfäderna. Man kan till och med säga att det är människans unika signum att utvecklas genom att föra vidare en tradition på detta sätt. Apor kan lära sig att hantera vissa tekniska hjälpmedel, men de kan inte genom tradition överföra sådana lärdomar till nästa generation. Vad som utmärkte arten Homo Sapiens som kom till Europa för c:a 50.000 år sedan var att utveckla gemenskap och utbyte inom större grupper, inte bara den egna flocken, något som neandertalarna inte kunde. Och det som är grundläggande för mänskligheten som helhet är självklart också grundläggande för Kyrkan, den gemenskap på jorden som är bärare av det förmedlade minnet av uppenbarelsen om Guds frälsning.

Alltsedan syndafallet finns det två typer av tradition:

  • Den goda och sanna traditionen om liv och frälsning. Gud som skapat människan, älskade henne, vill hennes bästa och inte ger upp henne utan söker henne på nytt då hon fallit.
  • Den falska traditionen om människan som gör uppror mot Gud och menar att hon klarar sig på egen hand och att vägen till lycka och framgång går genom att frigöra sig från all traditionen.

Dessa två finns i samhället som sådant och självklart också inom Kyrkan som därför hela tiden är i behov av förnyelse och reform.

Anders Gerdmar bejakar i någon mån att också de efterreformatoriska samfunden är beroende av den stora apostoliska traditionen som han erkänner också Katolska kyrkan är delaktig i och bidragit till att bevara. Så långt är allt gott och väl. Men sedan får han det att låta som att det han kallar Traditionen med stort T är något som Katolska kyrkan hittat på efter eget gottfinnande och använder som man vill för att addera allehanda främmande material till tron. Detta är en helt felaktig och skev bild.

Felaktiga traditioner kan ha smugit sig in, helt klart eftersom traditionen har dessa två sidor som jag nämnt ovan. Och detta gäller alla kristna kyrkor och samfund. Det handlar inte om sola scriptura kontra traditionen, utan om att traditionen hela tiden behöver renas för att Kyrkan rätt skall bevara den ursprungliga goda traditionen.

Temat för Katolska kyrkan alltsedan Andra Vatikankonciliet har varit reform, åter till källorna, skriften och kyrkofäderna, och att man vill samarbeta med hela kristenheten i denna process.

Under historiens gång har Katolska kyrkan varit ivrig på att precisera och i detalj förtydliga hur man tror och inte tror, många gånger har detta kanske gått för långt och man har satt ord på och försökt precisera trons mysterier på ett sätt som många gånger förlett tanken till att man har mänsklig kunskap om saker som egentligen är omöjligt att veta. Hur är det t.ex. möjligt att omfatta säker mänsklig kunskap om detaljerna i transsubstiationen? Katoliker läser Katolska kyrkans katekes med urskiljning och förstår att tron inte står och faller med hur jag i detalj tänker och tror kring  detaljer i frälsningsmysteriet, utan förstår att hela tiden hålla dialogen med det egna förnuftet och sin egen genuint uppfattade tro i fokus.

Katolska kyrkans katekes skall alltså inte läsas alltför lagiskt fundamentalistiskt, då kan man hamna helt fel. Katekesen som är skriven för hela världen och främst som en inspirationskälla för dem som skall vaka över och undervisa i tron kan inte omedelbart tas emot och vara sista ordet i förhållande till alla kulturer och olika nivåer av bildning, utan att det måste till mera närliggande kommunikationsvägar. Det gäller också när katekesen träder i kontakt med protestanter eller västerlandets intellektuella.

Ovanstående tillämpat på traditionen: När katekesen talar om relationen mellan skrift och apostolisk tradition (p 80 – 82) så är det inga påhittade kyrkliga dogmer som avses, utan helt enkelt att sätta ord på detta som är ett mänskligt faktum, att den apostoliska traditionen förmedlas som en tradition som bärs av en gemenskap. Bibeln är en del av denna tradition, men traditionen är ett vidare begrepp än den nedskrivna texten. Också Anders Gerdmar erkänner att Nya testamentets kanon fastställdes inom ramen för denna gemenskap. Diskussionen om hur lång tid det tog innan kanon var fastställd lämnar jag därhän, Anders hävdar att det mesta var klart redan inom ramen för första århundradet, det må vara så, men om kanon blev klar förr eller senare ändrar inte på det förhållandet att den fastställdes inom ramen för den kristna gemenskapen och att slutfasen var en tid efter det att den första apostlakretsen gått ur tiden. Anders erkänner också att trosbekännelsernas formuleringar, preciseringen av Jesus som sann Gud och sann människa och Gud som treening är något som fastställdes inom den traditionsbärande gemenskapens ram.

Jag kan inte se det som att Anders motsäger sig själv genom att  a) bejakar förekomsten av en genuin tradition, b) förnekar att det är den traditionen Katolska kyrkan talar om utan något annat påhittat,  vilket i slutändan hamnar i ett slags misstänkliggörande av traditionen som sådan och att han sätter upp ett konstlat motsatsförhållande mellan tradition och sola scriptura.

Jesus föddes också i en tradition. Några vill se honom som en revolutionär som bröt med allt vad tradition hette, vilket inte är sant. Han gick i synagogan, och han hänvisade till lagen och profeterna (Matt 5:19). Men samtidigt kritiserade han också traditionen och gick till storms mot en lagiskhet som bara uppfyllde lagens bokstav men inte dess anda (Mark 7:13). Jesus kritiserade traditionen för att den genuina traditionen skulle komma fram.

Jesus förhållande i relation till Synagogan motsvaras idag av hur en modern lärjunge borde förhålla sig till Kyrkan och traditionen. Inte som en revolutionär som förkastar allt det gamla och gör anspråk på att vara den nya Kyrkan, utan på att hålla fast vid bandet till Kyrkan och den stora Apostoliska traditionen och sträva efter traditionens rening från ovidkommande mänskliga traditioner.

Luther tog kraftfullt avstånd från alla mänskligt tillagda traditioner i dåtidens kyrka, och kontrade med sola scriptura som Guds rena ord. Men också Skriften är ju mitt i traditionen, så vad Luther gjorde var att protestera mot en viss form av tradition och ersätta det med en annan tradition, men som han betraktade inte som kyrklig eller historisk tradition utan som Guds direkta (otolkade) ord till människan.

Men tron kan inte utvecklas fruktbart utan kontakt med dem bakåt i tiden som förmedlat den och erfarit Gudsuppenbarelsen. Det är en illusion att tro att människan har tillgång till det rena Gudsordet utanför den gemenskap som är bärare av den stora traditionen. Traditionen är inte en fiende, utan en hjälp i att tolka Guds ord och omsätta det till liv i nuet.

[Referens: Joseph Cardinal Ratzinger: Principles of Catholic Theology]

bengttällberg

Tidigare inlägg i denna serie:

Alltför ivrig katolsk apologetik skrämmer bort vissa

Katolicitet ett mångtydigt begrepp

Anders Gerdmars bok inte antikatolsk

Evangeliska, ortodoxa och katolska perspektiv på Petrus primat

 

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Samhälle | Märkt , , , , , | 16 kommentarer

Där alltför ivrig katolsk apologetik skrämmer bort tror jag Gerdmars bok istället kan stimulera intresset för Katolska kyrkan

Publicerat den 19 augusti, 2016 av Bengt Malmgren

Jag ser att Anders Gerdmars bok diskuteras flitigt nu i pressen, och idag citerade tidningen Dagen från min blogg, så det är bäst att jag skyndar mig att skriva utlovande fortsatta kommentarer.

Ulf Ekman intervjuades i samma artikel där jag citerades, och han befarar att Gerdmars bok vrider klockan tillbaka, så att vi på nytt får en mera antikatolsk evangelisk kristenhet i Sverige. Jag tror den faran är överdriven, därtill har Gerdmars bok alltför lite antikatolicism över sig, han erkänner också bra sidor med Katolska kyrkan och att också evangeliska samfund har sina brister. Boken är inte anti-katolsk men förklarar sakligt i positiva termer vad den typ av evangelisk kristendom Anders Gerdmar representerar står för idag. Därför tror jag inte boken stimulerar till antikatolicism, men väl till ett ökat intresse för saklig teologisk diskussion, vilket inte är till nackdel för Katolska kyrkan och gynnar ekumeniken.

Många är positivt inställda till Katolska kyrkan idag och söker sig själva information, en del konverterar. Men de flesta aktiva evangeliska kristna som inte tror att Katolska kyrkan är rätta vägen är inte mottagliga för katolsk apologetik. Tvärtom ökar alltför ivrig sådan deras motstånd mot Katolska kyrkan. För denna grupp tror jag paradoxalt nog att Anders Gerdmars bok är en bättre inkörsport till kunskap om Katolska kyrkan som också kan stimulera nyfikenheten att utforska mera.

Förra gången skrev jag om kyrkosyn och min nästa artikel som jag håller på att förbereda kommer att handla om den konkreta kontexten och den nedskrivna texten, dvs förhållandet mellan Bibeln och den totala traditionskontext i vilken tron förmedlas. Att få ett bättre perspektiv på vad tradition handlar om tror jag nämligen är grundläggande för det fortsatta ekumeniska samtalet. Att Bibeln är Guds inspirerade ord som är normgivande för Kyrkan är vi överens om, vilket också Anders Gerdmar konstaterar.  Traditionen är inget mystiskt, inte ens en dogm utan ett faktum. Som det hör till alla mänskliga gemenskaper att leva i en tradition, så är det också med Kyrkan. Som troende gemenskap är vi bärare av ett kollektivt minne som bygger på vad vi fått ta emot genom tidigare generationer som kommunicerat det till oss. Bibeln är förstås mitt i traditionen och Bibeln tolkas i ljuset av en tradition alltsedan apostlarna. Förnyelse handlar inte om att kasta ut traditionen, utan om att skilja ut bra tradition från dålig tradition. Förnyelse handlar om att den rätta traditionen skall kunna komma till uttryck också idag. Detta vill jag säga lite mer om i nästa inlägg.

Sedan tänkte jag avhandla följande ämnen:

  • Maria och helgonen, avlat
  • Sakrmenten
  • Tjänstegåvor och biskopsämbete
  • Påvens roll
  • Andens dop och kyrkans sakramentala struktur

Jag återkommer.

siljanrättvik

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , | 7 kommentarer