De sista 50 årens ekumeniska arbete håller på att bära frukt. Jag tror inte det främst beror på människors ansträngningar, skulle det inte vara för att det är en följd av den Helige Andes verkan i vår tid, så skulle de mänskliga ansträngningarna varit fruktlösa.
Allt fler kristna är idag medvetna om medkristna i andra samfund och att de inte kan ignoreras, allt färre tänker om andra kristna att de hör inte till oss. Dopet och trosbekännelsen är en enande grund för alla kristna. Medvetandet om Kyrkans universalitet och att inget enskilt samfund på egen hand kan gestalta denna är allmänt förekommande.
Romersk-katolska kyrkan har genom Påvliga enhetsrådet dialog med samtliga kyrkofamiljer inklusive nya icke samfundsanknutna pingstkarismatiska församlingar.
95. All this however must always be done in communion. When the Catholic Church affirms that the office of the Bishop of Rome corresponds to the will of Christ, she does not separate this office from the mission entrusted to the whole body of Bishops, who are also ”vicars and ambassadors of Christ”.153 The Bishop of Rome is a member of the ”College”, and the Bishops are his brothers in the ministry.
Whatever relates to the unity of all Christian communities clearly forms part of the concerns of the primacy. As Bishop of Rome I am fully aware, as I have reaffirmed in the present Encyclical Letter, that Christ ardently desires the full and visible communion of all those Communities in which, by virtue of God’s faithfulness, his Spirit dwells. I am convinced that I have a particular responsibility in this regard, above all in acknowledging the ecumenical aspirations of the majority of the Christian Communities and in heeding the request made of me to find a way of exercising the primacy which, while in no way renouncing what is essential to its mission, is nonetheless open to a new situation. For a whole millennium Christians were united in ”a brotherly fraternal communion of faith and sacramental life … If disagreements in belief and discipline arose among them, the Roman See acted by common consent as moderator”.154
……
96. This is an immense task, which we cannot refuse and which I cannot carry out by myself. Could not the real but imperfect communion existing between us persuade Church leaders and their theologians to engage with me in a patient and fraternal dialogue on this subject, a dialogue in which, leaving useless controversies behind, we could listen to one another, keeping before us only the will of Christ for his Church and allowing ourselves to be deeply moved by his plea ”that they may all be one … so that the world may believe that you have sent me” (Jn 17:21)? (Uus 95-96)
Nyligen enades de ortodoxa autokefala kyrkorna och Romersk katolska kyrkan i en samsyn kring hur primatet i kyrkan var gestaltat under det första årtusendet. Denna samsyn är en grund för fortsatta samtal om enhet mellan katoliker och ortodoxa
I Lund undertecknades nyligen en överenskommelse mellan Lutherska världsförbundets kyrkosamfund och Romersk-katolska kyrkan som innebar 5 imperativ kring hur man kan samarbeta redan nu. Samtidigt uttalades starka förhoppningar om att dagens teologiska hinder skall undanröja så att man kan ha gemensam kommunion. Enligt katolske biskopen William Kenney som har lång erfarenhet av luthersk-katolsk dialog finns öppningar som ganska snart kan leda framåt.
I samtalen kring 500-årsminnet av reformationen har det stått uppenbart att Luther inte ville åstadkomma en schism, han ville reformera Katolska kyrkan. Att så inte skedde var frukten av svaga biskopar och påve som hellre slog vakt om sin makt än att vara öppna för dialog och politiska intressen hos furstarna på den tiden. Att schismen kvarstår idag beror mycket lite på läromässiga skillnader och nästan uteslutande på strävan efter mänsklig makt och lättja som gör att man föredrar status quo framför att lyssna till och agera utifrån vad Anden säger till församlingarna idag.
Katolska kyrkan hade innan reformationen blivit alltmer detaljstyrd med olika regelsystem, och även inom Katolska kyrkan insåg varje seriöst tänkande person att en reformering behövdes och ett nytt fokus läggas på den personliga tron och andligheten. Erasmus av Rotterdam var en av dem som gav röst åt detta. Han var vän med Luther men det föresvävade honom aldrig att bilda en ny kyrka. Efter schismen och den protestantiska reformationen har funnits olika utvecklingslinjer inom Katolska kyrkan: En motreformatorisk linje som reaktionsbildade mot Luther och närmast förstärkte detaljstyrningen, detta kulminerade vid Första Vatikankonciliet 1870 med dogmen om påvens ofelbarhet och fortsatte i den antimodernistiska strömningen en bit in på 1900-talet. (Se mitt tidigare inlägg, Enhet med eller under påven)
Samtidigt fanns en strömning i Katolska kyrkan som fortsatte att ta fasta på den personliga tron och strävan efter helgelse, t.ex. Ignatius av Loyola, Jesuitordens grundare och många andra samt teologer under 1800-talet och 1900-talet som Möhler, Newman, Congar och många flera. Detta ledde så småningom fram till den utveckling som fick påven Johannes XIII att sammankalla Andra Vatikankonciliet.
Än idag har den förstnämnda strömningen avläggare i form av det antimodernistiska Pius-brödraskapet och andra traditionalistiska rörelser och grupper som är starkt kritiska till Andra Vatikankonciliet och som vill gå tillbaka till den tidigare gudstjänstordningen med den s.k. Tridentinska mässan. Förre påven Benedictus XVI gav genom dekretet Summorum Pontificum tillåtelse att fira den Tridentinska mässan som en extraordinarie mässform, detta inte för att det fattades något i den nya mässordningen, men för att det efterfrågades och för att äldre personer som var vana vid den ordningen skulle känna sig hemma i kyrkan.
Emellertid har det blivit så att det är många yngre personer som söker sig till dessa grupper, och man uttrycker sig som om den Tridentinska mässan egentligen är bättre och mer korrekt att fira än den ordinarie mässan. Man försöker också värva nya medlemmar i församlingarna. Dessa grupper är oftast antiekumeniska men tolkas av vissa evangelikala, som t.ex. Anders Gerdmar som i boken GUDS ORD RÄCKER tagit ställning mot Romersk katolska kyrkan, som företrädare för den sanna katolska orginaltron.
Så står vissa antiekumeniska grupper på den katolska sidan mot vissa lika antiekumeniska grupper på den evangelikala sidan. Men detta är inte mainstream. Majoriteten av kristna inklusive många ledare inom alla samfund inser ekumenikens nödvändighet.
Att katolska kyrkan blivit ett rött skynke både för vissa evangelikala konservativa grupper och för socialliberala sekulära grupper som ser Katolska kyrkans hänvisning till Gud och naturrätten som inskränkning i individens frihet (även vissa inomkatolska radikala grupper är kritiska till läroämbetet), tror jag beror på olika tolkningar av regelverk och katekes alltifrån lära om påvemakt till preventivmedel och aborter.
Jag tror att kritikerna i själva verket tänker mer lagiskt än Romersk katolska kyrkan själv. De kastar ut barnet med badvattnet genom att föredra relativism och utesluta alla regler och kartor (=Katolska kyrkans katekes) som försöker beskriva terrängen och auktoritativt tolka morallagarna. Allt sådant upplevs som hindrande för människans frihet och rätt att gestalta sitt eget projekt.
Katolska kyrkan däremot sätter ner foten och accepterar kartor. Snart inser man dock att de blir för schematiska, livets komplexitet kräver undantag och dessa blir alltmer detaljerade. Det blir till sist en ond cirkel där detaljreglerandet blir för komplext för att kunna förmedlas till vanliga icke teologiskt och filosofiskt utbildade människor på ett begripligt sätt.
Då är det enda rimliga att byta strategi och låta god pastoral praxis och den enskildes personliga trosutveckling komma i fokus istället för att detaljstyra katolikerna. Sådan god pastoral praxis har egentligen förekommit i alla tider. Problemet uppstår mer när man diskuterar detta teoretiskt då gärna traditionalistiska grupper dyker upp och anklagar en för att inte vara riktigt katolsk. Ett annat problem är att de intellektuellt och socialt starka alltid förstått och kunnat hantera detta, medan de svagare lätt hamnar i underläge och blir föremål för prästerligt godtycke, t.ex. kvinnor i fattiga delar av världen där kyrkans regler inte blir befriande utan del i ett redan starkt patriarkalt förtryck.
Jag tror att Gud är suverän också över sina sakrament och framförallt att han har behag till barmhärtighet framför offer. Hela påve Franciskus pontifikat har präglats av att han vill lyfta fram det pastorala förnuftet som korrektiv till regelverkens disciplin. Detta är innebörden i Barmhärtighetens år som avslutas i dagarna. Inte så att regelverket skall ifrågasättas eller upphävas, kartan är fortfarande ett mycket bra orienteringsverktyg när det gäller att hitta rätt i livet, men det får inte leda till orimliga konsekvenser, därför är det viktigt med pastoral praxis.
Jesus själv visar vägen:
Fariseerna och de skriftlärda frågade honom: ”Varför lever inte dina lärjungar efter fädernas regler utan äter med orena händer?” Han svarade: ”Jesaja profeterade rätt om er, ni hycklare, när det står: Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig. Fåfängt dyrkar de mig, ty lärorna de lär ut är människors bud. Ni vänder er från Guds bud för att hålla fast vid människornas regler.” (Mark 7:5-8)
Och det finns många fler ställen i evangelierna där Jesus anger den rätta proportionen mellan pastoralt förnuft och detaljerade regler, var och en kan själv göra ett bibelstudium kring detta.
Med denna Romersk-katolska kyrkans ändrade pastorala inriktning tror jag att det går att få nya perspektiv på ekumeniken. Alla måste inse att det går inte att fortsätta med business as usual, utan vända sig utåt mot de andra medkristna, och var och en behöver rannsaka sig själv och se vad man behöver ändra hos sig själv.
– Romersk katolska kyrkan behöver ge upp kvarvarande triumfalistiska drag och i ödmjukhet vända sig mot andra kristna och acceptera de andliga rikedomar som finns hos dem. Detta är klart uttalat i kyrkliga dokument men har ofta inte slagit igenom i praktiken i prästers och lekfolkets attityder.
– Ortodoxa kyrkorna behöver ge upp all nationalistisk triumfalism och gamla negativa känslor gentemot Rom-kyrkan.
– Frikyrkor behöver sluta att betrakta de gamla samfunden som döda och att se sig själv som framtidens kyrka. Då kan de fungera som kreativa förnyelserörelser som kan berika hela kristenheten.
– Ser vi till Lutherska världsförbundets kyrkor, så vet jag inte hur representativ Svenska kyrkan är för dess medlemskyrkor, men i Sverige påpekar många att politikerstyrningen förlamar kyrkan, tar ifrån biskoparna deras lärouppdrag och urvattnar kyrkans lära i liberalteologisk riktning.
Min tro är emellertid att när man i den katolsk-lutherska dialogen verkligen går på djupet med lärofrågorna, så kommer man att vara ganska överens om grunden. Liberalteologi är inget som fungerar att formulera dogmatiskt, eftersom det mera handlar om vad man vill välja bort eller relativisera. Det grundläggande kristna arvet däremot, Trons skatt som Kyrkan förvaltat och har en 2000-årig tradition att formulera för varje ny tidsepok är något som även Svenska kyrkan säger sig vilja bygga på. Ja, det är väl alldeles tydligt, för man ställer sig i allmänhet kritiskt till dem som påstår något annat.
För att åstadkomma enhet måste vi också definiera vad som menas med enhet. Man är överens om att det inte är samma som total organisatorisk enhet, utan en enhet i mångfald.
Läs också: Påven varnar för tre falska modeller i strävan mot kristen enhet.
?
Bengts Blogg 