Reformationsminnet början till slutet på kristenhetens splittring

Publicerat den 13 januari, 2017 av Bengt Malmgren

2016 var ett år i ekumenikens tecken. En höjdpunkt var mötet i Lund på hösten där Katolska kyrkan och Lutherska Världsförbundet gemensamt uppmärksammade 500-årsminnet av Reformationen. Här en video som återger gudstjänsten i Lunds domkyrka.

Mötet och det gemensamma dokumentet som tagits fram, FRÅN KONFLIKT TILL GEMENSKAP, är inte något hastigt påkommet utan resultatet av 50 års bilaterala teologiska samtal. Från konflikt till gemenskap är ett mycket tungt och viktigt dokument som visar att man teologiskt kommit mycket långt i en samsyn på Kristi enda kyrkas katolicitet. Om de olika samfundens ledare idag skulle ta de teologiska övervägandena på allvar, så är det ett stort steg framåt mot kristen enhet. Det finns ingen återvändo efter Lund 2016. En återgång till business as usual med isolationism och samfundstriumfalism är inte längre möjligt. I fokus står Kristi enda universella kyrka och dess katolicitet som både Katolska kyrkan och Lutherska världsförbundets kyrkor erkänner (jfr FKTG p 223). Dopet förenar oss, Kyrkan är en enda, vi bekänner splittringen som en synd, vi vill göra bot och gå framåt på en gemensam väg. De fem imperativen som avslutar dokumentet är en kodex som vi alla borde följa i våra relationer till kristna bröder och systrar:

  1. Enhetens perspektiv i första hand, inte splittringens. Stärka det som enar.
  2. Se den andre och vara öppen för hens vittnesbörd. Beredskap att förändras själv i mötet.
  3. Förpliktelse att söka synlig enhet och ta konkreta steg.
  4. Gemensamt fokus på Jesus Kristus och kraften i evangeliet med sikte på dess förmedling till vår tid.
  5. Gemensamt vittnesbörd genom förkunnelse och tjänande i världen.

ska%cc%88rmavbild-2017-01-13-kl-10-50-02Dokumentet är mycket bra också i att beskriva historien om hur splittringen uppkom och aktuella teologiska perspektiv där katoliker och lutheraner faktiskt står varandra mycket närmare än vaf man kan tro när man betraktar hur långt kyrkorna verkar vara från varandra i praktiken. Andra Vatikankonciliets dokument, postkonciliära dokument sop påven Johannes Paulus  II´s Ut unum sint och ekumeniska dokument i den katolsk-lutherska dialogen som det om rättfärdiggörelsen från 1999  och det nu föreliggande dokumentet talar sitt klara språk att det finns en mycket stor gemensam grund som bas att gå vidare från, och det finns egentligen inga argument för att inte också i dialogens form jobba sig igenom kvarvarande skiljepunkter och med god vilja ganska snart kunna ta steg mot ytterligare synlig enhet.

I relation till Lutherska världsförbundet är det som skiljer framförallt synen på ämbetet, vigningen till diakon, präst, biskop (där synen på kvinnliga präster inte är den centrala frågan). Eftersom de vigda ämbetsbärarna förvaltar sakramenten är det på grund av synen på ämbetet som gör att det fortfarande är svårt med gemensam kommunion.

För att illustrera dokumentets karaktär citerar jag några valda avsnitt:

”Kyrkans sanna enhet kan bara vara en enhet i evangeliets sanning om Jesus Kristus. Det faktum att kampen för denna sanning på femtonhundratalet ledde till att enheten gick förlorad i den västliga kristenheten tillhör kyrkohistoriens mörka sidor. 2017 måste vi öppet bekänna att vi inför Kristus befinns skyldiga till att ha brutit ner kyrkans enhet. Detta minnesår ställer oss inför två utmaningar: att rena och hela våra minnen, och att återställa den kristna enheten i enlighet med evangeliets sanning om Jesus Kristus (Ef 4:4–6).” (ur förordet)

—

Varje reformationsminne har sin egen kontext. Idag innefattar denna kontext tre huvudsakliga utmaningar, som utgör både möjligheter och förpliktelser. (1) Det är det första reformationsminnet i den ekumeniska tidsåldern. Därför utgör den gemensamma minneshögtiden ett tillfälle att fördjupa gemenskapen mellan katoliker och lutheraner.

(2) Det är det första reformationsminnet i den globala tidsåldern….

(3) Det är det första reformationsminne som måste ta in behovet av en ny evangelisation; samtiden kännetecknas både av en tillväxt av nya religiösa rörelser och på många platser av en växande sekularisering.   (p 4)

I dokumentet sägs att tidigare reformationsminnen ofta haft en triumfatorisk karaktär, både från protestantiskt håll och från katolskt håll i att ta avstånd. Detta dokument präglas av att se den egna skulden i splittringen, botgöring och att se framåt med synlig enhet som målsättning.

I dokumentet beskrivs reformationens historia som en räcka missförstånd och onödiga konfrontationer vilket likt en grekisk ödestragedi ledde fram till den oundvikliga splittringen som ju egentligen ingen ville ha, Luther ville reformera Katolska kyrkan, han ville inte splittring, och han kunde inte drömma om annat än att vinna förståelse för sina synpunkter. Alla seriöst tänkande katoliker var på den tiden eniga att det fanns mycket som behövde reformeras, mycket korruption och att man avlägsnat sig från den levande tron. Tyvärr vann Luther inte förståelse vare sig hos ärkebiskopen av Mainz eller hos påven som inte hade förmåga att sätta sig in i hans teologiska frågeställningar utan såg istället sin makt hotad.

Många försök gjordes att undvika schism. Ärkebiskop Cajetanus förordnades att föra dialog med Luther, men det resulterade i missförstånd. Hela processen fram till Luthers exkommunicering präglades av grundläggande tvetydighet:

”Luther angav frågor för debatt och argumenterade för sin sak. Han och allmänheten – som fått kunskap om processen och den position han intagit genom en mängd pamfletter och tryckta alster – förväntade sig saklig debatt. Luther lovades en rättvis rättegång och att han skulle få lägga fram sin sak. Ändå fick han upprepade gånger budskapet att han antingen skulle dra tillbaka det han sagt eller förklaras vara heretiker.” (FKTG p 46)

Kardinal Cajetanus hade studerat Luther mycket noga och var en skicklig teolog. Men han tolkade Luther inom sitt eget teologiska system och missförstod hans betoning av tron. Luther å sin sida var inte bekant med kardinalens teologi. I FKTG konstateras: ”Det är en tragedi att två av 1500-talets mest framstaående teologer skulle komma att mötas i en rättegång som gällde heresianklagelser.” (p 48)

På den vägen fortsatte det. Missförstånd istället för att försöka förstå, konfrontation istället för att söka överbrygga skiljaktigheterna. Trientkonciliet 1545-1563 skule kunnat bli ett reformkoncilium, men man koncentrerade sig istället på de läropunkter som reformatorerna ifrågasatt och betonade skillnaderna. Först under 1900-talet har man lyckats vända trenden och genom den ekumeniska rörelsen har man vänt det hela rätt och försöker se på frågorna utifrån att man är döpta som delar en och samma tro och försöker förstå varandras perspektiv och hitta gemensam förståelse.

Nu skriver vi 2017 och vi har kommit långt på den vägen. Teologiskt sett mycket långt skulle jag vilja säga. I praktisk vilja att vilja förändra med anledning av ökad teologisk förståelse inte så långt. Med enbart mänsklig kraft är det nog omöjligt att nå den enhet Kristus vill. Vi behöver den helige Ande. Låt oss be för enheten, vara öppen för den helige Andes kraft och tillämpa de fem imperativen. Den stundande Böneveckan för kristen enhet är ett gott tillfälle att göra detta. Sedan räcker det inte med en vecka under året och resten av året leva som om inget har hänt. Jag hörde att man i Lund har börjat med regelbundna ekumeniska morgonböner. Ett bra exempel att ta efter.

Det gäller inte bara enhet mellan Katolska kyrkan och Lutherska världsförbundets kyrkor. Dialog pågår också mellan Katolska kyrkan och de Ortodoxa kyrkorna där man nyligen kommit till enighet om synen på biskopen av Roms primat under det första årtusendet. I FKTG nämns också särskilt den pingstkarismatiska förnyelseströmmen:

”Under mer än 100 år har nu pentekostala och andra karismatiska rörelser spridit sig över jorden. Dessa kraftfulla rörelser har betonat andra inslag i den kristna traditionen, vilket har gjort att många av de gamla konfessionella kontroverserna framstår som obsoleta. Den pentekostala rörelsen är i form av den karismatiska rörelsen närvarande i många an- dra kyrkor och skapar nya samfundsöverskridande gemenskaper. Denna rörelse öppnar därmed nya ekumeniska möjligheter, samtidigt som den skapar nya utmaningar. Både möjligheterna och utmaningarna kommer att spela en avgörande roll när reformationen uppmärksammas år 2017.” (FKTG p 14)

2017 är också 50-årsjubileum för Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan. Den karismatiska dimensionen är lika viktig som den hierarkiska och sakramentala dimensionen i Kyrkans liv. Syftet med den karismatiska förnyelsen är inte att bilda en kyrka i kyrkan, utan att betona och återupptäcka Andens liv och de karismatiska nådegåvorna och integrera dem i kyrkans helhet. Den klassiska Pingströrelsen och nya pingstkarismatiska kyrkor har mycket att bidra med till helheten i den mån de slutar att se sig själva som framtidens kyrka och betraktar de gamla samfunden som döda. Det fulla livet i den helige Ande är nödvändigt för ekumeniken och för den nya evangelisationen.

Jag återkommer till Karismatiska förnyelsen i ett kommande inlägg.

—————————————-

Händer i Katolska Domkyrkan Stockhom:

  • Söndag 22 jan kl 15.30: Söders kristna råd inbjuder till ekumenisk gudstjänst
  • Lördag 18 februari: Böndag med Karismatiska förnyelsen.
Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , , , , , | 14 kommentarer

En stjärna gick på himlen fram…

Publicerat den 7 januari, 2017 av Bengt Malmgren

Epifania, Herrens uppenbarelse. Representerar att världen utanför Judaland upptäcker den nyfödde Frälsaren.

img_0030

De vise männens attityd: Förundran, öppna hjärtan, vördnad.

Herodes attityd: Ängslig misstänksamhet, rädsla för konkurrens om makten.

[Påve Franciskus: De vise männen representerar alla som tror och längtar efter Gud]

Publicerat i Church, Religion | Märkt , | 1 kommentar

Kardinal Kasper: Amoris Laetitia innebär ett paradigmskifte i Katolska kyrkan, men ingen förändring av läran

Publicerat den 4 januari, 2017 av Bengt Malmgren

Andra Vatikankonciliet var ett pastoralt koncilium som var banbrytande. Från en klerikalt dominerad kyrka med påven i spetsen och där lekmännen och deras troserfarenhet tillmättes mycket lite betydelse markerar konciliet en milstolpe på vägen mot en kyrka som sätter de enskilda troende i centrum, och varje döpt kristen räknas som en fullvärdig kyrkomedlem. Påve, biskopar och präster är inte längre toppskiktet i en maktfullkomlig hierarki, utan ses som herdar med speciella uppdrag att vägleda Gudsfolket som består av alla döpta. Alla från påven till de sista lekmännen har del i Kristi prästerliga och profetiska ämbete (det allmänna prästadömet).

Denna vision är långtifrån genomförd, och de sista 50 åren har inneburit oavbrutna diskussioner om hur konciliet skall tolkas. Man har talat om kontinuitetens eller brytningens hermeneutik där en del menat att konciliet släppt lös okontrollerade krafter som bryter ner tron och liturgin till oigenkännlighet, medan andra menat att traditionalistiska krafter som vill bromsa upp utvecklingen har fått alltför stort utrymme.

Dessa diskussioner har snurrat som i en strömvirvel, eda, runt runt utan att komma vidare. Under påve Franciskus pontifikat är det som om denna strömvirvel nu kommer ur sitt bakvatten och fritt flödar vidare.

Diskussionen kring de båda biskopssynoderna om familjen , den extraordinrie 2014 och den ordinarie 2015 och det påvliga dokument som blev slutresultatet av dem, den apostoliska maningen Amoris Laetitia, belyser vilka processer det handlar om. Dokumentet stänger inte dörren för att skilda omgifta i vissa pastoralt motiverade situationer skulle kunna ta emot kommunionen. Uteslutet säger vissa, det skulle missbrukas och devalvera sakramentens helighet. Rimligt säger andra, det innebär en tyngdpunktsförskjutning bort från klerikal detaljstyrning till varje persons personliga ansvarstagande.

Kardinal Walter Kasper tillhör dem som stöder påven och omfattar det nya pastorala synsättet som delegerar beslut till lokala biskopar och personligt ansvarstagande istället för central detaljstyrning. I en artikel i decembernumret av Stimmen der Zeit reflekterade han över Amoris Laetitia och den debatt som väckts.

wk11juli2009d

Kardinal Walter Kasper på Riddarholmstorget i Stockholm i samband med Pueri Cantores körfestival 11 juni 2009

Kasper menar att det nu är tid att sluta upp med de hetsiga debatterna kring tolkningen av dokumentet och börja praktisera det reella paradigmskifte som dokumentet har öppnat för. Kardinal Kasper ser det som olyckligt att debatten inte kretsat kring dokumentet som helhet utan fastnat vid vissa formuleringar i kapitel 8 om vissa irreguljära förhållanden för skilda omgifta och omständigheter under vilka de kan få gå till kommunion. Genom att reducera det till denna enskilda fråga görs inte rättvisa åt det rika bibliska och pastorala innehållet i dokumentet (jfr hur det rikhaltiga innehållet i encyklikan Humanae Vitae från 1968 kom i skymundan på grund av fokuseringen på en enda fråga: p-pillret, min anm).
Kardinal Kasper fastslår att allt som påven skrivit i dokumentet är sanktionerat av synodfäderna med minst 2/3 majoritet, påven har inte skrivit något som avviker från denna majoritet, påven har också en stor del av kyrkans medlemmar bakom sig som i deras tolkning av tron gjort denna urskiljning påpekar Kasper.

Min anmärkning: Jämför med begreppet sensu fidei, som talas om i Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution om Kyrkan, Lumen Gentium nr 12:

”De troende som har mottagit smörjelse från den Helige kan, betraktade som ett helt, inte fara vilse i sin tro; denna särskilda egenskap hos det hela framträder i och genom hela folkets övernaturliga trosmedvetande (supernaturali sensu fidei totius populi) när helheten, alltifrån biskoparna till de sista lekmännen ger uttryck för sin universella samstämmighet i tros- och sedefrågor.”

Kardinal Kasper menar att man kan inte förstå Amoris Laetitia om man inte besinnar det genomgripanden paradigmskifte som denna apostoliska maning representerar. Detta innebär inte att kyrkans lära på något sätt förändras, men det sätter in läran i en större pastoral kontext.

”Detta paradigmskifte består i övergången från en lagbaserad syn på moral till Thomas av Aquinos tanke om moral är baserad på dygd. Dokumentet är därför i linje med den bästa tradition. Det nya är i själva verket gammalt och beprövat”, skriver Kasper.

Han menar att Amoris Laetitia karakteriseras av en ny, frisk och befriande ton, vilken har varit helt frånvarande i alla tidigare lärodokument. Det nya pastorala konceptet är baserat på att sträcka ut en hjälpande hand snarare än ett höjt förbudspekfinger, och dokumentet lägger ut texten realistiskt om glädjeämnen och svårigheter i dagens familjeliv. Dokumentet är inte ute efter att kritisera, moralisera eller indoktrinera utan adresserar sexualitet och erotik på ett öppet och avslappnat sätt.

Angående den känsliga frågan om skilda omgifta och kommunion konstaterar Kasper att påven säger att det i särskilda individuella fall kan finnas skäl att tillämpa en annan pastoral praxis än den hittills gängse, men Kasper påpekar också att påven inte på någon punkt drar några praktiska slutsatser av detta.

Kasper tillbakavisar kritikernas anklagelse att Läroämbetet därigenom gett upp ( jfr de fyra kardinalernas skrivelse). Istället menar Kasper att det faktum att påve Franciskus lämnat frågan öppen i sig är ”ett doktrinärt beslut som får omfattande konsekvenser”.

Så:

Kyrkan måste nu konfronteras med frågan hur man tillämpar den apostoliska maningen i praktiken. Kasper menar att det först och främst är viktigt att vägleda unga människor i att tillägna sig den katolska förståelsen av äktenskap och familj i all sin skönhet för att sedan följa dem på vägen mot att förverkliga detta. Äktenskapsförberedelse och äktenskapspastoral borde omstruktureras i linje med Amoris Laetitia, betonar Kasper.

Han varnar också för att det pastorala arbetet med par i irreguljära situationer, särskilt skilda omgifta, inte kommer att bli lätt. Amoris Laetitia väljer inte den bekväma vägen att anvisa patentlösningar, därför det finns inga sådana, påpekar Kasper. För en fri kristen person är det inte lättare att komma fram till ett informerat ansvarsfullt samvetsbeslut jämfört med att följa givna regler, snarare svårare.

Denna nya pastorala approach kommer att kräva mycket av biskopar, präster och själasörjare. Det krävs en andlig kompetens att hjälpa människor fram till ansvarsfulla samvetsbeslut i samband med Försoningens och Eukaristins sakrament, säger Kasper, vilket kräver att präster får adekvat praktik och undervisning under sin utbildning och vidareutbildning för att vara föreberedda på denna nya uppgift.

Hela processen att tänka om och sjösätta detta i praktiken kommer säkert att ta lång tid.

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , , | 3 kommentarer

Katolska kyrkan också utsatt för falska nyheter

Publicerat den 4 januari, 2017 av Bengt Malmgren

På sista tiden har man uppmärksammat betydelsen av spridandet av falska nyheter eller nyheter som är starkt vinklade och förtiger vissa fakta för att man vill att mottagaren skall uppfatta det på ett visst felaktigt sätt. Rubriksättning i kvällspressen ahr väl alltid haft något av den karaktären över sig, men ändå inom rimliga gränser, det har på något sätt hört till spelets regler och alla vet om att rubrikerna är överdrifter. Samma ska gäller mycket av den reklam vi matas med dagligen.

Men nu talar vi om i ont uppsåt fabricerade falska nyheter, eller vinklade nyheter med förtigande av fakta som balanserar på gränsen så att man skall kunna försvara sig om man blir avslöjad, men som ändå har det onda uppsåtet att man vill att mottagaren skall förstå det på ett felaktigt sätt. Sådant stoff är förödande, därför om ett rykte en gång börjat spridas, så biter det sig fast, och många av de som en gång nådddes av det och trodde på det nås ej av eller vill inte höra dementin. Därtill finns informationsbubblorna på sociala media där fördomar, rykten och lögner kan fortsätta att frodas och sprida sig därför att man aktivt väljer bort att ta del av alternativ information som inte styrker den egna världsbilden.

Ryssland är en stat som ägnar sig åt detta, och säkert många andra diktaturstater och även demokratiska stater där missnöjespartier kommit till makten. Missnöjespartierna har ju haft precis samma kritik mot det etablerade samhället, att det finns en ”pk-kultur” som frodas hos etablerade politiska partier och etablerade media. Kommer man till makten agerar man på precis samma sätt men tio gånger värre. Pressfrihet och boskillnand mellan verkställande, lagstiftande och dömande makt sitter löst i vissa av dessa stater.

Också Katolska kyrkan har utsatts för liknande attacker med falska nyheter. Jag misstänker att källan är antikatolska grupper som inte vill att Katolska kyrkan skall framstå som en jämbördig part i den ekumeniska gemenskapen och som har intresse av att stämpla den som antikristlig och allmänt synkretistisk.

Alla påvar alltsedan Johannes Paulus II har lagt stor vikt vid interreligiös dialog och samarbete med övriga världsreligioner kring fredsfrågor. Detta arbete har inte alls med synkretism att göra men har kritiserats och uppfattats på så sätt av en del.

Katolska kyrkan har en omfattande media-verksamhet för att sprida evangeliet, och även för att sprida katolsk sociallära och propagera för fred och samförstånd till tjänst för hela världen i samarbete med alla människor av god vilja.

Förra året producerades en videofilm där påve Franciskus talar. Han konstaterade att:

  • det finns många olika religioner i världen som lever sida vid sida
  • man bör samarbeta med dem som tror och tänker annorlunda
  • vi är alla Guds barn
  • kärleken har vi alla gemensamt
  • vi skall be för att uppriktig dialog mellan män och kvinnor av olika religioner skall bära frukt i form av ökad fred och rättvisa i världen.

Redan detta är för mycket för en del, och de kritiserar videon för att misskreditera kristendomen och upphöja ”falska religioner”. Jag delar inte den bedömningen utan understryker vikten av att vi alla, oberoende av tro och särskilt vi kristna skall ha öppen dialog och samarbete med alla människor av god vilja, troende av olika religioner såväl som ateister.

Jag kan dock ha förståelse för den typen av argument, det är ingen falsk nyhet att tycka så. Verkligt falska nyheter har dock spridits sista året på internet där det läggs falska  yttranden i påvens mun om att islam och kristendom bör integreras och andra religionssynkretistiska yttranden. Jag upprepar inte här vilka yttranden det gäller för att det inte av någon slarvig läsare skall uppfattas som att påven verkligen sagt det. Jag hänvisar till Vatikanens presstalesman Greg Burke, som i en intervju med AP förklarar och dementerar.

Liksom sina föregångare har påve Franciskus gång på gång anslutit till sina föregångares syn på vikten av en bra dialog med andra religioner, och han har ofta haft möten med  ledare för både andra kristna kyrkor och andra religioner. Samtidigt har påve Franciskus betonat vikten av att  upprätthålla en klar uppfattning om vad som gör kristendomen unik, t.ex. november 2016 då han i en predikan varnade kristna troende att inte bjuda ut sin kristna identitet på auktion.

 

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , , | 21 kommentarer

Påvens nyårslöften: Så kan den kristna tron få effekt i din vardag

Publicerat den 3 januari, 2017 av Bengt Malmgren

I ledaren i Dagen idag tar Joel Halldorf upp en välkänd tendens i den västerländska kristenheten: Mycket tal om Gud och Jesus, mycket andaktsliv, men särskilt ungdomar har väldigt vag bild av vad det kristna livet innebär i vardagen annat än en väldigt vag allmänmoral. Man vet inte hur man skall omsätta sin tro i vradagen.

Joel efterlyser mera konkret vägledning från kristna ledare, för det finns en osäkerhet kring tolkning av tidens tecken  Det är inte tillräckligt att reducera den kristna tron till terapeutiska tips, eller fromma löften om att Gud älskar oss.  Svar behöver ges på frågor som var gränsen går för girighet i ett kapitalistiskt samhälle, hur man undviker självupptagenhet i en materialistisk egocentrerad kultur, hur man engagerar sig för sina medmänniskor på ett hållbart sätt som inte leder till utbränning eller hur man kan öva sig i tålamod och återhållsamhet när världen ropar ”allt genast”.

Jag menar att påve Franciskus är en av de ledare som verkligen ger sådan vägledning. Här förslag till nyårslöften som kan kristalliseras fram ur hans rika flöde av predikningar, intervjuer och texter:

popenewyear

Men det får inte stanna vid vackra ord hos en världsledare. Det måste brytas ner till att läras ut av ledare på det lokala planet för att slutligen omsättas i konkret liv hos varenda en av oss.

 

Publicerat i Church, Uncategorized | Märkt , , | 12 kommentarer

Påvens budskap till Världsböndagen för fred: ”Låt oss göra aktivt ickevåld till en livsstil”

Publicerat den 30 december, 2016 av Bengt Malmgren

”Jag önskar fred till varje människa, och jag ber att Guds avbild och likhet i varje person ska få oss att se på varandra som en helig gåva utrustade med en oändlig värdighet. Låt oss respektera denna vår ”djupaste värdighet”, särskilt i konfliktsituationer, och så göra ett aktivt ickevåld till en livsstil.”

Pope Francis listens to a journalist's question on the flight back to Rome. (CNS/Paul Haring)Så skriver påve Franciskus i sitt budskap inför Världsböndagen för fred den 1 januari. Detta budskap som är handlar om ickevåld som fredspolitik är verkligen värd att läsa då det inger oss hopp att inte ge upp i dessa mörka tider och inspiration till att göra vad vi kan för att bygga en fredlig värld. Som kristna är vi kallade att aldrig sluta be för freden, och som människor är vi kallade att tillsammans med hela mänskligheten gemensamt verka för fred och rättvisa.

Påven citerar en av sina föregångare, Paulus VI i budskapet på den första världsböndagen för fred för 50 år sedan: ”Mänsklig framgång kan endast ha freden som en sann inriktning – och inte spänningar orsakade av ärelysten nationalism, eller erövringar med våld, eller förtryck som tjänar som en stöttepelare för en falsk samhällsordning.”

Den Helige Johannes XXIII, skrev i socialencyklikan Pacem in Terris att ”känslan för och kärleken till fred har sitt ursprung i sanning, rättvisa, frihet och kärlek”. Under de femtio år som gått har dessa ord varken förlorat i betydelse eller aktualitet, skriver påve Franciskus.

Jag citerar ytterligare några avsnitt i det sju sidor långa dokumentet:

”Medan förra århundradet såg förödelsen av två dödliga världskrig, hot om kärnvapenkrig och ett stort antal andra konflikter, så är vi sorgligt nog inbegripna i ett fasaväckande världskrig som utkämpas bit för bit. Det är inte lätt att veta om vår värld är våldsammare än tidigare, eller om våra moderna kommunikationsmedel och större rörlighet har gjort oss mer medvetna om våld, eller tvärtom, alltmer vant oss vid det.

Under alla omständigheter vet vi att detta ”gradvisa” våld, av olika slag och på olika nivåer, orsakar stort lidande: krig i olika länder och på olika kontinenter; terrorism, organiserad kriminalitet och oförutsedda våldshandlingar; övergrepp på migranter och offer för människosmuggling; ödeläggelse av vår miljö. Vart leder allt detta? Kan våld någonsin uppnå bestående värden? Eller leder det bara till hämnd och en serie av dödliga konflikter som endast tjänar några få ”krigsherrar”?

Våld ar inget botemedel för vår söndrade värld. Att möta våld med våld leder i bästa fall till en påtvingad migration och ett enormt lidande. Oerhörda resurser avsätts för militära ändamål och tas därigenom bort ifrån de vardagliga behoven hos de unga, hos familjer som utstår umbäranden, hos de äldre, sjuka och hos den stora majoriteten människor i vår värld. I värsta fall kan det leda till många människors, om inte allas, fysiska och andliga död.”

—

”Jesus själv levde i en våldsam tid. Trots det, lärde han att det slagfält där våld och fred möts, är människans hjärta: ty ‘inifrån, ur människornas hjärtan, kommer de onda tankarna’ (Mark 7:21). I det här avseendet erbjuder Kristi budskap en radikalt positiv inställning. Han förkunnade osvikligt Guds ovillkorliga kärlek, som välkomnar och förlåter. Han undervisade sina lärjungar att älska sina fiender (jfr Matt 5:44) och att vända andra kinden till (jfr Matt 5:39). Jesus stakade ut ickevåldets väg när han hejdade männen från att stena kvinnan som ertappats med äktenskapsbrott (jfr Joh 8:1-11), och när han natten innan sin död sade till Petrus att sticka svärdet i skidan (jfr Matt 26:52).”

—–

”Att vara Jesu sanna efterföljare handlar i dag också om att omfatta hans ickevåldslära. Liksom min föregångare Benedikt XVI konstaterade så är denna lära om ickevåld ‘realistisk eftersom den tar hänsyn till att det finns alltför mycket våld i världen, alltför mycket orättvisa, och att vi inte kan få bukt med denna situation annat än att bemöta den med mer kärlek, med mer godhet. Detta ’mer’ kommer från Gud.‘ Vidare underströk han att: ”För kristna är ickevåld inte bara ett taktiskt beteende utan deras grundläggande sätt att vara. Det är en attityd hos någon som är så övertygad om Guds kärlek och kraft att han eller hon inte är rädd för att bemöta det onda med endast kärlekens och sanningens vapen. Kärleken till vår fiende utgör kärnan i den ’kristna revolutionen’’. Evangeliet som befaller oss att älska vår fiende (jfr Luk 6:27) ”betraktas rätteligen som det kristna ickevåldets magna carta. Det handlar inte om att ge efter för ondskan …, utan att bemöta det onda med det goda (jfr Rom 12:17-21), och därigenom bryta orättfärdens kedja.”

—-

”Moder Teresa tog emot Nobels fredspris 1979, uttryckte hon tydligt budskapet om ett aktivt ickevåld: ‘Vi behöver inte bomber eller vapen i vår familj för att förstöra i syfte att uppnå fred – det räcker med att komma tillsammans och att älska varandra … På så vis kan vi besegra allt det onda som finns i världen. ‘Vapnens kraft är bedräglig. ‘Medan vapenhandlarna bedriver sin verksamhet ger fattiga fredsarbetare sina liv för att hjälpa en människa, och sedan ytterligare en, och en till’; för sådana fredsarbetare är Moder Teresa ”en symbol, en ikon för vår tid.”

Påven nämner även Mahatma Gandhi, Martin Luther King m.fl. som ickevålds-apostlar och kvinnor som Leymah Gbowee och tusentals liberiska kvinnor som organiserade bönemöten och ickevåldsprotester som fick till stånd fredssamtal på hög nivå för att få slut på det andra inbördeskriget i Liberia.

—-

”Detta slags ansträngningar till gagn för offer för orättvisor och våld är inte något som är typiskt för katolska kyrkan, utan utmärker många religiösa traditioner för vilka medlidande och ickevåld är väsentliga element för en rätt livsföring. Jag vill ånyo starkt understryka att ingen religion utovar terrorism. Våld vanhelgar Guds namn. Låt oss aldrig förtröttas att upprepa: Guds namn kan inte användas för att rättfärdiga våld. Bara freden är helig. Bara freden är helig, inte kriget!” (citat Assisi 20 okt 2016)

Påven återkommer flera gånger i dokumentet till mötet för fred i Assisi 20 okt 2016 med temat THIRST FOR PEACE: FAITHS AND CULTURES IN DIALOGUE där många av världens religiösa ledare var samlade.

   cq5dam-web-800-800-1  cq5dam-web-800-800

Påven referererar till familjens betydelse som fredsfostrare och nämner sin familjeencyklika Amoris Laetitia. Samtidigt uppmärksammar han våld i familjen som är lika allvarligt som krig på världsplanet:

”En vänskapens etik och en fredlig samlevnad mellan individer och mellan folk kan inte grundas på fruktan, våld och småsinthet, utan på ansvar, respekt och en uppriktig dialog. Därför vädjar jag om nedrustning och för ett förbud mot och avskaffande av kärnvapen. Nukleärt avskräckningsmedel och hotet om en ömsesidig förstörelse förmår inte att lägga grunden till en sådan etik. Med samma allvar vädjar jag om ett slut på våld i familjen och på övergrepp på kvinnor och barn.”

—

”Jag utlovar kyrkans stöd i varje ansträngning att bygga fred genom aktivt och kreativt ickevåld. Den 1 januari 2017 kommer det nya Dikasteriet för Främjandet av en Fullödig Mänsklig Utveckling att påbörja sitt arbete. Det ska stödja kyrkan att alltmer effektivt verka för ‘rättvisans, fredens och skapelsens ovärderliga goda’ och visa en omsorg om ‘migranter, de som är i nöd, de sjuka, de uteslutna och marginaliserade, de fängslade och arbetsläsa, liksom de som är offer för väpnade konflikter, naturkatastrofer, och alla de som är underkastade olika former av slaveri och tortyr.’ Hur blygsamt varje sådant svar än är så hjälper det att bygga en värld som är fri från våld, och är ett första steg mot rättvisa och fred.”

—

”Må vi under 2017 i bön och handling hängivet förjaga allt våld från våra hjärtan, vare sig det är fråga om ord eller handlingar, och bli ickevåldsmänniskor och så bygga gemenskaper av ickevåld som verkligen bryr sig om vårt gemensamma hem. ‘Ingenting är omöjligt om vi i bön vänder oss till Gud. Alla, var och en, kan bli en fredens hantverkare.‘”

[Hela dokumentet här på svenska, Justitia et Pax hemsida]

popejordan2

Påve Franciskus vid Jordanfloden där Johannes döparen verkade.

Publicerat i Katolska kyrkan, Politik, Religion, Samhälle | Märkt , , , | 2 kommentarer

Du som är kristen: Är du en monologmänniska eller dialogmänniska?

Publicerat den 28 december, 2016 av Bengt Malmgren

Kyrkans finns i världen för att vittna om Evangeliet: Frälsningen genom Guds son Jesus Kristus.Evangeliet är till sin natur sådant att det endast kan tas emot av ett fritt och öppet hjärta. Att sprida tron med tvång är en perversion, inte desto mindre har det ofta skett och det går alltid i slutändan lika illa. Förutom att tro och förnuft hör ihop var en av poängerna i Benedikt XVI’s berömda Regensburgföreläsning 2006  att kristen tro aldrig får utbredas med våld.

Stefan Swärd i Världen idag:

”Väckelsepionjärerna på 1800-talet insåg att det inte räcker med en officiell kyrka och statskyrkokristendom. Det behövs också hjärtats tro. Man insåg att det inte räcker med obligatorisk tillhörighet till en kyrka, om inte kärleken till Kristus finns där, liksom det nya livets omvandlande kraft. Annars blir kristendomen bara en karikatyr av något äkta.”

Påve Franciskus i en intervju i La Croix:

Europe has Christian roots and it is Christianity’s responsibility to water those roots. But this must be done in a spirit of service as in the washing of the feet. Christianity’s duty to Europe is one of service. As Erich Przywara, the great master of Romano Guardini and Hans Urs von Balthasar, teaches us, Christianity’s contribution to a culture is that of Christ in the washing of the feet. In other words, service and the gift of life. It must not become a colonial enterprise...

States must be secular. Confessional states end badly. That goes against the grain of History. I believe that a version of laicity accompanied by a solid law guaranteeing religious freedom offers a framework for going forward. We are all equal as sons (and daughters) of God and with our personal dignity. However, everyone must have the freedom to externalize his or her own faith. If a Muslim woman wishes to wear a veil, she must be able to do so. Similarly, if a Catholic wishes to wear a cross. People must be free to profess their faith at the heart of their own culture not merely at its margins.

The modest critique that I would address to France in this regard is that it exaggerates laicity. This arises from a way of considering religions as sub-cultures rather than as fully-fledged cultures in their own right. I fear that this approach, which is understandable as part of the heritage of the Enlightenment, continues to exist. France needs to take a step forward on this issue in order to accept that openness to transcendence is a right for everyone.

självrannsakan

Det tycks utkristallisera sig finns två två olika sätt att förkunna evangeliet och vittna om kristen tro i världen:

  1. Monolog: Kyrkan mot världen. Din syn på dig själv: Du vet bäst och är moraliskt överlägsen. Synen på de andra: Vilseförda, behöver korrigeras.
  2. Dialog. Att dela medmänniskornas vardag. Vittna med mitt liv genom dialog med medmänniskan. Synen på dig själv: Du har funnit en skatt, men du är medveten om att du bär den i lerkärl och att du är bristfällig. Synen på andra: Ni delar samma liv, det finns nedlagt samma längtan efter kärlek och sanning i dem som hos dig.

Jag talar nu principiellt, jag ger mig inte in på att bedöma enskilda människor utifrån detta, men jag tror de flesta har en intiutiv uppfattning om vilken som är den rätta hållningen och hur man själv förhåller sig till de två tempelbesökarna i Jesus liknelse om om farisen och tullindrivaren. Jag tror de flesta också har en intuitiv omedelbar upplevelse av hur de uppfattar andra, personer, församlingar, institutioner, även stater, i förhållande till dessa två, även om man är medveten om att man kan ha fel i sitt första intryck.

När man lyssnar på människor som är kritiska till kyrkan är det ofta så att de uppfattar kyrkans representanter som att de ofta agerar enligt (1) men att deras ideal och önskan är (2).

Vad säger Kyrkan själv i sina officiella dokument. Om vi studerar Andra Vatikankonciliets pastoralkonstitution Gaudium et Spes är svaret ganska tydligt:

”De glädjeämnen och förhoppningar, den bedrövelse och ångest, som fyller vår tids människor, i synnerhet de fattiga och alla dem som lider, är också Kristi lärjungars glädjeämnen och förhoppningar, bedrövelse och ångest, och det finns intet äkta mänskligt som ej väcker genklang i deras hjärtan” (GS 1)

Jag tror de flesta som lärt känna påve Franciskus också uppfattar att han i sin pastorala hållning i mycket hög grad utstrålar denna grundhållning och att citatet från intervjun i La Croix ovan är representativt för honom.

evangelietsgladje

Påve Franciskus vill i sin apostoliska uppmaning Evangeliets glädje (Evangelii Gaudium) uppmuntra de kristna till en förnyad evangelisatorisk iver. Han skriver: ”Glädjen över evangeliet fyller alla som möter Jesus både i hjärtat och i det liv de lever, De som tar emot hans inbjudan till frälsning befrias från synd, sorg, själslig tomhet och ensamhet. Med Kristus föds glädjen ständigt på nytt. I denna uppmaning vill jag uppmuntra de kristtrogna att med sin inre glädje börja på ett nytt kapitel i evangelisationen. Samtidigt vill jag visa på nya vägar för Kyrkans resa under de år som ligger framför oss”. För Franciskus finns det ett oskiljbart band mellan den kristna tron och omsorgen om de fattiga. Han anför: … ”jag föredrar hellre en Kyrka med blåmärken, som har värk och blivit smutsig, därför att den har varit ute på gatorna, än en Kyrka som mår dåligt därför att den sitter instängd och hänger fast vid sin egen säkerhet”. Påven inskärper i Evangelii Gaudium den kristna glädjen. Han skriver: Gläd er i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er. (jfr Fil 4:4) 160 sidor häftad. Översättning till svenska: Göran Fäldt.

 

Skall Kyrkan/kyrkorna nå ut med evangeliet idag måste man rannsaka sig och tänka hur man verkligen når människors hjärtan. Det innebär också att vi kristna slutar att konkurrera med varandra och istället samarbetar. Jag citerar slutligen Stefan Swärd igen:

”Den nya missionsvågen behöver också präglas av att olika kristna initiativ visar respekt för varandra. Samarbete och inte konkurrens bör prägla olika kristna missionsinitiativ i Sverige”.

Publicerat i Katolska kyrkan, Uncategorized | Märkt , | 1 kommentar

Kyrkan som fredsstiftare – men det är alltid några som blir arga

Publicerat den 27 december, 2016 av Bengt Malmgren

Vi har just tagit del av Julens budskap om Guds Son som blir människa för att förmedla frälsning och fred till mänskligheten. Men detta budskap har alltid varit kontroversiellt. Genom att Jesus ställer oss inför ett existentiellt val som inte alltid är lätt blir vi provocerade. Var och en vill ha Jesus på sitt sätt, som den som inte ställer till besvär  utan bekräftar hans/hennes egna preferenser. Konflikten märktes redan under Jesus liv här på Jorden. Samtidigt som han förkunnade fred och Gudsrikets ankomst mötte han motstånd. Men han kompromissade inte med sanningen, vilket ledde honom ända till korset.

Också idag när Kyrkan/kyrkorna uttalar sig i olika frågor som har med tro, liv och etik att göra blir en del människor, särskilt politiker, arga:

Klimathotet är ett globalt problem som vi människor måste ta på allvar och har en moralisk skyldighet att göra något åt fastslog påve Franciskus i miljöencyklikan Laudato Si. För detta fick han skarp kritik från politiker i USA, en del av dem även kristna. Man menade att påven lade sig i politiska frågor.

popefnmiljo

När ledare för kyrkorna i Sveriges kristna råd säger att Sveriges och Europas flyktingpolitik är inhuman och borde ses över får de stark kritik från politiker, också kristna.

flykten

I ovanstående frågor är det främst konservativa politiker som varit kritiska, medan vänsterorienterade varit positiva, i andra frågor är förhållandet det omvända:

Familjen är samhällets grundsten och bör främjas av samhället och äktenskapet är mellan man och kvinna. När några kyrkor 2007 tog initiativ till kampanjen Bevara äktenskapet och hade en reklamskylt i Stockholms tunnelbana med texten MAMMA, PAPPA, BARN gav det upphov till starka protester. Det Kyrkan står för betraktas av många närmast som omoraliskt då det kränker individens rätt till självförverkligande och frihet utan begränsande normer, man pekar på hbt-personer vilka bör ha samma rätt som heterosexuella att ingå äktenskap eller att homosexuella och ensamstående skall ha samma rätt att skaffa barn som heterosexuella på naturlig väg har.

mammapappabarn

Människolivet får inte kränkas och bör skyddas från första stund. Massaborterna är ett stort problem som gör att vår civilisation präglas av en dödens kultur. Ett sådant ställningstagande, vilket katolska, ortodoxa och de flesta andra kyrkor står för betraktas som diskriminerande. Ofödda barn får inte stå i vägen för individens självförverkligande, och eftersom det är kvinnor som bär på barnen betraktas rätten till abort som en jämställdhetsfråga. Men det handlar lika mycket om att de ofödda inte får stå i vägen för männens självförverkligande eftersom en restriktiv hållning skulle tvinga männen till ökat ansvarstagande för sin avkomma.

jul

Kyrkan är varken vänster eller höger, men står för vissa moraliska värden som hon uppfattar som sanna och nödvändiga att beakta för ett samhälle som vill stå för humanitet och god etik. En sådan etik sätter familjen och den sociala gemenskapen i centrum och bejakar att människan är beroende av andra och ingår i ett helhetssammanhang som hon behöver förhålla sig till.

Detta står i konflikt med en kultur som betonar den enskilda människan som projekt där hennes självförverkligande står i centrum. Flyktingar, ofödda eller vilket hinder det vara må får inte stå i vägen för individens självförverkligande.  Att Kyrkan blir kontroversiell beror på att hon genom sin förkunnelse här i praktiken blir en kulturkritik. Det ingår i Kyrkans självförståelse att det är hennes uppdrag att fortsätta förkunna det hon gör, oberoende av om hon möter motstånd eller gillande.

Men jag har en känsla av att pendeln håller på att svänga. Kyrkor som håller fast vid den grund de står på utan att anpassa sig till tidsandan vinner respekt och drar till sig människor. Borta är talet om att Gud är död, det har rentav blivit lite trendigt att tala om Gud och sekulära media är inte längre lika rädda att skriva om kristendom. Julaftonens DN var i år min bästa julläsning.

Kyrkorna är också en del av det samhälle de kritiserar och influerade av samma tidsanda. Därför är också självkritik av nöden. Jag återkommer till detta.

ljus

Publicerat i Church, Politik, Samhälle | Märkt , , , , , , , , , | 58 kommentarer

Påvens principer för kuria-reformen bra att lära av för alla organisationer

Publicerat den 23 december, 2016 av Bengt Malmgren

Påvens jultal till kurian, påvens stab i Vatikanen, handlade i år om den pågående kuriareformen där många steg redan tagits och fler är på gång.

Påven uppehöll sig målsättningen med reformen och allas gemensamma ansvar för dess implementering. Som alltid vid stora förändringar finns det motstånd, och det kan vara av olika slag. Dels öppna invändningar som man kan diskutera i en anda av öppen dialog och respekt, dels passivt motstånd och dels en tredje mera elakartad form som påven beskriver såhär:

”…cases of malicious resistance, which spring up in misguided minds and come to the fore when the devil inspires ill intentions (often cloaked in sheep’s clothing). This last kind of resistance hides behind words of self-justification and often accusation; it takes refuge in traditions, appearances, formalities, in the familiar, or else in a desire to make everything personal, failing to distinguish between the act, the actor, and the action.”

Påven menar att reformen inte kan lyckas bara genom att han styr och byter ut personer (även om det också förekommer), utan bara om alla bidrar genom andlig urskiljning och personligen deltar i den process av förnyelse som hela kyrkan ständigt måste vara inbegripen i. Den personliga omvändelsen och förnyelsen är således grunden.

”the semper reformanda must also become, in the case of the Curia, a permanent personal and structural process of conversion….

Permanent formation is not enough; what we need also and above all is permanent conversion and purification. Without a change of mentality, efforts at practical improvement will be in vain.”

Det är ju bra principer för all förnyelse och utveckling också inom stift, församlingar och andra grupper både i kyrkan och i samhället!

Skall man börja en reform måste man först erinra sig målsättningen. Kurian är en del av Kyrkan, dess uppgift är att stödja påven i det som är Kyrkans grundläggande uppgift:

”to make the Curia con-form ‘to the Good News which must be proclaimed joyously and courageously to all, especially to the poor, the least and the outcast’. To make it con-form ‘to the signs of our time and to all its human achievements’, so as ‘better to meet the demands of the men and women whom we are called to serve’. At the same time, this means con-forming the Curia ever more fully to its purpose, which is that of cooperating in the ministry of the Successor of Peter (cum ipso consociatam operam prosequuntur, as the Motu Proprio Humanam Progressionem puts it), and supporting the Roman Pontiff in the exercise of his singular, ordinary, full, supreme, immediate and universal power.”

Det är gott att påven är tydlig med grunduppgiften, som är densamma för kurian som för alla Kyrkans delar, ja för varje döpt kristen. I den andan fortsätter påven att tala om reformens natur:

”Since the Curia is not an immobile bureaucratic apparatus, reform is first and foremost a sign of life, of a Church that advances on her pilgrim way, of a Church that is living and for this reason semper reformanda, in need of reform because she is alive.

Here it must clearly be said that reform is not an end unto itself, but rather a process of growth and above all of conversion.

Consequently, the aim of reform is not aesthetic, an effort to improve the looks of the Curia, nor can it be understood as a sort of facelift, using make-up and cosmetics to embellish its aging body, nor even as an operation of plastic surgery to take away its wrinkles.

Dear brothers and sisters, it isn’t wrinkles we need to worry about in the Church, but blemishes!

Seen in this light, we need to realize that the reform will be effective only if it is carried out with men and women who are renewed and not simply new. We cannot be content simply with changing personnel, but need to encourage spiritual, human and professional renewal among the members of the Curia. The reform of the Curia is in no way implemented with a change of persons – something that certainly is happening and will continue to happen – but with a conversion in persons.”

Kloka ord som borde vara inspirerande för varje organisationsutvecklare, men framförallt att ta till oss för oss som är kristna som sätter vår tro till den Högste och räknar med att det finns en Hjälpare, den Helige Ande vars kraft det gäller att kanalisera så att den blir verksam och effektiv i världen. För kyrkans del i en ny evangelisation, för oss alla och för hela samhället att bygga Kärlekens civilisation vilket jag tror känns än mer angeläget för alla i de orostider vi lever i.

[Hela påvens jultal till kurian, officiell engelsk översättning här]

Må tusen ocensurerade juleljus få lysa med hopp och frid, och låt oss vägledas av Stjärnan över Betlehem som leder oss inte bort, men hem till barnet som är vår Frälsnings källa.

En God och Välsignad Jul önskar jag alla mina läsare!

krubba

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , | 3 kommentarer

Konservativ kritik av påven och av Juluppropet skjuter över målet

Publicerat den 19 december, 2016 av Bengt Malmgren

Påve Franciskus har gett ut miljöencyklikan Laudato Si som ytterligare en byggsten i den katolska socialläran där miljön nu tillfogats som ytterligare en viktig pusselbit vid sidan om de sociala frågorna och livsfrågorna. Påven påpekade vid utgivningen av dokumentet att omsorg om miljön i själva verket är en del i det som handlar om våra sociala relationer. Vår omsorg om medmänniskan och framförallt kommande generationer kan inte tas på allvar om det inte också inkluderar den miljö hon är hänvisad att leva i.

Klimateffektsförnekarna blir i dagens läge färre och färre, jag tror inte ens Trump tror på det han sagt att klimateffekten är ett påhitt av Kina för att skada USA´s konkurrenskraft. Inte desto mindre var många konservativa politiker kritiska till påvens klimatencyklika. De var om möjligt än mer kritiska till hans tidigare programförklaring Evangelii Gaudium där han också tog upp sociala frågor och pekade på negativa sidor hos en ohämmad marknadsekonomi. Påven uppfattades som socialist och även katolska politiker var arga över att han lade sig i politiska frågor. Denna skämtbild belyser den debatt som var:

popeusa

Kritiken här i Sverige mot de kristna ledarnas Julupprop är en parallell till diskussionen i USA. Mikael Karlendal, nybliven katolik och moderatsympatisör går hårt ut på Facebook och uppmanar alla att inte skriva under Juluppropet som han menar är ett politiskt dokument framdrivet av Svenska kyrkan.

karlendal1

Ovan en skärmdump från Karlendals Facebookinlägg där han uppmanar oss att inte skriva under Juluppropet. Han hänvisar till en artikel av Expressens Anna Dahlberg som i och för sig är ett intressant inlägg i debatten om de liberala ledarsidornas omsvängning som DN drog igång. Kopplingen till Juluppropet är enligt Karlendal att kyrkoledarna tillhör den politiskt naiva dumsnälla skara som refereras till i Dahlbergs artikel.

En sådan koppling är långsökt. När kyrkoledare uttalar sig måste man utgå från att de gör det utifrån ett etiskt/profetiskt perspektiv som ligger inom deras kompetensområde, inte som ett politiskt utspel. Uppropet skulle inte heller duga som ett politiskt upprop eftersom det inte innehåller några skarpa förslag. Däremot kan det visa på en etisk riktning och ge politiska beslutsfattare råg i ryggen när det gäller att minimera skadeverkningarna av nödvändiga beslut man måste fatta. Ingen politiker skulle behöva känna sig kränkt av detta, istället borde man tacksamt ta emot att kyrkorna driver en etisk linje. Uppropet genomsyras av omsorg om den enskilda människan och de utsatta som kan härledas ur det kristna evangeliet.

Man kan ha synpunkter på politisering inom Svenska kyrkan och i andra sammanhang, men att Mikael Karlendal som nybliven katolik totalt sågar ett upprop väl förankrat i Katolsk sociallära och med bred ekumenisk uppslutning, Pingst, Katolska kyrkan, Syrisk-ortodoxa kyrkan, EFS, Svenska kyrkan, Frälsningsarmén, Serbisk-ortodoxa kyrkan, Grekisk-ortodoxa kyrkan, Estniska evangelisk-lutherska kyrkan, EFK, Equmeniakyrkan och alla övriga kyrkor och samfund som inte sitter i SKRs styrelse  och Svenska Missionsrådet, är närmast ett slag i ansiktet på alla kyrkoledarna och inte minst Mikaels egen biskop, Anders Arborelius.

Detta framförde jag till Mikael, och Torbjörn Freij, pastor i Vineyard Norden och utsedd att representera Vineyard Norden i SKR, skrev till mitt stöd. Han menade att många kritiker nog blandat samman sin skepsism mot Svenska kyrkans politisering med ekumeniken: ”Om man tror att någon eventuell politisering i Svenska kyrkan får alla dessa kristna ledare att ställa dig snällt på led bakom Kyrkans Hus i Uppsala är man respektlös (eller kanske bara) okunnig om unika ekumeniska relationer i Sverige”.

Mikael Karlendal är en känd profil inom kristenheten i Sverige, tidigare pastor inom Pingst och nu upptagen i Katolska kyrkan. Han har en hög profil när det gäller att framhäva sitt val som det exempel alla bör efterfölja men han gör det på ett sätt som gång efter annan uppfattas som arrogant och stötande av andra kristna. Mikael må vara hur  insatt och skicklig som helst i katolska katekesens detaljer, men det hjälper inte om han kan inte förmedla det vilket är omöjligt om man inte lyckas etablera en vänskaplig relation till omgivningen.

Samma person framhåller nu att biskop Anders och övriga minoritetskyrkor i SKR går i Svenska kyrkans ledband och han kallar den pastor som är utsedd att representera frikyrkan Vineyard i SKR för nättroll.

(Uppdaterat 2016-12-22 kl 10.35, se mitt inlägg under kommentar nedan)

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt , , | 30 kommentarer