”Jag önskar fred till varje människa, och jag ber att Guds avbild och likhet i varje person ska få oss att se på varandra som en helig gåva utrustade med en oändlig värdighet. Låt oss respektera denna vår ”djupaste värdighet”, särskilt i konfliktsituationer, och så göra ett aktivt ickevåld till en livsstil.”

Så skriver påve Franciskus i sitt budskap inför Världsböndagen för fred den 1 januari. Detta budskap som är handlar om ickevåld som fredspolitik är verkligen värd att läsa då det inger oss hopp att inte ge upp i dessa mörka tider och inspiration till att göra vad vi kan för att bygga en fredlig värld. Som kristna är vi kallade att aldrig sluta be för freden, och som människor är vi kallade att tillsammans med hela mänskligheten gemensamt verka för fred och rättvisa.

Påven citerar en av sina föregångare, Paulus VI i budskapet på den första världsböndagen för fred för 50 år sedan: ”Mänsklig framgång kan endast ha freden som en sann inriktning – och inte spänningar orsakade av ärelysten nationalism, eller erövringar med våld, eller förtryck som tjänar som en stöttepelare för en falsk samhällsordning.”

Den Helige Johannes XXIII, skrev i socialencyklikan Pacem in Terris att ”känslan för och kärleken till fred har sitt ursprung i sanning, rättvisa, frihet och kärlek”. Under de femtio år som gått har dessa ord varken förlorat i betydelse eller aktualitet, skriver påve Franciskus.

Jag citerar ytterligare några avsnitt i det sju sidor långa dokumentet:

”Medan förra århundradet såg förödelsen av två dödliga världskrig, hot om kärnvapenkrig och ett stort antal andra konflikter, så är vi sorgligt nog inbegripna i ett fasaväckande världskrig som utkämpas bit för bit. Det är inte lätt att veta om vår värld är våldsammare än tidigare, eller om våra moderna kommunikationsmedel och större rörlighet har gjort oss mer medvetna om våld, eller tvärtom, alltmer vant oss vid det.

Under alla omständigheter vet vi att detta ”gradvisa” våld, av olika slag och på olika nivåer, orsakar stort lidande: krig i olika länder och på olika kontinenter; terrorism, organiserad kriminalitet och oförutsedda våldshandlingar; övergrepp på migranter och offer för människosmuggling; ödeläggelse av vår miljö. Vart leder allt detta? Kan våld någonsin uppnå bestående värden? Eller leder det bara till hämnd och en serie av dödliga konflikter som endast tjänar några få ”krigsherrar”?

Våld ar inget botemedel för vår söndrade värld. Att möta våld med våld leder i bästa fall till en påtvingad migration och ett enormt lidande. Oerhörda resurser avsätts för militära ändamål och tas därigenom bort ifrån de vardagliga behoven hos de unga, hos familjer som utstår umbäranden, hos de äldre, sjuka och hos den stora majoriteten människor i vår värld. I värsta fall kan det leda till många människors, om inte allas, fysiska och andliga död.”

—

”Jesus själv levde i en våldsam tid. Trots det, lärde han att det slagfält där våld och fred möts, är människans hjärta: ty ‘inifrån, ur människornas hjärtan, kommer de onda tankarna’ (Mark 7:21). I det här avseendet erbjuder Kristi budskap en radikalt positiv inställning. Han förkunnade osvikligt Guds ovillkorliga kärlek, som välkomnar och förlåter. Han undervisade sina lärjungar att älska sina fiender (jfr Matt 5:44) och att vända andra kinden till (jfr Matt 5:39). Jesus stakade ut ickevåldets väg när han hejdade männen från att stena kvinnan som ertappats med äktenskapsbrott (jfr Joh 8:1-11), och när han natten innan sin död sade till Petrus att sticka svärdet i skidan (jfr Matt 26:52).”

—–

”Att vara Jesu sanna efterföljare handlar i dag också om att omfatta hans ickevåldslära. Liksom min föregångare Benedikt XVI konstaterade så är denna lära om ickevåld ‘realistisk eftersom den tar hänsyn till att det finns alltför mycket våld i världen, alltför mycket orättvisa, och att vi inte kan få bukt med denna situation annat än att bemöta den med mer kärlek, med mer godhet. Detta ’mer’ kommer från Gud.‘ Vidare underströk han att: ”För kristna är ickevåld inte bara ett taktiskt beteende utan deras grundläggande sätt att vara. Det är en attityd hos någon som är så övertygad om Guds kärlek och kraft att han eller hon inte är rädd för att bemöta det onda med endast kärlekens och sanningens vapen. Kärleken till vår fiende utgör kärnan i den ’kristna revolutionen’’. Evangeliet som befaller oss att älska vår fiende (jfr Luk 6:27) ”betraktas rätteligen som det kristna ickevåldets magna carta. Det handlar inte om att ge efter för ondskan …, utan att bemöta det onda med det goda (jfr Rom 12:17-21), och därigenom bryta orättfärdens kedja.”

—-

”Moder Teresa tog emot Nobels fredspris 1979, uttryckte hon tydligt budskapet om ett aktivt ickevåld: ‘Vi behöver inte bomber eller vapen i vår familj för att förstöra i syfte att uppnå fred – det räcker med att komma tillsammans och att älska varandra … På så vis kan vi besegra allt det onda som finns i världen. ‘Vapnens kraft är bedräglig. ‘Medan vapenhandlarna bedriver sin verksamhet ger fattiga fredsarbetare sina liv för att hjälpa en människa, och sedan ytterligare en, och en till’; för sådana fredsarbetare är Moder Teresa ”en symbol, en ikon för vår tid.”

Påven nämner även Mahatma Gandhi, Martin Luther King m.fl. som ickevålds-apostlar och kvinnor som Leymah Gbowee och tusentals liberiska kvinnor som organiserade bönemöten och ickevåldsprotester som fick till stånd fredssamtal på hög nivå för att få slut på det andra inbördeskriget i Liberia.

—-

”Detta slags ansträngningar till gagn för offer för orättvisor och våld är inte något som är typiskt för katolska kyrkan, utan utmärker många religiösa traditioner för vilka medlidande och ickevåld är väsentliga element för en rätt livsföring. Jag vill ånyo starkt understryka att ingen religion utovar terrorism. Våld vanhelgar Guds namn. Låt oss aldrig förtröttas att upprepa: Guds namn kan inte användas för att rättfärdiga våld. Bara freden är helig. Bara freden är helig, inte kriget!” (citat Assisi 20 okt 2016)

Påven återkommer flera gånger i dokumentet till mötet för fred i Assisi 20 okt 2016 med temat THIRST FOR PEACE: FAITHS AND CULTURES IN DIALOGUE där många av världens religiösa ledare var samlade.

Påven referererar till familjens betydelse som fredsfostrare och nämner sin familjeencyklika Amoris Laetitia. Samtidigt uppmärksammar han våld i familjen som är lika allvarligt som krig på världsplanet:

”En vänskapens etik och en fredlig samlevnad mellan individer och mellan folk kan inte grundas på fruktan, våld och småsinthet, utan på ansvar, respekt och en uppriktig dialog. Därför vädjar jag om nedrustning och för ett förbud mot och avskaffande av kärnvapen. Nukleärt avskräckningsmedel och hotet om en ömsesidig förstörelse förmår inte att lägga grunden till en sådan etik. Med samma allvar vädjar jag om ett slut på våld i familjen och på övergrepp på kvinnor och barn.”

—

”Jag utlovar kyrkans stöd i varje ansträngning att bygga fred genom aktivt och kreativt ickevåld. Den 1 januari 2017 kommer det nya Dikasteriet för Främjandet av en Fullödig Mänsklig Utveckling att påbörja sitt arbete. Det ska stödja kyrkan att alltmer effektivt verka för ‘rättvisans, fredens och skapelsens ovärderliga goda’ och visa en omsorg om ‘migranter, de som är i nöd, de sjuka, de uteslutna och marginaliserade, de fängslade och arbetsläsa, liksom de som är offer för väpnade konflikter, naturkatastrofer, och alla de som är underkastade olika former av slaveri och tortyr.’ Hur blygsamt varje sådant svar än är så hjälper det att bygga en värld som är fri från våld, och är ett första steg mot rättvisa och fred.”

—

”Må vi under 2017 i bön och handling hängivet förjaga allt våld från våra hjärtan, vare sig det är fråga om ord eller handlingar, och bli ickevåldsmänniskor och så bygga gemenskaper av ickevåld som verkligen bryr sig om vårt gemensamma hem. ‘Ingenting är omöjligt om vi i bön vänder oss till Gud. Alla, var och en, kan bli en fredens hantverkare.‘”

[Hela dokumentet här på svenska, Justitia et Pax hemsida]

Påve Franciskus vid Jordanfloden där Johannes döparen verkade.