Kyrkans finns i världen för att vittna om Evangeliet: Frälsningen genom Guds son Jesus Kristus.Evangeliet är till sin natur sådant att det endast kan tas emot av ett fritt och öppet hjärta. Att sprida tron med tvång är en perversion, inte desto mindre har det ofta skett och det går alltid i slutändan lika illa. Förutom att tro och förnuft hör ihop var en av poängerna i Benedikt XVI’s berömda Regensburgföreläsning 2006  att kristen tro aldrig får utbredas med våld.

Stefan Swärd i Världen idag:

”Väckelsepionjärerna på 1800-talet insåg att det inte räcker med en officiell kyrka och statskyrkokristendom. Det behövs också hjärtats tro. Man insåg att det inte räcker med obligatorisk tillhörighet till en kyrka, om inte kärleken till Kristus finns där, liksom det nya livets omvandlande kraft. Annars blir kristendomen bara en karikatyr av något äkta.”

Påve Franciskus i en intervju i La Croix:

Europe has Christian roots and it is Christianity’s responsibility to water those roots. But this must be done in a spirit of service as in the washing of the feet. Christianity’s duty to Europe is one of service. As Erich Przywara, the great master of Romano Guardini and Hans Urs von Balthasar, teaches us, Christianity’s contribution to a culture is that of Christ in the washing of the feet. In other words, service and the gift of life. It must not become a colonial enterprise...

States must be secular. Confessional states end badly. That goes against the grain of History. I believe that a version of laicity accompanied by a solid law guaranteeing religious freedom offers a framework for going forward. We are all equal as sons (and daughters) of God and with our personal dignity. However, everyone must have the freedom to externalize his or her own faith. If a Muslim woman wishes to wear a veil, she must be able to do so. Similarly, if a Catholic wishes to wear a cross. People must be free to profess their faith at the heart of their own culture not merely at its margins.

The modest critique that I would address to France in this regard is that it exaggerates laicity. This arises from a way of considering religions as sub-cultures rather than as fully-fledged cultures in their own right. I fear that this approach, which is understandable as part of the heritage of the Enlightenment, continues to exist. France needs to take a step forward on this issue in order to accept that openness to transcendence is a right for everyone.

Det tycks utkristallisera sig finns två två olika sätt att förkunna evangeliet och vittna om kristen tro i världen:

1. Monolog: Kyrkan mot världen. Din syn på dig själv: Du vet bäst och är moraliskt överlägsen. Synen på de andra: Vilseförda, behöver korrigeras.
2. Dialog. Att dela medmänniskornas vardag. Vittna med mitt liv genom dialog med medmänniskan. Synen på dig själv: Du har funnit en skatt, men du är medveten om att du bär den i lerkärl och att du är bristfällig. Synen på andra: Ni delar samma liv, det finns nedlagt samma längtan efter kärlek och sanning i dem som hos dig.

Jag talar nu principiellt, jag ger mig inte in på att bedöma enskilda människor utifrån detta, men jag tror de flesta har en intiutiv uppfattning om vilken som är den rätta hållningen och hur man själv förhåller sig till de två tempelbesökarna i Jesus liknelse om om farisen och tullindrivaren. Jag tror de flesta också har en intuitiv omedelbar upplevelse av hur de uppfattar andra, personer, församlingar, institutioner, även stater, i förhållande till dessa två, även om man är medveten om att man kan ha fel i sitt första intryck.

När man lyssnar på människor som är kritiska till kyrkan är det ofta så att de uppfattar kyrkans representanter som att de ofta agerar enligt (1) men att deras ideal och önskan är (2).

Vad säger Kyrkan själv i sina officiella dokument. Om vi studerar Andra Vatikankonciliets pastoralkonstitution Gaudium et Spes är svaret ganska tydligt:

”De glädjeämnen och förhoppningar, den bedrövelse och ångest, som fyller vår tids människor, i synnerhet de fattiga och alla dem som lider, är också Kristi lärjungars glädjeämnen och förhoppningar, bedrövelse och ångest, och det finns intet äkta mänskligt som ej väcker genklang i deras hjärtan” (GS 1)

Jag tror de flesta som lärt känna påve Franciskus också uppfattar att han i sin pastorala hållning i mycket hög grad utstrålar denna grundhållning och att citatet från intervjun i La Croix ovan är representativt för honom.

Påve Franciskus vill i sin apostoliska uppmaning Evangeliets glädje (Evangelii Gaudium) uppmuntra de kristna till en förnyad evangelisatorisk iver. Han skriver: ”Glädjen över evangeliet fyller alla som möter Jesus både i hjärtat och i det liv de lever, De som tar emot hans inbjudan till frälsning befrias från synd, sorg, själslig tomhet och ensamhet. Med Kristus föds glädjen ständigt på nytt. I denna uppmaning vill jag uppmuntra de kristtrogna att med sin inre glädje börja på ett nytt kapitel i evangelisationen. Samtidigt vill jag visa på nya vägar för Kyrkans resa under de år som ligger framför oss”. För Franciskus finns det ett oskiljbart band mellan den kristna tron och omsorgen om de fattiga. Han anför: … ”jag föredrar hellre en Kyrka med blåmärken, som har värk och blivit smutsig, därför att den har varit ute på gatorna, än en Kyrka som mår dåligt därför att den sitter instängd och hänger fast vid sin egen säkerhet”. Påven inskärper i Evangelii Gaudium den kristna glädjen. Han skriver: Gläd er i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er. (jfr Fil 4:4) 160 sidor häftad. Översättning till svenska: Göran Fäldt.

Skall Kyrkan/kyrkorna nå ut med evangeliet idag måste man rannsaka sig och tänka hur man verkligen når människors hjärtan. Det innebär också att vi kristna slutar att konkurrera med varandra och istället samarbetar. Jag citerar slutligen Stefan Swärd igen:

”Den nya missionsvågen behöver också präglas av att olika kristna initiativ visar respekt för varandra. Samarbete och inte konkurrens bör prägla olika kristna missionsinitiativ i Sverige”.