Katolska kyrkan får inte släppa greppet om pedofiliproblematiken

Publicerat den 5 september, 2017 av Bengt Malmgren

Nyligen sändes Dokument utifrån-dokumentären Påven och pedofilerna på SvT. Dokumentären var välgjord, inte tendensiöst antikatolsk, utan försökte beskriva reella problem inom kyrkan. Dokumentären beskrev positivt det banbrytande arbete som påve Benedikt XVI gjorde att sätta fokus på problemen och införa regler för att komma till rätta med dem. Påven Franciskus skarpa fördömanden och uttalade intention om noll-tolerans har väckt hopp hos många av oss att nu är kyrkan på god väg att äntligen göra uppmed sin skamliga historia på detta område.

Påve Franciskus goda intention kan man inte betvivla, han säger inte saker som han inte menar. Han införde en brett sammansatt kommission för skydd av minderåriga där ledamöter som tidigare varit offer ingick, Peter Saunders och Marie Collins. Påven godkände också ett förslag från kommissionen till en tribunal som skulle hantera biskoparnas agerande och underlåtenhet att handla. Det finns biskopar som bevisligen känt till pågående övergrepp i sina stift men inte vidtagit tillräckliga åtgärder för att stoppa det och som sitter kvar på sina poster.

Men nu har båda delegaterna som representerade offren slutat i kommissionen, Peter Saunders blev suspenderad och Marie Collins hoppade av med motiveringen att det går alldeles för trögt och det finns ett motstånd mot förändring, och hon ville inte längre vara en gisslan som gav legitimitet åt något som inte fungerar.  Tribunalen som Franciskus godkände har inte blivit av, på grund av motstånd inom kurian säger en del, men kanske är det inte så enkelt, kanske handlar det också om språkförbistring och missförstånd från dem som inte är insatta i hur departementen i Vatikanen fungerar. Tänkte man att de funktioner som efterfrågades lika gärna kunde lösas inom ramen för de redan befintliga departementens resurser? Låt oss vila på hanen med domen över detta och under tiden ta del av denna artikel i Crux från 8 mars 2017: The mysterious case of the missing Vatican tribunal.

Skall kyrkan vinna full trovärdighet i sin utfästelse om nolltolerans för sexuella övergrepp är det viktigt att också cheferna, dvs biskoparna, inte bara förövarna ställs till svars. Detta är ett steg som behövs för att fullfölja arbetet med att förebygga sexuella övergrepp inom kyrkan, och här skulle den föreslagna tribunalen kunna spela en viktig roll. Det återstår att se hur detta utvecklar sig.

Dokumentären, som byggde på material som tidigare var känt och som bl.a. skrivits om i DN visar att det inte räckte med de regler som Benedikt XVI föreskrev, bl.a. att varje stift skall ha en handlingsplan för hur man förebygger sexuella övergrepp och att det finns en skyldighet att rätta sig efter varje lands lagar, t.ex. genom att polisanmäla övergrepp.

Av dokumentären framgår att fortfarande kan präster som gjort övergrepp flyttas runt så att nya barn utsätts för fara, och framförallt att det bland prästkolleger och överordnade finns en plågsam låt gå-mentalitet, som om man ser på pedofiliövergreppen som något inte så allvarligt, och att man är mera mån om prästerna och deras rykte än att skydda offren. Även om den bild som framställs i filmen inte gäller generellt i hela kyrkan, så är det tillräckligt allvarligt att det fungerar så i dessa fall som beskrivs,  och det vittnar om en kultur som lever kvar och som det fortfarande måste ägnas mycket kraft åt att tvätta bort.

I Stockholms katolska stift har man arbetat aktivt med dessa problem sedan snart 20 år. Jag var själv med i en ekumenisk arbetsgrupp och 2003 publicerade SKR  skriften Ekumeniska riktlinjer för sexuella övergrepp i kyrkliga miljöer.

Sedan pedofiliproblematiken i hela dess vidd blivit uppenbar i Katolska kyrkan har man i enlighet med påve Benedikts påbud tagit fram egna lokala riktlinjer för det katolska stiftet. [Om det kan du läsa mera här].

affischsthlmkat

I varje lokal i Katolska kyrkan i Sverige där det vistas barn och ungdomar skall det finnas ett tydligt uppsatt anslag med information vart man kan vända sig. Där anges kontaktpersoner inom stiftet, både manliga och kvinnliga, där finns också ett telefonnummer till BRIS. På stiftets hemsida kan man ladda ner aktuell affisch.

Stiftet har också anordnat utbildning för all personal, och man har utgivit en folder, Med Barnens Trygghet i Fokus där stiftets policy förklaras och råd och riktlinjer finns hur man skall förfara vid misstanke om övergrepp.

Jag tror Stockholms katolska stift ligger ganska mycket i framkant när det gäller att tillämpa de regler som påve Benedikt införde, och på senare år känner åtminstone inte jag till något aktuellt fall. Även tidigare fanns inte så många kända fall av sexuella övergrepp i Katolska kyrkan i Sverige, de rapporterade kan räknas på ena handens fingrar, det sista på 1960-talet. Men det kan ju också finnas ett mörkertal, det kan vi inte med säkerhet veta.

Det behöver inte innebära att allt är frid och fröjd i Katolska kyrkan i Sverige. Handlingsplaner, goda intentioner och beslut från ledningen är inte allt. Det gäller också att det sjunker in i organisationen, att grundvärderingar delas och riktlinjer accepteras och följs av dem som jobbar. Där har jag hört lite olika attityder mellan skål och vägg. Några fnyser och säger att det där är överdrivet, det där gör man bara för att formellt tillfredsställa dem som har ögonen på oss. Men majoriteten av medarbetarna i Katolska kyrkan i Sverige stödjer det hela. Det finns många stift och institutioner ute i världen som också fungerar mycket bra. Sedan finns det de som är sämre, där trögheten och motståndet mot förändring är stort och där ledning och chefer inte ens är motiverade att ta problemet på allvar, med resultat att pedofiler kan hållas om ryggen och fortsätta verka under radarn så att fler barn drabbas.

Under Benedikts tid togs krafttag mot pedofilin. Förövare avkragades och lagfördes, det förordnades om rejäla grundregler för stiften. Man kan tycka att Franciskus har ärvt en ganska bra situation med det uppstädningsarbete hans föregångare gjort. Varför är det då nu så svårt att gå vidare med att ta itu med de försumliga biskoparna? Kan det vara så att Benedikt som sträng moralteolog hade lättare att ta itu med sådant än Franciskus som betonar kärlek, förlåtelse, barmhärtighet?

Jag tror inte på en sådan förklaring, därför att Franciskus har också kunnat visa sig som en hårdför administratör som inte är rädd för att ta itu med sådant som kräver omorganisation och att avsätta personer från deras poster, t.ex i omorganisation av kurian och kardinalsrådet med 8 kardinaler han inrättade samt att han  tagit itu med Vatikanens finanser. Och i hans jultal till kardinalerna 2014 är han mycket uppriktig i sin kritik på ett sätt som kanske chockade många.  Istället för att beskriva allt bra man uträttat beskrev han 15 olika områden där förbättring behövs. Talet var en inbjudan till kollektiv bot och samvetsrannsakan.

Franciskus förstår mycket väl det naiva i att låta missriktad barmhärtighet gå före rätt när tredje person är involverad och det gäller att skydda våra minsta och mest sårbara, skyddslösa barn som dessutom ser upp till och sätter sin tillit till prästerna.

Det har funnits mycket maktmissbruk och missförhållanden inom Katolska kyrkan och oförmåga att se bortom den egna makten, skyddandet av pedofiliprästerna är sammanvävt med allt detta. Franciskus har redan tagit itu med mycket av detta, men det handlar om en kultur som sitter i väggarna och förändring stöter på mycket motstånd, det vet vi alla.

Jag tror Franciskus hade hoppats på att de direktiv han givit och de arbetsgrupper han satt igång för fortsatt uppstädning av pedofiliproblemen skulle rulla på utan problem, han har själv så många tåtar att dra i redan. Men kanske kommer han att inse att den uppkomna situationen kräver hans personliga engagemang för att hantera motståndet, eller kanske rör det sig om delvis motstånd, delvis missförstånd, vad det än är måste det hanteras. Annars är risken att nästa påve får ärva problemet som en riktig långbänk.

Samtidigt som vi förfäras av hur mycket som finns kvar att göra gäller det att hålla huvudet kallt. Egentligen är det inte förvånande att problemen inte försvunnit i en handvändning. Gammal kultur rensas inte ut så lätt. Att det finns bakslag förringar inte det arbete som Benedikt XVI gjorde eller de program som införts i olika stift världen över, exemplifierat med Stockholms stift härovan, eller den klara moraliska kurs påve Franciskus stakat ut. Allt detta gör att Katolska kyrkan långtifrån står på ruta noll.

Ödmjukt får vi tillsammans med påve Franciskus arbeta i samverkan med alla människor av god vilja. Det är inte Katolska kyrkan mot resten av världen.  Jag är glad att kardinal Anders Arborelius berörde pedofiliproblemen i sitt Sommar-program i P1. Han medgav att det funnits en sorglig tendens inom kyrkan att titta bort, lägga locket på och skjuta allt under mattan. Medierna har fått agera som Guds röst, som varnar till omvändelse, till genomlysning, till strängare krav på en skyddad miljö för barn och unga, och för dom och straff för de skyldiga, sade han.

anders_arborelius

 

 

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , | 23 kommentarer

Påven: Församlingar skall nå ut, vara i kontakt med folket och samhället – inte bara vara enkla kontor

Publicerat den 3 september, 2017 av Bengt Malmgren

Påvens böneintention för septemberr är missonerande församlingar som når ut, är öppna mot samhället och räcker en hjälpande hand åt de mest behövande.

 

Påven säger:

”Församlingar måste vara i kontakt med hemmen, med människornas liv, med samhällslivet. De måste vara platser där dörren alltid är öppen för att kunna gå ut mot andra. Och det är viktigt att detta att gå andra till mötes klart och tydligt visar och  erbjuder tron. Dörrarna måste öppnas så att Jesus kan gå ut med hela sitt glädjerika budskap….
Låt oss be för våra församlingar, att de inte bara är enkla kontor, utan att de är besjälade av en missionsanda, och så är platser där tron kommuniceras, och välgörenheten är markant.”

Påve Franciskus är mycket angelägen att engagera katolikerna att verkligen ta sin tro på allvar och göra skillnad i samhällslivet, ej bara bevaka sina intressen och bygga murar mot människorna utanför. Bekant är påvens liknelse att Kyrkan skall vara mer ett fältsjukhus än en borg.

En ny bok om Katolska kyrkans sociallära DOCAT har producerats av samma team som gjorde YOUCAT, den katolska ungdomskatekesen som blev färdig till Världsungdomsdagen i Madrid 2011.

popedocat

I DOCAT skriver påven ett förord där han vädjar till ungdomarna och visar hur mycket han hoppas på dem. Han vädjar till ungdomarna att inte bara diskutera socialläran utan DO IT.

”Kära unga vänner! Det är bara hjärtats omvändelse som kan göra vår värld, som är full av terror och våld, mera människovänlig. Och det innebär tålamod, rättvisa, klokhet, dialog, integritet, solidaritet med offren, de behövande, och de fattigaste; gränslös hängivenhet, kärlek ända till döds för den andres skull. När ni fått en ganska djup förståelse för detta, kan ni förändra världen som hängivna kristna…

—

När jag nu inbjuder er alla till att lära känna Kyrkans sociallära, drömmer jag inte bara om grupper som sitter under träd och diskuterar den. .. Min dröm gäller något större:

Jag önskar att jag hade en million unga kristna eller, ännu bättre, en hel generation, som är levande exempel på socialläran för sina samtida. Det enda som kan förändra världen är människor som med Jesus ägnar sig åt den, som tillsammans med honom går från utkanterna och ända in till mitten av smutsen. Gå in i politiken, också, och kämpa för rättvisa och människans värdighet, i synnerhet för de fattigaste bland de fattiga. Ni är alla Kyrkan. Se alltså till att denna Kyrkan omvandlas, att hon lever… ”

O arma värld. Måtte påvens vädjan bli verklighet. Är det fler än jag som ofta upplever kyrkor och samfund som cementerade block där det är stort avstånd mellan vad man säger sig vara, vad man berömmer sig av och hur det verkligen är?

Samma drivkraft känns igen i många frikyrkor . När man läser spalterna i Världen idag och Dagen talas ofta om församlingsbyggande och kyrkor som skall nå ut till människorna och verkligen vara evangeliserande. I Svenska kyrkan finns många som ger uttryck för samma sak, och många ger uttryck för samma problem som vi ofta upplever i Katolska kyrkan: att församlingarna mer liknar  administrativa kontor än levande evangeliserande gemenskaper.  Den gemensamma vision vi har om en levande missionerande församling bör vi kristna samverka kring, lyssna till vad Anden säger till församlingrna idag, inte konkurrera utan lära av varandra. För vi vet: Kyrkan är en enda och alla döpta tillhör den. Guds barn skall samverka.

 

[Mer om DOCAT på Catholica förlags hemsida]

Publicerat i Katolska kyrkan, Samhälle | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Vi har det så bra i Rinkeby och Tensta… (och på Södermalm)

Publicerat den 1 september, 2017 av Bengt Malmgren

rinkebytenstatweetEfter mitt sista inlägg om reaktionen från stockholmspolitiker angående norska integrationsministerns besök i Rinkeby fick jag en twitterrespons från Gunnar Engblom som gjorde mig uppmärksam på hans band Guran Gurans musikvideo inspelad i år med den 30 år gamla låten Vi har det så bra i Rinkeby och Tensta. Gunnar var på 1980-talet punkare och spelade i tunnelbanan, men sedan 20 år tillbaka bosatt i Peru. Nu är han i Stockholm för att lansera en CD som innehåller den aktuella låten samt ett antal flera: Guran Guran – osannolik historia och succé efter 30 år.

När texten skrevs för 30 år sedan var det nog med glimten i ögat, problematiken fanns redan då, men miljön var nog då betydligt mera idyllisk än idag. Jag tror nog jag såg Gunnar någon gång då och då när han spelade på tunnelbanans perronger och i vagnarna. Det är väldigt roligt att han är tillbaka.Det är märkligt hur låten idag har högsta aktualitet i en situation som är betydligt mera laddad. Jag gillar låten skarpt, det är nästan så man får lust att flytta till Rinkeby. Låten duckar inte för problemen men sprider med humor och glädje en gemenskap som alla kan dela och uppmuntrar de lokalboende att ta makt över sin situation. Även för 30 år sedan fanns fenomenet att ”inga svennar vill flytta hit”, samt spänningen mellan Stadshuset och lokaldemokratin.

Även om läget är tyngre och allvarligare nu än för 30 år sedan, så finns många som trivs i Rinkeby och Tensta och som kan identifiera sig med Gunnars glada sång. Vi behöver galghumor samt hitta vägar att övervinna vår rädsla och att i lokalsamhällena ta ansvar för vår situation. Politikerna i Stadshuset kommer inte att kunna göra hela jobbet.

Men vi behöver också hitta effektiva sätt att hantera problemen och återställa trygghet på gator och torg. Det gör vi inte genom att förneka dem eller sopa dem under mattan bara för att det är SD eller en norsk minister som sätter ord på dem. Vi behöver civilkurage och mod att kunna vittna mot de kriminella gäng som förpestar tillvaron.

För det en annan situation idag än för 30 år sedan, läget är mera kritiskt. Då gick det att leva i idyllens bubbla, så inte längre. Problemen gäller inte bara förorterna utan har flyttat in även till stadskärnan. Ett parallellsamhälle av gatubarn på Södermalm är ett växande problem, som polis och socialtjänst säger är mycket svårt att hantera. I dagarna hade vi en knivattack mot en polis på Medborgarplatsen. Vi som har välbetalda jobb, kan köpa dyra bostadsrätter och åtnjuter föräldraledighet och andra förmåner och kan njuta av vår latte på en av Söders många trevliga uteserveringar vill kanske inte se det och tänker att det ordnar sig och någon annan löser det åt oss till slut. Men så enkelt är det inte. Alla har ett ansvar att visa civilkurage, ta hand om varandra och med insiktsfull realism bidra till att bygga uppsamhällsgemenskapen.

Fyra ledord tycker jag kan vara nyttiga att orientera sig efter:

  • Personalitet – Den mänskliga personens värdighet, alla människors lika värde
  • Det allmänna bästa – måste vi alltid ha för ögonen, motsats är egoism på individ o gruppnivå
  • Subsidiaritet – familjen, lokalsamhället, lös problemen på lägsta möjliga effektiva nivå
  • Solidaritet – både som social princip och moralisk dygd på det personliga planet

Sedan vet vi att vi lever i en söndrad värld, som enskild människa och även som nation måste vi realistiskt förhålla oss till det faktum att vi inte kan lösa alla världens problem på egen hand. Att uthärda spänningen mellan vad vi vill göra och vad vi kan hör till den mänskliga existensens grundvillkor. Det är kärlek att vara realist och samtidigt bevara hoppet.

 

himmelsljus

 

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt , , | Lämna en kommentar

Om SD, norrmän och politiker som hellre är stora i orden än att se verkligheten

Publicerat den 31 augusti, 2017 av Bengt Malmgren

Sista tidens debatt efter moderatledarens avgång och förhållningssättet till Sverigedemokraterna har om man läser mellan raderna varit klargörande. Jag har själv kommenterat den på sociala media,  men eftersom jag inte svartvitt accepterat mantrat ”Stäng dörren för SD”, så har en del tolkat det som att jag närmat mig dem. Så är inte fallet.

Jag menar att SD i Sverige idag är ett komplext fenomen som man måste förhålla sig till. Framförallt måste man förhålla sig till den väljaropinion på just nu kring 18% som väljer att ge partiet sitt stöd.

Nynazism och vit makt-rörelse är ett annat fenomen att förhålla sig till. Det är odemokratiska människoföraktande rörelser som vi måste ta avstånd från. Dessa är inte identiska med SD.

Däremot är det sant att SD uppstod i historisk närtid i sådana kretsar. SD har under senare tid velat tvätta av sig det arvet, men helt har man inte lyckats. Är du främlingsfientlig i Sverige idag, så är nog SD det parti som ligger dig närmast, och med jämna mellanrum får vi från förtroendevalda i partiet höra plumpa främlingsfientliga uttalanden. Det finns också funktionärer som ideologiskt ger uttryck för antidemokratiska och fascistiska idéer. Helt klart har partiet en väg att gå ännu innan de gjort sig av med detta.

Samtidigt finns det mängder av väljare och politiker som gjort bedömningen att ge partiet sitt stöd och verka inom det för att man adresserar reella problem i det svenska samhället. Dessa personer som kommer från andra partier tidigare har inte blivit mera ”bruna” eller främlingsfientliga för att de gått med i SD. I demokratisk anda har de bedömt att de bäst tjänar samhället genom sitt politiska engagemang i det sammanhanget. Det får man ha respekt för.

Verkligheten är mera komplex än att bara ta ställning till ”stäng dörren för SD” eller inte. Många moderata politiker har fått frågan om förhållandet till SD eftersom AKB ansågs ha ”öppnat dörren” för dem. De flesta svarar att de tycker AKB blivit misstolkad. Jag uppfattar att det finns en bred samsyn hos Moderaterna samt även inom Alliansen att man ej skall samarbeta med SD genom överenskommelser att ingå i regeringsunderlag, typ som S har med V idag, vilket inte är detsamma som att inte tala med dem. En minoritetsregering som använder hoppande majoritet måste kunna ta stöd från alla partier, S, Mp, V såväl som SD.

De flesta bedömare med undantag av vissa längst till vänster säger inte att SD är ett rasistiskt parti idag. Det finns heller ingen enighet bland experterna om att så skulle vara fallet. Olika personer ger olika skäl till varför man inte vill samverka. Mikael Odenberg talar om politiska sakskäl. Jan Björklund motiverat det med att partiet i historisk närtid haft rasistiska rötter och inte är tillförlitligt i det avseendet ännu.

Min kritik av den ensidiga fokuseringen på om man skall stänga dörren för SD eller inte handlar inte om att jag vill ta SD i försvar, utan på att jag tycker det är en fokusering som gör att man lämnar problemformuleringsinitiativet till SD som i godan ro kan se på när de andra partierna strider om formfrågor.

Integrationen och utanförskapet i samhället som skapats i våra förorter är en av de viktigaste frågorna för Sveriges framtid. Både Centerpartiets och Liberalernas partiledare har framhållit detta i intervjuer senaste tiden vilket är bra. Men det finns hos många av våra politiker en ovilja att gå på djupet och erkänna dessa problem. Istället målar man upp en skön bild av Sverige, det finns visserligen problem, men vi har planer och samarbete och projekt som löper på. Risken för bildandet av alternativsamhällen och laglösa miljöer i våra förorter har forskare varnat för under lång tid. Fryshusets Anders Carlberg var en av dem som såg vad som höll på att hända. Men ingen lyssnade.

I Uppdrag gransknings reportage från Biskopsgården framgick hur man hellre lever på önsketänkanden än att på djupet analysera problemen och kvalitetssäkra de projekt man håller på med.

Kommer så SD och formulerar problemen istället så blir det en nagel i ögat som gör att ännu mer försöker släta över och förneka. Inte heller skall norska politiker få komma hit och berätta för oss hur det ser ut. Hur känsligt det är framgick med all tydlighet då Fritzon i nyss ställde in ett möte med sin norska kollega Listhaug, Finansborgarrådet Karin Wanngård tog till brösttoner och krävde en ursäkt av Listhaug till stockholmarna, och en lokalpolitiker från Rinkeby protesterade i ett debattinlägg i AB och förklarade hur bra och tryggd det minsann är där.

Jag tycker denna polemik börjar bli alltmera tröttsam och minskar förtroendet för politikerna. Sluta att tjafsa om vi skall kalla det no-go zoner eller särskilt utsatta områden och fokusera på verkligheten istället. Det är min förhoppning inför den kommande valrörelsen att vi får en debatt om reella problem och hur politikerna vill lösa det istället för polemik och positionering i frågor som ligger vid sidan om.

 

slokandeflagga

En slokande flagga på Sergels torg som borgarrådet Mogert som en ljusets ängel för den fria konsten försvarade i debatt med Erik Slottner (aktuellt 30 aug). Konstnärer är vår tids hovnarrar. Kanske säger detta konstverk mer om de styrande i Stockholms stadshus än deras höga retoriska svansföring.

 

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt | 12 kommentarer

Mantrat ”Vi måste stänga dörren för Sverigedemokraterna” räcker inte för att stoppa nynazismen

Publicerat den 28 augusti, 2017 av Bengt Malmgren

Människan är en gruppvarelse och kan under gruppens tryck förmås till de mest vidriga händelser. William Golding skildrar i romanen Flugornas herre ett skräckexempel, tyvärr nog inte orealistiskt, på hur det kan gå. Men vi ser det också i mobbing på våra skolgårdar och i arbetslivet, eller i folkmord som upprepas med jämna mellanrum under historien. Då någon förra året vid ett opinionsmöte på Sergels torg skanderade ”död åt de armeniska hundarna” kände vi en iskall vind av reminiscenser från Armeniska folkmordet 1905 som den turkiske maffiabossen inte vill erkänna, och en aning om att det är inte uteslutet att sådant kan hända igen.

Det finns alltid politiska ledare i historien som inte drar sig för att utnyttja och piska på dessa grupprocesser för egen fördel. Adolf Hitler är inte unik, även om kvantiteten och omfattningen av de grymheter han åstadkom var i särklass. Efter kriget sade man ”aldrig mer”, men det visade sig vara en from förhoppning. Slaktandet och fördrivandet har fortsatt. Röda khmererna i Kambodja, Rwanda 1994, Srebrenica 1995, kristna i Mellanöstern….

Nynazistiska och antisemitiska grupper, om än små börjar bli mer aktiva igen, som i Charlottesville och demonstrationer av Nordiska motståndsrörelsen här i Sverige som våra grundlagar gör att vi inte kan stoppa.  Sådana grupper som inte är främmande för att bruka våld, vill omstörta vårt demokratiska system och gör skillnad på människor måste vi på alla sätt motarbeta. Det gör vi:

  •  genom att börja med oss själva, genomskåda vår egen benägenhet att hänga med i mobben och eftersträva civilkurage och moralisk resning
  • genom att själva inte tillämpa deras metoder, själva använda det civiliserade anständiga samtalet som grund för vår samvaro, t.ex. alla demokratiskt invalda partier i Sveriges riksdag emellan
  • vara medvetna om värdet av vårt demokratiska system och de grundvärderingar det vilar på samt inse att det ständigt måste försvaras på nytt

Samhällets demokratiska värdegrund är det viktigaste vi har att försvara. Ofta är vi alltför omedveten om den och tar det Europa och Västerlandet har uppnått för givet. I en artikel om det viktiga året 1918 då även kvinnor fick rösträtt i Sverige skriver Per T Ohlsson:

Numera är det nog inte många som reflekterar över hur utdragen och hård rösträttsstriden var. Demokratin tas för given. Den historiska erfarenheten visar emellertid att detta är en riskabel attityd. Demokrati är inte något färdigt samhällsbygge, utan en process, driven av medborgarnas gemensamma vilja. Processen kan vara seg och kaotisk och kräver ibland långtgående kompromisser mellan till synes oförenliga ståndpunkter, men alternativen är förfärande. Därför är det officiella Sveriges inställning till demokratins förestående hundraårsjubileum så förbluffande i sitt loja ointresse.

 

Skillnaden går här inte mellan vänster och höger, radikal och konservativ, inte heller mellan SD och övriga partier.

Var går då skillnaden? Jag tycker Björn Wiman beskrev det mycket bra i sin krönika i DN kultur i söndags: Anti-rutan som har uppstått i vårt samhälle, först på sociala media där vi kan ta skepnaden av nättroll och skriva de mest förfärliga saker om varandra som vi aldrig skulle våga mellan fyra ögon, hot, trakasserier men som vi ser också flyttar ut på gator och torg. Den materialiserades på Medborgarplatsen nyss då en grupp kallad Stå upp för Sverige fått demonstrationstillstånd. Enligt reportage i DN ropade eller skanderade man  glåpord som ”De ska ut ur landet, jävla parasiter!, Hoppas ni blir våldtagna som djur!, Ut med packet! Inga afghaner på våra gator!”

Wiman skriver:

Denna ”anti-ruta” omfattar inte bara rasisterna på Medborgarplatsen eller nätets ökända hatforum, utan är på väg att växa sig allt större. I en tid då alla spärrar släpper och alla tabun försvinner riskerar den snart att omfatta hela det offentliga rummet. Skylten utanför vår tids nya ”anti-ruta” påbjuder en total avsaknad av anständighet och polityr – när man träder in i den slipper man vara ”god”; man kan tillåta sig allt som tidigare var förbjudet, ja till och med stoltsera med det. Utan att skämmas kan man, som den moderata riksdagsledamoten Hanif Bali, skriva att man bör låta människor ”strejka ihjäl sig” eller, som USA:s president Donald Trump, gå till aggressivt angrepp mot journalister samtidigt som man försvarar nazister.
Men man kan också – som en övervägande majoritet av alla människor – välja att upprätthålla anständighetens gränser och stå kvar utanför. Historikern Timothy Snyder citerade i veckans DN den polska Nobelpristagaren Wislawa Szymborska: ”Vi vet vilka vi är först när vi har blivit prövade.”

Skillnaden går mellan de medborgare som har anständighet nog att hålla sig utanför rutan och de som låter sig dras med in i rutan. Men det räcker inte med att bara hålla sig utanför. Moralisk resning innebär också att säga stopp, ställa upp för den som blir mobbad och inte bara passivt se på. Där har vi många förebilder i historiens hjältar som  till och med med martyriet som följd står upp för rättfärdighet och rätt. Sofie Scholl, Helder Camara, de koptiska martyrerna som avrättades av IS och många många fler som är välkända för er alla och som jag inte behöver nämna här.

 

21koptiskamartyrer

21 kristna martyrer som halshöggs av IS i Libyen (minnesdag 15 februari)

 

Som ledare har man ett särskilt ansvar, och där finns alla dessa kategorier representerade. Det finns ledare och statsmän som modigt höjer sig över kortsiktiga hänsyn och försöker ena nationerna och försvarar människovärdet, rättssamhället och demokratins grundprinciper.  Sedan finns det de som inte uppviglar eller står på mobbarnas sida men som har mycket lite kurage att säga ifrån. Slutligen finns det de ledare som hänsynslöst utnyttjar de mobbande grupprocesserna för att vinna egna syften vilket spelar de nynazistiska, rasistiska och antisemitiska strömningarna i händerna. Har man väl slagit in på hatet och mobbningens väg förlorar man snabbt sin moraliska kompass och kan gå från det illa nog till det värre.

Det är för att urskilja vad som är vad i detta, både i våra partier och olika grupper och inom oss själva vill jag betona vikten av det goda samtalet. Det räcker inte med besvärjelser eller jag skulle säga floskler av typ ”Stäng dörren för Sverigedemokraterna”, för det gör oss inte ett dugg bättre på att urskilja det goda från det onda.

De flesta har nog som jag träffat sverigedemokrater, både väljare och politiker som uppriktigt inte hyser rasistiska eller  nynazistiska ideer och menar att deras parti idag inget har med det att göra, utan endast har ideer kring hur många invandrare ett land har möjlighet att ta emot, ideer som tidigare var tabu, men som nu är fullt accepterat att diskutera inom de flesta partier. De kliver inte in i anti-rutan. Det är klart att vi skall tala med alla dessa människor som också finns i riksdagen.  Och omvänt: Det finns bra mycket antisemitism, korruption och mobbingtendenser också inom övriga partier utanför SD. Att vara mot SD kan skymma sikten för att ta itu med det.

Det goda samtalet leder bra mycket längre än stängda dörrar och är också effektivare för att skilja ut och avslöja antidemokratiska och rasistiska idéer. Sådana finns inom SD och man har fortfarande mycket att göra upp med inom de egna leden om man vill vara ett demokratiskt parti, vilket man säger sig vilja vara.

——————————————————

Läs också nyblivna amerikanska medborgaren, den katolska nunnan moder Olga Yaqob: To my American family: Let us build a bridge

“Love is the ultimate force that makes for the saving choice of life and good against the damning choice of death and evil. Therefore the first hope in our inventory must be the hope that love is going to have the last word.”

Martin Luther King

 

“Peace can only be achieved by understanding.”

Albert Einstein

 

“No peace without justice; no justice without forgiveness.”

St Johannes Paulus II

 

 

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt , , , | 3 kommentarer

Vanlig mänsklig anständighet att tala med alla riksdagspartier

Publicerat den 26 augusti, 2017 av Bengt Malmgren

Jag har aldrig förstått det upphaussade läget kring Sverigedemokraterna och huruvuda man skall samtala med dem eller inte. Jag har inte heller förstått drevet mot Anna Kindberg Batra och anklagelsen om otydlighet i hur man skall hantera SD.  Självklart gäller samma regler för mellanmänsklig  kontakt då man möter partiets företrädare i Riksdagens korridorer som för alla andra, och samma regler också då man strävar att agera konstruktivt i ett knepigt parlamentariskt läge. Det är inte samma sak som närmare samarbete.

Stäng dörren för SD säger Björklund. Ja, men den är ju redan öppen genom att de finns i Riksdagen.

Jag vill inte sätta mig i en regering som är beroende av SD säger Annie Lööf. Ja men det är ju en realitet redan idag. Genom att SD är ett vågmästarparti, och sannolikt kommer att förbli så även i nästa val, så är det en realitet att hantera, så enkelt är det.

Så länge övriga partier inte vill låtsas om det, så lämnar man scenen åt SD som tillåts dominera. Det känns ganska självdestruktivt, inte bara för det egna partiet, utan för hela den parlamentariska processen.

Det finns a priori inget A- och B-lag, de onda och de goda, i vår mänskliga gemenskap där partibeteckningen skiljer ut vem som hör till vilken sida. Vad som är ont och gott, vad som är rationell politik och inte utrannsakar vi i samtal, inte genom att i förväg klistra etiketter på varandra.

Ja, SD har nazistiska rötter, ja, det finns fortfarande en svans av djupt beklagliga existenser som hänger fast vid SD och hör till den grupp av människor som ger uttryck för rasistiska slagord på sociala media och i hatfyllda demonstrationer. Det skall vi ta avstånd från. Men de flesta av SD’s politiker och väljare är inte sådana, utan hyser värderingar och politiska åsikter som är fullt legitima och kunde höra hemma i vilket parti som helst. Det är ungefär det jag hört Anna Kindberg Batra säga, konstigare än så är det inte.

aytweet

Jag förstår att de rödgröna kämpar på alla sätt för att kleta brun färg på alla som vill samtala med SD, för de riskerar att förlora sin makt om Alliansen prövar att bilda regering med hoppande majoriteter som även innefattar SD. Men i själva verket är det så den nuvarande röd-gröna regeringen också gör.

Den som blir ny partiledare för M kommer förmodligen att agera lite mera reserverat mot SD än vad AKB gjorde för att lugna kritikerna, men i sak kommer inget att ändras i Moderaternas hållning till SD.

Jag tror SD idag inte utgör något reellt hot mot samhällsgemenskapen. Ett större hot är om demokratibärande partier är för klena i att positivt stå upp för demokratins värderingar och istället stirra sig blinda på yttre fiender och att kortsiktigt vinna väljarstöd. Att positivt stå upp för vårt demokratiska arv som sätter människovärdet i centrum är det som vaccinerar oss för kuppmakare som försöker ta över. Jag är betydligt mer rädd för oligarker som Erdogan, Kaczyński, Orban, och Putin som föraktar och utmanar de demokratiska systemen än för SD. Populistiska partier i hela Europa är på nedgång. Jag tror också Trumps dagar är räknade och att det demokratiska systemet i USA är stabilt nog att överleva honom.

Att kalla människor högerextremister eller försöka smeta brun färg på alla som på något sätt håller med om även högst rimliga idéer som SD framför är ett förhållningssätt man möter, särskilt från människor långt till vänster, men även från journalister, politiker och människor med hög position i samhället. Man bryr sig inte om att lyssna till vad människor faktiskt säger, utan har i förväg bestämt sig för att de hyser onda rasistiska eller högerextremistiska tankar. Man klarar inte att tala med och se sina motståndare i ögonen ens utanför debattscenen.

Ibland blir det rent konspiratoriskt så att dialog omöjliggörs. Ett typiskt exempel är Opinion live 17 aug där en person skrek högerextremism minst fem gånger åt Paula Bieler (SD) och Ann Heberlein (M). Ann Heberleins redogörelse av sin upplevelse av det som hände i kulisserna i anslutning till debatten ger en aning om hur klimatet kan vara ibland.  Ett annat exempel är den anspända Israel-debatten i Svenska kyrkan.

Kan vi inte samtala med varandra och respektera varandra som medmänniskor och skilja på sak och person, så får vi ett ganska jobbigt och orationellt klimat också i politiken. Gärna hård debatt och tuffa fighter, men skilj på sak och person och lyssna in vad som faktiskt sägs. Det ger klarhet och främjar både politisk samverkan och bidrar till att sanningen kommer fram och de verkligt skadliga idéerna avslöjas. Så fungerar svensk politisk debatt när den är som bäst, men när man kommer in på Sverigedemokraterna verkar allt bli som förbytt.

bengthängmatta

 

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt | 9 kommentarer

Att som vårdpersonal våga stå upp för människovärdet

Publicerat den 20 augusti, 2017 av Bengt Malmgren

När blir du en människa, ett mänskligt skyddsvärt subjekt och inte bara ett objekt för mitt godtycke? Vid befruktningen? Mycket tidigt under embryonalfasen? Vid din möjlighet att överleva utanför livmodern? Vid den tidpunkt jag väljer att anse dig viktig för mig?

Det mänskliga fostret utvecklas hela tiden, det är en kontinuerlig process och det finns ingen logiskt eller vetenskapligt fastlagd tidpunkt vi kan fastslå. Eftersom aborter är tillåtet måste vi ändå för praktiskt bruk fastslå en tidpunkt, och det är enligt svensk lag från och med 22:a graviditetsveckan.

I utredningen som föregick vår nuvarande abortlag talas om ”två skyddsvärda individer”, men eftersom abort inte kan undvikas eller förbjudas helt måste man hitta en juridiskt rimlig kompromiss. I Sverige idag innebär det att efter graviditetsvecka 22 är man ett barn, en människa med allt vad det innebär, inte bara etiskt och moraliskt, utan också att barnet åtnjuter ett juridiskt skydd med mänskliga rättigheter som ej får betraktas som ett objekt för andras godtycke.

Detta stämmer väl överens med många människors etiska intuition, många barnmorskor finner det svårt att handskas med sena aborter där fostret visar livstecken vid framfödseln. Som vi hört i den aktuella nyhetsrapporteringen sker det också av och till att ett foster/barn vid en sen abort föds fram levande efter att den juridiska gränsen passerats då man skall betraktas som människa.

norrmanbroddDebatten som följt på detta visar att vi är ute på ett sluttande plan när det gäller att slå vakt om människovärde och rätt till liv. I Holland har vi set en liknande utveckling i livets slutskede där indikationerna för dödshjälp utvidgas alltmer. Överläkaren Katarina Strand Brodd vid Mälarsjukhuset i Eskilstuna och överläkare Erik Normann vid Akademiska sjukhuset i Uppsala hör för mig till vardagslivets hjältar som vägrar att glida med på detta sluttande plan utan vågar stå upp för människolivets okränkbarhet och skyddsvärde genom att problematisera en situation som inte är tillfredsställande.

Annorlunda resonerar  överläk Andreas Herbst, ordf i Svensk förening för obstetrik och gynekologi.  Han menar eftersom man har beslutat om abort och eftersom det var moderns vilja att dess avkomma skulle dö, så är det en kränkning av hennes rätt att försöka rädda barnet. Jenny Strömstedt programledaren på TV 4 resonerar på liknande sätt när hon skriver att:

”…aborträtt måste vara baserad på helt andra värden än vid vilken vecka ett barn kan överleva med medicinsk hjälp utanför livmodern. Den enda konstanten i sammanhanget är faktiskt denna: Kvinnans rätt till sitt livsval i en fortfarande skrämmande patriarkal värld.”

Hur tänker Jenny då? Skall inte skyddet för mänskliga rättigheter gälla ens efter den tidpunkt då svensk lag fastslår att man är människa? Och vilken kvinnosyn har Jenny när hon skyller på en skrämmande och patriarkal värld för att dispensera kvinnor från att tänka själva och välja att bejaka den lag och rätt som gäller i samhället. Det är en förminskande kvinnosyn Jenny gör sig till tolk för, och för den delen också en nedvärderande syn på män, som om kvinnor vore helt i männens våld inte är kapabla att fatta självständiga moraliska beslut och stå för dem. En del kvinnor använder sin kapacitet och kraft på ett helt annat sätt än det Jenny förordar.

Torbjörn Tännsjö som i nyhetsinslaget på TV debatterade med Erik Norrman är i alla fall konsekvent. Enligt hans utilitaristiska grundfilosofi finns inget grundläggande människovärde att skydda, utan det är lyckomaximeringsprincipen som gäller. Det spelar då ingen roll om det är ett ofullgånget foster eller nyfött barn man tar död på. Om barnets potential att uppleva framtida lycka bedöms som låg och om dess liv dessutom står i vägen för andras lycka, så är det rätt att ta livet av det. I livets slutskede blir dödshjälp oproblematiskt enligt samma resonemang. Detta är dock inte den värdegrund jag uppfattar att vårt demokratiska samhälle och våra grundlagar vilar på. Torbjörn nämnde att aborträtten över huvud taget står på spel om man vill börja ge vård åt icke döda barn efter en sen abort. Jag antar att han menar att eftersom 22 graviditetsveckan är en godtyckligt satt gräns, så ökar risken för att man börjar reflektera att även foster i tidigare graviditet har ett människovärde. Vill man fortsätta att betrakta abort som en oproblematisk rättighet och inte vill veta av någon värdekonflikt, så är lyckomaximeringsfilosofin ett mera radikalt och ärligt alternativ.

I en debattartikel i DN kritiserar några läkare och en barnmorska från Karolinska universitetssjukhuset överläkarna Strand Brodd och Norrman för deras ställningstagande och är också kritiska till att Göran Ewerlöf, ordförande i Socialstyrelsens Rättsliga råd inte har något att invända mot att livsuppehållande behandling sätts in för ett barn som passerat 22:a graviditetsveckan och fötts levande efter en sen abort. Trots artikelns slutord att man ser fram mot en fortsatt debatt får jag en känsla att det mera handlar om att lägga locket på en sådan.

Läkarna hänvisar till att det vid sena aborter i allmänhet rör sig om svårt sjuka barn som har mycket små möjligheter att överleva. Det må så vara, och i så fall gäller att man kan fatta beslut om palliativ vård och avstå från att sätta in livsuppehållande åtgärder. Men som Erik Norrman säger, man kan inte a priori bestämma detta, utan det måste vara ett väl etiskt och medicinskt avvägt beslut i varje enskilt fall där också modern involveras. Detta är naturligtvis svårt då det gäller en akut situation där modern också befinner sig i kris och det är kanske omöjligt att i det akuta läget involvera modern. Då är det inte orimligt att läkarna i väntan på att situationen klarnar vårdar det framfödda levande barnet. Att det är svårt dispenserar oss inte från att fatta etiska beslut efter bästa förmåga, och det dispenserar inte läkarna från att betrakta modern som en kapabel person. Liknande svårigheter uppstår vid organtransplantation där man snabbt måste fråga anhöriga om att kunna använda en avliden persons organ.

Det är välgörande och bra att denna debatt förs, man bör absolut inte lägga locket på utan granska och fördjupa alla dimensioner, inklusive den dimensionen som rör människovärde och rätt till liv.  Det är viktigt att ett sådant samtal kan föras lugnt och sakligt utan att olika sidor diskvalificerar och misstänkliggör varandra. Samtalet bör involvera samhällets hela mångkulturella bredd, det är viktigt att alla kan deltaga, även katolska biskopar, pingstpastorer, barnmorskor som hävdar samvetsfriheten och jurister som driver människorättsfrågor.

Slutord: Vi lever i en värld där föräldrarna blir alltmer stressade och har svårt att få livspusslet att gå ihop. Vi har egentligen inte tid med barn, och skall vi ha barn så skall de vara superlyckade och tillfredsställa de vuxnas behov av självförverkligande [läs denna intressanta artikel från DN kultur den gångna veckan] Det är ett perspektiv som givetvis har relevans också för den hätska abortdebatten, nu i samband med sena aborter, tidigare i samband med samvetsfrihet för barnmorskor. Att strunta i lagar för kortsigtiga vinster är något som blir allt vanligare. Populistiska ledare som Erdogan, Orban, Trump struntar i demokratins grundprinciper, Transportstyrelsen struntar i sekretess- och säkerhetsregler vid outsourcing av dataverksamheten. Att se mellan fingrarna på lagar som gäller för nyfödda levande barn är i samma anda.

Publicerat i Samhälle | Märkt , | 9 kommentarer

Tacksägelsemässa

Publicerat den 17 augusti, 2017 av Bengt Malmgren

Länk till svtplay för er som i efterhand vill se tacksägelsemässan 15 aug i S:t Eriks katolska domkyrka med kardinal Anders Arborelius:

https://www.svtplay.se/video/14760388/tacksagelsemassa-fran-katolska-domkyrkan/tacksagelsemassa-fran-katolska-domkyrkan-15-aug-17-00?start=auto

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt | Lämna en kommentar

Skamlösheten som norm

Publicerat den 6 augusti, 2017 av Bengt Malmgren

En känd f.d. finansminister har blivit uthängd i media efter sexuellt och aggressivt utagerande på en fest där han drack så mycket att han enligt sig själv ”fick en black-out”. ”Jag dricker inte mer än de flesta” skriver han i en kommentar där han ber om ursäkt för sitt beteende. Huruvida det betyder att han inte dricker så mycket eller att kopiöst drickande är normen framgår inte.

Jag minns honom från den borgerliga regeringstiden som en duktig finansminister och familjefar med tre barn. Det är alltid tråkigt när någon man ser upp till skämmer ut sig. Jag minns för många år sedan en liknande situation en partiledare på som också i samband med alkoholmissbruk betett sig olämpligt på en premiärföreställning i många kändisars närvaro. Personen i fråga valde att vara helt öppen med sitt alkoholproblem och valde att söka hjälp.

Självklart finns förlåtelse, och så länge personen ångrar sig och vill bättra sig bör man inte strö salt i såren genom extensiv skvaller-publicitet. Samtidigt ställer jag mig frågande till det snabba överslätande som flera av hans partivänner gett uttryck för. Vi har mer och mer glidit in i en skamlöshetens kultur där själva problemet inte är att människor beter sig skamlöst utan att det blir avslöjat och offentligt. Särskilt om det är mäktiga och högt uppsatta män som råkar ut för avslöjanden är benägenheten att försvara och se mellan fingrarna stort. Är det unga fattiga pojkar som har svårt att hantera sin sexualitet och orientera sig i en värld där de vuxna sänder tvetydiga budskap om vilka normer som gäller är däremot domen hård.

Samtidigt som jag jobbar med denna text lyssnar jag till Sven Melanders sommarprogram. Han erinrar mig om Geijer-affären. Jag tänker också på Clinton och Lewinsky-affären, IMF-chefen Dominique Strauss-Kahn som ofredat en hotellstäderska och givetvis USA´s president Donald Trump som satt i system att chockera världen med nya skamlösheter hela tiden. Hans avfärdande av de kvinnoförnedrande yttrandena som hemligt spelats in i en buss som vanligt omklädningsrumssnack skiljer sig inte från moderatvännernas urskuldande av Borgs beteende. ”Alla har vi ju gjort liknande saker”, eller vad var det som sades?

Sven Melander väckte uppmärksamhet genom sin kritik av drevet mot Zara Larsson och problematiserade att hon, som satte fingret på ett stort manligt problem, fick utstå kritik av männen istället för att de försökte göra något åt sitt eget beteende.

Jag märker att Borg också sällar sig till de som träffas av Melanders kritik genom sitt käbbel med Anna Kindberg Batra. Han verkar satsa på att skamlöshetens kultur är så utbredd att det är riskfritt att hoppa på henne.

Bevara oss från skamlöshetens kultur. Att känna skam är en värdefull mänsklig känsla att slå vakt om som gör oss människor till kulturella och moraliska varelser. Till hög kultur hör också att erkänna att vi alla har våra brister och kan göra fel. Därför gjorde Jesus hetsarna mot kvinnan som ertappats med äktenskapsbrott och ville stena henne svarslösa genom att säga ”Den som är utan skuld skall kasta första stenen”. Att de blev svarslösa vittnade om att de hade skam i kroppen. Det är mera än man kan säga om vissa idag.

Varför skryter du över det onda
och förhäver dig mot den fromme?
Ständigt tänker du ut fördärv,
din tunga är som en vässad kniv,
du är full av svek.

Du älskar det onda mer än det goda,
kommer hellre med lögn än med sanning.
Du älskar ord som gör skada
och svekfullt tal.
Därför skall Gud krossa dig för alltid,
gripa dig, slita dig ur ditt tält,
rycka dig bort från de levandes land.

De rättfärdiga skall se det och bäva,
och de skall le och säga:
Där är en man
som inte gjorde Gud till sitt värn.
Han litade på sin rikedom,
han sökte skydd i vad han ägde.

Men jag är som ett olivträd,
grönskande i Guds hus.
Jag litar på Guds godhet
nu och för evigt.

(Bibeln, Ps 52)

bengtlb

 

Publicerat i Samhälle | Märkt , , | 3 kommentarer

Det finns mer på djupet. Gästblogg av Ulf Karpestam

Publicerat den 27 juli, 2017 av Bengt Malmgren

Ulf Karpestam har nyligen konverterat till Katolska kyrkan efter att tidigare varit med i olika frikyrkoförsamlingar. I denna gästblogg vittnar han om vad som ledde fram till hans val.

——————————

När jag som sjuttonåring, fick möta Kristus till frälsning i mitt unga liv, var det aldrig någon som sa att och det kommer en tid av torka och svårighet, problem att söka på djupet som kristen. Det låter ju som att vi måste jobba på vår frälsning!, ja, det uppmanar den helige Aposteln Paulus oss att göra(Jmf. Fil.2:12). Vid olika perioder av livet som kristen har det funnits tillfällen då jag har stött på att vattnet i brunnen har sinat, och om jag hade upptäckt detta problem tidigare på ett mera allvarligt och insiktsfullt sätt, så hade jag kanske inte blivit utsatt för torka i mitt kristna liv.

Visst, bilden av brunnen är kanske inte den som är den mest ultimata, men vi möter oss själva på botten av våra liv, våra behov och det som Kristus ytterst sett vill, och att vi kanske bör inse det i det kristna liv vi lever. Det har varit ett liv som kristen som visat att det finns olika typer av både undervisning och typer av inriktningar för mig som kristen. När jag befunnit mig i torka har det varit en ganska stor överraskning att räddningen kommit från ett lite oväntat håll, som dåvarande frikyrklig kristen. Jag har många gånger i mitt liv undrat; ”det måste finnas mer att få!”, Jesus sa ju: ”Ro ut på djupt vatten och lägg ut näten där.”(Jmf. Luk.5:4). Och jag är säkert inte ensam om detta; ”vad är det som gör att mitt böneliv är så torrt?”, eller ”varför känner jag mig mer uttömd än påfylld när jag lämnar mötet i min församling?!”. Det finns många olika faktorer och orsaker till detta, i allas våra liv. Det finns ebb och flod i vårt kristna liv av olika orsaker. Det finns även bland andra kristnas väg också, märkte jag, de som hade kommit till kyrkan på liknande sätt, som jag, eller på andra sätt. När jag upptäckte, på grund av Kristi nåd, att jag var tvungen att ta itu med mina uppenbara problem som människa och kristen, var det många som kunde hjälpa med insikter och själavård i detta. Jag fick hjälp tack o lov! I den församling jag då tillhörde fanns det många kompetenta människor som bidrog till befrielsen och insikten över min bakgrund och dess problem i nuet som vuxen-kristen.

Det som verkligen fick mig att hitta de andliga djupen i mitt kristna liv var att släppa rädslan över att undervisning som jag stött på, hos olika författare, talare, präster, predikanter, osv inte var så förskräckande som hade blivit uttalat av vissa andra. Sökandet efter ett hållbart liv på djupet av livet som kristen började; I synen på kyrkan, började jag läsa kyrkohistoria mer. Jag började läsa ortodoxa, romerskt-katolska författare, och började se sammanhang i deras kloka och insiktsfulla förklaringar över olika kristna frågor, som jag upptäckte jag själv haft i mitt kristna liv. Det som också fick mig att gräva djupare var det faktum att vi är Guds skapelser på väg mot fullkomlig frälsning, (jmf. 1 Petr.1:8-9. 2 Petr.1:5-8).  Jag började känna en kallelse att simma ut på djupet och dyka efter skatter vi kanske sedan länge har glömt bort och förskjutit för mera populära sådana; skatter som till synes glänser som guld på grunt vatten – men som visat sig vara som kattguld, oäkta skatter.

Jag insåg tyvärr, relativt sent i mitt kristna liv att det som en del kallar djup undervisning i kristen tro, är kanske bara ett strövtåg på grunt vatten för dom som inte insett sitt djupare livsbehov som kristen. Jag fick nya insikter hos mina nyfunna vänner bland dessa olika författare. Fast det varit en vandring på arton år. Och det ledde till olika ställningstaganden hos mig i mitt liv. Jag började ana ett riktigt bråddjup där jag kunde växa mer i frihet. Våra liv som kristna, som sagt, ser väldigt olika ut och vår väg mot ett djupare andligt liv desto mer kanske, men vi får inte låta trångboddhet ta kontroll över våra liv, som den helige Aposteln Paulus skriver (jmf. 2 Kor 6:12). Det är i våra hjärtan som Kristus vill bo i frid (jmf. Kol 3:15), och det är ett kompromisslöst krav från Herren. Det som en viss undervisning i evangeliska eller högkyrkliga sammanhang kan uttrycka på ett sätt, kan annan samfunds-undervisning, visa på mera fullödighet för ett kristet liv. Släpp bryggan vid stranden och ro ut!, kan du inte ro så be någon som är kunnig visa dig hur man ror ut på djupt vatten. Då förstår du mer skillnaden mellan ytlig och djup kristendom.

Ulf Karpestam f.d. medlem av flera frikyrkoförsamlingar.
Nu Katolik i Sankta Eugenia i Stockholm.

Många evangeliskt kristna har likt författaren till detta blogginlägg hittat vägen till Katolska kyrkan. Bland dem författare som Peter Kreeft, Scott Hahn och Ulf Ekman. Gemensamt för dem alla är att vittnar om en kontinuitet mellan sitt tidigare protestantiska liv och sitt nuvarande katolska. Man konverterar inte från något, utan steget till Katolska kyrkan ses som en logisk fullbordan på den kristna väg de redan slagit in på. I motsats till dessa finns evangeliska författare som Anders Gerdmar som ser katolsk tro och ämbete som något främmande som kristenheten behöver göra upp med en gång för alla. Jag rekommenderar alla som står i valet och kvalet mellan dessa båda inriktningar att läsa Gerdmars bok ”Guds Ord räcker” och Kreefts bok ”Catholics and Protestants – What can we learn from Each other?” paralellt. Kreefts bok är en utmärkt apologetiskt bok som svarar upp mot och ger svar på tal till Anders Gerdmar på en likvärdig nivå.

Läs också: Från konflikt till gemenskap, gemensamt katolskt-lutherskt dokument.

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , , | 47 kommentarer