Mantrat ”Vi måste stänga dörren för Sverigedemokraterna” räcker inte för att stoppa nynazismen

Publicerat den 28 augusti, 2017 av Bengt Malmgren

Människan är en gruppvarelse och kan under gruppens tryck förmås till de mest vidriga händelser. William Golding skildrar i romanen Flugornas herre ett skräckexempel, tyvärr nog inte orealistiskt, på hur det kan gå. Men vi ser det också i mobbing på våra skolgårdar och i arbetslivet, eller i folkmord som upprepas med jämna mellanrum under historien. Då någon förra året vid ett opinionsmöte på Sergels torg skanderade ”död åt de armeniska hundarna” kände vi en iskall vind av reminiscenser från Armeniska folkmordet 1905 som den turkiske maffiabossen inte vill erkänna, och en aning om att det är inte uteslutet att sådant kan hända igen.

Det finns alltid politiska ledare i historien som inte drar sig för att utnyttja och piska på dessa grupprocesser för egen fördel. Adolf Hitler är inte unik, även om kvantiteten och omfattningen av de grymheter han åstadkom var i särklass. Efter kriget sade man ”aldrig mer”, men det visade sig vara en from förhoppning. Slaktandet och fördrivandet har fortsatt. Röda khmererna i Kambodja, Rwanda 1994, Srebrenica 1995, kristna i Mellanöstern….

Nynazistiska och antisemitiska grupper, om än små börjar bli mer aktiva igen, som i Charlottesville och demonstrationer av Nordiska motståndsrörelsen här i Sverige som våra grundlagar gör att vi inte kan stoppa.  Sådana grupper som inte är främmande för att bruka våld, vill omstörta vårt demokratiska system och gör skillnad på människor måste vi på alla sätt motarbeta. Det gör vi:

  •  genom att börja med oss själva, genomskåda vår egen benägenhet att hänga med i mobben och eftersträva civilkurage och moralisk resning
  • genom att själva inte tillämpa deras metoder, själva använda det civiliserade anständiga samtalet som grund för vår samvaro, t.ex. alla demokratiskt invalda partier i Sveriges riksdag emellan
  • vara medvetna om värdet av vårt demokratiska system och de grundvärderingar det vilar på samt inse att det ständigt måste försvaras på nytt

Samhällets demokratiska värdegrund är det viktigaste vi har att försvara. Ofta är vi alltför omedveten om den och tar det Europa och Västerlandet har uppnått för givet. I en artikel om det viktiga året 1918 då även kvinnor fick rösträtt i Sverige skriver Per T Ohlsson:

Numera är det nog inte många som reflekterar över hur utdragen och hård rösträttsstriden var. Demokratin tas för given. Den historiska erfarenheten visar emellertid att detta är en riskabel attityd. Demokrati är inte något färdigt samhällsbygge, utan en process, driven av medborgarnas gemensamma vilja. Processen kan vara seg och kaotisk och kräver ibland långtgående kompromisser mellan till synes oförenliga ståndpunkter, men alternativen är förfärande. Därför är det officiella Sveriges inställning till demokratins förestående hundraårsjubileum så förbluffande i sitt loja ointresse.

 

Skillnaden går här inte mellan vänster och höger, radikal och konservativ, inte heller mellan SD och övriga partier.

Var går då skillnaden? Jag tycker Björn Wiman beskrev det mycket bra i sin krönika i DN kultur i söndags: Anti-rutan som har uppstått i vårt samhälle, först på sociala media där vi kan ta skepnaden av nättroll och skriva de mest förfärliga saker om varandra som vi aldrig skulle våga mellan fyra ögon, hot, trakasserier men som vi ser också flyttar ut på gator och torg. Den materialiserades på Medborgarplatsen nyss då en grupp kallad Stå upp för Sverige fått demonstrationstillstånd. Enligt reportage i DN ropade eller skanderade man  glåpord som ”De ska ut ur landet, jävla parasiter!, Hoppas ni blir våldtagna som djur!, Ut med packet! Inga afghaner på våra gator!”

Wiman skriver:

Denna ”anti-ruta” omfattar inte bara rasisterna på Medborgarplatsen eller nätets ökända hatforum, utan är på väg att växa sig allt större. I en tid då alla spärrar släpper och alla tabun försvinner riskerar den snart att omfatta hela det offentliga rummet. Skylten utanför vår tids nya ”anti-ruta” påbjuder en total avsaknad av anständighet och polityr – när man träder in i den slipper man vara ”god”; man kan tillåta sig allt som tidigare var förbjudet, ja till och med stoltsera med det. Utan att skämmas kan man, som den moderata riksdagsledamoten Hanif Bali, skriva att man bör låta människor ”strejka ihjäl sig” eller, som USA:s president Donald Trump, gå till aggressivt angrepp mot journalister samtidigt som man försvarar nazister.
Men man kan också – som en övervägande majoritet av alla människor – välja att upprätthålla anständighetens gränser och stå kvar utanför. Historikern Timothy Snyder citerade i veckans DN den polska Nobelpristagaren Wislawa Szymborska: ”Vi vet vilka vi är först när vi har blivit prövade.”

Skillnaden går mellan de medborgare som har anständighet nog att hålla sig utanför rutan och de som låter sig dras med in i rutan. Men det räcker inte med att bara hålla sig utanför. Moralisk resning innebär också att säga stopp, ställa upp för den som blir mobbad och inte bara passivt se på. Där har vi många förebilder i historiens hjältar som  till och med med martyriet som följd står upp för rättfärdighet och rätt. Sofie Scholl, Helder Camara, de koptiska martyrerna som avrättades av IS och många många fler som är välkända för er alla och som jag inte behöver nämna här.

 

21koptiskamartyrer

21 kristna martyrer som halshöggs av IS i Libyen (minnesdag 15 februari)

 

Som ledare har man ett särskilt ansvar, och där finns alla dessa kategorier representerade. Det finns ledare och statsmän som modigt höjer sig över kortsiktiga hänsyn och försöker ena nationerna och försvarar människovärdet, rättssamhället och demokratins grundprinciper.  Sedan finns det de som inte uppviglar eller står på mobbarnas sida men som har mycket lite kurage att säga ifrån. Slutligen finns det de ledare som hänsynslöst utnyttjar de mobbande grupprocesserna för att vinna egna syften vilket spelar de nynazistiska, rasistiska och antisemitiska strömningarna i händerna. Har man väl slagit in på hatet och mobbningens väg förlorar man snabbt sin moraliska kompass och kan gå från det illa nog till det värre.

Det är för att urskilja vad som är vad i detta, både i våra partier och olika grupper och inom oss själva vill jag betona vikten av det goda samtalet. Det räcker inte med besvärjelser eller jag skulle säga floskler av typ ”Stäng dörren för Sverigedemokraterna”, för det gör oss inte ett dugg bättre på att urskilja det goda från det onda.

De flesta har nog som jag träffat sverigedemokrater, både väljare och politiker som uppriktigt inte hyser rasistiska eller  nynazistiska ideer och menar att deras parti idag inget har med det att göra, utan endast har ideer kring hur många invandrare ett land har möjlighet att ta emot, ideer som tidigare var tabu, men som nu är fullt accepterat att diskutera inom de flesta partier. De kliver inte in i anti-rutan. Det är klart att vi skall tala med alla dessa människor som också finns i riksdagen.  Och omvänt: Det finns bra mycket antisemitism, korruption och mobbingtendenser också inom övriga partier utanför SD. Att vara mot SD kan skymma sikten för att ta itu med det.

Det goda samtalet leder bra mycket längre än stängda dörrar och är också effektivare för att skilja ut och avslöja antidemokratiska och rasistiska idéer. Sådana finns inom SD och man har fortfarande mycket att göra upp med inom de egna leden om man vill vara ett demokratiskt parti, vilket man säger sig vilja vara.

——————————————————

Läs också nyblivna amerikanska medborgaren, den katolska nunnan moder Olga Yaqob: To my American family: Let us build a bridge

“Love is the ultimate force that makes for the saving choice of life and good against the damning choice of death and evil. Therefore the first hope in our inventory must be the hope that love is going to have the last word.”

Martin Luther King

 

“Peace can only be achieved by understanding.”

Albert Einstein

 

“No peace without justice; no justice without forgiveness.”

St Johannes Paulus II

 

 

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt , , , | 3 kommentarer

Vanlig mänsklig anständighet att tala med alla riksdagspartier

Publicerat den 26 augusti, 2017 av Bengt Malmgren

Jag har aldrig förstått det upphaussade läget kring Sverigedemokraterna och huruvuda man skall samtala med dem eller inte. Jag har inte heller förstått drevet mot Anna Kindberg Batra och anklagelsen om otydlighet i hur man skall hantera SD.  Självklart gäller samma regler för mellanmänsklig  kontakt då man möter partiets företrädare i Riksdagens korridorer som för alla andra, och samma regler också då man strävar att agera konstruktivt i ett knepigt parlamentariskt läge. Det är inte samma sak som närmare samarbete.

Stäng dörren för SD säger Björklund. Ja, men den är ju redan öppen genom att de finns i Riksdagen.

Jag vill inte sätta mig i en regering som är beroende av SD säger Annie Lööf. Ja men det är ju en realitet redan idag. Genom att SD är ett vågmästarparti, och sannolikt kommer att förbli så även i nästa val, så är det en realitet att hantera, så enkelt är det.

Så länge övriga partier inte vill låtsas om det, så lämnar man scenen åt SD som tillåts dominera. Det känns ganska självdestruktivt, inte bara för det egna partiet, utan för hela den parlamentariska processen.

Det finns a priori inget A- och B-lag, de onda och de goda, i vår mänskliga gemenskap där partibeteckningen skiljer ut vem som hör till vilken sida. Vad som är ont och gott, vad som är rationell politik och inte utrannsakar vi i samtal, inte genom att i förväg klistra etiketter på varandra.

Ja, SD har nazistiska rötter, ja, det finns fortfarande en svans av djupt beklagliga existenser som hänger fast vid SD och hör till den grupp av människor som ger uttryck för rasistiska slagord på sociala media och i hatfyllda demonstrationer. Det skall vi ta avstånd från. Men de flesta av SD’s politiker och väljare är inte sådana, utan hyser värderingar och politiska åsikter som är fullt legitima och kunde höra hemma i vilket parti som helst. Det är ungefär det jag hört Anna Kindberg Batra säga, konstigare än så är det inte.

aytweet

Jag förstår att de rödgröna kämpar på alla sätt för att kleta brun färg på alla som vill samtala med SD, för de riskerar att förlora sin makt om Alliansen prövar att bilda regering med hoppande majoriteter som även innefattar SD. Men i själva verket är det så den nuvarande röd-gröna regeringen också gör.

Den som blir ny partiledare för M kommer förmodligen att agera lite mera reserverat mot SD än vad AKB gjorde för att lugna kritikerna, men i sak kommer inget att ändras i Moderaternas hållning till SD.

Jag tror SD idag inte utgör något reellt hot mot samhällsgemenskapen. Ett större hot är om demokratibärande partier är för klena i att positivt stå upp för demokratins värderingar och istället stirra sig blinda på yttre fiender och att kortsiktigt vinna väljarstöd. Att positivt stå upp för vårt demokratiska arv som sätter människovärdet i centrum är det som vaccinerar oss för kuppmakare som försöker ta över. Jag är betydligt mer rädd för oligarker som Erdogan, Kaczyński, Orban, och Putin som föraktar och utmanar de demokratiska systemen än för SD. Populistiska partier i hela Europa är på nedgång. Jag tror också Trumps dagar är räknade och att det demokratiska systemet i USA är stabilt nog att överleva honom.

Att kalla människor högerextremister eller försöka smeta brun färg på alla som på något sätt håller med om även högst rimliga idéer som SD framför är ett förhållningssätt man möter, särskilt från människor långt till vänster, men även från journalister, politiker och människor med hög position i samhället. Man bryr sig inte om att lyssna till vad människor faktiskt säger, utan har i förväg bestämt sig för att de hyser onda rasistiska eller högerextremistiska tankar. Man klarar inte att tala med och se sina motståndare i ögonen ens utanför debattscenen.

Ibland blir det rent konspiratoriskt så att dialog omöjliggörs. Ett typiskt exempel är Opinion live 17 aug där en person skrek högerextremism minst fem gånger åt Paula Bieler (SD) och Ann Heberlein (M). Ann Heberleins redogörelse av sin upplevelse av det som hände i kulisserna i anslutning till debatten ger en aning om hur klimatet kan vara ibland.  Ett annat exempel är den anspända Israel-debatten i Svenska kyrkan.

Kan vi inte samtala med varandra och respektera varandra som medmänniskor och skilja på sak och person, så får vi ett ganska jobbigt och orationellt klimat också i politiken. Gärna hård debatt och tuffa fighter, men skilj på sak och person och lyssna in vad som faktiskt sägs. Det ger klarhet och främjar både politisk samverkan och bidrar till att sanningen kommer fram och de verkligt skadliga idéerna avslöjas. Så fungerar svensk politisk debatt när den är som bäst, men när man kommer in på Sverigedemokraterna verkar allt bli som förbytt.

bengthängmatta

 

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt | 9 kommentarer

Att som vårdpersonal våga stå upp för människovärdet

Publicerat den 20 augusti, 2017 av Bengt Malmgren

När blir du en människa, ett mänskligt skyddsvärt subjekt och inte bara ett objekt för mitt godtycke? Vid befruktningen? Mycket tidigt under embryonalfasen? Vid din möjlighet att överleva utanför livmodern? Vid den tidpunkt jag väljer att anse dig viktig för mig?

Det mänskliga fostret utvecklas hela tiden, det är en kontinuerlig process och det finns ingen logiskt eller vetenskapligt fastlagd tidpunkt vi kan fastslå. Eftersom aborter är tillåtet måste vi ändå för praktiskt bruk fastslå en tidpunkt, och det är enligt svensk lag från och med 22:a graviditetsveckan.

I utredningen som föregick vår nuvarande abortlag talas om ”två skyddsvärda individer”, men eftersom abort inte kan undvikas eller förbjudas helt måste man hitta en juridiskt rimlig kompromiss. I Sverige idag innebär det att efter graviditetsvecka 22 är man ett barn, en människa med allt vad det innebär, inte bara etiskt och moraliskt, utan också att barnet åtnjuter ett juridiskt skydd med mänskliga rättigheter som ej får betraktas som ett objekt för andras godtycke.

Detta stämmer väl överens med många människors etiska intuition, många barnmorskor finner det svårt att handskas med sena aborter där fostret visar livstecken vid framfödseln. Som vi hört i den aktuella nyhetsrapporteringen sker det också av och till att ett foster/barn vid en sen abort föds fram levande efter att den juridiska gränsen passerats då man skall betraktas som människa.

norrmanbroddDebatten som följt på detta visar att vi är ute på ett sluttande plan när det gäller att slå vakt om människovärde och rätt till liv. I Holland har vi set en liknande utveckling i livets slutskede där indikationerna för dödshjälp utvidgas alltmer. Överläkaren Katarina Strand Brodd vid Mälarsjukhuset i Eskilstuna och överläkare Erik Normann vid Akademiska sjukhuset i Uppsala hör för mig till vardagslivets hjältar som vägrar att glida med på detta sluttande plan utan vågar stå upp för människolivets okränkbarhet och skyddsvärde genom att problematisera en situation som inte är tillfredsställande.

Annorlunda resonerar  överläk Andreas Herbst, ordf i Svensk förening för obstetrik och gynekologi.  Han menar eftersom man har beslutat om abort och eftersom det var moderns vilja att dess avkomma skulle dö, så är det en kränkning av hennes rätt att försöka rädda barnet. Jenny Strömstedt programledaren på TV 4 resonerar på liknande sätt när hon skriver att:

”…aborträtt måste vara baserad på helt andra värden än vid vilken vecka ett barn kan överleva med medicinsk hjälp utanför livmodern. Den enda konstanten i sammanhanget är faktiskt denna: Kvinnans rätt till sitt livsval i en fortfarande skrämmande patriarkal värld.”

Hur tänker Jenny då? Skall inte skyddet för mänskliga rättigheter gälla ens efter den tidpunkt då svensk lag fastslår att man är människa? Och vilken kvinnosyn har Jenny när hon skyller på en skrämmande och patriarkal värld för att dispensera kvinnor från att tänka själva och välja att bejaka den lag och rätt som gäller i samhället. Det är en förminskande kvinnosyn Jenny gör sig till tolk för, och för den delen också en nedvärderande syn på män, som om kvinnor vore helt i männens våld inte är kapabla att fatta självständiga moraliska beslut och stå för dem. En del kvinnor använder sin kapacitet och kraft på ett helt annat sätt än det Jenny förordar.

Torbjörn Tännsjö som i nyhetsinslaget på TV debatterade med Erik Norrman är i alla fall konsekvent. Enligt hans utilitaristiska grundfilosofi finns inget grundläggande människovärde att skydda, utan det är lyckomaximeringsprincipen som gäller. Det spelar då ingen roll om det är ett ofullgånget foster eller nyfött barn man tar död på. Om barnets potential att uppleva framtida lycka bedöms som låg och om dess liv dessutom står i vägen för andras lycka, så är det rätt att ta livet av det. I livets slutskede blir dödshjälp oproblematiskt enligt samma resonemang. Detta är dock inte den värdegrund jag uppfattar att vårt demokratiska samhälle och våra grundlagar vilar på. Torbjörn nämnde att aborträtten över huvud taget står på spel om man vill börja ge vård åt icke döda barn efter en sen abort. Jag antar att han menar att eftersom 22 graviditetsveckan är en godtyckligt satt gräns, så ökar risken för att man börjar reflektera att även foster i tidigare graviditet har ett människovärde. Vill man fortsätta att betrakta abort som en oproblematisk rättighet och inte vill veta av någon värdekonflikt, så är lyckomaximeringsfilosofin ett mera radikalt och ärligt alternativ.

I en debattartikel i DN kritiserar några läkare och en barnmorska från Karolinska universitetssjukhuset överläkarna Strand Brodd och Norrman för deras ställningstagande och är också kritiska till att Göran Ewerlöf, ordförande i Socialstyrelsens Rättsliga råd inte har något att invända mot att livsuppehållande behandling sätts in för ett barn som passerat 22:a graviditetsveckan och fötts levande efter en sen abort. Trots artikelns slutord att man ser fram mot en fortsatt debatt får jag en känsla att det mera handlar om att lägga locket på en sådan.

Läkarna hänvisar till att det vid sena aborter i allmänhet rör sig om svårt sjuka barn som har mycket små möjligheter att överleva. Det må så vara, och i så fall gäller att man kan fatta beslut om palliativ vård och avstå från att sätta in livsuppehållande åtgärder. Men som Erik Norrman säger, man kan inte a priori bestämma detta, utan det måste vara ett väl etiskt och medicinskt avvägt beslut i varje enskilt fall där också modern involveras. Detta är naturligtvis svårt då det gäller en akut situation där modern också befinner sig i kris och det är kanske omöjligt att i det akuta läget involvera modern. Då är det inte orimligt att läkarna i väntan på att situationen klarnar vårdar det framfödda levande barnet. Att det är svårt dispenserar oss inte från att fatta etiska beslut efter bästa förmåga, och det dispenserar inte läkarna från att betrakta modern som en kapabel person. Liknande svårigheter uppstår vid organtransplantation där man snabbt måste fråga anhöriga om att kunna använda en avliden persons organ.

Det är välgörande och bra att denna debatt förs, man bör absolut inte lägga locket på utan granska och fördjupa alla dimensioner, inklusive den dimensionen som rör människovärde och rätt till liv.  Det är viktigt att ett sådant samtal kan föras lugnt och sakligt utan att olika sidor diskvalificerar och misstänkliggör varandra. Samtalet bör involvera samhällets hela mångkulturella bredd, det är viktigt att alla kan deltaga, även katolska biskopar, pingstpastorer, barnmorskor som hävdar samvetsfriheten och jurister som driver människorättsfrågor.

Slutord: Vi lever i en värld där föräldrarna blir alltmer stressade och har svårt att få livspusslet att gå ihop. Vi har egentligen inte tid med barn, och skall vi ha barn så skall de vara superlyckade och tillfredsställa de vuxnas behov av självförverkligande [läs denna intressanta artikel från DN kultur den gångna veckan] Det är ett perspektiv som givetvis har relevans också för den hätska abortdebatten, nu i samband med sena aborter, tidigare i samband med samvetsfrihet för barnmorskor. Att strunta i lagar för kortsigtiga vinster är något som blir allt vanligare. Populistiska ledare som Erdogan, Orban, Trump struntar i demokratins grundprinciper, Transportstyrelsen struntar i sekretess- och säkerhetsregler vid outsourcing av dataverksamheten. Att se mellan fingrarna på lagar som gäller för nyfödda levande barn är i samma anda.

Publicerat i Samhälle | Märkt , | 9 kommentarer

Tacksägelsemässa

Publicerat den 17 augusti, 2017 av Bengt Malmgren

Länk till svtplay för er som i efterhand vill se tacksägelsemässan 15 aug i S:t Eriks katolska domkyrka med kardinal Anders Arborelius:

https://www.svtplay.se/video/14760388/tacksagelsemassa-fran-katolska-domkyrkan/tacksagelsemassa-fran-katolska-domkyrkan-15-aug-17-00?start=auto

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt | Lämna en kommentar

Skamlösheten som norm

Publicerat den 6 augusti, 2017 av Bengt Malmgren

En känd f.d. finansminister har blivit uthängd i media efter sexuellt och aggressivt utagerande på en fest där han drack så mycket att han enligt sig själv ”fick en black-out”. ”Jag dricker inte mer än de flesta” skriver han i en kommentar där han ber om ursäkt för sitt beteende. Huruvida det betyder att han inte dricker så mycket eller att kopiöst drickande är normen framgår inte.

Jag minns honom från den borgerliga regeringstiden som en duktig finansminister och familjefar med tre barn. Det är alltid tråkigt när någon man ser upp till skämmer ut sig. Jag minns för många år sedan en liknande situation en partiledare på som också i samband med alkoholmissbruk betett sig olämpligt på en premiärföreställning i många kändisars närvaro. Personen i fråga valde att vara helt öppen med sitt alkoholproblem och valde att söka hjälp.

Självklart finns förlåtelse, och så länge personen ångrar sig och vill bättra sig bör man inte strö salt i såren genom extensiv skvaller-publicitet. Samtidigt ställer jag mig frågande till det snabba överslätande som flera av hans partivänner gett uttryck för. Vi har mer och mer glidit in i en skamlöshetens kultur där själva problemet inte är att människor beter sig skamlöst utan att det blir avslöjat och offentligt. Särskilt om det är mäktiga och högt uppsatta män som råkar ut för avslöjanden är benägenheten att försvara och se mellan fingrarna stort. Är det unga fattiga pojkar som har svårt att hantera sin sexualitet och orientera sig i en värld där de vuxna sänder tvetydiga budskap om vilka normer som gäller är däremot domen hård.

Samtidigt som jag jobbar med denna text lyssnar jag till Sven Melanders sommarprogram. Han erinrar mig om Geijer-affären. Jag tänker också på Clinton och Lewinsky-affären, IMF-chefen Dominique Strauss-Kahn som ofredat en hotellstäderska och givetvis USA´s president Donald Trump som satt i system att chockera världen med nya skamlösheter hela tiden. Hans avfärdande av de kvinnoförnedrande yttrandena som hemligt spelats in i en buss som vanligt omklädningsrumssnack skiljer sig inte från moderatvännernas urskuldande av Borgs beteende. ”Alla har vi ju gjort liknande saker”, eller vad var det som sades?

Sven Melander väckte uppmärksamhet genom sin kritik av drevet mot Zara Larsson och problematiserade att hon, som satte fingret på ett stort manligt problem, fick utstå kritik av männen istället för att de försökte göra något åt sitt eget beteende.

Jag märker att Borg också sällar sig till de som träffas av Melanders kritik genom sitt käbbel med Anna Kindberg Batra. Han verkar satsa på att skamlöshetens kultur är så utbredd att det är riskfritt att hoppa på henne.

Bevara oss från skamlöshetens kultur. Att känna skam är en värdefull mänsklig känsla att slå vakt om som gör oss människor till kulturella och moraliska varelser. Till hög kultur hör också att erkänna att vi alla har våra brister och kan göra fel. Därför gjorde Jesus hetsarna mot kvinnan som ertappats med äktenskapsbrott och ville stena henne svarslösa genom att säga ”Den som är utan skuld skall kasta första stenen”. Att de blev svarslösa vittnade om att de hade skam i kroppen. Det är mera än man kan säga om vissa idag.

Varför skryter du över det onda
och förhäver dig mot den fromme?
Ständigt tänker du ut fördärv,
din tunga är som en vässad kniv,
du är full av svek.

Du älskar det onda mer än det goda,
kommer hellre med lögn än med sanning.
Du älskar ord som gör skada
och svekfullt tal.
Därför skall Gud krossa dig för alltid,
gripa dig, slita dig ur ditt tält,
rycka dig bort från de levandes land.

De rättfärdiga skall se det och bäva,
och de skall le och säga:
Där är en man
som inte gjorde Gud till sitt värn.
Han litade på sin rikedom,
han sökte skydd i vad han ägde.

Men jag är som ett olivträd,
grönskande i Guds hus.
Jag litar på Guds godhet
nu och för evigt.

(Bibeln, Ps 52)

bengtlb

 

Publicerat i Samhälle | Märkt , , | 3 kommentarer

Det finns mer på djupet. Gästblogg av Ulf Karpestam

Publicerat den 27 juli, 2017 av Bengt Malmgren

Ulf Karpestam har nyligen konverterat till Katolska kyrkan efter att tidigare varit med i olika frikyrkoförsamlingar. I denna gästblogg vittnar han om vad som ledde fram till hans val.

——————————

När jag som sjuttonåring, fick möta Kristus till frälsning i mitt unga liv, var det aldrig någon som sa att och det kommer en tid av torka och svårighet, problem att söka på djupet som kristen. Det låter ju som att vi måste jobba på vår frälsning!, ja, det uppmanar den helige Aposteln Paulus oss att göra(Jmf. Fil.2:12). Vid olika perioder av livet som kristen har det funnits tillfällen då jag har stött på att vattnet i brunnen har sinat, och om jag hade upptäckt detta problem tidigare på ett mera allvarligt och insiktsfullt sätt, så hade jag kanske inte blivit utsatt för torka i mitt kristna liv.

Visst, bilden av brunnen är kanske inte den som är den mest ultimata, men vi möter oss själva på botten av våra liv, våra behov och det som Kristus ytterst sett vill, och att vi kanske bör inse det i det kristna liv vi lever. Det har varit ett liv som kristen som visat att det finns olika typer av både undervisning och typer av inriktningar för mig som kristen. När jag befunnit mig i torka har det varit en ganska stor överraskning att räddningen kommit från ett lite oväntat håll, som dåvarande frikyrklig kristen. Jag har många gånger i mitt liv undrat; ”det måste finnas mer att få!”, Jesus sa ju: ”Ro ut på djupt vatten och lägg ut näten där.”(Jmf. Luk.5:4). Och jag är säkert inte ensam om detta; ”vad är det som gör att mitt böneliv är så torrt?”, eller ”varför känner jag mig mer uttömd än påfylld när jag lämnar mötet i min församling?!”. Det finns många olika faktorer och orsaker till detta, i allas våra liv. Det finns ebb och flod i vårt kristna liv av olika orsaker. Det finns även bland andra kristnas väg också, märkte jag, de som hade kommit till kyrkan på liknande sätt, som jag, eller på andra sätt. När jag upptäckte, på grund av Kristi nåd, att jag var tvungen att ta itu med mina uppenbara problem som människa och kristen, var det många som kunde hjälpa med insikter och själavård i detta. Jag fick hjälp tack o lov! I den församling jag då tillhörde fanns det många kompetenta människor som bidrog till befrielsen och insikten över min bakgrund och dess problem i nuet som vuxen-kristen.

Det som verkligen fick mig att hitta de andliga djupen i mitt kristna liv var att släppa rädslan över att undervisning som jag stött på, hos olika författare, talare, präster, predikanter, osv inte var så förskräckande som hade blivit uttalat av vissa andra. Sökandet efter ett hållbart liv på djupet av livet som kristen började; I synen på kyrkan, började jag läsa kyrkohistoria mer. Jag började läsa ortodoxa, romerskt-katolska författare, och började se sammanhang i deras kloka och insiktsfulla förklaringar över olika kristna frågor, som jag upptäckte jag själv haft i mitt kristna liv. Det som också fick mig att gräva djupare var det faktum att vi är Guds skapelser på väg mot fullkomlig frälsning, (jmf. 1 Petr.1:8-9. 2 Petr.1:5-8).  Jag började känna en kallelse att simma ut på djupet och dyka efter skatter vi kanske sedan länge har glömt bort och förskjutit för mera populära sådana; skatter som till synes glänser som guld på grunt vatten – men som visat sig vara som kattguld, oäkta skatter.

Jag insåg tyvärr, relativt sent i mitt kristna liv att det som en del kallar djup undervisning i kristen tro, är kanske bara ett strövtåg på grunt vatten för dom som inte insett sitt djupare livsbehov som kristen. Jag fick nya insikter hos mina nyfunna vänner bland dessa olika författare. Fast det varit en vandring på arton år. Och det ledde till olika ställningstaganden hos mig i mitt liv. Jag började ana ett riktigt bråddjup där jag kunde växa mer i frihet. Våra liv som kristna, som sagt, ser väldigt olika ut och vår väg mot ett djupare andligt liv desto mer kanske, men vi får inte låta trångboddhet ta kontroll över våra liv, som den helige Aposteln Paulus skriver (jmf. 2 Kor 6:12). Det är i våra hjärtan som Kristus vill bo i frid (jmf. Kol 3:15), och det är ett kompromisslöst krav från Herren. Det som en viss undervisning i evangeliska eller högkyrkliga sammanhang kan uttrycka på ett sätt, kan annan samfunds-undervisning, visa på mera fullödighet för ett kristet liv. Släpp bryggan vid stranden och ro ut!, kan du inte ro så be någon som är kunnig visa dig hur man ror ut på djupt vatten. Då förstår du mer skillnaden mellan ytlig och djup kristendom.

Ulf Karpestam f.d. medlem av flera frikyrkoförsamlingar.
Nu Katolik i Sankta Eugenia i Stockholm.

Många evangeliskt kristna har likt författaren till detta blogginlägg hittat vägen till Katolska kyrkan. Bland dem författare som Peter Kreeft, Scott Hahn och Ulf Ekman. Gemensamt för dem alla är att vittnar om en kontinuitet mellan sitt tidigare protestantiska liv och sitt nuvarande katolska. Man konverterar inte från något, utan steget till Katolska kyrkan ses som en logisk fullbordan på den kristna väg de redan slagit in på. I motsats till dessa finns evangeliska författare som Anders Gerdmar som ser katolsk tro och ämbete som något främmande som kristenheten behöver göra upp med en gång för alla. Jag rekommenderar alla som står i valet och kvalet mellan dessa båda inriktningar att läsa Gerdmars bok ”Guds Ord räcker” och Kreefts bok ”Catholics and Protestants – What can we learn from Each other?” paralellt. Kreefts bok är en utmärkt apologetiskt bok som svarar upp mot och ger svar på tal till Anders Gerdmar på en likvärdig nivå.

Läs också: Från konflikt till gemenskap, gemensamt katolskt-lutherskt dokument.

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , , | 47 kommentarer

Välsignad Nationaldag. Tro, hopp och kärlek visar vägen mot framtiden

Publicerat den 6 juni, 2017 av Bengt Malmgren

Glad och välsignad Nationaldag! Sverige är fantastiskt. Natur, kultur, tradition. Låt oss vara tacksamma och ha visioner att bygga vidare på det bästa i vårt arv.

Tro hopp och kärlek. Demokrati och respekt för människovärdet. Solidaritet och ansvarstagande för varandra och vårt land. Pessimistiska domedagsprofetior, att vi sluter oss i oss själva och bygger rädslans murar är inget förutbestämt framtidsscenario. Det som avgör är vad vi tror på, satsar på och tar ansvar för. Tillsammans formar vi vår framtid.

 

prästerstaclara

Detta var på nationaldagen för 5 år sedan. Jag, med präster från S:ta Clara: Carl-Erik Sahlberg, Annahita Parsan, Nils Lidskog. Också idag är S:ta Clara kyrka ett centrum för ekumenisk bön. Idag ber vi från Ystad till Haparanda för vårt land, dess ledning och olika sfärer inom kultur och samhällsliv. Tron, hoppet och kärleken besegrar mörker och pessimism.

Publicerat i Church, Samhälle | Märkt , , | 6 kommentarer

Följ Pingstvigilian med Karismatiska förnyelsen och påve Franciskus live från Rom kl 17.00

Publicerat den 3 juni, 2017 av Bengt Malmgren

Vatikanen, Youtube livesändningar:

Pingstvigilia med påve Franciskus på Circus maximus lördag 17.00

Pingstdagens högmässa med påve Franciskus söndag 9.00

——————————————————————-

Live-sändningar och videos från CCR Golden Jubilee via vocepiu.it

—————————————————————–

Fler länkar:

Presskonferens med ICCRS.

Påven inför vigilian med CCR ikväll:

”Catholic Charismatic Renewal is a precious instrument of the Spirit for Ecumenism”

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , | Lämna en kommentar

Grattis biskop Anders

Publicerat den 22 maj, 2017 av Bengt Malmgren

aakardinal1

Vi gläds att biskop Anders av påve Franciskus blivit utsedd till kardinal.

Publicerat i Katolska kyrkan, Uncategorized, Vatikanen | Märkt | 3 kommentarer

Tungotal, glossolalia

Publicerat den 20 maj, 2017 av Bengt Malmgren

I nya Testamentet finns omkring 30 ställen där tungotal nämns. Det finns visserligen exegetiska svårigheter att förklara det, men det står inte i vägen för det enkla faktum att NT talar om detta fenomen som verkligt och vanligt förekommande. Det har förekommit i Kyrkans hela historia, och idag är det allmänt förekommande i de flesta kyrkosamfund, inte bara i Pingströrelsen.

Jag fick en fråga i en samtalsgrupp på FB om Katolska kyrkan om tungotalet och jag skrev en lite längre redogörelse utifrån min erfarenhet av Karismatisk förnyelse i Katolska kyrkan. Eftersom det snart är Pingst, och tungotalet är en av Andens gåvor och många är undrande kring det, så tänkte jag att jag delar med mig till fler läsare genom ett inlägg här på min blogg.

dhaTungotal är en av Andens gåvor, kanske den allra enklaste av den nådegåvor som omnämns av Paulus i 1 Kor 12. I samband med den helige Ande talar ofta om GT´s sju gåvor. Dessa är också den helige Andes verk i oss, och lika övernaturliga som de karismer som omnämns av Paulus, men det övernaturliga är inte lika självklart eftersom vi känner igen det som rent mänskliga egenskaper. Det övernaturliga är att Gud griper in, och ger kraft och ledning åt det som redan finns i vår mänskliga natur som skapade varelser. Varken i GT´s ellr NT´s uppräkning är det frågan om någon fullständig redogörelse. Andens gåvor är mångfaldiga och kan komma till uttryck på många olika sätt, det viktiga är vårt förhållningssätt, att vi gör oss tillgängliga och disponibla, och att vi inte stänger oss för det som Gud vill ge, det gäller även tungotalet. Om vi inte vill vara disponibla för den enklaste av gåvor, hur är det då med vår disponibilitet för de övriga?

Studera Apostlagärningarna tematiskt, så finner ni att dopet i vatten regelmässigt åtföljs av manifestation av olika nådegåvor inklusive tungotal. Ibland kommer detta som en direkt följd av dopet, ibland manifesteras detta senare, men att mottagande av nådegåvor är regeln, inget undantag framgår klart av NT. Termen som används i Apostlagärningarna är ”att bli döpt i Helig Ande”. Det är inte frågan om något andra dop skilt från vattendopet, men något som finns latent givet genom Anden som vi fick i dopet.

Under de första århundradena hände oftast att katekumenerna tog emot de tre initiationssakramenten dop, konfirmation och eukaristi samtidigt, och det entydiga vittnesbördet från kyrkofäderna är att det regelmässigt åtföljdes av manifestationer av nådegåvorna precis som beskrivs i Apostlagärningarna. Efter 700 dör detta ut mer och mer, men manifestation av gåvorna inklusive tungotal har alltid förekommit i helgonens liv, men dessa yttringar har då betraktats som exklusiva och ej tillhörande den kristna vardagen. Tungotal i form av sång i Anden har ljudit i de kyrkliga valven under medeltiden där vi har fenomenet jubilation, lovprisning i tungor. Bl.a. Teresa av Avila beskriver detta.

Genom den pingstkarismatiska förnyelseströmmen som vuxit till den i särklass största förnyelserörelsen inom världskristendomen med början kring år 1900, med den klassiska Pingströrelsen, sedan i form av karismatiska förnyelserörelser inom alla de gamla samfunden, och även i Katolska kyrkan med början efter Andra Vatikankonciliet har de karismatiska gåvorna återkommit på ett sätt som är identiskt med det som beskrivs i Apostlagärningarna och av kyrkofäderna i den unga kyrkan. Det handlar alltså inte om något nytt påfund, utan en förnyelse och återgång till källorna på en och samma gång. En undersökning av Dagen som gjordes 2014 visade att tungotal är allmänt förekommande i majoriteten av kristna samfund i Sverige idag.

Det finns inte några detaljerade beskrivningar av Andens gåvor och hur man praktiserar dem i officiella kyrkliga dokument. Det handlar mera om praktik och erfarenhet. Men att Andens gåvor med hänvisning till 1 Kor 12 och kyrkans första tid är allmänt förekommande och tillgängliga i vår tid och skall eftersökas och tas emot med tacksamhet av alla döpta fastslås tydligt i Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution om Kyrkan. (LG p12).

2016 presenterade Påvliga Enhetsrådet och företrädare för Pingströrelsen en gemensam rapport från den sjätte omgången samtal Katolska kyrkan – Pingst som sträckte sig mellan åren 2011 – 2015. Rapportens titel är “Do Not Quench the Spirit”: Charisms in the Life and Mission of the Church.

Det är ett unikt dokument där man i ekumenisk samsyn formulerar gemensamma teologiska utgångspunkter. Syftet med denna dialogfas har varit att presentera en gemensam reflektion över nådegåvorna i deras teologiska, pastorala och andliga dimensioner och lyfta fram sådant som katoliker och pingstvänner gemensamt är överens om, liksom att bena ut utmaningar och var man skiljer sig åt. Tre nådegåvor reflekteras över mera ingående: Profetia, helande och Att skilja på andar.

I rapporten konstateras att Katolska kyrkan inte har någon uttömmande officiell lära om nådegåvorna, och inte heller Pingströrelsen förfogar över någon jämförbar lära om nådegåvorna som kan användas som en objektiv enhetlig referens. Detta är kanske inte så konstigt, nådegåvorna är något som praktiseras mer än fångas in i teoretiska beskrivningar. Som Jesus sade i samtalet med Nikodemus: ”Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden.” (Joh 3:8)

Man konstaterar dock att i Bibeln finns de grundläggande elementen för en gemensam förståelse av nådegåvorna. Och mycket som gäller den Helige Ande och nådegåvorna finns konsensus kring. Den undervisning som funnits explicit inom Katolska karismatiska förnyelsen under många år ser vi här formulerat i denna.

I uppräkningen av gåvorna i 1 Kor 12 talar Paulus om ”att tala olika slags tungotal”. En annan gåva beskrivs som ”att tolka tungotal”. Det rör sig således inte om en enda enhetlig gåva, utan det kan yttra sig på flera sätt, och ibland kan det uttydas. Det finns exempel, fast ovanliga, att någon talat i tungor, sedan visade det sig vara på ett helt annat språk som den personen egentligen inte kunde känna till, men var ett profetiskt ord som fick mening för andra som var med vid mötet. I allmänhet är dock tungotal inte ett annat jordiskt språk, utan manifestationer av den Helige Ande, men som ändå har en innebörd om än inte i formell syntax, och som i andra hand kan tolkas av någon, ungefär som en profetia fast i två steg.

Tungotalet är den gåva som kanske väcker mest frågor, samtidigt den allra enklaste och mest okomplicerade. Alla Andens gåvor är till för att vara till nytta i uppbyggande av den kristna gemenskapen och till gagn för andra, så kan det även vara med tungotalet då det tolkas, men tungotalet är också en gåva till uppbyggnad av den egna anden då det används i personlig bön. Jag talar i tungor nästan varje dag och upplever det som en tillgång i mitt böneliv som befriar, underlättar och för bortom det som kan åstadkommas med enbart av intellektet formade ord. Jag känner igen mig i det som Paulus skriver: ”Anden hjälper oss i vår svaghet. Ty vi vet inte vad vi bör be om, men Anden själv ber för oss med suckar utan ord, och han som utforskar hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden ber för de heliga så som Gud vill” (Rom 8:26-27). Gud ger oss denna gåva för att tala till honom (1 Kor 14:2) från våra hjärtan i total frihet. Genom att min ande byggs upp kan jag också bättre tjäna i den kristna gemenskapen, på så sätt kan man säga att också tungotalet är till för gemenskapens uppbyggande.

Att praktisera tungotalet kräver att vi öppnar vår mun och låter Anden flöda i oss. Det är på så sätt en modell i liten skalaför varje akt av tro: Vi kastar oss ut i det okända. Tron har inga garantier, kan inte vetenskapligt bevisas, först när vi ger oss hän åt den och ser att den bär frukt i våra liv blir vi övertygande. Vår reservation handlar ofta om att vi inte kan veta om det bara är våra egna påhittade ljud eller om det kommer från Anden. Det handlar om att släppa sådant grubbel och öppna munnen, praktisera och se hur det fungerar. Som när vi lär oss att simma eller cykla. Tekniska instruktioner kan inte till hundra procent ge oss fördigheten och tryggheten i att det fungerar, vi måste kasta oss i vattnet eller börja trampa på pedalerna och själva erfara.

På så sätt är tungotalet en liten inövning i trons äventyr. Att ta emot och praktisera de andra nådegåvorna, att bli en levande kristen som fullt ut lever i det allmänna prästadömet och medverkar i den nya evangelisationen, allt sådant kräver ett moment av att våga ta steg i tro. Först när vi tagit steget kan vi få bekräftelse på att det fungerar.

Inte heller Paulus ger en tydlig och uttömmande beskrivning av tungotalet, ibland motsäger han sig själv. Först skriver han i 1 Kor 14:5 ”Jag vill gärna att ni alla talar med tungor men helst att ni profeterar”, men i vers 18 skriver han ”Gud vare tack, jag talar mer med tungor än någon av er”. Paulus talar i 1 Kor kapitel 14 om tungotal i den offentliga gudstjänsten och betonar att offentligt tungotal inte uppbygger andra såvida det inte blir tolkat, eftersom det är obegripligt för intellektet. Profetiska ord däremot åstadkommer uppmuntran och bygger upp församlingen. Därför säger vi att tungotal primärt är ämnat för vårt privata böneliv vilket också Paulus påpekar. Det verkar ha varit oordning och förvirring vid de offentliga gudstjänsterna i Korint vilket föranleder Paulus att skriva det han skriver i 1 Kor 14.

Eftersom tungotalet primärt är för vår personliga bön, så skall det användas med sparsamhet i de offentliga gudstjänsterna och då tolkas. Ett undantag från detta är sång i Anden, då deltagare i en offentlig gudstjänst spontant använder tungotal i sång, så att mycket vackra harmonier och melodier uppstår givna av den Helige Ande. Det kan beskrivas som lovprisning och tillbedjan på ett inspirerat sätt, och eftersom det är riktat direkt till Gud så behövs ingen tolkning. Dessa yttringar är spontana, harmoniska och ebbar ut plötsligt, precis som de startade.

Tungotalet är hela tiden under människans kontroll. Vi kan starta och stoppa när vi vill, det är inte någon form av extas. Samtidigt är det övernaturligt och enligt vår tro en effekt av Anden som bor i oss.

———–

SuenensKardinal Leon Joseph Suenens var en av de fyra kardinaler som utsågs till samordnargrupp under Andra Vatikankonciliet, han medverkade till skrivningen om de andliga nådegåvorna i konciliets dogmatiska konstitution om Kyrkan (Lumen Gentium p 12). Han har för Karismatiska förnyelsens räkning skrivit ett dokument om tungotal eller glossolalia där han också ger några personliga reflektioner:

The importance of speaking in tongues is not minimized if we situate it on a natural plane, which can assume a supernatural character through the intention which animates it. Further, we should remember that everything, in a sense, is a gift: ‘everything is grace’.

This form of non-discursive prayer – a preconceptual expression of spontaneous prayer – is within the reach of everybody and remains always under control. It is verbal expression independent of any specific linguistic structure. This manner of expression, known to other civilizations, is less a stranger to ourselves than is supposed. Think, in the Gregorian chant of jubilation inherent in the prolonged ‘A’ sound at the end of the Alleluia’s. Think too, of how a little child, before having learned to speak coherently, adopts spontaneously these varied sounds and unintelligible syllables to express his joy.

Someone has said that praying in tongues is in relation to discursive prayer, as is abstract art to figurative art; the comparison, I think, throws some light.

——–

There are numerous testimonies – and I would join my own to them – which witness to the fact that this mode of prayer brings a freedom from spiritually inhibiting bonds, which block our relationship with God and with our fellowmen and makes us find a whole new sense of liberation.

——–
Let us admit it: we are terribly complicated when it comes to giving outward expression to our deep religious feelings before God or in front of others. Even priests and religious know at what cost they reveal themselves at any spiritual depth to those with whom they live, and how often community life is little more than a superficial juxtaposition of individual lives. We have been ossified by formalism and ritualism. Our liturgical gatherings have only begun to awaken to the meaning of communal liturgy after centuries of passivity. But though a thaw has set in, we have yet to experience the warmth and enthusiasm that should characterize our liturgical celebrations in community. Pope Paul VI has warned us against routine in prayer and the misuse of ready-made formulas.

At this very time, we are awakening to new dimensions of bodily expression and communication with one another. There is growing interest too in ways of life and prayer that derive from oriental philosophies, and in the practices of non-Europeans who are less rigid than ourselves. Our young people naturally gravitate in this direction.

——-

Speaking in tongues thus conceived is spiritual enrichment; far from being an archaism, it is a factor of renewal on more than one level: that is why I do not hesitate to count it among the fruits of grace.

(Från Prayinging and speaking in tounges av kardinal Sunens. Se Malines-dokumenten på stucom.nl)

Till sist:

Den Helige Andes liv i oss handlar inte främst om extraordinära nådegåvor, utan framförallt om hjälp att leva ett bättre liv i vardagen, att bli verkligen tjänande och älskande människor, ett heligt liv där Andens frukter som Paulus talar om kan mogna fram i oss. ”Kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet, självbehärskning” (Gal 5:22-23). På så sätt blir vi skickade att tjäna våra medmänniskor vi har runtomkring oss och bidra att reparera och bygga upp denna värld.

Helighet är något som hör till det vardagliga livet för varje kristen.  Det gäller alla oss som lever alla i denna värld med dess risker och utmaningar.
Vi som älskar och uppfostrar våra barn.
Vi som arbetar hårt för att sätta mat på bordet.
Vi som studerar och förbereder oss för framtiden.
Unga och gamla, präster och ordensvigda såväl som alla oss döpta som lever i olika situationer i vår brokiga värld.

Helighet betyder inte
-att tro att du är bättre än andra.
-att du vet mer eller gör mer än andra.
-att blint följa regler utan kärlek.

Men det betyder att förtrösta på nåden, den Helige Ande i ditt liv som en hjälp att uppnå helgelsen. Jesus visar vägen. Att följa Honom är att gå mot strömmen.
Det är inte att bortse från lidandet och orättvisorna i världen.
Men det är att vara modig, att kämpa, att vara ödmjuk och ha sinne för humor. Det innebär inte att isolera sig från världen, utan tvärtom att leva mer intensivt i världen med din livsenergi, kreativitet och glädje och vara mer trogen mot det som är ditt djupaste jag, den plan din Skapare har för dig.

(Texten uppdaterad 2018-04-19)

Fler referenser:

Kilian McDonnell och George Montague: Christian Initiation and Baptism in the Holy Spirit. 1991.

Sammanfattning av ovanstående bok i skriften Blås liv i Nådegåvan. Finns i svensk översättning här.

Charles Whitehead: Towards a Fuller Life in The Holy Spirit New Life Publishing 2011

[Mer om karismatisk förnyelse i Katolska kyrkan]

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , , , , | 4 kommentarer