Människan är en gruppvarelse och kan under gruppens tryck förmås till de mest vidriga händelser. William Golding skildrar i romanen Flugornas herre ett skräckexempel, tyvärr nog inte orealistiskt, på hur det kan gå. Men vi ser det också i mobbing på våra skolgårdar och i arbetslivet, eller i folkmord som upprepas med jämna mellanrum under historien. Då någon förra året vid ett opinionsmöte på Sergels torg skanderade ”död åt de armeniska hundarna” kände vi en iskall vind av reminiscenser från Armeniska folkmordet 1905 som den turkiske maffiabossen inte vill erkänna, och en aning om att det är inte uteslutet att sådant kan hända igen.

Det finns alltid politiska ledare i historien som inte drar sig för att utnyttja och piska på dessa grupprocesser för egen fördel. Adolf Hitler är inte unik, även om kvantiteten och omfattningen av de grymheter han åstadkom var i särklass. Efter kriget sade man ”aldrig mer”, men det visade sig vara en from förhoppning. Slaktandet och fördrivandet har fortsatt. Röda khmererna i Kambodja, Rwanda 1994, Srebrenica 1995, kristna i Mellanöstern….

Nynazistiska och antisemitiska grupper, om än små börjar bli mer aktiva igen, som i Charlottesville och demonstrationer av Nordiska motståndsrörelsen här i Sverige som våra grundlagar gör att vi inte kan stoppa.  Sådana grupper som inte är främmande för att bruka våld, vill omstörta vårt demokratiska system och gör skillnad på människor måste vi på alla sätt motarbeta. Det gör vi:

•  genom att börja med oss själva, genomskåda vår egen benägenhet att hänga med i mobben och eftersträva civilkurage och moralisk resning
• genom att själva inte tillämpa deras metoder, själva använda det civiliserade anständiga samtalet som grund för vår samvaro, t.ex. alla demokratiskt invalda partier i Sveriges riksdag emellan
• vara medvetna om värdet av vårt demokratiska system och de grundvärderingar det vilar på samt inse att det ständigt måste försvaras på nytt

Samhällets demokratiska värdegrund är det viktigaste vi har att försvara. Ofta är vi alltför omedveten om den och tar det Europa och Västerlandet har uppnått för givet. I en artikel om det viktiga året 1918 då även kvinnor fick rösträtt i Sverige skriver Per T Ohlsson:

Numera är det nog inte många som reflekterar över hur utdragen och hård rösträttsstriden var. Demokratin tas för given. Den historiska erfarenheten visar emellertid att detta är en riskabel attityd. Demokrati är inte något färdigt samhällsbygge, utan en process, driven av medborgarnas gemensamma vilja. Processen kan vara seg och kaotisk och kräver ibland långtgående kompromisser mellan till synes oförenliga ståndpunkter, men alternativen är förfärande. Därför är det officiella Sveriges inställning till demokratins förestående hundraårsjubileum så förbluffande i sitt loja ointresse.

Skillnaden går här inte mellan vänster och höger, radikal och konservativ, inte heller mellan SD och övriga partier.

Var går då skillnaden? Jag tycker Björn Wiman beskrev det mycket bra i sin krönika i DN kultur i söndags: Anti-rutan som har uppstått i vårt samhälle, först på sociala media där vi kan ta skepnaden av nättroll och skriva de mest förfärliga saker om varandra som vi aldrig skulle våga mellan fyra ögon, hot, trakasserier men som vi ser också flyttar ut på gator och torg. Den materialiserades på Medborgarplatsen nyss då en grupp kallad Stå upp för Sverige fått demonstrationstillstånd. Enligt reportage i DN ropade eller skanderade man  glåpord som ”De ska ut ur landet, jävla parasiter!, Hoppas ni blir våldtagna som djur!, Ut med packet! Inga afghaner på våra gator!”

Wiman skriver:

Denna ”anti-ruta” omfattar inte bara rasisterna på Medborgarplatsen eller nätets ökända hatforum, utan är på väg att växa sig allt större. I en tid då alla spärrar släpper och alla tabun försvinner riskerar den snart att omfatta hela det offentliga rummet. Skylten utanför vår tids nya ”anti-ruta” påbjuder en total avsaknad av anständighet och polityr – när man träder in i den slipper man vara ”god”; man kan tillåta sig allt som tidigare var förbjudet, ja till och med stoltsera med det. Utan att skämmas kan man, som den moderata riksdagsledamoten Hanif Bali, skriva att man bör låta människor ”strejka ihjäl sig” eller, som USA:s president Donald Trump, gå till aggressivt angrepp mot journalister samtidigt som man försvarar nazister.
Men man kan också – som en övervägande majoritet av alla människor – välja att upprätthålla anständighetens gränser och stå kvar utanför. Historikern Timothy Snyder citerade i veckans DN den polska Nobelpristagaren Wislawa Szymborska: ”Vi vet vilka vi är först när vi har blivit prövade.”

Skillnaden går mellan de medborgare som har anständighet nog att hålla sig utanför rutan och de som låter sig dras med in i rutan. Men det räcker inte med att bara hålla sig utanför. Moralisk resning innebär också att säga stopp, ställa upp för den som blir mobbad och inte bara passivt se på. Där har vi många förebilder i historiens hjältar som  till och med med martyriet som följd står upp för rättfärdighet och rätt. Sofie Scholl, Helder Camara, de koptiska martyrerna som avrättades av IS och många många fler som är välkända för er alla och som jag inte behöver nämna här.

21 kristna martyrer som halshöggs av IS i Libyen (minnesdag 15 februari)

Som ledare har man ett särskilt ansvar, och där finns alla dessa kategorier representerade. Det finns ledare och statsmän som modigt höjer sig över kortsiktiga hänsyn och försöker ena nationerna och försvarar människovärdet, rättssamhället och demokratins grundprinciper.  Sedan finns det de som inte uppviglar eller står på mobbarnas sida men som har mycket lite kurage att säga ifrån. Slutligen finns det de ledare som hänsynslöst utnyttjar de mobbande grupprocesserna för att vinna egna syften vilket spelar de nynazistiska, rasistiska och antisemitiska strömningarna i händerna. Har man väl slagit in på hatet och mobbningens väg förlorar man snabbt sin moraliska kompass och kan gå från det illa nog till det värre.

Det är för att urskilja vad som är vad i detta, både i våra partier och olika grupper och inom oss själva vill jag betona vikten av det goda samtalet. Det räcker inte med besvärjelser eller jag skulle säga floskler av typ ”Stäng dörren för Sverigedemokraterna”, för det gör oss inte ett dugg bättre på att urskilja det goda från det onda.

De flesta har nog som jag träffat sverigedemokrater, både väljare och politiker som uppriktigt inte hyser rasistiska eller  nynazistiska ideer och menar att deras parti idag inget har med det att göra, utan endast har ideer kring hur många invandrare ett land har möjlighet att ta emot, ideer som tidigare var tabu, men som nu är fullt accepterat att diskutera inom de flesta partier. De kliver inte in i anti-rutan. Det är klart att vi skall tala med alla dessa människor som också finns i riksdagen.  Och omvänt: Det finns bra mycket antisemitism, korruption och mobbingtendenser också inom övriga partier utanför SD. Att vara mot SD kan skymma sikten för att ta itu med det.

Det goda samtalet leder bra mycket längre än stängda dörrar och är också effektivare för att skilja ut och avslöja antidemokratiska och rasistiska idéer. Sådana finns inom SD och man har fortfarande mycket att göra upp med inom de egna leden om man vill vara ett demokratiskt parti, vilket man säger sig vilja vara.

——————————————————

Läs också nyblivna amerikanska medborgaren, den katolska nunnan moder Olga Yaqob: To my American family: Let us build a bridge

“Love is the ultimate force that makes for the saving choice of life and good against the damning choice of death and evil. Therefore the first hope in our inventory must be the hope that love is going to have the last word.”

Martin Luther King

“Peace can only be achieved by understanding.”

Albert Einstein

“No peace without justice; no justice without forgiveness.”

St Johannes Paulus II