Teologi som disciplin bygger på förnuft och vetenskap. Teologin äger inte tron utan studerar den. Vi människor tror utifrån förnuft och samvete på den Uppenbarelse som blivit oss given och som vi tagit emot. Teologin kan inte uppfinna tron och ändra i den efter gottfinnande eller tidens trender – då vore vi inne på ren gnosticism. Däremot kan den teologiska vetenskapen vara ett stöd för att utveckla och precisera den begreppsmässiga aspekten av tron och korrigera irrgångar. Tro och förnuft kan aldrig stå i motsats till varandra, de kompletterar varandra, ”som två vingar på vilka den mänskliga anden lyfter i kontemplation över sanningen” (Johannes Paulus II´s encyklika Fides et Ratio)
Dogmutvecklingen genom tiderna har ofta utgått från att avgränsa tron mot olika heresier och missuppfattningar. Tron och Uppenbarelsen är i sig ett mysterium som vi inte uttömmande kan förklara och förstå begreppsmässigt. Vore allt klart funnes inget mysterium, vi behövde inte tron utan allt var klart bevisad vetenskap. Lättare än att positivt förklara tron är att beskriva vad den inte är. Människor har en benägenhet att reducera mysteriet till enbart en beskrivning i för dem bekanta kategorier och projicera sin egen favoritideologi och egna preferenser på tron och på på så sätt tala om för Gud hur han bör vara istället för att låta Gud vara Gud.
Martin Lembke är en katolsk teolog som jag uppfattar tillämpar förnuftet utan att göra våld på mysteriet. Nyss har han startat en engagerad debatt i Dagen om hur man skall förstå på vilket sätt Kristi lidande och död frälser människan. Det finns olika teologiska teorier om detta, men ingen teori kan förklara detta uttömmande. Så mycket är dock Lembke beredd att säga som att hur än Jesus på korset möjliggjorde vår frälsning så gjorde han det inte genom att i vårt ställe ta straffet för våra synder och utmanar därmed vad många spontant tar för givet och vad många bibelfundamentalistiska teologer håller för sant.
I sin slutreplik beskriver han vad Kyrkan faktiskt tror:
Kristi kyrka är byggd på Golgata. Endast där finns frälsningen. Där, i tysthet och tillbedjan, faller kristna på knä. Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde son. Genom sitt lidande och sin död betalade han priset för vår salighet. Korset förutan vore Guds frånvaro vår hinsides lott.
Sannerligen, vore det inte för Lammets blod hade vi alla nåtts av dödsängelns bud: Gå bort, ni förbannade, till Satan i Gehenna. Ty Jesus är det offer som sonar världens synd. Han, Kristus allena, av nåd allena, öppnar portarna till himlen och bjuder oss ditin.
Detta är alla kristnas gemensamma tro. men, menar Martin, detta betyder inte att mera detaljerade teorier om försoningens innebörd behöver vara sanna, de kan till och med vara heretiska.

Olof Edsinger tycker jag i sitt inlägg är öppet för mysteriet precis som Martin, men medan Martin intellektuellt vill gå så långt som möjligt i att definiera vad tron inte innebär, så betonar Edsinger behovet av stödjande teologiska förklaringar som han finner bekräftade i Bibeln. Jag uppfattar att Edsinger och Lembke mera skiljer sig i olika betoningar än i sak. Övriga debattinlägg, bl.a. från Stefan Swärd och Stefan Gustavsson har jag inte tagit ställning till.
Ur protestantisk synvinkel antar jag att Martin Lembke ses som representant för en lång katolsk tradition där man många gånger gått mycket långt i att försöka beskriva det obeskrivbara och tvinga människor att tro in i minsta detalj på det som teologerna beskrivit. Thomas av Aquino var en teolog som nog hade en mycket djupgående vördnad och förståelse för mysteriet, och hans avsikt var inte att plocka sönder tron så att den förlorade sig i detaljerna, utan att försöka förstå för att tro bättre, men något gick fel och under senare medeltiden reducerades Katolska kyrkan till en institution som i detalj styrde vad människor måste tro och deras handlande. Tron och troslivet upplöstes i en mängd detaljerade dogmer ritualiserade välsignelsehandlingar och devotioner. Att detta hade gått för långt och att en reform behövdes i kyrkan insåg varje seriöst tänkande människa på 1500-talet, inte bara Luther (se Anders Piltz bidrag i boken Doften av Rykande vekar).
Under den antimodernistiska epoken i Katolska kyrkan under 1800-talet och början av 1900-talet fortsatte den nythomistiska filosofin (som jag anser är en skugga och vrångbild av det Thomas av Aquino avsåg) att dominera, vilket styrkte prästerskapets makt över själarna på bekostnad av den personliga tron.
Nu har mycket hänt i Katolska kyrkan och världskristendomen sedan dess. Vi firar Lutherjubileum, och Luther utvärderas inom både den katolska och protestantiska världen. Katolska kyrkan kan se Luthers positiva sidor, och protestanterna kan se avigsidorna och att en för långt driven lutheranism missar målet.
[Tips: Intressant föredrag av Rainer Carls SJ. Ljudfil från FKE-s årsmöte 2016. Ignatius av Loyola och Martin Luther – en jämförelse]
Dagens katolska kyrka lever inte längre i den antimodernistiska och nythomistiska traditionen (bortsett från vissa strömningar närstående utbrytargruppen SSPX) utan bejakar den personliga tron, varje döpt kristens myndighet och den helige Andes närvaro i det personliga livet (läs mera om detta: Andra Vatikankonciliet 50 år).
Mycket av gamla beteendemönster sitter trots det kvar i väggarna. Det kanske inte så mycket beror på att man är influerad av gamla traditioner som på att man återupprepar samma mänskliga grundmönster som tidigare, att det är lättare att konserveras i en tradition än att låta sitt liv förvandlas genom en personlig tro och en levande relation till Kristus och öppenhet för den Helige Ande. Detta grundmönster upprepas inte bara i Katolska kyrkan utan i alla kristna samfund. också Pingströrelsen som en gång stod för en radikal förnyelse riskerar att stelna i bekväma traditionella former.
Om katoliker nöjer sig med traditionen och gamla antimodernistiska mönster, så nöjer sig evangeliska kristna med en alltför ytligt fundmentalistisk tolkning av bibelordet. Man sätter hävdvunna begreppsmässiga kategorier framför att kasta sig ut i en levande tro.
Vi behöver en ny eller fortgående reformation idag, det gäller hela kristenheten, och vi behöver ännu mer fokusering på den Helige Ande och Andens gåvor som är det som ger Kyrkan kraft och är hoppet för framtiden. Pingströrelse och karismatisk förnyelse får inte stelna i traditionella mönster utan måste visa vägen mot att helt förlita på Gud, inte på mina personliga preferenser, trögheter och favoritidéer.
Vi behöver också en nykter intellektuellt skärskådande teologi som hjälper oss att sortera begreppen.
Ta del av ICCRS´internationella råds ordförande Michelle Morans inspirerande tal till ledare inom Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan vid en konferens i Pittsburgh, USA.

I år är det 100 år sedan Maria-uppenbarelserna i Fatima ägde rum. Vid det senaste konsistoriet som avhölls nu i april tillkännagavs att de två av de tre herdebarnen som Maria visade sig för, syskonen Francisco och Jancinta Marto skall kanoniseras i samband med påvens besök i Fatima 13 maj. De båda avled redan som barn i Spanska sjukan och blev beatifierade av påven Johannes Paulus II den 13 maj år 2000. Den tredje av visionärerna, kusinen till de båda syskonen Lucia Santos blev karmelitnunna och levde fram till 2005, för henne pågår en beatifieringsprocess.










”Business as usual” är inte längre en möjlig attityd sade Benedict XVI i ett 