När blir du en människa, ett mänskligt skyddsvärt subjekt och inte bara ett objekt för mitt godtycke? Vid befruktningen? Mycket tidigt under embryonalfasen? Vid din möjlighet att överleva utanför livmodern? Vid den tidpunkt jag väljer att anse dig viktig för mig?

Det mänskliga fostret utvecklas hela tiden, det är en kontinuerlig process och det finns ingen logiskt eller vetenskapligt fastlagd tidpunkt vi kan fastslå. Eftersom aborter är tillåtet måste vi ändå för praktiskt bruk fastslå en tidpunkt, och det är enligt svensk lag från och med 22:a graviditetsveckan.

I utredningen som föregick vår nuvarande abortlag talas om ”två skyddsvärda individer”, men eftersom abort inte kan undvikas eller förbjudas helt måste man hitta en juridiskt rimlig kompromiss. I Sverige idag innebär det att efter graviditetsvecka 22 är man ett barn, en människa med allt vad det innebär, inte bara etiskt och moraliskt, utan också att barnet åtnjuter ett juridiskt skydd med mänskliga rättigheter som ej får betraktas som ett objekt för andras godtycke.

Detta stämmer väl överens med många människors etiska intuition, många barnmorskor finner det svårt att handskas med sena aborter där fostret visar livstecken vid framfödseln. Som vi hört i den aktuella nyhetsrapporteringen sker det också av och till att ett foster/barn vid en sen abort föds fram levande efter att den juridiska gränsen passerats då man skall betraktas som människa.

Debatten som följt på detta visar att vi är ute på ett sluttande plan när det gäller att slå vakt om människovärde och rätt till liv. I Holland har vi set en liknande utveckling i livets slutskede där indikationerna för dödshjälp utvidgas alltmer. Överläkaren Katarina Strand Brodd vid Mälarsjukhuset i Eskilstuna och överläkare Erik Normann vid Akademiska sjukhuset i Uppsala hör för mig till vardagslivets hjältar som vägrar att glida med på detta sluttande plan utan vågar stå upp för människolivets okränkbarhet och skyddsvärde genom att problematisera en situation som inte är tillfredsställande.

Annorlunda resonerar  överläk Andreas Herbst, ordf i Svensk förening för obstetrik och gynekologi.  Han menar eftersom man har beslutat om abort och eftersom det var moderns vilja att dess avkomma skulle dö, så är det en kränkning av hennes rätt att försöka rädda barnet. Jenny Strömstedt programledaren på TV 4 resonerar på liknande sätt när hon skriver att:

”…aborträtt måste vara baserad på helt andra värden än vid vilken vecka ett barn kan överleva med medicinsk hjälp utanför livmodern. Den enda konstanten i sammanhanget är faktiskt denna: Kvinnans rätt till sitt livsval i en fortfarande skrämmande patriarkal värld.”

Hur tänker Jenny då? Skall inte skyddet för mänskliga rättigheter gälla ens efter den tidpunkt då svensk lag fastslår att man är människa? Och vilken kvinnosyn har Jenny när hon skyller på en skrämmande och patriarkal värld för att dispensera kvinnor från att tänka själva och välja att bejaka den lag och rätt som gäller i samhället. Det är en förminskande kvinnosyn Jenny gör sig till tolk för, och för den delen också en nedvärderande syn på män, som om kvinnor vore helt i männens våld inte är kapabla att fatta självständiga moraliska beslut och stå för dem. En del kvinnor använder sin kapacitet och kraft på ett helt annat sätt än det Jenny förordar.

Torbjörn Tännsjö som i nyhetsinslaget på TV debatterade med Erik Norrman är i alla fall konsekvent. Enligt hans utilitaristiska grundfilosofi finns inget grundläggande människovärde att skydda, utan det är lyckomaximeringsprincipen som gäller. Det spelar då ingen roll om det är ett ofullgånget foster eller nyfött barn man tar död på. Om barnets potential att uppleva framtida lycka bedöms som låg och om dess liv dessutom står i vägen för andras lycka, så är det rätt att ta livet av det. I livets slutskede blir dödshjälp oproblematiskt enligt samma resonemang. Detta är dock inte den värdegrund jag uppfattar att vårt demokratiska samhälle och våra grundlagar vilar på. Torbjörn nämnde att aborträtten över huvud taget står på spel om man vill börja ge vård åt icke döda barn efter en sen abort. Jag antar att han menar att eftersom 22 graviditetsveckan är en godtyckligt satt gräns, så ökar risken för att man börjar reflektera att även foster i tidigare graviditet har ett människovärde. Vill man fortsätta att betrakta abort som en oproblematisk rättighet och inte vill veta av någon värdekonflikt, så är lyckomaximeringsfilosofin ett mera radikalt och ärligt alternativ.

I en debattartikel i DN kritiserar några läkare och en barnmorska från Karolinska universitetssjukhuset överläkarna Strand Brodd och Norrman för deras ställningstagande och är också kritiska till att Göran Ewerlöf, ordförande i Socialstyrelsens Rättsliga råd inte har något att invända mot att livsuppehållande behandling sätts in för ett barn som passerat 22:a graviditetsveckan och fötts levande efter en sen abort. Trots artikelns slutord att man ser fram mot en fortsatt debatt får jag en känsla att det mera handlar om att lägga locket på en sådan.

Läkarna hänvisar till att det vid sena aborter i allmänhet rör sig om svårt sjuka barn som har mycket små möjligheter att överleva. Det må så vara, och i så fall gäller att man kan fatta beslut om palliativ vård och avstå från att sätta in livsuppehållande åtgärder. Men som Erik Norrman säger, man kan inte a priori bestämma detta, utan det måste vara ett väl etiskt och medicinskt avvägt beslut i varje enskilt fall där också modern involveras. Detta är naturligtvis svårt då det gäller en akut situation där modern också befinner sig i kris och det är kanske omöjligt att i det akuta läget involvera modern. Då är det inte orimligt att läkarna i väntan på att situationen klarnar vårdar det framfödda levande barnet. Att det är svårt dispenserar oss inte från att fatta etiska beslut efter bästa förmåga, och det dispenserar inte läkarna från att betrakta modern som en kapabel person. Liknande svårigheter uppstår vid organtransplantation där man snabbt måste fråga anhöriga om att kunna använda en avliden persons organ.

Det är välgörande och bra att denna debatt förs, man bör absolut inte lägga locket på utan granska och fördjupa alla dimensioner, inklusive den dimensionen som rör människovärde och rätt till liv.  Det är viktigt att ett sådant samtal kan föras lugnt och sakligt utan att olika sidor diskvalificerar och misstänkliggör varandra. Samtalet bör involvera samhällets hela mångkulturella bredd, det är viktigt att alla kan deltaga, även katolska biskopar, pingstpastorer, barnmorskor som hävdar samvetsfriheten och jurister som driver människorättsfrågor.

Slutord: Vi lever i en värld där föräldrarna blir alltmer stressade och har svårt att få livspusslet att gå ihop. Vi har egentligen inte tid med barn, och skall vi ha barn så skall de vara superlyckade och tillfredsställa de vuxnas behov av självförverkligande [läs denna intressanta artikel från DN kultur den gångna veckan] Det är ett perspektiv som givetvis har relevans också för den hätska abortdebatten, nu i samband med sena aborter, tidigare i samband med samvetsfrihet för barnmorskor. Att strunta i lagar för kortsigtiga vinster är något som blir allt vanligare. Populistiska ledare som Erdogan, Orban, Trump struntar i demokratins grundprinciper, Transportstyrelsen struntar i sekretess- och säkerhetsregler vid outsourcing av dataverksamheten. Att se mellan fingrarna på lagar som gäller för nyfödda levande barn är i samma anda.