Bengts Blogg

Nyligen sändes Dokument utifrån-dokumentären Påven och pedofilerna på SvT. Dokumentären var välgjord, inte tendensiöst antikatolsk, utan försökte beskriva reella problem inom kyrkan. Dokumentären beskrev positivt det banbrytande arbete som påve Benedikt XVI gjorde att sätta fokus på problemen och införa regler för att komma till rätta med dem. Påven Franciskus skarpa fördömanden och uttalade intention om noll-tolerans har väckt hopp hos många av oss att nu är kyrkan på god väg att äntligen göra uppmed sin skamliga historia på detta område.

Påve Franciskus goda intention kan man inte betvivla, han säger inte saker som han inte menar. Han införde en brett sammansatt kommission för skydd av minderåriga där ledamöter som tidigare varit offer ingick, Peter Saunders och Marie Collins. Påven godkände också ett förslag från kommissionen till en tribunal som skulle hantera biskoparnas agerande och underlåtenhet att handla. Det finns biskopar som bevisligen känt till pågående övergrepp i sina stift men inte vidtagit tillräckliga åtgärder för att stoppa det och som sitter kvar på sina poster.

Men nu har båda delegaterna som representerade offren slutat i kommissionen, Peter Saunders blev suspenderad och Marie Collins hoppade av med motiveringen att det går alldeles för trögt och det finns ett motstånd mot förändring, och hon ville inte längre vara en gisslan som gav legitimitet åt något som inte fungerar.  Tribunalen som Franciskus godkände har inte blivit av, på grund av motstånd inom kurian säger en del, men kanske är det inte så enkelt, kanske handlar det också om språkförbistring och missförstånd från dem som inte är insatta i hur departementen i Vatikanen fungerar. Tänkte man att de funktioner som efterfrågades lika gärna kunde lösas inom ramen för de redan befintliga departementens resurser? Låt oss vila på hanen med domen över detta och under tiden ta del av denna artikel i Crux från 8 mars 2017: The mysterious case of the missing Vatican tribunal.

Skall kyrkan vinna full trovärdighet i sin utfästelse om nolltolerans för sexuella övergrepp är det viktigt att också cheferna, dvs biskoparna, inte bara förövarna ställs till svars. Detta är ett steg som behövs för att fullfölja arbetet med att förebygga sexuella övergrepp inom kyrkan, och här skulle den föreslagna tribunalen kunna spela en viktig roll. Det återstår att se hur detta utvecklar sig.

Dokumentären, som byggde på material som tidigare var känt och som bl.a. skrivits om i DN visar att det inte räckte med de regler som Benedikt XVI föreskrev, bl.a. att varje stift skall ha en handlingsplan för hur man förebygger sexuella övergrepp och att det finns en skyldighet att rätta sig efter varje lands lagar, t.ex. genom att polisanmäla övergrepp.

Av dokumentären framgår att fortfarande kan präster som gjort övergrepp flyttas runt så att nya barn utsätts för fara, och framförallt att det bland prästkolleger och överordnade finns en plågsam låt gå-mentalitet, som om man ser på pedofiliövergreppen som något inte så allvarligt, och att man är mera mån om prästerna och deras rykte än att skydda offren. Även om den bild som framställs i filmen inte gäller generellt i hela kyrkan, så är det tillräckligt allvarligt att det fungerar så i dessa fall som beskrivs,  och det vittnar om en kultur som lever kvar och som det fortfarande måste ägnas mycket kraft åt att tvätta bort.

I Stockholms katolska stift har man arbetat aktivt med dessa problem sedan snart 20 år. Jag var själv med i en ekumenisk arbetsgrupp och 2003 publicerade SKR  skriften Ekumeniska riktlinjer för sexuella övergrepp i kyrkliga miljöer.

Sedan pedofiliproblematiken i hela dess vidd blivit uppenbar i Katolska kyrkan har man i enlighet med påve Benedikts påbud tagit fram egna lokala riktlinjer för det katolska stiftet. [Om det kan du läsa mera här].

I varje lokal i Katolska kyrkan i Sverige där det vistas barn och ungdomar skall det finnas ett tydligt uppsatt anslag med information vart man kan vända sig. Där anges kontaktpersoner inom stiftet, både manliga och kvinnliga, där finns också ett telefonnummer till BRIS. På stiftets hemsida kan man ladda ner aktuell affisch.

Stiftet har också anordnat utbildning för all personal, och man har utgivit en folder, Med Barnens Trygghet i Fokus där stiftets policy förklaras och råd och riktlinjer finns hur man skall förfara vid misstanke om övergrepp.

Jag tror Stockholms katolska stift ligger ganska mycket i framkant när det gäller att tillämpa de regler som påve Benedikt införde, och på senare år känner åtminstone inte jag till något aktuellt fall. Även tidigare fanns inte så många kända fall av sexuella övergrepp i Katolska kyrkan i Sverige, de rapporterade kan räknas på ena handens fingrar, det sista på 1960-talet. Men det kan ju också finnas ett mörkertal, det kan vi inte med säkerhet veta.

Det behöver inte innebära att allt är frid och fröjd i Katolska kyrkan i Sverige. Handlingsplaner, goda intentioner och beslut från ledningen är inte allt. Det gäller också att det sjunker in i organisationen, att grundvärderingar delas och riktlinjer accepteras och följs av dem som jobbar. Där har jag hört lite olika attityder mellan skål och vägg. Några fnyser och säger att det där är överdrivet, det där gör man bara för att formellt tillfredsställa dem som har ögonen på oss. Men majoriteten av medarbetarna i Katolska kyrkan i Sverige stödjer det hela. Det finns många stift och institutioner ute i världen som också fungerar mycket bra. Sedan finns det de som är sämre, där trögheten och motståndet mot förändring är stort och där ledning och chefer inte ens är motiverade att ta problemet på allvar, med resultat att pedofiler kan hållas om ryggen och fortsätta verka under radarn så att fler barn drabbas.

Under Benedikts tid togs krafttag mot pedofilin. Förövare avkragades och lagfördes, det förordnades om rejäla grundregler för stiften. Man kan tycka att Franciskus har ärvt en ganska bra situation med det uppstädningsarbete hans föregångare gjort. Varför är det då nu så svårt att gå vidare med att ta itu med de försumliga biskoparna? Kan det vara så att Benedikt som sträng moralteolog hade lättare att ta itu med sådant än Franciskus som betonar kärlek, förlåtelse, barmhärtighet?

Jag tror inte på en sådan förklaring, därför att Franciskus har också kunnat visa sig som en hårdför administratör som inte är rädd för att ta itu med sådant som kräver omorganisation och att avsätta personer från deras poster, t.ex i omorganisation av kurian och kardinalsrådet med 8 kardinaler han inrättade samt att han  tagit itu med Vatikanens finanser. Och i hans jultal till kardinalerna 2014 är han mycket uppriktig i sin kritik på ett sätt som kanske chockade många.  Istället för att beskriva allt bra man uträttat beskrev han 15 olika områden där förbättring behövs. Talet var en inbjudan till kollektiv bot och samvetsrannsakan.

Franciskus förstår mycket väl det naiva i att låta missriktad barmhärtighet gå före rätt när tredje person är involverad och det gäller att skydda våra minsta och mest sårbara, skyddslösa barn som dessutom ser upp till och sätter sin tillit till prästerna.

Det har funnits mycket maktmissbruk och missförhållanden inom Katolska kyrkan och oförmåga att se bortom den egna makten, skyddandet av pedofiliprästerna är sammanvävt med allt detta. Franciskus har redan tagit itu med mycket av detta, men det handlar om en kultur som sitter i väggarna och förändring stöter på mycket motstånd, det vet vi alla.

Jag tror Franciskus hade hoppats på att de direktiv han givit och de arbetsgrupper han satt igång för fortsatt uppstädning av pedofiliproblemen skulle rulla på utan problem, han har själv så många tåtar att dra i redan. Men kanske kommer han att inse att den uppkomna situationen kräver hans personliga engagemang för att hantera motståndet, eller kanske rör det sig om delvis motstånd, delvis missförstånd, vad det än är måste det hanteras. Annars är risken att nästa påve får ärva problemet som en riktig långbänk.

Samtidigt som vi förfäras av hur mycket som finns kvar att göra gäller det att hålla huvudet kallt. Egentligen är det inte förvånande att problemen inte försvunnit i en handvändning. Gammal kultur rensas inte ut så lätt. Att det finns bakslag förringar inte det arbete som Benedikt XVI gjorde eller de program som införts i olika stift världen över, exemplifierat med Stockholms stift härovan, eller den klara moraliska kurs påve Franciskus stakat ut. Allt detta gör att Katolska kyrkan långtifrån står på ruta noll.

Ödmjukt får vi tillsammans med påve Franciskus arbeta i samverkan med alla människor av god vilja. Det är inte Katolska kyrkan mot resten av världen.  Jag är glad att kardinal Anders Arborelius berörde pedofiliproblemen i sitt Sommar-program i P1. Han medgav att det funnits en sorglig tendens inom kyrkan att titta bort, lägga locket på och skjuta allt under mattan. Medierna har fått agera som Guds röst, som varnar till omvändelse, till genomlysning, till strängare krav på en skyddad miljö för barn och unga, och för dom och straff för de skyldiga, sade han.