Efter mitt sista inlägg om reaktionen från stockholmspolitiker angående norska integrationsministerns besök i Rinkeby fick jag en twitterrespons från Gunnar Engblom som gjorde mig uppmärksam på hans band Guran Gurans musikvideo inspelad i år med den 30 år gamla låten Vi har det så bra i Rinkeby och Tensta. Gunnar var på 1980-talet punkare och spelade i tunnelbanan, men sedan 20 år tillbaka bosatt i Peru. Nu är han i Stockholm för att lansera en CD som innehåller den aktuella låten samt ett antal flera: Guran Guran – osannolik historia och succé efter 30 år.

När texten skrevs för 30 år sedan var det nog med glimten i ögat, problematiken fanns redan då, men miljön var nog då betydligt mera idyllisk än idag. Jag tror nog jag såg Gunnar någon gång då och då när han spelade på tunnelbanans perronger och i vagnarna. Det är väldigt roligt att han är tillbaka.Det är märkligt hur låten idag har högsta aktualitet i en situation som är betydligt mera laddad. Jag gillar låten skarpt, det är nästan så man får lust att flytta till Rinkeby. Låten duckar inte för problemen men sprider med humor och glädje en gemenskap som alla kan dela och uppmuntrar de lokalboende att ta makt över sin situation. Även för 30 år sedan fanns fenomenet att ”inga svennar vill flytta hit”, samt spänningen mellan Stadshuset och lokaldemokratin.

Även om läget är tyngre och allvarligare nu än för 30 år sedan, så finns många som trivs i Rinkeby och Tensta och som kan identifiera sig med Gunnars glada sång. Vi behöver galghumor samt hitta vägar att övervinna vår rädsla och att i lokalsamhällena ta ansvar för vår situation. Politikerna i Stadshuset kommer inte att kunna göra hela jobbet.

Men vi behöver också hitta effektiva sätt att hantera problemen och återställa trygghet på gator och torg. Det gör vi inte genom att förneka dem eller sopa dem under mattan bara för att det är SD eller en norsk minister som sätter ord på dem. Vi behöver civilkurage och mod att kunna vittna mot de kriminella gäng som förpestar tillvaron.

För det en annan situation idag än för 30 år sedan, läget är mera kritiskt. Då gick det att leva i idyllens bubbla, så inte längre. Problemen gäller inte bara förorterna utan har flyttat in även till stadskärnan. Ett parallellsamhälle av gatubarn på Södermalm är ett växande problem, som polis och socialtjänst säger är mycket svårt att hantera. I dagarna hade vi en knivattack mot en polis på Medborgarplatsen. Vi som har välbetalda jobb, kan köpa dyra bostadsrätter och åtnjuter föräldraledighet och andra förmåner och kan njuta av vår latte på en av Söders många trevliga uteserveringar vill kanske inte se det och tänker att det ordnar sig och någon annan löser det åt oss till slut. Men så enkelt är det inte. Alla har ett ansvar att visa civilkurage, ta hand om varandra och med insiktsfull realism bidra till att bygga uppsamhällsgemenskapen.

Fyra ledord tycker jag kan vara nyttiga att orientera sig efter:

• Personalitet – Den mänskliga personens värdighet, alla människors lika värde
• Det allmänna bästa – måste vi alltid ha för ögonen, motsats är egoism på individ o gruppnivå
• Subsidiaritet – familjen, lokalsamhället, lös problemen på lägsta möjliga effektiva nivå
• Solidaritet – både som social princip och moralisk dygd på det personliga planet

Sedan vet vi att vi lever i en söndrad värld, som enskild människa och även som nation måste vi realistiskt förhålla oss till det faktum att vi inte kan lösa alla världens problem på egen hand. Att uthärda spänningen mellan vad vi vill göra och vad vi kan hör till den mänskliga existensens grundvillkor. Det är kärlek att vara realist och samtidigt bevara hoppet.