Att sekulära politiker skall blanda sig i och styra över kyrkans angelägenheter är en anomali Svenska kyrkan som nog snart sjunger på sista versen. Allt fler krav kommer på förändring av systemet.

Men motsatsen då – skall kyrkan lägga sig i politiken? Svaret är både ja och nej. Den kristna etiken med nästankärleken, det allmänna bästa, subsidiariteten och solidariteten som grund har förvisso en politisk dimension. Kyrkan kan inte tiga där det förekommer förtryck, kränkning av människovärdet, krig och människor som i stora skaror fördrivs från sina hemländer och likt Svarte Petter i kortspelet ingen vill ha och ta ansvar för.

Dominikansyster Madeleine Fredell, generalsekreterare för Justitia et Pax (Kommissionen för rättvisa och fred) i Stockholms katolska stift höll ett mycket bra tal (jag skulle säga predikan)  i Storkyrkan i samband med gudstjänsten vid Riksdagens öppnande som jag tror att många, kristna såväl som icke-kristna, upplevde att det talade uppfordrande till hjärtat. Temat var de faderlösa, änkorna och flyktingarna och vårt ansvar för dem som är i nöd.

[Se talet här i Stockholms domkyrkoförsamlings video från samlingen i Storkyrkan.]
[Läs texten till talet här på Dominikansystrarnas hemsida.]

Detta är exempel på en förkunnelse som lägger sig på rätt nivå, är tydlig med kristen etik, talar till hjärtana och är samtidigt kärvt realistisk. Syster Madeleine tar inte ställning i de politiska detaljfrågorna. I en intervju i DN frågade reportern om talet var riktat till SD.

– ”Nej, det var till alla”, svarade sr Madeleine. ”Det är för den förståelsen för att vi behöver mångfalden. Då blir vi rikare. Du kan också se det på punkt efter punkt, också den samhällsekonomiska. Vi blir rikare. Vi får kanske betala ett visst pris till att börja med, men när alla de här människorna får utnyttja sina förmågor, ja då blir det här landet ännu bättre”.

Det här var i högsta grad ett kristet och katolskt tal sade sr Madeleine och konstaterade att påven inte skulle ha sagt detta så mycket annorlunda. Däri har hon helt rätt. Andan i påve Franciskus socialetiska förkunnelse känns igen i sr Madeleines tal. Flyktingsituationen i världen är återkommande i hans tal. Då han var i Mexiko för 1½ år sedan fick han en fråga om Donald Trump som då talade som mest om muren mot Mexiko. Påven reserverade sig genom att säga att han inte satt sig in i Trumps politik i detalj, men om det är så att en man bygger murar och inte broar till sina medmänniskor, så är han inte en kristen:

”A person who only thinks about building walls and does not focus on building bridges is not a Christian. This is not the Gospel. In regards to voting and not voting, I will not get involved. I’m just saying that this man that is saying this is not a Christian, if he has really said all of these things. Until then, I’ll give him the benefit of the doubt.”

På pressträffen på flyget hem från Colombia nyligen fick påven åter frågor om Trump. Denna gång gällde det Trumps beslut att upphäva DACA, vilket skulle tvinga unga migranter som kom till USA som barn att återvända hem. Påven sade att det inte är fruktbart att separera unga från deras familjer och att skilja familjemedlemmar åt är inte i linje med ”pro-life” eftersom familjen är livets vagga. Påven reserverade sig samtidigt: ”Jag vill inte kommentera lagtrexten, för jag har inte läst den, och jag vill inte tala om det som jag inte känner till”

Påven fick också frågor om klimatförändringarna, och sade: “De som förnekar klimatförändringarna behöver gå och fråga vetenskapsmännen, de talar klart och tydligt”. I sin miljöencyklika Laudato Si framhöll påven att omsorgen om miljön också hör samman med kyrkans sociallära, eftersom det också handlar om relationer och vårt ansvar att lämna över en jord i god balans till våra barn.

Ur detta framgår några grundstenar i kyrkans politiska agerande:
1. Klar och tydlig förkunnelse av grundläggande kristen etik.
2. Hänvisning till förnuft och vetenskap.
3. Ha tummen i ögat på politikerna och vädja till hjärtat och människors upplysta samveten
4. Undvika att ta ställning i detaljpolitiska frågor, t.ex. för ett visst parti.

Det är politikernas uppgift och kompetens att utforma den detaljerade politiken och integrera etik och konkret verklighet till ett politiskt program. Det finns alltid en spänning mellan idealet och verkligheten. I idealvärlden finns ett Europa som inte behöver bygga några gränser. I verkligheten behöver man göra vissa avväganden och reglera invandringen på ett lämpligt sätt.

Man behöver ett tränat och upplyst samvete. Men samvetet kan vara bedövat på olika sätt:

1. Vi står inte ut med spänningen mellan kravet på att vara goda och frustrationen över verklighetens brist. Vi förlägger då det onda utanför oss själva (t.ex. hos SD) och förnekar eget behov av omvändelse.
2. Vi står inte ut med moralisk kritik utan bedövar vårt samvete genom att ge oss monopol på att veta bäst och kritiserar kyrkans sociala förkunnelse som naiv och orealistisk.

En kristen social förkunnelse bygger på en kombination av kärlek och förnuft och låter sig inte annekteras av någondera av dessa två läger utan talar till hjärtat och vill väcka allas samveten. Ingen är fullkomlig, vi behöver alla utvecklas.

I kontrast till sr Madeleines och påve Franciskus uppfordrande förkunnelse vill jag nämna Sveriges Kristna Råds senaste politiska utspel där man uppmanar Sverige att skriva på det nya kärnvapenavtalet som förbereds i FN. Det känns mera som ett inlägg i dagspolitiken, det talar inte till hjärtat. Det finns en bred konsensus i samhället om målsättningen att minska och avskaffa kärnvapnen i världen, det vill även NATO, det finns redan ett icke-spridningsavtal och genom förhandlingar mellan kärnvapenstater har betydande reduktion skett. Kring det lämpliga att skriva på det nya avtalet nu finns olika meningar om bland politikerna, t.o.m. regeringen är delad i bedömningen om en påskrift just nu skulle strategiskt främja målet. Detta är ett typiskt exempel på en fråga som kyrkorna inte borde ödsla sin kraft på att ha en mening om. Tvärtom är det så att för många politiska utspel av den typen underminerar kyrkornas moraliska auktoritet. Det är min uppfattning.