I början på denna månad träffade jag studenter från religionsvetarlinjen på Södertörns högskola som var på studiebesök i Katolska domkyrkan. Jag tog fram lite fakta och bakgrundsmaterial som underlag för min presentation. Detta är ingen sammanhängande text, men eftersom det är data som jag tror kan vara till nytta att ha samlade listar jag dem här.

---

Statistik
7 miljarder människor i världen
2,1 miljarder kristna
1,3 miljarder katoliker

I Sverige 116.000 reg medlemmar i Katolska kyrkan, men det finns uppskattningsvis 150.000 katoliker i landet, eftersom alla inte är registrerade på någon församling.
Stockholms katolska stift = hela Sverige. Det finns 44 församlingar och ledare för stiftet är Biskop Anders Arborelius, som nu också är utnämnd till kardinal.

Hemsida: katolskakyrkan.se

---

Vad vi tror

Vi tror på Fadern, Sonen och Anden, att Kristus grundat Kyrkan, och på att allt inte är slut i och med den jordiska döden, vi tror på ett evigt liv.
Kyrkan= En gemenskap genom alla tider som sträcker sig in i himlen, de heligas gemenskap alla nu levande som är döpta genom det kristna dopet (oberoende av samfund) samt de som gått före oss, änglarna och helgonen med Guds moder Maria i himlen.

Den Nicenska trosbekännelsen kom till på 300-talet då kyrkan ännu inte var splittrad. Fortfarande alla kristna kyrkors trosbekännelse:

Jag tror på en enda Gud,
allsmäktig Fader,
skapare av himmel och jord,
av allt vad synligt och osynligt är.

Och på en enda Herre, Jesus Kristus,
Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid,
Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud,
född och icke skapad, av samma väsen som Fadern,
på honom genom vilken allting är skapat;
som för oss människor och för vår frälsnings skull
har nedstigit från himmelen.
Och han har antagit kött genom den Helige Ande
av jungfrun Maria och blivit människa.
Han har ock har blivit korsfäst för oss
under Pontius Pilatus,
lidit och blivit begraven.
På tredje dagen har uppstått efter skrifterna,
och uppstigit till himmelen.
Han sitter på Faderns högra sida
och skall igenkommand i härlighet
för att döma levande och döda,
och på hans rike skall icke vara någon ände.

Och på den helige Ande, Herren och Livgivaren,
som utgår av Fadern och Sonen,
som tillika med Fadern och Sonen
tillbeds och förhärligas
och som har talat genom profeterna.

Och på en enda, helig, katolsk (=allmännerlig) och apostolisk kyrka.
Jag bekänner ett enda dop, till syndernas förlåtelse,
och förväntar de dödas uppståndelse
och den kommande världens liv.
Amen.
(Oremus femte upplagan 2004 utgiven av Katolska Liturgiska Nämnden)

---

Vad vi gör.

Två saker:

1. Firar liturgin, går i mässan.
2. Lever vårt liv i världen, vittnar om vår tro och praktiserar nästan-kärleken – Gyllene regeln.

Dessa två hör ihop. Det vi firar i mässan går vi ut i vardagen och praktiserar.
Evangelisation innebär både att i ord vittna om vad vi grundar våra liv på – Jesus Kristus och att förmedla Guds kärlek till människorna genom goda gärningar.

Två aktuella böcker som beskriver vad vi tror på och vad vi gör:

YOUCAT, en utläggning av Katolska kyrkans katekes för ungdomar.
DOCAT, en sammanfattning av Katolska kyrkans sociallära, den moral vi är kallade att tillämpa i världen.

Catholica förlag

Böckerna är framtagna för ungdomar men passar utmärkt för vuxna också.

Socialläran bygger på fyra grundpelare:

Personalitet – Den mänskliga personens värdighet, alla människors lika värde
Det allmänna bästa – måste vi alltid ha för ögonen, motsats är egoism på individ o gruppnivå
Subsidiaritet – familjen, lokalsamhället, lös problemen på lägsta möjliga effektiva nivå
Solidaritet – både som social princip och moralisk dygd på det personliga planet

Ur påvens förord till DOCAT, riktat till ungdomarna:

”När jag nu inbjuder er alla till att verkligen lära känna Kyrkans sociallära, drömmer jag inte bara om grupper som sitter under träd och diskuterar den. Sådant är bra! Gör det! Men min dröm gäller någonting större: Jag önskar att jag hade en miljon unga kristna eller, ännu bättre, en hel generation, som är ”levande exempel på socialläran” för sina samtida. Det enda som kan förändra världen är människor som med Jesus ägnar sig åt den, som tillsammans med honom går från utkanterna och ända in i mitten av smutsen. Gå in i politiken, också, och kämpa för rättvisa och människans värdighet, i synnerhet för de fattigaste bland de fattiga. Ni alla är Kyrkan. Se alltså till att denna Kyrkan omvandlas, att hon lever, för hon låter sig utmanas av ropen från de medellösa, av de utblottades vädjanden, och av dem som ingen bryr sig om.”

---

Kyrkans historia och struktur, splittringar och schismer

Till sitt väsen är Kyrkan både en andlig gemenskap och har en jordisk struktur. De två är inte identiska, men inlemmade i varandra.

Vi praktiserar de sju sakramenten:

De tre kristna initiationssakramenten:
Dop
Konfirmation
Eukaristi (Nattvard)

Vigningen (till diakon, präst, biskop)

Sakrament som ger kraft och uppbyggelse i olika skeden i livet:
Bikt
De sjukas smörjelse
Äktenskapet

Men det kristna livet är inte bara att följa riter. Det yttre beteendet i sig utverkar inget magiskt, utan den personliga tron och hjärtats omvändelse är lika centralt.

Under första årtusendet fanns följande patriarkat:

Rom,
Konstantinopel,
Antiokia,
Jerusalem,
Alexandria

Roms patriark, =påven= biskopen av Rom, hade de första 1000 åren då kyrkan inte var delad ett primat som byggde på att apostlarna Petrus och Paulus har sina gravar där. Grunden var en kollegialitet (synodalitet) mellan biskoparna, men om någon var missnöjd med vad som beslutats vid en lokal synod (biskopsmöte) kunde man appellera till Rom.

Katolska och Ortodoxa kyrkan har gemensamt den enade Kyrkans sju första koncilier:

Nicea 325
Konstantinopel 381
Efesos 431
Chalcedon 451
Konstantinopel II 553
Konstantinopel III 680
Nicea II 783

1054 skedde brytningen mellan västkyrkan och östkyrkan, Rom och Konstantinopel, Katolska och Ortodoxa kyrkorna.

Under andra årtusendet, kulminerande med Första Vatikankonciliet 1869-70 där dogmen om påvens ofelbarhet fastslogs har centraliseringen till Rom och påvens makt utökats på ett sätt som de ortodoxa kyrkorna inte kan acceptera. Det största hindret för återförening mellan de katolska och ortodoxa kyrkorna är oenighet om hur påvens primat skall gestaltas idag.

Det finns dock ett 20-tal öst-kyrkor som är unierade med Rom och som erkänner påvens överhöghet. De största är:

Ukrainska grekisk-katolska kyrkan
Syro-malabariska kyrkan
Syrisk-maronitiska kyrkan
Melkitiska grekisk-katolska kyrkan
Rumänska grekisk-katolska kyrkan
Rutenska grekisk-katolska kyrkan
Armenisk-katolska kyrkan
Kaldeisk-katolska kyrkan
Syro-malankariska katolska kyrkan

källa: Wikipedia

1517: Reformationen, de protestantiska kyrkorna bryts ut

 

---

Enhetssträvanden och ekumenik

Under 1900-talet och Andra Vatikankonciliet 1961-65 har Katolska kyrkan intensifierat dialogen med alla andra kristna samfund och betonat vikten av enhet och ekumenik. Man har framhållit kollegialiteten i kyrkan och genom dialog försökt undanröja hinder för enheten.  Idag är tendensen att avveckla centralisering och detaljstyrning från Rom till förmån för ökad självständighet för de lokala stiften och biskopskonferenserna. Detta har blivit tydligt inte minst genom det reformarbete som pågår under påve Franciskus.

Nyligen har en dialoggrupp mellan Katolska kyrkan och de Ortodoxa kyrkorna enats om denna beskrivning av Rombiskopens primat under det första årtusendet:

• Biskopen av Rom hade rätt att presidera över liturgiska ceremonier i egenskap av biskop från det främsta biskopssätet.
• Rombiskopens roll vid koncilier: Han närvarade alltid genom delegater och sanktionerade vad som hade kommits överens om.
• Biskopar hade rätt att appellera till Rom om man menade att en lokal synod inte hade gått rätt till.

Dialoggruppen fortsätter nu att träffas för att diskutera primatet idag.

Påven Johannes Paulus II skrev en encyklika om ekumeniken, Ut unum sint. Där vänder han sig till övriga kyrkoledare och erbjuder att diskutera påveämbetets innehåll så att det kan vara ett tjänande ämbete för hela kyrkan:

The ministry of unity of the Bishop of Rome

88. Among all the Churches and Ecclesial Communities, the Catholic Church is conscious that she has preserved the ministry of the Successor of the Apostle Peter, the Bishop of Rome, whom God established as her ”perpetual and visible principle and foundation of unity”  and whom the Spirit sustains in order that he may enable all the others to share in this essential good. In the beautiful expression of Pope Saint Gregory the Great, my ministry is that of servus servorum Dei. This designation is the best possible safeguard against the risk of separating power (and in particular the primacy) from ministry. Such a separation would contradict the very meaning of power according to the Gospel: ”I am among you as one who serves” (Lk 22:27), says our Lord Jesus Christ, the Head of the Church. On the other hand, as I acknowledged on the important occasion of a visit to the World Council of Churches in Geneva on 12 June 1984, the Catholic Church’s conviction that in the ministry of the Bishop of Rome she has preserved, in fidelity to the Apostolic Tradition and the faith of the Fathers, the visible sign and guarantor of unity, constitutes a difficulty for most other Christians, whose memory is marked by certain painful recollections. To the extent that we are responsible for these, I join my Predecessor Paul VI in asking forgiveness.

89. It is nonetheless significant and encouraging that the question of the primacy of the Bishop of Rome has now become a subject of study which is already under way or will be in the near future. It is likewise significant and encouraging that this question appears as an essential theme not only in the theological dialogues in which the Catholic Church is engaging with other Churches and Ecclesial Communities, but also more generally in the ecumenical movement as a whole. 

….

90. The Bishop of Rome is the Bishop of the Church which preserves the mark of the martyrdom of Peter and of Paul: ”By a mysterious design of Providence it is at Rome that [Peter] concludes his journey in following Jesus, and it is at Rome that he gives his greatest proof of love and fidelity. Likewise Paul, the Apostle of the Gentiles, gives his supreme witness at Rome. In this way the Church of Rome became the Church of Peter and of Paul”.

….

As the heir to the mission of Peter in the Church, which has been made fruitful by the blood of the Princes of the Apostles, the Bishop of Rome exercises a ministry originating in the manifold mercy of God. This mercy converts hearts and pours forth the power of grace where the disciple experiences the bitter taste of his personal weakness and helplessness. The authority proper to this ministry is completely at the service of God’s merciful plan and it must always be seen in this perspective. Its power is explained from this perspective.

93. Associating himself with Peter’s threefold profession of love, which corresponds to the earlier threefold denial, his Successor knows that he must be a sign of mercy. His is a ministry of mercy, born of an act of Christ’s own mercy. This whole lesson of the Gospel must be constantly read anew, so that the exercise of the Petrine ministry may lose nothing of its authenticity and transparency.

….

94. This service of unity, rooted in the action of divine mercy, is entrusted within the College of Bishops to one among those who have received from the Spirit the task, not of exercising power over the people—as the rulers of the Gentiles and their great men do (cf. Mt 20:25; Mk 10:42)—but of leading them towards peaceful pastures. This task can require the offering of one’s own life (cf. Jn 10:11-18). Saint Augustine, after showing that Christ is ”the one Shepherd, in whose unity all are one”, goes on to exhort: ”May all shepherds thus be one in the one Shepherd; may they let the one voice of the Shepherd be heard; may the sheep hear this voice and follow their Shepherd, not this shepherd or that, but the only one; in him may they all let one voice be heard and not a babble of voices … the voice free of all division, purified of all heresy, that the sheep hear”. The mission of the Bishop of Rome within the College of all the Pastors consists precisely in ”keeping watch” (episkopein), like a sentinel, so that, through the efforts of the Pastors, the true voice of Christ the Shepherd may be heard in all the particular Churches. In this way, in each of the particular Churches entrusted to those Pastors, the una, sancta, catholica et apostolica Ecclesia is made present. All the Churches are in full and visible communion, because all the Pastors are in communion with Peter and therefore united in Christ.

….

95. All this however must always be done in communion. When the Catholic Church affirms that the office of the Bishop of Rome corresponds to the will of Christ, she does not separate this office from the mission entrusted to the whole body of Bishops, who are also ”vicars and ambassadors of Christ”. The Bishop of Rome is a member of the ”College”, and the Bishops are his brothers in the ministry.

Whatever relates to the unity of all Christian communities clearly forms part of the concerns of the primacy. As Bishop of Rome I am fully aware, as I have reaffirmed in the present Encyclical Letter, that Christ ardently desires the full and visible communion of all those Communities in which, by virtue of God’s faithfulness, his Spirit dwells. I am convinced that I have a particular responsibility in this regard, above all in acknowledging the ecumenical aspirations of the majority of the Christian Communities and in heeding the request made of me to find a way of exercising the primacy which, while in no way renouncing what is essential to its mission, is nonetheless open to a new situation. For a whole millennium Christians were united in ”a brotherly fraternal communion of faith and sacramental life … If disagreements in belief and discipline arose among them, the Roman See acted by common consent as moderator”.154

In this way the primacy exercised its office of unity. When addressing the Ecumenical Patriarch His Holiness Dimitrios I, I acknowledged my awareness that ”for a great variety of reasons, and against the will of all concerned, what should have been a service sometimes manifested itself in a very different light. But … it is out of a desire to obey the will of Christ truly that I recognize that as Bishop of Rome I am called to exercise that ministry … I insistently pray the Holy Spirit to shine his light upon us, enlightening all the Pastors and theologians of our Churches, that we may seek—together, of course—the forms in which this ministry may accomplish a service of love recognized by all concerned”.

96. This is an immense task, which we cannot refuse and which I cannot carry out by myself. Could not the real but imperfect communion existing between us persuade Church leaders and their theologians to engage with me in a patient and fraternal dialogue on this subject, a dialogue in which, leaving useless controversies behind, we could listen to one another, keeping before us only the will of Christ for his Church and allowing ourselves to be deeply moved by his plea ‘that they may all be one … so that the world may believe that you have sent me’ (Jn 17:21)?

( Utdrag från Ut Unum Sint pp 88-96, mina markeringar)

Se också min tidigare artikel Petrus, Kyrkans medbroder, tjänare och klippa.

 

Reformationen
Hågkomsten av 500-årsminnet av reformationen inleddes i Lund okt 2016 då påven mötte ledare inom Lutherska världsförbundet. Både lutheraner och katoliker var ense om att det inte skal vara ett triumfatoriskt firande, för man firar inte ett splittring, utan mera en hågkomst av en historisk händelse för att lära oss och begrunda vad som gått fel och hur vi nu kan arbeta för enhet. Till reformationsminnet har skriften Från konflikt till gemenskap getts ut. Där sägs:
Detta är det första reformationsminnet i den ekumeniska tidsåldern.
Detta är det första reformationsminnet i den globala tidsåldern….
Detta är det första reformationsminne som måste ta in behovet av en ny evangelisation

I fokus står Kristi enda universella kyrka och dess katolicitet som både Katolska kyrkan och Lutherska världsförbundets kyrkor erkänner (jfr FKTG p 223). Dopet förenar oss, Kyrkan är en enda, vi bekänner splittringen som en synd, vi vill göra bot och gå framåt på en gemensam väg. De fem imperativen som avslutar dokumentet är en kodex som vi alla borde följa i våra relationer till kristna bröder och systrar:

1. Enhetens perspektiv i första hand, inte splittringens. Stärka det som enar.
2. Se den andre och vara öppen för dennes vittnesbörd. Beredskap att förändras själv i mötet.
3. Förpliktelse att söka synlig enhet och ta konkreta steg.
4. Gemensamt fokus på Jesus Kristus och kraften i evangeliet med sikte på dess förmedling till vår tid.
5. Gemensamt vittnesbörd genom förkunnelse och tjänande i världen.

Katolska kyrkan är medveten om att Luther pekade på reella missförhållanden i kyrkan. Under medeltiden hade kyrkan blivit förstelnad i detaljerade ritualer och slagsida åt det rituella, vilket gav stor makt åt prästerna som därigenom kontrollerade människors liv. De flesta initierade bedömare var ense långt före Luther om att en reform behövdes och att den personliga tron behövde lyftas fram.

Citat ur boken Doften av rykande vekar (Artos förlag 2016), kapitlet Örat tar över – Trons avmaterialisering på 1500-talet av p Anders Piltz:

”Gränsen mellan religion och magi är inte lätt att dra. Bådadera vädjar till de subrationella skikten i medvetandet, alldeles som poesin, musiken, drömmen och kroppens minnen. Kravet på påtaglighet, handgriplighet, konkretion och kroppslighet stegrades och blev i västkyrkan till slut en faktor som bidrog till den protestantiska reformationen. Reflekterande människor i alla läger kring 1500 var ense om att kyrkan behövde reformeras…”

…

”Den sakramentala principen säger alltså: genom köttet till anden. Begreppet sakramental skall här tolkas vidare än det som ryms i ‘sakramenten’ i betydelsen ‘de sju sakramenten’. Principen innebär att tron och nåden förmedlas genom fysiska handlingar och materiella element i förening med ord och ett kognitivt, informativt innehåll. Det sinnliga är dörren till det översinnliga. Saken uttrycks i riten. En rit är en programmerad, social, repetitiv, symbolisk handling som vädjar till det subrationella och förbinder med det fördolda. Det markerar och åstadkommer en övergång i en människas och en gemenskaps väg från en etapp till en annan. Riten uttrycker och förstärker grupptillhörigheten.”

 

Protester mot ekumeniken: Det finns olika typer av Kontroversteologier inom olika samfund som fokuserar på att man själv är den rätta kyrkan och därför motsätter sig ekumenik.