Frågan om det är helt uteslutet att en kvinna kan bli prästvigd har länge diskuterats i katolska kyrkan. Det har varit en naturlig del i feministteologins utveckling att också den frågan nagelfarits. Läroämbetet har genom tydliga uttalanden av de tre sista påvarna, inkl. påve Franciskus tydligt sagt att det är inte aktuellt att öppna den dörren. Således var inte heller ämnet på agendan i den syntesrapport som oktobersessionen av synoden om synodalitet lade fram nyligen.
Inte desto mindre har den teologiska diskussionen varit levande under många år, och jag märker att jag skrivit en hel del här på bloggen genom åren. [Se denna länk] Min inställning har hela tiden varit att jag accepterar läroämbetets inställning i denna fråga, d.v.s. att Katolska kyrkans nuvarande självförståelse är att prästämbetet är för män, men att om Katolska kyrkan vid ett framtida ekumeniskt koncilium kom fram till något annat, så skulle jag inte protestera och lämna kyrkan.
Människan är enligt Bibeln skapad till Guds avbild, till man och kvinna. För naturvetenskapen framträder människan också så. Biologin bestämmer vårt kön och det behövs en man och en kvinna för att frambringa en avkomma. Att det finns avvikelser i form av olika inriktningar av sexualdriften (homo/hetero) och könsidentiteten (känsla att vara född i fel kropp) motsäger inte detta. Vi är beroende av vår biologi och det kan vi inte frigöra oss från. Moderna ideologier som queer och transhumanism försöker anpassa verkligheten till ideologin, vilket skaver genom att verkligheten helt enkelt är som den är. Kristendomen är också till sitt väsen mycket påtagligt i kroppen, Gud inkarnerades, blev människa, och det är människan i sin helhet, innefattande också kroppen som blir frälst.
Det finns olika aspekter på kön, och det gäller att skilja på olika betydelser:
- Biologiskt kön, man – kvinna
- Språkligt kön, femininum – maskulinum – neutrum – reale.
- Dikotomin maskulinitet/femininitet som universell kosmisk princip, yang och yin. Den går igen i polariteter som himmel/jord, dag/natt. I de flesta kulturer är solen, dagen, jorden, ljuset, himlen maskulinum, medan månen, natten, havet, mörkret, jorden är femininum
Enligt den tredje aspekten är Gud som den judiskt-kristna religionen känner honom maskulinum i förhållande till allt annat eftersom han är skaparen: i förhållande till änglarna, i förhållande till skapelsen. Han är den som skapar, ger liv, stakar ut havens gränser, ger moralen, kärleken, människovärdet… Därför kallas han Fadern. Att Jesus, Människosonen kom i jordisk gestalt som man- och inte som kvinna har en betydelse, det kan inte vara slumpmässigt. Vad det innebär är ett av trons mysterier, liksom att Gud lät sig födas av en kvinna, en skapad varelse. Att Jesus var man kan dock inte betyda att män är viktigare än kvinnor. Han är den universelle Frälsaren som i sig innefattar alla människor.
Det är inte heller så att Gud kan könsbestämmas, han kan inte kallas ”kvinna” eller ”man”, han överskrider alla sådana genusbestämningar men rymmer inom sig samtidigt både kvinnligt och manligt. Han framträder för oss människor som Fadern i det han är vår skapare, men samtidigt som så mycket mer i Treenighetens mysterium och kan beskrivas med många attribut, både feminina och maskulina.
Det hittills framförda ger heller ingen slutgiltig vägledning i frågan om kvinnor kan bli präster. Svenska kyrkan och Katolska kyrkan är spegelbilder av varandra i synen på kvinnliga präster: I Svenska kyrkan är det tabu att vara mot kvinnliga präster och Svenska kyrkans ledning och politikerstyre verkar vilja göra allt för att manövrera ut präster som inte följer huvudlinjen. I Katolska kyrkan är det tabu att vara för kvinnliga präster. Men i både Svenska kyrkan och Katolska kyrkan är frågan allt annat än död. I Svenska kyrkan finns många präster och lekmän fortfarande som menar att prästämbetet är förbehållet män. I Katolska kyrkan finns grupper, speciellt i Västvärlden som hävdar att Katolska kyrkan måste öppna prästämbetet för kvinnor, inte bara lekmän, utan en del präster anser också så.
2011 deltog jag i ett seminarium om manlig spiritualitet (som med nödvändighet också måste beröra komplementet – kvinnlig spiritualitet) arrangerat av Justitia et Pax. Biskop William Kenney som medverkade då sade att även om prästämbetet är förbehållet män enligt Katolska kyrkans självförståelse, så är det inte förbjudet att diskutera frågan. Det är vad jag utgått från i allt jag skrivit sedan dess. Feministteologin har gett många bidrag till ämnet, och speciellt under påve Franciskus har det inte funnits några tabun, tvärtom har påven uppmuntrat parrhesia. Frågan kan inte heller reduceras till en rent intern katolsk angelägenhet, ekumeniskt utbyte ger också ett input till oss katoliker, och det faktum att det sedan länge finns många kvinnliga präster i Svenska kyrkan som med värdighet utövar sitt ämbete ger en praktisk erfarenhet som vi inte kan undgå att ta in.
Vad som föranledde mig att skriva denna uppföljande artikel om prästämbete och kvinnor var nedanstående video av Fr Luigi Gioia, professor i systematisk teologi vid San Anselmo i Rom. Han menar att det inte finns någon grundläggande dogmatisk definition som tvingar Katolska kyrkan att avstå från att viga kvinnor. Den springande punkten är sakramentets materia som kyrkan inte har mandat att ändra. Han menar att tanken att den materiella grunden i vigningssakramentet att det just skall vara en man inte är fastlagd i någon dogm, utan det handlar mera om ett narrativ som permanentats genom vana och strukturell makt, och alltså något som borde kunna undersökas teologiskt.
Jag tar inte ställning, men det är viktigt att frågan belyses från alla håll. Håll därför till godo med denna video.
Bengts Blogg 