Bengts Blogg

Ekumenisk vecka

Publicerat den 23 januari, 2013 av Bengt Malmgren

I januari ber vi särskilt för den kristna enheten. Den 18 jan började böneveckan för kristen enhet. Påven tog upp ämnet i audiensen och sade bl.a:

The full and visible Christian unity that we long for demands that we let ourselves be transformed and that we conform ever more perfectly to the image of Christ. The unity we pray for requires an inner conversion that is both common and personal. It is not merely a matter of cordiality or cooperation, it is necessary above all to strengthen our faith in God, in the God of Jesus Christ, who spoke to us and made himself one of us.

Här i Stocholm har det varit ekumeniska gudstjänster hela veckan, och man tjuvstartade redan 13 aug med dagliga gudstjänster och bönevakor i olika kyrkor som avslutades i S:ta Clara kyrka den 20 jan.

Gemensam bön för kristen enhet i S:ta Clara kyrka

Själv har jag legat hemma i influensa hela förra veckan och inte kunnat delta så mycket, men i går kväll var jag glad att jag kunde vara med på en samtalskväll i Katolska domkyrkan med medverkan av p Fredrik Emanuelsson och Sofia Camnerlin, tidigare pastor i Missionskyrkan, nu bitr kyrkoledare i GF-kyrkan, teol dr och ledamot i Kyrkornas Världsråds centralkommitté.

Samtalskväll i Katolska domkyrkan 22 jan

Jag skall inte försöka ge en sammanfattning av denna mycket givande samtalkväll, men bara komma med några reflektioner.

Missionskyrkan och Katolska kyrkan har sedan tidigare en pågående dialog, och 2007 hade de båda kyrkorna en gemensam ceremoni i Skärholmen där de ömsesidigt erkände varandras dop. Det gemensamma dopet är ju oerhört väsentligt att besinna för oss kristna. Därigenom är vi redan förbundna med varandra som bröder och systrar i tron, och kan samarbeta på många olika plan i bön, diakonalt arbete, studier etc även om den fullständiga enheten inte är återställd. På ledningsnivå är de flesta medvetna om detta, men bland kyrkfolket är ofta kännedomen om varandra låg och kanske skeptisk. Sofia konstaterade att ännu kan man möta frikyrkliga som undrar om katoliker verkligen är kristna. Motsvarande fördomar finns nog också om frikyrkliga från katolskt håll.

Men i det stora hela går vi mot en allt större medvetenhet om att kristenheten är en, Jesus grundade en enda kyrka och det är vår plikt att helhjärtat arbeta för enheten. Både Fredrik och Sofia var eniga att i det läge som är idag, där kristenhetens stora utmaning är att nå ut och tjäna mänskligheten genom förkunnelse och diakoni, så har vi inte råd att verka på var sitt håll som om de andra kristna inte existerar, än mindre strida inbördes.

Vissa grundläggande drag i kyrkan kan vi enas om oberoende av samfund. Kyrkan är konionia (gemenskap), leitourgia (lovsång, bön, eukaristi), diakonia (hjälp åt de behövande).

Kyrkans uppdrag är att missionera, det görs genom ord och gärningar, förkunnelse och diakoni (jfr Evangelii nuntiandi). Det är viktigt att alla vi kristna är medvetna om detta grundläggande uppdrag. Det uppstår lätt en nyttighetskultur i kyrkorna, att vi måste göra saker för att vara ”nyttiga”. Det håller inte i längden. Människor blir överansträngda, det är svårt att rekrytera volontärer. Om man utgår från den sändning varje döpt kristen har från Kristus själv blir det annorlunda. Viktigt att präster och församlingsledare är jordnära och realistiska i sin predikan så att församlingsmedlemmarna verkligen uppmuntras i detta, inte bara lyssnar till en teoretisk utläggning, sedan går man hem utan att vara förändrad i sitt hjärta.

Hur är kyrkan idag öppen för den nöd som finns ute i samhället, hur når vi dem som bäst behöver det? Sofia nämnde två principer:

Kom och se: Vi bjuder in, men då gäller det att våra gemenskaper är öppna för dem vi bjuder in, att de blir sedda. Församlingar blir annars lätt kotterier för dem som redan är i inne-kretsen och delar ungefär samma värderingar. Att vara öppen för att släppa in nya kräver en medvetenhet.
Jag går med dig. Att möta människor där de befinenr sig, diakonalt arbete.

Sofia hade en mycket ödmjuk inställning till det pågående arbetet i GF-kyrkan med att hitta en gemensam struktur för de tre kyrkorna som gått samman, Missionskyrkan, Svenska Baptistsamfundet och Metodistkyrkan, att man är på väg, att arbetet är provisoriskt och att det självklart ses i det större sammanhanget med hela kristenhetens enhet.

Frikyrkligheten uppstod ju en gång utifrån behovet av förnyelse och personlig helgelse, men sedan frikyrkan separerats och måste klara sig helt själv utan band med den etablerade struktur som de äldre kyrkosamfunden stod för uppstår nya problem. Man måste s.a.s. uppfinna allt från början igen. Sofia sade t.ex. att hon i sin kyrka saknade den form av organiserad katekesundervisning för barn som vi i Katolska kyrkan praktiserar.

Också katolska kyrkan kan lära av andra samfund under vår resa mot framtiden och en större enhet. Jag påminner om vad br Alios från Taizé sade vid eukaristiska kongressen i Dublin i sommaren 2012: Länk här.

Till sist Joseph Ratzinger/påve Benedikt XVI´s ord om ekumenik i intervjuboken med Peter Seewald, Gud och världen. Hans svar på Peter Seewalds fråga ”Vem skall ansluta sig till vem?”

”Den formel som blivit funnen av de stora ekumenerna är den att vi går framåt tillsammans. Det handlar inte om att vi vill ha bestämda anslutningar, utan vi hoppas att Herren överallt väcker tron på ett sådant sätt att den flödar över från den ena till den andra och den ena kyrkan finns där. Vi är som katoliker övertygade om att denna ena kyrka i sin grundform är given i den katolska kyrkan, men att också hon går vidare in i framtiden och låter sig fostras och föras av Herren. Såtillvida framställer vi inte här några anslutningsmodeller, utan helt enkelt ett de troendes viddaregående under ledning av Herren – som vet vägen. och som vi anförtror oss.”

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt ekumenik | 12 kommentarer

Katolska Kyrkans Katekes är ingen lagbok

Publicerat den 22 januari, 2013 av Bengt Malmgren

Igår skrev jag om kyrkans förtroendekris idag som bottnar i en utveckling som tog sin början med upplysningstiden då även Katolska kyrkan försöker beskriva tron i rationalistiska termer, vilket resulterat att dess mysterium och djup kommit i skymundan ju mer detaljerade de dogmatiska utläggningarna blivit. ”Kanske är katekeser de värsta avarterna av detta, där trons innehåll så att säga kan prickas av punkt efter punkt”, skrev sr Madeleine Fredell OP i en text.

Så hur skall man egentligen se på Katolska Kyrkans Katekes? Det var ju ett jättearbete som gjordes efter Andra Vatikankonciliet, och som av Johannes Paulus II den 11 oktober 1992 (på 30-årsdagen efter konciliets öppnande) ledsagat av den apostoliska konstitutionen Fidei depositum överlämnades till kristenheten. Den hade bred förankring hos världens biskopar och delkyrkor där präster och lekmän bidragit till att ta fram den.

Katekesen togs av vissa emot med misstrto, av andra med stor förväntan. En del av västvärldens katolska intellektuella avvisade den helt. Man påstod att innehållet var statiskt, dogmatiskt, ”förkonciliärt” och att den var förlegad redan från början. Andra tog emot den med glädje som en bra stödresurs i trosförmedling och undervisning, men i medvetenhet om att den måste omsättas och tolkas i den lokala kulturella kontexten. Den har också legat till grund för YouCat, ungdomskatekesen som togs fram lagom till Världsungdomsdagen i Madrid som tolkar den katolska tron för ungdomar. Men den passar bra även för vuxna och är en tolkning av tron för vår tid, den bygger på Katekesen men består inte bara av statiska paragrafer, utan just en vidareförmedling tolkad i ett aktuellt sammanhang. (YouCat på svenska här)

Andra läser katekesen helt i förkonciliär anda och har sådan respekt för de enskilda paragrafernas statiska lydelse som anses nödvändiga att beaktas till punkt och pricka, överordnat den egna förståelsen.

Men hur är det då? Är katekesen aktuell idag, och är det meningsfullt eller inte att skriva en så lång och detaljerad utläggning av den tro som Kyrkan tagit emot och förvaltar? Hur förhåller sig den döda bokstaven till den levande tron? En sådan diskussion finns ju också angående bokstavstro i Bibeln. Bokstaven dödar men Anden ger liv.

Jag hittade en intressant text av kardinal Joseph Ratzinger om katekesen från 2002 – Är Katolska Kyrkans Katekes aktuell idag? Tankar tio år efter utgivningen. Texten finns i boken På väg till Jesus Kristus (Catholica förlag 2006 med texter av Joseph Ratzinger/Benedikt XVI)

Efter att ha tagit upp kritiken mot katekesen går Ratzinger igenom hur han ser på den, vad den är och vad den inte är. Först konstaterar han att den inte är en teologisk lärobok utan en bok om tron, en troslära, vilket är en viktig skillnad.

”Teologin ‘uppfinner’ inte genom en intellektuell reflexion vad som är möjligt att tro och vad inte – om det vore så skulle den kristna tron bara vara en produkt av vårt eget tänkande och alltså ren religionsfilosofi. Teologisk vetenskap som förstår sin roll rätt är istället ett försök att förstå den ingenkännandets gåva som föregår den. I detta sammanhang citerar katekesen Augustinus berömda sentens som sammanfattar det teologiska bemödandets väsen på följande klassiska sätt: ‘Jag tror för att förstå och jag förstår för att bättre tro’ (KKK 158, Sermones 43,7,9:PL38)”

Trons skatt, depositum fidei, är en gåva Kyrkan fått ta emot. Katekesens uppgift är att visa upp denna gåva och på ett pedagogiskt sätt formulera den för vår tid. Ratzinger skriver att katekesens språkliga utformning inte är disputationens, utan snarare vittnesbördets, förkunnelsens. Men vittnesbörd och förkunnelse måste också ta hänsyn till mottagaren och utformas på ett sätt så att den andre kan förstå. Hur är detta möjligt med en katekes som riktar sig till alla troende i hela världen, människor med olika bildningsgrad och som lever i olika kulturella miljöer?

Utifrån dessa förutsättningar, skriver Ratzinger

”…förstår vi att denna bok inte kan vara det slutgiltiga ordet när det gäller hur tron skall förmedlas. Man måste också satsa på andra slags, mera näraliggande, kommunikationsvägar. Om den träder i alltför direkt ”dialog”, till exempel med västvärldens intellektuella, blir den bara desto svårare för alla andra mottagare att ta till sig. Därför måste stilen läggas på en så att säga mera sublim nivå, en nivå som inte sänker sig ner till någon konkret kulturell kontext (sammanhang). Den måste försöka tala direkt till människan i hennes egenskap av människa, men överlåta de rent kulturella meddelandena till respektive lokalkyrka”.

Detta är intressant. Här talar Ratzinger om subsidiaritet och lokalkyrkans egen rättighet och ansvar att ta till sig och tolka texten. Det är värt att begrunda, då det finns en tendens att bortse från att texten inte är lagisk utan innehåller levande tro som skall omsättas på lokalplanet. Alltförmånga präster, biskopar och ängsliga kateketer hoppar kanske över det egna begrundandet av tron som skall ligga till grund för att ta emot texten på rätt sätt.

Katoliker har nog ibland en alltför stor respekt för bokstaven och lagiskheten i texten, vilket gör att man låster in den i ett statiskt mönster. Man betraktar katekesen på samma fundamentalistiska sätt som vi brukar kritisera evangelikala kristna för att alltför fundamentalistiskt läsa Bibeln. Både Bibeln och Katekesen måste läsas i Kyrkans levande tradition och i den Helige Andes ljus. Annars blir det statiskt och dött. Bokstaven dödar men Anden ger liv.

Och västerlandets intellektuella, både en del katoliker och ateistiska kristendomskritiker läser också ofta katekesen fundamentalistiskt (liksom de läser Bibeln fundamentalistiskt), då uppträder det problem som Ratzinger talar om när katekesen ”träder i alltför direkt dialog med västvärldens intellektuella”.

Å andra sidan har kyrkan genom sin centralstyrning under senare år där man kraftigt slagit ner på och vidtagit disciplinära åtgärder mot doktrinära avvikelser skickat den helt motstridiga signalen att egen reflektion accepteras inte, bokstaven skall följas till punkt och pricka.

Jag tror att Att det som uttryckts i Andra Vatikankonciliets dokument, och det som Ratzinger här uttrycker om att tron måste tolkas och omsättas i lokalkyrkan och bli levande reflekterad genom den Helige Ande i varje troende är det som tydligt gäller, det är vad Anden säger till Kyrkan idag och som tydligt uttalas i hennes dokument, medan den centralstyrning och åtföljande ängsliga inrättning i ledet som riskerar att försvaga och utarma henne är en artefakt och ett ängsligt fastklamrande vid 1800-talets försök att beskriva tron i rationella termer och helt separera det naturliga från det övernaturliga.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt joseph ratzinger, katekes, katolska kyrkans katekes | 21 kommentarer

Påven talesperson för hela mänskligheten?

Publicerat den 21 januari, 2013 av Bengt Malmgren

I en artikel i Sydsvenskan 16 jan skriver Ian Buruma, professor i demokrati, mänskliga rätigheter och journalistik (Bard College, USA), att det hade varit en god sak om påven hade kommit med några uppmuntrande ord till de män och kvinnor i Indien som har fått nog av sexuellt våld.

Buruma uttrycker därmed en förväntan på en person som är ledare för hälften av världens kristenhet, och som som bekänner sig till en sociallära som grundar sig på respekt för människovärde och grundläggande mänskliga rättigheter, att han i kritiska situationer skall utnyttja sin auktoritet som en person som många lyssnar till att vara en talesperson för hela mänskligheten i frågor om fred, frihet, rättvisa och mänskliga rättigheter.

Så har skett i många fall. Katolska kyrkans stöd har varit allmänt uppskattat när det gäller fredsarbete och motverka förtryck och social orättvisor. Katolsk sociallära innehåller principer som är allmänt respekterade som en god grund för samlevnad i världssamfundet.

Men idag finns tydliga tecken på att denna auktoritet håller på att krackelera, inte på grund av att världen lyssnar mindre, tvärtom, förväntningarna är snarast ökade, men på grund av att Katolska kyrkan inte lyckas tala till världen på ett relevant sätt, fel frågor prioriteras och man gör sig konstant missförstådd och får negativ PR. T.ex lyckas man få enorm kritik på sig att diskriminera homosexuella varje gång man uttalar sig om familjen och att äktenskapet är mellan man och kvinna. På så sätt blir resultatet dubbel skada: Man når inte ut med det positiva budskap man har om äktenskap och familj samtidigt som man, om än orättvist, får bilden på sig som en bigott diskriminerande kyrka som silar mygg och sväljer kameler, och inte längre förmår att vara det världssamvete man i kraft av sin sändning borde vara.

Teologen och dominikansystern Madeleine Fredell reflekterar över detta i en text som finns på hennes teologiska hemsida: Utmaning för Katolska kyrkan på 2000-talet. Hon skriver angående påvens auktoritet i den komplexa mångfacetterade bild kristenheten utgör idag:

”Man måste fråga sig vilka referensramarna är för de som talar i kristenhetens namn? Vilken legitimitet har de som gör uttalanden? Vilka representerar de? Varken en ortodox, katolik, lutheran eller reformert kan längre påstå sig svara för hela sin kyrkofamilj. Gränser mellan teologier och trosuppfattningar går inte längre mellan kyrkorna och samfunden utan än mer tvärsigenom dem. En av de mest dramatiska frågorna här blir om det finns någon som talar på hela mänsklighetens vägnar idag. Av tradition har påven ofta ansetts göra det, vare sig vad man nu tycker om hans uttalanden i enskilda frågor eller inte, men nästan alla har tillskrivit honom en auktoritet som inte varit beroende av politiska hänsynstaganden, utan snarare som en mänsklighetens röst.”

Hon kommer sedan in på vilka faktorer som ligger bakom att denna auktoritet håller på att spricka idag. I motsats till vad media ofta gör gällande menar hon att det inte är Benedikt XVI ensam som bär ansvar för detta, utan det är ett system med rötter över 100 år bakåt i tiden som förorsakat kyrkans kris och det bristande förtroendet. Skandalerna i kyrkan är egentligen bara symtom på den djupgående krisen.

Jag tror sr Madeleine har mycket rätt i att det inte bara handlar om påven. Han har egentligen en mycket radikal teologi som kommer fram i hans böcker, men i sitt agerande sitter han fast i systemet. Andra Vatikankonciliets reform var ett sätt att komma vidare, men man har egentligen inte kommit till rätta med problemet ännu. Vi lever i en trött handlingsförlamad kyrka där mainstreamkatolikerna trängs mellan en konservativ falang som tycker det var bättre innan Andra Vatikankonciliet och vill tillbaka dit och de som snabbt vill driva på en reformen och av mainsteream och prekonciliära betraktas som traditionslösa.

Hur skall man då beskriva problemet? Det handlar om skillnaden mellan å ena sidan en levande tro, autentiskt utlevd, begrundad, utvecklad och förmedlad av människorna i varje ny tid och å andra sidan centralstyrning och försök att fånga in tron och de absoluta sanningarna i allt mer detaljerade trossatser, dogmer och bekännelser utan att ta hänsyn till språket och den omkringliggande kulturen. Med det senare förhållningssättet som kulminerade i slutet av 1800-talet och början på 1900-talet, men som vi smakar frukterna av också idag hamnar kyrkan på kollisionskurs med människors egna troserfarenheter och sociala tillvaro.

Sr Madeleine:

…i och med upplysningstiden och rationalismen blir den kristna tron förnuftsbaserad och börjar inventeras och utläggas utifrån närmast naturvetenskapliga och positivistiska kriterier… Kyrkan grundlägger här själv det som utvecklas till en ateistisk filosofi genom att helt åtskilja det naturliga från det övernaturliga. Kanske är katekeser de värsta avarterna av detta, där trons innehåll så att säga kan prickas av punkt efter punkt. Det som vi i katolska kyrkan kallar ”depositum fidei”, ”trons skatt”, har utvecklats till en samling dokument med dogmatiska utsagor, snarare än det som begreppet betecknade från början, nämligen en levande tro stadd i ständig utveckling och reform.

Sedan läskunnigheten blev allmänt spridd på 1800-talet har självförståelsen av vår tro blivit alltmer färgad utifrån ett inlärt mönster snarare än utifrån ett personligt meditativt sökande, utifrån en personlig erfarenhet. Hermeneutiken har fått oss att börja ifrågasätta de givna ramarna för vår tro, fått oss att ställa frågor varför vi tror som vi gör. Tron i form av ett försanthållande har börjat knaka i fogarna. Vi är medvetna om att vårt språk avslöjar vår självförståelse, men att detta språk är något som vi lärt oss och som också utvecklas. Det som vi hävdar genom språket får konsekvenser för vårt handlande gentemot våra närmaste liksom gentemot mänskligheten och skapelsen i stort. Språket kommer att påverka synen på både mina medmänniskor och min verklighetsuppfattning.

Det liturgiska och teologiska språkbruket är inte undantaget från detta. Var och en av oss har en självförståelse av vår tro och den är präglad både av den trosgemenskap vi tillhör och av den historiska trostradering som finns bakom varje gemenskap.”

Att hitta balansen i detta så att kommunikationen med världen kan fungera och Kyrkan återvinna sin auktoritet (som är något som gives av andra, inte något man tar sig) se där den utmaning kristenheten står i inför idag. En utmaning relevant för den ekumeniska dialogen, men också för kyrkans och den samlade kristenhetens dialog med världen och hennes möjlighet att fortsätta att vara salt och ljus, förmedla tro hopp och kärlek och vara en röst som världen lyssnar till.

Publicerat i Katolska kyrkan, Samhälle, Vatikanen | Märkt andra vatikankonciliet, ekumenik, påven | 23 kommentarer

Osakligt påhopp på Livets Ord i Signum

Publicerat den 19 januari, 2013 av Bengt Malmgren

Jag trodde inte mina ögon när jag surfade in på Signums hemsida förra veckan och såg en artikel med braskande rubrik som rekommenderade Katolska kyrkan att hålla distans till Livets Ord. Artikeln som är skriven av en före detta Livets Ord-medlem som sedan blivit katolik är så full av odokumenterade påståenden och felaktigheter att det inte känns meningsfullt att gå i polemik med den. Bara en sådant påstående som att man söker stöd i Katolska kyrkan för att stärka sitt varumärke är fullständigt groteskt.

När jag läser vad författaren skriver om Livets Ords teologi får jag en känsla att jag är mer bevandrad i den än han. Som ekumeniskt sinnad katolik har jag genom åren haft mycket kontakt med Livets Ord och är väl insatt. Jag har många vänner inom församlingen och upplever som jag tror också de gör att artikeln inte bara är osaklig, utan rentav oförskämd, då man helt ignorerar eller förtiger den rikhaltiga dokumentation som finns kring församlingen under senare år. Man undrar om redaktionen på Signum inte alls är pålästa som kunde släppa igenom något så undermåligt.

Livets Ord och dess ledare har ju också varit fullt offentliga och öppna med den förändringsprocess som varit under loppet av 20 år och som svar på artikeln räcker det egentligen att sammanfatta och peka på den dokumentation som sedan länge är öppen för alla som vill ta del. Jag lyfter fram några nyckeldokument här:

Ulf Ekman: Har Livets Ord ändrat sig? (2 artiklar publicerade i MissionsMagazinet 2007)

Jag saxar ur dessa två artiklar, rubriksättningen är min:

1980-talet: Konfrontation med liberalteologin

”När Livets Ord startade var det med ett definitivt mandat från Herren att predika trosundervisning och uppmuntra kristna att återvända till Guds ord. Att göra det innebar också att bejaka det övernaturliga, Andens liv. I en miljö där sekulariseringen starkt hade påverkat vårt land och kristenheten, ledde denna undervisning ibland till nödvändiga konfrontationer. Liberalteologiskt inflytande hade skapat en otrosmiljö där under och tecken sågs med stor skepsis. Inte minst i Uppsala med sin kyliga, rationalistiska universitetsteologi möttes trosförkunnelsen med starkt motstånd, främst från teologer. Under 80-talet var det främst omkring detta striden stod. När jag nu ser i backspegeln tror jag dels att dessa uppgörelser var nödvändiga, men att vi inte alltid hanterade allt rätt och att det fanns både överdrifter och onödiga tillspetsningar hos oss. I stridens hetta kom också uttalanden från min sida som ibland var onödigt kategoriska och dömande.”

Visst har vi ändrat oss…

”Angående frågan om vi har ”ändrat oss” kan man väl säga att i en tidsperiod som sträcker sig över 20 år så har inte bara vi utan alla förändrats på något sätt. På denna fråga brukar jag svara: ”både ja och nej”. Visst har vi förändrats, vuxit till, mognat och breddats. I den meningen har vi naturligtvis ändrat oss. Det kan gälla överdriven demonologi. Det kan gälla ensidigheter i undervisningen om andlig krigföring. Det kan gälla ensidighet i bön. Det kan gälla en överdrivet negativ syn på en del andra kristna sammanhang. Ett exempel jag blivit påmind om är en artikel jag skrev på slutet av 80-talet när den dåvarande påven kom på besök till Sverige. Idag skulle jag definitivt inte ha skrivit artikeln på det sättet. Den skrevs utifrån de protestantiska, frikyrkliga och karismatiska fördomar som jag var en del av. Syftet var den gången, minns jag, bland annat också att be emot enhetsbildningar som baserades på liberalteologi. Men jag medger villigt att min horisont då var för snäv. ”

…men grunden består:

”När det däremot gäller den grundläggande undervisning vi haft (och då får jag dra en skarp gräns emot vad andra menat att vi undervisat och vad vi verkligen har undervisat) så gäller denna undervisning fortfarande. Det är fortfarande så att hela Bibeln är Guds ord som skall tros och efterlevas, oavsett vad världen säger. Det är fortfarande så att evangeliet är Guds kraft till frälsning för den som tror. Det är fortfarande så att tro övervinner världen, kastar berg i havet och att ingenting är omöjligt för den som tror. Det Jesus sa om tron gäller även idag. Det är fortfarande sant att samme Jesus som frälser, också helar och döper i den helige Ande. Det är fortfarande så att Andens liv är ett liv präglat av det övernaturliga och att Andens nådegåvor finns att tillgå för alla troende. Det är också fortfarande så att vi behöver leva ett liv i omvändelse och gudsfruktan, i helgelse och i radikal efterföljelse.”

Slutet på 1990-talet: Fokus på enheten

I slutet av 90-talet började Herren göra mig uppmärksam på behovet av enhet. Det gällde inte enhet som en strategi att nå ut med evangeliet effektivare utan var djupare än så. Enheten är Kristi kropps innersta väsen. Detta tog mig djupt och jag upplevde att det låg starkt på Herrens hjärta. Jag insåg att det också skulle innebära en del förändringar hos mig personligen. Jag insåg också att detta inte bara skulle applåderas utan att jag skulle komma att få kritik både från andra kristna och också från en del ängsliga i de egna leden. Detta med enhet kan verkligen missförstås på många sätt. Ändå kände jag och känner idag allt starkare att det är åt detta håll jag måste gå. När man uppfattar vem Gud verkligen är fascineras man av treenigheten. Inte bara av Fadern, Sonen eller den helige Ande utan av den kärleksfulla enhet som utgör hjärtat av Guds väsen. Det som är Guds väsen skall återspeglas i hans avbild – i oss. Gud är kärleken och kärleken måste ha något att fästa sin kärlek på. Kärlek är i sitt väsen utgivande osjälviskhet. Kärlekens motsats är själviskhet och i själviskheten ligger konflikter, isolering, högmod och självupphöjande. Det är allt detta som leder till splittring. Kristi kropp är idag mer splittrad än vi vill erkänna. Vi har alla, på olika sätt, del av denna splittring och vi på Livets Ord har också en del i allt detta.

Framtiden:

”I detta arbete har betoningen på hela Kristi kropp med tiden framstått allt klarare. Vi är inte ensamma och vi driver inte heller – och har aldrig gjort det – en andlig isoleringslinje. Tvärtom står det klarare än någonsin att de andliga genombrott Herren önskar kommer att kräva en upprustning och stärkande förening av hela Kristi kropp. Denna enhet har sin grund i att vi bekänner Jesus som Herre, tror på hans Ord och bejakar Andens verk i tiden. Alla kommer inte alltid att vilja vara delaktiga i detta. Inte heller kommer alla att alltid komma överens, men när ett djupare igenkännande av Kristi kropp kommer, då kommer också en styrka som inte har funnits förut. Det innebär inte att man tappar den egna identiteten utan att man ser att det man själv av nåd har fått del av, är en del av något mycket större och att det är detta större som Herren arbetar med, inte bara med oss.”

Siewert Öholm intervjubok: Pastor Ulf (2008). I ett antal öppenhjärtliga intervjuer talar Ulf Ekman ut om kristen tro, politik, teologi och mission. Boken ger svar på många frågor som utomstående ställer sig om Livets Ord och pastor Ulf, men Öholm fick kritik för att han var för snäll mot Ulf och inte pressade honom mer i de mest kontroversiella frågorna.

Granskande reportageserie i Dagen från 2008 om Livets Ord 7 delar, bla pengarna, makten, ekumeniken.

Ulf Ekman: Andliga rötter (bok 2009). Teologisk bok som beskriver de nya insikterna om att frikyrkan inte kan vända de gamla samfunden ryggen, utan att man är beroende av de rötter man kommer ur och måste ha respekt för det arv som de gamla samfunden representerar. Han beskriver hur dessa tankar började mogna under vistelsen i Israel då han mötte många katoliker.

Citat från recension i Kyrkans tidning:

”Ulf Ekman skjuter lika skarpt mot kristen frontförkortning som mot trångsynthet. Frontförkortningen innebär att enskilda kristna och församlingar kompromissar bort viktiga delar av den kristna tron för att försöka servera den i en mer ”populariserad” version, i hopp om att fler människor är beredda att acceptera en lättversion.
Effekten blir den motsatta. Ingen lockas av en urvattnad tro.

Lika hårt kritiserar Ulf Ekman trångsyntheten som återfinns i väckelserörelser där man tror att det mesta kan fungera som i väckelsens barndom….

Det avslutande kapitlet handlar om Kristen enhet, om hur den andliga kartan ritas om. Det är inte längre Europa som är den kristna trons bastion, utan Asien, Afrika och Latinamerika. En ny skiljelinje bland kristna i Europa är mellan en liberal och en konservativ inriktning.

Ett genomgående tema i Andliga rötter är att det är naturligt att spänningar och splittringar i kristenheten ibland uppkommer, men att det nu är dags för ”en djupare och mer tydliggjord enhet troende emellan”.ß Andliga rötter är samtidigt ett teologiskt debattinlägg, en beskrivning av Ulf Ekmans egen personliga resa och en förhållandevis lättläst och samtidigt djupt andlig bok.”

Ulf Ekman Memoarbok Del 1: De första stegen (2011) Bengt Malmgren bloggpost om memoarboken: Ulf ekman och jag är lika gamla. Ur Recention i Upsala Nya Tidning:

”(Det är) svårt att förneka den roll Ulf Ekman spelat för den svenska kristenheten de senaste decennierna. Att han nu ger ut den första delen av sina memoarer – De första stegen 1950-1983 – är därför goda nyheter för alla som är intresserade av kristendomens moderna utveckling… en betraktelse över en andlig mognadsprocess. Men Ekmans berättelse om resan från det sekulära arbetarhemmet i Göteborg till rollen som global predikant är ändå klart läsvärd.. Framför allt är det intressant att få läsa berättelsen om Livets Ords första stapplande steg ur ett inifrånperspektiv. Den berättas alldeles för ofta baserad på hörsägen och lösa rykten.”

Ulf Ekman: Framgångsteologin, finns den? (artikel i Keryx 2011). Atrtikeln i Livets Ords teologiska seminariums tidskrift diskuterar vad som är fakta och fantasi kring detta som kommit att kallas framgångsteologin.

Intervju med Ulf Ekman i Vatikanradion i samband med studieresa till Rom 2011. Jag var med som katolsk resursperson på denna resa och reportern Charlotta Smeds från Vatikanradions skandinaviska avdelning passade på att få en intervju med Ulf och Birgitta Ekman samt undertecknad.

Livets Ords hemsida

Tidskriften Keryx

Faktabasen.se skriver om Livets Ords ekonomiska redovisning och tillförlitlighet följande:

Trots hård granskning från media har det aldrig hittats några belägg för de ekonomiska oegentligheter som meningsmotståndare anklagat Livets Ord för. Livets Ord anlitar revisionsbyrån KPMG för oberoende granskning av ekonomin och ekonomisk redovisning finns att hämta ut från Länsstyrelsen i Uppsala Län (Stiftelsen Livets Ord, org.nr 817602-1106).

Stiftelsen Livets Ord har 90-konto. ”90-kontot är för givaren en bekräftelse på att insamlingen sköts på ett ansvarsfullt sätt och att pengarna går till ändamålet utan oskäliga kostnader”, står det att läsa hos Svensk Insamlingskontroll, SFI. I SFI’s granskningar ingår att kontrollera bl. a. ”att insamlingarna sker på ett sunt och etiskt sätt”.

Detta var några exempel ur dokumentationsfloden. Då har jag itne nämnt något om deras eminenta konferenser, t.ex. Europakonferensen varje sommar som samlar deltagare och talare från olika delar av kristenheten, eller deras sociala arbete i Uppsala som är högt uppskattat av såväl kommun som medborgare.

Mer om Livets Ord på Bengts blogg

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt livets ord, ulf ekman | 18 kommentarer

Katolska kyrkan och nya pingstkarismatiska icke samfundsanknutna församlingar, typ Livets Ord

Publicerat den 15 januari, 2013 av Bengt Malmgren

Under sista decennierna på 1900-talet fick vi en ny utveckling inom kristenheten med nya pingstkarismatiska församlingar, helt fristående från etablerade samfund, men också av annan karaktär än klassiska pingstförsamlingar. Dessa har inneburit en utmaning både för de äldre etablerade samfunden och för pingstförsamlingarna.

I Sverige har vi Livets Ord som känt exempel, och debattens vågor har ju gått höga till hur man skall ställa sig till denna nya utveckling. I Europa och Nordamerika är det tydligt att de har en stark förankring i den stora kristna traditionen (Jfr Ulf Ekmans bok Andliga rötter), medan i t.ex. Afrika är det svårare att skilja ut dem från klassiska pingstkyrkor.

Undertecknad med pastorer från Trosrörelsen på studieresa till Rom okt 2011

Utmaningen ligger inte så mycket på det läromässiga planet, där skiljer de sig inte från de gamla samfunden, utan i deras fokus på profetia, mission och pastoralt arbete som får teologiska implikationer. Det finns en entreprenörsanda och ett tänkande ’utanför boxen’, helt förvisst utanför traditionella kyrkliga boxar. Det finns en kreativ anpassning till det moderna samhället med flexibla strukturer lätt att adaptera sig till, man bildar nya församlingar, man bryr sig inte så mycket om traditionella kyrkolokaler, utan samlas lika gärna i en industrilokal i stadens utkant eller i hemmen. Det finns ett nätverksinriktat arbetssätt som gör att man lätt når ut i det sekulära samhället med evangeliet.

Man har en syn på ledarskap där ledarna inte absorberas upp i mentaliteter som är vanliga i den historiska kyrkorna, men närmar sig nya möjligheter på samma sätt som samtida affärsmän som skall starta upp ett nytt projekt. Detta gör att man lyckas där andra inte lyckas utan bara suckar över hur det sekulära samhället lägger sig som en våt filt över kyrkorna som tvingas avveckla sin verksamhet alltmer. I Svenska kyrkan ser vi hur medelåldern är hög bland kyrkobesökarna och det är glest i bänkarna. Man tvingas stänga och göra strukturförändringar, församlingar slås samman. I Katolska kyrkan i Tyskland rapporteras om samma utveckling.

Med dessa nya församlingar fungerar det inte sällan annorlunda. Livets Ord i Uppsala har mer än 3000 medlemmar och deras gudstjänster är välbesökta och livfulla. Man har framgångsrika missioner i andra länder, och ett högt uppskattat utåtriktat socialt arbete i Uppsala. Nyligen tog man över driften av en verksamhet för hemlösa som annars skulle ha lagts ner. Deras Europakonferens som anordnas varje sommar är en av de mest välbesökta och välorganiserade kristna konferenserna med stor ekumenisk bredd och talare från hela kristenheten. Bland katolska talare märks prästen Peter Hocken och Charles Whitehead.

Mottagandet från resten av kristenheten har varit blandat. Många uppskattar dessa församlingar som ett välkommet bidrag till kreativitet och liv i den samlade kristenheten, andra är kritiska. Entreprenörskapet innebär också att man på det praktiskt ekonomiska planet hittar sätt att finansiera verksamheten, de olika missionerna och det utåtriktat evangeliserande arbetet. Man kan bilda stiftelser, där det kan bli en intern dominans av pastorns inre krets. Alla förstår att denna sammanblandning av ekonomisk och andlig makt om den missbrukas kan gå väldigt fel, och så har det också gjort i många fall, vilket är en anledning till att denna typ av församlingar fått dåligt rykte.

I Livets Ords fall tycks dock inga oegentligheter eller skandaler stå att finna, trots att säkert både interna kritiker och den sekulära pressen vänt på alla stenar för att söka hitta sådana. Iställen tycks församlingen växa och bli en alltmer etablerad och accepterad del av den ekumeniska kristenheten. Dagen hade 2008 en artikelserie då man granskade församlingen ur alla synvinklar, också, t.ex. ekonomi, ledarskap, ekumenik.

I övrigt finns mycket dokumentation. För Ulf Ekmans teologi och Livets ords historia är första delen av Ekmans memoarbok självklar grundlitteratur, liksom den teologiska boken Andliga rötter. Den teologiska tidskriften Keryx som ges ut av Livets ords förlag håller hög klass och läses långt utanför Trosrörelsens gränser.

Men det finns det en liten men intensiv grupp kritiker som framhärdar i sin kritik. Kritiken kan se olika ut.

Maktkoncentrationen till den Ekmanska familjen i Livets Ords stiftelse.
Auktoritärt ledarskap
Predikar ett antievangeliskt budskap som man kallar ”framgångsteologi”.
Att man är för öppen mot Katolska kyrkan
Att man distanserar sig från liberalteologi

Den första punkten är kanske den mest substantiella. För även om man inte kan påvisa att några oegentligheter har begåtts och att pengar som kommer in förvaltas bra och används vidare i evangeliserande projekt, så kan man ju ha principiella synpunkter på en sådan sammanblandning av ekonomisk och andlig makt.

Anklagelsen för auktoritärt ledarskap kommer huvudsakligen från en grupp avhoppare som på mer eller mindre goda grunder blivit kränkta och fortsätter att vara i bitter fejd med församlingen. Kritiken kan också vara av ideologisk art. I början fick församlingen sekt-stämpeln på sig och det har skrivits spaltmeter i tidningarna om detta. Det finns alltid risk med nya rörelser, särskilt i sin början att man agerar på ett omoget och överdrivet sätt utan att ha tillräckligt själavårdande kompetens, det kan även gälla grupper inom t.ex. Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan. Därför är det oerhört viktigt med gott ledarskap. Idag kan jag inte, utifrån den relativa täta kontakt jag haft med Livets Ord se det på annat sätt att det är en församling med öppenhet och ett sunt klimat, kanske bättre än det är på många håll inom kristenheten inkl Katolska kyrkan.

Är man tydlig och profilerad i sitt ledarskap, så går det inte att undvika att man också får fiender och de som är missnöjda. Det vet alla chefer. Kanske kunde man säga att en kyrka utan kättare och utan konflikter är ingen levande kyrka. Alla konflikter måste hanteras på ett bra sätt, men det är kanske omöjligt att undvika alla, och en del förblir bittra motståndare som gärna ger publicitet åt sin kritik. Avhoppare från Liverts Ord finns inom många samfund, också Katolska kyrkan, en del har lämnat kristen tro helt. Per Kornhall, själv med i Livets ord under 17 år har skrivit en bok där han beskriver församlingen som en manipulativ sekt.

Ulf Ekman återger sina tankar om ledarskap och den balansgång man måste gå i boken En andlig ledare:

”Idag är människor allergiska mot maktstrukturer. För sitt inre kan de se diktatorer och charlataner som utnyttjar och förtrycker det enkla folket. Sådant har inget med det kristna evangeliet att göra. Men risken är att när man vill undvika det ena diket, hamnar man i det andra. När vi vill undvika ett auktoritärt ledarskap kan vi hamna i den situationen att vi inte får något ledarskap alls.”

Angående framgångsteologin, så är det från början ett tveksamt begrepp. Har den någonsin funnits, eller är det en uppfinning av kritikerna? Ulf Ekman skrev en artikel i Keryx om detta 2011. I vilket fall finns ingen som helst grund för att idag påstå att Livets Ord besjälas av den nidbild av evangelikal kristendom som framgångsteologi har beskrivits som.

Att man är för öppna mot katolsk tro: Ulf Ekmans syn på kyrkans väsen har föranlett till att han med tiden fått en större öppenhet mot de gamla samfunden. Detta har föranlett kritik framförallt från andra frikyrkliga församlingar som tidigare räknat Ulf som en själsfrände inom den evangelikala protestantiska kristenheten. Ulf betraktas inte längre som en pålitlig protestant utan anklagas för att ”hoppa på tåget till Rom”. Ett centrum för den kritiken har varit den antikatolska bloggen Aletheia.se. På Aletheia har också framförts stark kritik mot den ekonomiska maktkoncentrationen.

Distansering från liberalteologi: Livets Ord tar klart ställning mot liberalteologi. Det gäller både i grundläggande lärofrågor och i dagens mycket heta frågor som abort, äktenskap och familj där man omfattar traditionellt kristna värderingar. Här går kanske den största skiljelinjen inom kristenheten idag, den skär genom alla samfund och blir ibland mer betydelsefulla än samfundsgränser. Men inte Livets Ord: Man står tydligt i opposition till liberalteologi. Därför blir man en stötesten för dem som omfattar liberalteologiskt tänkande och en bundsförvant till dem som är på andra sidan.

Sedan 1960-talet har Katolska kyrkan radikalt ändrat riktning och börjat arbeta aktivt för kristen enhet. Påvliga rådet för kristen enhet etablerades 1960 och 1964 antog Andra Vatikankonciliet dekretet om ekumeniken. En grundtanke var att den helige Ande verkar också i de andra kyrkorna och samfunden, och att dessa också, om än inte fullständigt, är inlemmade i Kristi enda kropp. Men denna nya inriktning har ännu inte radikalt slagit igenom i det katolska medvetandet. I attityder lever reminicenser av gammal triumfalism kvar som innebär att ekumenik helt enkelt handlar om att de andra samfunden ”återvänder” till Katolska kyrkan. Progress i ekumeniskt samarbete kräver att dessa övervintrade attityder utmanas.

I oktober 2011 var jag med Trosrörelsens (där Livets Ord ingår) pastorer på Studieresa till Rom. Där träffade vi biskop Brian Farrell på Påvliga enhetsrådet. Han berättade att man har en pågående ekumenisk dialog med de flesta kyrkor och samfund. Det är inte upprättad någon formell dialog ännu mellan Katolska kyrkan och de nya icke samfundsanslutna församlingarna, men biskop Farrell påpekade att man är intresserad av att ha informella samtal med dessa också.

Många som är ovana vid pingströrelse och karismatisk förnyelse betraktar pingstkarismatiska uttryck som ytliga, individualistiska och inte tillräckligt samlande för den större gemenskapen, och så kan det givetvis bli om det urartar. Peter Hocken, katolsk präst, forskare och expert på karismatisk förnyelse och pingströrelse konstaterar att tillbedjan har en central plats i de nya pingstkarismatiska församlingarna och kan lyftas upp till en djup andlig gemenskap med fokusering på Gud, Jesus och den Helige Ande i ett liturgiskt skeende helt i linje med de betoningar som lyfts fram i Andra Vatikankonciliets liturgikonstitution. De nya pingstkarismatiska församlingarna är mycket mer inriktade på firande (eng: ”celebration”) än den klassiska Pingströrelsen, och Hocken konstaterar:

”No sane person celebrates alone! Celebration is necessarily holistic and requires a liberation in the participants to worship with body, heart, mind and spirit. This experience reveals the Church as a celebrating community, an idea that is familiar to liturgical experts though not usually in this form.” (Tal vid konf om pingstkarismatisk teologi på Livets ords Teologiska Seminarium 2011)

Synen på ledarskap utmanar också i dessa nya församlingar där fokus på relationer viktigt. I sin bästa form demonstrerar de här vad ett autentiskt episkopat egentligen skulle vara i det sätt som äldre ledare förbereder, handleder och uppmuntrar yngre. Hocken påminner om vad som sägs i Andra Vatikankonciliets dekret om biskoparna:

“Their priests … should be the object of their particular affection. They should regard them as sons and friends.”

Min reflektion är att förhållandet mellan prästerna och deras biskopar ofta inte kommer i närheten av detta ideal i många katolska sammanhang, prästerna i Katolska kyrkan är ofta ensamma, deras arbetsbörda är stor och upptas av förättningar. Tidebönerna försöker man att hinna med och ge utrymmer för, men oftast i ensamhet, och behov av personliga samtal och utveckling blir ofta det som får stryka på foten i tidsprioriteringen.

Katoliker betonar ofta att nåden förmedlas i och med ordinationsriten, och urskiljningen fokuseras på att välja bort de olämpliga, men detta förhållningssätt tycks inte vara gynnsamt för att ta fram inspirerade ledare, något som kanske är en oundviklig följd av kyrkans institutionalisering.

Detta aktualiserar de teologiska frågorna om förhållandet mellan natur och nåd, och mellan tjänster och nådegåvor. Med karismerna, nådegåvorna (1 Kor 12) som lyfts fram i den pingstkarismatiska förnyelsen är det som Paulus beskriver i 1 Kor 12:7: “Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta.” Andra Vatikankonciliet bekräftar att nådegåvorna är verksamma i vår tid, är till för Kristi kropps uppbyggnad och är tillgängliga och skall eftersträvas av alla döpta (Lumen Gentium 12). Johannes Paulus II sade att de institutionella och karismatiska nådegåvorna båda är nödvändiga och kompletterande element i att konstituera Kyrkan. Detta behöver nu komma till uttryck och inkorporeras i strukturen för katolsk ecklesiologi, menar Hocken.

Medan den klassiska pingströrelsen fokuserat på nådegåvorna enl 1 Kor 12, så har de nya pingstkarismatiska församlingarna lagt fokus på tjänstegåvorna enl Ef 4:11, apostel, profet, evangelist, herde och lärare, mest uppmärksamhet har ägnats apostla- och profettjänsterna. Ofta har det handlat om en apologetik gentemot Pingströrelsens och evangelikalismens kritiker, men nu utvecklas också en seriös teologisk reflektion på akademisk nivå, samt en större förståelse för de äldre etablerade samfunden, vilket inte minst är tydligt hos Ulf Ekman.

De nya pingstkarismatiska församlingarna är experimentella till sin natur, menar Hocken. De känner sig fria att pröva nya grepp utan att vara bundna av traditionella strukturer, vanor och tänkesätt. Häri ligger deras styrka, men också deras svaghet: Priset för denna frihet är att man missar lärande och visdom som grundlagts genom tiderna. I början finns ofta en naivitet i tron att man kommer att vara immun mot de prövningar och svårigheter som funnits i de äldre samfunden, något som botas med tiden då man konfronteras med egna svårigheter och konflikter.

Peter Hocken föreslår att Katolska kyrkan tar fasta på just denna experimentella sida hos de nya församlingarna då man vill bygga fruktbara ekumeniska broar till dem. Katolska kyrkan och de andra historiska kyrkorna har ännu inte utvecklat en teologi som tar in det experimentella i sin ecklesiologi. Den franske teologen Christian Duquoc skrev 1985: ”…ju mer de erkänner det provisoriska i sina former,strukturer och strategier, ju mer närmar de sig en bättre återspegling av Gudsriket”.

I Johannes Paulus II´s encyklika om ekumeniken, Ut unum sint framläggs visionen av ekumenisk dialog som något som inte bara innebär utbytandet av idéer, men som ett ”utbyte av gåvor” (nr 28). Detta stöder tanken på att förstå de nya församlingarna som ”kyrkliga laboratorier”. De nya församlingarna offrar som en gåva åt de historiska kyrkorna erfarenheterna och frukterna av sitt kreativa experimenterande, både för utvärdering och för mottagande. En sådan modell kräver inte något undertryckande av övertygelser, bara en ödmjukhet så tillvida att man inte betraktar den egna övertygelsen som den nya ortodoxin, och att man är beredd att pröva den.

Peter Hocken påpekar att en sådan modell respekterar det essentiella i både de historiska kyrkorna och i de nya församlingarna. Den går i linje med den beredskap som tycks finnas att lära från de historiska kyrkorna och fråga sig: Vad är det Herren vill att vi skall ta emot från det historiska arvet? – Det är en modell för en tjänande kyrka i dess fulla ekumeniska dimension.

För att modellen skall vara användbar och bära någon som helst frukt krävs en ny fördjupad ödmjukhet från båda sidor:

– De historiska kyrkorna måste uppoffra all översittaranda (teologiskt, andligt, historiskt) och sluta klassificera de nya församlingarna som ”sekter”, motstå allt nedsättande tal och generaliseringar och att de katolska biskoparna och prästerna blir varse sin plikt att respektera de nya församlingarna såsom andra kristna som fullvärdiga ekumeniska partners.

– De nya församlingarna å sin sida måste släppa alla krav på överlägsenhet, att se sig själva som den ”återupprättade kyrkan” eller ”framtidens kyrka” och att betrakta de gamla samfunden som döda. De måste ge upp sin förenklade syn på kyrkohistorien enligt vilken inget av värde hände mellan de första århundradena och den protestantiska reformationen och manifestera en öppenhet att lära av tidsåldrarnas vishet.

Så länge de nya församlingarna bevarar sin flexibilitet och inte stelnar i nya etablerade samfundsbildningar, så borde det vara mycket lättare för de historiska kyrkorna att ta emot från dem än från de erkända protestantiska samfunden. Det faktum att de gåvor de nya församlingarna har inte primärt handlar om dogmatik och teologi borde också underlätta denna process.

Ref: Böcker av Peter Hocken:

THE GLORY AND THE SHAME reflections on the 20th Century outpouring of the Holy Spirit by Peter Hocken (1994)
Finns på svenska: Skammen och härligheten, (Livets Ords förlag)

The Challenges of the Pentecostal, Charismatic and Messianic Jewish Movements (Ashgate New Critical Thinking in Religion, Theology and Biblical Studies) 2009

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt ekumenik, karismatisk förnyelse, livets ord | 43 kommentarer

Skarabiskopen Åke Bonnier: Gud omfattar alla med samma kärlek. Det behövs ingen särskild altartavla för en speciell grupp.

Publicerat den 9 januari, 2013 av Bengt Malmgren

Fotografen Elisabeth Ohlson Walins altartavla som kuppartat skänktes till Skara domkyrka i augusti 2012 då TV-programmet konstkuppen spelades in blev föremål för diskussion redan då. Ikväll sänds det spektakulära programmet i SVT.

Syftet förstår jag är att skandalisera kyrkan och bevisa att den är homofob. Ingenting kunde vara mer fel, och jag tror att man grundligt missar målet om det är det syftet man har. Kanske är det ett ödets ironi för konstnären och programmakarna att det är just Åke Bonnier som råkar vara biskop i Skara. Man må tycka vad man vill om hans liberalteologiska inriktning (som han själv talar om på sin blogg), men han om någon har på ett förtjänstfullt sätt fört fram att kyrkans respekt för alla människors lika värde självklart gäller oreserverat också homosexuella. Det är en konsekvens av vår tro på Guds kärlek och Jesus Kristus som världens ljus.

Åke Bonnier framför i en artikel i SvD idag skälen till att man tackade nej till altartavlan:
Först och främst att gåvan var förenad med villkor om hur den skulle användas, nämligen som alternativ altartavla vid vigsel av samkönade par. Men altartavlan är ju en viktig del i kyrkorummet, och att behöva byta ut altartavlan inför vissa vigslar skulle ju signalera att man skiljer på människor och människor. Åke Bonnier menar att det är viktigt att alla som kommer till kyrkan behandlas lika och kommer till samma kyrka. Det behövs inte någon särskild altartavla för en speciell grupp.

”Det är oerhört viktigt att behandla alla lika. Vi är övertygade om att Gud inte gör skillnad på människor. Gud omfattar alla med samma kärlek, hög som låg, kvinna som man”, skriver biskop Bonnier. Han fortsätter ”Alla som vill gifta sig i kyrkan ska behandlas lika. Att frångå den principen skulle inte gynna någon, inte heller HBTQ-rörelsen”

Bonnier menar att Elisabeth Ohlson Wallin är en strålande fotograf, det handlar inte om det, och han är mycket tydlig med att det just inte ett uttryck för homofobi att man tackar nej till en speciell altartavla. Han avslutar: ”Det är tvärt emot ett tecken på att alla, oavsett sexuell identitet, är inneslutna i Guds kärlek och är välkomna att vara en del i kyrkans gemenskap som den man är skapad till.”

Jag är helt ense med Åke Bonnier om detta. Det innebär inte att det inte finns homofobi att bekämpa både i samhället i stort och inom kyrkan, helt klart är det så. Och så länge det finns en brist på tolerans mot en grupp finns behov av att gruppen markerar detta. Det är vad Elisabeth Ohlson Wallin gör sig till tolk för, och det har hon full frihet att göra, men det blir endast meningsfullt i ett pluralistiskt samhälle där hennes tolkning kan brytas mot andras och en dialog uppstå.

Inom kristenheten finns varierande tolkningar av genus och äktenskapet. Den vanligaste uppfattningen inom kristenheten är inte den som Svenska kyrkan officiellt står för och som Åke Bonnier delar, att äktensakpet är könsneutralt, utan att äktenskapet är mellan man och kvinna. Men inte heller den uppfattningen är i grunden ett uttryck för homofobi och diskriminering av homosexuella, vilket jag nyligen skrev om i ett annat blogginlägg.

Publicerat i Church, Konst och kultur | Märkt gender, homosexualitet | Lämna en kommentar

Prästämbete och äktenskap, sexuell symbolism i skapelsen

Publicerat den 6 januari, 2013 av Bengt Malmgren

Frågan om prästens könstillhörighet och frågan om äktenskapets komplementaritet hör egentligen ihop och måste ses i det bredare perspektivet av sexualitetens symbolik och betydelse i skapelsen.

Enligt traditionell kristen tro (som vissa anser det förlegat att hålla fast vid) finns en sexualitetens symbolik i skapelsen vilket har till följd att prästämbetet är manligt och äktenskapet är mellan man och kvinna. En del progressiva katoliker förnekar denna symbolik, följdaktligen måste prästämbetet vara könsneutralt, och ibland hävdas av samma personer att äktenskapet lika gärna kan vara mellan man och man eller kvinna och kvinna.

Men katolska kyrkans läroämbete håller fast vid det förstnämnda synsättet och menar att den moderna tiden inte tillfört något radikalt nytt som gör att detta traditionella synsätt behöver omprövas. Tvärtom markeras starkt att Katolska kyrkans syn är konsistent och ligger fast. Påve Johannes Paulus II fastslog genom ett uttalande att kvinnoprästfrågan inte är något som är öppet för diskussion inom kyrkan.

I Svenska kyrkan är det tvärtom: Man har sedan dryga 50 år infört könsneutralt prästerskap, och frågan om att återgå till att det bara skall vara för män är stängd. Inte desto mindre finns det fortfarande präster och lekmän inom Svenska kyrkan som tycker så.

De som förespråkar kvinnliga präster i den offentliga debatten gör det ofta med utgångspunkt från modernt könsrelativistiskt tänkande. Man bryr sig inte om att argumentera mot de teologiska och antropologiska argument som ligger bakom det manliga prästämbetet, ”…vi har lärt oss att även om kön i grunden är biologi, så är kön i huvudsak en social konstruktion”, skriver Gert Gelotte på KV-bloggen. Man menar att motståndet mot kvinnopräster helt och hållet är en fråga om könsmaktsordning och sexism. Så resonerade f Roy Borurgois som nyligen blev avkragad på grund av att han predikat vid en illegal kvinnlig prästvigning. Det är en mänsklig rättighetsfråga att kvinnor skall få bli präster och att människor skall få gifta sig med partners av samma kön, så resonerar man. Därför gör man allt man kan för at bearbeta den allmänna opinionen. Organisationen Womens Ordination Conference har promotat en lustig musikvideo, Ordain a Lady, en epiksopal församling har lånat ut prästkläder till en grupp unga damer som utför ett dansnummer framför kameran. (Dans och musikvideo är tydligen ett slagkraftigt sätt att nå ut idag, jfr Pussi Riot):

F Zuhlsdorf, en katolsk präst med garanterat traditionella värderingar, bloggar om det hela och vädjar till Episkopalkyrkan att ta emot dem: ”Take the Women’s Ordination Conference! Please…. I encourage Episcopalians and Anglicans far and wide to open their doors to the Women’s Ordination Conference.. Invite them to come over to your side. After all, doesn’t Episcopalian mean ‘everyone’s a bishop’? ”

Nu ligger inte alltid argumentation för kvinnliga präster på den ytliga nivån, det finns en feministteologi med seriösa teologer som t.ex prof Tina Beattie som går på djupet med de teologiska frågorna och könssymboliken, men samtidigt är fullt lojala med Kyrkans läroämbete.

Från dem som försvarar manligt prästerskap hör man sällan längre teologiska utläggningar av argumentationen för manligt prästerskap, och inte heller bemöts argumentet om könsdiskriminering, utan man markerar helt enkelt att Kyrkan lär det den lär. Ett undantag är Peter Kreeft, katolsk apologet och författare som skrivit boken Till den kristna trons försvar. Han hör till dem som lyfter fram argumenten för den traditionellt kristna synen och sätter in det i ett större sammanhang med sexualitetens symbolik i skapelsen och frälsningshistorien. Lyssna till denna föreläsning (ljudfil).
Text av Peter Kreeft: Sexuel symbolism

Sexualiteten finns i skapelsen, inte något vi människor hittat på. Radikalfeminismen och queerideologin betonar det relativistiska i detta och att människan individuellt och socialt formar sin sexualitet. I det perspektivet blir sådana saker som bundenheten till biologiskt kön, att föda barn ett fängelse att bryta sig ut ur istället för en uppskattning av naturens skönhet i det skapelsegivna som människan samverkar med. Barn blir ens egendom istället för en Guds gåva.

Thomas av Aquino såg både naturen och frälsningshistorien som skapat av Guds hand, och allting har en betydelse och en symbolik, precis som vi människor genom det talade och skrivna ordet skapar betydelse och symbolik.

Ordet är skapande, och det är ingen slump att Ordet är centralt i Bibeln. Guds Ord skapade kosmos. I Johannesevangeliet sammanknippas Ordet med Kristus, Ordet som fanns redan i begynnelsen. Vår tids reduktionistiska tänkande har svårt att ta till sig ett sådant perspektiv, ja, är inte sällan avvisande till det. Ingenting betyder något, allt är slump, inget är givet, endast människan ger den betydelse hon vill åt saker och ting.

Om nu allt i naturen betyder någonting viktigt och inte är betydelselöst, så är det givet att en så viktig sak som sexualiteten, att människan är skapad till man och kvinna, hur barn blir till, hur sexualiteten är relationsskapande betyder något stort och viktigt.

Man och kvinna är biologiska kön. Det är viktigt att skilja det från dikotomin maskulinitet/femininitet. Det senare är som yang och yin, universella kosmiska principer som också innefattar det andliga. En man kan rymma både maskulint och feminint, liksom en kvinna kan rymma både feminint och maskulint.

Det maskulina/feminina går igen i polariteter som himmel/jord, dag/natt. I de flesta kulturer är solen, dagen, jorden, ljuset, himlen maskulinum, medan månen, natten, havet, mörkret, jorden är femininum. Hankön och honkön, man och kvinna, representerar den biologiska aspekten av denna kosmiska princp.

Gud som den judiskt-kristna religionen känner honom är maskulinum i förhållande till allt annat (obs inte samma som att han är man, det hävdas inte): i förhållande till änglarna, i förhållande till skapelsen. Han är den som skapar, ger liv, stakar ut havens gränser, ger moralen, kärleken, människovärdet… Därför kallas han Fadern. Jesus, Människosonen är man, det måste också ha en betydelse och inte bara slumpmässigt att han inkarnerades som man och inte som kvinna.

Motsatsen till denne maskuline Gud är en panteistisk Gud som inte är personlig, inte aktiv, utan som vi kan tillskriva alla våra subjektiva önskningar och värderingar. CS Lewis skriver:

”Men are reluctant to pass over from the notion of an abstract… deity to the living God. I do not wonder. Here lies the deepest tap-root of Pantheism and of the objection to traditional imagery…. The Pantheist’s God does nothing, demands nothing. He is there if you wish for Him, like a book on a shelf.

He will not pursue you. There is no danger that at any time heaven and earth should flee away at His glance. If He were the truth, then we could really say that all the Christian images of kingship were a historical accident of which our religion ought to be cleansed.

It is with a shock that we discover them to be indispensable. You have had a shock like that before, in connection with smaller matters—when the fishing line pulls at your hand, when something breathes beside you in the darkness. So here; the shock comes at the precise moment when the thrill of life is communicated to us along the clue we have been following.

It is always shocking to meet life where we thought we were alone. ‘Look out!’ we cry, ‘it’s alive’! And therefore this is the very point at which so many draw back—I would have done so myself if I could—and proceed no further with Christianity. An ‘impersonal God’—well and good. A subjective God of beauty, truth and goodness, inside our own heads—better still. A formless life-force surging through us, a vast power which we can tap—best of all. But God Himself, alive, pulling at the other end of the cord, perhaps approaching at an infinite speed, the hunter, king, husband — that is quite another matter.

There comes a moment when the children who have been playing at burglars hush suddenly: was that a real footstep in the hall? There comes a moment when people who have been dabbling in religion (‘Man’s search for God’!) suddenly draw back. Supposing we really found Him? We never meant it to come to that! Worse still, supposing He had found us?” (från Miracles)

Den typ av överväganden jag redogjort för här måste vara av relevans när man diskuterar prästämbetet eftersom prästen representerar Kristus inför församlingen. Att i det perspektivet komma fram till att mannen tilldelas rollen att vara präst har inget med könsdikriminering att göra. Sammalunda: Att i det perspektivet hävda att äktenskapet är mellan man och kvinna har inget med diskriminering av homosexuella att göra. Det går utmärkt väl att inom ramen för att hålla fast vid en sådan äktenskapssyn fullständigt respektera homosexuella (det finns ju även många homosexuella personer som anser att äktenskapet bör fortsätta att vara komplementärt) och att införa lagar som ger sammanboende homosexuella par tillfredställande social trygghet.

Guds maskulinitet är inte manschauvunism eller könsdiskriminering. Att Gud är maskulinum betyder för det första inte att Gud är man, utan mannen och kvinnan representerar lika mycket Guds avbild (1 Mos 5:1-2). Peter Kreeft argumenterar ytterligare i några starka punkter varför det inte har med manschauvinism att göra. Se senare delen av denna text.

Så frågorna om sexualitetens symbolik, kön och könsroller och dess relation till religion, prästämbete, äktenskap engagerar. Det går inte att lägga locket på ett pågående samtal och bara göra det till en lärodisciplinfråga. Det hjälper inte att som F Zuhlsdorf hoppas att kvinnoprästförespråkande katoliker går över till ett annat samfund, frågan kommer ju då i retur förr eller senare som en ekumenisk fråga. Det går inte heller som i Svenska kyrkan att mobba ut kvinnoprästmotståndarna. Vi behöver hålla samtalet levande och gå på djupet med frågorna. Glädjande nog är det flera, även sådana som är för kvinnliga präster, inom Svenska kyrkan som förstår att man inte kan tiga ihjäl frågan utan måste ta i den på nytt. Jag ser att Tidskriften Evangelium skall ha ett temanummer om prästen i mars, då kommer säkert även genusaspekten att avhandlas.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt äktenskapet, gender, prästämbetet, sexualitet | 20 kommentarer

Anders Carlberg har avlidit.

Publicerat den 5 januari, 2013 av Bengt Malmgren

Med sorg i hjärtat tar jag emot beskedet om Anders Carlbergs död. Han var en förebild för oss alla. Växte upp i Gubbängen, inte långt från där jag bor, inte rädd för att kämpa för det han tror på, känd från Kårhusockupationen 1968, (fanns i bild på Palme-filmen som just sänts i TV). Grundare av Fryshuset, alltid på de utsattas sida, istället för att bara se de unga i värstinggängen som problem såg han dem, talade med dem, gav dem tillbaka tron på sig själva och livet. Man kan säga att han med åldern uppnådde allt större vishet, samtidigt som hans engagemang och hjärtats värme inte svalnade. På honom passar verkligen orden från Ps 92 in:
De rättfärdiga grönskar som palmer,
växer höga som cedrar på Libanon.

De är planterade i Herrens hus
och grönskar på vår Guds förgårdar.

Ännu i hög ålder skjuter de skott,
de är fulla av sav och kraft

Jag träffade Anders senast i september på Fryshuset då han deltog i dialogsamtalet Hedningarnas förgård.

Publicerat i Samhälle | Märkt anders carlberg | 3 kommentarer

Taize ett profetiskt tecken för Kyrkans enhet

Publicerat den 30 december, 2012 av Bengt Malmgren

Gårdagkvällens gudstjänst i Rom, Petersplatsen där br Alois från Taize och 40.000 ungdomar från hela Europa och också andra kontinenter representerande olika kyrkofamiljer, mötte påven Benedikt XVI var historiskt. I Taizé har ekumeniken alltid varit i centrum, inte en billig ekumenik som bara bygger på tolerans, utan en ekumenik förankrad i bön och gemensam hänvändelse till Kristus. Så var det under broder Rogers tid, och sedan br Alois efterträtt honom har det under senare år blivit allt tydligare förefaller det mig att Taize är ett framträdande profetiskt tecken för den den kristna enheten, en enhet man vill söka tillsammans med biskopen av Rom. Jag har tidigare skrivit om detta i samband med br Alois tal vid eukaristiska kongressen i Dublin sommaren 2012.

romfrögåvaw I samband med sina hälsningsord till påven överlämnade br Alois en gåva i form av en korg med hirs-frön som samlats in från 35 nationer i Afrika i samband med ett Taize-möte i Kigali, Rwanda med afrikanska ungdomar en månad tidigare. ”Den stora vitaliteten hos dessa ungdomar är ett löfte för Kyrkans framtid”, sade br Alois, ”och de vill förmedla dessa frön så att de kan växa i Europa som ett tecken på deras hopp”. Kanske kan de planteras i Vatikanens trädgård, föreslog br Alois.

Br Alois tog upp några kärnpunkter om den kristna enheten:

Vad som förenar oss är mer än som skiljer oss åt
Vi har kommit hit ikväll för att fira denna enhet i påvens närvaro
Vi firar en enhet som är verklig, även om den ännu inte är fullt förverkligad
Det är när vi gemensamt vänder oss till Kristus som enheten växer djupare

Br Alois fortsatte med att nämna arvet från sin föregångare, br Roger:

”Brother Roger left a legacy to our community—his desire to communicate the Gospel to young people in particular. He was deeply aware that the divisions between Christians are a barrier to handing on the faith. He opened paths of reconciliation that we have not yet finished exploring. Inspired by his testimony, there are very many people who want toanticipate reconciliation by their lives, to live already as people who are reconciled.Reconciled Christians can become witnesses to peace and communion, bearers of a new solidarity among human beings.”

Br Alois vittnade om hur man lever enheten i Taize-gemenskapen:

Att söka en personlig relation till Gud är basen
Enheten i vår gemensamma bön bygger inte bara på enkel tolerans
Den främjar ett ömsesidigt lyssnande som förpliktigar, och sann dialog

Han kom in på br Roger igen:

Praying here tonight, we cannot forget that the last letter written by Brother Roger, just before his violent death, was addressed to you, Holy Father, to tell you that our community wanted to walk in communion with you. Nor can we forget how, after his tragic death, your support was invaluable to encourage us to move forward. So I would like to express once again the deep affection of our hearts for your person and for your ministry.

rompopealois

(bilderna från CTV videoupptagning)

Hela mötet, video här

Br Alois tal + påvens tal här (eng)

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt ekumenik, Taizé | 6 kommentarer

Fortsatt analys av påvens tal till kurian 21 dec.

Publicerat den 28 december, 2012 av Bengt Malmgren

Nu i juletid har det varit många tillfällen att ta del av påvens offentliga adresser.

————————————–

Talet till kurian har jag skrivit om tidigare och fokuserade då på vad som sades om familjen och moderna queer-teorier som reducerar könet till en social konstruktion. Denna del av talet fick mycket kritik (som väntat), något jag skall återkomma till. Men idag vill jag fokusera på andra delen av talet, det som handlar om Kyrkans dialog med omvärlden.

Kyrkans kommunikation med omvärlden är dels dialog där lyssnadet till den andre är det allra viktigaste, dels proklamationen, vittnesbördet, evangelisationen, där Kyrkan förkunnar det glada budskapet för världen. Det finns ett visst spänningsförhållande mellan dessa, och påven uppehåller sig först vid dialogen vilken också ägnas det största utrymmet.

”For the Church in our day I see three principal areas of dialogue, in which she must be present in the struggle for man and his humanity: dialogue with states, dialogue with society – which includes dialogue with cultures and with science – and finally dialogue with religions.”

– Påven nämner varken den inomkatolska interna dialogen eller den ekumeniska dialogen med andra kristna samfund. Denna är givetvis inte oviktig och måste pågå hela tiden, men han talar nu å hela Katolska kyrkans vägnar, att han inte heller nämner den ekumeniska dialogen skulle man kunna tolka som att han gör sig till talesperson för hela kristenheten.

”In all these dialogues the Church speaks on the basis of the light given her by faith. But at the same time she incorporates the memory of mankind, which is a memory of man’s experiences and sufferings from the beginnings and down the centuries, in which she has learned about the human condition, she has experienced its boundaries and its grandeur, its opportunities and its limitations. Human culture, of which she is a guarantee, has developed from the encounter between divine revelation and human existence. The Church represents the memory of what it means to be human in the face of a civilization of forgetfulness, which knows only itself and its own criteria.

Yet just as an individual without memory has lost his identity, so too a human race without memory would lose its identity. What the Church has learned from the encounter between revelation and human experience does indeed extend beyond the realm of pure reason, but it is not a separate world that has nothing to say to unbelievers. By entering into the thinking and understanding of mankind, this knowledge broadens the horizon of reason and thus it speaks also to those who are unable to share the faith of the Church.”

Påven talar om Kyrkans uppgift i världen att vara ett kollektivt minne som tjänar mänskligheten och naturligtvis blir viktigare, ju mer historielös tiden är. Detta kan framstå som något oerhört anspråksfullt när vi betänker alla brister och tillkortakommanden hos den strukturella hierarkin som ligger i öppen dag för världen. Men påven menar här Kyrkan som Kristi mystiska kropp, den som omfattar alla döpta och som har Jesus Kristus som hörnsten. Att kyrkan har en så viktig uppgift för världen borde stämma till besinning och ständig botgöring, samt ständig dialog. Utan dialog och lyssnande, utan ödmjukhet och botgöring blir det helt enkelt omöjligt att representera en så högt ideal.

”In her dialogue with the state and with society, the Church does not, of course, have ready answers for individual questions. Along with other forces in society, she will wrestle for the answers that best correspond to the truth of the human condition. The values that she recognizes as fundamental and non-negotiable for the human condition she must propose with all clarity. She must do all she can to convince, and this can then stimulate political action.”

Här talar påven just om dialogen, att lyssna, att vara inkännande, med alla människor dela ”the human condition”, inte att sitta inne med alla svaren. – Samtidigt som det är viktigt att inte tumma på sanningen och kompromisslöst stå fast vid de grundvärdena. Men det är ofta här det skär sig. Världen utanför tycker ofta att kyrkan är maktfullkomlig och arrogant. Så är det kanske ibland, men lika ofta inte. Ibland är det kanske också ”världen” som inte vill lyssna med det örat den borde. Då är det Kyrkans uppgift att vara profetisk och tala klarspråk.

”In man’s present situation, the dialogue of religions is a necessary condition for peace in the world and it is therefore a duty for Christians as well as other religious communities.”

Att Kyrkan och, säger påven, alla religioner har ett ansvar för världsfreden är en självklar slutsats utifrån vad som sagts ovan om Kyrkan som världens minne.

”This dialogue of religions has various dimensions. In the first place it is simply a dialogue of life, a dialogue of being together… It is about the concrete problems of coexistence and shared responsibility for society, for the state, for humanity. In the process, it is necessary to learn to accept the other in his otherness and the otherness of his thinking. To this end, the shared responsibility for justice and peace must become the guiding principle of the conversation.”

Men en dialog och samarbete om så viktiga ting kan aldrig stanna på det enbart praktiska planet´. När vi förs närmare varandra leder det också till att våra kontaktytor för gemensam tolkning av tillvaron, varat ökar:

”A dialogue about peace and justice is bound to pass beyond the purely pragmatic to an ethical quest for the values that come before everything. In this way what began as a purely practical dialogue becomes a quest for the right way to live as a human being. Even if the fundamental choices themselves are not under discussion, the search for an answer to a specific question becomes a process in which, through listening to the other, both sides can obtain purification and enrichment. Thus this search can also mean taking common steps towards the one truth, even if the fundamental choices remain unaltered. If both sides set out from a hermeneutic of justice and peace, the fundamental difference will not disappear, but a deeper closeness will emerge nevertheless.”

Men en så radikal agenda väcker till liv instinkter av rädsla att förlora den egna identiteten. De sista påvarnas insatser på den interreligiösa dialogens område, jag tänker speciellt på fredsmötena i Assisi, det första initiativet togs av Johannes Paulus II och följdes sedan upp av Benedikt XVI, har fått mycket kritik. Man har pekat på risk för religionssammanblandning. Men påven manar oss att inte vara rädda, det handlar inte om synkretism. Religionsdialogen måste utgå från att vi kristna är trygga i vår egen identitet som vi djupast har i Jesus Kristus, liksom vi förväntar oss att de andra är trygga i sin identitet och att alla respekterar varandra. Kanske fanns vissa tendenser till synkretism under första Assisimötet som Benedikt XVI var angelägen att inte upprepa under det andra mötet.

I talet till kurian försöker han bemöta sådana farhågor att förlora sin identitet i dialogen. Han anger två viktiga grundprinciper för religionsdialogen:

Dialogue does not aim at conversion, but at understanding. In this respect it differs from evangelization, from mission;
Accordingly, both parties to the dialogue remain consciously within their identity, which the dialogue does not place in question either for themselves or for the other.

Men dessa regler är ändå bara på ytan och ger en ram. En dialog som är på allvar syftar djupare, att närma sig sanningen, det är själva drivkraften i vår kristna tro:

”…the search for knowledge and understanding always has to involve drawing closer to the truth. Both sides in this piece-by-piece approach to truth are therefore on the path that leads forward and towards greater commonality, brought about by the oneness of the truth. As far as preserving identity is concerned, it would be too little for the Christian, so to speak, to assert his identity in a such a way that he effectively blocks the path to truth. Then his Christianity would appear as something arbitrary, merely propositional. He would seem not to reckon with the possibility that religion has to do with truth.

On the contrary, I would say that the Christian can afford to be supremely confident, yes, fundamentally certain that he can venture freely into the open sea of the truth, without having to fear for his Christian identity.To be sure, we do not possess the truth, the truth possesses us: Christ, who is the truth, has taken us by the hand, and we know that his hand is holding us securely on the path of our quest for knowledge. Being inwardly held by the hand of Christ makes us free and keeps us safe: free – because if we are held by him, we can enter openly and fearlessly into any dialogue; safe – because he does not let go of us, unless we cut ourselves off from him. At one with him, we stand in the light of truth.”

Slutligen berör påven evangelisationen, förkunnelsen. Han utgår från texten Joh 1:35-39

Johannes stod där med två av sina lärjungar.
När Jesus kom gående såg Johannes på honom och sade: ‘Där är Guds lamm.‘
De båda lärjungarna hörde vad han sade och följde efter Jesus.
Jesus vände sig om, och då han såg att de följde honom frågade han vad de ville. De svarade: ‘Rabbi (det betyder mästare), var bor du?‘ Han sade: ‘Följ med och se!’ De gick med honom och såg var han bodde och stannade hos honom den dagen. Det var sent på eftermiddagen.

Påven pekar på tre steg i evangelisationsprocessen:

Proklamationen, kerygmat som hämtar sin inneboende kraft från tron hos den som proklamerar (”Där är Guds lamm”).
Lyssna, följa efter, en helig nyfikenhet, sökande, utforska mer. Stimulerat av proklamationen blir sökandet mer konkret.
Inbjudan till överlåtelse och lärjungaskap (”följ med och se”). Att bli kristen fullt ut, ansluta sig till Kyrkans gemenskap, låta döpa sig.

Det påven säger om dialogen och att söka sanningen uppfattar jag som starka och sanna ord som inspirerar och styrker mig i min kristna tro och inspirerar mig att vara en konstruktiv medlem som bidrar till att bygga upp Katolska kyrkan, men också hela kristenheten, Kristi kropp i världen i den större ekumeniska kontexten. Om kyrkan har detta viktiga uppdrag att stifta fred, förmedla sanning, förvalta mänsklighetens kollektiva minne, då är det allvar, då måste jag på alla sätt bidra till detta som en levande lem.

Problemet idag är att Kyrkans förtroende från många håll är skadat. Man lyssnar inte för att man ser en splittrad kristenhet, kristna som strider och inte lever botfärdigt, utan söker sin egen ära framför att leva ett självutgivande liv i tjänst för världen. Samma påve som talar så vackra och sanna ord om sanning och dialog till anklagas för att leda en maktmissbrukande härskar-hierarki som inte alls tillämpar de fina och goda principer som är grundläggande för evangeliet och som utlades för vår tid av Andra Vatikankonciliet. Läs t.ex. NCR´s kritiska granskning av inkvisitionsprocessen mot de amerikanska nunnorna.

kung Kan man inte föra dialog inbördes, så kommer nog inte dialogen med världen utanför heller att fungera. Kyrkan, kristenheten måste nog därför lägga ner lika mycket kraft på den inre dialogen och ekumeniken som på dialogen med yttervärlden. ”Man kan inte förneka att Joseph Ratzinger har tro.” säger Hans Küng, välkänd dissident och kritiker i Katolska kyrkan i en intervju, ”Men han är absolut emot frihet. Han vill ha lydnad.”

Även en av Benedikt XVI´s värsta kritiker erkänner alltså hans tro, i den aspekten är jag ense med Küng, men jag tror att han har fel i det sistnämnda. Jag tror inte Benedikt XVI är emot frihet. Någon som är emot frihet kan inte prestera ett sådant tal och utveckla en sådan teologi som han gör om han vore helt emot att tilämpa de principer han själv ger uttryck för. I så fall måste man vara en kluven människa, och det upplever jag inte att påven är. Tvärtom har han, som Sveriges Vatikan-ambassadör Ulla Gudmundson påpekat, stor förmåga att lära sig av sina misstag och ändra sig.

Men han är en teoretiker, lärare, filosof och teolog, inte en ledare som har sin stora styrka i att omsätta idéer i praktisk handling. Trots sitt intellekt är han förmodligen också till följd av sin ålder också begränsad i sin förmåga att känna den moderna världens sätt att tänka ut i fingerspetsarna. Därför är han beroende av goda rådgivare, och mycket av Kyrkans problem idag sitter i stela strukturer, gammaldags tänkande och maktprivilegier som är svåra att rå på.

Just nu går en mycket bra serie om Olof Palme på Svt 1. (Palme, har det sagts mig, uppskattade för övrigt mycket den katolska socialläran). Palme var också en man av högt intellekt och höga ideal. Men han var också verkligen en ledare och den praktiska politikens mästare. Ibland fantiserar jag om en påve där Joseph Ratzingers tro kombinerades med Olof Palmes praktiska ledarförmåga. Men Guds vägar är inte människans vägar, och Guds tankar inte mina tankar. Gud har is i magen, är inte otålig och arbetar långsiktigt. Kanske kyrkan inte skulle ha tålt en ledare av Olof Palmes diginitet i det skede som nu är. Men i det långa loppet tror jag att den Helige Ande verkar till förmån för att Kyrkan blir allt bättre rustad för sitt uppdrag i världen. Vi, alla döpta som utgör Kyrkan behöver vara följsamma genom bön, botfärdighet och att vara öppna för Andens ingivelser i våra liv och inse att kyrkan är ett ”vi” ett teamwork där vi alla har ansvar att positivt bidra.

Jag stämmer gärna in i de böneintentioner som påven avslutade sitt tal till kurian med, jag inbjuder dig att göra sammalunda:

‘Come and see!’ This saying, addressed by Jesus to the two seeker-disciples, he also addresses to the seekers of today. At the end of the year, we pray to the Lord that the Church, despite all her shortcomings, may be increasingly recognizable as his dwelling-place. We ask him to open our eyes ever wider as we make our way to his house, so that we can say ever more clearly, ever more convincingly: ‘we have found him for whom the whole world is waiting, Jesus Christ, the true Son of God and true man‘.

Benedikt XVI, Petersplatsen pingsten 2006

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt benedict xvi, den helige ande, interreligiös dialog, joseph ratzinger, lcwr, påvens jultal | Kommentarer inaktiverade

Bengts Blogg

Ekumenisk vecka

Katolska Kyrkans Katekes är ingen lagbok

Påven talesperson för hela mänskligheten?

Osakligt påhopp på Livets Ord i Signum

Katolska kyrkan och nya pingstkarismatiska icke samfundsanknutna församlingar, typ Livets Ord

Skarabiskopen Åke Bonnier: Gud omfattar alla med samma kärlek. Det behövs ingen särskild altartavla för en speciell grupp.

Prästämbete och äktenskap, sexuell symbolism i skapelsen

Anders Carlberg har avlidit.

Taize ett profetiskt tecken för Kyrkans enhet

Fortsatt analys av påvens tal till kurian 21 dec.

Bengt Malmgren på Facebook

Följ denna blogg:

Senaste kommentarer

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

Meta

Bloggar jag följer