Jag läser idag en mycket intressant kulturartikel i Sydsvenska Dagbladet om Katolska kyrkan och homosexualiteten skriven av Stefan Ingvarsson. Detta är något av det bästa jag läst i ämnet. Artikeln är skriven av en person som har egen erfarenhet både av Katolska kyrkan och av att ha en homosexuell läggning. Författaren har en positiv erfarenhet och syn på katolsk andlighet, han hade även funderingar på att bli präst, och artikeln är inte skriven ur ett anklagande perspektiv, men ur perspektivet att försöka förstå och tolka den verklighet som registreras och upplevs.
Grundsatsen i artikeln är att Katolska kyrkan förtränger den manliga homosexualiteten samtidigt som samma homosexualitet existerar i symbios med den klerikala delen av kyrkan. I artikeln hävdas att homosexuell läggning är betydligt vanligare bland katolska präster än i samhället i övrigt, det ges referenser till en del källor. Det finns uppskattningar pekar på mellan en femtedel och upp till hälften av alla präster är homosexuella. En amerikansk undersökning från 1980-talet visade att det var mer än sex gånger så vanligt med AIDS-relaterade dödsfall bland katolska präster än bland befolkningen i stort.
Författaren tror att de flesta präster och ordenssystrar som är homosexuella och valt den vägen inte är cyniker eller hycklare utan försöker förena sin tro, sina övertygelser och sina begär med en väg som verkar anständig och respekterad. Många är medvetna om sina begär och vet vad de avstår (eller inte avstår) från. Samtidigt uppstår här en betydande svårighet: Att Kyrkan så starkt reaktionsbildar mot den kärlek som många av dess egna ledare brottas med. Ingvarsson reflekterar över hur hans egen väg kunde ha gestaltat sig:
”Hade jag behållit min tro hade jag kanske kunnat utveckla någon form av kompromissidentitet. Men det hade alltid funnits ett uns av självhat i beslutet att tillhöra en kyrka som sade sig stå för kärlek, men på senare tid var så besatt av att brännmärka just den kärlek som så många av kyrkans ledare själva brottades med.”
Hittar man inte ett sätt att integrera detta i sin person och förena en rakryggad tro och försona sig med kluvenheten i detta lurar två ytterligheter som en personlig rävsax att hamna i: Å ena sidan att förtränga sina begär, å andra sidan att tron ersätts av ren cynism. Dessa ytterligheter ligger bakom en stor del av katolska kyrkans moraliska kris tror Ingvarsson. Han tror inte att cynikerna utgör en jättestor skara, men, säger han
”de verkar vara tillräckligt många för att skada kyrkans auktoritet. Maktmissbruk finns överallt, men skaver särkilt i en organisation som ska sprida ett kärleksevangelium.”
Att det finns en överrepresentation av homosexuella bland katolska präster är inte otroligt, då och då dyker det upp tecken på det. I John Jay-rapporten som undersökte sexuella övergrepp bland präster i USA visade sig en inte oansenlig andel röra sig inte om pedofili i egentlig bemärkelse, utan pederasti, homosexuella relationer mellan präster och tonårsgossar. Den skotske kardinalen, ärkebiskopen av Edinburgh Keith O’Brien valde att inte åka till konklaven, sedan det blivit känt att han på 1980-talet ”uppträtt olämpligt” mot unga präster. I den hemliga rapport om Vatileaks som Benedikt XVI lät beställa och som nu överlämnas till den nye påven talas enligt uppgifter i italiensk press om nätverk av homosexuella som har förgreningar också inom Vatikanen.
Jag skrev tidigare på denna blogg om den italienske prästen don Ariel S. Levi di Gualdo som 2011 skrev boken E Satana si fece trino (“och satan gjorde sig treenig”) som också överlämnades till många funktionärer i Vatikanen, bl.a. till kardinal Julian Herranz, en av författarna till rapporten om Vatileaks. I boken beskriver don Ariel vad han ser som de stora problem som underminerar kyrkan idag: relativism, individualism, olydnad. Han påstår också i boken att det finns ett vitt förgrenat nätverk av homosexuella präster inom kyrkan. Han menar att de präster som var involverade i regelrätt pedofili var ett ganska litet antal, men att fallen av ”psykologisk homosexualitet” involverade ett mycket större antal präster.Don Ariel säger att han har erfarenheter av prästseminarier där 8 av tio är homosexuella och där de som har en ortodox katolsk grundhållning motarbetas.
Lägger vi samman allting, så är Ingvarssons slutsats att dold homosexualitet inom katolska prästerskapet är mer än en marginell företeelse inte orimlig. Det ställer nu stora krav på Katolska kyrkan och den nye påven att förhålla sig till den verklighet som är och inte förneka den. Fortsatt förträngning och reaktionsbildning kan bara leda till fortsatt moralisk kris och oförmåga att möta den moderna världen. Det gäller att konstatera att homosexualiteten finns överallt, också bland präster, och att det inte är homosexualiteten i sig eller de homosexuella som är problemet, utan just kyrkans rädsla att ta i det.
De senaste årens praxis att inte anta homosexuella personer till prästutbildningen löser inga problem, inget säger att homosexuella inte kan bli utmärkta präster, det finns redan idag gott om sådana. Likaså kanske man inte skall överdramatisera och chockas av att det finns homosexuella nätverk också inom Vatikanen. Om frekvensen homosexuella är så stor som det påstås, så vore det snarast konstigt om det inte fanns något sådant där också.
Om kyrkan skall fortsätta att förnyas i den riktning Andra Vatikankonciliet angav med uppdatering som ett viktigt grundelement, så är ju uppdatering till den verklighet som är förhanden också vad beträffar homosexualiteten viktigt. Verkligheten måste bejakas, inte förträngas. Det är på den bejakade inte förträngda verkligheten som förnyelsen och uppdateringen appliceras.
Jag hittade en intressant artikel av Peter Comensoli på nätet om fortsatt reform i Katolska kyrkan och vad vi idag kan lära oss av Andra Vatikankonciliet. Konciliefäderna inspirerades mycket av att återvända till den kristna trons källor, Bibeln och kyrkofäderna. Vi önskar en kontinuitetens hermeneutik i reformarbetet byggd på källorna och den tradition vi redan står i, inte en brottets hermeneutik som innebär att ge upp den identitet vi redan har för något helt nytt.
Comensoli skriver:
[Benedikt XVI] is expressing the principle of catholicity, the internal process of ensuring that the Christian tradition remains both faithful to its roots and fruitful for the world at any given time – note, it is ”for the world,” not ”of the world.” As I’ve already said, external categories of change imposed on a particular culture will not bring about the genuine internal reform desired of that culture…
Both outright rejection in Church life of the issues underlying the sexual revolution, on the one hand, and uncritical accommodation of its manifestations, on the other, took its toll. The change in sexual morality ”from without” certainly had its impact on the life of the Church (and quite evidently in houses of formation). But can it be justifiably claimed to have precipitated a genuine reform – that is, a development for the good – in the culture of the Church?
The elements of Benedict’s ”hermeneutic of reform” are nothing new in the life of the Church. Both Yves Congar in the 1960s and John Henry Newman in the late 1800s made exactly the same arguments for genuine reform: the application of a principle of internal ressourcement is the only way to a true expression of catholicity. Here I quote from Congar…:
- ‘There are only two possible ways of bringing about renewal or updating. You can either make the new element that you want to put forward normative, or you can take as normative the existing reality that needs to be updated or renewed … You will end up with either a mechanical updating in danger of becoming both a novelty and a schismatic reform, on the one hand, or a genuine renewal (a true development) that is a reform in and of the Church, on the other hand.’…
Any analysis of the reception of the Council in the life of the Church today, any contemporary call for reform in the life of the Church precipitated by current events and times, and any future reform proposed by the new Pope, would do well to keep in mind the elements by which genuine ecclesial reform will happen. As a theological friend from outside of the Catholic tradition has recently put it, ”No one who has not learned to be traditional can dare to innovate.”
Kanske den nye påven går i land med att reformera kurian och även praktiskt ange färdriktningen för den ekumenik som Ratzinger så vackert i teorin ger uttryck för i citatet ovan. Det har börjat bra. I samband med sin installation träffade han östortodoxa kyrkornas ekumeniske patriark Bartholomaios och kallade honom ”min broder Andreas” (Läs mer här så förstår ni vad han menade.)
Ett viktigt steg mot närmande mellan Katolska kyrkan och östortodoxa kyrkorna togs i 
Bengts Blogg 