Johannes Paulus II, helgonförklaringen, kritiken

Publicerat den 28 april, 2014 av Bengt Malmgren

Blessed-JP-III nästan 27 år ledde Johannes Paulus II Katolska kyrkan och implementerade en tolkningsmodell för det koncilium som Johannes XXIII tagit initiativ till. Då han kallades hem till Herren hade han orienterat kyrkan mot det strategiska mål som Johannes XXIII hade definierat år 1962: Reformering och uppdatering av Katolska kyrkan inför det 3:e årtusendet så att hon genom sin evangelisation i apostlarnas efterföljd kan verka för världens helande.

KAROL JOZEF WOJTYLA  valdes till påve 16 okt 1978. Han föddes i Wadowice i södra Polen 18 maj 1920 som nr 3 av 3 syskon. I unga år fick han uppleva många förluster. Modern dog då han var 9 år och en av hans bröder dog i unga år. Fadern var reservofficer i armén och dog 1941.

1938 började han studera vid Jagellonia-universitetet i Krakow. Universitetet stängdes av nazisterna 1939 och Karol fick arbeta i en fabrik för att försörja familjen och undvika att deporteras till Tyskland.

Han kände sig kallad till präst och började läsa vid ett prästseminarium i Krakow 1942. Under denna tid ägnade han sig också åt skådespeleri vid en teater i Krakow. 1946 prästvigdes han, sändes sedan till Rom och doktorerade i teologi på en avhandling om Johannes av Korset.

Han återvände till Polen 1948 och tjänstgjorde i församlingar nära och i Krakow. Han kom att ha hand om studenter som universitetskaplan i Krakow. Han är också känd som poet och han tyckte om friluftsliv och idrott. Han gjorde gärna utflykter med studenterna i bergen.

Han fortsatte studier i Krakow och blev så småningom professor i moralteologi.

4 juli 1958 utnämndes han av påve Pius XII till hjälpbiskop i Krakow. 1964 blev han av påve Paulus VI utnämnd till ärkebiskop av Krakow. 1967 utnämndes han till kardinal.

Biskop Wojtyla deltog i Andra Vatikankonciliet (1962-1965) och gjorde viktiga bidrag till textutkastet för pastoralkonstitutionen Gaudium et Spes.

Som biskop av Rom  hann han med att besöka 317 av de 322 församlingarna där, och han gjorde 104 apostoliska resor över hela världen. 1989 var han i Sverige. Här en video där han träffar kungafamiljen och talar svenska:

 

Även om Johannes Paulus II:s horisont omfattade hela världen och hela mänskligheten, så visade han Europa en speciell uppmärksamhet. Han hade i Polen upplevt först förtrycket från nazismen, sedan från kommunismen. Det är ingen överdrift att påstå att  påven bidrog starkt till att sätta i gång den historiska process som ledde till järnridåns fall.

I den apostoliska maningen Ecclesia in Europa varnar han för att Europa i en tid av sekularism håller på att förlora sitt kristna minne. Han var övertygad om att Europas kristna rötter var en av denna kontinents viktigaste tillgångar och att kyrkan har en viktig roll att spela för Europas framtid, vilket innebär en ny evangelisation.

Johannes Paulus II använde första gången begreppet den nya evangelisationen vid ett tal i Nova Huta, Polen. Den nya evangelisationen skiljer sig från tidigare evangelisation i ”missionsländer” genom att den lika mycket syftar till re-evangelisation av de tidigare kristna länderna i Europa och Nordamerika. Det är en evangelisation ny till sin inriktning, ny till sina metoder och ny i sin intensitet.

Han skrev 14 encyklikor, 15 apostoliska uppmaningar och 45 apostoliska brev. Han skrev också 5 böcker: Crossing the Threshold of Hope (1994); Gift and Mystery: On the Fiftieth Anniversary of My Priestly Ordination (1996); Roman Triptych, meditations in
poetry (2003); Rise, Let Us Be on Our Way (2004), Memory and Identity ( 2005). Han är också känd för sin serie predikningar om skapelse människa, sexualitet, äktenskap och familj under onsdagsaudienserna på 1980-talet där han utvecklade kyrkans synsätt i en Kroppens teologi.

13 maj, Fatima-dagen 1981, blev påven utsatt för ett mordförsök på Petersplatsen. Som genom ett mirakel räddades han och kunde efter en tid lämna sjukhuset och förlät senare gärningsmannen.

Genom jubelåret 2000 ledde han kyrkan in i det nya milenniet och såg jubileet som ett tillfälle av Guds nåd, Guds kayros att intensifiera och förnya kyrkans evangeliserande uppdrag i världen. Han betydde mycket för ekumenik och religionsdialog liksom för Kyrkans försoning med det judiska folket. Han initierade en ny praktik att göra bot för historiens synder.  Påven tog upp detta tema första gången 1994 i det apostoliska brevet Tertio millennio adveniente, vilket ledde in kyrkan i förberedelsen för det stora jubileumsåret 2000. År 2000 i Jerusalem och bad om förlåtelse för kyrkans historiska synder och sökte försoning med judarna.

jpiiklagomuren

Han hade allt sedan sin tid som studentkaplan i Krakow ett hjärta för ungdomar och instiftade Världsungdomsdagen.

Lördag den 2 april 2005 somnade han in efter en längre tids sjukdom som alltmer brutit ner hans fysiska krafter. Genom att stå ut med och framhärda i sitt ämbete trots sviktande kroppslig hälsa visade han på människans värde också som åldrande och sjuk.

I sin predikan under helgonförklaringsmässan framhöll påve Franciskus påve Johannes Paulus II´s betydelse för familjen:

”In his own service to the People of God, Saint John Paul II was the pope of the family. He himself once said that he wanted to be remembered as the pope of the family. I am particularly happy to point this out as we are in the process of journeying with families towards the Synod on the family. It is surely a journey which, from his place in heaven, he guides and sustains.

May these two new saints and shepherds of God’s people intercede for the Church, so that during this two-year journey toward the Synod she may be open to the Holy Spirit in pastoral service to the family. May both of them teach us not to be scandalized by the wounds of Christ and to enter ever more deeply into the mystery of divine mercy, which always hopes and always forgives, because it always loves.”

 

 

En kritik som kommit mot helgonförklaringen är att det gick så fort. Vid en presskonferens i Vatikanen förra veckan sade den ansvarige för processen, Msgr Slawomir Oder att själva processen har följt normal tidsplan, men dess öppnande skedde på ett tidigt stadium och inte som brukligt sedan minst fem år förflutit efter personens död. Det fanns efter påven död en stark opinion för att tidigt inleda processen. ”Santo Subito” (Gör honom till helgon genast) ropade man på Petersplatsen vid hans begravning.

Kritikerna framhåller att brådskan varit särskilt problematisk med anleding av påve Johannes Paulus II´s ansvar för kyrkan under en tid då pedofiliskandalerna bland präster var många och det fanns en benägenhet att sopa dem under mattan. Det sticker i ögonen på de som blev utsatta som offer att ledaren för kyrkan under den tiden nu blir helgonförklarad. Ibland hör man även antaganden från vissa kritiker att påven kände till det hela och medvetet mörkade för att skydda kyrkans rykte. Särskilt nämner man hans samröre med ledaren för Kristi Legionärer, Marcial Maciel Degollado som påven uttryckte sin uppskattning för, men som sedan visade sig vara en notorisk barnskändare av värsta slag och en dubbelnatur som hade barn med två olika kvinnor. Det första Benedikt XVI gjorde då han blivit påve var att ta itu med detta och avsätta honom och sade att han bör ägna sig åt livslång botgöring för det han förbrutit.

Dessa saker har man givetvis också noga tittat på under helgonförklaringsprocessen. Msgr oder konstaterar att det inte finns några indikationer på att påve Johannes Paulus II var personligen involverad i detta fall.

Anklagelser om pedofili mot präster som kom upp mer och mer mot slutet av Johannes Paulus II´s pontifikat trodde nog påven var mera av karaktären elaka rykten som ville skada kyrkan. Den som förstod allvaret i det hela var troskongregationens chef, kardinal Joseph Ratzinger som hade läst in sig på alla rapporter som kommit in från världskyrkan och därför med kraft var förberedd att ta itu med detta då han blev påve.

Vatikanens presstalesman, Fr Federico Lombardi betonar att helgonstatus inte innebär att man är perfekt som människa. Alla helgon har gjort felbedömningar i sina liv, kan även ha misstagit sig i lärofrågor:

”The point is no one is saying a pope is infallible in everything he does in his pontificate, nor that his possible mistakes represent a terrible mortal sin . . .

The point is that the church sees the saint as a great model, someone who bore witness to the Christian life in an outstanding way . . . but that does not mean that he was perfect in every single thing he did.”

Läs också Signums referat av presskonferensen.

Det är helt visst sant att det under slutet av 1900-talet, början av 2000-talet fanns en stor tröghet att ta itu med pedofiliskandalerna och en skamlig benägenhet att flytta runt problematiska präster i olika stift  istället för att ta itu med det hela, men det finns också påståenden som inte är samma och ändå gång på gång upprepas av kritikerna och förs vidare som om det vore fakta trots att Vatikanen genom sitt presskontor gång på gång bemött det. Till dessa felaktiga påstående hör att det skulle finnas dokument som explicit föreskriver att pedofilibrott skall hållas hemligt. Senast upprepar DN detta i en faktaruta från 26 april där man skriver:

”Att sexbrott där präster är ­inblandade skall mörkas och ­hanteras med största möjliga ­sekretess är i enligt med katolska kyrkans regelbok i ämnet, ‘Crimen sollicitationis’, som ­uppdaterades av påven Johannes XXIII 1962. Denna regelbok förblev hemlig till dess pedofilskandalen inom kyrkan exploderade i samband med millennieskiftet.

I brevet ‘De delictis gravioribus’ (Om allvarliga brott) som kardinal Joseph Ratzinger skrev 2001 ­betonar han att regelboken från 60-talet existerar och är fullt giltig.”

Detta är en helt felaktig beskrivning. I själva verket handlar det om en sekretess av samma slag som alltid tillämpas vid förundersökning i svenska domstolar för att inte tredje man skall komma till skada eller inte ge publicitet åt något innan det är vederbörligen utrett, det har inget som helst att göra med att skydda brottslingar eller mörka brott. I Ratzingerns brev från 2001 som hänvisas till är syftet tvärtom att snabba upp och göra hanteringen av pedofilibrotten mera effektiv samt att preskribtionstiden för pedofilibrott, som ansågs särskilt allvarliga, förlängdes.

Ratzinger skickade brevet till alla biskopar med information om Troskongregationens nya roll och att alla fall av prästers sexuella övergrepp på minderåriga skulle underställas den. I brevet skrevs att ärendena skulle behandlas med konfidentialitet, vilket är självklart i sådana ärenden, men detta har av kritikerna uppfattats som ett kodord för sekretess och/eller att inte anmäla till polis och rättsliga instanser. Men en sådan tolkning tillbakavisas av Vatikanen och motsägs också av verkligheten där Ratzinger blir mycket aktiv i att se till att processerna drivs också till domstol.

Från c:a 2003/04 beskrivs av dem som är runt honom att Ratzinger genomgår närmast en omvändelseprocess i relation till synen på problematiken och han och hans kongregation handlar med en målsättning att till varje pris rensa upp i detta träsk och polisanmäla de skyldiga.

Av de fall (mer än 500) som handlades vid Troskongregationen innan Ratzinger valdes till påve returnerades de allra flesta till den lokale biskopen med krav på omedelbara åtgärder mot den anklagade prästen. Det ansågs onödigt med en kanonisk rättegång som bara skulle leda till att processen drog ut på tiden då bevisen var så tydliga, så det kunde gå direkt till polisanmälan.

Detta innebar en omsvängning från den tidigare attityden i Vatikanen som också omfattades av Ratzinger, att alla präster skulle ha rätt till prövning i kanonisk domstol. Efter att ha gjort ett överslag av bevisläget i de inkomna fallen drogs, kan man anta, slutsatsen att bevisen var så överväldigande att omedelbar handling var nödvändig. Därmed snabbade man upp processerna betydligt, och fler fall kunde på kortare tid gå vidare till lagföring i civil domstol. Den nya policyn var prioritering av snabb handläggning i hemstiftet framför långdragna processer i kanonisk domstol för alla.

Referenser:

Artikel översatt till svenska av John Allen, NCR

Intervju med msg Charles J Scicluna, Troskongregationen i NCR 13 mars 2010

Min tidigare utredning från 2010 om Joseph Ratzinger/påve Benedict XVI´s roll i hanteringen av pedofiliskandalerna.

 

Från Golgata Jasna Gora. Från en serie målningar för korsvägens 14 stationer av Jerzy Duda Gracz. Finns i Jasna-Gora klostret i Czestochowa

Från Golgata Jasna Gora. Från en serie målningar för korsvägens 14 stationer av Jerzy Duda Gracz. Finns i Jasna-Gora klostret i Czestochowa

 

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , | 16 kommentarer

Mordförsöket på Johannes Paulus II och Fatimas tredje hemlighet

Publicerat den 27 april, 2014 av Bengt Malmgren

fatimamadonnanJag märker att min artikel om Maria-uppenbarelserna som ägde rum i Fatima, Portugal 13 maj – 13 okt 1917 plötsligt fått väldigt många besökare.  Möjligen har det med helgonförklaringen av Johannes Paulus II att göra. Hans liv är mycket förknippat med Guds moder Maria och Fatima. Mordförsöket på honom skedde på just Fatimadagen den 13 maj år 1981. Kulan som på ett mirakulöst sätt missade hans pulsåder finns nu inlagd i kronan som pryder Maria-statyn i Fatima.

Mycket spekulationer har förekommit kring att det fortfarande finns hemliga profetior om framtida ödesmättade   händelser, som också Aftonbladet intresserade sig för i en artikel sista dagarna.

Men enligt Rom finns inga ytterligare hemligheter kring Fatima, allt redovisades år 2000, och de profetior som en av visionärerna, Lucia, skrev ner som kallas den tredje hemligheten bedöms vara förutsägelser om Andra Världskriget, och det är naturligt att associationer går också till mordförsöket på Petersplatsen som skedde just på Fatimadagen.

I dagens perspektiv, med tanke på den massiva förföljelse som drabbar kristna idag, särskilt i Mellanöstern och Afrika, så känns det som att uppenbarelsen från Fatima fortfarande har en relevans, inte som en statisk förutsägelse om framtiden, men som en uppmuntran till fortsatt bön för själarna och att martyriet är något som på intet sätt är inaktuellt idag. Vi kristna skall inte söka det, men vara beredda på det när det blir oundvikligt. Tron och kärleken, bönen och uthålligheten är starkare än alla krafter som vill förgöra. Ratzingers teologiska kommentar i Fatima-dokumentet publicerat av Troskongregationen år 2000  är hoppingivande:

”That here “a mother’s hand” had deflected the fateful bullet only shows once more that there is no immutable destiny, that faith and prayer are forces which can influence history and that in the end prayer is more powerful than bullets and faith more powerful than armies.”

jpii-johnxxiiiHelgonförklaringen av de två påvarna Johannes XXIII och Johannes Paulus II har en enorm betydelse. Dessa båda påvar står som George Weigel på First Things påpekar på ömse sidor av Andra Vatikankonciliet. Den förstnämnde initierade konciliet, den sistnämnde verkade i en tid då det handlade om att implementera konciliets intentioner, en process som fortgår också idag.

Läs mer om helgonförklaringen på Vatikanens hemsida där bl.a. finns biografier över de två påvarna.

Man kan också ladda ner mkt bra och informativa appar om de båda påvarna för både Apple och Android. Ladda ner här.

Direktsändning från helgonförklaringsmässan kl 10.00 idag:

Mer om dagens helgonförklaring i denna video:

 

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , , , , | 7 kommentarer

Varför helar Gud (inte alla)?

Publicerat den 25 april, 2014 av Bengt Malmgren

Två frågor:

  • Varför helar Gud?
  • Varför helar Gud inte alla?

Mycket i Jesus verksamhet som den skildras i evangelierna handlar om att bota och hela. Men också Jesus tycks ha insett att Guds ingripande i vår mänskliga verklighet på detta sätt är något ömtåligt som man inte skall tala vitt och brett om, han förbjöd ofta människor att tala om vad som hänt.

Själv ber jag ofta för sjuka i min församlings bönegrupp, och det finns ingen motsättning mellan att be för sjuka och att utnyttja den vanliga skolmedicinens resurser. Bön för sjuka kombinerat med vanlig sjukvård är inte alls ovanligt, och i anslutning till kyrkligt anknutna kliniker, t.ex. tidigare diakonicentra som Ersta Sjukhus och Samariterhemmet i Uppsala var det inte ovanligt att det också utvecklades ett intresse för förbön.

Många sjuka och behövande människor söker förbön, utan att de därför har en tvingande förväntan att Gud skall ingripa mirakulöst, och de upplever  ofta den kristna miljö som omger förbönen som läkande, tröstande, livgivande. Och ibland inträffar det att människor blir helade. Exemplen från evangelierna är åtskilliga, och vittnesbörden från kristna i alla tider är många. På kristna vallfartsorter som Czestochowa i Polen eller Lourdes i Frankrike är väggarna fullständigt tapetserade med kryckor och olika votivgåvor från tacksamma människor som blivit helade.

Församlingen Livets ord har ägnat sig mycket åt att be för sjuka. I en sådan jätteförsamling som existerat under mer än 30 års tid är det naturligt att människor också gjort negativa erfarenheter av detta. Johan Heltne, tidigare Livets Ord-medlem har romandebuterat med ”Det finns ingenting att vara rädd för”, en skildring av hans inte alls odelat positiva upplevelser som ungdom i Livets Ord. Jag har beställt boken men inte läst den ännu. Som jag förstår av recensionerna är det ingen grund bok som stämmer in i en odifferentierad kritik, utan ställer de existentiella frågorna på sin spets och skildrar de konflikter som rör sig i det inre på romanens huvudfigur Jonatan.

Johan är numera inte med i Livets Ord, men han är fortfarande troende, och han säger i en intervju att han brukar besöka gudstjänster i Katolska kyrkan. Johan är angelägen att framhålla att boken är fiktion, men den bygger ändå på erfarenheter från hans uppväxt och ungdom i församlingen Livets ord.

Gestaltningen av det inre motsvaras i Johans bok av den yttre upplevelsen av frikyrkomiljön där klyftan mellan teorin som talar om Guds kärlek, förlåtelse och nåd och praktiken som handlar om skuld, straff och kontroll tränger in Jonatan i ett hörn där han riskerar att bli en förkrymt skuggbild av sig själv istället för att befrias genom Guds nåd. Han kämpar dock emot, och upplevelsen av den första kärleken, en erfarenhet som innebär ett kraftfullt existentiellt genombrott i en människas liv, är en av de komponenter som för honom vidare.

Jag blir nyfiken på att läsa boken som jag inbillar mig har något att säga både kristna ledare som bör besinna hur ett trosviss och överpositiv retorik, särskilt kombinerat med en sluten kontrollerande miljö, kan missa målet och stjälpa istället för att hjälpa, och sekulära hjälpare som kanske behöver tillägna sig en fördjupad förståelse av den spänning mellan ont och gott, fördömelse och frälsning, synd och nåd som är religionens värld så att man kan följa med sina klienter in på den arenan också istället för att lämna dem helt ensamma där.

Matilda Gustavsson, krönikör i DN, har läst boken och ställer de existentiella frågorna på sin spets. En fråga handlar om detta med helande. Bokens Jonatan hade epilepsiliknande kramper och blev föremål för förbön och det fanns i atmosfären en förväntan om helande. Men Gud helar ju inte alltid, utan bara ibland, varför är det så?

Det finns en risk att om förväntningarna är ställda alltför högt både hos den som blir föremål för förbön och i miljön, så uppstår besvikelse och negativa tankar om helandet uteblir.

Matilda frågar sig också varför Guds helande genom förbön tycks så godtyckligt. I sin ungdom var hon med om ett tillfälle då man bad för en fotbollskille vars ena ben var 2 cm kortare än det andra, och undret tycktes ske att benen blev lika långa. Den existentiella frågan infinner sig: Varför helar Gud ett relativt harmlöst handikapp hos en fotbollskille men helar inte lidanden som är betydligt värre hos andra? Gud tycks inte vara rättvis. Matilda Gustavsson utmanar Ulf Ekman som varit aktiv i detta under decennier och arbetat med de största frågorna och det djupaste i människan att kommentera och ge svar som hjälper oss en bit längre.

Den skepsis vi  ofta möter i Sverige mot förbön finns inte i andra länder. I England är det vanligt med  samarbete mellan skolmedicin och kyrkor i s.k. Healing homes. Helhet genom Kristus heter en organisation i Sverige som främjar och uppmuntrar kristna att våga börja be för sjuka. Det är absolut inget som är förbehållet några få särskilt utvalda, varje döpt kristen har gåvan att be för sjuka.

Mirakulöst helande av kroppslig sjukdom genom förbön är verkligen ett specialfall, men det händer. Det är inget man kan förvänta sig eller ”kräva” av Gud, men när det sker är det ett andligt tecken på inkarnationes verklighet i vår värld. Men mycket annat kyrkan gör är också helande för kropp och själ på olika sätt. Kyrkan är kallad att vara en läkande miljö.

  • Den karitativa vägen, kärlek och omsorg om medmänniskorna är grundläggande. Där kärlek och vänskap finns och omsorg om de fattiga och behövande, läggs en grund för helande.
  • I sakramenten är Jesus själv närvarande med sin helande kraft. Redan i dopet finns läkedom.

Leva har sin tid, dö har sin tid. (jfr Predikaren kap 3) Det är inte alltid förbön för kroppens helande är på sin plats. Varför en Gud som är god och allsmäktig tillåter lidande och ondska (Teoidicé-problemet) är en ständigt återkommande fråga för mänskligheten. Det kristna svaret är att se det som ett mysterium snarare än ett problem – annars hamnar vi obönhörligen i en återvändsgränd. Vår teologi måste därför ha ett utrymme för lidandet. Också Paulus talar om en tagg i hans kött (2 Kor 12:7)

Jesus berör själv temat i Nasarets synagoga:

Jesus sade till dem: ”Snart kommer ni med talesättet: Läkare, bota dig själv! och säger: Allt som vi har hört att du har gjort i Kafarnaum, gör det här i din hemstad också… Sannerligen, ingen profet blir erkänd i sin hemstad. Jag försäkrar: det fanns många änkor i Israel på Elias tid, när himlen inte gav regn på tre och ett halvt år och det blev svår hungersnöd i hela landet. Ändå sändes Elia inte till någon av dem utan till en änka i Sarefat nära Sidon. Och det fanns många spetälska i Israel på profeten Elishas tid, och ändå blev ingen av dem botad, däremot syriern Naaman.” (Luk 4: 23-30)

 Någon som besökte ett av Moder Teresas hem för döende frågade: ”Alla dessa döende som får en värdig död hos er – är det några av dem som blir helade?” Moder Teresa svarade: ”Ja, femtio procent blir helade till livet. De andra femtio procenten dör helade”.

För en tid sedan avled vår högt aktade broder Wilfrid Stinissen efter en tids sjukdom. Göran Skytte citerar i ett minnesord ett mail han fick från honom för några veckor innan hans död:

”Som du vet har jag inte mått bra i min kropp den senaste tiden. Nu har jag äntligen fått svar på undersökningarna. Det visar sig att det handlar om cancer i bukspottkörteln. Ur medicinsk synpunkt är det ett dåligt besked. Men på ett djupare plan är allting givetvis bra. Mitt liv vilar tryggt i Guds händer.”

Läs också: [dagens ledare i Dagen av Carl-Henric Jaktlund]

Publicerat i Church | Märkt , , , | 2 kommentarer

Jesusmanifestationen 17 maj, Sveriges största ekumeniska samling

Publicerat den 24 april, 2014 av Bengt Malmgren

jmaffisch

[A4 affisch till anslagstavlor att ladda ner här]

Jesusmanifestation, landets största ekumeniska kristna samling, äger rum den 17 maj i Stockholm. Tron på Jesus har en inneboende kraft att förvandla människor och omständigheter och därför vill vi en gång om året samla hela det kristna Sverige och fokusera på den gemensamma tron på honom som är vägen, sanningen och livet (Joh 14:6). Den teologiska grunden är Nicénska trosbekännelsen som delas av alla kristna.

Vi lever i ett land där staten är sekulär, men samhället mångkulturellt.  Som kristna är vi inte en intressegrupp för våra egna intressen, utan vi har ett ansvar både gentemot den Gud vi tror på och gentemot våra medmänniskor att mitt i det offentliga livet vittna om vår tro och bidra till samhällets uppbyggnad, och att i kärlek och solidaritet ta hand om de mest utsatta utifrån övertygelsen att alla människor är lika värda och älskade av Gud.

Först kommer det vi gör och firar, sedan kommer den teologiska förståelsen. Gör: ”Vadhelst ni gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort för mig” (Matt 25:40). Firar: Att komma samman, upphöja Jesus, förenas i lovsång och bön. För att samverka i socialt arbete och gemensam bön finns inga teologiska hinder. Ibland fokuserar vi så mycket på oenighet kring teologiska enskildheter och gör det till huvudsak istället för att samverka kring det som vi har gemensamt, vilket är oändligt mycket mer. Jesusmanifestationen är en möjlighet att vända på detta.

Genom att komma samman och manifestera enheten i Kristus utgör det både ett vittnesbörd för människorna i det samhälle vi lever i och och hjälper oss att uppskatta varandra, vilket gör att kraften kan kanaliseras så att vi gemensamt kan vara det salt och ljus i världen vi är kallade att vara.

Vi ses på Jesusmanifestationen i Stockholm den 17 maj!

/Bengt Malmgren, ledamot i JM´s ledningsgrupp

jesusmanifsthlm

Publicerat i Church | Märkt , | 4 kommentarer

Otydlighetsdoktrinen

Publicerat den 23 april, 2014 av Bengt Malmgren

Vad är det för bra med otydlighet?

– Inget alls kanske blir det spontana första svaret. Kyrkan måste vara tydlig och tala om var skåpet skall stå! Men vid närmare eftertanke: Gud är ett mysterium som aldrig kan fångas i entydiga logiska termer. ”Gud är större”, så uttryckte biskop Antje Jackelen det hela och fick kritik därför. Men visst är Gud större, och för att vi inte skall förminska Gud till en IKEA-Gud eller McDonalds-Gud entydigt förpackad i människouppfunna koncept så måste vi låta Gud vara större och låta en viss otydlighet finnas som en buffert.

Men har inte Gud uppenbarat sig för människan och inkarnerats i historien och sänt sin Son? Är det inte ett konkret och tydligt budskap som Kyrkan förvaltar?

– Förvisso! Trons skatt är given till människorna att förvaltas av Kyrkan, det är uppenbarad sanning, inget människan hittat på själv. Men som Paulus säger, det är en skatt vi har i lerkärl och det gäller att förvara den varsamt så att inte mänskliga påhitt kring förvaltningen skymmer själva skatten.

Alltsedan KG Hammar har närts en otydlighetsdoktrin i Svenska Kyrkan. KG Hammar saknar inte djup i sin andliga reflektion och för en del är han en beundrad auktoritet och inspiratör, men dogmatiken är för honom sekundär, alltför sekundär tyckte många för en som skulle uppbära ett uppdrag som ärkebiskop.

Kritiken mot otydligheten kommer dels inifrån kyrkan där många önskar att biskopar och kyrkoledning skulle fokusera mer på tydlighet kring det centrala än teologisk spekulation, dels från kyrkans ateistiska dialogpartners som hellre önskar en fundamentalistisk kyrka som man vet var man har än en diffus ständigt undanglidande institution. Dunbolsterteologi var ett begrepp som myntades för en tid sedan.

Den senaste utvecklingen av denna debatt i Svenska kyrkan är Eli Göndör som skrev en artikel i Aftonbladet som kritiserade otydligheten. Göndör fick svar av prästen Kent Wisti som försvarar kyrkans spretighet och otydlighet. Han pläderar starkt för otydlighetsdoktrinen. Biskop Antje som är en flitig twittrare gillade nog Wistis artikel, för hon var inte sen att ge en blänkare om den i en tweet.

antjetweet

Göndör skriver i en slutreplik som publicerades idag:

”Problemet är dock inte så mycket Kent Wistis svar som hur den kommande ärkebiskopen Antje Jackelén kan tänkas se på problemet. För om den framtida ledaren för Sveriges största medlemsorganisation delar Kent Wistis uppfattning får det naturligtvis konsekvenser för Svenska kyrkans framtid som inte nödvändigtvis motsvarar medlemmarnas förhoppningar.”

Jag tror det gäller att inte kasta ut barnet med badvattnet och fastna i låsta positioner i endera otydlighetslägret eller tydlighets- och dogmatik-lägret och vägra förstå motparten, utan göra något positivt av samtalet som kan leda till en förståelse på djupare nivå.

Kyrkan är inte entydigt definierad av en ideologi typ marxism eller en institution med kadaverdisciplin under en styrande makt typ Nordkorea, utan en kärlekens gemenskap samlad kring Jesus Kristus som lever i sin kyrka och som hämtar sin kraft genom den Helige Ande. En försonad mångfald med enhet i det väsentliga, frihet i annat och kärlek i allt.

paulusviPåven Paulus VI som efterträdde Johannes XXIII var en stor tänkare och teolog som gav ut flera väsentliga encyklikor, bl.a. Evangelii Nutiandi (Evangeliets förkunnelse i dagens värld) som fått en uppföljare i påve Franciskus´ Evangelii Gaudium (Evangeliets glädje).

1964 skrev han encyklikan Ecclesiam Suam ur vilken jag vill hämta några tankar som kan vara en kommentar till den här anförda debatten. Nyckelord för Andra Vatikankonciliet var kyrkans uppdatering och dialog med den moderna världen (aggiornamento) och ekumenik. Paulus VI utvecklar tänkandet kring dialogens väsen i denna encyklika som skrevs mitt under det pågående Andra Vatikankonciliet och framställer en kunskapsteoretisk grund för dialogen.

I motsats till en hierarkisk maktfullkomlig kyrka framställer han en kyrka som är i dialog med omvärlden. Vad innebär det att vara en kyrka i dialog: Påven skriver:

”Innan man talar, är det nödvändigt att lyssna, inte bara till en människas röst, utan till hennes hjärta. En människa måste först bli förstådd; och när så påkallas, medhållen. När vi försöker handla som herdar, fäder och människors lärare, måste vi också bli deras bröder. Dialogens anda är vänskap, och än mer, tjänst. Det här måste vi komma ihåg och sträva att förverkliga efter Kristi förebild och påbud.” (§87)

Kyrkan är bärare av en tradition som den förvaltar, men det är just denna tradition som förs vidare, inte som något statiskt historicerande, utan som en dialog med mottagaren, människan som mottar tron i sitt hjärta. Det innebär dialog med alla troende och allas delaktighet i processen. Först däreigenom kan också ämbetet i kyrkan ges sin fulla auktoritet och legitimitet.
 
Det är i den Helige Ande som traditionen tolkas och förs vidare. Anden skall föra oss in i hela sanningen, säger Jesus. Sr Madeleine Fredell, OP sade i en pågående föredragsserie om Andra Vatikankonciliet:

”Traditionen blir levande genom oss när vi låter oss ledas av den heliga anden. Som bekant blåser anden vart den vill, och vår uppgift blir att vara öppna och följsamma. Anden skänker ingen trygghet utan förväntar sig medskapare utan tungt bagage. Tron är en skatt som blir rikare ju mer den förmedlas, traderas, och som blir lättare att bära ju mer rotad den är i mänsklighetens hela troshistoria och ju mer integrerad den är i oss själva.”

Guds dialog med människan, först genom skapelsen, sedan genom återlösningen i Jesus Kristus är grunden för all dialog. Kyrkans uppgift är att älska medmänniskan som Gud älskat oss. Det förutsätter en självutgivande dialog utan dolda motiv, som är förutsättningslös, som ser den andre som är fri att svara på sitt sätt.

Paulus VI nämner fyra karaktärsdrag som kännetecknar sann dialog (§81):
1. den måste kunna förstås och vara relevant
2. den är tålmodig och generös
3. den är tillitsfull och söker inte sitt
4. den använder förnuftet det vill säga den är pedagogisk.

Paulus VI menade att Kyrkan till sitt väsen borde vara denna dialog med hela mänskligheten -Frälsningens dialog som är riktad till alla utan undantag. Han framställde dialogen i fyra olika koncentriska cirklar (§96 ff):

1. Hela mänskligheten
2. De som tillber en enda Gud, d.v.s. andra religioner
3. Kristenheten
4. Katolikerna

Att Kyrkan för denna frälsningens dialog, också med sig själv, handlar inte på något sätt om att ifrågasätta kyrkans lära eller att läroämbetet åsidosätts, även om sådana faror finns om man inte vet sin identitet och vad som är grunden för dialogen. Paulus VI tar själv upp farorna i §88:

”…Indeed, the worker in the apostolate is under constant fire. The desire to come together as brothers must not lead to a watering down or whittling away of truth. Our dialogue must not weaken our attachment to our faith. Our apostolate must not make vague compromises concerning the principles which regulate and govern the profession of the Christian faith both in theory and in practice.

An immoderate desire to make peace and sink differences at all costs (irenism and syncretism) is ultimately nothing more than skepticism about the power and content of the Word of God which we desire to preach. The effective apostle is the man who is completely faithful to Christ’s teaching. He alone can remain unaffected by the errors of the world around him, the man who lives his Christian life to the full.”

Huruvida Hammar, Jackelen, Wisti faller offer för faran att överge dogmatiken må de själva svara på och var och en bedöma. Själv tycker jag inte det låter som en bra devis att Kyrkan vinner på att vara spretig. Istället vill jag säga att Kyrkan vinner på att klart förkunna frälsningen genom Jesus Kristus. Om man gör det konsekvent först, så kan man gå in i den dialog som Paulus VI beskriver. Han ville helt i Andra Vatikankonciliets anda bryta med bilden av en självtillräcklig maktfullkomligt triumferande kyrka, en bild som präglat kyrkan under 1800-talet och antimoderniststriden i början av 1900-talet. 

Kyrkan måste ständigt reformeras, omvända sig och börja med att förkunna evangeliet för sig själv, det är det budskap som tydligt hörts alltsedan Andra Vatikankonciliet och som upprepats av alla de sista påvarna, åtminstone i teorin. Påve Franciskus håller genom sina reformer på att göra det till ett program för Katolska kyrkan också i praktiken. Först då kan hon bli riktigt trovärdig och vinna ökad auktoritet och respekt.

popeboychild

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , | 1 kommentar

F Cantalamessa: Kärleken till pengar roten till allt ont.

Publicerat den 19 april, 2014 av Bengt Malmgren

cantalamessapredikarI Långfredagens predikan i Peterskyrkan tog f Raniero Cantalamessa upp kärleken till pengar, Mammon, som negativbilden av Guds rike. Utifrån åskådningsexemplet Judas Iskariot drog han paralleller till vår tid med dess girighet och skriande orättvisor, men också till vårt eget hjärta.

Ibland har i litteraturen funnits försök att försköna Judas handling och gett föräderiet idealistiska motiv, men det finns inget stöd för det i de bibliska grundtexterna. Judas var en tjuv som stal ur den gemensamma kassan (Joh 12:6) och pengar, trettio silverpenningar, var också ett tungt motiv för då han förrådde Jesus Matt 26:15).

Har det inte alltid varit så i historien, och är det inte också så idag, att pengarna styr frågar Cantalamessa retoriskt i sin predikan:

”Mammon is the anti-God because it creates an alternative spiritual universe; it shifts the purpose of the theological virtues. Faith, hope, and charity are no longer placed in God but in money. A sinister inversion of all values occurs. Scripture says, ‘All things are possible to him who believes’ (Mk 9:23), but the world says, ‘All things are possible to him who has money.’ And on a certain level, all the facts seem to bear that out.

“The love of money,” Scripture says, “is the root of all evil” (1 Tim 6:10). Behind every evil in our society is money, or at least money is also included there. It is the Molech we recall from the Bible to whom young boys and girls were sacrificed (see Jer 32:35) or the Aztec god for whom the daily sacrifice of a certain number of human hearts was required. What lies behind the drug enterprise that destroys so many human lives, behind the phenomenon of the mafia, behind political corruption, behind the manufacturing and sale of weapons, and even behind—what a horrible thing to mention—the sale of human organs removed from children? And the financial crisis that the world has gone through and that this country is still going through, is it not in large part due to the ‘cursed hunger for gold,’ the auri sacra fames,[2] on the part of some people? Judas began with taking money out of the common purse. Does this say anything to certain administrators of public funds?

But apart from these criminal ways of acquiring money, is it not also a scandal that some people earn salaries and collect pensions that are sometimes 100 times higher than those of the people who work for them and that they raise their voices to object when a proposal is put forward to reduce their salary for the sake of greater social justice?

….

Like all idols, money is deceitful and lying: it promises security and instead takes it away; it promises freedom and instead destroys it.

….

The betrayal of Judas continues throughout history, and the one betrayed is always Jesus. Judas sold the head, while his imitators sell the body, because the poor are members of the body of Christ, whether they know it or not. ‘As you did it to one of the least of these my brethren, you did it to me’ (Mt 25:40).”

Men kärleken till pengar och förräderiet mot Jesus återupprepas inte bara i storfinansen och i de skriande orättvisorna i samhället. Låt oss fråga oss om det inte finns en Judas inom var och en av oss. När vi i olika situationer i våra liv förråder och sviker dem vi står i relation till återupprepar vi föräderiet mot Jesus. Cantalamessa fortsätter:

”However, Judas’ betrayal does not continue only in the high-profile kinds of cases that I have mentioned. It would be comfortable for us to think so, but that is not the case. The homily that Father Primo Mazzolari gave on Holy Thursday 1958 about ‘Our Brother Judas’ is still famous. ‘Let me,’ he said to the few parishioners before him, ‘think about the Judas who is within me for a moment, about the Judas who perhaps is also within you.’

One can betray Jesus for other kinds of compensation than thirty pieces of silver. A man who betrays his wife, or a wife her husband, betrays Christ. The minister of God who is unfaithful to his state in life, or instead of feeding the sheep entrusted to him feeds himself, betrays Jesus. Whoever betrays their conscience betrays Jesus. Even I can betray him at this very moment—and it makes me tremble—if while preaching about Judas I am more concerned about the audience’s approval than about participating in the immense sorrow of the Savior. There was a mitigating circumstance in Judas’ case that I do not have. He did not know who Jesus was and considered him to be only ‘a righteous man’; he did not know, as we do, that he was the Son of God.

As Easter approaches every year, I have wanted to listen to Bach’s ‘Passion According to St. Matthew’ again. It includes a detail that makes me flinch every time. At the announcement of Judas’ betrayal, all the apostles ask Jesus, ‘Is it I, Lord?’ (‘Herr, bin ich’s?’) Before having us hear Christ’s answer, the composer—erasing the distance between the event and its commemoration—inserts a chorale that begins this way: ‘It is I; I am the traitor! I need to make amends for my sins.’ (‘Ich bin’s, ich sollte büβen.’). Like all the chorales in this musical piece, it expresses the sentiments of the people who are listening. It is also an invitation for us to make a confession of our sin.”

[Hela predikan, engelsk text här]

pietadomk

Publicerat i Church, Uncategorized | Märkt , , | 3 kommentarer

A glance at Auschwitz and Blessed John Paul II

Publicerat den 19 april, 2014 av Bengt Malmgren

This gallery contains 9 photos.

Ursprungligen publicerad på CNS Blog:
By Emily Antenucci OSWIECIM, Poland — Imagine you are standing, eyes closed, in a field stretching for miles. It’s green with grass and trees, colorful with flowers, the air filled with the songs of birds…

More Galleries | Märkt , , , , , | 1 kommentar

60 Minutes profile of Pope Francis

Publicerat den 16 april, 2014 av Bengt Malmgren

CBS dokumentär om påve Franciskus

Profilbild för FoolishnessFoolishness to the world

You can find the video and a transcript here.

Part two here.

Wow, Cardinal Lacroix, Archbishop of Quebec,  is awesome on Part Two.

Visa originalinlägg

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , | 2 kommentarer

Har samvetsfrihet bara med religionsfrihet att göra?

Publicerat den 15 april, 2014 av Bengt Malmgren

Om vi gör samvetsfrihetsfrågan vid abort och dödshjälp till enbart en religionsfrihetsfråga reducerar vi dess signifikans som varande en fråga som hör hemma inom allmänmänsklig etik och moral. Man hamnar man i den absurda situationen att en mans vägran att skaka hand med en kvinna och vägran at medverka till att ta ett ofött barn av daga jämställs, som om inte frågan om att döda ett foster inte hade större moralisk signifikans än att vägra ta någon i hand.

Katolska kyrkans syn på samvetsfrihet är att det handlar om generell moralfilosofi och naturrätt, inte att man har en speciell typ av samvete för att man omfattar en viss tro. Om samvetet sägs i Katolska kyrkans katekes:

”Samvetet är ett omdöme av förnuftet genom vilket den mänskliga personen inser den moraliska kvaliteten i den handling som den skall utföra, håller på att utföra eller redan har fullgjort. I allt vad hon säger och gör är människan tvungen att troget följa vad hon vet är rätt och riktigt.” (1778)

Samvetet har enligt detta synsätt, som jag helt delar, inget med religion att göra. Men sedan tolkar vi katoliker samvetet i trons ljus som Guds tilltal genom varats andliga dimension. Jag citerar katekesen igen:

”Samvetet är en lag som kommer från vår ande, men som överträffar vår ande, som kommer med förslag till oss, som innebär ansvar och plikt, fruktan och hopp… Samvetet är budbärare för Den som både i naturens och nådens värld talar till oss liksom genom slöjan, upplyser oss och styr oss.”

Det allmänmänskliga är omdöme, förnuft, moralisk utvärdering, känsla för ansvar och plikt. Det är gemensamt för alla människor. Att vi som troende kristna tolkar samvetet som Guds tilltal i vårt hjärta gör inte att samvetet till sin karaktär är väsenskilt mellan en troende och en icke troende person.

I DO´s beslut av fallet med barnmorskan Ellinor Gillmark har det endast prövtas ur religionsfrihetsaspekten. DO konstaterar att eftersom det är vanligt att kristna har inställningen att abort är fel, så är det en aspekt av religionen, att jämställa med andra sedvänjor och ritualer, att hon har den inställningen. Detta är i linje med Katolska kyrkans katekes som tolkar samvetet som något som kommer från det andliga. Men detta är bara en aspekt av samvetet, och håller man sig till enbart den så spelar det ingen roll om man är emot att döda eller är emot att skaka hand med kvinnor. Det är religionsfrihetsfrågor på samma nivå.

Stefan Gustavsson konstaterar i en reaktion på DO´s utslag att DO tidigare ansåg det vara religiös diskriminering att inte anställa en man som vägrade ta kvinnor i hand, medan det i Ellinors fall inte ansågs som religiös diskriminering. Anledning till att man gör olika bedömning i de två fallen är att man ansåg att det inte skulle influera negativt på arbetet om en anställd vägrar skaka hand med kvinnor, medan det däremot inte går att vara barnmorska utan att medverka vid aborter. Arbetsgivaren skulle göra samma ställningstagande ang någon som inte vill göra aborter vare sig det motiveras med personens tro eller inte. Därför är det inte religiös diskriminering, resonerar DO.

Dessuton krockar Ellinors inställning med en mycket viktig princip i samhället: Rätten till abort. Den står över religionsfriheten, och även över samvetsfriheten i allmänmoralisk mening tycks DO mena. Rätten till abort jämställs med god hälsa för kvinnor, och Ellinor anses enl DO´s yttrande som ett hot mot detta om hon skulle arbeta som barnmorska: ”Den av landstinget vidtagna åtgärden får emellertid anses ha vidtagits till skydd för hälsa…”

Jag konstaterar dock att alla inom Jönköpings läns landsting inte är ense om att det är nödvändigt att alla barnmorskor medverkar vid abort för att kunna organisera arbetet. Politiker i Jönköpings län motionerar om en policy som gör att samvetsfriheten skall beaktas bättre, och på Värnamo sjukhus var hon på väg att få ett vikariat, trots hennes förebehåll att inte medverka vid aborter, men anställningen stoppades senare av andra skäl (framgår av DO´s rapport). Och nu har Ellinor fått jobb i Norge. Där går det bra.

Europarådets parlamentariska församlings resolution 1763 från år 2010 om rätten till samvetsfrihet i vården föranleder inte att vi gör någon annan bedömning i religionsfrihetsavseendet konstaterar DO.

Resolution 1763 är tar upp samvetsfriheten som en allmänmänsklig etisk fråga där det handlar om rätten att inte diskrimineras för att vägra medverka till att döda mänskligt liv oavsett tro och religion. Detta överensstämmer med Katolska kyrkans kates´ tolkning av samvetet som samhörande med generell moralfilosofi och naturrätt. I paragraf 1 av resolutionen sägs:

”No person, hospital or institution shall be coerced, held liable or discriminated against in any manner because of a refusal to perform, accommodate, assist or submit to an abortion, the performance of a human miscarriage, or euthanasia or any act which could cause the death of a human foetus or embryo, for any reason.”

Ruth Nordström, juridiskt ombud till Ellinor Grimmark i hennes process kommer nu att ta överklagandet till Europadomstolen där det får en behandling både ur religionsfrihetsaspekten och ur allmänt människorättsperspektiv.

I min tidigare bloggpost om samvetsfriheten diskuterades hur denna kan missbrukas till att politiskt påtvinga andra sin vilja. I Italien t.ex. sägs det att det är mycket svårt för kvinnor att få abort utförd på allmänna sjukhus, trots lagstadgad rätt, och att gynekologen som är villiga att utföra abort motarbetas. I Norge å andra sidan tycks det fungera utmärkt med samvetsfriheten.

Jag tänker att samvetsfrihet bör vi ha när det gäller frågor om liv och död, men det är också viktigt att beakta och ta ställning till vilka problem som kan uppstå i samband med det. Italien som ett exempel där de som är villiga till abort motarbetas, Norge som ett exempel där det tycks fungera bra, och Sverige som ett exempel där de som inte vill göra abort motarbetas.

Att abort alltid definieras som en fråga om kvinnors hälsa är jag skeptisk till. Så kan det vara i vissa fall, men i andra fall kan det lika gärna vara en negativ faktor för hälsan. Inget säger att maximering av aborter ökar lycka och välbefinnande. Att skydda liv och hälsa måste få gå hand i hand, det är en allmän moralfilosofisk fråga och rätten till abort kan aldrig ha en större diginitet än rätten till liv. Därför är samvetsfriheten viktig och Sverige bör respektera Europarådets resolution 1763.

Jag är djupt enig med påve Franciskus som skriver i Evangelii Gaudium:

”…it is not ‘progressive’ to try to resolve problems by eliminating a human life.”

Publicerat i Church, Politik, Samhälle | Märkt , , | 9 kommentarer

Är antikatolicism frikyrkans viktigaste identitetsmarkör?

Publicerat den 11 april, 2014 av Bengt Malmgren

Ett känt protestantiskt pastorspars konversion till Katolska kyrkan har sänt chockvågor inom delar av frikyrkligheten som tycks ha delats upp i två läger, de som accepterar katolska kyrkan som jämbördig ekumenisk partner, och de som tycks se antikatolicismen som sin viktigaste identitetsmarkör.

Att man dels är så beroende av vad en enda ledare, hur känd och älskad han än må vara, dels är så mån om att markera sitt avståndstagande från ett annat samfund tycker jag vittnar om en en identitetskris inom frikyrkan. Förtröstar man inte på Gud som hör bön och upprätthåller sitt folk?

Bara detta att uttala att man fortfarande är vän med Ulf och Birgitta trots att de blivit katoliker väcker misstänksamhet och ledarna har fått göra vad de kan för att lugna de upprörda känslorna. Joakim Lundqvist har fått försäkra att Livets Ord kommer att fortsätta vara en pingstkarismatisk församling, och det finns inga planer på att närma sig Katolska kyrkan. Beslut har tagits att Ulf Ekman inte längre skall vara ledarskribent i Världen idag, en symbolhandling uppenbart tagen för att lugna de upprörda, för några andra rationella skäl finns inte till beslutet. Innehållet och andan i det Ulf skriver kommer inte att se annorlunda ut bara för att han blir katolik. Tråkigt därför att man förlorar en skribent som Lukas Berggren beskriver som en pelare med en både vass och varm penna.

När Jonathan Ekman på sin privata blogg jämförde den aggressiva tonen mot katolikerna med rasism väckte det följdaktligen också stark upprördhet och kritik ända in på Dagens ledarredaktion. Jag tycker det är bra när bloggare kan uttrycka sig tydligt och pregnant för att ge liv åt debatten. Men att yttra sig i dessa frågor är som att trampa i ett getingbo, och Jonathan var tvungen att ta bort inlägget och förklara sig eftersom många av hans vänner känt sig orättvist anklagade.

”Jag står naturligtvis fortfarande fast vid att jag är oroad över vissa tendenser till trångsynthet i svensk kristenhet. Men för att ingen fler skall känna sig sårad eller ledsen så väljer jag att släcka ner mitt inlägg”, skriver han på bloggen. Jonathan har stor förståelse för vad det innebär att vara motarbetad och utsatt för hatiska attityder. Som tonårig son till Ulf och Birgitta under de svåra åren på 1980- och 1990-talet då Livets Ord var hela Sveriges spottkopp fick han känna på detta inpå bara huden. ”Vi fick utstå mycket förföljelse och andra kristna kyrkor tog avstånd från Livets Ord, vi kallades för en destruktiv sekt. Vi blev beskyllda för att ha ett annat evangelium och en annan Jesus”, skriver han.

Jag känner mig inte förföljd som katolik i Sverige idag, men jag känner en stor sorg över dem som utan djupare analys och kunskap tycks ha sin identitet i antikatolicismen. Sådana attityder är inte bra och till stor skada för kristenheten och möjligheten att sprida evangeliet i samhället. Människor ser i kristna folk som bråkar med varandra istället för att gestalta fridens och kärlekens evangelium. Jag håller med Jonathan att så mycket självkritik bör vi ha att vi ser sådana tendenser hos oss själva och i våra egna liv.

Kristenheten har utvecklats under 2000 år under den helige Andes ledning. Det har hela tiden funnits en dynamisk spänning mellan tradition och förnyelse, att vara i världen men inte av världen. Katolska kyrkan har också förändrats och utvecklats hela tiden, och i vår tid med internet och globalisering kommer kristna allt närmare varandra, och även om ett samfund skulle vilja isolera sig, så är det nästintill omöjligt.

Katolska kyrkan som den framstår för oss är mycket ett resultat av det som skedde på 1800-talet och i början av 1900-talet. Då tillkom dogmerna om Marias obefläckade avlelse och Påvens ofelbarhet, det var en utveckling mot exklusivitet och avgränsning mot andra, ofelbarhetsdogmen avgränsade ju också mot Ortodoxa kyrkan. Idag har vi svårt att förstå meningen och nyttan med detta, dogmer är inte statiskt skrivna i sten utan utvecklas över tiden. Innebörden och relevansen av den första dogmen har jag personligen svårt att förklara, när det gäller påvens ofelbarhet, så har den kompletterats och balanserats av Andra Vatikankonciliets betoning av kollegialiteten och sensus fidelium, det allmänna trosmedvetandet hos hela kyrkan, från påven till de sista lekmännen. Påven utövar inte sitt ämbete i ett tomrum, det är ett tjänande ämbete som blir meningsfullt först i en levande relation till kyrkan som helhet. Påven kan inte hitta på vad som helst och göra anspråk på att det är ofelbart. Sedan Andra Vatikankonciliet har vi fått en ny utveckling mot ekumenik och öppenhet för det moderna samhället och för allt positivt som den helige Ande gör också i andra kristna samfund.

Katolska kyrkan önskar dialog och samarbete med alla andra kristna samfund, inklusive fria icke samfundsanknutna församlingar som Livets Ord och andra. I en sådan process blir det ett tagande och givande där vi ur våra förråd bär fram det som är gott och tillsammans närmar oss sanningen som är Jesus Kristus.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , | 42 kommentarer