Jag anser att det är dags att inse, att nu är det på allvar! Politiskt-religiösa krafter i Mellanöstern, vars mål är att skapa ett geografiskt område som är fritt från kristna. Det är i grunden samma perversa mål som nazisternas judefria Europa. Svensk kristenhet, och då speciellt Svenska kyrkan, har varit ena riktiga mähän vad gäller att protestera mot förföljelserna av kristna runt om i världen och speciellt då i Mellanöstern. Vi har inte ens fikonlövet, ”vi visste inte,” att gömma oss bakom. Förföljelserna är väldokumenterade och de som fortfarande inte riktigt vet, kan ju ta sig till Södertälje och intervjua kristna från området som tagit sig till Sverige. De kan förklara, hur det ligger till, för den som vill veta!
Nu har det dykt upp en ny politisk aktör, ISIS, beväpnade av USA, NATO, EU, men också av Saudiarabien. ISIS har mycket klart deklarerat för de kristna i bl a Mosul…
Den karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan började i USA vid universiteten Duquesne i Pittsburgh 1967 och Notre Dame 1968. Det var i USA 1972 som kardinal Leo Joseph Suenens (1904-1996) personligen mötte förnyelsen, ett möte som blev livsavgörande inte bara för honom personligen, han har också spelat en stor roll som kontaktperson och förmedlare av förnyelsen till Katolska kyrkans ledning.
Kardinal Suenens, var ärkebiskop i Malines-Brussel och var en betydelsefull person i 1900-talets katolska kyrka. Han kom att bli en av de ledande gestalterna vid Andra Vatikankonciliet. När konciliet startat utnämnde Paul VI honom att vara med i den fyrahövdade ledningsgruppen tillsammans med kardinalerna Agagianian, Döpfner och Lercaro som strukturerade koncilieprocessen.
Kardinal Suenens gav sitt stöd åt den karismatiska rörelsen, och det var hans övertygelse att pingstens nåd är en gåva till hela kyrkan och att de karismatiska gåvorna är en självklar del av detta. Under dess första år, då den karismatiska rörelsen ofta missförstods var han dess outtröttlige försvarare och vägledare. Han såg till att det utarbetades pastorala och teologiska riktlinjer för rörelsen, och han övertygade personligen påven Paul VI om rörelsens värde för kyrkan.
Som biskop hade han valspråket In Spiritu Sancto, vilket på hans vapensköld illustrerades av en duva som lyfter från en azurblå bakgrund. Den azurblå färgen representerar Maria. Guds moder Maria var en självklar förebild för kardinal Suenens, och i Marias fiat, ske Guds vilja, såg han hela sin livsuppgift: Att göra Marias fiat till hans eget och ta emot nåden och kraften från den helige Ande.
Jag hittade denna text av Kardinal Levada, tidigare chef för Troskongregationen och ärkebiskop emeritus av San Francisko där han talar om Karismatiska förnyelsens historia och kardinal Suenens betydelse. Det är ett sammandrag av ett tal från en konferens i Clevland 1996.
Balansgången mellan ortodoxi (=renlärighet, som är nödvändigt) och förtröstan på att den Helige Ande verkar på ett sådant sätt i människor att man inte behöver agera ”trospolis” utan istället möta medmänniskan med tålamod, respekt och kärlek (vilket är lika nödvändigt). Denna bloggpost ger en del intressanta infallsvinklar till ämnet.
I believe orthodoxy is of utmost importance. What you believe is true must coincide with what is true. There is no such thing as ”it doesn’t matter what you believe as long as it’s sincere.”
I say this as someone who knows what it is like to be in bondage to wrong beliefs, blinded by them, and consequently unable to find the freedom in Christ to avoid slavery to sin.
I also believe the Holy Spirit guides us into all truth, and that sometimes truth statements written in black and white or memorized and regurgitated back by right-meaning people who do so in the flesh, without the life of the Spirit and His timing giving life to the words, do more to alienate people to the Truth than draw them.
That certainly happened to me, so I’m grateful for those Catholics who trusted the Holy Spirit was working in my…
I kryptan i Skara domkyrka kan man se delar av den allra äldsta delen av den gotiska medeltidskyrkan.
Biskop Brynolf blev gravlagd i Skara domkyrka, men den heliga Birgitta menade att graven
borde ha en mycket mer framträdande plats i kyrkan. Märkligt är att hans reliker är
försvunna efter reformationen, liksom den tagg från Kristi törnekrona han som gåva från norske kungen Håkon Magnusson fått och som fördes i procession från Lödöse till Skara år 1304. Dock finns idag ett altare i domkyrkan som skall påminna om biskop Brynolf och törntaggen. Enligt Skövde nyheter skall också en staty av biskop Brynolf avtäckas inom kort.
Ett par mil från Skara ligger Skövde, och däremellan Varnhems kloster. Om Brynolf är Skaras stora helgon, så är S:ta Helena eller Elin Skövdes helgon. Elin av Skövde finns som ikon i Skövdes stadsvapen. Biskop Brynolf var behjälplig med att teckna hennes historia. Elins reliker fanns fram till reformationen i S:ta Helenas kyrka i Skövde. Nu finns en relik i altaret i kyrkan i Götene.
Nu 1000 år senare kan vi konstatera att evangeliet om Jesus Kristus och den kyrka han grundade är långtifrån död i Sverige. Den är visserligen splittrad, men det sjuder av liv i ett allt mer levande och engagerat samtal mellan kristna av olika traditioner som visserligen har olika meningar om mycket, men är djupt eniga att man angår varandra och delar samma dop och samma tro på vår Frälsare.
En del vill tona ner betydelsen av evangelisation som nämner namnet Jesus och betonar hans betydelse för frälsningen och istället betona evangelisation genom sociala insatser och goda gärningar. Dessa två står på intet sätt i motsats till varandra, utan båda behövs för en fullödig evangelisation. Påve Paulus VI´s apostoliska maning Evangelii Nuntiandi (Om Evangeliets förkunnelse i dagens värld) betonade att evangeliet förkunnas i både gärningar och ord. Påve Franciskus skrev förra året Evangelii Gaudium som kan ses som en uppföljare till Paulus VI´s skrivelse och hanterar evangelisationens villkor och metoder i dagens värld.
Biskop Åke Bonnier i Skara tillhör dem som inte är rädd att delta i debatten, han har en egen blogg, och att aktivt delta i offentliga media ser han säkert som en del av sitt evangeliserande uppdrag. Hans namn finns upptecknat som den siste i raden av biskopar i Skara stift från 1000-talet och framåt på en stentavla vid västra portalen i Skara domkyrka. ”Kyrkan är inte en snäll och museal organisation, utan kyrkan är någonting som verkligen vill hjälpa människor att se att livet är så mycket större och så mycket mer fantastiskt – men man måste våga öppna sig för detta”, sade han i en intervju i Dagen nyligen. Må biskop Brynolfs och hans företrädares förböner vara med honom.
Recognising that most Catholic couples do not follow the Church’s teaching against the use of artificial birth control, the document says that “for many Catholics the concept of ‘responsible parenthood’ encompasses the shared responsibility in conscience to choose the most appropriate method of birth control.”
-snip-
Bishops expressed particular concern with the “ideology called gender theory, according to which the gender of each individual turns out to be simply the product of social conditioning and needs” without “any correspondence to a person’s biological sexuality.”
The bishops see a need for better teaching of “Christian anthropology,” the document states. Noting that contemporary culture dismisses or misunderstands theories of “natural law,” which seek to “found human rights on reason,” bishops increasingly prefer to invoke Scripture in support of Catholic moral teaching.
-snip-
There’s more. I will be reading this document today. Haven’t printed it off yet.
681 nynazister kan inte ställa till med så mycket att det motiverar klockringning. Det ger dem bara oförtjänt uppmärksamhet. Värre är det sluttande planet i det etablerade samhälle med massaborter och genetisk utrensning av barn med Downs syndrom. Vad innebär detta mentalhygieniskt på sikt? Kanske kyrkklockorna borde dåna dygnet runt som Denna bloggare föreslår.
Det har de senaste tiden diskuterats en hel del om ringandet i kyrkklockor i samband med demonstrationer av Svenskarnas parti. Ringandet i kyrkklockorna skall, enligt många, vara ett återupplivande av en gammal kyrklig tradition. Efter vad jag förstår så är påståendet falskt. Kyrkklockor har inte, historiskt, använts för att varna. Det är en myt av samma klass, som myten att midsommarstången skulle vara en rest från förkristen tid. Stången kom som så många andra av våra ”äktsvenska” traditioner från Tyskland. Möjligen på 1800-talet. En del av kommentarerna kring klockringningen i Visby under Almedalsveckan blir smått patetiska, när det påstås domprost Hermansson är modig, när han låter kyrkklockorna ringa vid ett möte anordnad av Svenskarnas parti. Vari modet består, är det ingen som förklarar.
Så här tänkte jag, tills jag läste en ironisk kommentar av min gode vän Andreas Holmberg, vars åsikter jag har stor respekt för. Andreas skrev kommentaren till en…
ATLANTA — It’s long been believed that half of America’s marriages end in divorce and the problem is just as bad in the Church as the rest of the country.
But when Harvard-trained researcher Shaunti Feldhahn tried to find the actual research to prove those points, she couldn’t. It started her on an eight-year odyssey to find the actual facts.
A Demoralizing Belief
The Atlanta-based researcher and author realized the widespread belief that marriage failure is as bad in the Church as the rest of the world demoralizes Christians and can even cause them to question their faith.
”For a pastor it means ‘all my work doesn’t mean very much,'” Feldhahn told CBN News. ”For the average person in the congregation there’s this subtle feeling like, ‘If that’s true: if on something as important as marriage…
I en intervju i den spanska dagstidningen La Vanguardia (Barcelona) med påve Franciskus berörs också Pius XII, påven under Andra världskriget som många gånger beskyllts för allt ont när det gäller medlöperi med Hitler och försummelse att försvara judarnas mänskliga rättigheter (den svarta legenden).
Vatikanen håller på att öppna arkiven från Andra Världskriget och Förintelsen, något som kommer att kasta mycket ljus över den epoken, säger påven. Det kan vara intressant att ta del av vad han sade i intervjun, Rorate Coeli-bloggen har en engelsk översättning av den spanska orginaltexten (mina markeringar):
”In this theme, what concerns me is the figure of Pius XII, the pope who led the Church during the Second World War. Everything has been thrown upon poor Pius XII! But it has to be recalled that, before, he was seen as the great defender of the Jews. He hid many in the convents of Rome and of other Italian cities, and also in the summer residence of Castel Gandolfo. There, in the Pope’s room, on his very bed, 42 babies were born, Jewish children and of other persecuted people who were sheltered there.
I do not mean to say that Pius XII did not make mistakes – I myself make many – but his role must be viewed according to the context of the time.Was it better, for example, that he did not speak so that more Jews would not be killed, or that he did?
I also want to say that at times I feel a kind of existential rash [urticaria existencial] when I see that all gather together against the Church and Pius XII, and they forget the great powers [United States, Soviet Union, United Kingdom]. Did you know that they knew perfectly well the rail network used by the Nazis to take the Jews to the concentration camps? They had the photographs. But they did not bomb these rail lines. Why? It would be good if we spoke a little bit about everything.”
Fredsbönen igår i Vatikanens trädgårdar med presidenterna Mahmut Abbas och Shimon Peres fick inte särskilt mycket genomslag i svenska media, det var princessdop för hela slanten. DN har dock en bra artikel idag.
Jag tror det var ett historisk möte vi bevittnade och man skall inte underskatta bönen som kraftkälla för fred. Påven som tagit initiativ till mötet sade att det krävs mod och andlig kraft att stifta fred.
”Mänsklig makt och styrka räcker inte. Historien har lärt oss att många gånger då freden varit nära, så blockeras den på olika sätt av onda krafter. Därför är vi här. Vi behöver Guds hjälp för att stifta fred. Inte så att vi undandrar oss vårt eget ansvar, men som en akt av övergripande ansvar åberopar vi Gud inför våra samveten och inför våra folk.
Vi vet att hatets och våldets spiral måste brytas, den bryts genom att uttala ordet ‘broder’. Men för att kunna yttra detta ord behöver vi lyfta blicken mot himlen och erkänna varandra som barn till en och samma Fader.” (Min fria översättning). Påvens tal här.
Ingen tror att mötet igår omendelbart leder till fred, det finns alltför många och starka krafter som vill annorlunda, men man skall inte heller underskatta den symboliska och andliga effekten av mötet. Guds vägar är större än vad vi människor förmår tänka.
Apg 2:1-11: När pingstdagen kom var de alla församlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt. De såg hur tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem. Alla fylldes av helig ande och började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem.
I Jerusalem bodde fromma judar från alla länder under himlen. När dånet ljöd samlades hela skaran, och förvirringen blev stor när var och en hörde just sitt språk talas. Utom sig av förvåning sade de: ”Men är de inte galileer allesammans, dessa som talar? Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål talas? Vi är parther, meder, elamiter, vi kommer från Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, från Pontos och Asien, från Frygien och Pamfylien, från Egypten och trakten kring Kyrene i Libyen, vi har kommit hit från Rom, både judar och proselyter, vi är kretensare och araber – ändå hör vi dem tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar.”
På pingsten föddes kyrkan. Då överbryggades den språkförbistring som rått sedan Babel. Därför är det mycket passande att denna bön om fred hålls på just Pingstdagen.
Påve (pontifex) betyder brobyggare. Kyrkan förmedlar ett uppdrag att bygga broar och förmdla Guds fred i världen. Därför är det en motsättning i sig själv att kristenheten är splittrad. Påve Franciskus och den ekumeniske patriarken i Istanbul, Bartholomeus försöker aktivt överbrygga splittringen genom att samarbeta. Nyss träffades de i Jerusalem, och nu träffas de på nytt tillsammans med predidenterna Abbas och Peres för att försöka bidra till fredsprocessen. Inte genom att lägga sig i det konkreta diplomatiska förhandlingsspelet, men genom att bidra med det som kyrkan kan: Injicera gudomlig kraft och hopp i fredsprocessen genom bön.
I tider av kris verkar det som att påven får något av en roll att vara talesman för hela mänskligheten. Johannes XXIII´s handlade aktivt i samband med Kubakrisen 1963. Då det världspolitiska läget i Syrien var kritiskt och det var nära att USA gick in i landet anordnade påve Franciskus en global böndag.
Nu är det dags igen: I kväll kl 18.00 träffar Påven och Patriarken predidenterna för Israel och Palestinierna för att be för freden. I går offentliggjordes programmet för mötet. Representanter för alla de tre abrahamitiska religionerna är med, och företrädarna för var och en av religionerna ber var för sig för freden. Först judendomen, sedan kristendomen och därefter islam. Grundstrukturen i varje del är 1) Lovprisning av Gud, tacksamhet för skapelsen och att han skapat oss som människor delaktiga i den mänskliga familjen, 2) Bön om förlåtelse för vår synd då vi inte behandlat varandra som bröder och systrar, synd mot Gud och mot våra medmänniskor, 3) Bön om fred i det Heliga landet och att Gud ger oss kraft att vara fredsbyggare. Därefter gemensam avslutning där Abbas, Peres och Påve Franciskus säger några ord.
Låt oss be att det blir ett framgångsrikt möte som utverkar det man ber om.
Mötet som börjar 18.00 sänds direkt via Vatikanens kanaler CTV, Youtube
Den karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan började i USA vid universiteten Duquesne i Pittsburgh 1967 och Notre Dame 1968. Det var i USA 1972 som 
Biskop Åke Bonnier i Skara tillhör dem som inte är rädd att delta i debatten, han har en 
Apg 2:1-11
Bengts Blogg 