Gud och psykiatrin. Intervju med mig i Dagen.

Publicerat den 29 januari, 2015 av Bengt Malmgren

För några månader sedan blev jag intervjuad av en journalist som höll på med en artikelserie om kyrkorna och psykiatrin. Jag hade nästan glömt bort det, men påmindes om det då jag idag såg intervjun publicerad i Dagen.

dagenintervju

[Artikeln kan läsas på nätet här]

Publicerat i Church, Tro och vetande | Märkt , , , , , | 2 kommentarer

Protestantiseras Svenska Kyrkan?

Publicerat den 25 januari, 2015 av Bengt Malmgren

Igår var jag på ett intressant seminarium med FKE (Förbundet för kristen enhet) . “Maria – enhetens moder!”

Erik Kennet Pålsson, katolsk diakon talade om sin personliga relation till Maria, och Jakob Tronêt, präst i Svenska kyrkan talade om synen på Maria i Svenska kyrkan.

 erikkennet1 jacobtronet

Att Maria kallas Guds Moder är gemensan kristen lära då den går tillbaka till de första av av alla kristna godkända koncilierna och är egentligen en kristologisk utsaga: Om Jesus är sann Gud och sann människa, så följer därav att Maria kan kallas Guds Moder. Då diakon Erik Kennet redogjorde för den katolska synen på Maria, att hon är född befriad från arvsynden, att hon förblev jungfru under hela sitt liv, att hon upptogs med kropp och själ till himmelen efter sin död precis som Elia och att hon är vår förebedjerska i himmelen vars förböner vi kan åberopa trodde han måhända att han skulle vara kontroversiell i denna skara av svenskkyrkliga präster, men inte så.

Den katolska synen stämmer väldigt bra med Svenska kyrkans syn. Som påpekades hade inte bara Luther utan också Olaus Petri en helt katolsk syn på Maria, i det avseende skedde inget brott med tidigare vedertagen lära, och Jakob Tronêt som betraktar sig som en med Svenska kyrkans bekännelseskrifter helt lojal präst hade inga invändningar mot den mariologi som diakon Kennet utlade.

Kennet Pålsson var samtidigt noga med att framhålla att det finns överdrifter i Mariadyrkan i vissa katolska länder. Det är sådant evangelikala missionärer i Sydamerika sett och som de kritiserar. Men detta hör till folk-loren och är inte mera renlärigt katolskt än vad midsommarfirandet i Sverige är renlärigt protestantiskt. Katolsk teologi är fullständigt klar på den punkten att Maria inte tillbeds som man tillber Skaparen. Maria är visserligen utvald, men hon är människa och tillhör med resten av människosläktet skapelsen. Detta i kontrast till Kristus som enligt vår trosbekännelse är ”född och icke skapad, av samma väsen som Fadern...”

Men varför är det då så spänt förhållande mellan katoliker och protestanter när det gäller just mariologin? Jag fastnade för en spaning som Jakob Tronêt gjorde: Reformationen innebar på intet sätt att allt gemensamt tidigare katolskt arv rensades ut. Mycket katolsk tro är bevarad i Svenska kyrkan. Det är ju just vad FKE vill framhålla, och deras programskrift som finns tillgänglig på hemsidan  heter just KATOLSK TRO I SVENSKA KYRKAN.

Men, tycker sig Jakob observera, det har under senare tid skett en ”protestantisering” av Svenska kyrkan så tillvida att man vill beskriva henne som mycket mer ”protestantisk” och i motsats till Katolska kyrkan än vad som behövde vara fallet. Det kommer till uttryck t.ex. i den polariserade synen på Maria som Jakob gav ett par exempel på. Både från svenskkyrkligt håll och katolskt håll upprätthålls denna polarisering. Som om man inte är intresserade av en egentlig ekumenik på djupet, utan endast att upprätthålla goda diplomatiska relatoner som bäst gagnar det egna samfundet.

Att ledande personer inom Svenska kyrkan i motsats till Katolska kyrkan valt att i liberalteologisk anda ifrågasätta tidigare av hela kristenheten allmänt omfattade trossatser som t.ex. jungfrufödseln, samtidigt som traditionellt troende präster ifrågasätts förundrar Jakob och han skulle gärna se att han och andra präster som håller fast vid traditionen skulle få mera draghjälp från katoliker.

Jag tycker det var en intressant spaning av Jakob Tronêt. Påve Franciskus är ju en populär och folklig påve också i sekulära och liberalteologiska kretsar. En del tror kanske att han håller på att liberalisera den Katolska kyrkan, men om man lyssnar till vad han verkligen säger så finns inte några sådana tendenser. I lärofrågor är han nog så konservativ som sina föregångare. Benedikt XVI som inte var en så populär påve på grund av sin konservatism kommer nog att uppvärderas i historiens ljus, medan Franciskus som är mäkta populär nu kanske kommer att bli lite mindre populär i framtiden då man märker att han inte är så liberal som vissa i sin entusiasm kanske vill tro.

Framtiden får utvisa. Under tiden fortsätter vi att be för den kristna enheten.  Vad enskilda ledare än säger, så är det vår kristna plikt att verka för kristen enhet. Vi hämtar vår tro ur en och samma källa, då är det orimligt att vi lever isolerade från varandra. Vi kanske inte bråkar, men artiga diplomatiska förbindelser utan en djupare lidelse för enheten räcker inte heller. Likformighet, nej. Andlig enhet på djupet med bejakande av vår mångfald, ja.

enhetens-synliga-kyrkaErik Kennet Pålsson har skrivit flera böcker, bl.a. Enhetens synliga kyrka: en katolik bemöter frikyrkofolket. Just nu har han fått ett stipendium från Författarfonden för sin kommande bok om Jacques Maritain.

 

 

forverkligad-katolicitetJakob Tronêt disputerade 2014 på en avhandling som heter ”Förverkligad katolicitet” och bygger på forskning i den schweiziske reformerte 1900-tals teologen och brodern i den ekumeniska kommuniteten Taizé Max Turians skrifter.

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , | 38 kommentarer

Religionskritik och det sekulariserade samhällets oförmåga att resonera förnuftigt om religion

Publicerat den 10 januari, 2015 av Bengt Malmgren

Vi uppfylls av avsky, sorg och vrede över det bestialiska dådet i Paris som går emot allt vad mänsklig värdighet heter. Detta är ett av raden av terrordåd som har skakat världen de sista årtiondena. Det var inget oväntat att något liknande skulle hända. Hotbilden har skärpts, terrorattacker är en reell fara i västvärldens länder idag, och i Mellanöstern och norra Afrika är detta vardagsmat, dåden är där än mer blodiga och skördar fler oskyldiga offer.

Terrordådet i Paris är inte ett uttryck för motsättningar mellan kulturer och religioner, inte mellan kristna och muslimer utan, som USA´s utrikesminister uttryckte det ”en konfrontation mellan civilisationen i sig själv och de som står i opposition till den civilicerade världen.”

Alla, såväl muslimer som judar, kristna och troende inom andra religioner, agnostiker och ateister uttrycker samma grundvärderingar: Terror och dödande av oskyldiga medborgare hör inte hemma i ett civiliserat samhälle. Jag behöver inte orda mer om detta, så många har gjort det bättre än jag, t.ex. DN, påven, många muslimska ledare och  biskop Anders Arborelius i en debattartikel på Svt.se opinion igår.

Istället vill jag fokusera på det västerländska samhällets interna problem och oförmåga att tala förnuftigt om religion. Sverige är paradoxernas land. Här odlas en självgodhet över att vara bäst i klassen när det gäller mänskliga rättigheter, tolerans, icke-rasism, feminism, hbtq-frågor etc. Samtidigt är det ett faktum att många av terroristerna alls inte är något muslimskt avantgarde, utan unga män och kvinnor som vuxit upp och radikaliserats i den västerländska kulturen. (De som kan franska, se denna artikel av Islam-kännaren Olivier Roy). Parallellt med detta finns en oförmåga att kritisera andra religioner än kristendom och blindhet för Islams interna problem med att lämna näring åt terroristernas ideologi och inre problem i stater där Islam är statsreligion med förtryck av kvinnor och homosexuella. Den enda mycket platta synpunkt som tolereras av vissa är att kritik av Islam är uttryck för främlingsfientlighet.

Ett exempel på detta var raseriet från västerlandets intellektuella mot den förre påven Benedikt XVI´s akademiska föreläsning i Regensburg september 2006 där han en passant citerade vad en bysantinsk kejsare sade om Islam och utbredande av religionen med svärdets makt. Att Islam idag har ett problem med en krigisk våldsbejakande sida kan väl bara förnekas av den som är blind. Många fredsälskande muslimer själva erkänner det, t.ex. de många i Frankrike som nu ansluter sig till motståndsrörelsen mot terrorismen och säger att det är inte den islamska tro de omfattar som de känner igen i terroristernas retorik.

Rasismen hos t.ex. Le Pen eller hos en inre kärna i SD och som säkert döljer sig i folkdjupen både i Frankrike och Sverige är en sak, men den skall inte övervärderas. Risken är att den frodas mer genom att vi ständigt fokuserar på den istället för att positivt fokusera på våra egna värderingar och granska svårigheterna inom det civiliserade samhället. Vår gemensamma kamp mot terrorismen innefattar också att granska det civiliserade samhällets egna blinda fläckar, dit hör dubbelmoralen i att förlägga allt det onda utanför oss själva och inte se den intolerans som frodas i våra egna led och oförmågan att resonera förnuftigt om religion.

Den globala likgiltigheten är ett problem som påven påpekar i sitt fredsbudskap för 2015. Samtidigt som vi ägnar oss åt konsumism blundar vi för andra människors lidande, trafficking och liknande problem som är utbredda i västvärlden och som grovt förtrycker medmänniskan, särskilt kvinnor och barn. Globalisera syskonskapet istället för likgiltigheten uppmanar oss påve Franciskus i sitt fredsbudskap.

Klart är att det måste vara tillåtet att bedriva kritik av Islam. Precis som det är tillåtet att bedriva kritik av Kristendomen. Förnuftig religionskritik är i själva verket av vital betydelse i ett pluralistiskt demokratiskt samhälle. Oförmågan hos västerlandets intellektuella att tala förnuftigt om religion var just fokus för påve Benedikts Regensburgföreläsning, och det finns anledning att återvända till den i det nu aktuella läget.

Det har alltid varit katolsk uppfattning att tro och förnuft hör ihop. Det är grunden för kristendomens inkulturering i det moderna demokratiska samhället. Människans förnuft och samvete är instrument integrerade i hennes person. Gud respekterar enligt kristen tro människans frihet och tvingar sig inte på henne med våld. Därför är det, som biskop Anders skriver i sin debattartikel inte förenligt med tro på Gud att mörda och utöva terror i Guds namn. Människan kränker genom sådana handlingar inte bara sin medmänniska, utan också Gud själv.

Att våld inte får utövas i religionens namn är självklart för dem som känner igen och erkänner Gud genom den kristna uppenbarelsen. Denna vecka läser vi i Katolska kyrkans gudstjänster från Johannes första brev i Bibeln. Johannes talar mycket om kärleken. I dagens text heter det:

”Mina kära, vi älskar därför att Gud först älskade oss. Om någon säger: ”Jag älskar Gud” men hatar sin broder, då ljuger han. Ty den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud, som han inte har sett. Och detta är det bud som han har gett oss: att den som älskar Gud också skall älska sin broder.” (1 Joh 4:19 ff)

Även om muslimer inte erkänner Jesus som Guds Son har Katolska kyrkan ändå god dialog med Islam och vi förenas i tron på en enda Gud. Om det nu är samma Gud vi tror på, så kan vi också förenas i övertygelsen att Gud är god och att det är en pervertering av gudstron att i hans namn utöva våld och terror. ”När religionen missbrukas och blir en våldsideologi då kränks Gud och religionen som allra mest”, skriver biskop Anders i debattartikeln på Svt.se. Det finns en värdegemenskap med de flesta muslimer om detta, därför kan vi, kristna och muslimer, förenas i fredlig samexistens  och tillsammans försvara religionsfrihet och människovärdets okränkbarhet i det pluralistiska

Karin Wiborn o Anders Arborelius i bönevandringen genom Stockholms city

Karin Wiborn o Anders Arborelius i bönevandring genom Stockholms city 2013

demokratiska samhället. Vi kan också förenas i religionsdialog och religionskritik i ömsesidig respekt. Jag citerar biskop Anders igen:

”En av de stora och brännande frågor som hela Västeuropa inklusive vårt eget lilla land måste ta på större allvar är att bekämpa utanförskapet och marginaliseringen av muslimer. Jag brukar säga att vi katoliker här i Sverige har varit ett slags ”provkaniner”. Vi har aldrig varit särskilt väl sedda, vi har blivit föremål för hat och kränkningar, nidbilder och vandalisering av kyrkor.

Men steg för steg har vi blivit mer och mer accepterade och integrerade i det svenska samhället. Man talar inte längre så mycket om ”den katolska faran”. Man har lyckats övervinna mer och mer av de gamla fördomarna mot ”papisterna”. Det har krävts några århundraden av ömsesidigt utbyte och dialog. Lite cyniskt kan man peka på att tidigare var det bygget av katolska kyrkor som väckte motstånd nu är det bygget av moskéer som man bekämpar.

Men ändå får vi tro att det kan finnas en väg till mer samförstånd och mer förståelse för muslimerna och deras tro också här och nu. Därför måste vi alla oavsett tro eller icke-tro göra allt vad vi kan för att ta avstånd från allt våld och stärka dialogen mellan religionerna likaväl som dialogen mellan troende och icke-troende.

Religionsfriheten – oavsett om man tolkar den som frihet till eller från religion – är också en oförytterlig mänsklig frihet. Ibland kan den till synes krocka med yttrandefriheten, men det får vi lära oss leva med och söka fruktbara lösningar.”

Påven Benedikt XVI har i många sammanhang gett uttryck för brännmärkande av våld och fanatism i religionens namn. I sitt jultal till Kurian några månader efter Regensburg-talet 2006 sade han:

“In a dialogue to be intensified with Islam, we must bear in mind the fact that the Muslim world today is finding itself faced with an urgent task. This task is very similar to the one that has been imposed upon Christians since the Enlightenment, and to which the Second Vatican Council, as the fruit of long and difficult research, found real solutions for the Catholic Church.”

Påve Benedikt XVI

Påve Benedikt XVI

Regensburgtalet snuddade bara vid ämnet religiöst våld och fanatism, huvudfokus var på kritik av en obalanserad ansats i västvärlden att se på förnuftet och att en rationalism döv för det gudomliga riskerar att gå vilse. Citat från talet:

“Det här i stora drag gjorda försöket till självkritik av den moderna uppfattningen av förnuftet innebär alls inte att man måste gå tillbaka till situationen före upplysningstiden och ta avsked från den moderna tidens insikter. Det storartade i den moderna kulturutvecklingen erkänner vi utan förbehåll. Vi alla är tacksamma för de stora möjligheter som den har öppnat för människan och för de framsteg i mänsklighet som har skänkts oss.”

Men i västvärlden, fortsatte påven,  “råder alltjämt uppfattningen att endast det positivistiskt tolkade förnuftet och de detta tillhöriga formerna av filosofi är universella. Men av världens djupt religiösa kulturer uppfattas just denna uteslutning av det gudomliga ur förnuftets universalitet som ett angrepp på deras innersta övertygelse. Ett förnuft som slagit dövörat till för det gudomliga och förvisar religionen till subkulturernas domäner, är ur stånd att föra en dialog med kulturerna.” [hela Regensburgtalet på svenska här]

I jultalet från 2006 tillade Benedikt som kommentar till Regensburgtsalet:

“in Regensburg the dialogue between the religions was only marginally touched on and in a twofold perspective. Secularized reason is unable to enter into a true dialogue with the religions. It remains closed to the question of God, and this will end by leading to the clash of cultures.”

Benedikts tal var alltså inte speciellt riktat till Islam utan var en analys som berörde västvärldens positivistiskt tolkade förnuftssyn som utesluter Gud och förpassar religionerna in i subkulturernas sfär. Andra Vatikankonciliet innebar för Katolska kyrkans del en uppdatering av kyrkans förmåga att träda i dialog med och verka i den moderna världen, en process som pågår alltfort som berör kristenheten universellt. Benedikt konstaterade i jultalet att Islam har en liknande resa att göra.

Som moderna religioner bör kristna och muslimer kunna föra en initierad religionsdialog med varandra och med omvärlden, och detta kan förhoppningsvis också leda till att den religiösa blindhet som vidlådit den västerländska rationalismen kan botas. Gudstroende av olika tradition i dialog med varandra och i dialog med sekulär ateism och agnosticism. Religionerna är viktiga medspelare i kampen mot terrorismen, och religionsdialog och religionskritik är nödvändiga element för att stärka det civiliserade samhället.

Fler länkar:

Nostra aetate: Andra Vatikankonciliets deklaration om relationen till andra religioner

Islamism – Vill vi se eller blunda?

Det blodiga spelet om Mellanöstern, faktaartikel i DN sept 2014

Prof John A. Azumah: Challenging radical Islam – an explanation of Islam´s relation to terrorism and violence

Katolsk Observatör: Fler länkar till texter som rör efterdyningarna till påve Benedikts Regensburg-tal

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Politik, Samhälle, Tro och vetande | Märkt , , , , , , | 7 kommentarer

Tala svenska eller katolska?

Publicerat den 5 januari, 2015 av Bengt Malmgren

När jag skriver på min blogg om Katolska kyrkan brottas jag ofta med hur jag skall benämna olika företeelser. Jag är infödd svensk och kommer från hjärtat av Sverige varifrån kristendomen för 1000 år sedan började spridas i Sverige, nämligen Västergötland, och min uppväxt och skoltid präglades av den lutherska miljön och Svenska statskyrkan. Denna miljö har jag kommit att inkludera som en naturlig del av den universella kyrkan som jag som katolik bekänner mig till, även om formell enhet inte råder mellan de olika kyrkorna.

Sedan jag blivit katolik har jag kommit i kontakt med andra kulturklimat som mera präglas av katolicism. Våra jesuiter som betytt så mycket för Katolska kyrkans uppbyggnad i Sverige har inte sällan kommit från Tyskland. Polska katoliker och katoliker från spanskspråkiga länder, och de senaste årtiondena från Mellanöstern, Asien samt även Afrika har också satt sin prägel på Katolska kyrkan i Sverige. I den globala smältdegel som Katolska kyrkan i Sverige utgör är olika kulturer självklara inslag som ger kyrkan färg och liv. I denna smältdegel finns givetvis också jag med min inhemska svenska bakgrund.

Sedan finns en överbyggnad av vad jag upplever som ett ganska byråkratiskt latiniserande romerskt katolskt språk som inte alltid fungerar så bra i svensk språkdräkt, och när jag skall försöka hitta svenska översättningar får jag ofta fundera länge för att hitta på någon passande svensk term. På engelska är det lättare, där finns en omfattande dokumentation och när det gäller namnen på de olika kongregationerna, domstolarna, råden och kontoren inom Katolska kyrkans centrala administration i Vatikanen t.ex, så är det bara att googla för att få upp de rätta namnen.

Jag försöker hitta svenska namn i den mån det är möjligt, men samtidigt inser jag att det är ett nyskapande arbete. Språket förändras efter hand, inte genom byråkratiska beslut vad saker skall kallas, utan helt enkelt genom hur ord används av allmänheten i det vardagliga språket.

Svårigheten börjar redan med det mest centrala, mässoffret, sakramentet som betecknar och samtidigt konkret gestaltar att Gud blivit människa. Det ord som de flesta svenska förstår är Nattvard. men katoliker använder inte så gärna den termen utan talar hellre om Mässoffret eller Eukaristin. Alla katoliker liksom alla bildade kristna som tar del av det ekumeniska samtalet förstår utmärkt väl dessa begrepp, men jag är inte säkert att de är bekanta för svenskar i allmänhet. (I vår sekulariserade värld kanske många i den yngre generationen inte ens är medvetna om betydelsen av begreppet Nattvard). När jag skriver och vill att en genomsnittssvensk icke kyrkvan publik skall förstå lutar jag åt att använda ordet Nattvard eftersom det nog känns mist obekant för de flesta. Samtidigt försöker jag introducera ordet Eukaristi i allmänbildande syfte.

Bönen Hell dig Maria… är känd av alla katoliker, den kan man rabbla i sömnen. I Oremus från 2004 är det latiniserade uttrycket Hell ersatt med Var hälsad, och det slår nu igenom mera och mera.

Både i Katolska kyrkans liturgi och i frikyrkligt gudstjänsfirande är ordet Halleluja välbekant. Ordet är hebreiskt och kommer från Bibeln. Det är egentligen två ord, hallelu Jah och betyder ”lovprisa Herren”. I frikyrkliga sammanhang  uttalar man det alltid i den svenska formen med spetsligt u-ljud, i katolska sammanhang hör man det ibland också, men mera ofta den latiniserade formen där u uttalas som [o]. Skall man vara konsekvent, t.ex. när uttrycket används i liturgin är att uttala det på svenska när tillhörande psaltarpsalm är på svenska, och i latinsk form då psalmen är på latin.

Andra ord som är svåra är beteckningar som rör Vatikanens centrala organisation.
”Kurian” är ett ett begrepp som väl är relativt vedertaget i svensk språkdräkt och används ofta i nyhetsrapporteringen. Exakt vad det betecknar är kanske änå de flesta osäkra om. Det är Romersk-katolska kyrkans centrala förvaltning i Vatikanen. Den består av olika kongregationer, domstolar, påvliga råd och kontor. Översatt till svensk stsatsförvaltning motsvaras det av ministrarna och tjänstemännen i kanslihuset och de olika departementen.

Där kommer vi till ett annat svårt ord: Dikasterier (eng Dicastery) som är ett grekiskt låneord som blivit en italicism och betecknar de olika enheterna inom kurian, kongregationer, domstolar (tribunaler), påvliga råd och kontor (eng Offices). Jag använder gärna begreppen departement eller avdelning när jag skriver om dessa.

Vatikanen år ju ett litet självstyrande landområde i Rom med full autonom jurisdiktion (men man har avtalat visst samarbete med Italienska staten). Jurisdiktionen över den katolska världskyrkan är av annorlunda slag, det är viktigt att betona. Den regleras av den kanoniska lagen, men dess gränser upphör att gälla när människor inte längre vill bekänna sig till kyrkan. Katolska kyrkan med dess stift och organisationer i olika länder är ingen stat i staten, och medborgare i olika stater som är katoliker är alltid underkastade och har ansvar i relation till respektive lands lagar och förordningar. En viss förvirring kring detta rådde i samband med ansvarsfördelningen mellan Katolska kyrkans centrala organisation och respektive lokalkyrka i olika länder när det gällde pedofiliskandalerna.

Påven har annonserat att nya kardinaler skall utnämnas inom kort, och just igår offentliggjordes namnen på  de 15 biskopar och ärkebiskopar som kommer ifrågas. Signum rapporterar att en av dem är ”Ärkebiskop Dominique Mamberti, prefekt för den högsta tribunalen i apostoliska signaturan”. Där fick vi ett nytt ord till att lära oss: apostoliska signaturan. Apostoliska signaturen skulle det kanske heta på svenska, a på slutet är en latiniserad form. Vatikanradion använder den svenska formen i sin rapportering.

Det finns en tendens bland dem som skriver om katolska ting att använda latiniserade former. När kardinal Joseph Ratzinger blev påve vill jag minnas att biskop Anders gjorde ett fåfängt försök att införa den försvenskade formen Benedikt XVI, men det blev ingen succé. Den latiniserade formen Benedictus kom att användas helt övervägande. Än mindre sannolikt skulle vara att den helt försvenskade formen Bengt skulle börja användas.

Det apostoliska signaturen är en domstol inom kuria-organisationen, i själva verket  Katolska kyrkans Högsta domstol som efter påven själv är den högsta rättsliga myndigheten med ansvarar för att övervaka rättskipningen i hela kyrkan. Nu har ni fått uppräkning av de 15 biskoparna som skall bli kardinaler i länken till Signum ovan, så jag behöver inte upprepa listan på min blogg. Men jag övervägde att skriva så här ungefär ang ärkebiskop Mamberti:  ”Ärkebiskop Dominique Mamberti, prefekt för Vatikanens högsta domstol”

Påve Franciskus i diskussion med några av kardinalerna vid synoden om familjen i oktober 2014. Foto: Catholic News Service.

Påve Franciskus i diskussion med några av biskoparna vid synoden om familjen i oktober 2014. Foto: Catholic News Service.

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | 15 kommentarer

Björn Håkonssons tal vid sorgemanifestationen 28 december

Publicerat den 2 januari, 2015 av Bengt Malmgren

En psykolog om psykiska effekter av abort. Nyttigt att lyssna till vad man än har för grundinställning till abort.

Profilbild för AWTimor Dei

Björn Håkonssons tal vid sorgemanifestationen på Mynttorget 28 december.

Visa originalinlägg

Publicerat i Samhälle | Märkt , , | Lämna en kommentar

Inte i vårt namn

Publicerat den 30 december, 2014 av Bengt Malmgren

”Inte i mitt namn, det är nog nu…”

Profilbild för AWTimor Dei

Ett kort klipp från sorgemanifestationen för de ofödda, Mynttorget i Stockholm 28 december 2014 – Värnlösa barns dag.

Håll utkik efter Nasrin Sjögrens och Björn Håkonssons tal som inom kort läggs ut på Youtube.

Visa originalinlägg

Publicerat i Samhälle | Märkt , | Lämna en kommentar

Tron är verkligen en tro ”trots allt” – och samtidigt en mäktig kraft till förändring

Publicerat den 27 december, 2014 av Bengt Malmgren

Varför tror jag? Så mycket ont händer i världen. Dels naturkatastrofer som människan inte själv rår över, som tsunamikatastrofen vid Bengaliska viken för 10 år sedan eller den stora jordbävningen i Lissabon 1755 som filosofen Voltaire använde som argument mot tron på existensen av en god Gud.Till det kommer all onska som människor själv tillfogar varandra. Jag tycker att alla terrorister, mordbrännare, jihadister och mobbare av alla slag skall ta timeout nästa år. Människan tycks vara beredd till så mycket ont att alla små gulliga försäkringar om att kärleken och godheten trots allt är större inte är så lätt att ta till sig.

Tron är verkligen en tro trots allt. Jag bekänner Jesus Kristus som världens ljus och en kraft till frälsning som spränger även dödens gränser och ger ett fast hopp även i denna världen. Men det är inte ett hopp vi stänger oss inne i och blundar för ondskan. Tvärtom, med öppna ögon måste vi som kristna klart och tydligt se vad som pågår runtomkring oss och göra vad vi kan för att lindra lidandet och försöka laga världen genom den kraft som finns i tron, hoppet och kärleken.

Det börjar alltid med oss själva:

  • Är jag fullkomlig och fri från onda handlingar? – Nej.
  • Vill jag omvända mig och bli en bättre människa? – Ja.
  • Klarar jag det av egen kraft? – Nej.
  • Tror jag att Jesus kan hjälpa mig? – Ja.

självrannsakan

Tron är en kraft till förändring först och främst av oss själva genom att vi erkänner att det finns ett förbättringsutrymme och öppnar oss för förändring, dels för att verka i världen genom att det hopp och glädje som evangeliet skänker oss ger oss ny kraft. Läs påve Franciskus inspirerande programförklaring från 2013, Evangelii Gaudium som är en begrundan över vilket hopp vi har genom Evangeliet och uppmuntran till att låta oss inspireras av det till ett aktivt liv i världen.

urbietorbiI sin Urbi et Orbi-hälsning på Juldagen sade påve Franciskus:

Yes, brothers and sisters, Jesus is the salvation for every person and for every people!

Sedan nämnde han och bad för olika konflikthärdar och katastrofer i världen. Speciellt nämnde han Irak och Syrien samt Mellanöstern och särskilt Israel-Palestina konflikten:

May the Lord open hearts to trust, and may he bestow his peace upon the whole Middle East, beginning with the land blessed by his birth, thereby sustaining the efforts of those committed effectively to dialogue between Israelis and Palestinians.

Han nämnde också Ukraina, Nigeria, Sydsudan, Centalafrikanska Republiken och delar av Kongo.

I beseech all who have political responsibility to commit themselves through dialogue to overcoming differences and to building a lasting, fraternal coexistence.

Sedan nämnde han barnen som är krigets första offer, som utnyttjas som barnsoldater och i trafficing-handel. Han nämnde Ebola-epidemin och barnen som dödades i pakistan strax före julhelgen. Så här avslutade han sin hälsning:

Dear brothers and sisters, may the Holy Spirit today enlighten our hearts, that we may recognize in the Infant Jesus, born in Bethlehem of the Virgin Mary, the salvation given by God to each one of us, to each man and woman and to all the peoples of the earth. May the power of Christ, which brings freedom and service, be felt in so many hearts afflicted by war, persecution and slavery. May this divine power, by its meekness, take away the hardness of heart of so many men and women immersed in worldliness and indifference, the globalization of indifference. May his redeeming strength transform arms into ploughshares, destruction into creativity, hatred into love and tenderness. Then we will be able to cry out with joy: “Our eyes have seen your salvation”.

Låt oss alla begrunda dessa ord och låta dem ge oss hopp och mod inför det kommande året.

Alla kristna hade av Sveriges kristna råd ombetts att be för Sverige och den politiska krisen hos oss. I skrivande stund får jag erfara att det inte blir något nyval. Det känns som ett hoppfullt tecken. men låt oss inte förtröttas i vår bön.

God fortsättning på Julen och ett Gott Nytt År!

Publicerat i Katolska kyrkan, Politik, Samhälle | Märkt , , | 1 kommentar

Påvens jultal: Står fast i sitt beslut att reformera kurian

Publicerat den 24 december, 2014 av Bengt Malmgren

Stefan Löfven jultalar, Annie Lööf jultalar. Och påven håller flera jultal. 22 december talade han till kurian, d.v.s. kardinalerna och tjänstemän i Vatikanen.  Detta årligen återkommande tal brukar traditionellt sammanfatt de viktigaste händelserna under det gångna året. Så inte i år. Franciskus höll i år ett helt annorlunda tal som istället för att beskriva och prisa vad man uträttat, var en uppräkning av femton olika områden där förbättringsutrymme finns, femton felaktiga förhållningssätt man behöver ändra på.

Detta är i och för sig inget ovanligt i kristna sammanhang. De sju dödssynderna är inget vi kristna är förskonade från. Påven är medveten om detta, och talet hölls inte i en anda av påven som ljusets riddare i förhållande till de korrumperade kuriakardinalerna som han skäller på, vilket en del kommentarer vill få det till, utan mera som en inbjudan till kollektiv bot och samvetsrannsakan. Den som tror att det bara är andra som behöver förändras, men inte ser sitt eget behov av förbättring har inte förstått vad det handlar om.

Skulle samma tal hållas av en chef i en sekulär organisation skulle det kanske leda till stor uppståndelse och folk skulle känna sig trampade på tårna. I kristna sammanhang förstår man sig teoretiskt på att behovet av omvändelse och förlåtelse hör till det kristna livets vardag. Därför var det nog ingen som tog illa upp. Ett större problem i kristna sammanhang är kanske det ljumma eller hårda hjärtat. Leder påvens maning verkligen till förändring?

Vi erkänner att vi är syndare, men gör inget åt det, fortsätter som tidigare och skjuter upp detta att arbeta på vår helgelse till framtiden. Men alltför ofta blir samvetsrannsakan, ångern och föresatserna om bättring schablonmässiga gärningar, irrbloss som falnar och dör.

Men hur är det egentligen möjligt att en enda gång be bönen Fader vår utan att det leder till förändring av oss själva? ”Ske din vilja på jorden så som i himmelen… Förlåt oss våra skulder som vi förlåter dem som står i skuld till oss… Rädda oss från det onda….”. Förstår vi och är medvetna om vad vi ber om? Vi ber bönen varje gång vi går i mässan och kanske oftare än så, vi borde vara fulla av helighet och marken blomstra där vi går. Men ofta är vi istället inne i ett tillstånd av andlig dvala samtidigt som världen behöver brinnande kristna som låter sig förvandlas av Sakramenten, Ordet och Bönen. Det gäller oss alla, men givetvis speciellt dem som har ansvar i Kyrkans högsta ledning. Påven tar detta på allvar och manar till uppvaknande och förändring och att vi inte glömmer vilket hopp vi har i Jesus Kristus.

självrannsakan

Denna glömska var en av de 15 punkter påven hade på sin lista: Andlig Alzheimer vilket innebär en progressiv glömska av andliga färdigheter vilket gör att vi fastnar i totalt beroende av egna förutfattade meningar. Som om det första mötet med Herren är som bortglömt, och vi ser bara våra egna känslor, nycker och fixa ideer.

Fler exempel från listan: Existentiell schizofreni (dubbelmoral, inte leva som man lär), känslan att vara odödlig och oersättlig, överbetoning av aktivism, mental och andlig förstelning.

Även om talet är ovanligt såtillvida att det berör inre andlig omvändelse mer än yttre händelser och åtgärder vill många se det som en programförklaring att påven verkligen menar allvar med sin intetion att reformera kurian som verkligen under många år varit en stelbent struktur full av skandaler, korruption och maktkamper.

Hela talet finner ni här.

Påven har också hållit ett tal till de anställda i Vatikanen, där uppmanade han till att se Julen som ett tillfälle för helande. Talet finns här.

Han har just skrivit ett brev till Mellanösterns kristna som han vill trösta i deras så svåra lidande i denna tid.

S

Mer av påve Franciskus:

Talet i Europaparlamentet tidigare i höst

Evangelii Gaudium

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , , , | 12 kommentarer

Budskapet om evig frälsning, fred på jorden och kärlek till varje människa – God Jul!

Publicerat den 22 december, 2014 av Bengt Malmgren

Jag vill tillönska alla mina läsare en God och Välsignad Jul, vare sig ni tillbringar den i  gemenskap med andra eller i ensamhet, vare sig ni i ert hjärta tror att Jesus är er personlige Frälsare på riktigt eller inte.

godjul2014

Lukas var läkare liksom jag och kom troligtvis från Antiochia, han hade kontakt med dem som hade haft omedelbar kontakt med Jesus. Han var en av dem som tidigt dokumenterade vad som hänt. Julens evangelium enligt Lukas (Luk 2:1-14):

Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.

Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.

I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran.

Men ängeln sade till dem: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.” Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:

”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt.”

Är Jesus Guds Son är det ju helt fantastiskt och verkligen något att ge sitt liv åt. Är det blott en vacker saga eller en orealistisk dröm bör vi låta det så förbli och bygga helt på vår mänskliga kraft att skapa vår egen mening eller söka andlig vägledning på annat håll om vi är benägna till det.

Men jag tror inte julbudskapet går någon enda människa helt förbi. Vem längtar inte efter fred och kärlek? Och vem inser inte att denna värld är full av brister och ondska och därmed behovet av frälsning? Min släkting Egon Malmgren som jobbar på Dagens Eko reflekterar över detta genom att kontrastera Stilla Natt med aktuella ekonyheter i denna video-julhälsning:

Men evig frälsning – är inte det något som ligger bortom vår horisont, ev inte finns eller i alla fall inget vi i denna världen kan veta något om? Men att det finns en slutlig rättvisa som tolkas av vårt samvete som vi bör följa men som vi också är fria att bryta mot och tycks vara medvetna om när vi bryter (såvida det inte är helt dövat genom att vi länge levt helt i vår egoistiska sfär), det minner om en större verklighet utanför oss själva.

Trots att vi kristna tror på denna större verklighet utanför oss själva innebär inte det att vi inte anstränger oss själva och mobiliserar våra egna mänskliga krafter som vi fått av den Gud som vi bekänner skapat världen. Men vi kan ha en avspändhet i förhållande till våra egna brister samtidigt som vi vet att vi inte står ensamma och att allt i sista hand inte beror bara på oss själva. Det gör att vi kan använda våra krafter än mer effektivt. Tron på Frälsningen i Jesus Kristus + använda vår mänskliga kraft ger inte bara en additiv effekt utan en multiplicerande effekt. Apropå aktuell sifferexcercis med procentsatser vill jag citera Ignatius av Loyola, Jesuitordens grundare som är en av dem som lärt oss mycket om att lyssna inåt och upptäcka Guds röst och ledning genom den helige Ande som finns inneboende i oss:

Slappna av som om 100% berodde på Gud och inget på dig själv och ansträng dig själv som om 100% berodde på dig och inget på Gud.

Att vi kristna aktivt deltar i samhällslivet och engagerar oss i aktuell politisk debatt är bra och självklart. Att kristna engagerar sig i att hjälpa och ta emot flyktingar är självklart, och det finns nog inte en flyktingförläggning i Sverige där det inte också finns volontärer från kyrkorna. När nästan 400 pastorer och andra från frikyrkorna skriver en artikel om att vi skall värna asylrätt och hjälpa människor som är i nöd och på flykt, så uttrycker de en värdering som inte bara är självklart kristen utan som omfattas av de flesta medborgare och alla politiska partier (Ja, inte ens SD säger att man inte skall hjälpa). Deras huvudtes, som också vitsordas av migrationsverkets chef Anders Danielsson är att det inte finns fog för talet om massinvandring till Sverige. Sverige tål och har kapacitet att ta emot de flyktingar vi tar emot.

Däremot kan det finnas skilda politiska uppfattningar om hur man bäst hjälper, om man skall satsa huvudkraften på att ta emot i Sverige eller att stödja med resurser i närområdet, hur stora volymer vi förmår att ta emot och om det skall finnas temporära uppehållstillstånd. Där går meningarna isär både bland kristna och i den allmänna samhällsdebatten. Det är bra att det finns en dialog om detta i samhället utan att en sida försöker ta monopol på att representera det goda och beskylla alla andra för främlingsfientlighet, också bra att det finns en inomkristen debatt om detta. Stefan Swärd, en av initiativtagarna till artikeln är ju aldrig rädd att sticka ut näsan även i kontroversiella frågor, men följer alltid upp genom att respektfullt svara sina kritiker.

Thomas Idegard i Signum och biskop Åke Bonnier i Expressen skriver från olika perspektiv två mycket läsvärda artiklar rotade i katolsk sociallära och kristen värdegrund men varnar samtidigt för att partipolitisera denna värdegrund.

God Jul Åke Bonnier, Thomas Idegard, Stefan Swärd och företrädare för alla politiska partier och alla ni som läser denna blogg!

vinterbild

PS alla kristna: Vi står inför ett eventuellt nyval och en kris i svensk politik som kan innebära antingen ökat kaos eller möjlighet till utveckling och ökat politiskt samarbete kring det allmänna bästa. Glöm inte att Sveriges Kristna Råd uppmanar alla kristna att be för Sverige inför det stundande beslutet om nyval. Be varje dag fram till 29 januari – givetvis utan partipolitisk baktanke. DS

——————————————————-

Bön om ett gott samhälle:

Välsignad är du Gud vår Fader, som vårdar din skapelse och förbarmar dig över allt levande. Vi tackar dig för Jesus Kristus, din Son, i vilken din avsikt för varje människa blivit synlig. Genom honom har du väckt vår längtan efter dig och kallat oss till uppbrott, som pilgrimer på vägen genom livet. Tillsammans med hela din kyrka sträcker vi oss mot dig i bön.

Gud, sänd din Ande över vårt land. Vi ber om vishet och vägledning för alla som har ansvar i samhället – regering, riksdag och oss alla som medborgare. Vi ber om ett politiskt klimat präglat av dialog och respekt, om ett samhälle som värnar alla människors värde och värdighet.

Uppfyll oss med din helige Ande, som du har sänt till vår förvandling, så att vi kan vittna om dig med och utan ord. Uppliva bönens låga i våra församlingar. Besök vårt land med en andlig vår!

I Jesu namn.
Amen.

 

Publicerat i Church | Lämna en kommentar

Onsdagsaudienserna: Påven inleder serie om familjen

Publicerat den 19 december, 2014 av Bengt Malmgren

Påve Franciskus har annonserat att han tänker hålla en serie tal om familjen i samband med onsdagsaudienserna där han reflekterar över familjen med den Heliga Familjen, Jesus, Maria, Josef som modell för alla kristna familjer. Han inledde den 17 december, samma dag han fyllde 78 år.

Familjen har ju varit ett aktuellt tema i Katolska kyrkan globalt i och med den extraordinarie synoden om familjen som hölls i oktober 2014. Familjetemat kommer att fortsätta att vara i fokus under 2015, och påven sade att den serie reflektioner han inleder nu skall ses som del i förberedelsearbetet för nästa biskopssynod om familjen som kommer att äga rum oktober 2015. Denna synod skall ses som slutpunkten i den process som inleddes genom 2014 års synod.

Denna serie av tal kan komma att bli den mest omfattande påvliga utläggning om familjen sedan påve Johannes Paulus II under åttiotalet hade en liknande serie under 120 audienser om mänsklig sexualitet, Kroppens teologi. I kontrast till Johannes Paulus´filosofiskt meditativa sätt att tala uttrycker sig Franciskus mera folkligt och jordnära.

Jag har beslutat att det kommande året reflektera med er om temat familjen, denna stora gåva som Herren har givit till världen från första början då han gav Adam och Eva uppdraget att föröka sig och uppfylla jorden, sade påve Franciskus. Gud valde att bli människa, inte på ett framträdande sätt som krigare eller kung, men som son i en enkel israelitisk arbetarfamilj i en bortglömd stad i Romarrikets periferi. Han fortsatte:

”Familjen i Nasaret kallar oss att återupptäcka familjens kallelse, varje familjs kallelse i vår tid. Det handlar om att sätta kärlek framför hat, att leva i ömsesidigt tjänande istället för likgiltighet och fiendskap.
…

Detta är familjens stora uppdrag: att bereda plats för Jesus när han kommer, att välkomna Jesus i familjen, i form av barn, make, maka, mor- och farföräldrar…”

popechild

 

[Lineamenta, förberedelsematerial till synoden 2015 utgivet av Vatikanen till världens biskopar]

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , , | 4 kommentarer