Vi uppfylls av avsky, sorg och vrede över det bestialiska dådet i Paris som går emot allt vad mänsklig värdighet heter. Detta är ett av raden av terrordåd som har skakat världen de sista årtiondena. Det var inget oväntat att något liknande skulle hända. Hotbilden har skärpts, terrorattacker är en reell fara i västvärldens länder idag, och i Mellanöstern och norra Afrika är detta vardagsmat, dåden är där än mer blodiga och skördar fler oskyldiga offer.

Terrordådet i Paris är inte ett uttryck för motsättningar mellan kulturer och religioner, inte mellan kristna och muslimer utan, som USA´s utrikesminister uttryckte det ”en konfrontation mellan civilisationen i sig själv och de som står i opposition till den civilicerade världen.”

Alla, såväl muslimer som judar, kristna och troende inom andra religioner, agnostiker och ateister uttrycker samma grundvärderingar: Terror och dödande av oskyldiga medborgare hör inte hemma i ett civiliserat samhälle. Jag behöver inte orda mer om detta, så många har gjort det bättre än jag, t.ex. DN, påven, många muslimska ledare och  biskop Anders Arborelius i en debattartikel på Svt.se opinion igår.

Istället vill jag fokusera på det västerländska samhällets interna problem och oförmåga att tala förnuftigt om religion. Sverige är paradoxernas land. Här odlas en självgodhet över att vara bäst i klassen när det gäller mänskliga rättigheter, tolerans, icke-rasism, feminism, hbtq-frågor etc. Samtidigt är det ett faktum att många av terroristerna alls inte är något muslimskt avantgarde, utan unga män och kvinnor som vuxit upp och radikaliserats i den västerländska kulturen. (De som kan franska, se denna artikel av Islam-kännaren Olivier Roy). Parallellt med detta finns en oförmåga att kritisera andra religioner än kristendom och blindhet för Islams interna problem med att lämna näring åt terroristernas ideologi och inre problem i stater där Islam är statsreligion med förtryck av kvinnor och homosexuella. Den enda mycket platta synpunkt som tolereras av vissa är att kritik av Islam är uttryck för främlingsfientlighet.

Ett exempel på detta var raseriet från västerlandets intellektuella mot den förre påven Benedikt XVI´s akademiska föreläsning i Regensburg september 2006 där han en passant citerade vad en bysantinsk kejsare sade om Islam och utbredande av religionen med svärdets makt. Att Islam idag har ett problem med en krigisk våldsbejakande sida kan väl bara förnekas av den som är blind. Många fredsälskande muslimer själva erkänner det, t.ex. de många i Frankrike som nu ansluter sig till motståndsrörelsen mot terrorismen och säger att det är inte den islamska tro de omfattar som de känner igen i terroristernas retorik.

Rasismen hos t.ex. Le Pen eller hos en inre kärna i SD och som säkert döljer sig i folkdjupen både i Frankrike och Sverige är en sak, men den skall inte övervärderas. Risken är att den frodas mer genom att vi ständigt fokuserar på den istället för att positivt fokusera på våra egna värderingar och granska svårigheterna inom det civiliserade samhället. Vår gemensamma kamp mot terrorismen innefattar också att granska det civiliserade samhällets egna blinda fläckar, dit hör dubbelmoralen i att förlägga allt det onda utanför oss själva och inte se den intolerans som frodas i våra egna led och oförmågan att resonera förnuftigt om religion.

Den globala likgiltigheten är ett problem som påven påpekar i sitt fredsbudskap för 2015. Samtidigt som vi ägnar oss åt konsumism blundar vi för andra människors lidande, trafficking och liknande problem som är utbredda i västvärlden och som grovt förtrycker medmänniskan, särskilt kvinnor och barn. Globalisera syskonskapet istället för likgiltigheten uppmanar oss påve Franciskus i sitt fredsbudskap.

Klart är att det måste vara tillåtet att bedriva kritik av Islam. Precis som det är tillåtet att bedriva kritik av Kristendomen. Förnuftig religionskritik är i själva verket av vital betydelse i ett pluralistiskt demokratiskt samhälle. Oförmågan hos västerlandets intellektuella att tala förnuftigt om religion var just fokus för påve Benedikts Regensburgföreläsning, och det finns anledning att återvända till den i det nu aktuella läget.

Det har alltid varit katolsk uppfattning att tro och förnuft hör ihop. Det är grunden för kristendomens inkulturering i det moderna demokratiska samhället. Människans förnuft och samvete är instrument integrerade i hennes person. Gud respekterar enligt kristen tro människans frihet och tvingar sig inte på henne med våld. Därför är det, som biskop Anders skriver i sin debattartikel inte förenligt med tro på Gud att mörda och utöva terror i Guds namn. Människan kränker genom sådana handlingar inte bara sin medmänniska, utan också Gud själv.

Att våld inte får utövas i religionens namn är självklart för dem som känner igen och erkänner Gud genom den kristna uppenbarelsen. Denna vecka läser vi i Katolska kyrkans gudstjänster från Johannes första brev i Bibeln. Johannes talar mycket om kärleken. I dagens text heter det:

”Mina kära, vi älskar därför att Gud först älskade oss. Om någon säger: ”Jag älskar Gud” men hatar sin broder, då ljuger han. Ty den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud, som han inte har sett. Och detta är det bud som han har gett oss: att den som älskar Gud också skall älska sin broder.” (1 Joh 4:19 ff)

Även om muslimer inte erkänner Jesus som Guds Son har Katolska kyrkan ändå god dialog med Islam och vi förenas i tron på en enda Gud. Om det nu är samma Gud vi tror på, så kan vi också förenas i övertygelsen att Gud är god och att det är en pervertering av gudstron att i hans namn utöva våld och terror. ”När religionen missbrukas och blir en våldsideologi då kränks Gud och religionen som allra mest”, skriver biskop Anders i debattartikeln på Svt.se. Det finns en värdegemenskap med de flesta muslimer om detta, därför kan vi, kristna och muslimer, förenas i fredlig samexistens  och tillsammans försvara religionsfrihet och människovärdets okränkbarhet i det pluralistiska

Karin Wiborn o Anders Arborelius i bönevandring genom Stockholms city 2013

demokratiska samhället. Vi kan också förenas i religionsdialog och religionskritik i ömsesidig respekt. Jag citerar biskop Anders igen:

”En av de stora och brännande frågor som hela Västeuropa inklusive vårt eget lilla land måste ta på större allvar är att bekämpa utanförskapet och marginaliseringen av muslimer. Jag brukar säga att vi katoliker här i Sverige har varit ett slags ”provkaniner”. Vi har aldrig varit särskilt väl sedda, vi har blivit föremål för hat och kränkningar, nidbilder och vandalisering av kyrkor.

Men steg för steg har vi blivit mer och mer accepterade och integrerade i det svenska samhället. Man talar inte längre så mycket om ”den katolska faran”. Man har lyckats övervinna mer och mer av de gamla fördomarna mot ”papisterna”. Det har krävts några århundraden av ömsesidigt utbyte och dialog. Lite cyniskt kan man peka på att tidigare var det bygget av katolska kyrkor som väckte motstånd nu är det bygget av moskéer som man bekämpar.

Men ändå får vi tro att det kan finnas en väg till mer samförstånd och mer förståelse för muslimerna och deras tro också här och nu. Därför måste vi alla oavsett tro eller icke-tro göra allt vad vi kan för att ta avstånd från allt våld och stärka dialogen mellan religionerna likaväl som dialogen mellan troende och icke-troende.

Religionsfriheten – oavsett om man tolkar den som frihet till eller från religion – är också en oförytterlig mänsklig frihet. Ibland kan den till synes krocka med yttrandefriheten, men det får vi lära oss leva med och söka fruktbara lösningar.”

Påven Benedikt XVI har i många sammanhang gett uttryck för brännmärkande av våld och fanatism i religionens namn. I sitt jultal till Kurian några månader efter Regensburg-talet 2006 sade han:

“In a dialogue to be intensified with Islam, we must bear in mind the fact that the Muslim world today is finding itself faced with an urgent task. This task is very similar to the one that has been imposed upon Christians since the Enlightenment, and to which the Second Vatican Council, as the fruit of long and difficult research, found real solutions for the Catholic Church.”

Påve Benedikt XVI

Regensburgtalet snuddade bara vid ämnet religiöst våld och fanatism, huvudfokus var på kritik av en obalanserad ansats i västvärlden att se på förnuftet och att en rationalism döv för det gudomliga riskerar att gå vilse. Citat från talet:

“Det här i stora drag gjorda försöket till självkritik av den moderna uppfattningen av förnuftet innebär alls inte att man måste gå tillbaka till situationen före upplysningstiden och ta avsked från den moderna tidens insikter. Det storartade i den moderna kulturutvecklingen erkänner vi utan förbehåll. Vi alla är tacksamma för de stora möjligheter som den har öppnat för människan och för de framsteg i mänsklighet som har skänkts oss.”

Men i västvärlden, fortsatte påven,  “råder alltjämt uppfattningen att endast det positivistiskt tolkade förnuftet och de detta tillhöriga formerna av filosofi är universella. Men av världens djupt religiösa kulturer uppfattas just denna uteslutning av det gudomliga ur förnuftets universalitet som ett angrepp på deras innersta övertygelse. Ett förnuft som slagit dövörat till för det gudomliga och förvisar religionen till subkulturernas domäner, är ur stånd att föra en dialog med kulturerna.” [hela Regensburgtalet på svenska här]

I jultalet från 2006 tillade Benedikt som kommentar till Regensburgtsalet:

“in Regensburg the dialogue between the religions was only marginally touched on and in a twofold perspective. Secularized reason is unable to enter into a true dialogue with the religions. It remains closed to the question of God, and this will end by leading to the clash of cultures.”

Benedikts tal var alltså inte speciellt riktat till Islam utan var en analys som berörde västvärldens positivistiskt tolkade förnuftssyn som utesluter Gud och förpassar religionerna in i subkulturernas sfär. Andra Vatikankonciliet innebar för Katolska kyrkans del en uppdatering av kyrkans förmåga att träda i dialog med och verka i den moderna världen, en process som pågår alltfort som berör kristenheten universellt. Benedikt konstaterade i jultalet att Islam har en liknande resa att göra.

Som moderna religioner bör kristna och muslimer kunna föra en initierad religionsdialog med varandra och med omvärlden, och detta kan förhoppningsvis också leda till att den religiösa blindhet som vidlådit den västerländska rationalismen kan botas. Gudstroende av olika tradition i dialog med varandra och i dialog med sekulär ateism och agnosticism. Religionerna är viktiga medspelare i kampen mot terrorismen, och religionsdialog och religionskritik är nödvändiga element för att stärka det civiliserade samhället.

Fler länkar:

Nostra aetate: Andra Vatikankonciliets deklaration om relationen till andra religioner

Islamism – Vill vi se eller blunda?

Det blodiga spelet om Mellanöstern, faktaartikel i DN sept 2014

Prof John A. Azumah: Challenging radical Islam – an explanation of Islam´s relation to terrorism and violence

Katolsk Observatör: Fler länkar till texter som rör efterdyningarna till påve Benedikts Regensburg-tal