Det blev en väldig uppståndelse i media och bland intellektuella då Vatikanen och Palestinska myndigheten (”Palestinska staten”) slöt sitt första fördrag. Debatten var stundvis polariserad där Palestina-vännerna drog stora växlar på att påven var på deras sida och Israelvännerna fördömde påven och Vatikanen i hårda ordalag trots att det ingångna avtalet i sig inte innebär något nytt och dokumentets text inte ens blivit offentligt ännu. Det provocerande var tydligen att Vatikanen använder samma uttryck som FN då palestinierna fick observatörsstatus där 2012 nämligen ”State of Palestine” vilket skulle kunna tolkas som ett halvt erkännande av denna prematura statsbildning som utropat sig själv men som inte har kontroll över sitt territorium. Det är allmänt känt sedan tidigare att Vatikanen förespråkar en tvåstatslösning i MÖ-konflikten. Ulf Bjereld tvittrade närmast skadeglatt (nej, det var överdrivet) en fråga till Ulf Ekman hur han ser på Vatikanens ”erkännande” av Palestina. 
Annika Borg rasar på twitter både mot ”erkännandet” och mot själva påveämbetet och blandar helt felaktigt in ofelbarhetsdogmen i detta diplomatiska skeende. 
Ruben Agnarsson har en lite mer försiktig hållning, men i ett blogginlägg ser han ändå ersättningsteologiska influenser i ”erkännandet”, och även om han inte riktar kritik mot påven vars person han förmodligen uppskattar, så är han rädd att Vatikanen i sitt agerande gett efter för påtryckningar från vissa ersättningsteologiskt inspirerade kristna grupper i det palestinska området.
Palestina har ju varit mycket i fokus sista veckan, inte bara det att Vatikanen förra onsdagen annonserade att avtalet med ”Palestinska staten” snart kommer att undertecknas. På lördagen träffade påven palestinske presidenten Abbas. I samband med att påven överlämnade en medalj föreställande fredsängeln med texten ”The angely of peace destroys the evil spirit of war” sade han till palestinske presidenten: ”I was thinking of you so that you may be an angel of peace.” Samtidigt överlämnade påven ett exemplar av den engelska versionen av hans apostoliska maning från 2013 EVANGELII GAUDIUM. En felaktig översättning av vad påven sades spreds snabbt, tydligen via nyhetsbyrån AP, enligt vilken påven sat att Abbas var en fredsängel. Så hade han självklart inte sagt, utan ”må du bli en fredsängel”, vilket är något helt annat. Men den felaktiga översättningen hann snurra runt och föranledde ytterligare obefogad kritik av påven. Enligt min erfarenhet har AP även tidigare varit otillförlitlig när det gäller rapportering om Katolska kyrkan. Jag kollar alltid andra oberoende källor innan jag tar för givet vad nyhetsbyrån rapporterar.
Palestina-tema hade också söndagens helgonförklaring av de palestinska ordenskvinnorna Sr Mariam Baouardy och Sr Marie Alphonsine Danil Ghattas. Vid helgonförklaringsgudstjänsten på Petersplatsen var president Abbas liksom många palestinska kristna närvarande. Helgonförklaringen får ses som ett led i att uppmärksamma de kristnas situation i Mellanöstern, att de är där för att stanna trots den förföljelse de får utstå, inte bara i Palestina utan i hela regionen, de uppmärksammas för vittnesbördet om sin kristna tro, sin lyhördhet för den helige Ande, sitt caritativa arbete som inte gör skillnad på människor, sin dialog med islam och en markering av kvinnors värde och en markering mot det kvinnoförtryck som råder i de islamska staterna.
Israel, som alltid brukar reagera negativt då något sägs som kan stödja staten Palestina har reagerat avvaktande och inte alls med samma frenesi som andra Israel-vänner. Nethanyahu har visserligen uttryckt besvikelse, men ser nog inte Vatikanens handlande som ett erkännande fullt ut av en palestinsk stat, och avvaktar till dess han sett dokumentets text. Lisa Abramowicz, generalsekreterare för Svensk Israel-Information är inte alls kritisk till Vatikanen, utan är snarare kritisk till de överilade anti-påvliga och anti-vatikanska reaktionerna. Hon skriver på Facebook i positiva ordalag om mötet med Abbas och påvens önskan om att han må vara en fredsängel, om helgonförklaringen av de palestinska nunnorna, vilket hon ser som en markering mot kvinnoförtryck inom islam och en territorialmarkering att kyrkan är i MÖ för att stanna. Vidare uppmärksammar hon att påven gav Abbas ett ex av Evangelii Gaudium och citerar stycken därifrån som rör Judendomen och Islam och som visar att påven inte är blind för arabisk och muslimsk antisemitism (mina markeringar):
247. We hold the Jewish people in special regard because their covenant with God has never been revoked, for “the gifts and the call of God are irrevocable” (Rom 11:29). The Church, which shares with Jews an important part of the sacred Scriptures, looks upon the people of the covenant and their faith as one of the sacred roots of her own Christian identity (cf. Rom 11:16-18). As Christians, we cannot consider Judaism as a foreign religion; nor do we include the Jews among those called to turn from idols and to serve the true God (cf. 1 Thes 1:9). With them, we believe in the one God who acts in history, and with them we accept his revealed word.
248. Dialogue and friendship with the children of Israel are part of the life of Jesus’ disciples. The friendship which has grown between us makes us bitterly and sincerely regret the terrible persecutions which they have endured, and continue to endure, especially those that have involved Christians.
249. God continues to work among the people of the Old Covenant and to bring forth treasures of wisdom which flow from their encounter with his word. For this reason, the Church also is enriched when she receives the values of Judaism. While it is true that certain Christian beliefs are unacceptable to Judaism, and that the Church cannot refrain from proclaiming Jesus as Lord and Messiah, there exists as well a rich complementarity which allows us to read the texts of the Hebrew Scriptures together and to help one another to mine the riches of God’s word. We can also share many ethical convictions and a common concern for justice and the development of peoples.
…………
252. Our relationship with the followers of Islam has taken on great importance, since they are now significantly present in many traditionally Christian countries, where they can freely worship and become fully a part of society. We must never forget that they “profess to hold the faith of Abraham, and together with us they adore the one, merciful God, who will judge humanity on the last day”.[198] The sacred writings of Islam have retained some Christian teachings; Jesus and Mary receive profound veneration and it is admirable to see how Muslims both young and old, men and women, make time for daily prayer and faithfully take part in religious services. Many of them also have a deep conviction that their life, in its entirety, is from God and for God. They also acknowledge the need to respond to God with an ethical commitment and with mercy towards those most in need.
253. In order to sustain dialogue with Islam, suitable training is essential for all involved, not only so that they can be solidly and joyfully grounded in their own identity, but so that they can also acknowledge the values of others, appreciate the concerns underlying their demands and shed light on shared beliefs. We Christians should embrace with affection and respect Muslim immigrants to our countries in the same way that we hope and ask to be received and respected in countries of Islamic tradition. I ask and I humbly entreat those countries to grant Christians freedom to worship and to practice their faith, in light of the freedom which followers of Islam enjoy in Western countries! Faced with disconcerting episodes of violent fundamentalism, our respect for true followers of Islam should lead us to avoid hateful generalisations, for authentic Islam and the proper reading of the Koran are opposed to every form of violence.”
Jag påminner om vad som skett tidigare: Påvens resa till Israel och de Palestinska områdena pingsten 2014 då han bl.a. utanför protokollet i samband med besöket i Betlehem gick ur bilen och stannade i bön vid muren. 
Påvens initiativ till fredsbön i Vatikanen med presidenterna från Israel o Palestina Shimon Peres resp Mahmut Abbas 8 juni 2014: Jag tror det var ett historiskt möte vi bevittnade och man skall inte underskatta bönen som kraftkälla för fred. Påven som tagit initiativ till mötet sade att det krävs mod och andlig kraft att stifta fred:
”Mänsklig makt och styrka räcker inte. Historien har lärt oss att många gånger då freden varit nära, så blockeras den på olika sätt av onda krafter. Därför är vi här. Vi behöver Guds hjälp för att stifta fred. Inte så att vi undandrar oss vårt eget ansvar, men som en akt av övergripande ansvar åberopar vi Gud inför våra samveten och inför våra folk. Vi vet att hatets och våldets spiral måste brytas, den bryts genom att uttala ordet ‘broder’. Men för att kunna yttra detta ord behöver vi lyfta blicken mot himlen och erkänna varandra som barn till en och samma Fader.” (Min fria översättning). Påvens tal här.
Sammanfattningsvis: Jag har svårt att förstå de starkt negativa reaktionerna på påvens och Vatikanens agerande sista veckan. Tvärtom är det tecken på att påven och Vatikanen använder sitt inflytande i världen på ett ansvarsfullt sätt för att bygga fred. Påve (pontifex) betyder ju just brobyggare. Brobyggare har påvar varit även tidigare i kritiska ögonblick i mänsklighetens historia.
Kvinnofrågorna har under påve Franciskus pontifikat lyfts fram på ett helt nytt sätt. Från att ha varit en massivt mansdominerad organisation, det gäller inte bara att prästämbetet är reserverat för män, så ser man nu öppningar i denna patriarkala struktur.
Bengts Blogg 
