När Kung Herodes av de vise männen som kommit resande från österns land fick reda på att en kung hade fötts i Betlehem blev han rasande och lät avliva alla gossebarn under två år i Betlehem med omnejd. Evangelisten Matteus skriver: ”Då uppfylldes det som sagts genom profeten Jeremia: Rop hörs i Rama, gråt och högljudd klagan: Rakel begråter sina barn, hon låter inte trösta sig, ty de finns inte mer”  (Matt 2:16-18).

Därifrån har vi uttrycket ”ramaskri” som idag kan man tycka fått en alldeles för ytlig innebörd utifrån den allvarliga bakgrunden. Vilket som helst bagatellartat privilegium eller fördel som dras tillbaka leder till ”ramaskri” i den politiska debatten. Håller Förintelsen på att få en lika förytligad innebörd idag? Håller Förintelseförnekarnas och antisemitismens ihärdiga propaganda i kombination med en allt större acceptans av våld och terror i vår egen tid på att göra oss immuna och trubba av våra reaktioner?

Är det kanske i det perspektivet vi skall se Åsa Romsons fadäs i partiledardebatten i söndags där hon jämförde flyktingarna som drunknar i Medelhavet med Auschwitz? (Det förstnämnda förvisso en fruktansvärd tragedi som Europa inte borde blunda för.) Liknelsen verkar i två riktningar: Å ena sidan en normalisering av Förintelsen (det händer minsann likande saker idag, vi är alla lika goda kålsupare), å andra sidan en acceptans av våldet och förtrycket i vår egen tid (eftersom det stannar vid politisk retorik och inte åtföljs av handlingskraftiga förslag).

Sakta vänjer vi oss vid terror, mördande och människors lidande som något normalt som vi kan tillåta oss att ha en moraliskt slapp attityd till. Unga människor rekryteras i allt större utsträckning till terrornätverket IS. Vi är flata och förmår inte kritisera muslimska ledare som inte tar avstånd från jihadistiskt våld och terror. Nazister får oemotsagda sprida antisemitisk propaganda i kommunalfullmäktiges salar utan att någon har kurage att säga ifrån. Politikerna kan inte ge tydliga besked om att inte leverera vapen till den odemokratiska förtryckarregimen Saudiarabien. Istället leker partiledarna med ord och försöker göra distinktionen mellan ”odemokratisk stat” och ”diktatur” (se partiledardebatten i söndagens Agenda).

Det finns en dubbelmoral som blir allt mer plågsam och utspelas för öppen ridå, men ingen vågar säga att kejsaren är naken. Det är ett faktum att vi inte kan lösa världens problem och de flyktingströmmar de orsakar genom att ta in dem i lilla Sverige och lösa dem genom en aldrig så perfekt integrationspolitik.

Å ena sidan: Tävla om vem som är mest god och perfekt i att vara mot vapenexport till diktaturer och länder som kränker mänskliga rättigheter och att vara  för integration och öppna dörrar till Sverige. Spegelbilden av det är att vara kritiska och alltför lätt sätta rasiststämpel på dem som ser det  problematiska i att hjälpa alla och som vill ha en realistisk snarare än idealistisk strategi för flyktingmottagandet.

Å andra sidan: Fortsätta att exportera vapen till diktaturer, gömma sig bakom utredningar istället för att handla enligt den övertygelse man bekänner sig till. Fortsätta att låta Medelhavet vara dödens hav för flyktingar och inte sätta handlingskraft bakom kritiken. Införa nya restriktioner i flyktingmottagnandet som tidigare kritiserades som flyktingfientliga men nu framställa det som höjden av god integration och omsorg om flyktingarna. (Jag säger inte att det är fel med tillfälliga uppehållstillstånd, kanske t.o.m. en god idé, men låt oss tala klarspråk att det är en eftergift åt en verklighet som inte är som vi ville och att man måste göra realistiska kompromisser)