Vilka frågor brottas Familjesynoden med?

Publicerat den 17 oktober, 2015 av Bengt Malmgren

I fredagens Dagen var en intervju med p Anders Piltz om den pågående familjesynoden i Rom. I intervjun blir det mycket tydligt hur detaljerade kyrkojuridiska regler ibland står i vägen för kyrkans mera grundläggande uppdrag att sprida evangeliet. Det gäller speciellt i fråga om äktenskap och familj. P Anders exemplifierar:

”Att katolska kyrkan kan ge absolution (syndernas förlåtelse) till en ångerfull mördare, men inte till en skild person som inte fått sitt första äktenskap annullerat och lever i ett nytt förhållande, beror på att det nya förhållandet ses som en pågående synd. Då ånger, bot och bättring är förutsättningen för syndernas förlåtelse anser kyrkan att dessa katoliker är förhindrade att ta emot Kristus i den sakramentala nattvarden…

Jag undervisar i kat olsk troslära och liv. Ofta är det människor som först nu, 40–45 år gamla, har kommit fram till att de vill ha en tro att hålla sig till. De kommer till kyrkan. Det normala är att de har ett, två, kanske tre äktenskap bakom sig. Som det är i dag får jag tala om för dem att vi först av allt måste ordna upp det där med äktenskapet. I stället för att börja tala med dem om Jesus och det glada budskapet i evangeliet får jag ta fram en massa blanketter och starta en process för att ogiltigförklara deras tidigare äktenskap.”

P Anders listar ett antal punkter som synoden måste förhålla sig till:

  • Att ungdomar är rädda för att binda sig varaktigt.
  • Att vi lever i en omedelbar tillfredställelsekultur, där långsiktig planering inte är attraktiv.
  • Att många ser barn som hinder.
  • Att många ser barn som rättighet.
  • Att kön ses som en social konstruktion.
  • Den höga skilsmässofrekvensen.
  • Att bara en minoritet lever enligt kyrkans ideal.
  • Den i Afrika utbredda polygamin: vad händer om en man med fyra fruar vill bli kristen, vem tar hand om de tre han skickar iväg?
  • Ensamheten, särskilt bland de äldre.

Vi ber för synoden och att biskoparna skall komma fram till förnuftiga pastorala förhållningssätt så att Kyrkan bättre kan nå ut med evangeliet. Det handlar ju inte om att Kyrkan skall ändra sin grundläggande lära om t.ex. att äktenskapet är för hela livet, men att förmedla hopp till människor istället för att deras misslyckanden och belägenhet i livet skall stänga dörrar. Som Anders Piltz säger:

”Det är en vision som vi får i Nya testamentet. En vision som man ständigt misslyckas med. Men bara för att man misslyckas ska man inte överge den. Kyrkan ska ge alla ett starkare hopp. En glad nyhet, evangeliet i min konkreta situation. Trots alla problem ska vi tänka på alla familjer som rår om varandra, tycker om varandra och visar det för varandra och andra.”

Det gäller alla familjer, frånskilda omgifta, homosexuella, sambopar, ensamstående med barn etc.

Även inom frikyrkorna framkommer liknande diskussioner. Vilka trösklar skall finnas, vilka krav skall man ställa för medlemskap i församlingen? I samma nummer av Dagen finns ett reportage om pingstförsamlingen Hillsong som nu börjar fira gudstjänster på Cirkus i Stockholm. Denna församling satsar på det grundläggande evangeliska budskapet, att väcka tro och hopp och vill attrahera tidigare inte ”frälsta” människor. Då är man medveten om att det inte går att börja med höga trösklar. Pastor Andreas Nielsen säger: ”För oss är låga trösklar inte att vattna ur evangeliet, utan att ta människor till en plats dit människor känner sig bekväma att komma. Även 2015 ges erbjudandet om frid med Gud.”

Det ligger något i detta. Om man inbjuder med armbågen kommer inte människor, och då blir de inte mottagliga för budskapet. Men när man öppnat sitt hjärta för Jesus följer automatiskt även nästa steg: Att man inser sin egen ofullkomlighet och behovet av omvändelse. Då faller Anden över oss och stynget i hjärtat drabbar också vår tids människor precis som de första kristna i Jerusalem då apostlarna förkunnade budskapet om Jesus Kristus (Apg 2:37).

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , , , | 16 kommentarer

Minoriteternas allians

Publicerat den 11 oktober, 2015 av Bengt Malmgren

Salafistisk islam som inte tillåter någon dogmutveckling och som understödjer våld och dödande av otrogna blir alltmer dominerande i många muslimska länder på bekostnad av mer moderat sunniislam och shiaislam, de sistnämnda räknas också av salafisterna till ”de otrogna” och blir föremål för förföljelse.

Majoriteten av de kristna i Syrien stöder, passivt eller aktivt, Assads regering, i Irak stödjer de den nuvarande irakiska regeringen och i Libanon har en stor del av landets kristna valt att alliera sig med det shiitiska Hizbollah. Det finns en historisk förklaring till att kristna i Mellanöstern har lierat sig shiitiska grupper. Det handlar om att man sedan länge varit måltavla för sunniextremistisk och salafistisk terror. I det läget lierar man sig med andra minoriteter för att försvara sig mot den gemensamma angriparen.

Mohamed Omar som jag inte betvivlar har god insikt i vad som händer i den muslimska världen ger sin analys i ett blogginlägg som jag återger i sin helhet här.

Profilbild för RedaktionenDET GODA SAMHÄLLET

mohamed omar

Mohamed Omar

I Syrien och Irak blir kristna förslavade, stympade, våldtagna och korsfästa. Det är framför allt Islamiska staten (IS) och Al-Qaida som står för förföljelsen och våldet. Det pågår uppror i både Syrien och Irak mot respektive länders regeringar. Dessa uppror leds av salafitiska terrorgrupper. De tolkar upproren som en del av en större kamp mellan sunniter och shiiter.

Syrien styrs av Bashar al-Assad som kommer från den alawitiska minoriteten. Alawismen är en heterodox sekt med rötter i shiismen. Irak styrs av en regering som framför allt består av shiiter med vänskapliga relationer till det shiitiska Iran.

Visa originalinlägg 516 fler ord

Publicerat i Religion, Samhälle | Märkt , , | Lämna en kommentar

Bättre med konfrontation än konflikt i ekumeniken

Publicerat den 10 oktober, 2015 av Bengt Malmgren

Alla som jobbar med konfliktlösning och relationer mellan grupper vet att det bästa sättet att undvika konflikt är att tala klarspråk med varandra och konfrontera de olikheter och skillnader som finns medan man ännu är på talefot med varandra. Om man inte förmår tala med varandra om reella olikheter i synsätt utan sopar dessa under mattan för husfridens skull kan det förr eller senare leda till öppen konflikt, vilket är ett mycket svårare tillstånd att hantera och vägen tillbaka till ömsesidig tillit och öppna samtal är längre. Men ibland kanske det måste gå så långt som till konflikt innan drivkraften är stark nog att tala med varandra.

Råder det öppen konflikt nu mellan Svenska kyrkan och Stockholms katolska stift efter att det blivit känt att kommuniteten på Berget kommer under katolskt beskydd och många av medlemmarna konverterar? Man får väl säga att det gör det och att orsaken sannolikt är att man tidigare inte talat klarspråk och konfronterat reella olikheter.Det gäller både samtalet internt mellan Svenska kyrkans ledning och kommuniteten på Berget och samtalet mellan Svenska kyrkan och Stockholms katolska stift.

Peder Bergqvist, ledaren för kommuniteten, skriver enligt Kyrkans tidning på Facebook att man fortfarande väntar på svar från Svenska kyrkans biskopar på det brev man skrev 2013, man har också skrivit flera brev samt muntligt framfört till Västeråsbiskopen att man önskar samtal. Då man inte fått något gehör har man vänt sig till Katolska kyrkan, biskop Anders och Troskongregationen i Rom och där sökt en kyrkorättslig förankring för sin kommunitet. Att detta skett utan att Svenska kyrkans biskopar informerats är dessa nu förbittrade över.

Kyrkans tidning berättar om ett toppmöte med Antje Jackelén, Västeråsbiskopen Mikael Mogren och biskop Anders på kyrkokansliet i Uppsala. Det var efter det mötet som biskop Anders skrev en artikel i Dagen där han bad om ursäkt för att han inte informerat ledningen av Svenska kyrkan om vad som pågick. Samtidigt konstaterar han att den teologiska dialogen med Svenska kyrkan legat nere sedan flera år och att det skulle glädja honom om den kunde återupptas. Biskop Anders konstaterar att Stiftelsen Bergets styrelse har en viktig uppgift att bibehålla och förstärka ekumenisk dialog och samverkan och kommer med det konstruktiva förslaget att tillsätta en ekumenisk referensgrupp från alla de fyra kyrkofamiljerna som tillsammans med styrelsen ska verka för detta. På så vis kunde också Sveriges kristna råd knytas mer direkt till Berget.

Det är bra att ärkebiskop Jackelén sin kommunikativa begåvning trogen sammankallade till toppmötet i Uppsala. ”Det var ett möte med rak och öppen kommunikation”,sade hon, samtidigt som man kan konstatera att relationerna nog är ganska frysta eftersom man inte kunde gå ut med ett gemensamt uttalande efter mötet, utan biskop Anders skriver en egen artikel i Dagen, och ärkebiskop Antje säger syrligt i en intervju med Kyrkans tidning att tro ”att man främjar kris­ten en­het ge­nom att åter­vända till Rom är en ro­man­ti­serad syn och speglar nå­got som de­fi­ni­tivt inte bygger morgondagens kyrka”. Uttalandet och det faktum att Peder Bergqvist själv fortfarande hålls utanför samtalet vittnar än en gång om hur styvmoderligt Svenska kyrkan behandlar sina egna präster som inte är helt konforma med utvecklingen de senaste åren. Peder Bergqvist kommenterar toppmötet i Uppsala på Facebook: ”Vi vill att Svenska kyrkan ska vara en aktiv stödjande part på Berget. Detta förutsätter att biskoparna pratar med oss och inte springer och gnäller hos Biskop Anders”

Även om det är fruset just nu, så får vi hoppas att biskop Anders har rätt när han skriver:

”Vi får tro att gamla sår kan läkas när vi gemensamt ber om Andens helande kraft. Sann ekumenik slätar inte över utan går mer på djupet, även i svåra frågor… Jag medger att utgångspunkten inte är så lysande just nu, men kanske det är just i nödens stund som räddningen är närmast?”

Biskop Antje säger till Kyrkans tidning att det inte är bra med triumfalism och nedvärderande av andra kyrkor. Biskop Anders skriver i Dagen att vi som katoliker skall vara mer aktsamma och försöka undvika allt som kan tydas som triumfalism och nedvärderande av andra kristna kyrkor och samfund. Men jag undrar om man menar samma sak. Jag tror inte det. Under ytan på det som verkar som ett samförstånd tror jag döljer sig en djup oenighet om vad kyrkans väsen är. Med att ge upp all triumfalism tror jag Antje menar att Katolska kyrkan skall ge upp den ecklesiologi (läran omkyrkans väsen) som läggs ut i Andra Vatikankonciliets konstitution om Kyrkan (Lumen Gentium), medan Anders menar att det handlar om att lägga ut och förklara denna kyrkosyn på ett sådant sätt att andra förstår att den inte innebär en romersk-katolsk triumfalism. Jag tror det är denna fråga man går omkring som katten kring het gröt.

Rättfärdiggörelsen har man lyckats nå teologisk eninghet om, men när det kommer till kyrkosynen har det tagit stopp. Här är det textavsnitt i Lumen Gentium det handlar om, utdrag från paragraf 8: Kyrkan som både synlig och andlig:

”Den ende medlaren, Kristus, har gett åt sin heliga Kyrka, trons och hoppets och kärlekens gemenskap, en här på jorden synligt framträdande struktur och upprätthåller henne oavlåtligt som en sådan… Hon är denna enda, Kristi Kyrka, som vi med trosbekännelsen bekänner som den ena (en enda), heliga, katolska och apostoliska. Att vara hennes herde har vår Frälsare efter sin uppståndelse givit i uppdrag åt Petrus (Joh 21:17), åt honom och de övriga apostlarna har han anförtrott att utbreda och leda henne (jfr Matt 28:18 ff) och han har för alltid upprättat henne som ‘sanningens pelare och grundval’ (1 Tim 3:15). Denna Kyrka, som här i världen är grundad och ordnad som en gemenskap med social struktur, har sin konkreta existens i den katolska Kyrkan (‘subsitit in Ecclesia catholica’), som leds av Petrus efterträdare och av biskoparna i gemenskap med honom, vilket inte alltid utesluter att det även utanför hennes synliga struktur finns flera element av helgelse och sanning, som – då det är gåvor som är Kristi Kyrkas egna – utgör en impuls till den katolska enheten.”

(LG 8, Katolsk informationstjänst Uppsala 1970)

Det är Katolska kyrkans självförståelse, att hon genom biskoparna i gemenskap med biskopen av Rom förvaltar enheten och att nådens fullhet bor i henne på ett annat sätt än i de andra kyrkorna. Detta uppfattas av många som en triumfalism i sig som man inte kan acceptera, men andra som delar den ecklesiologi som kommer till uttryck i LG inser att uppdraget är större än att vara triumfalistisk på ett sätt som exkluderar andra kristna, utan snarare som ett förvaltande av Kristi kropps enhet som en tjänst åt hela kristenheten.

Det är denna ecklesiologi som är den stora stötestenen idag, och som det är svårt att tala klarspråk om utan att det leder till stora svårigheter i den ekumeniska dialogen. Men både ärkebiskop Jackelén och biskop Arborelius vill ju tala klarspråk och ha fortsatt dialog, vi får se hur det nu utvecklar sig, om man kan konfrontera denna fråga utan att det orsakar konflikt.

Om det nu finns många kristna, enskilda och gemenskaper, utanför Katolska kyrkan som bejakar denna ecklesiologi och som söker gemenskap med biskopen av Rom, så säger det sig själv att man inte kan kräva att Katolska kyrkan skall avvisa dem som söker en sådan gemenskap, som i detta fall kommuniteten på Berget. Man kan inte heller inom Svenska kyrkan eller andra kyrkor marginalisera dem som omfattar en sådan kyrkosyn.

Anglikanska kyrkan sägs stå närmare Katolska kyrkan än andra Lutherska kyrkor. Men många protestanter delar samma öppenhet för gemenskap med biskopen av Rom som anglikanerna. När det uppstår önskan att som större församling eller grupp uppnå denna gemenskap med påven, så har Katolska kyrkan gjort detta möjligt genom den apostoliska konstitutionen Anglicanorum Coetibus utgiven av Benedikt XVI år 2009. Det är Troskongregationen som administrerar sådana övergångar, vilket innebär att det upprätttas s.k. personliga ordinat som har kommuniongemenskap med Katolska kyrkan men kan också behålla egna särdrag som man vill slå vakt om i liturgin. Grupperna arrangeras som stift och står också i gemenskap med den lokale katolske biskopen. I Storbritannien finns ett sådant ordinat upprättat, Vår Fru av Walsingham, det finns också ordinat i USA/Canada och Australien/Japan.

Ordinatet är inte begränsat till anglikaner. I en intervju 2012 sade kardinal Kurt Koch , president för Påvliga rådet för kristen enhet, att om grupper inom Lutherska kyrkor skulle önska en liknande lösning, så får vi reflektera över det, men han betonade att initiativet i så fall måste komma från lutheranerna själva. Det har också föreslagits ordinat för hebreiska katoliker (judar), vilka vill fortsätta att bevara judiska bruk och fira judiska högtider inom ramen för sin liturgi.

genesaret

Publicerat i Katolska kyrkan, prästämbetet | Märkt , , , , | 15 kommentarer

Den enda sanna vägen

Publicerat den 9 oktober, 2015 av Bengt Malmgren

SVT´s program Den enda sanna vägen med Anna Lindman som programledare sände sitt 7:e och sista avsnitt i onsdags. Jag tycker det varit en intressant och informativ serie. Man försöker inte ge sig på att definiera vad en  sekt är,  men tar upp olika samfund som verkar slutna och som brukar skapa rubriker i nyhetsmedia. Man har tagit upp rörelser som Plymoth-bröderna, Scientologerna, Moon-sekten och i sista progrmmet tog man också upp Livets Ord och hade en intervju med ett par avhoppare samt Uppsala-församlingens nye ledare Joakim Lundqvist.

På Livets Ords hemsida skriver Joakim Lundqvist att han är trött på det ständiga sektstämplandet av Livets Ord. Jag förstår honom och håller med om att Livets Ord inte kan betecknas som en sekt, det är en helt ordinär frikyrkoförsamling, och det är sant att många sekulära journalister av okunnighet lever kvar i den tid då Livets Ord skapade stora rubriker i tidningarna och envisas med att hävda att det är en sekt. Dock tycker jag inte Anna Lindmark i sitt program bidrog till att sektstämpla Livets Ord, utan tvärtom tror jag programmet bidrog till Livets Ords fortsatta rehabilitering.Avhopparna som intervjuades var ju ganska nyanserade, och Joakim Lundqvist kom helt och hållet till sin rätt i en intervju där han fick tala till punkt.

Ett sekteristiskt klimat kan uppkomma i alla mänskliga sammanhang, inte bara i religiösa samfund. Då övergår den genuina respektfulla relationen mellan människor i kontroll och tankestyrning som gör att personerna i sekten låses in i stereotypa tankemönster och inte förmår att vara sig själva.

Ett genuint möte mellan personer bygger på ömsesidig respekt och att det finns ett givande och tagande från båda håll. Det finns i relation till motparten en osynlig gräns man inte får överskrida. Överskrids den gränsen går det genuina mötet över i manipulation. Olika grupp-miljöer, organisationer, stater, kan fungera på olika sätt och innehålla mer eller mindre av respekterande öppenhet respektive kontroll och manipulation. När man kommer in i en grupp anar man ofta intuitivt hur gruppklimatet är i detta avseende.

Om kontrollerande och manipulerande tekniker sätts i system brukar man med ett engelskt begrepp tala om ”mind control” Det innebär en starkt styrande mental påverkan (det svenska ordet indoktrinering har enligt min mening en svagare betydelse). Detta sker t.ex. i diktaturstater (både med kommunistiskt och fascistiskt förtecken) eller i vissa religiösa sekter.

Grupper som är starkt präglade av detta brukar benämnas totalitära sekter (eng. cults). Dessa kännetecknas enligt en definition av

”..överväldigande hängivenhet åt en person, idé eller sak, användande av oetiska manipulativa eller tvingande tekniker för att övertyga och kontrollera (t.ex. isolering från familj och tidigare vänner, nedbrytning av försvar, speciella metoder för att förhöja suggestibilitet och benägenhet till underordnande, grupptryck, informationskontroll, främjande av totalt beroende av gruppen samt rädsla att lämna den, nedtoning av individualitet och kritiskt tänkande till förmån för att uppnå de mål gruppledarna satt upp”. 

(Wingspread conference report 1985)

Personer mellan 15 och 30 år tycks vara mest öppna för att ansluta sig till sekter. Man har inte kunnat visa att personer som blir rekryterade tillhör någon speciell personlighetstyp. Många personer som går med i sekter är psykiskt välfungerande och kommer från intakta familjer.

År 2000 skrev jag om Sekter och tankestyrning

Publicerat i Religion, Samhälle | Märkt | Lämna en kommentar

Kvinnorna är inte tysta i Katolska kyrkan

Publicerat den 2 oktober, 2015 av Bengt Malmgren

Att Katolska kyrkan är en extremt mansdominerad organisation när det gäller den högsta makten är väl känt. I högsta beslutande organ, kardinalskollegiet finns inga kvinnor alls. När det gäller kyrkans andliga liv liksom när det gäller socialt och tjänande arbete har däremot kvinnor spelat en betydande roll, och det är ett faktum att vi i den katolska traditionen också har många kraftfulla och självständiga kvinnogestalter.

Därför är det att fortsätta en gammal god tradition när  kvinnor i vår tid istället för att klaga på att de hålls tillbaka helt enkelt tar plats och erövrar det utrymme som ligger framför dem. Detta kan de göra på grund av att de patriarkala maktstrukturer som tidigare var helt dominerande är uppluckrade till följd av att Katolska kyrkan också är en del av den moderna kulturen med dess strävan mot jämställdhet. Även om mycket kvinnoförtryck sitter i väggarna och är ingrodd i olika mer eller mindre omedvetna beteendemönster, så finns det väl ingen teolog, biskop eller påve i vår tid som motsäger att män och kvinnor har lika värde och att all form av sexistiskt förtryck bör motarbetas.

bookcatholicwomenspeakNyligen har bildats ett nätverk, Catholic Women speak och nu lanseras en bok, en antologi med bidrag av olika katolska kvinnor, teologer och andra som på olika sätt är engagerade i kyrkans liv. Boken presenteras på nätverkets hemsida, i huvudmenyn, se under ”the book” där introduktion till de olika huvuddelarna finns tillgängliga att läsa direkt på internet. En av författarna är vår egen dominikansyster Madeleine Fredell. Jag behöver inte presentera boken närmare, eftersom Ulla Gudmundson gjorde det i går i en understreckare i Svenska Dagbladet som jag ber att få hänvisa till.

Jag tackar Ulla för den texten och tillfogar några radanmärkningar till hennes presentation. Ulla är med i Svenska kyrkan och en ekumeniskt sinnad person som uttrycker stor uppskattning av det rika andliga arv som finns i Katolska kyrkan. Som Sveriges tidigare ambassadör i Vatikanen har hon också inifrån lärt känna det politiska spelet bakom Vatikanens murar och följt Katolska kyrkans utveckling, speciellt under påve Benedictus XVI, från pedofiliskandaler, fiffel och korruption i kurian och ekonomiska skumraskaffärer fram till den nya situation idag med uppstädning, transparens i finanserna, effektivisering av kurians arbete och nolltolerans mot sexuella övergrepp. Hon har varit klarsynt nog att inte rakt av köpa den populära bilden av Benedictus som en problematisk konservativ påve, utan såg också hans handlingskraft och att mycket av det förnyelsearbete som vi skördar frukterna av idag faktiskt grundlades under hans tid. Samtidigt ser hon att den omåttligt populäre Franciskus i lärofrågor är minst lika konservativ som sina föregångare.

Paradoxalt nog (kan en del tycka) bidrog kardinal Ratzinger/påve Benedictus XVI också till att börja lösa upp könsstereotypier.  T.ex. då han var chef för Troskongregationen sade han: ”Femininitet i bemärkelsen ’förmåga att relatera till den Andra’ är mer än bara ett attribut till det kvinnliga könet /…/ kvinnliga värden är framför allt mänskliga värden. Men i sista hand är varje människa, man eller kvinna, bestämd att ’vara för den Andra’.”

Att egenskaperna feminint och maskulint inte är entydigt bestämt till kvinnliga respektive manliga personer, utan att kvinnliga och manliga egenskaper finns hos båda könen, därom råder inget tvivel, och här hör vi att det är en antropologi som bekräftas även av en kyrkans teologer som anses bland de mest konservativa.

Annars finns det mycket övrigt att önska när det gäller Katolska kyrkans genussyn. I antologin beskriver den nigerianska teologen Anne Abome hur afrikanska kvinnor socialiseras in i tron att deras enda värde är att kunna föda barn. Det är ju en grov reducering av vad det är att vara kvinna.

Men å andra sidan kan man inte reducera till noll att det också föreligger en komplementaritet mellan man och kvinna, där kroppen, mannens resp kvinnans, också på det ontologiska planet uttrycker något väsentligt. Människan som enbart man eller enbart kvinna kan inte fullödigt gestalta vad det är att vara människa. Både mannen och kvinnan tillför essentiella element till att gestalta människan. Gud skapade människan till sin avbild. Till man och kvinna skapade han dem. (jfr 1 Mos 1:27). I kvinnans egenskaper ingår också att vara mor och föda barn, en egenskap som fattas en man. Jag föreställer mig (så gott jag kan i min egenskap av man) att om jag vore kvinna skulle jag vara mäkta stolt över detta och verkligen försöka gestalta det, inspirerad av Maria som gjorde Guds vilja till sin. Nu är jag ju inte kvinna utan man och förundras över hur sådana tankar avfärdas av somliga kvinnor. Att Katolska kyrkan talar om komplementaritet mellan man och kvinna nästan hånas av av vissa feminister. Ulla Gudmundson skriver instämmande i sin artikel: ”En annan skribent (i boken) frågar sig i ett bitskt och roligt inlägg vari ‘komplementaritet’ (katolska kyrkans officiella beskrivning av förhållandet mellan könen) egentligen består.”

Den kristna antropologin innehåller en komplementaritet mellan könen, en Kroppens teologi som är motpolen till den radikala queer-ideologi som ser könen helt och hållet som sociala konstruktioner. Det går att vara för jämlikhet mellan män och kvinnor utan att för den skull ideologiskt hävda queer-ideologin. Kroppens teologi är inte bakåtsträvande utan sätter in människan i sitt sammanhang i skapelsen. Och jag tror inte alla kvinnor tänker lika i denna fråga, precis som inte alla män gör det. Ojämlikhet och sexism är i grunden inte ett problem som har att göra med om man omfattar queer-ideologin eller kroppens teologi, utan det är en fråga om attityder och maktstrukturer.

En annan förenkling som jag tycker Ulla Gudmundson gör sig skyldig till: Hon skriver i sin artikel om boken: ”Ambitionen här har varit att ta upp så många områden som möjligt ur en annan synvinkel än den officiösa. De två mest känsliga – kvinnlig prästvigning och abort – berörs endast indirekt. Gissningsvis är skälen taktiska – man vill inte ge kritikerna en förevändning att dödskallemärka ­boken.” – Som om alla kvinnor definitionsmässigt och självklart vore för kvinnliga präster och att kyrkan skall ändra sin lära angående abort som en svår synd. Så är det givetvis inte.

Läs också min tidigare artikel om kvinnoprästfrågan

Fler artiklar på min blogg om Kroppens teologi och queer-ideologin

Benedikt XVI: Skapelsen är inte queer

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , , , | 3 kommentarer

Vad är det egentligen för problem med gifta katolska präster?

Publicerat den 1 oktober, 2015 av Bengt Malmgren

När Peder Bergqvist från Berget-kommuniteten vigs till katolsk präst pingsten 2016 om allt gårt enligt planerna blir han den 6:e gifta katolska prästen i stiftet. Regeln att katolska präster skall leva i celibat är alltså inte absolut, och det är ingen trosfråga utan en ordningsfråga i Katolska kyrkan. Konvertiter som varit gifta präster i protestantiska kyrkor och som vigs till präster i Katolska kyrkan fortsätter att vara gifta.

Skärmavbild 2015-10-01 kl. 11.08.02I nya numret av KM, som man numera även kan få i e-upplaga, finns flera artiklar och intervjuer om den uppmärksammade nyheten med att kommuniteten Berget får katolsk ledning och att flera i kommuniteten har för avsikt att bli katoliker.

I en intervju med biskop Anders ställs frågan om det blir problem om det blir för många gifta präster i stiftet i relation till de celibatära. Biskop Anders säger, att det är en känslig fråga och att det kan uppstå ett motstånd om de blir för många. Dessutom kan inte gifta präster bli kyrkoherdar påpekar han, och det är kyrkoherdar som det finns brist på i stiftet.

Jag tolkar det hela så att det är egentligen inget läromässigt problem med gifta präster, men att det är en fråga om människors attityder. Ett motstånd från vardagskatolikerna således mer än ett motstånd från Rom. Om det blir en stor andel gifta präster, så innebär det att man i praktiken har kört över präst-celibatet.

För några år sedan talade jag med en katolsk vän i England, han berättade att man hade ett liknande problem där då många anglikanska präster konverterade och blev präster i Katolska kyrkan. Det fanns ett motstånd från allmänheten, men då det var ett stor brist på präster och då församlingarna vädjade till biskopen att någon skulle komma gick det bra att pedagogiskt vänja församlingsmedlemmarna. I valet mellan ingen präst alls och en konverterad gift så blev de mycket bra mottagna i församlingarna.

Jag tänker att man får väl resonera på samma sätt här. Det är inget självändamål att sekulärpräster (=icke-ordenspräster) skall vara ogifta, utan man får acceptera läget. Om vi nu får en tillströmning av fler präster från Svenska kyrkan, så måste vi ju se det som en tillgång, inte ett problem. Gifta präster fungerar ju bevisligen i vår kyrka, det fungerar i Ortodoxa kyrkorna, och det har fungerat 500 år i Svenska kyrkan. Jag tror också det kan vara en tillgång och resurs för en präst som inte har ordensgemenskapen att leva i den relation som äktenskapet innebär.

Hur det är med restriktionen att gifta präster inte får bli kyrkoherdar känner jag inte till. Varifrån kommer regeln? I vilket fall är det ju inte en trosfråga utan ordningsfråga. Ett reformförslag från mig är att ändra på denna regel.

Min tidigare artikel om prästämbetet och kvinnorna

Min tidigare artikel om interkommunion

Nyheten att Peder Bergqvist och 5 av hans vänner i kommuniteten skall gå över till Katolska kyrkan har väckt många reaktioner i Svenska kyrkan, både sorg och vrede. Men andra tycker att självrannsakan är på sin plats framför vrede. Läs i Kyrkans tidning prästen Erik Eckerdals (SvK) debattartikel Dags för självrannsakan.

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , | 2 kommentarer

Karismatiska katoliker ser påve Franciskus som en allierad

Publicerat den 30 september, 2015 av Bengt Malmgren

Under den internationella familjekongressen i Filadelfia samlades karismatiska katoliker, på samma arena som NHL-laget Philadelphia Flyers brukar spela, till lovsång och bön om den Helige Andes eld. Karismatiska katoliker har funnit en allierad i påve Franciskus. Från att ha varit skeptisk såg han under sin tid i Buenos Aires många goda frukter som Katolska Karismatiska förnyelsen (CCR) frambringade och blev dess vän. Också med evangelikala pingstvänner har påven odlat ekumeniska kontakter. 2017 har påven inbjudit Karismatiska förnyelsen att fira Pingsten med honom på Petersplatsen. 2017 markerar  50-årsjubileet för CCR.

Se detta videoreportage från CBN:

.

Mera om påve Franciskus, karismatiska förnyelsen och kontakten med evangelikala kristna i Argentina

Hemsida för Katolska karismatiska förnyelsen internationellt (ICCRS)

Se denna 10 minuters video om CCR´s historia och kontakt med tidigare påvar som alla givit sitt stöd åt förnyelsen:

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Interkommunion (delad nattvard) ur katolskt perspektiv

Publicerat den 29 september, 2015 av Bengt Malmgren

Många har svårt att förstå Katolska kyrkans restriktiva inställning till interkommunion. Men Katolska kyrkan liksom med Rom unierade östkyrkor och de Ortodoxa kyrkorna är eniga om att interkommunion inte är ett medel för kristen enhet utan en manifestering av kristen enhet.

Kommuniteten vid stiftelsen Berget har som vi hört sökt ledning på olika vägar hur man kan uppnå kommuniongemenskap med Katolska kyrkan. I det syftet har man besökt Troskongregationen i Rom 2013 och i våras hade man besök från Troskongregationen på Berget tillsammans med biskop Anders och p Fredrik Emanuelson från Stockholms Katolska stift (p Fredrik är ekumenisk rådgivare åt kommuniteten).

Ett resultat av dessa möten med Troskongregationen är en text, Interkommunion ur katolskt perspektiv som nu finns översatt till svenska och publicerad i Stiftelsen Bergets tidskrift UNUM nr 3 2015 ss 8-13.  Det är en pedagogisk och klar text som jag rekommenderar åt alla som vill sätta sig in i Katolska kyrkans syn på denna fråga. Stiftelsen Berget har haft vänligheten att publicera det aktuella numret offentligt på sin hemsida. Länk här.

I samma nummer finns också en artikel av Peder Bergqvist som beskriver kommunitetens väg fram till det aktuella beslut man nu fattat. Jag rekommenderar den artikeln också.

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , , , | 14 kommentarer

Påven börjar och avslutar alltid sina resor vid Maria-altaret i Maria Maggiore

Publicerat den 29 september, 2015 av Bengt Malmgren

Så är påven hemma igen från sin resa till Kuba och USA. Sin vana trogen börjar och avslutar han sina resor i att anförtro sitt uppdrag åt Maria Guds moder i basilikan Maria Maggiore. Så också igår då han landade i Rom som denna video visar:

Påvens samtliga tal under sin USA-resa

Presskonferensen på vägen hem

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Kvinnopräster, en ekumenisk fråga som lever både i Svenska Kyrkan och Katolska kyrkan

Publicerat den 27 september, 2015 av Bengt Malmgren

Tvisten om kvinnor kan bli präster är ju en av de faktorer som ligger i botten i det triangeldrama som nu utspelar sig kring Peder Bergqvist och de kommunitetsmedlemmar i Den heliga Treenighetens gemenskap på det ekumeniska centret Berget i Rättvik som nu bestämt sig för att bli katoliker. Övriga aktörer är Svenska kyrkan med biskoparna i Västerås stift (det har nyss skett skifte på den posten) och Svenska kyrkans ledning och Katolska kyrkan med biskop Anders och Troskongregationen i Rom.
I nya numret av Katolskt Magasin som kommer i veckan kommer biskop Anders att kommentera det hela. Läs också Dag Sandahls analys av de kyrkorättsliga aspekterna.

Jag har sista tiden funderat på att skriva något om kvinnoprästfrågan och kvinnliga teologer i Katolska kyrkan, och de aktuella händelserna på Berget får mig att komma till skott eftersom temat involveras i dessa.

Svenska kyrkan och Katolska kyrkan är spegelbilder av varandra i synen på kvinnliga präster: I Svenska kyrkan är det tabu att vara mot kvinnliga präster och Svenska kyrkans ledning och politikerstyre verkar vilja göra allt för att manövrera ut präster som inte följer huvudlinjen. I Katolska kyrkan är det tabu att vara för kvinnliga präster, och de tre sista påvarna, inkl Franciskus har stängt dörren för en läromässig öppning frågan. Men i både Svenska kyrkan och Katolska kyrkan är frågan allt annat än död. I Svenska kyrkan finns många präster och lekmän fortfarande som menar att prästämbetet är förbehållet män, det var ju den frågan som var anledningen till att biskoparna och ledningen i Svenska kyrkan inte gav något stöd åt kommuniteten på Berget.

I Katolska kyrkan finns röststarka grupper, speciellt i USA och Västeuropa som hävdar att Katolska kyrkan måste öppna prästämbetet för kvinnor. Inte bara lekmän, utan en del präster anser också så, och eftersom det är en lärofråga blir det disciplinpåföljd om man aktivt agerar för att misskreditera kyrkans lära. Så skedde t.ex. med prästen Roy Bourgeois som avkragades på grund av detta. Man har också en strikt linje mot katolska teologer som ifrågasätter läroämbetets linje och tar ifrån dem deras auktoritet att undervisa i Katolska kyrkans namn. Under den nuvarande påven verkar detta ha mjukats upp något, men naturligtvis förekommer fortfarande disciplinära åtgärder om någon explicit komprometterar gällande lära.  Att förutsättningslöst diskutera frågan teologiskt även om den inte öppnas som en lärofråga har varit möjligt även tidigare. 2011 deltog jag i ett seminarium om manlig spiritualitet (som med nödvändighet också måste beröra komplementet – kvinnlig spiritualitet) arrangerat av Justitia et Pax. Biskop William Kenney uttryckte det såhär på seminariet:  ”Enligt Katolska kyrkans nuvarande självförståelse är prästämbetet för män”. Samtidigt konstaterade han att det inte är förbjudet att diskutera frågan teologiskt i Katolska kyrkan.

Framförallt i västvärlden finns det en stor diskrepans mellan vad ordinära vardagskatoliker anser och vad som är officiell katolsk lära. Det gäller frågor kring äktenskap och familj, men också synen på prästämbetet där fler och fler tycker att prästämbetet också kunde öppnas för kvinnor. I längden är det destruktivt om det finns en schism mellan stora grupper av vardagskatoliker och läroämbetet. Det måste till att man tar tag i frågan och hanterar den och för en dialog. När påven talade till USA´s biskopar under hans nu pågående USA-resa uppmanade han dem att inte rygga för dagens stora frågor och att vara mer inriktade på att lyssna och vara medkännande: ”Harsh and divisive language does not befit the tongue of a pastor, it has no place in his heart, Although it may momentarily seem to win the day, only the enduring allure of goodness and love remains truly convincing.”

Att förorda dialog är inte samma sak som att kapitulera för tidsandan och moderniteten. Påven har knappast ändrat ståndpunkt i grundläggande lärofrågor. Men en dialog måste föras både på det pastorala planet och på det teologiska. Både Svenska kyrkan och Katolska kyrkan tvingas inse det faktum att frågan inte är död, fast utifrån olika förtecken. I grund och botten är detta en sanningsfråga som måste belysas utifrån vetenskap, förnuft, teologi och tro, inte behandlas som en politisk fråga där politiska beslut, klerikal makt eller ”folkets vilja” avgör hur det skall vara. Det är också grundläggande en ekumenisk fråga som inte får stå över och blockera ekumeniken.

Som med kommuniteten på Berget, om alla parter kan förmås att höja blicken och se till kyrkans katolicitet och att vi gemensamt i den helige Ande söker sanningen så kan man undvika att hamna i en småskalig maktkamp som inte gagnar någon och förminskar kyrkan. Då blir det kanske inte så viktigt om den lilla kommuniteten står under överinseende av den katolske biskopen eller Svenska kyrkans biskop, det kommer att fortsätta att fungera som ett levande ekumeniskt centrum i vilket fall.

Katolska kyrkan är ju världens mest mansdominerade organisation där det inte förekommer några kvinnor alls i den högsta ledningen, kardinalskollegiet. Påve Franciskus har försökt tillsätta några kvinnor på icke-klerikala chefsposter och i olika råd, men det är i mycket marginell omfattning. Oberoende av inställning i ämbetsfrågan, så håller många med om att Katolska kyrkan skulle tjäna på att få in mera kvinnor på högre poster.

En grundläggande uppfattning i katolsk tro är att människan är skapad till man och kvinna, att män och kvinnor är jämlika men inte lika utan kompletterar varandra i en helhet. Katolska kyrkan avvisar därför den moderna ideologin under gender-vetenskapens täckmantel att könen alltigenom är sociala konstruktioner. Skapelsen är inte queer. ”Det är inte omodern metafysik när Kyrkan talar om människan som man och kvinna och vill respektera denna skapelseordning”, sade påve Benedikt XVI i sitt jultal till kurian 2008. Denna slutsats har kyrkan kommit fram till genom sin tro på Skaparen och genom att lyssna till skapelsens språk. Att förakta detta är självdestruktivt för mänskligheten, menade påven .  Termen ”gender” framförs ofta som ett sätt att relativisera könen vilket för människan bort från det hon är skapad till. Människan vill vara sitt eget projekt, skapa sig själv och bara utifrån sitt själv-emanciperade jag bestämma över sig själv. Det katolska alternativet till detta är Kroppens teologi som sätter in människan, mannen, kvinnan i ett antropologiskt/ontologiskt helhetsperspektiv.

Påve Franciskus betonar samma sak. Han sade mycket under sitt tal i FN, och den uppmärksamme märkte kanske att han också sade detta:

”The defense of the environment and the fight against exclusion demand that we recognize a moral law written into human nature itself, one which includes the natural difference between man and woman, and absolute respect for life in all its stages and dimensions.”

Det finns mycket mer att säga om detta, men kyrkans syn både på äktenskapet som ett förbund mellan man och kvinna och på prästämbetet som enbart manligt bygger på detta. Katoliker som förespråkar att öppna prästämbetet för kvinnor är ofta också kritiska till att över huvud taget tala om att det finns ontologiska skillnader mellan män och kvinnor.. Istället betonar man det gemensamma, att män och kvinnor båda är människor. Men jag menar att det ena inte utesluter det andra och att de flesta feministteologer håller med om det också. Att man vill nedtona skillnaden och komplementariteten till förmån för det allmänmänskliga är av mera pragmatiska skäl: Att män använder betoningen av skillnaderna för att befästa sin makt och hindra kvinnorna att komma fram.

Men måste man inte ha ett queer-perspektiv på könen för att inte diskriminera HBTQ-personer? Och måste en komplementär syn på manligt kvinnligt med nödvändighet leda till att prästämbetet är förbehållet män? Svaret på båda frågorna är: Absolut inte. Att homo- bi- och transsexualitet definieras just utifrån det som är grundnormen, nämligen heterosexualiteten är uppenbart för alla, och jag tror att alla människor, hetero som homo som trans gagnas bäst i sin utveckling som personer genom att inte detta relativiseras i samhället.

Likaså kvinnoprästfrågan, frågan om vad som konstituerar prästämbetet och vad som gör att det måste just förbehållas män, eller om det kanske inte alls är så är något som tål att undersökas teologiskt utan att man för den skull behöver relativisera skillnaderna mellan könen.

Många kvinnor i kyrkan idag låter sig inte stängas in patriarkala maktstrukturer utan upptäcker att de kan agera på egen hand och faktiskt ta för sig det utrymme de har. Det innebär att frågorna om kön och ämbete också blir belysa på ett mera fullödigt sätt än tidigare. Att kvinnor deltar i och tar plats i det teologiska samtalet är inte bara en fråga om jämställdhet och rättvisa och att bryta manligt maktmonopol. Det är också en fråga om att kyrkan vinner på detta därför att kvinnors erfarenheter och perspektiv behövs också för att få ett fullödigt helhetsperspektiv. Ett sådant resonemang styrker ju komplementaritetsprincipen. Kvinnor behövs just därför att de är kvinnor.

bookcatholicwomenspeakNyligen har bildats ett nätverk, Catholic Women speak och i oktober lanseras en bok, en antologi med bidrag av olika katolska teologer. Boken presenteras på nätverkets hemsida, i huvudmenyn, se under ”the book” där introduktion till de olika huvuddelarna finns tillgängliga att läsa direkt på internet.

En av författarna är vår egen dominikansyster Madeleine Fredell. En annan mycket intressant kvinnlig teolog som medverkar är prof Tina Beattie. Hennes forskning fokuserar på relationen mellan katolsk tradition och samtida kultur, särskilt det som rör områdena genus, sexualitetens och reproduktionens etik, katolsk sociallära, kvinnans rättigheter och den visuella konstens teologi. Hennes intresseområden innefattar också Mariologi, konst och tillbedjan och relationen mellan medeltida mystik, sakramentsteologi och psykoanalytisk teori. Hennes analyser av Katolska kyrkans förhållande till den moderna tiden i frågor som rör jämställdhet och sexualetik är ofta skarpa. Hon föreläste hösten 2014 i Stockholm på temat Woman in the Story of Salvation: what can we learn from medieval art and devotion, och i förra veckan var hon i Filadelfia, USA  och höll en föreläsning vide en konferens som stöder kvinnors tillträde till prästämbetet i Katolska kyrkan. Där granskar hon argumentationen i Johannes Paulus II´s apostoliska brev Mulieris dignitatem och fördjupar reflektionen om kvinnligt och manligt i kyrkan utifrån det. Läs referat här.

Meningen var att jag skulle skriva lite mer om de kvinnliga teologernas texter och speciellt Tina Beattie här, men detta inlägg har redan blivit alltför långt, och för att göra rättvisa åt dem återkommer jag i ett nytt inlägg längre fram.

PS Läser just denna artikel i Los Angeles Times av Tina Beattie: To Pope Francis: What about women?  DS

 

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , , , , , | 11 kommentarer