Tre av mina favorit jul-videos från YouTube

Publicerat den 22 december, 2015 av Bengt Malmgren

Jag önskar er alla God Jul med dessa tre videoklipp.

Stilla Natt med ekonyheter. Spelades in förra året med vår kusin Egon Malmgren, välkänd radioröst från Ekot. Egon har nu slutat som nyhetsuppläsare, men på denna video kan ni fortsätta att lyssna till hans stämma mot bakgrund av Stilla Natt med Anita Lindblom och Sven-Olof Walldoffs kör och orkester.
Världen tycks inte bli bättre. Skulle videon ha spelats in i år skulle inslaget ha innehållit än mer nyheter om våld och katastrofer. Men det finns också motkrafter. Låt oss fortsätta inspireras av barnet i krubban.

.

Jussi Björling sjunger O Helga Natt till bilder från ett vintrigt Sverige. Jag älskar denna video:

.

Till sist en rolig film som jag kan se hur många gånger som helst. Så här kunde det ha gått till då Jesus föddes om det hade funnits Google, Facebook och Twitter:

Publicerat i Church, Samhälle | Märkt | 1 kommentar

Inget absolut kondomförbud i Katolska kyrkan

Publicerat den 18 december, 2015 av Bengt Malmgren

Det är hög tid att Katolska kyrkan erkänner att förbudet mot kondomer inte är absolut menar Martin Lembke i en debattartikel i Dagen. Jag är helt ense med honom. Förbudet är är inte absolut, det menar också många katoliker inklusive biskopar och förre påven Benedikt XVI.

Kondomen har två funktioner. 1)hindra befruktning, 2) hindra överföring av smitta, t.ex. HIV. Dessutom används den ofta vid våra missionsstationer i sjukvården då man inte har tillgång till något annat för att stoppa blödningar i underlivet hos kvinnor som söker hjälp efter t.ex. illegala aborter. Man lägger då in kondomen och fyller den med vatten som en tamponad. Det är effektivt blodstillande och kan ofta vara livräddande.

Anledningen till att Martin Lembke behöver ta upp detta problem är att signalerna från Kyrkan och biskopar har varit så inriktade på att preventivmedel är förbjudet att många katoliker anser att man kan inte använda kondomer ens om syftet är att hindra smitta eller att rädda liv.

Min kollega Staffan Bergström som jobbat som gynekolog och hjälparbetare i Afrika under många år och professor i internationell hälsa vid KI berättar att det funnits situationer vid katolska missionssjukhus med svårt blödande kvinnor som kommit in och då behovet funnits av kondomtamponad för att stoppa blödningarna, men att de sjukvårdande nunnorna av sjukhusledningen förbjudits att använda sådana. Detta är tecken på att det uppstått en bisarr tankemässig hang-up kring kondomen. Ibland använde nunnorna metoden ändå i smyg och hoppades inte bli upptäckta, berättade Staffan.

Å andra sidan finns det andra katolska hjälparbetare som ser det på helt andra sätt. En nunna som jobbade med mission i ett afrikanskt land under den värsta HIV-epidemin berättar om afrikanska gifta män ofta hade många kvinnor vid sidan om, det var ett beteende de inte kunde sluta med. Hellre än att då riskera att männen skulle smitta sig själva och också föra över det till hustru och barn instruerade hon om bruket av kondomer och rekommenderade det. En högst kristlig välgärning, och katolsk morallära skulle slå knut på sig själv om den lärde att det förfarandet skulle vara förkastligt.

När jag 2009 tog upp kondomfrågan på min blogg i samband med att påve Benedikt varit i Afrika och berört temat så fick jag samma två typer av reaktioner i kommentarerna: En del ansåg att katolsk lära är att kondomförbudet är absolut, en del ansåg att självklart man kan använda kondom om syftet primärt är livräddande eller att förhindra överföring av smitta. I samband med Afrikaresan var förhoppningen stor att påven skulle vara tydlig med att Katolska kyrkan ändrat sig och att kondomer kunde tillåtas för att hindra smittspridning. Påven sade inte att kondomer var förbjudna, men han problematiserade inställningen att kondomer skulle vara enda lösningen på problemet, det måste till mycket fler och viktigare insatser, menade han och Katolska kyrkans lära är den enda säkra vägen att förhindra HIV. Naturligtvis fick påven mycket kritik för detta, och hans uttalande förvrängdes i media och anklagelser kom att Katolska kyrkans inställning bidrar till spridningen av HIV.

bokvl2010 kom en bok ut där en journalist, Peter Seewald intervjuade påve Benedikt. Boken heter Världens ljus. En fråga rörde Afrikaresan och reaktionen på vad han sagt om kondomer. Jag citerar delar av påvens svar från boken:

”Afrikaresan blev publicistiskt helt undanträngd av en enda mening. Man hade frågat mig varför den Katolska Kyrkan intog en orealistisk och verkningslös hållning i denna sak. Jag kände mig verkligen utmanad, för hon utför mer än alla andra… Detta var det egentliga svaret:

Kyrkan gör mer än de andra eftersom den inte bara talar från åskådarplats utan hjälper systrarna och bröderna på plats. Jag hade då inte tagit någon generell ställning till kondomer utan sade bara det som vållade så stor förargelse: Man kan inte lösa problemet genom att dela ut kondomer. Det måste hända mycket mer. Vi måste vara nära människorna, leda dem, hjälpa dem, och detta både före och efter insjuknande.

I själva verket är det ju så att när någon vill ha kondomer står de också till förfogande. Men detta löser inte ensam frågan. Det måste hända mer. Sedan dess har också den så kallade ABC-teorin utvecklats på sekulärt håll, där ABC står för ”Abstinence – Be faithful – Condom” och kondomen enbart ses som en utväg när de båda andra punkterna inte är effektiva. Det innebär att den blotta fixeringen på kondomer innebär en banalisering av sexualiteten. Just detta är ju den farliga orsaken till att så många människor inte mer kan se sexualiteten som uttryck för sin kärlek utan enbart som ett slags drog som de tilldelar sig själva. Att kämpa mot en banalisering av sexualiteten är också en del av kampen för att sexualiteten skall bli positivt värderad och för att den skall kunna utöva sin positiva verkan hos människan i hennes helhet.

Det kan finnas motiverade enstaka fall som när en prostituerad man använder kondom, när detta är första steget mot ett mer moraliskt liv…

Seewald ställer efter detta den direkta frågan om det betyder att Katolska Kyrkan inte i grunden är mot användningen av kondomer. Påvens svar:

Hon ser dem naturligtvis inte som en verklig och moralisk lösning. I ett eller annat fall då det är i avsikt att minska smittofaran kan det ändå vara ett steg på vägen till en annorlunda levd sexualitet, en mänskligare sådan.

 

Påve Benedikt var i mycket en kärlekens profet. Jag påminner om att hans första encyklika hette Gud är kärlek. Där pläderar han för att all kärlek är av Gud, också den erotiska, men att kärleken samtidigt är odelbar och måste integreras till ett helt för att bli mänsklig.

Kärlek är ett missbrukar ord menar påven,och det tycks finnas en avgrund mellan sekulärkulturens materialistiska biologiskt sexfixerade kärleksbegrepp och kärleken enligt Bibeln och Kyrkans tradition. Inte desto mindre hänger de många bilderna av kärleken ihop. I hela denna mångfald framstår, skriver påven, ”kärleken mellan man och kvinna, i vilken kroppen och själen på ett oskiljaktigt sätt samspelar och där för människan ett löfte om lycka framträder som tycks vara oemotståndlig, som varande urtypen för kärleken”. Men begreppet eros förekommer sparsamt i Bibeln, medan begreppen philia och agape dominerar i NT. Detta språkliga åsidosättande av eros som kommer till uttryck i ordet agape visar på något nytt i kristendomens förståelse av kärleken.

Den radikala kristendomskritiken, både i dess filosofiska form (Nietzsche: Kristendomen har givit eros gift att dricka) och i dess folkliga form där man uppfattar att kristendomen sätter upp förbudsskyltar och gör eros till last istället för lust, så har detta nya utvärderats som något alltigenom negativt. Men är det verkligen så? Nej, svarar påven och i en mycket spännande och intressant utläggning argumenterar han för varför svaret är nekande. Jag rekommenderar den till läsning. Gavs ut på svenska av Veritas förlag. Engelsk version här.

Fler länkar:

Humanae vitae

Casti Connubii

Familjesynoden, slutrapport på engelska

 

godjulcr

 

 

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , , , | 14 kommentarer

Liturgi, läroämbete och karismatik, form och innehåll hör ihop i Kyrkan

Publicerat den 15 december, 2015 av Bengt Malmgren

imagePå sin turné till katolska församlingar i Sverige med sin nya bok besökte Ulf och Birgitta Ekman tillsammans med Thomas Fredestad från bokförlaget Catholica i söndags Katolska domkyrkoförsamlingen.

Jag har börjat läsa boken som jag finner mycket givande därför att Ulf Ekmans sätt att närma sig Katolska kyrkan är lite ovanligt. Utgångspunkten var församlingsbyggande från en kongregationalistisk frikyrkomodell på karismatisk grund som verkade utmärkt så länge allt fungerade. Men när Trosrörelsen växte och det uppstod problem och tvister var man tvungen att fundera över saker som legitim auktoritet och vad som i sista hand är Kyrkans väsen. Under resans gång insåg Ekman att Trosrörelsen var inte Kyrkans centrum, inte sig själv nog, att det måste finnas en balans mellan innehåll och form och att man är infogad i ett större sammanhang. Han fann då att Katolska kyrkan hade genomtänkta svar på dessa frågor. Genom att själv brottats med och ha haft de ecklesiologiska frågorna in på livet och upptäckt meningen med Katolska kyrkans svar ger boken genomtänkta och bra förklaringar till katolsk teologi utifrån verkliga problem och behov idag. Jag hoppas många frikyrkor som jobbar med församlingsbyggande, en kvantitativt allt större del av det som sker inom kristenheten i Sverige idag och som går på tvärs mot sekulariseringen, har nytta av detta och skall kunna övervinna motståndet mot det katolska precis som Ulf och Birgitta har gjort. Det är nyttigt också för oss katoliker att ta del av boken, för ofta nöjer vi oss kanske med att luta oss mot vår kyrkas tradition utan att egentligen fråga efter meningen med det hela.

Boken är flyhänt skriven och använder ett bildspråk som bidrar till att illustrerar vad han menar. Jag vill bara ge ett par exempel:

1992 var Ulf Ekman i det kommunistiska ateistiska Albanien som nu blivit lite mer öppet och hade ett stort offentligt kristet möte på Tiranas stadium som även direktsändes på TV. En tid efteråt träffar Ulf Ekman den blivande presidentens sekreterare, och denne säger glatt: ”Jag är också katolik”. Sekreteraren kände inte till någon annan kristendom än katolicismen och antog därför att Ulf Ekman också var katolik, och han gladdes åt den spirande religionsfriheten i landet. Ulf reflekterar över vilka tankar som gick genom hans huvud då:

”I mitt inre passerar blixtsnabbt stora delar av kyrkohistorien revy. Jag är ju protestant, inte katolik, och jag vet inte vad jag skall svara honom. Lutherdomen, metodismen, baptismen, pingströrelsen, den karismatiska rörelsen, trosrörelsen; alla dessa kristendomens olika varianter fladdrar snabbt förbi och jag liksom ser mig själv sittande allra ytterst på en liten gren, högst uppe i ett stort träd. Där svänger jag lite i vinden, inbegripen i någon intern tvist om tungotalets olika bruk. Det känns mycket märkligt.” (s 18 i boken)

När Ulf blir katolik börjar han inte på ruta noll, utan han har genom sitt aktiva kristna engagemang med församlingsbyggande på pingstkarismatisk och biblisk grund sett och upptäckt att det måste finnas en balans mellan innehåll och form och att formen inte var oväsentlig och inte ett hinder, utan en hjälp att låta Andens liv flöda.  Jag tycker han beskriver det så bra här:

”Jag insåg hur bedrägligt det var att spela ut Kyrkan gentemot Skriften eller gentemot Evangeliet. Det var så fel att välja mellan Kyrkans tro och min personliga tro; det måste hänga ihop…

Anden behöver ämbar. Livet flödar genom kroppen. Andens liv är inte en flyktig känsla, utan det liv som ständigt håller kroppen levande. Anden, som jag visste är bunden till Skriften, är också bunden till Kroppen, Kyrkan. Så är det med den mänskliga kroppen; vi kan inte utan att dö skilja anden från kroppen. På samma sätt är det också med Kristi kropp. Skiljer vi Anden och Kroppen ifrån varandra skulle denna separation sluta med stagnation och död. Faran ligger inte i formen, utan i formlösheten.” (s 41 i boken)

Kyrkan är både karismatisk och har en form med liturgi och läroämbete. De båda hör ihop. Därför är det inte så överraskande att man närmar sig Katolska kyrkan när man reflekterar över frågorna ur ett pingstkarismatiskt perspektiv.

Söndagen den 13 december inledde biskop Anders Barmhärtighetens jubelår i Katolska domkyrkan genom att symboliskt öppna den heliga porten.

Söndagen den 13 december inledde biskop Anders Barmhärtighetens jubelår i Katolska domkyrkan genom att symboliskt öppna den heliga porten.

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , , , | 5 kommentarer

Frågor och svar om falska profeter

Publicerat den 14 december, 2015 av Bengt Malmgren

Olof Edsinger sticker ut huvudet och skriver om falska profeter. Som Gamla Testamentets profeter får han mothugg när han säger obekväma saker. ”Jag skriver inte om falska profeter för att jag tycker det är roligt utan för att jag tror det är nödvändigt”, skriver han.
Som kristen kan jag inte invända något mot det han klart och koncist lägger ut under dessa fem punkter.

Profilbild för olofedsingerefterkristus.nu

Det var med rätt stor vånda som jag skickade in min krönika till Världen idag förra veckan. I motsats till vad vissa tycks tro är det inte heller för mig något enkelt tema att adressera. Annorlunda uttryckt: jag skriver inte om de falska profeterna för att jag tycker att det är roligt, utan för att jag tror att det är nödvändigt.

Inte helt oväntat har jag fått lite blandade reaktioner och frågor på vad jag skrivit. Jag tror att alla som tänker efter förstår att man i en krönika inte kan fånga in alla dimensioner av ett så komplext tema som detta. För den som är intresserad av att läsa mer kan jag därför rekommendera min bok ”Domen: Evangeliets bortglömda dimension” där jag ägnar denna och angränsande frågor lite mer utrymme.

Men låt mig ändå kort beröra några grundläggande frågor:

Visa originalinlägg 672 fler ord

Publicerat i Church | Märkt , | 35 kommentarer

Intet nytt från Uppdrag granskning om Livets ord

Publicerat den 11 december, 2015 av Bengt Malmgren

Det är bra att olika sektorer i samhället inklusive kyrkor och samfund granskas. Om Livets ord har några hundar begravna är det bra för kristenheten i Sverige och som Joakim Lundqvist skriver också för Livets ord själv att sådant kommer fram. Sanningen gör oss fria (jfr Joh 8:32).

Bra granskande journalistik fyller därför en  oerhört viktig funktion i samhället. Desto större besvikelse då på Uppdrag granskning som sumpat en strålande chans att med sina resurser göra en bra fördjupad granskning och vända på nya stenar för att se om det ligger något mer i det som framförts av Livets ords kritiker bl.a. på bloggen Aletheia.se under de senaste åren. Nu blev programmet bara en megafon åt den kritik som redan framförts, man redovisar endast sådant som stöder det scoop man vill föra fram och tar inte med med det som redan sagts i denna debatt och redovisning av fakta som talar i annan riktning. Huruvida det handlar om medveten sovring eller att man helt enkelt inte brytt sig om en fullödig faktainsamling vet jag ej. Stor är besvikelsen också på Anna Lindman som tidigare gjort många bra program om religion och som borde besitta kunskap som kunde ligga till grund för en mera ingående granskning och diskussion om religionens roll på gott och ont i samhället. Nu blev det istället ett billigt skandalreportage som surfade på vågen av den tidigare negativa mediebilden av Livets ord.

Men den vågen är inte så mycket att surfa på längre. Man skulle behöva ha kommit med något kvalitativt nytt, och man fick med rätta mycket kritik för sin granskning. Det är klart att UG gör vad man kan för att rädda sin heder och bemöta kritiken. Men tyvärr hade man inget nytt att komma med heller i sitt bemötande av Joakim Lundqvist i Dagen. Låt oss punktvis se vad som konkret går att vaska fram ur artikeln:

1. Nästan halva artikeln går åt till att diskutera detaljer hur långt i förväg man genom mail och telefonsamtal meddelat Livets ord att man begärde information. Man får ett intryck av maktfullkomlighet som om UG tror sig vara en myndighet som har rätt att kräva ut information.
2. Man föreslår nu att Lundqvist skall avsätta de styrelsemedlemmar som fortfarande sitter kvar och öppet kritisera Ulf Ekman. Det var ju intressant, det har man inte man föreslagit tidigare. Men är det inte församlingsmedlemmarnas sak att föreslå något sådant? UG skall ägna sig åt faktagranskning, inte opinionsbildning.

Ulf Ekman och den tidigare styrelsen har redan fått kritik för att man beslutade om sina egna pensioner + senfärdighet att ordna pensionsavtal åt resten av personalen. Vad exakt skall man kritisera mera menar UG?

Jag vet inte om Joakim Lundqvist har makt och befogenhet att avsätta styrelsemedlemmar, men om han hade det, vilka skulle få gå, och på vilka grunder?
2014 bestod styrelsen enligt årsredovisningen av Jonathan Ekman, Robert Ekh, Joakim Lundqvist, Svante Rumar, Jan Blom, Maj-Kristin Svedlund och Magnus Westergård. Sedan dess har Jonathan Ekman tagit timeout och Robert Ekh har lämnat både församlingen och styrelsen och Sverige under tragiska omständigheter.

3. Man fortsätter krama ur de sista dropparna ur historier man inte kunnat bevisa och som redan bemötts av Livets ord, t.ex den norska stiftelsen och och ett kvitto från en insättning där. Man väljer helt enkelt att fortsätta misstänkliggöra trots att man inte har några bevis. Det verkliga självmålet gör man då man fortsätter att argumentera för att Livets ord i ett videoinslag felaktigt påstår att ett visst kyrkobygge i Ukraina finansierats med gåvor från Livets ord trots att det explicit framgår då man ser hela sekvensen att just kyrkbygget inte var det. Här avslöjar UG verkligen sina metoder och hur man ljuger genom att selektera ut faktamaterial.

4. Aletheia.se har på sin blogg nämnt en engelsk Livets ord-stiftelse. Denna nämns också i UG-artikeln och man frågar sig om det finns fler stiftelser i andra länder. Det gör det enligt Livets ord eftersom Livets ord har verksamhet över hela världen. Återigen samma metod – misstänkliggöra utan att ha bevis. Sätt igång och gräv UG, och återkom när ni har något av substans att visa upp.

5. Man anklagar Joakim Lundqvist för att ”slå blå dunster i människors ögon” genom att ”få medlemmar att tro att styrelsen avsagt sig de kostsamma pensionsavtalen”. Men det är ju precis vad de gjort. Detta utreddes redan för ett år sedan och finns offentligt tillgängligt genom ett pressmeddelande från Livets ord och rapporterat bl.a. i Uppsala nya tidning. Det är allvarliga anklagelser man kommer med.

UNT hade tagit reda på Ulf Ekmans taxerade månadsinkomst 2012, den var 49.000 kr. Om pensionerna framgår följande fakta av pressmeddelandet:

Det fanns ett avtal med Stiftelsens 5 ursprungliga medlemmar som innebar att den anställde efter sin pensionering får ut en tjänstepension från Livets Ord. Det belopp som betalas ut är mellanskillnaden mellan den allmänna pensionen och den slutlön den anställde har vid pension. Efter tio år trappas beloppet ner succesivt till 75% av slutlönen. Detta avtal finansierades genom en tjänstepensionsförsäkring och en kapitalförsäkring som Livets Ord tecknat, samt avsättningar i Livets Ords budget. Joakim Lundqvist tolkar grundtanken med den förmånliga tjänstepensionen var att den skulle ses som en lön till pionjärerna samt att de skulle  skulle fortsätta att aktivt arbeta i Livets ord efter pensionsåldern.

2007 införde Livets Ord ett tjänstepensionsupplägg för hela personalen, där ett belopp motsvarande 3% av lönesumman sätts av till pension. Som en engångskompensation kompenserades alla som var anställda vid 2007 års början retroaktivt för alla år utöver 10 anställningsår. Anställda som hade fyllt 55 år den 31/12 2006 kompenserades retroaktivt för alla år utöver fem anställningsår. Den 1 januari 2015 kommer Livets Ords pensionsavtal att motsvara ITP1-planen för alla anställda. Samma avtal gäller även för  styrelseledamöter.

Ulf och Birgitta Ekman valde efter sin konversion till Katolska kyrkan att inte göra anspråk på den extra ersättningen utan har endast pension enligt ITP 1-planen för PTK. Sedan har alla andra i den tidigare styrelsen också avsagt sig extrapensionen.

Slutsatsen blir att den enda person som man fortfarande betalar ut den dyra extraersättningen till är Robert Ekh. Det hade naturligtvis sett snyggt ut om han också i och med att han lämnade Livets ord följde de andra styrelsemedlemmarnas exempel, men det har han inte gjort och man har inget val annat än att betala ut den dyra ersättningen eftersom det är ett juridiskt bindande avtal. Det är det som gäller Robert Ekh som är sekretessbelagt och som man inte lämnar ut. Jag menar att det är korrekt att inte lämna ut uppgifter utan Roberts tillåtelse. Men om man utgår från att Robert hade en slutlön motsvarande Ulfs, så kan man lätt räkna ut hur mycket han får ut.

Denna information som finns offentligt tillgänglig nämner inte UG något om, utan upprepar på nytt samma mönster: Misstänkliggörande utan objektiv grund och får det att låta som att man i hemlighet fortsätter att betala ut excessiva pensioner. Om man inte kände till informationen som funnits sedan ett år tillbaka, hur är det då med grundligheten i deras grävande journalistik? Om man kände till den men inte nämnde den för att det inte passade in i den bild man ville måla upp – ja, vad skall man säga om det?

6. Slutligen vill UG enligt deras artikel att Livets ord skall backa från den del av Ulf Ekmans teologi som bidragit till att människor farit illa. Vad exakt skall backas från? Vill UG rentav att Livets Ord skall följa Ulfs väg och bli katoliker?

Teologi och själavård och situationer då människor far illa genom religionen, skillnaden mellan sekterism och sund tro etc. är ständigt i fokus i den inomkyrkliga debatten, det gäller alla kyrkor och är en  nödvändig del i den interna kvalitetssäkringen och utvecklingen. Det händer att människor far illa i kyrkan, det gäller inte bara i Livets ord och kristendomen, utan i många andra sammanhang, och jag behöver inte nämna det alla vet: också Katolska kyrkan.

Det är intressant att UG nu intresserar sig för teologi, men jag tvivlar på att man läst Ulf Ekmans självbiografiska böcker eller de senaste årens teologiska verk, t.ex. Andliga rötter från 2009 och artiklar i Keryx, eller att man tagit del av Livets Ords nuvarande teologiska utveckling. Jag tänker att Anna Lindmark som ändå är specialintresserad av religion borde ha förutsättningar att göra detta, och då kunde det finnas utrymme för ett seriöst samtal. Men i ett sådant seriöst samtal skulle det vara svårt att upprätthålla mediebilden av Livets Ord som en extrem sekt som lovar automatisk rikedom bara man tror tillräckligt starkt.

En avslutande reflektion: Det är med sorg jag ser nedmonteringen av professionell granskande journalistik i moderna media. Det kommersiella intresset att skapa underhållning tar alltmer över, och då är inte fakta det primära intresset utan att skapa och tillrättalägga en berättelse som man tror skall tilltala publiken. Gränsen mellan dokumentär/fakta och dokusåpavärlden flyter alltmer samman. När Anna Lindman med team tar sig rätten att tränga sig in i församlingssalen i Katolska kyrkan i Jönköping och utan tillåtelse filma och intervenera då Ulf o Birgitta Ekman presenterade sin nya bok så är det något annat än seriöst granskande journalistik man iscensätter. I och för sig tyckte jag det var en fin bildsekvens när kameran svepte bakom Anna Lindman som tog sig ut från församlingsalen genom korridorerna till ytterdörren. Man fick en härlig bild av det myllrande livet i en katolsk församling i Sverige.

ueal

Nu på söndag den 13 dec kommer Ulf och Birgitta Ekman till Katolska domkyrkan i Stockholm för att presentera sin nya bok. Anna Lindman är hjärtligt välkommen om hon är positivt intresserad att tillsammans med andra lyssna och ställa frågor. Dock utan filmteam denna gång.

—————————–

 

Mera av mig om Ulf Ekman:

Om De första stegen, del 1 av självbiografiserien

Om I medvind och motvind, del 2 av självbiografiserien

 

 

 

Publicerat i Church, Samhälle | Märkt , , | 18 kommentarer

Barmhärtighetens jubelår hjälper oss att tolka tidens tecken

Publicerat den 6 december, 2015 av Bengt Malmgren

Påve Franciskus har utlyst Barmhärtighetens jubelår från 2 Advent, d.v.s. idag fram till Kristus Konungens dag, sista söndagen på kyrkoåret, 2016. Det är av stor signifikans att påven utlyser detta 50 år efter Andra Vatikankonciliet.

yearofmercylogo
Vi lever i en apokalyptisk tid säger Kardinal Piacenza, prefekt för en av Vatikanens domstolar i en intervju. Barmhärtighet är varken blind tolerans, ett rättfärdiggörande av synden eller en rättighet utan något mycket mer.

Mellanöstern slits söder av konflikter och mördande utan gräns. IS och andra islamistiska grupper utövar terror jorden runt. Kristna och andra grupper förföljs. Inför öppen ridå ser vi hur Europa står inför ett skamligt misslyckande när det gäller att förvalta sitt humanistiska och kristna arv. I en tid då människor är i stor nöd stänger man sina gränser och nationerna spelar Svarte Petter med de nödlidande. Var finns de stora statsmännen/kvinnorna med auktoritet som både kan försvara värdegrunden och stå grundade i realiteten utan att ducka. Angela Merkel är väl den stjärna som har viss strålglans, men annars finns inte så många.

I en sådan tid är det meningen att kyrkan skall ge mod och moralisk vägledning och förmedla hopp. Men kyrkan i Europa är försvagad, insnärjd i sina egna problem och för en majoritet av människor är hon inte den fyrbåk och auktoritet som man lyssnar till. Påve Franciskus har uppenbarligen som intention att ändra på detta. Det är påvens uppgift att i tider som dessa vara talesman för hela mänskligheten. Påvens betoning av den pastorala dimensionen i kyrkans liv som balans till ett fastsittande i att förkunna dogmer öppnar dörrar ut ur det dogmernas lagiska fängesle kyrkan hamnat i. Nyckeln till allt detta finns redan i Andra Vatikankonciliet och dess grundkonstitutioner, men det är som om utvecklingen efter konciliet gått i stå och först nu öppnas möjligheterna att förverkliga det som var konciliets intention. Andra Vatikankonciliet var ett pastoralt koncilium, inga dogmer förändrades, men ändå är dess fyra grundkonstitutioner viktig och andligt djuplodande läsning för dem som vill tolka tidens tecken och förstå vad som händer idag. En av konciliefäderna, Kardinal Suenens, gav en väldigt fin bild för detta då han sade att konciliedokumenten är som rosenknoppar som ligger och väntar på att en dag slå ut i full blom.

Påve Franciskus har givit ut Evangelii gaudium och Laudato Si som en mycket viktig nyckel till att förstå hans pontifikat. Evangelisation, ekumenik, fred, barmhärtighet, sätta de fattiga och utsatta i centrum, vårda sig om vår jord som också är en viktig del i det socialpastorala arbetet är några av ledorden.

Påve Franciskus vill i sin apostoliska uppmaning Evangeliets glädje (Evangelii Gaudium) uppmuntra de kristna till en förnyad evangelisatorisk iver. Han skriver: Glädjen över evangeliet fyller alla som möter Jesus både i hjärtat och i det liv de lever, De som tar emot hans inbjudan till frälsning befrias från synd, sorg, själslig tomhet och ensamhet. Med Kristus föds glädjen ständigt på nytt. I denna uppmaning vill jag uppmuntra de kristtrogna att med sin inre glädje börja på ett nytt kapitel i evangelisationen. Sam tidigt vill jag visa på nya vägar för Kyrkans resa under de år som ligger framför oss. För Franciskus finns det ett oskiljbart band mellan den kristna tron och omsorgen om de fattiga. Han anför: ... jag föredrar hellre en Kyrka med blåmärken, som har värk och blivit smutsig, därför att den har varit ute på gatorna, än en Kyrka som mår dåligt därför att den sitter instängd och hänger fast vid sin egen säkerhet. Påven inskärper i Evangelii Gaudium den kristna glädjen. Han skriver: Gläd er i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er. (jfr Fil 4:4) 160 sidor häftad. Översättning till svenska: Göran Fäldt.Evangelii Gaudium:Påven  uppmuntrar alla kristna till en förnyad evangelisatorisk iver. Han skriver:

”Glädjen över evangeliet fyller alla som möter Jesus både i hjärtat och i de liv de lever. De som tar emot hans inbjudan till frälsning befrias från synd, sorg, själslig tomhet och ensamhet. Med Kristus föds glädjen ständigt på nytt. I denna uppmaning vill jag uppmuntra de kristtrogna att med sin inre glädje börja på ett nytt kapitel i evangelisationen. Samtidigt vill jag visa på nya vägar för Kyrkans resa under de år som ligger framför oss.”

 

lovad-vare-duFör Franciskus finns det ett oskiljbart band mellan den kristna tron och omsorgen om de fattiga:

”… jag föredrar hellre en Kyrka med blåmärken, som har värk och blivit smutsig, därför att den har varit ute på gatorna, än en Kyrka som mår dåligt därför att den sitter instängd och hänger fast vid sin egen säkerhet.”

Laudato Si: Miljö-encyklikan som tillfogar ytterligare en byggsten till Katolska kyrkans sociallära. Påven betonar hur vår relation till Skapelsen, vår jord har ett nära samband med våra sociala relationer. Encyklikan riktar sig till hela mänskligheten.

 

Jag vill lyfta fram ett par teologer med nu aktuella texter som ytterligare understryker vad jag säger.

Cardinal Kasper (CNS/Paul Haring)

1.Kardinal Walter Kasper, tidigare president för Påvliga rådet för Kristen enhet, skrev nyligen en text om ekumenik i the Tablet där han tolkar den aktuella ekumeniska processen ur perspektivet Barmhärtighetens jubelår. Katolska kyrkan verkar ha låst in sig i en fästning där varmt troende kristna av dogmatiska skäl nekas ta emot kommunionen för att icke-katolska kyrkor  bedöms icke kompletta även om vi har dopet gemensamt  och många goda katoliker nekas kommunion för att de lever i ett inte fullständigt idealt äktenskapligt förhållande enligt katolsk dogm. Dogmatiskt har kanske Katolska kyrkan helt rätt, men ur pastoral- och barmhärtighetsperspektiv är detta högst problematiskt. Dogmatik för katoliker, liksom bibelfundamentalism för för protestanter, urartar till död traditionalism eller i värsta fall fariseism om det inte balanseras av barmhärtighetsperspektivet. Fariseerna var ju inga villolärare, utan mycket angelägna att följa alla Guds bud, ändå sade Jesus om dem ”Jesaja profeterade rätt om er, ni hycklare, när det står: Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig. Fåfängt dyrkar de mig, ty lärorna de lär ut är människors bud.” (Mark 7:6-7). Kardinal Kasper karakteriserar situtionen i dagens katolska kyrka så här:

”In these last decades we have tended often to construct a new scholasticism out of the conciliar documents. We have felt at home inside this new castle, but we have lost the council’s prophetic vision. Now Pope Francis stirs us up to be once more a Church at the start of a journey, and he does it under the cue of mercy which goes out to the peripheries of the Church and of human existence.”

Det är svårt att förklara den benhårda attityden till interkommunion för våra protestantiska bröder och systrar, även de som annars står Katolska kyrkan nära och längtar efter enhet, och många katoliker vänder kyrkan ryggen. Men hur är då försoning möjlig, frågar sig Kasper, hur kan vi hela de många sår som uppstått genom Kyrkans splittring? Hur kan kyrkan bidra till att förbinda och hela världens sår? Påven ger svaret, menar kardinal Kasper, då han pekar på evangeliets kärna som heter barmhärtighet. Försoning, inklusive försoning mellan åtskilda kristna kan bara åstadkommas genom barmhärtighet. Detta är programmet för en ny ekumenisk vision och en ny hoppfull början.

Jag citerar några bitar till ur Kaspers artikel:

”The ecumenical vision of the Second Vatican Council was part of its overall vision of the mission of the Church to foster reconciliation ad intra and ad extra. Ad intra the council rediscovered the original and full meaning of Catholicity, not as exclusive but inclusive. According to Ignatius of Antioch, the Catholic Church is where Jesus Christ is. The Church is the reflection of the unity of the Triune God. It is a unity within the variety of churches. The one Church exists “in and of” local churches, which make the one Church present in legitimate diversity.

Christ in differentiated ways is present also outside the institutional borders of the Roman Catholic Church. Notwithstanding the claim of the Catholic Church that the Church of Christ is concretely present in her, it intends to make room outside its boundaries for churches and ecclesial communities in which elements of sanctification and truth are to be found, which as gifts belonging to the Church of Christ urge towards Catholic unity.

Thus there is no ecclesiological vacuum outside the Catholic Church. Since Jesus Christ also works in and through the other Churches – and these often give clearer expression to individual elements of being church than the Catholic Church – the complete realisation of Catholicity is only possible in ecumenical exchange and reciprocal enrichment. Catholic and ecumenical are therefore not opposites but two sides of the same coin.”

 

Kasper ser i dagens ekumeniska situation i kristenheten en regression till självbelåtet samfundstänkande. Vi är så upptagna med vårt eget samfunds identitet att vi glömmer att denna identitet bara är tänkbar i ett perspektiv av ekumenisk sam-existens.  Ekumenik och världs-mission har varit oupplösligt förbundna sedan den ekumeniska rörelsens födelse. Kasper:

”Only ecumenically can the Church as a messianic people of God be a sign of hope, Gaudium et spes for all mankind, and in particular for the poor and those oppressed in any way.”

—-

”So ecumenism does not involve the conversion of one Church into another; it involves the conversion of all to Jesus Christ. To the extent that we are one in Christ, we will also be one with one another. Without such a conversion to Christ, all structural reforms, no matter how necessary, are like threshing empty straw. The ecumenical movement began in the nineteenth century with ecumenical prayer: prayer and penitence must constantly be the soul of ecumenism. In the end, we cannot make unity, nor program or organise it.

Conversion to God and conversion to our neighbour belong together. Conversion to the Gospel includes opening up to other Christians and other churches. Only in this way is the full realisation of the Church’s unique Catholicity and the realisation of her mission possible. Catholicity includes all: women and men, young and old, clergy and laity. The laity are not merely recipients but also actors, not only objects but, above all, subjects in the Church. So the doctrine of the sensus fidei given by baptism to all is important. It was emphasised by the council, but then, unfortunately, suppressed again. Francis now wishes to give it concrete validity. He wants a listening Magisterium that makes its decisions after it has heard what the Spirit says to the Churches.

Catholicity thus means the reinforcement of the synodical elements in the Catholic Church. Following the model of the Apostolic Council in Jerusalem, Church tradition recognises synodical traditions in all Churches in both the first and the second millennium. Leadership on all levels – local, regional and universal – and synodality are not mutually exclusive, they should complement one another. That signifies a great step closer towards the Orthodox and also to the Protestant understanding of the Church. With this in mind, Francis has taken up the offer made by John Paul II and renewed by Benedict XVI to enter into a conversation regarding a new form of exercising primacy.”

cantalamessa2. F Raniero Cantalamessa, predikant åt påven och kurian har just hållit sin första adventspredikan. Han säger att han det kommande året skall ägna sina advents- och fastepredikningar åt Andra Vatikankonciliets fyra grundkonstitutioner:

Om Kyrkan (Lumen gentium), om Liturgin (Sacrosanctum concilium), om Guds Ord (Dei Verbum), och pastoralkonstitutionen om Kyrkan i dagens värld (Gaudium et spes). Nu under advent börjar han med Lumen Gentium och betraktar dokumentet ur ett kristologiskt perspektiv.

Mycket har skrivits om konciliedokumentens doktrinära och pastorala sidor, konstaterar F Cantalamessa först, men hans ärende är nu att fokusera på dokumentens andliga innehåll.

 ”I would like, then, to concentrate on that content by trying to see what the Council documents, as texts of spirituality, still have to tell us that is useful for the building up of faith.”

De tre adventsmeditationerna för påven och kurian kommer han att ägna åt konstitutionen om Kyrkan, Lumen Gentium. Jag citerar från inledningen till första predikan:

 ”I want to reflect on the Church as the body and bride of Christ, the universal call to holiness, and the doctrine on the Blessed Virgin.
The idea for this first meditation on the Church came to me in a rereading, by chance, of the beginning of the constitution in its Latin text, which says, “Lumen gentium cum sit Christus,” “Christ is the light of the nations.”[1] I must say, to my embarrassment, that I had never paid attention to the enormous implications contained in this beginning. Because the title of the constitution has only the first part of the sentence (Lumen gentium), I thought (and I do not think I am the only one) that the title “light of the nations” referred to the Church while, as we see, it actually refers to Christ. It is the title with which the elderly Simeon greeted the infant Messiah when he was taken to the temple by Mary and Joseph: “a light to the nations and the glory of his people Israel” (see Luke 2:32).
This initial statement is the key to interpreting the whole ecclesiology of the Second Vatican Council. It is a christological ecclesiology and is therefore spiritual and mystical before being social and institutional. It is necessary to bring this christological dimension of the Council’s ecclesiology back to the forefront also in view of a more effective evangelization. People do not accept Christ because of love for the Church but they accept the Church because of love for Christ, even a Church disfigured by the sin of its many representatives.”

[hela Cantalamessas predikan här]

Det är en spännande tid vi lever i, både i Kyrkan och i världen runtomkring oss. Andra Vatikankonciliet och dess dokument är en referenspunkt till det som händer idag, och kanske de rosenknoppar kardinal Suenens talade om håller på att slå ut, vilket kommer att få effekt både på ekumeniken och på Kyrkans förmåga att vara salt och ljus i världen och kunna läka världens sår. Jag tänker på påve Franciskus bild av kyrkan som ett fältsjukhus snarare än som en borg med stängda portar.

Låt oss, katoliker och alla kristna, vara lyhörda för vad Anden säger till församlingarna idag. Bevara oss katoliker från att låsas fast i sterila motsättningar mellan traditionalister och reformivrare, och bevara oss alla kristna från att fastna i självupptaget samfundstänkande. Låt barmhärtighetens jubelår bli en ny början.

 

 

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Politik, Religion, Samhälle, Vatikanen | Märkt , , | 3 kommentarer

Vem skall man tro på?

Publicerat den 5 december, 2015 av Bengt Malmgren

Ryssland säger sig presentera bevis för att Turkiet stöder IS genom att öppna gränsen så att IS kan avyttra olja från ockuperade områden. Erdogan å sin sida förnekar att så är fallet och säger att han kommer att avgå om det presenteras bevis för att Turkiet samarbetar med IS i att sälja stulen olja från Syrien och Irak.

Det är svårt att hålla huvudet kallt och inte låta sig manipuleras. Vi har en benägenhet att tro på det som styrker att verkligheten är så som vi önskar att den skulle vara och skeptiska till sådan information som kommer från våra fiender, och där det förstärker vår negativa bild av dem om det kan bevisas att de är korrupta genom att beslås med att sprida lögner. Bilden kompliceras av att ibland är vi tvungna att samverka med våra fiender för att de gör saker som gagnar oss. Vi behöver idag goda politiker som förstår sig på både realpolitik och idealism.

Jag önskar gärna att Erdogan inte ljuger, vi behöver så många ledare som möjligt som uppträder med god moral och samverkar till världssamfundets bästa för att bekämpa våld, förtryck och korruption. Putin å sin sida uppträder ibland som en hjälte och ljusets ängel för att i nästa stund spela under täcket och ljuga mitt framför ögonen på oss. Man man vet aldrig var man har honom. Ryssland har en omfattande propagandaapparat som sprider det som är sant eller lögn och falska rykten om vartannat, beroende på vad som bäst passar Rysslands intressen för tillfället. Också Sverige har ju blivit utsatt för detta, t.ex. när ryktet spreds att Sveriges kritik av Ryssland beror på att man ville ta revansch för Poltava och att bönder från Dalarna åker till Poltava i Ukraina för att ta hem jord därifrån till Dalarna.

På denna video förklarar Putin hur USA skapat IS och sår tvivel om USA´s och dess allierades motiv. Ja, vad skall man tro? Djupare analys behövs än den mediebild vi matas med. Krävs också förmåga att härbärgera ovisshet, bevara realism och ändå inte förlora det grundläggande perspektivet på sanning, rätt och människovärde.

.

openholydoorbangui

Påven inleder Barmhärtighetens år genom att öppna den heliga dörren i katedralen i Bangui (CAR). Han riktar sig till hela världen då han sade: ”To all those who make unjust use of the weapons of this world, I make this appeal: lay down these instruments of death! Arm yourselves instead with righteousness, with love and mercy, the authentic guarantors of peace.”

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt , , , , | 1 kommentar

Dags att ifrågasätta den dominerande mediabilden av Livets Ord

Publicerat den 3 december, 2015 av Bengt Malmgren

En positiv effekt av Uppdrag gransknings reportage om Livets Ord är att det stimulerar till att den mera nyanserade diskussionen om Livets Ord som uppstått under senare år kan fortgå. Ty det är helt klart att den schabloniserade berättelsen om Livets Ord som en skadlig sekt som domineras av giriga fifflande pastorer är felaktig och grovt överdriven.

Uppdrag Granskning har som en följd av sina reportage under senare tid, det gäller inte bara Livets Ord-reportaget, förlorat en hel del i trovärdighet då det är uppenbart att man tillrättalägger fakta, kommer med dåligt underbyggda fakta och utesluter kompletterande vinklingar som inte stöder det scoop man vill demonstrera. Jag har kunnat konstatera detta genom att ta del av kompletterande källor, både vad gäller granskningen av socialtjänsten och behandlingshemmen och Livets Ord. Granskande journalistik behövs förvisso, den har en avgörande funktion i samhällsgemenskapen, och inte heller vi kristna skall vara rädda för granskning och blottläggande av brister vare sig från egna eller externa sekulära granskare. Jag är enig med de allmänna principer Mats Selander nämner i denna debattartikel i Dagen, men det låter mellan raderna som om han också har ett horn i sidan till Livets Ord och inte är så intresserad av en nyansering av UG´s bild.

På presskonferensen hem från den nyss avslutade Afrika-resan delade påve Franciskus några tankar om hur han ansåg god och etisk journalistik bör vara:

popemedianov2015

Det synes mig som att Uppdrag granskning har ett stort förbättringsutrymme att inhämta för att nå upp till detta.

Jag har tidigare hävdat att man inte kunnat belägga några uppenbara felaktigheter i Stiftelsen Livets Ords ekonomi med undantag av att styrelsen beviljade sina egna pensioner och var senfärdiga med att sjösätta pensionsprogram för övriga anställda, detta har vi talat om tidigare och det är nu korrigerat. I UG gjordes stor sak om en kollekt då Ulf Ekman var i Norge som antyddes ha hamnat kontant i hans egen ficka. Detta visade sig inte vara korrekt, det reds ut här på Livets Ords blogg.

Angående den andra aspekten av Livets Ord-kritiken, att en sekteristisk extremt framgångsteologisk hållning (om man bara tror tillräckligt blir man rik) predikats och att många har skadats av detta, så är jag skeptisk till den. Jag har fortfarande inte sett några bevis på att framgångsteologi i den formen seriöst förkunnats under de år jag känt Livets ord, och Ulf Ekman ifrågasatte i en artikel i Keryx för några år sedan om en sådan teologi någonsin har funnits. I alla fall har inte Ulf Ekman enligt egen utsago stått för den. Däremot kan jag tänka mig att det begåtts misstag i själavården, att människor varit så ivriga i att vilja tro att man manat på och suggererat andra till att gå in i förhållningssätt som var långt utöver vad som var långsiktigt hållbart och personligt förankrat, vilket lett till besvikelser och trauman. Vi har en del berättelser om sådant. Varje fall av sådant är ett fall för mycket, men jag har inte sett någon statistik på att Livets Ord skulle kvantitativt utmärka sig för många fler sådana fall jämfört med andra kyrkor och organisationer med starka ideal.

Det har under åren skapats en mediabild av Livets Ord, underblåst av några verbalt starka kritiker, men det har också funnits rikligt med fakta som talat i annan riktning men som inte lyfts fram. Ruben Agnarsson har skrivit en intressant och viktig artikel i Inblick som jag bedömer har stort förklaringsvärde för att förstå hur denna negativa mediabild vuxit fram.  Det är en lång text med många intressanta fakta som han ställer samman så att en helt annan berättelse framträder.

Agnarsson konstaterar att granskningar som gjorts av Livets ord som samhällsfenomen ofta tenderar att bli svartvita, antingen hätska angrepp eller försvarstal. Han pekar dock på en rapport som utmärker sig:

”…en forskningsrapport från Svenska Kyrkans forskningsråd (Livets Ord och samhället) från 1991 av den engelske antropologen Simon Coleman.

Coleman beskriver nämligen den politiska och andliga miljö som Livets ord startade i och delvis fortfarande existerar i. Hans analys var att den svenska kristenheten – inklusive pingströrelsen – i början av 80-talet hade anpassat sig till staten som en socialdemokratisk inrättning.
Colemans rapport beskriver hur Livets Ords tillkomst och tillväxt kom att hota detta tillstånd, och hur ett nätverk av personer med akademisk, teologisk och politisk plattform då ryckte ut för att återställa ordningen.
Man kan bara ana den ideologiska konfrontation som starten av Livets ords skola år 1985 innebar, samma år som den svenska skolans ideologiska samarbete med DDR om att skapa en homogen, ateistisk skola stod på topp och landets utbildningsminister Margot Honecker besökte Stockholm medan Sveriges försvarsminister Anders Thunborg (S) jagade älg tillsammans med DDR:s arméminister Heinz Hoffman.
På grund av sin tillgång till samtliga dessa plattformar pekades politikern, kyrkoledaren och akademikern Sigbert Axelsson (S) ut som central i detta nätverk. ”

Hur detta nätverk agerade kan följas genom att titta igenom klipparkiven från den då öppet frikyrkofientliga tidningen UNT eller den pingströrelsedominerade Dagen. Genom Ulf Ekmans memoarer, del II I medvind och motvind 1983-1994 får man också detaljerade inblickar i detta.

Kommer ni ihåg bomben som exploderade vid Livets Ords entré i mars 1990 och sabotaget mot SVT-sändningen med den dåvarande Livets Ors-medlemmen Carolas låt i Melodifestivalen vid samma tidpunkt? Det blev ett kort sändningsavbrott mitt i Carolas framträdande. Varken bomben eller TV-sabotaget fick någon förklaring, men det skedde under en period då programledaren för radioprogrammet ”Efter tre” Ulf Elfving tillsammans med Pether Öhlen under en veckolång period låtit framföra kritiska synpunkter på Livets Ord.

Agnarsson berättar mer om Pether Öhlén:

”Att bilden av människor som for illa på Livets ord kunde få ett sådant medialt genomslag i slutet av 1980-talet berodde på ett projekt inom Svenska kyrkan som riktade sig mot Livets ord och som engagerade den dåvarande frisören Pether Öhlén och psykoterapeuten Gudrun Swartling  (läs RI-rapport 1, MEF, Kyrkans Hus, 1988). Rapporten beskriver bland annat vilken relation Gudrun Swartling och Pether Öhlén hade till de personer som gav sina svar i Swartlings rapport.

Som anställd på Svenska kyrkan åkte 25-årige Pether Öhlén, från augusti 1987 och några månader framåt, land och rike runt och beskrev Livets ord som en extremt farlig rörelse. Han framställde medlemmar i trosrörelsen som hjärntvättade sektoffer, andliga narkomaner och potentiella självmordsaspiranter.”

Svartmålande tidningsintervjuer på den tiden spred ett virrvarr av motsägelsefulla uppgifter om bibelskole-elevers påstådda psykiska problem.  Gudrun Swartling skrev en kritisk artikel i Läkartidningen. Begrepp som ”sektsjuka” och ”religionsmissbruk” myntades och Gudruns make, distriktsläkaren Per G Swartling, hävdade  i en artikel i UNT 13 juni 1991 att Livets ord borde förbjudas.

Claes Wallenius, psykolog och forskare vid FOAS:s beteendevetenskapliga institution, avfärdade Swartlings artikel i Läkartidningen:

”Den är inte objektiv. Intervjuerna tycks ha utförts och tolkats av personer med stark negativ uppfattning. Med dylika metoder kan nära nog vad som helst bevisas. Undersökningen ger inget belägg för att Livets Ords förkunnelse orsakar psykiskt ohälsa…” (Makt och Media, nr 2, -94).

Wallenius skrev också i en artikel i Psykologtidningen nr 6-7 1998:

”Anklagelserna emot Livets Ord för hjärntvätt var vid den här tiden så känslomässiga. De byggde på före detta medlemmar och deras anhöriga som försökte hitta en förklaring. Det är inget fel på mig som anhörig, det är inget fel på min son, han blev bara manipulerad. Tidningarna, också vissa vetenskapliga tidskrifter, saknade både substans och beviskrav i sina redogörelser. Man kunde påstå vad som helst om Livets Ord.” (Ref: Värsting-kristna drevet, Kerstin Elworth m fl, 2010, s. 135)

Stefan Swärd skrev:

”…hela intervjusituationen verkar vara ganska tendentiös. Gudrun Swartling har byggt upp personliga kontakter med avhoppare som hon intervjuar… En sådan intervjusituation leder lätt till att man får de resultat i intervjuerna som man vill ha.” (Läkartidningen, nr 35, 1991)

Även Svenska kyrkans Monika Bratt som ansvarade för projektet ”Nya Trossystem” distanserade sig från Swartlings slutsatser, konstaterar Agnarsson:

”man kan inte både samtala med människor för att hjälpa dem för att i nästa andetag ställa frågor till dem med syftet att göra en vetenskaplig undersökning. Det håller helt enkelt inte.” (Magazinet, nr 1, 1992).

En sista punkt där Livets Ord hamnar mitt i en viktig samhällsfråga är kampen om friskolorna. Livets Ord hade ju en framgångsrik kristen friskola som var en nagel i ögat på dem som var emot friskolor. Agnarsson skriver:

”Föreställningen att människor på Livets ord mår dåligt låg även bakom den politiskt motiverade kampanjen mot Livets ords kristna friskolor i början av 2000-talet. Ett ”joursamtal” till Skolverket, där anmälaren senare visade sig vara påhejad av såväl Margareta Wiman, ansvarig för värdegrundsfrågor på det socialdemokratiska regeringskansliet, och Staffan Yngve, ledande socialdemokratisk skolpolitiker i Uppsala, ledde i början av 2000-talet till att myndigheten inledde en granskning av Livets ords skolor.

Per Kornhall, en biologilärare på skolan som var kritisk mot den undervisning han själv ansvarade för, blev socialdemokraternas nya trofé.  Detta skedde samtidigt som Socialdemokraterna i riksdagen försökte att – tillsammans med Vänsterpartiet – begränsa möjligheterna för de kristna friskolorna, där Livets ords var den största. Dessa försök stoppades i riksdagen av Miljöpartiet och Alliansen.

En konsult anlitades i denna veva av Skolverket för att i hemlighet ringa runt till elever på Livets ords skolor och på sätt vaska fram intern kritik. Kvinnan som ringde joursamtalet kunde dessutom kopplas till ett förfalskat brev från ”nio före detta elever på Livets Ords skolor” som den 8:e mars 2001 anlände till Skolväsendets överklagandenämnd. Brevet blev underlag för en uppmärksammad artikel i Dagens Nyheter som nytillträdde skolreporter Cecilia Bodström skrev på temat intern kritik från elever, och som ledde till att DN fick göra en rättelse…

Anna Hellstadius, utredare åt dåvarande generaldirektören Bosse Ringholm (S) på AMS, anställdes i samma veva som ”expert” på Skolverket för att ringa runt till elever på en av Livets ords systerskolor i Stockholm med syftet att vaska fram kritiska elevröster, utan varken skolans eller föräldrarnas vetskap. Hon ringde bland annat hem till minderåriga elever för att ställa sina frågor. Anna Hellstadius ringde även runt till myndigheter i Uppsala för att vaska fram myndighetskritik mot Livets Ords kristna skola, även det en utredning som genomfördes utan skolans vetskap.”

popefnmiljo

 

Publicerat i Church, Religion, Samhälle | Märkt , , | 9 kommentarer

Påve Franciskus, fredsapostel till Centralafrikanska republiken: Både muslimer och kristna måste avstå från våld.

Publicerat den 2 december, 2015 av Bengt Malmgren

Påven besökte i förra veckan Kenya och Uganda och avslutade sin Afrikaresa i den konflikhärjade Centralafrikanska republiken (CAR). Påven hade avråtts från att åka till CAR på grund av säkerhetsläget, men insisterade. 2012 dödades många människor i strider mellan muslimska och kristna grupper, och landets president Bozize avsattes av muslimska rebeller 2013. Sedan dess har det varit enormt oroligt i landet, och hundratusentals  muslimer har drivits på flykt ur landet eller till muslimska enklaver. En sådan enklav finns i Bangui där huvudstadens kvarvarande muslimska minoritet finns. Minst 100 människor har dödats där sedan september enligt Human Rights Watch. Också dit insisterade påven att åka. ”Muslimer och kristna är bröder och systrar. De som gör anspråk på att tro på Gud måste också vara män och kvinnor av fred”, sade påven vid besöket i enklavens moske.

Vid söndagens mässa i Bangui som avslutade hans Afrika-resa uppmanade påven de stridande grupperna att lägga ner sina vapen och istället väpna sig med rättvisa, kärlek, barmhärtighet och verklig fred. Den nu tillförordnade presidenten i CAR, Catherine Samba-Panza tillträdde som 2014 för att övervaka en övergång till demokratiskt styre och president- och parlamentsval skall hållas den 13 december. Hon bad om förlåtelse för det svåra sekteristiska våld som plågat landet under två års tid.

Påven föregriper inledningen av Barmhärtighetens år genom att öppna den heliga dörren i katedralen i Bangui. "To all those who make unjust use of the weapons of this world, I make this appeal: lay down these instruments of death! Arm yourselves instead with righteousness, with love and mercy, the authentic guarantors of peace."

Påven föregriper inledningen av Barmhärtighetens år genom att öppna den heliga dörren i katedralen i Bangui.
”To all those who make unjust use of the weapons of this world, I make this appeal: lay down these instruments of death! Arm yourselves instead with righteousness, with love and mercy, the authentic guarantors of peace.”

Den 2 advent inleds det av påven proklamerade barmhärtighetens år. I samband med det öppnas i Peterskyrkan och i världens katedraler symboliskt en helig dörr. Påven föregrep detta vid sitt besök genom att öppna den heliga dörren i katedralen i Bangui. Det är av stor betydelse att han gjorde det i ett fattigt land som hungrar efter fred och barmhärtighet. Centralt i Franciskus pontifikat är Guds barmhärtighet och den nära relationen mellan människorna och Gud, särskilt de fattigaste och mest förtryckta. Påven sade i samband med ceremonin: “Today Bangui is the spiritual capital of the world… the Holy Year of Mercy begins earlier in this land that has suffered for many years as a result of war, hatred, misunderstanding and a lack of peace.”

Påven kommenterade under flygresan hem för medföljande journalister sitt besök i Bangui:

”The Central African Republic is hungry for peace, reconciliation, forgiveness. Until four years ago, Catholics, Protestants and Muslims lived together as brothers and sisters. Yesterday I went to the Evangelicals who are working so hard and then they came to mass. Today I went to the mosque, I prayed there, the Imam got into the Popemobile to go for a short ride among the refugees. There is one small group that is very violent, I believe they are Christians or they claim to be Christians but it’s not ISIS, it’s something else. Now elections are going to take place, they have chosen an interim President, a woman, and they seek peace: no hate.”

Onservera att påven pekar inte ut muslimer som ensamma skyldiga till våldet, utan nämner också kristna sekteristiska grupper. Oberoende av förtecken fördömer han våld Guds namn.

——————————————-
Boktips: Två aktuella böcker av påven finns på svenska:

Påve Franciskus vill i sin apostoliska uppmaning Evangeliets glädje (Evangelii Gaudium) uppmuntra de kristna till en förnyad evangelisatorisk iver. Han skriver: Glädjen över evangeliet fyller alla som möter Jesus både i hjärtat och i det liv de lever, De som tar emot hans inbjudan till frälsning befrias från synd, sorg, själslig tomhet och ensamhet. Med Kristus föds glädjen ständigt på nytt. I denna uppmaning vill jag uppmuntra de kristtrogna att med sin inre glädje börja på ett nytt kapitel i evangelisationen. Sam tidigt vill jag visa på nya vägar för Kyrkans resa under de år som ligger framför oss. För Franciskus finns det ett oskiljbart band mellan den kristna tron och omsorgen om de fattiga. Han anför: ... jag föredrar hellre en Kyrka med blåmärken, som har värk och blivit smutsig, därför att den har varit ute på gatorna, än en Kyrka som mår dåligt därför att den sitter instängd och hänger fast vid sin egen säkerhet. Påven inskärper i Evangelii Gaudium den kristna glädjen. Han skriver: Gläd er i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er. (jfr Fil 4:4) 160 sidor häftad. Översättning till svenska: Göran Fäldt.

Evangelii Gaudium: Apostolisk maning från 2013, en programförklaring för hans pontifikat och för Kristenhetens uppdrag och mission i dagens värld. Ett måste för alla kristna att läsa, handlar om alla kristnas ansvar att genomsyra världen med Evangeliet utifrån en ananys av den situation världen befinner sig i idag.

Påven  uppmuntrar alla kristna till en förnyad evangelisatorisk iver. Han skriver:

”Glädjen över evangeliet fyller alla som möter Jesus både i hjärtat och i de liv de lever. De som tar emot hans inbjudan till frälsning befrias från synd, sorg, själslig tomhet och ensamhet. Med Kristus föds glädjen ständigt på nytt. I denna uppmaning vill jag uppmuntra de kristtrogna att med sin inre glädje börja på ett nytt kapitel i evangelisationen. Samtidigt vill jag visa på nya vägar för Kyrkans resa under de år som ligger framför oss.”

För Franciskus finns det ett oskiljbart band mellan den kristna tron och omsorgen om de fattiga:

”… jag föredrar hellre en Kyrka med blåmärken, som har värk och blivit smutsig, därför att den har varit ute på gatorna, än en Kyrka som mår dåligt därför att den sitter instängd och hänger fast vid sin egen säkerhet.”

 

lovad-vare-duLaudato Si: Miljö-encyklikan som tillfogar ytterligare ett moment till Katolska kyrkans sociallära. Påven betonar hur vår relation till Skapelsen, vår jord har ett nära samband med våra sociala relationer till medmänniskorna. Encyklikan riktar sig till hela mänskligheten och har rönt stor uppskattning också i den sekulära världen bland dem som är engagerade i miljöfrågorna. Det är ingen slump att den kommit ut just nu inför det pågående klimat-mötet i Paris.

Publicerat i Katolska kyrkan, Religion, Samhälle | Märkt , , , , | 6 kommentarer

Påvens predikant f Raniero Cantalamessa profetiskt ekumeniskt budskap till Anglikanska kyrkans 10:e generalsynod

Publicerat den 27 november, 2015 av Bengt Malmgren
cantalamessawa

foto: Picture Partnership/Westminster Abbey

Påvens predikant p Raniero Cantalamessa predikade i veckan i Westminster Abbey under Anglikanska kyrkans 10:e generalsynod i närvaro av drottning Elisabeth och ärkebiskopen av Canterbury Justin Welby.

Han har varit personlig predikant åt det påvliga hushållet under de tre sista påvarna och reser runtom i världen och framför sitt budskap om enhet. Han är en person som genom sitt möte med den karismatiska förnyelsen tagit emot det fulla livet i den Helige Ande.  Han var med på den stora ekumeniska karismatiska konferensen i Kansas City 1977 där den starka profetian om enheten framfördes: ”Sörj och gråt, min Sons kropp är sönderbruten...” Någonstans där tror jag hans kallelse för ekumeniken började. Idag blir det alltmer uppenbart att den kristna enheten är en nödvändig prioritet och att det är dags att gå från ord och diskussioner till handling. 2017 är reformationsjubileum. Skall det bli bortre parentesen för en 500-årig schism?

F Cantalamessa framhöll i sin predikan att det är mycket mer som förenar kyrkorna än som skiljer. Han uppmanade Anglikanska kyrkan, som alltid uppfttats som stående i en slags förmedlarroll mellan det katolska och det reformatoriska att bli ännu mer dynamisk i den rollen.

Det gäller att fokusera på det väsentliga, frälsningen genom tron På Jesus Kristus och inte tillåta olikheter i syn på detaljfrågor som t.ex. sexualitet stå i vägen för att manifestera den enhet som finns i det väsentliga. Han sade:

“We need to go back to the time of the Apostles: they faced a pre-Christian world, and we are facing a largely post-Christian world. When Paul wants to summarise the essence of the Christian message in one sentence, he does not say, “I proclaim this or that doctrine to you.” He says, “We preach Christ crucified” (1 Cor 1:23), and “We preach . . . Jesus Christ as Lord” (2 Cor 4:5). This is the real “articulus stantis et cadentis Ecclesiae”, the article by which the Church stands or falls…

This does not mean ignoring the great theological and spiritual enrichment that came from the Reformation or desiring to go back to the time before it. It means instead allowing all of Christianity to benefit from its achievements, once they are freed from certain distortions due to the heated atmosphere of the time and of later controversies.”

Talande till drottningen och hela den församlade synoden tog han upp reformationsjubileet 2017 och sade:

“it is vital for the whole Church that this opportunity is not wasted by people remaining prisoners of the past, trying to establish each other’s rights and wrongs. Rather, let us take a qualitative leap forward, like what happens when the sluice gates of a river or a canal enable ships to continue to navigate at a higher water level.”

F Cantalamessa  framförde detta budskap också i Uppsala 2013 under sin medverkan på Livets Ords Europakonferens. Han lyfte fram profeten Haggai som ett levande Guds-ord som talas direkt in i dagens situation. Haggai verkade i Israel tiden efter Babyloniska fångenskapen. Templet låg i ruiner men folket bekymrade sig inte över det. Då kom herrens ord till profeten Haggai:

”Hur kan tiden vara inne för er själva att sitta i era panelprydda hus, medan Guds hus ligger i ruiner?” (jfr Hagg 1:4)

Folket hörsammade Guds maning att börja bygga på templet, men det var en lång process och svårt att återge det dess forna härlighet. Då kom åter Guds ord genom Haggai, denna gång tröstande och uppmuntrande:

Fatta mod, Serubbabel! säger Herren. Mod, överstepräst Josua, Josadaks son! Mod, allt folk i landet! säger Herren. Till verket! Jag är med er, säger Herren Sebaot – det löftet gav jag er när ni drog ut ur Egypten – och min ande finns hos er. Var inte rädda. (Hagg 2:5-6)

Då f Cantalamessa förberedde sig för sin nya kallelse som predikant kom denna text för honom, och han såg direkt parallellen till den aktuella situationen i kristenheten där var och en har omsorg om sin del, men ingen bekymrar sig  om helheten. Mitt tempel ligger i ruiner, min Sons kropp är sönderbruten. F Cantalamessa berättade hur han en regnig oktoberkväll stod ensam på Petersplatsen och ropade mot påvens fönster: ”Fatta mod, Johannes Paulus II”.  Några månader senare, då han fått sitt uppdrag som det påvliga hushållets predikant fick han stå inför påven och kardinalerna och leverera samma budskap. Samma budskap har han med sig världen runt i alla olika kristna sammanhang där han predikar.

Ytterligare ett citat från predikan i Westminster Abbey:

”… Justification by faith, for example [på sådant som är gemensamt katolskt-reformatoriskt, min anm], ought to be preached by the whole Church—and with more vigour than ever. Not in opposition to good works – the issue is already settled – but rather in opposition to the claim of people today that they can save themselves thanks to their science, technology or their man-made spirituality, without the need for a redeemer coming from outside humanity. Self-justification! I am convinced that if they were alive today this is the way Martin Luther and Thomas Cranmer would preach justification through faith!

Unity is not a simple matter. One has to start with the big Churches, those that are well structured, putting together that which unites them, which is vastly more important than what divides them; not imposing uniformity but aiming at what pope Francis calls “reconciled diversities”. Nothing is more important than to fulfil Christ’s heart desire for unity expressed in today’s gospel. In many parts of the world people are killed and churches burned not because they are Catholic, or Anglican, or Pentecostals, but because they are Christians. In their eyes we are already one! Let us be one also in our eyes and in the eyes of God.”

Hela f Cantalamessas predikan till Anglikansa generalsynoden här.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , , , | 4 kommentarer