På sin turné till katolska församlingar i Sverige med sin nya bok besökte Ulf och Birgitta Ekman tillsammans med Thomas Fredestad från bokförlaget Catholica i söndags Katolska domkyrkoförsamlingen.

Jag har börjat läsa boken som jag finner mycket givande därför att Ulf Ekmans sätt att närma sig Katolska kyrkan är lite ovanligt. Utgångspunkten var församlingsbyggande från en kongregationalistisk frikyrkomodell på karismatisk grund som verkade utmärkt så länge allt fungerade. Men när Trosrörelsen växte och det uppstod problem och tvister var man tvungen att fundera över saker som legitim auktoritet och vad som i sista hand är Kyrkans väsen. Under resans gång insåg Ekman att Trosrörelsen var inte Kyrkans centrum, inte sig själv nog, att det måste finnas en balans mellan innehåll och form och att man är infogad i ett större sammanhang. Han fann då att Katolska kyrkan hade genomtänkta svar på dessa frågor. Genom att själv brottats med och ha haft de ecklesiologiska frågorna in på livet och upptäckt meningen med Katolska kyrkans svar ger boken genomtänkta och bra förklaringar till katolsk teologi utifrån verkliga problem och behov idag. Jag hoppas många frikyrkor som jobbar med församlingsbyggande, en kvantitativt allt större del av det som sker inom kristenheten i Sverige idag och som går på tvärs mot sekulariseringen, har nytta av detta och skall kunna övervinna motståndet mot det katolska precis som Ulf och Birgitta har gjort. Det är nyttigt också för oss katoliker att ta del av boken, för ofta nöjer vi oss kanske med att luta oss mot vår kyrkas tradition utan att egentligen fråga efter meningen med det hela.

Boken är flyhänt skriven och använder ett bildspråk som bidrar till att illustrerar vad han menar. Jag vill bara ge ett par exempel:

1992 var Ulf Ekman i det kommunistiska ateistiska Albanien som nu blivit lite mer öppet och hade ett stort offentligt kristet möte på Tiranas stadium som även direktsändes på TV. En tid efteråt träffar Ulf Ekman den blivande presidentens sekreterare, och denne säger glatt: ”Jag är också katolik”. Sekreteraren kände inte till någon annan kristendom än katolicismen och antog därför att Ulf Ekman också var katolik, och han gladdes åt den spirande religionsfriheten i landet. Ulf reflekterar över vilka tankar som gick genom hans huvud då:

”I mitt inre passerar blixtsnabbt stora delar av kyrkohistorien revy. Jag är ju protestant, inte katolik, och jag vet inte vad jag skall svara honom. Lutherdomen, metodismen, baptismen, pingströrelsen, den karismatiska rörelsen, trosrörelsen; alla dessa kristendomens olika varianter fladdrar snabbt förbi och jag liksom ser mig själv sittande allra ytterst på en liten gren, högst uppe i ett stort träd. Där svänger jag lite i vinden, inbegripen i någon intern tvist om tungotalets olika bruk. Det känns mycket märkligt.” (s 18 i boken)

När Ulf blir katolik börjar han inte på ruta noll, utan han har genom sitt aktiva kristna engagemang med församlingsbyggande på pingstkarismatisk och biblisk grund sett och upptäckt att det måste finnas en balans mellan innehåll och form och att formen inte var oväsentlig och inte ett hinder, utan en hjälp att låta Andens liv flöda.  Jag tycker han beskriver det så bra här:

”Jag insåg hur bedrägligt det var att spela ut Kyrkan gentemot Skriften eller gentemot Evangeliet. Det var så fel att välja mellan Kyrkans tro och min personliga tro; det måste hänga ihop…

Anden behöver ämbar. Livet flödar genom kroppen. Andens liv är inte en flyktig känsla, utan det liv som ständigt håller kroppen levande. Anden, som jag visste är bunden till Skriften, är också bunden till Kroppen, Kyrkan. Så är det med den mänskliga kroppen; vi kan inte utan att dö skilja anden från kroppen. På samma sätt är det också med Kristi kropp. Skiljer vi Anden och Kroppen ifrån varandra skulle denna separation sluta med stagnation och död. Faran ligger inte i formen, utan i formlösheten.” (s 41 i boken)

Kyrkan är både karismatisk och har en form med liturgi och läroämbete. De båda hör ihop. Därför är det inte så överraskande att man närmar sig Katolska kyrkan när man reflekterar över frågorna ur ett pingstkarismatiskt perspektiv.

Söndagen den 13 december inledde biskop Anders Barmhärtighetens jubelår i Katolska domkyrkan genom att symboliskt öppna den heliga porten.