Påve Franciskus har utlyst Barmhärtighetens jubelår från 2 Advent, d.v.s. idag fram till Kristus Konungens dag, sista söndagen på kyrkoåret, 2016. Det är av stor signifikans att påven utlyser detta 50 år efter Andra Vatikankonciliet.

Vi lever i en apokalyptisk tid säger Kardinal Piacenza, prefekt för en av Vatikanens domstolar i en intervju. Barmhärtighet är varken blind tolerans, ett rättfärdiggörande av synden eller en rättighet utan något mycket mer.

Mellanöstern slits söder av konflikter och mördande utan gräns. IS och andra islamistiska grupper utövar terror jorden runt. Kristna och andra grupper förföljs. Inför öppen ridå ser vi hur Europa står inför ett skamligt misslyckande när det gäller att förvalta sitt humanistiska och kristna arv. I en tid då människor är i stor nöd stänger man sina gränser och nationerna spelar Svarte Petter med de nödlidande. Var finns de stora statsmännen/kvinnorna med auktoritet som både kan försvara värdegrunden och stå grundade i realiteten utan att ducka. Angela Merkel är väl den stjärna som har viss strålglans, men annars finns inte så många.

I en sådan tid är det meningen att kyrkan skall ge mod och moralisk vägledning och förmedla hopp. Men kyrkan i Europa är försvagad, insnärjd i sina egna problem och för en majoritet av människor är hon inte den fyrbåk och auktoritet som man lyssnar till. Påve Franciskus har uppenbarligen som intention att ändra på detta. Det är påvens uppgift att i tider som dessa vara talesman för hela mänskligheten. Påvens betoning av den pastorala dimensionen i kyrkans liv som balans till ett fastsittande i att förkunna dogmer öppnar dörrar ut ur det dogmernas lagiska fängesle kyrkan hamnat i. Nyckeln till allt detta finns redan i Andra Vatikankonciliet och dess grundkonstitutioner, men det är som om utvecklingen efter konciliet gått i stå och först nu öppnas möjligheterna att förverkliga det som var konciliets intention. Andra Vatikankonciliet var ett pastoralt koncilium, inga dogmer förändrades, men ändå är dess fyra grundkonstitutioner viktig och andligt djuplodande läsning för dem som vill tolka tidens tecken och förstå vad som händer idag. En av konciliefäderna, Kardinal Suenens, gav en väldigt fin bild för detta då han sade att konciliedokumenten är som rosenknoppar som ligger och väntar på att en dag slå ut i full blom.

Påve Franciskus har givit ut Evangelii gaudium och Laudato Si som en mycket viktig nyckel till att förstå hans pontifikat. Evangelisation, ekumenik, fred, barmhärtighet, sätta de fattiga och utsatta i centrum, vårda sig om vår jord som också är en viktig del i det socialpastorala arbetet är några av ledorden.

Evangelii Gaudium:Påven  uppmuntrar alla kristna till en förnyad evangelisatorisk iver. Han skriver:

”Glädjen över evangeliet fyller alla som möter Jesus både i hjärtat och i de liv de lever. De som tar emot hans inbjudan till frälsning befrias från synd, sorg, själslig tomhet och ensamhet. Med Kristus föds glädjen ständigt på nytt. I denna uppmaning vill jag uppmuntra de kristtrogna att med sin inre glädje börja på ett nytt kapitel i evangelisationen. Samtidigt vill jag visa på nya vägar för Kyrkans resa under de år som ligger framför oss.”

 

För Franciskus finns det ett oskiljbart band mellan den kristna tron och omsorgen om de fattiga:

”… jag föredrar hellre en Kyrka med blåmärken, som har värk och blivit smutsig, därför att den har varit ute på gatorna, än en Kyrka som mår dåligt därför att den sitter instängd och hänger fast vid sin egen säkerhet.”

Laudato Si: Miljö-encyklikan som tillfogar ytterligare en byggsten till Katolska kyrkans sociallära. Påven betonar hur vår relation till Skapelsen, vår jord har ett nära samband med våra sociala relationer. Encyklikan riktar sig till hela mänskligheten.

Jag vill lyfta fram ett par teologer med nu aktuella texter som ytterligare understryker vad jag säger.

1.Kardinal Walter Kasper, tidigare president för Påvliga rådet för Kristen enhet, skrev nyligen en text om ekumenik i the Tablet där han tolkar den aktuella ekumeniska processen ur perspektivet Barmhärtighetens jubelår. Katolska kyrkan verkar ha låst in sig i en fästning där varmt troende kristna av dogmatiska skäl nekas ta emot kommunionen för att icke-katolska kyrkor  bedöms icke kompletta även om vi har dopet gemensamt  och många goda katoliker nekas kommunion för att de lever i ett inte fullständigt idealt äktenskapligt förhållande enligt katolsk dogm. Dogmatiskt har kanske Katolska kyrkan helt rätt, men ur pastoral- och barmhärtighetsperspektiv är detta högst problematiskt. Dogmatik för katoliker, liksom bibelfundamentalism för för protestanter, urartar till död traditionalism eller i värsta fall fariseism om det inte balanseras av barmhärtighetsperspektivet. Fariseerna var ju inga villolärare, utan mycket angelägna att följa alla Guds bud, ändå sade Jesus om dem ”Jesaja profeterade rätt om er, ni hycklare, när det står: Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig. Fåfängt dyrkar de mig, ty lärorna de lär ut är människors bud.” (Mark 7:6-7). Kardinal Kasper karakteriserar situtionen i dagens katolska kyrka så här:

”In these last decades we have tended often to construct a new scholasticism out of the conciliar documents. We have felt at home inside this new castle, but we have lost the council’s prophetic vision. Now Pope Francis stirs us up to be once more a Church at the start of a journey, and he does it under the cue of mercy which goes out to the peripheries of the Church and of human existence.”

Det är svårt att förklara den benhårda attityden till interkommunion för våra protestantiska bröder och systrar, även de som annars står Katolska kyrkan nära och längtar efter enhet, och många katoliker vänder kyrkan ryggen. Men hur är då försoning möjlig, frågar sig Kasper, hur kan vi hela de många sår som uppstått genom Kyrkans splittring? Hur kan kyrkan bidra till att förbinda och hela världens sår? Påven ger svaret, menar kardinal Kasper, då han pekar på evangeliets kärna som heter barmhärtighet. Försoning, inklusive försoning mellan åtskilda kristna kan bara åstadkommas genom barmhärtighet. Detta är programmet för en ny ekumenisk vision och en ny hoppfull början.

Jag citerar några bitar till ur Kaspers artikel:

”The ecumenical vision of the Second Vatican Council was part of its overall vision of the mission of the Church to foster reconciliation ad intra and ad extra. Ad intra the council rediscovered the original and full meaning of Catholicity, not as exclusive but inclusive. According to Ignatius of Antioch, the Catholic Church is where Jesus Christ is. The Church is the reflection of the unity of the Triune God. It is a unity within the variety of churches. The one Church exists “in and of” local churches, which make the one Church present in legitimate diversity.

Christ in differentiated ways is present also outside the institutional borders of the Roman Catholic Church. Notwithstanding the claim of the Catholic Church that the Church of Christ is concretely present in her, it intends to make room outside its boundaries for churches and ecclesial communities in which elements of sanctification and truth are to be found, which as gifts belonging to the Church of Christ urge towards Catholic unity.

Thus there is no ecclesiological vacuum outside the Catholic Church. Since Jesus Christ also works in and through the other Churches – and these often give clearer expression to individual elements of being church than the Catholic Church – the complete realisation of Catholicity is only possible in ecumenical exchange and reciprocal enrichment. Catholic and ecumenical are therefore not opposites but two sides of the same coin.”

Kasper ser i dagens ekumeniska situation i kristenheten en regression till självbelåtet samfundstänkande. Vi är så upptagna med vårt eget samfunds identitet att vi glömmer att denna identitet bara är tänkbar i ett perspektiv av ekumenisk sam-existens.  Ekumenik och världs-mission har varit oupplösligt förbundna sedan den ekumeniska rörelsens födelse. Kasper:

”Only ecumenically can the Church as a messianic people of God be a sign of hope, Gaudium et spes for all mankind, and in particular for the poor and those oppressed in any way.”

—-

”So ecumenism does not involve the conversion of one Church into another; it involves the conversion of all to Jesus Christ. To the extent that we are one in Christ, we will also be one with one another. Without such a conversion to Christ, all structural reforms, no matter how necessary, are like threshing empty straw. The ecumenical movement began in the nineteenth century with ecumenical prayer: prayer and penitence must constantly be the soul of ecumenism. In the end, we cannot make unity, nor program or organise it.

Conversion to God and conversion to our neighbour belong together. Conversion to the Gospel includes opening up to other Christians and other churches. Only in this way is the full realisation of the Church’s unique Catholicity and the realisation of her mission possible. Catholicity includes all: women and men, young and old, clergy and laity. The laity are not merely recipients but also actors, not only objects but, above all, subjects in the Church. So the doctrine of the sensus fidei given by baptism to all is important. It was emphasised by the council, but then, unfortunately, suppressed again. Francis now wishes to give it concrete validity. He wants a listening Magisterium that makes its decisions after it has heard what the Spirit says to the Churches.

Catholicity thus means the reinforcement of the synodical elements in the Catholic Church. Following the model of the Apostolic Council in Jerusalem, Church tradition recognises synodical traditions in all Churches in both the first and the second millennium. Leadership on all levels – local, regional and universal – and synodality are not mutually exclusive, they should complement one another. That signifies a great step closer towards the Orthodox and also to the Protestant understanding of the Church. With this in mind, Francis has taken up the offer made by John Paul II and renewed by Benedict XVI to enter into a conversation regarding a new form of exercising primacy.”

2. F Raniero Cantalamessa, predikant åt påven och kurian har just hållit sin första adventspredikan. Han säger att han det kommande året skall ägna sina advents- och fastepredikningar åt Andra Vatikankonciliets fyra grundkonstitutioner:

Om Kyrkan (Lumen gentium), om Liturgin (Sacrosanctum concilium), om Guds Ord (Dei Verbum), och pastoralkonstitutionen om Kyrkan i dagens värld (Gaudium et spes). Nu under advent börjar han med Lumen Gentium och betraktar dokumentet ur ett kristologiskt perspektiv.

Mycket har skrivits om konciliedokumentens doktrinära och pastorala sidor, konstaterar F Cantalamessa först, men hans ärende är nu att fokusera på dokumentens andliga innehåll.

 ”I would like, then, to concentrate on that content by trying to see what the Council documents, as texts of spirituality, still have to tell us that is useful for the building up of faith.”

De tre adventsmeditationerna för påven och kurian kommer han att ägna åt konstitutionen om Kyrkan, Lumen Gentium. Jag citerar från inledningen till första predikan:

 ”I want to reflect on the Church as the body and bride of Christ, the universal call to holiness, and the doctrine on the Blessed Virgin.
The idea for this first meditation on the Church came to me in a rereading, by chance, of the beginning of the constitution in its Latin text, which says, “Lumen gentium cum sit Christus,” “Christ is the light of the nations.”[1] I must say, to my embarrassment, that I had never paid attention to the enormous implications contained in this beginning. Because the title of the constitution has only the first part of the sentence (Lumen gentium), I thought (and I do not think I am the only one) that the title “light of the nations” referred to the Church while, as we see, it actually refers to Christ. It is the title with which the elderly Simeon greeted the infant Messiah when he was taken to the temple by Mary and Joseph: “a light to the nations and the glory of his people Israel” (see Luke 2:32).
This initial statement is the key to interpreting the whole ecclesiology of the Second Vatican Council. It is a christological ecclesiology and is therefore spiritual and mystical before being social and institutional. It is necessary to bring this christological dimension of the Council’s ecclesiology back to the forefront also in view of a more effective evangelization. People do not accept Christ because of love for the Church but they accept the Church because of love for Christ, even a Church disfigured by the sin of its many representatives.”

[hela Cantalamessas predikan här]

Det är en spännande tid vi lever i, både i Kyrkan och i världen runtomkring oss. Andra Vatikankonciliet och dess dokument är en referenspunkt till det som händer idag, och kanske de rosenknoppar kardinal Suenens talade om håller på att slå ut, vilket kommer att få effekt både på ekumeniken och på Kyrkans förmåga att vara salt och ljus i världen och kunna läka världens sår. Jag tänker på påve Franciskus bild av kyrkan som ett fältsjukhus snarare än som en borg med stängda portar.

Låt oss, katoliker och alla kristna, vara lyhörda för vad Anden säger till församlingarna idag. Bevara oss katoliker från att låsas fast i sterila motsättningar mellan traditionalister och reformivrare, och bevara oss alla kristna från att fastna i självupptaget samfundstänkande. Låt barmhärtighetens jubelår bli en ny början.