Flummigt värre i Nacka församling

Publicerat den 23 januari, 2016 av Bengt Malmgren

En stor frestelse för kyrkan idag är att hemfalla åt GNOSTICISM säger påve Franciskus. Det innebär en helt och hållet subjektiv tro som enbart förtröstar på det logiska tänkandet inom ramen för en uppsättning favoritidéer eller en uppsättning information men som slutligen stänger in människan i sina egna tankar och känslor. Gnostisk spiritualism är något helt annat än den inkarnerade Gud vi möter i Kristus. Skillnaden mellan kristen trancendens och gnostisk spiritualism framstår i inkarnationens mysterium. Vår uppgift som kristna är att vittna om och leva ut inkarnationens mysterium i världen. Om vi inte gör det bygger vi på lösan sand, Gud förblir en steril idé, vi bär ingen frukt. Teologin ‘uppfinner’ inte genom en intellektuell reflexion vad som är möjligt att tro och vad inte – om det vore så skulle den kristna tron bara vara en produkt av vårt eget tänkande och alltså ren religionsfilosofi. Teologisk vetenskap som förstår sin roll rätt är istället ett försök att förstå den ingenkännandets gåva som föregår den.

Jag skrev nyligen om att det finns en förkärlek hos många inom den liberala reformkatolska rörelsen i västvärldens Katolska kyrka att ta in gnosticerande nyandliga idéer som New Age. Det prästen Johanna Andersson beskriver sker i Nacka församling (Svenska kyrkan) är ett typiskt exempel på detta också. Jag återger här hennes inlägg från bloggen Kristen Opinion.

Profilbild för kristenopinionKRISTEN OPINION

I senaste numret Kyrkans tidning (21/1) berättas om Nacka församling och ett rött tält. I detta röda tält samlas kvinnor för att mötas i ”det kvinnliga”. Aha, tänker läsaren: ännu en könssegregerande praktik av det slag som numera uppstår dagligen i Europa på badhus och bussar? Och ännu ett bidrag till en essentialistisk och polariserad syn på kön?

I artikeln framgår att en av initiativtagarna till detta röda tält är kyrkopolitikern Ann Gripenlöf i Nacka församling. Gripenlöf är socialdemokrat och innehar uppdrag inom såväl partiet som Svenska kyrkan. Hennes engagemang i Svenska kyrkan startade för några år sedan när socialdemokraternas gruppledare i Nacka församling och ordförande i kyrkorådet frågade om Gripenlöf inte ville vara med och engagera sig i kyrkofullmäktige. På detta svarade Gripenlöf:

” – Jag har alltid varit intresserad av existentiella frågor men hade tidigare ingen direkt relation till Svenska kyrkan”

Gripenlöf är dock inte bara kyrkopolitiker, en inkomstkälla är…

Visa originalinlägg 343 fler ord

Publicerat i Church | Märkt , , | 4 kommentarer

Barmhärtighetens jubelår ett uttryck för Guds kairos i vår tid

Publicerat den 23 januari, 2016 av Bengt Malmgren

Påve Franciskus vänder sig till hela världen och alla människor av god vilja. Han talar om fred, om vårt ansvar för miljön etc och han vill ha en god dialog inte bara med ateister utan också med människor från andra religioner.

Särskilt under Barmhärtighetens jubelår som vi just gått in i är påvens intention att Guds barmhärtighet skall kommuniceras av Kyrkan på ett sådant sätt att det bygger broar mellan folk, familjer, och sociala grupper.

I den nyss utkomna boken The name of God is Mercy talar påven om den sårade mänskligheten och att vår tid saknar aktuell konkret erfarenhet av barmhärtighet. Också vår tids relativism bidrar till detta – allt förefaller likvärdigt, allt är samma:

”Detta är också sårbarheten hos den tid vi lever i – tron att det inte finns någon möjlighet till frälsning, en hand som lyfter dig, en omfamning som räddar dig, förlåter dig, tar upp dig, omger dig med flödande passionerad kärlek; som får dig på fötter igen. Vi behöver barmhärtighet. Vi behöver fråga oss varför idag så många människor, män och kvinnor, unga och gamla, från alla samhällsklasser, går till sierskor och spåmän. Kardinal Giacomo Biffi brukade citera dessa ord från den engelske författaren G K Chesterton: ‘When Man ceases to worship God he does not worship nothing but worships everything’… Idag försöker människor finna frälsning varhelst de kan.”

Nu är den rätta tiden, Guds kairos för barmhärtigheten. Därför måste Kyrkan särskilt lägga betoningen på detta och förkunna barmhärtighet. Påven säger att Kyrkan inte skall vänta på att människor kommer och knackar på hennes dörr, hon skall gå ut på gator och torg och aktivt söka upp människorna, ta hand om dem, omfamna dem, få dem att känna sig älskade och aktivt förmedla Guds barmhärtighet.

Denna påvens aktiva dialog med andra människor, och speciellt med människor från andra religioner missförstås ofta av evangelikala kristna som ser det som eftergifter för den kristna tron, att försöka bygga en världsreligion med mänsklig kraft eller synkretstisk sammanblandning av kristendom med andra religioner. Ingenting kunde vara mera fel. Påven är fullständigt klar över vilken grund han står på, Jesus Kristus, samtidigt som han just utifrån denna grund förkunnar det som flödar ur evangeliet.

Ulf Ekman, nybliven katolik och som samtidigt känner evangelikal kristendom inifrån reflekterar över varför evangelikaler så ofta missförstår. Han skriver på sin blogg:

”Ett av de svårare hindren både för evangeliska protestanter och för katoliker när det gäller att förstå varandra ligger just här.Vi utgår ofta automatiskt ifrån att vi med samma ord menar exakt samma sak. Häromdagen läste jag en recension av påve Fransiskus senaste bok, ”The name of God is Mercy”, och här framträdde dessa olikheter med all sin tydlighet. Påven inriktar sig på vissa viktiga aspekter av barmhärtigheten och enligt artikelförfattaren så saknar denne en utläggning av rättfärdiggörelsen genom tro. Alltså blir boken något suspekt. Inte för vad den säger, men för vad den inte säger. Om det man vurmar för inte finns beskrivet klart och tydligt i det man läser så är allt i princip misstänkliggjort.

Jag minns detta ifrån olika predikotillfällen i kyrkor. Ibland kunde någon komma fram efteråt och påpeka något misslynt att han inte tyckte att jag hade tagit med vissa för honom väsentliga saker. Ibland kunde man fundera över om man alltid i varje predikan måste säga allt om allt för att vara garderad och för att tillfredsställa vissa. Det kunde gälla bibelord vars hela sammanhang inte alltid citerades (det skulle bli långa avsnitt) eller om ett ämne var stort, att någon av många aspekter inte kommit med. Det kändes som om man måste pricka av en för åhörarna i förhand iordningställd teologisk lista för att man skulle vara värd att lyssnas på. Oftast var detta dock rätt harmlöst och gick lätt att reda ut. Om det speciella samfundets eller rörelsens käpphästar måste omnämnas för att man skulle få godkänt så kändes det mer som om predikan var ett skolprov som skulle godkännas än ett tilltal till människors hjärtan. Man kom aldrig riktigt vidare om man bara kunde nämna sådant som alla kände igen. Nåväl, sådant får man ju vänja sig vid och naturligtvis stå ut med. Men det kan tyvärr ibland utvecklas till en anda av misstänksamhet som i längden blir ganska ofruktbart för alla parter.”

Detta förhållningssätt gäller inte bara evangelikala kristna, utan det är något i allra högsta grad allmänmänskligt. Om våra käpphästar och det vi själva vurmar för inte explicit nämns blir vi misstänksamma. Men om vi inte kan lyssna utan förutfattad mening och vara öppen för att motparten har något positivt att förmedla, hur skall vi då kunna lära oss något nytt, hur skall vi kunna lära känna vår medmänniska, och i sista hand, hur skall vi någonsin kunna leva i fred med varandra på jorden?

Låt oss istället ta påven som exempel och bemöda oss att bli mer öppna för Guds kairos i vår tid och praktisera barmhärtighet genom att vara öppen för vår medmänniska oberoende av ras, religion, kön etc. och lyssna och praktisera barmhärtighet. För människan är inte bara i behov av barmhärtighet – hon är också en aktiv aktör som är kallad till ett parnerskap med Gud. Barmhärtighet föder barmhärtighet. Kärlek föder kärlek….

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Samhälle, Uncategorized | Märkt , , , | 3 kommentarer

Radikala queerteorier lanseras i skolans värld

Publicerat den 15 januari, 2016 av Bengt Malmgren

Viktig fråga att medvetandegöra.

Profilbild för olofedsingerefterkristus.nu

I dag har jag och Stefan Gustavsson en gemensam debattartikel i Dagen, som har fått rubriken Radikala queerteorier i skolan. Vi pekar där på omfattningen av det sociala experiment som jag har kartlagt under hösten, och vänder oss till kristna föräldrar med uppmaningen att låta ansvariga chefer veta vad de faktiskt tycker om detta. Detta i enlighet med läroplanens första kapitel: ”Alla föräldrar ska med samma förtroende kunna skicka sina barn till skolan, förvissade om att barnen inte blir ensidigt påverkade till förmån för den ena eller andra åskådningen.”

Visa originalinlägg

Publicerat i Samhälle | Märkt , | Lämna en kommentar

”Lasaros kom ut!” David Bowie öppnar upp andliga djup

Publicerat den 13 januari, 2016 av Bengt Malmgren

David Jones har somnat in efter att i 18 månader ha kämpat med en cancer. Han sörjs inte bara av fru och anhöriga men av en hel värld av fans som uppskattat artist-personan David Bowie. Jag har inte tillhört hans allra hängivnaste beundrarskara, men eftersom han är en världskändis har jag ändå inte kunnat undgå att göra mig en bild av honom, vilken huvudsakligen varit positiv. Intuitivt har jag anat ett andligt djup som jag förstår att även andra gjort. Och av alla positiva och beundrande eftermälen förstår man att han verkligen var en stor allkonstnär, inte bara en pop-stjärna.

I avskedsvideon Lazarus inspelad precis innan hans död öppnar han upp andliga djup som berör på ett helt annat sätt än när andra artister, som t.ex. Madonna eller Lady Gaga använder religiösa motiv i sina videos. I de senare fallen är intrycket att det främst handlar om att fästa uppmärksamhet på den egna personen, men David Bowie sätter andra strängar i vibration. Det är ett vittnesbörd om Gud som bär också över de stora djupen och lidandet och som överskrider döden. Det är ingen diabolisk dödskult, ingen mörk och depressiv bild av livet som en liten uppflammande gnista i mörkrets och intighetens hav, men heller ingen glättig uppståndelsetro. Men det är ett vittnesbörd om en tro på ett liv som hänger ihop, där timlighet och evighet möts.

Livet är inte bara konsumism och egoism och materialism och sedan finns inget mer. Det finns en andlig dimension som genom Guds människoblivande blivit uppenbarad för oss, hinnan mellan himmel och jord har blivit transparent. Därför har allt gott och rätt vi gör här på jorden, allt handlande av kärlek en evighetsdimension.

Att David Jones på sin dödsbädd kan prestera ett konstverk som denna video vittnar om att han reflekterat över dessa frågor. Berättelsen i Johannesevangeliets 11:e kapitel om hur Jesus uppväcker Lasaros handlar just om denna transcendens, detta överskridande mellan himmel och jord. Linnebindlarna som Bowie har på sig i videon för direkt tankarna till de linnebindlar Lasaros hade på sig då Jesus kallade honom ut ur graven.  Lasaros uppväcktes visserligen till ett fortsatt jordeliv, men endast för en kort tid. Han var fortfarande dödlig som alla andra, men samtidigt är det en bild av det förvandlade liv som väntar oss då vi går in i evigheten.

Joh 11:

En man som hette Lasaros låg sjuk. Han var från Betania, byn där Maria och hennes syster Marta bodde. (Det var Maria som smorde Herren med välluktande balsam och torkade hans fötter med sitt hår, och Lasaros som låg sjuk var hennes bror.)

……..

När Jesus kom dit fann han att Lasaros redan hade legat fyra dagar i graven. Betania låg inte långt från Jerusalem, ungefär en halvtimmes väg, och många judar hade kommit ut till Marta och Maria för att trösta dem i sorgen över brodern.
När Marta hörde att Jesus var på väg gick hon och mötte honom. Men Maria satt kvar hemma. Marta sade till Jesus: ”Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött.
Men jag vet ändå att Gud skall ge dig vad du än ber honom om.”

Jesus sade: ”Din bror kommer att uppstå.”
Marta svarade: ”Jag vet att han skall uppstå vid uppståndelsen på den sista dagen.”
Då sade Jesus till henne: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?”
Hon svarade: ”Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen.”
Sedan gick hon hem och kallade på sin syster Maria och viskade: ”Mästaren är här och kallar på dig.” När Maria hörde det steg hon strax upp och gick för att möta honom.

Men Jesus hade ännu inte kommit in i byn utan var kvar där Marta hade träffat honom.
Judarna som var hemma hos Maria för att trösta henne såg att hon hastigt reste sig och gick ut, och de följde efter i tron att hon gick till graven för att gråta där.
När Maria nu kom dit där Jesus var och fick se honom kastade hon sig för hans fötter och sade: ”Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött.”
När Jesus såg hur hon grät och hur judarna som hade följt med henne också grät blev han upprörd och skakad i sitt innersta, och han frågade: ”Var har ni lagt honom?” De sade: ”Herre, kom och se.”

Jesus föll i gråt. Då sade judarna: ”Se, hur mycket han höll av honom.” Men några av dem sade: ”Kunde inte han som öppnade ögonen på den blinde ha gjort så att Lasaros inte behövt dö?”

Jesus blev åter upprörd och gick till graven. Det var en klipphåla med en sten för öppningen. Jesus sade: ”Ta bort stenen.” Den dödes syster Marta sade då: ”Herre, han luktar redan, det har ju gått fyra dagar.”

Jesus sade till henne: ”Har jag inte sagt dig att om du tror, skall du få se Guds härlighet?”
De tog bort stenen, och Jesus lyfte blicken mot himlen och sade: ”Fader, jag tackar dig för att du har hört mig. Själv visste jag att du alltid hör mig, men jag säger detta med tanke på alla dem som står här, för att de skall tro på att du har sänt mig.”

Sedan ropade han med hög röst: ”Lasaros, kom ut.”
Och den döde kom ut med armar och ben inlindade i bindlar och med ansiktet täckt av en duk. Jesus sade åt dem: ”Gör honom fri och låt honom gå.”

 Bowie text

Look up here, I’m in heaven
I’ve got scars that can’t be seen
I’ve got drama, can’t be stolen
Everybody knows me now
Look up here, man, I’m in danger
I’ve got nothing left to lose
I’m so high it makes my brain whirl
Dropped my cell phone down below
Ain’t that just like me

By the time I got to New York
I was living like a king
Then I used up all my money
I was looking for your ass
This way or no way
You know, I’ll be free
Just like that bluebird
Now ain’t that just like me
Oh I’ll be free
Just like that bluebird
Oh I’ll be free
Ain’t that just like me

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Att David Jones även tidigare varit influerad av kristendomen är inte svårt att se. Här en video från 1992, minneskoserten på Wembley stadion i London för Freddie Mercury där han knäböjande leder hela publiken i bönen Fader vår:

 

Man kan också antaga att David Jones var väl förtrogen med CS Lewis och Narnia-böckerna. Skåpet som han går in i i videon för direkt tankarna till det klädskåp barnen i Narnia-serien försvinner in i för att komma till Narnia där lejonet Aslan, en symbol för Kristus råder, men också genom att vädja till det goda hos människorna för en kamp mot de onda krafterna. Skåpet representerar både hos CS Lewis och Bowie transparensen mellan vår verklighet här och nu och den andliga dimensionen. Människan i sin bristfällighet, men också med sin möjlighet att välja mellan ont och gott, hoppet om frälsning, allt detta går igen i Bowies text såväl som hos CS Lewis.

Vissa rader i Bowies text associerar också till Jesus liknelse om den förlorade sonen.

bowieavsked

jesusbotar

Publicerat i Church, Konst och kultur, Religion | Märkt , , | 7 kommentarer

Bibeln, läroämbetet, ofelbarheten i Svenska kyrkan, Pingströrelsen och frikyrkan

Publicerat den 8 januari, 2016 av Bengt Malmgren

Just nu samlas landets pingstpastorer till konferens. Första två dagarna ägnas åt grundläggande trosfrågor. Rubrikerna är ”Bibeln – inspirationen, ofelbarheten, auktoriteten” och ”Bibeln och frälsningen – försoningen, omvändelsen, helgelsen”. Carl-Henric Jaktlund kommenterar på ledarplats i Dagen. Han säger att det är viktigt att grunden läggs genom att själva fundamenten i kristen tro genomlyses: ”Finns grunden lagd kan andra viktiga frågor hanteras och lösas där ovanpå, annars blir det lätt ostadiga och svajiga byggen. Därför är det klokt att återigen, för en ny tidsperiod och en ny generation, samlas kring avgörande ämnen som Bibeln och frälsningen. Det är att markera och seriöst tydliggöra att man är ett kristet sammanhang som kopplar upp gentemot hela den världsvida kyrkan där samma frågor står i centrum.”

Exakt samma motivation kunde anföras för nödvändigheten av Andra Vatikankonciliet. Man kan se pingstpastorernas konferens som ett minikoncilium som diskuterade samma frågor som i VCII´s grundkonstitutioner om Uppenbarelsen, Liturgin och om Kyrkan. Det är sympatiskt att Jaktlund också kopplar samman skeendet med den världsvida kyrkan. Allt detta pekar på bejakande av behovet av ett läroämbete, och att varje församling inte är sig själv nog. Det räcker inte med ordet som automatiskt tolkar sig själv.

Andra dagens tema i Pingstkonferensen är Andens dop, det som är Pingströrelsens speciella signum att betona. Men också detta är något som tillhör hela kristenheten, och här har Pingströrelsen mycket att ge också till Katolska kyrkan.

Till sist kommer Pingstkonferensen att handla om socialläran,  omsorgen om den utsatte och svage, att omsätta Guds kärlek i praktiken, också det en viktig grundsten i ett kristet liv. Utan att omsätta Guds kärlek i praktiken så haltar det kristna budskap vi förkunnar.

Också Svenska kyrkans biskopar prövar att utöva sitt läroämbete, dessutom, vilket är mycket intressant, offentligt på debattsidorna i sekulär press och på sociala media. När biskop emeritus Bengt Wadensjö i en debattartikel i Svenska Dagbladet öppnade upp för att Svenska kyrkan skulle införliva detta i sin lära gnosticerande nyandliga läror som den i folktron alltmer förekommande tron på själavandring och t.o.m. föreslog bibeltolkningar till stöd för att Jesus också skulle ha omfattat detta, så ryckte biskop Martin Modeus ut till försvar för den kristna trosläran och skrev:

Den väg ­Wadensjö antyder, att anpassa kristen tro efter en tänkt folkuppfattning, leder till en otydlig form­löshet…  Jag har den största respekt för människor som bär de trosföreställningar som Wadensjö räknar upp. Det kan verka generöst att inkorporera sådant som folk gillar i största allmänhet och kalla det kristet, men dessa trosföreställningar hör inte hemma i kristen tro. Om de skulle inkorporeras så skulle tron inte längre vara kristen. Däremot vill jag gärna samtala med människor av annan livsåskådning.

Religionsdialog lär mig att se både möjligheterna och svårigheterna i min egen tradition. Visst ­leder det till nytolkning, och det ska göra det. Den starkaste kyrkliga traditionen är faktiskt förändringen. Men förändringen har att göra med att förstå sitt arv på nya sätt, inte att kasta ut det. Den apostoliska trosbekännelsens ord om syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och ett evigt liv håller.

Också biskop Ragnar Persenius skrev på sin blogg om Wadensjös artikel och förvarade Kyrkans lära. Och på Twitter länkade ärkebiskop Jackelén och Skara-biskopen Åke Bonnier till biskop Martins artikel. Det borde egentligen inte vara så uppseendeväckande att en biskop rycker ut till försvar för Kyrkans tro, men tydligen är det så, eftersom det presenterades på nyhetsplats bl.a. i Dagen. Det säger kanske något om hur lite man förväntar sig av Svenska kyrkan idag. Den har blivit så politiserad att man inte förväntar sig en tydlig och konsekvent hållning i lärofrågor.

Men återigen: Debatten visar på behovet av ett läroämbete, och tanken är väl att Svenska kyrkans biskopar skall utöva det inom sin kyrka, precis som Katolska kyrkans biskopar inom Katolska kyrkan som kollegium tillsammans med påven utgör läroämbetet.

Wadensjös artikel var nog ingen udda företeelse, utan snarare tecken på något vanligt förekommande. Nyandliga strömningar med tro på reinkarnation finns också inom kristenheten. Kristina Hjern, präst i en stockholmsförsamling säger till Världen idag att reinkarnation smugit sig in kristen tro genom 1800-talets esoteriska teosofi och menar att det fyller ett behov hos människor som Kyrkan bör vara öppen för. I Dagen läse jag om en dansk präst som sagt sig tro på reinkarnation och nu i samband med begravningar erbjudit hjälp åt anhöriga att få kontakt med sina döda.

Också i Katolska kyrkan sprids likande läror, åtminstone inom den reformkatolska rörelsen uppfattar jag det finns en öppenhet för detta. Ledarorganisationen för kvinnliga katolska ordnar i USA, LCWR som under Benedikt XVI´s pontifikat var föremål för en läromässig granskning av Troskongregationen kritiserades bl.a. för att till sitt årsmöte 2012 ha bjudit in New Age-talaren Barbara Marx Hendrix som bl.a. lär ut Conscious Evolution, en meditationsform som skall ta mänskligheten till helt nya höjder.

barbaramarxhubbard

Så Kyrkan, det gäller alla samfund är inte fri från inflöde av nya gnostiska ideer och nyandlighet vilket också leder till ifrågasättande av de grunddogmer man redan genom tidigare heresier gjort upp med genom de första fem koncilierna, såsom Jesus Kristus sann Gud och sann människa och Treenigheten.  Detta, liksom Carl-Henrics påpekande om behovet av uppdatering där varje ny generation/varje tid behöver samlas kring det grundläggande visar på det fortlöpande behovet av ett läroämbete i Kyrkan.

En som inte verkar hålla med mig om detta är pastor Jonas Melin, pionjärkonsulent inom Svenska Alliansmissionen. I en artikel om ekumenik med Katolska kyrkan i Dagen framför han en egen frikyrklig vision om hur det är/bör vara:

”Som frikyrklig teolog menar jag att det apostoliska inte består i ett biskopsämbete som går tillbaka genom historien, utan att det apostoliska ligger i att församlingen och dess ledarskap ställer sig under apostlarnas undervisning (NT) och deltar i det missionsuppdrag som Jesus gav apostlarna, när han sa till dem ”Som Fadern har sänt mig sänder jag er” (Johannes 20:21).”

Jag uppfattar att han menar att det räcker med Anden och Bibeln. Men är inte det han här utvecklar just en frikyrkans egen tradition och dogmatiska utveckling som han exklusivt avgränsar från den stora traditionen inom de äldre samfunden?

———————————

Tidigare inlägg på min blogg:

Tron på Kristus sann Gud i vår tid (referat från Raniero Cantalamessas bok Jesus Christ, the Holy One of God).

Kyrkan, helheten och delarna, biskopens uppdrag.

Uppenbarelse eller Gnosis?

 

Publicerat i Church | Märkt , , , , , , , , , , | 13 kommentarer

Jets vs Jesus

Publicerat den 8 januari, 2016 av Bengt Malmgren

Ibland kan jag tycka att han överdriver och missar nyanserna, men jag måste säga att jag hänförs av och uppskattar Micael Grenholms radikalitet i hans kritik av västvärldens rikedom. Det är hans speciella nådegåva, och en profet skall inte skräda orden. När han kritiserar den amerikanske pastorn Kenneth Copeland som äger en villa värd sex millioner dollar, två privata jetplan och en egen flygplats och som praktiskt taget dagligen åker runt hela USA i sina jetplan och försvarar det med att det är nödvändigt för evangeliets skull, då tycker jag inte alls han överdriver. Ta del av hans inlägg på bloggen Holy Spirit Activism som jag här rebloggar.

Profilbild för Micael GrenholmCharismactivism

Skärmavbild 2016-01-05 kl. 16.25.03 A Cessna 550b, one of Copeland’s jets according to the Christian Post.

So it’s no secret that several American prosperity preachers are ridiculously rich. When I’m out speaking about the importance of combining signs and wonders with simplicity and community of goods, my favourite bad example is charismatic Word of Faith leader Kenneth Copeland, who owns a mansion worth six million dollars, two private jets and his own airport, the Kenneth Copeland Airport, where he keeps his jets close to his million-dollar mansion. Most of his money is from ordinary people, who donate thinking that they’re doing something good for God’s Kingdom and that God will bless them with riches as well.

In a recent video, Copeland and Jesse Duplantis give some horrible reasons for why they ”need” their luxurious jet planes: they need to stand up and pray, avoid people who want them to pray for them…

Visa originalinlägg 378 fler ord

Publicerat i Church | Märkt | 1 kommentar

Inkvisitionen, perspektiv och fakta

Publicerat den 7 januari, 2016 av Bengt Malmgren

Efter att ha tagit en paus i bloggandet över jul- och nyårshelgerna har jag börjat fundera på att skriva något om religiös statsfundamentalism både ur islamskt och kristet perspektiv, en fråga som är aktuell på många sätt idag. Vi kan bara nämna IS, Saudiarabien, Iran, men vi kan också tänka på Ungern eller Polen vars statsbärande parti under ledning av Jarosław Kaczyński vill bygga en nation på ”katolska” värderingar. Kyrkan tjänar inte alla gånger på att furstar och politiker lägger sig i och prövar att med makt och tvång driva igenom kristen tro eller kristna värderingar. Det leder ofta till motsatt effekt eftersom tron per definition bygger på personens fria val.

Generellt kan sägas att härskare som med religiösa motiv försöker påtvinga andra värderingar ofta är mera djävulskt än maktmissbruk utan sådana förtecken. En sekulär stat byggd på mångfald, demokrati, mänskliga rättigheter inkl religionsfrihet är därför att föredra så länge vi inte på jorden uppnått himmelsk fullkomlighet.

IsabellaoFerdinandJust nu läser jag Bergreens bok om Columbus (Columbus – De fyra resorna). Han sändes ut av det spanska kungaparet Ferdinand och Isabella. De såg sig som fromma katoliker och såg som sin uppgift att just på grund av detta fördriva alla judar och muslimer från Spanien. Man kunde välja att konvertera till kristendomen, annars kunde man riskera tortyr eller dödsstraff om man inte blev utvisad.  Columbus prisade i sina brev till kungaparet detta deras nit, och såg de infödda i de landområden han kommit till som lämpliga undersåtar för Ferdinand och Isabella att likaså omvända eller göra till sina slavar.

Då kyrkan åtnjöt statens beskydd var det helt klart en del av kyrkans män som understödde detta och såg mellan fingrarna på övergreppen, men inte i så stor omfattning som vi ofta idag tror. Ibland tänker vi oss som statsmakten och Kyrkan som en enda enhet där Kyrkan understödde statsmaktens tortyr och dödande. Men Kyrkans inkvisitionsdomstol genomförde noggranna utredningar som ofta fastställde att anklagelserna om heresi var ogrundade vilket räddade många människor.

Som historiker påpekat, t.ex. Edward Peters (Inquisition, 1998) och Henry Kamen (The Spanish Inquisition – A Historical Revision, 1997 ), så hade Inkvisitionen inte alls den omfattning som vi ofta föreställt oss, och Kyrkans roll inte entydigt negativ.  De flesta som ställdes inför inkvisitionsdomstolar frikändes eller fick sina straff upphävda. Antalet avrättade under de 350 år som Inkvisitionen verkade uppskattas till 3-5000 personer. Det var alltid staten som stod för tortyr och dödande, Kyrkan hade ingen juridisk makt att genomföra detta, inte heller att hindra det när väl staten bestämt.  Värt att nämna är också att när häxbränningarna och jakten på förmodade häxor började svepa fram i Europa på 15-1600-talen, så var det i länder med välutvecklade inkvisitionsdomstolar som just detta fenomen inte tog fäste.

Denna artikel från 2004 av historikern Thomas F Madden (som Mikael Karlendal uppmärksammat mig på genom sin blogg)  redogör för forskningsrönen.

Min poäng: Gör distinktionen mellan kyrka och stat, både i historiska analyser och i aktuell politik.

Publicerat i Katolska kyrkan, Politik, Religion, Samhälle | Märkt | 4 kommentarer

Påven om världsläget i sitt tal på Juldagen

Publicerat den 26 december, 2015 av Bengt Malmgren

urbietorbi2015

I sitt traditionella tal på Juldagen (Urbi et Orbi) nämnde påven de värsta oroshärdarna och krigen i världen just nu och ställde det i relation till Jesus, fredsfursten vars födelse vi firar och som vill stämma våra hjärtan till fred och försoning för alla världens folk.

Let us open our hearts to receive the grace of this day, which is Christ himself. Jesus is the radiant “day” which has dawned on the horizon of humanity. A day of mercy, in which God our Father has revealed his great tenderness to the entire world. A day of light, which dispels the darkness of fear and anxiety. A day of peace, which makes for encounter, dialogue and, above all, reconciliation. A day of joy: a “great joy” for the poor, the lowly and for all the people (cf. Lk 2:10).

Han uppmanade världssamfundet att inte spara några krafter för att få slut på striderna och våldet i Syrien och Libyen, Jemen, Afrika söder om Sahara vilket skapar onämnbart lidande för människorna och inte ens det historiska och kulturella arvet för hela folk skonas.

Han syftade på IS som förutom terrorn mot människor också förstört ovärderliga kulturminnesmärken, t.e. Palmyra i Syrien, kloster, kyrkor m.m. Han fördömde brutala terrordåd under året, såsom det i Paris 13 november som skördade 130 offer, det ryska planet som störtade på Sinaihalvön.

Påven sade:

”Only God’s mercy can free humanity from the many forms of evil, at times monstrous evil, which selfishness spawns in our midst. The grace of God can convert hearts and offer mankind a way out of humanly insoluble situations.”.

 

Han önskade också fred mellan israeler och palestinier:

”Where peace is born, there is no longer room for hatred and for war. Yet precisely where the incarnate Son of God came into the world, tensions and violence persist, and peace remains a gift to be implored and built.”

Han bad att Gud skulle ge tröst och styrka åt kristna som förföljs över hela världen manade till fred i Demokratiska republiken Kongo, Burundi, Sydsudan och Ukraina.

Påve Franciskus sade att den mänskliga värdigheten trampas under fötterna för så många människor runtom i världen inkluderande flyktingar och migranter.

”Where God is born, hope is born; and where hope is born, persons regain their dignity. Yet even today great numbers of men and woman are deprived of their human dignity and, like the child Jesus, suffer cold, poverty, and rejection. May our closeness today be felt by those who are most vulnerable, especially child soldiers, women who suffer violence, and the victims of human trafficking and the drug trade.”

Efter att ha gått igenom allt detta lidande, krig, terrorism och kränkningar av människovärdet runtom i världen lyfte han också fram dem, både individer och stater, som med generositet välkomnar och ger hjälp åt det många flyktingarna att återetablera sig i en värdig framtid för dem själva och sina familjer och återintegreras i ett socialt sammanhang.

Och han avslutar sitt tal genom att lyfta fram det hopp vi har i Jesus och som inspirerar oss till barmhärtighet, kärlek och förmedling av Guds helande kraft så att världen kan bli bättre:

Where God is born, mercy flourishes. Mercy is the most precious gift which God gives us, especially during this Jubilee year in which we are called to discover that tender love of our heavenly Father for each of us. May the Lord enable prisoners in particular to experience his merciful love, which heals wounds and triumphs over evil.

Today, then, let us together rejoice in the day of our salvation. As we contemplate the Crib, let us gaze on the open arms of Jesus, which show us the merciful embrace of God, as we hear the cries of the Child who whispers to us: “for my brethren and companions’ sake, I will say: Peace be within you” (Ps 121[122]:8).

 

Hela texten här på engelska

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , | 1 kommentar

Julevangeliet och flyktingströmmarna

Publicerat den 24 december, 2015 av Bengt Malmgren

Profilbild för olofedsingerefterkristus.nu

I flyktingströmmarnas Europa är det lättare än på länge att leva sig in julens evangelium. När Jesus föddes var hans föräldrar på resa. Kejsar Augustus påbud om att ”hela världen skulle skattskrivas” (Luk 2:1) tvingade dem att ta sig hela vägen från Galileen till Josefs hembygd i Judeen. Mellan Nasaret och Betlehem var det ca fem dagsresor, och det var knappast något som familjen längtade efter nu när Maria var höggravid. Att lämna Maria ensam hemma hade dock varit ännu mer problematiskt. Dels för att hon ville ha sin man i närheten när hon skulle till att föda, men också för att hon var i en socialt mycket utsatt position. Som grannarna i Nasaret såg på saken var hon ju en ”dålig kvinna”, som hade blivit gravid utan att vara gift.

Visa originalinlägg 320 fler ord

Publicerat i Church, Samhälle | Märkt | Lämna en kommentar

Protestanter om varför de inte blir katoliker

Publicerat den 22 december, 2015 av Bengt Malmgren

I media uppmärksammade konversioner till Katolska kyrkan på sista tiden har satt igång en ekumenisk debatt. Flera av de som blivit katoliker bloggar och skriver böcker där de motiverar varför de blivit katoliker. Andra som inte blir katoliker ser sig föranledda att skriva om varför de inte blir det. Anders Gerdmar, rektor för Skandinavisk Teologisk Högskola har skrivit, och i veckan skrev pingstpastor Markus Holmbom en artikel i Dagen.

Det kan inte vara annat än bra för den kristna enheten att frågan kommit upp på dagordningen, och det går inte att komma ifrån att förståelsen och intresset för Katolska kyrkan ökar genom debatten som undanröjer en hel del missuppfattningar.

Men ibland gör man det lätt för sig genom att rada upp kända standardargument utan att granska deras validitet på djupet. Man resonerar som om Katolska kyrkan inte utvecklats och reformerats något alls på egen hand sedan reformationen.

Jag vill ge några kommentarer till Holmboms artikel här:

”Genom Konstantin gick kyrkan från att vara förföljd till att bli sanktionerad i hela Romarriket. Det som l­åter som framgång var djupt för­ödande. Martyrernas blod som hade varit kyrkans bästa u­tsäde byttes ut mot en kristen tro som inte kostade individen n­ågot. En förhållandevis dynamiskt ledd kyrka blev toppstyrd från Rom. Dessa förändringar ledde till maktkorruption och förvrängningar av tron. Det var därför som reformationen var nödvändig – för att återgå till den apostoliska tro som gått förlorad.”

Sant att kyrkan lätt korrumperas när den har makt. Men Holmblom slår in öppna dörrar eftersom ingen förnekar att det funnits allvarlig korruption i Katolska kyrkan under olika tider. Detta argument är bara giltigt om han kan visa att motsvarande korruption aldrig förekommer inom protestantiska kyrkor och att Katolska kyrkan fortfarande är genomkorrumperad och inte gjort något åt det.

”Mest grundläggande var att återerövra rätt auktoritet för tron. Den romerskkatolska kyrkan hade kommit att betrakta både Guds uppenbarelse, det vill säga Skriften, och traditionen som jämbördiga auktoriteter för kyrkans tro och liv. Detta är k­atolicismens akilleshäl: Att kyrkans tradition som auktoritet är traditionens egen idé och inte något som bevisas av Skriften”.

En standardinvändning som bygger på missuppfattningar. Jag drar inte denna diskussion ett varv till här, men Katolska kyrkan har också Skriften som auktoritet, och traditionen är nödvändig även för protestanter. Ingen läser Skriften fri från den tradition som förmedlat den. Jag skulle snarare säga att protestantismens akilleshäl är Sola Scriptura och att förpassa traditionen till det omedvetna där den kan spela en betydligt större spratt än när man som Katolska kyrkan är medveten om den och har kontroll över den.

”Katoliker menar trots detta att Jesus i Petrus har förankrat ett ämbete med auktoritet i traditionen med orden ”Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min församling” (Matt 16:18). Kontexten handlar dock inte om Petrus utan om Jesus, som Petrus just har bekänt som Messias och Gud (Matt 16:16). I en sådan läsning syftar ”denna klippa” inte på Petrus själv utan på innehållet i Petrus bekännelse.”

Där gör du en tolkning Markus, men hur kan du vara så säker på den? Det finns fler tolkningar.

Han (Petrus) talar aldrig om sig själv som klippan utan om J­esus som hörnstenen och klippan som antingen förkastas till fall eller tas emot till räddning.

Klart, Jesus är hörnstenen för Katolska kyrkan såväl som för Pingstkyrkan. Ändå finns påvar, biskopar, präster och pingstpastorer med olika uppdrag i Kristi kropp. Påven talar om sig själv som tjänare och förkunnar ständigt Jesus som frälsaren. Där skiljer han sig inte från en pingstpastor.

”Rättfärdiggörelse bara av tro är inte ett reformatoriskt p­åhitt utan har sin förankring i Guds förbund med Abraham… Den Katolska kyrkan har förvridit detta genom att påstå att även gärningar krävs för rättfärdiggörelse.”

Precis som i förhållandet skrift/tradition har många protestanter fått en hang up kring detta med tro/gärningar. Rättfärdiggörelse genom tro är protestanter och katoliker överens om, det har skett officiella samtal om detta som resulterade i ett gemensamt dokument. Men det är klart att gärningar inte är oväsentliga.Det vet var och en som läst Jakobs brev. Annars kunde vi ju ”synda på nåden” så mycket vi ville och tänka att det spelar ingen roll vad vi gör, vi blir frälsta i alla fall. Så något slags samband finns mellan tro och gärningar, det får nog även en protestant erkänna.

husabykälla

Författaren vid Husaby källa (Kinnekulle) där Sveriges förste kristne kung Olof Skötkonung döptes kring år 1000. Den fylldes igen med stenar av Laurentius Petri som ville förhindra kulten kring källan. Petri beskrev katolska gudstjänster som avguderi, och 1536 års psalmbok kallar påven för Antikrist. Reformationen införde en teologi med antikatolsk udd och ledde till dödsstraff för dem som ville hålla fast vid den gamla kyrkan.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Uncategorized | Märkt , , , | 5 kommentarer