Efter att ha tagit en paus i bloggandet över jul- och nyårshelgerna har jag börjat fundera på att skriva något om religiös statsfundamentalism både ur islamskt och kristet perspektiv, en fråga som är aktuell på många sätt idag. Vi kan bara nämna IS, Saudiarabien, Iran, men vi kan också tänka på Ungern eller Polen vars statsbärande parti under ledning av Jarosław Kaczyński vill bygga en nation på ”katolska” värderingar. Kyrkan tjänar inte alla gånger på att furstar och politiker lägger sig i och prövar att med makt och tvång driva igenom kristen tro eller kristna värderingar. Det leder ofta till motsatt effekt eftersom tron per definition bygger på personens fria val.
Generellt kan sägas att härskare som med religiösa motiv försöker påtvinga andra värderingar ofta är mera djävulskt än maktmissbruk utan sådana förtecken. En sekulär stat byggd på mångfald, demokrati, mänskliga rättigheter inkl religionsfrihet är därför att föredra så länge vi inte på jorden uppnått himmelsk fullkomlighet.
Just nu läser jag Bergreens bok om Columbus (Columbus – De fyra resorna). Han sändes ut av det spanska kungaparet Ferdinand och Isabella. De såg sig som fromma katoliker och såg som sin uppgift att just på grund av detta fördriva alla judar och muslimer från Spanien. Man kunde välja att konvertera till kristendomen, annars kunde man riskera tortyr eller dödsstraff om man inte blev utvisad. Columbus prisade i sina brev till kungaparet detta deras nit, och såg de infödda i de landområden han kommit till som lämpliga undersåtar för Ferdinand och Isabella att likaså omvända eller göra till sina slavar.
Då kyrkan åtnjöt statens beskydd var det helt klart en del av kyrkans män som understödde detta och såg mellan fingrarna på övergreppen, men inte i så stor omfattning som vi ofta idag tror. Ibland tänker vi oss som statsmakten och Kyrkan som en enda enhet där Kyrkan understödde statsmaktens tortyr och dödande. Men Kyrkans inkvisitionsdomstol genomförde noggranna utredningar som ofta fastställde att anklagelserna om heresi var ogrundade vilket räddade många människor.
Som historiker påpekat, t.ex. Edward Peters (Inquisition, 1998) och Henry Kamen (The Spanish Inquisition – A Historical Revision, 1997 ), så hade Inkvisitionen inte alls den omfattning som vi ofta föreställt oss, och Kyrkans roll inte entydigt negativ. De flesta som ställdes inför inkvisitionsdomstolar frikändes eller fick sina straff upphävda. Antalet avrättade under de 350 år som Inkvisitionen verkade uppskattas till 3-5000 personer. Det var alltid staten som stod för tortyr och dödande, Kyrkan hade ingen juridisk makt att genomföra detta, inte heller att hindra det när väl staten bestämt. Värt att nämna är också att när häxbränningarna och jakten på förmodade häxor började svepa fram i Europa på 15-1600-talen, så var det i länder med välutvecklade inkvisitionsdomstolar som just detta fenomen inte tog fäste.
Denna artikel från 2004 av historikern Thomas F Madden (som Mikael Karlendal uppmärksammat mig på genom sin blogg) redogör för forskningsrönen.
Min poäng: Gör distinktionen mellan kyrka och stat, både i historiska analyser och i aktuell politik.
Bengts Blogg 
Bengt, det är uppenbart att det råder olika uppfattningar om antalet domar, avrättningar och antalet torterade under inkvisitionen. Lika uppenbart är att den katolska sidan vill tona ner antalet döda medan den protestantiska sidan vill höja antalet dömda och avrättade.
Det är också så att riktigt säkra källor saknas, i synnerhet från de första åren fram till slutet av 1500-talet. Många dokument kan ha avsiktligt förstörts, en del rättsmaterial försvunnit och Vatikanens arkiv, där det allra mesta informationen är samlat, är stängt. Den italienske historikern Carlo Ginzburg har berättat om sina fåfänga försök att få tillgång till det historiska materialet från Vatikanens arkiv. När du och M Karlendahl ensidigt lutar er mot Thomas F Madden, kan inte uteslutas att ni får en ”katolsk version”, då denne Madden är en troende katolik.
Sedan handlar det inte enbart om antalet dödsoffer. Även tortyr – ofta sanktionerat av olika påvar användes flitigt, liksom böter och fängelsestraff.
Blir slutligen förvånad över hur du så enkelt och tydligt vill tona ner Kyrkans roll och skuld i detta. I artikeln ”Myten om inkvisitionen” som publicerades 2001 i Populär historia, skriver författaren Folke Schimanski:” Inkvisitionen infördes av påve Gregorius IX 1231, och 1252 godkände Innocentius IV tortyr som påtryckningsmedel för att framtvinga namn och bekännelser. Redan då stadfästes att kyrkan skulle göra den rättsliga utredningen och avkunna domen, medan de världsliga myndigheterna hade att verkställa den – onekligen skenheligt. ”Alltså, avrättning genom världsliga myndigheter hade nu blivit officiellt erkänd påvlig politik och inkvisitionen fick sin slutliga praktiska utformning som kyrklig institution.
Så, visst ska man ” Gör distinktionen mellan kyrka och stat, både i historiska analyser och i aktuell politik.” Men inte förneka att Kyrkan och staten ofta gått armkrok.
Det finns liknande nyanseringar av bilden på inkvisitionen i boken
https://en.wikipedia.org/wiki/Atheist_Delusions
som är under översättning till svenska (Artos förlag blir det). Författaren är ortodox kristen.
Staffan och Thorsten!
Det är uppenbart att den uppskruvade beskrivningen av Inkvisitionens negativa sidor inte är styrt av vetenskapliga fakta utan av beskrivarens intresse att befästa sin egen världsbild. För sekulära humanisters del intresset att framställa kristendom och religion i allmänhet i så dålig dager som möjligt, för antikatolska protestanters del att framställa Katolska kyrkan i så dålig dager som möjligt.
Jag håller med Staffan om att motsvarande intresse, då att försköna bilden, kan förekomma från katolska sidan. Men Mikael Karlendals poäng, samma anda finns också i Jonas Melins debattinlägg om ekumenik i Dagen, är att vi kristna inte har någon anledning att strida inbördes och konkurrera om vem som är bäst och sämst. Vi borde alla inför varandra kunna vara öppna med våra fel och brister, likaväl som vi borde kunna bejaka varandra för våra förtjänster. Vårt gemensamma intresse är att främja sanningen och växa i tro, hopp och kärlek.
Bengt, håller helt med om din avslutning, vi kristna ska präglas av ”syskonkärlek” och fokusera på vår enhet i tron.
Men när du och Karlendahl tar upp ämnet och ger en väl förskönande beskrivning av RKK’s roll, tycker jag detta borde kommenteras.Tycker också M Karlendahl snarare skuldbelägger protestanter än påvar och katoliker, tex för spanska inkvisitionen. Ingen imponerande nyansering.