I media uppmärksammade konversioner till Katolska kyrkan på sista tiden har satt igång en ekumenisk debatt. Flera av de som blivit katoliker bloggar och skriver böcker där de motiverar varför de blivit katoliker. Andra som inte blir katoliker ser sig föranledda att skriva om varför de inte blir det. Anders Gerdmar, rektor för Skandinavisk Teologisk Högskola har skrivit, och i veckan skrev pingstpastor Markus Holmbom en artikel i Dagen.

Det kan inte vara annat än bra för den kristna enheten att frågan kommit upp på dagordningen, och det går inte att komma ifrån att förståelsen och intresset för Katolska kyrkan ökar genom debatten som undanröjer en hel del missuppfattningar.

Men ibland gör man det lätt för sig genom att rada upp kända standardargument utan att granska deras validitet på djupet. Man resonerar som om Katolska kyrkan inte utvecklats och reformerats något alls på egen hand sedan reformationen.

Jag vill ge några kommentarer till Holmboms artikel här:

”Genom Konstantin gick kyrkan från att vara förföljd till att bli sanktionerad i hela Romarriket. Det som l­åter som framgång var djupt för­ödande. Martyrernas blod som hade varit kyrkans bästa u­tsäde byttes ut mot en kristen tro som inte kostade individen n­ågot. En förhållandevis dynamiskt ledd kyrka blev toppstyrd från Rom. Dessa förändringar ledde till maktkorruption och förvrängningar av tron. Det var därför som reformationen var nödvändig – för att återgå till den apostoliska tro som gått förlorad.”

Sant att kyrkan lätt korrumperas när den har makt. Men Holmblom slår in öppna dörrar eftersom ingen förnekar att det funnits allvarlig korruption i Katolska kyrkan under olika tider. Detta argument är bara giltigt om han kan visa att motsvarande korruption aldrig förekommer inom protestantiska kyrkor och att Katolska kyrkan fortfarande är genomkorrumperad och inte gjort något åt det.

”Mest grundläggande var att återerövra rätt auktoritet för tron. Den romerskkatolska kyrkan hade kommit att betrakta både Guds uppenbarelse, det vill säga Skriften, och traditionen som jämbördiga auktoriteter för kyrkans tro och liv. Detta är k­atolicismens akilleshäl: Att kyrkans tradition som auktoritet är traditionens egen idé och inte något som bevisas av Skriften”.

En standardinvändning som bygger på missuppfattningar. Jag drar inte denna diskussion ett varv till här, men Katolska kyrkan har också Skriften som auktoritet, och traditionen är nödvändig även för protestanter. Ingen läser Skriften fri från den tradition som förmedlat den. Jag skulle snarare säga att protestantismens akilleshäl är Sola Scriptura och att förpassa traditionen till det omedvetna där den kan spela en betydligt större spratt än när man som Katolska kyrkan är medveten om den och har kontroll över den.

”Katoliker menar trots detta att Jesus i Petrus har förankrat ett ämbete med auktoritet i traditionen med orden ”Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min församling” (Matt 16:18). Kontexten handlar dock inte om Petrus utan om Jesus, som Petrus just har bekänt som Messias och Gud (Matt 16:16). I en sådan läsning syftar ”denna klippa” inte på Petrus själv utan på innehållet i Petrus bekännelse.”

Där gör du en tolkning Markus, men hur kan du vara så säker på den? Det finns fler tolkningar.

Han (Petrus) talar aldrig om sig själv som klippan utan om J­esus som hörnstenen och klippan som antingen förkastas till fall eller tas emot till räddning.

Klart, Jesus är hörnstenen för Katolska kyrkan såväl som för Pingstkyrkan. Ändå finns påvar, biskopar, präster och pingstpastorer med olika uppdrag i Kristi kropp. Påven talar om sig själv som tjänare och förkunnar ständigt Jesus som frälsaren. Där skiljer han sig inte från en pingstpastor.

”Rättfärdiggörelse bara av tro är inte ett reformatoriskt p­åhitt utan har sin förankring i Guds förbund med Abraham… Den Katolska kyrkan har förvridit detta genom att påstå att även gärningar krävs för rättfärdiggörelse.”

Precis som i förhållandet skrift/tradition har många protestanter fått en hang up kring detta med tro/gärningar. Rättfärdiggörelse genom tro är protestanter och katoliker överens om, det har skett officiella samtal om detta som resulterade i ett gemensamt dokument. Men det är klart att gärningar inte är oväsentliga.Det vet var och en som läst Jakobs brev. Annars kunde vi ju ”synda på nåden” så mycket vi ville och tänka att det spelar ingen roll vad vi gör, vi blir frälsta i alla fall. Så något slags samband finns mellan tro och gärningar, det får nog även en protestant erkänna.

Författaren vid Husaby källa (Kinnekulle) där Sveriges förste kristne kung Olof Skötkonung döptes kring år 1000. Den fylldes igen med stenar av Laurentius Petri som ville förhindra kulten kring källan. Petri beskrev katolska gudstjänster som avguderi, och 1536 års psalmbok kallar påven för Antikrist. Reformationen införde en teologi med antikatolsk udd och ledde till dödsstraff för dem som ville hålla fast vid den gamla kyrkan.