VATICAN CITY — Pope Francis this morning called His Holiness Pope Tawadros II, Patriarch of the Coptic-Orthodox Church of Alexandria, to express his condolences after Sunday’s attack at the Coptic Cathedral of St. Mark in Cairo, Egypt. At least 25 worshipers were killed and 49 wounded by a bombing during the Liturgy. The attack took place at St. Peter’s Coptic… – Read more on Aleteia.org
Dag Sandahl uppmärksammar på sin blogg Svenska kyrkans begravningsverksamhet, ett ansvar man har kvar för alla medborgare, oavsett dop eller medlemskap i Svenska kyrkan. Nu diskuteras hur man skall göra med detta i framtiden. Ökade avgifter med ojämlikhet mellan glesbygd och storstad som följd?
Frågan har både ecklesiologiska och eskatologiska dimensioner. Skall man behålla begravningsansvaret bara för sina egna medlemmar, eller för döpta oavsett om man formellt gått ur Svenska kyrkan eller inte (eftersom dopet är den teologiska grunden för tillhörighet till Kyrkan) och låta kommunen ta hand om resten?
Traditionellt blev Kyrkans gård begravningsplats eftersom det kristna folket ville ha sina döda i närheten av det heliga. Kyrkans helhetssyn på människan innefattade levande och döda, begravningen var en del av diakonin och även katekes och mission. Begravningen utformades som en gudstjänst.
När det gäller eskatologin förmår Dag att skämta till det på vanligt sätt med sin skickliga satir när han talar om det praktiska med skilda begravningsplatser för kyrkligt och kommunalt begravda:
”Medlemskap gäller och då blir det kyrklig begravning och gravsättning på Kyrkans gård. Annars gäller den sekulära, kommunala begravningsplatsen. Inget drittlande. Det blir möjligtvis lite enklare med sorteringen vid den yttersta domen om vi har olika kyrkogårdar – men om Frälsaren har andra sorteringsprinciper än kyrkomedlemskap och välförhållande till kyrkoavgiften, blir det råddigt.”
Läs hela texten på Dag Sandahls blogg: Begravningsfrågan — BloggarDag
Skogskyrkogården, Alla själars dag då vi minns våra döda. ”Må de vila i frid. Låt det eviga ljuset lysa för dem.”
I påve Franciskus skrivelse Amoris Laetitia, sammanfattningen av de två familjesynoderna öppnade dörren på glänt för vissa möjligheter att göra undantag i de stränga reglerna som hindrar skilda och omgifta att gå till kommunionen. Detta har tagits emot med tacksamhet av många, medan det fått andra att gå i taket.
Från engelska veckomagasinet Catholic Herald 2 dec
Är påven inte längre katolik, undrar man. Gäller inte längre att äktenskapet är för hela livet och att det är en synd att som gift leva i en ny relation? Om man inte sonat detta utan framhärdar i att leva så, hur kan det då vara möjligt att man skulle få ta emot den kommunionen där man träder i gemenskap med det mest heliga. Är inte detta att lura människor och devalvera betydelsen av synd, omvändelse och nåd?
Så resonerar de fyra kardinaler som skrev ett brev till påven med fem s.k. dubia, obesvarade frågor som lämnats öppna i Amoris Laetitia. När påven valde att inte svara på brevet valde de fyra kardinalerna att publicera det som ett öppet brev. Så är diskussionen igång.
Jag tror inte ett ögonblick att påven vill ändra kyrkans grundläggande lära om äktenskap och familj och varje människas kallelse till helighet. Däremot finns det situationer i livet som blir orimliga om inte också barmhärtighet, förnuft och rimlighet får råda i den konkreta situationen där cementerat regelverk och centrala direktiv inte alltid ger hela svaret utan det måste finnas viss flexibilitet och frihet för lokala biskopar utan att det för den skull innebär att katolsk doktrin ändras. Det är detta den animerade diskussionen kring Amoris Laetitia handlar om.
Det är inte nödvändigtvis dåligt att det uppstår diskussioner och slitningar där olika synsätt nöts mot varandra i Kyrkan, det är tvärtom tecken på att hon är levande och att det pågår utveckling. Innan man förfasar sig över konservativa kardinaler eller över en radikal påve som till äventyrs inte ens är katolik, så bör man sätta sig in i diskussionen och vad som står på spel lite mera i detalj. Det skulle bli en ganska lång utläggning om jag skulle förklara allt här. Den som inte orkar sätta sig in i problemställningen behöver inte göra det, utan kan lugnt fortsätta att leva sin katolska vardagstro utan att gå i fällan att tro man måste välja sida i en kamp som håller på att slita sönder Kyrkan. Så är det inte, men utveckling och byggnadsarbeten är på gång, så lite turbulens får man stå ut med. För den som eventuellt är intresserad att sätta sig in i detaljer kan jag rekommendera denna ganska långa text av Robert Moynihan med mycket länkar och hänvisningar på Inside the Vatican. Läs i lugn och ro och med eftertanke!
Katolsk teologi innefattar många paradoxer och motsägelser. Betrakta grunden för vår tro, att Jesus är sann Gud och sann människa på en och samma gång.
Barmhärtighet och nåd kontra kallelse till helighet är en annan sådan paradox som blir synlig i diskussionen kring Amoris Laetitia.
En tredje paradox är Primat kontra Synodalitet. Detta diskuteras i dialogen mellan Katolska kyrkan och Ortodoxa kyrkorna, där en samtalsomgång nyligen avslutades. Inom Katolska kyrkan sker en omsvängning och paradigmskifte. Från en centralstyrning där påvens makt och krav på att han skall säga hur det skall vara i varje detalj i hela världskyrkan som kulminerade med ofelbarhetsdogmen i slutet av 1800-talet och ultramontanistiska och antimodernistiska strömningar i början av 1900-talet, så har pendeln svängt i riktning mot kollegialitet och synodalitet där påvens roll som diktator tonats ner till förmånen för rollen som herde och tjänare.
Vad påve Franciskus har för uppfattning i detta finns ingen tvekan om för den som följt hans pontifikat. Han tonar ner härskarrollen och betonar herderollen och medlevarrollen. Jag är en syndare som alla andra är hans utgångspunkt, som försöker ta sitt ledaransvar på fullaste allvar i det ämbete han nu blivit kallad att uppbära. Att han inte besvarade kardinalernas brev är en följd av detta. Amoris Laetitia är ett apostoliskt brev som är framtagen i en synodal process, dess slutsatser är godkända av minst 2/3 av kardinalerna och det talar för sig själv. Påve Franciskus menar att det är inte hans uppgift att komma med ytterligare centrala direktiv, utan det är de lokala biskoparnas roll att utifrån sin katolska tro tillämpa den redan givna vägledning som dokumentet ger i själavården.
I en intervju nyligen sade påve Franciskus att han strävar efter en gemensam ledningsmodell för kyrkan med enhet i mångfald. Påven förespråkar i intervjun principen om synodalitetet, vilket kräver en styrning som inte sker uppifrån och ner utan förmåga att lyssna till lokalkyrkorna, att harmoniera med dem och att urskilja. Jag återger delar av påvens svar som är publicerat på Vatikanens hemsida (mina markeringar):
Pope Francis: The “Synodal Church”, let me take this word. The Church is born from the community, it is born from the foundation, it is born from Baptism, and it is organised around a bishop, who brings it together and gives it strength; the bishop who is the successor of the Apostles. This is the Church. But in all the world there are many bishops, many organised Churches, and there is Peter. Therefore either there is a pyramidal Church, in which what Peter says is done, or there is a synodal Church, in which Peter is Peter but he accompanies the Church, he lets her grow, he listens to her, he learns from this reality and goes about harmonising it, discerning what comes from the Church and restoring it to her. The richest experience of all this was that of the last two Synods. There all the bishops of the world were heard, during preparation; all the Churches of the world, the dioceses, worked. All this material was worked on during the first Synod, which gave its results to the Church, and then we returned a second time – the second Synod – to complete all this. And from there Amoris Laetitia emerged. It is interesting to see the rich variety of nuances, typical of the Church. It is unity in diversity. This is synodality.
Do not descend from high to low, but listen to the Churches, harmonise them, discern. And so there is a post-Synodal exhortation, which is Amoris Laetitia, which is the result of two Synods, in which all the Church worked, and which the Pope made his own. It is expressed in a harmonious way. It is interesting that all that it contains [Amoris Laetitia], in the Synod it was approved by more than two thirds of the fathers. And this is a guarantee. A synodal Church means that there is this movement from high to low, high to love. And the same in the dioceses. But there is a Latin phrase, that says that the Churches are always cum Petro et sub Petro. Peter is the guarantor of the unity of the Church. He is the guarantor.
This is the meaning. And it is necessary to progress in synodality, which is one of the things that the Orthodox have conserved. And also the Oriental Catholic Churches. It is a richness of theirs, and I recognise it in the Encyclical.
Katolska kyrkan har genom Påvliga rådet för kristen enhet dialog med alla kristna samfund och inriktningar. Dialogen med Pingströrelsen har pågått under många år. Pingstvännen David du Plessis ”Mr Pingst” blev på sin tid den som fick vittna om äktheten i den Karismatiska förnyelsen och bli brobyggare mellan Katolska kyrkan, de äldre protestantiska samfunden och Pingströrelsen. Denna speciella brobyggartjänst var förutsagd i en profetia av Smith Wigglesworth 1936. Wigglesworth profeterade över David du Plessis att det kommer komma en väckelse inom de gamla samfunden större än vad de hittills sett. Samma kyrkor som opponerat sig mot pingströrelsen kommer uppleva det pingstvännerna har upplevt i så stor grad att pingströrelsen kommer bli liten i jämförelse med dem. Wigglesworth sa att Herren visat honom att du Plessis skulle ha en viktig roll i detta så länge han var ödmjuk och trofast.
Från 1959 åkte David du Plessis världen runt för att förkunna detta Andens utgjutande över kristna i varje samfund på varje kontinent. Vad kristna i andra samfund nu upplever, förkunnade han, är dopet i den helige Ande, samma nåd som Herren utgjöt över de första pingstvännerna på Azusa Street. Hans speciella tjänst var profetisk. Du Plessis insåg vikten av ett enhetligt uttryck för att beskriva den nåd som var gemensam för troende inom alla traditioner.
Jag träffade själv David Du Plessis i samband med en internationell karismatisk ledarkonferens i Rom 1984. Tyvärr har jag ingen bild från det tillfället.
David Du Plessis och påve Paul VI i Rom i samband med dialogen Katolska kyrkan-Pingströrelsen. David Du Plessis t.v. om påven.
I somras presenterades så en rapport från den sjätte omgången samtal Katolska kyrkan – Pingst som sträckte sig mellan åren 2011 – 2015. Rapportens titel är “Do Not Quench the Spirit”: Charisms in the Life and Mission of the Church. Det är ett unikt dokument där man i ekumenisk samsyn formulerar gemensamma teologiska utgångspunkter.
Dialogen har förts med en grupp präster och teologer tillsatta av Påvliga enhetsrådet, bland vilka kan nämnas p Peter Hocken från Wien som är känd genom Sverige-besök och ett team av klassiska Pingstvänner som alla har varit uppbackade av sina samfund, några med officiellt representativt status. Bland Pingskyrkorna som sänt delegater finns Church of Pentecost i Ghana, olika nationella kyrkor som ingår i World Assemblies of God Fellowship, Verenigde Pinkster– en Evangeliegemeenten från Nederländerna, the International Church of the Foursquare Gospel, och the Open Bible Churches. Dialogen har också alltifrån första början givits stöd av Apostolic Faith Mission i Sydafrika.
Syftet med denna dialogfas har varit att presentera en gemensam reflektion över nådegåvorna i deras teologiska, pastorala och andliga dimensioner och lyfta fram sådant som katoliker och pingstvänner gemensamt är överens om, liksom att bena ut utmaningar och var man skiljer sig åt.
Rapporten finns på StuCom.nl som pdf med innehållsförteckning:
I. INTRODUCTION
II. CHARISMS IN THE LIFE AND MISSION OF THE CHURCH
A. What Pentecostals and Catholics Hold in Common
B. Biblical Foundations
C. Brief historical observations
D. The Church as a community enlivened by the Holy Spirit
III. REFLECTION ON SPECIFIC CHARISMS
A. Prophecy
1. PROPHECY IN SCRIPTURE
2. PROPHECY IN CHURCH HISTORY
3. PROPHECY IN THE LIFE OF THE CHURCH
B. Healing
1. HEALING IN SCRIPTURE
2. HEALING IN CHURCH HISTORY
3. HEALING IN THE LIFE OF THE CHURCH
C. Discernment of Spirits
1. DISCERNMENT OF SPIRITS IN SCRIPTURE
2. THE EXERCISE OF THE CHARISM OF DISCERNMENT OF SPIRITS
IV.PASTORALOVERSIGHTREGARDINGTHEEXERCISEOFCHARISMS
V. SUMMARY AND CONCLUSIONS
APPENDIX 1: PARTICIPANTS
APPENDIX 2: PAPERS
APPENDIX 3: PREVIOUS REPORTS Webpages
I rapporten konstateras att Katolska kyrkan inte har någon uttömmande officiell lära om nådegåvorna, och inte heller Pingströrelsen förfogar över någon jämförbar lära om nådegåvorna som kan användas som en objektiv enhetlig referens.
Detta är kanske inte så konstigt, nådegåvorna är något som praktiseras mer än fångas in i teoretiska beskrivningar. Som Jesus sade i samtalet med Nikodemus:”Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden.” (Joh 3:8)
Man konstaterar dock att i Bibeln finns de grundläggande elementen för en gemensam förståelse av nådegåvorna. Och mycket som gäller den Helige Ande och nådegåvorna finns konsensus kring. Den undervisning som funnits explicit inom Katolska karismatiska förnyelsen under många år ser vi här formulerat i denna gemensamma rapport från Påvliga enhetsrådet och företrädare för Pingströrelsen. Dokumentet är på så sätt en god grund för fortsatt dialog. Jag väljer att citera delar av dokumentet för att ni skall få en uppfattning om hur den gemensamma grund jag talar om ser ut (mina markeringar):
A. What Pentecostals and Catholics Hold in Common
9. Together Catholics and Pentecostals affirm the charismatic nature of the entire Church. Charisms are essential both for the life of the Church and for her evangelizing mission… Pentecostals and Catholics acknowledge the presence of charisms in the history of both traditions, and encourage one another to ‘pursue love and strive for the spiritual gifts’ (1 Cor 14:1).[2]
10. Charisms are gifts of the Holy Spirit given to all believers (1 Cor 12:7, 11). For Catholics, the foundation for receiving spiritual gifts is baptism and confirmation, although the Spirit often bestows gifts at later moments, especially in view of a new calling to service or mission. For many Pentecostals, Spirit-baptism is the essential gateway experience for the receiving of certain charisms. Catholics and Pentecostals agree, however, that charisms are not confined to the sacraments or to Spirit-baptism.
11. Although charisms are available to all believers, they are operative when Christians rely upon the power of the Holy Spirit to proclaim the gospel and to serve one another. Charisms manifest the creativity of the Spirit and are given generously and often beyond all expectations. Both the more extraordinary charisms (such as healings, miracles, prophecy, and tongues) and those that seem more ordinary (such as service, teaching, exhortation, contribution, administration, and acts of mercy) are vital for the life and mission of the Church.
12. With the assistance of the Holy Spirit, the community of faith, including both clergy and laity, is called to engage in a process of discernment to determine whether certain words or deeds are genuine manifestations of the Holy Spirit. Scripture teaches that the ultimate standards for discernment of charisms are truth and love (1 Jn 4:1-3; 1 Cor 13:1-3), the goal of our walk with God in Christ begun in baptism/conversion.
13. Charisms are gifts of the risen and ascended Lord Jesus through the Holy Spirit (cf. Eph 4:8-12). Christ’s presence in the world is revealed not only in his works of power but also in the weakness, poverty, and suffering that is part of the human condition (2 Cor 12:9). Even the most powerful charisms do not exempt Christians from taking up the cross and embracing the cost of discipleship. Pentecostals and Catholics prophetically challenge cultures and theologies that deny the significance and spiritual meaning of suffering. While they believe, for example, that God’s power is revealed in healings, miracles, and his provision for his people, they are critical of any emphases that would contribute to escapist or triumphalist tendencies in the Church.
14. … Both Catholics and Pentecostals recognize the contemporary outpouring of the Holy Spirit as a grace for the whole body of Christ that has exceeded their expectations.
Man konstaterar att de karismatiska nådegåvorna var starkt framträdande under de första århundradena i Kyrkans historia men att manifestationen av dem sedan ebbat ut. Detta beror enligt rapporten ingalunda på att dessa karismatiska yttringar endast var avsedda för den tidigaste perioden av kyrkan, utan beror på andra orsaker. I punkt 22 spekulerar man kring detta:
22. Among the reasons given by scholars for the decline in the manifestation of charisms are the large influx of unformed converts after Christianity was legalized in the Roman Empire, the ecclesial reaction to the excesses of charismatic movements such as Montanism, latent Manicheism with its disparagement of the body, an underdeveloped pneumatology, and the responses to various heresies. Later in history, the Reformation debates, Enlightenment rationalism, and a climate of skepticism toward the supernatural contributed to a waning of expectation of the extraordinary manifestations of the Spirit.
Sedan tar man upp förnyelsen i den Helige Ande och den pingstkarismatiska strömning som tog sin början kring sekelskiftet 1900 och Andra Vatikankonciliets betydelse för dess inflytande i Katolska kyrkan:
23. Catholics and Pentecostals agree that the twentieth-century Pentecostal revival brought renewed attention to the charisms as essential to invigorating the Church’s life and mission. Attention to the charisms was further intensified with the dawn of the Charismatic Renewal in the Protestant and Anglican churches in the 1950s and 1960s and with the emergence of the Catholic Charismatic Renewal in 1967. The teachings of Vatican Council II had a particular role in the revival of charisms and the affirmation of the importance of the charismatic dimension of the Church (cf. Dogmatic Constitution on the Church 12). The growth of Pentecostal and charismatic movements, especially in the global South and East, have helped to revitalize Christianity throughout the world.
Läs mera:
Karismatiska förnyelsens 50-årsjubileum, firande i Rom med påve Franciskus 31 maj-4juni
Lucia var ett katolskt helgon, vars firande dröjt kvar och fått en mångbottnad betydelse också i vårt starkt sekulariserade samhälle. Uppståndelsen kring att luciasymbolen (ljuskronan) i ett varuhus´ julskyltning sattes på en mörkhyad pojke vittnar om ritens betydelse. Simon Sorgenfrei på bloggen Religionsvetenskapliga kommentarer reflekterar över kön och rit, vilket också har betydelse för prästämbetet i Katolska kyrkan som ju är förbehållet män och sätter fingret på pudelns kärna då han skriver: ”Närliggande exempel finner vi i debatter kring kön och etnicitet på rituella ledare i synagogor, kyrkor och moskéer. Medan vissa menar att de rituella akternas legitimitet är avhängigt den rituella aktörens kön eller etnicitet, menar andra att just ritens formalia transcenderar dessa.”
Läs hela texten: Lucia, kön och etnicitet — Religionsvetenskapliga kommentarer
Läs också folkloristen Tora Wall som skriver om Lucia som symbol
Idag sammanträder Statens Medicinsk-etiska råd SMER för att bl.a. diskutera dödshjälp.
Som vi förstått finns det de som vill öppna för detta och nu tittar man på den s.k. Oregon-modellen. Man har slutat framhålla Beneluxländerna som goda exempel, eftersom det där blivit alltmer besvärande uppenbart att det sluttande planets princip råder och kriterierna för att få dödshjälp utvidgas till alltfler grupper. Istället framhåller man Oregon-modellen och hädar att där har man garderat sig mot det sluttande planet. Men det stämmer inte alls.
I en artikel i Dagen idag, Säg nej till det sluttande planet, framhåller jag tillsammans med två kolleger att så länge lagstiftaren inte har svar på frågan varför det överhuvudtaget bör finnas en gräns för dödshjälp så kommer det att vara svårt att ge skäl för bevarandet av en gräns när nya argument trycker på.
Läs också Aronsson och Ståhles artikel i Världen idag. Falska förespeglingar om läkarassisterat självmord.
Författarna konstaterar att tvärtemot vad som hävdas i debatten så är sällan rädsla för smärta i livets slutskede anledning till att man begär dödshjälp. Där finns goda palliativa metoder idag för att göra den sista tiden så humant värdig som möjligt. En undersökning visar att de tre främsta skälen att man väljer dödshjälp är förlust av självständighet (97 procent), oförmåga att delta i angenäma aktiviteter (89 procent), och förlust av värdighet (75 procent). Endast 22 procent av cancerpatienterna angav skälet ”otillräcklig smärtkontroll eller oro för framtida sådan” som skäl.
Det förefaller mig som att kraven på dödshjälp mera handlar om friska människors behov att själva ha kontroll över sitt liv än av altruistiska och humanitära motiv.
Införandet av dödshjälp ställer också på nytt samvetsfrihetsfrågan på sin spets. Såsom berörd sjukvårdspersonal tvingas till att medverka vid abort, skall man också tvingas till att medverka vid dödshjälp?
Min slutsats är klar: Dörren till att legalt tillåta medverkan till dödande av en annan människa bör förbli stängd för all framtid.
Troskongregationen utgav 14 juni 2016 ett dokument, Iuvenescit Ecclesia riktat till biskoparna som underlag för deras kontakt med nya andliga rörelser i Kyrkan. Många sådana har sprungit fram under 1900-talet, såshttp://www.katolskakyrkan.se/katolska-kyrkan-i-sverige/kyrka-i-rorelseom den Karismatiska förnyelsen som är den mest omfattande av dem alla och som firar 50-årsjubileum 2017. Dokumentet sätter in de karismatiska nådegåvorna i ett helhetsperspektiv och beskriver deras relation till de hierarkiska gåvorna (de som är relaterade till vigningssakramentet och de sakrament som förvaltas av biskoparna, prästerna och diakonerna. Båda typerna av gåvor är ett utflöde av en och samme Ande.
Dokumentet har förberetts och filats på under 14 års tid och skall ge biskoparna vägledning, både att inte underskatta de karismatiska gåvorna utan lyfta fram och bejaka dem, men också hjälpa till att vägleda och fostra och främja en integrering i Kyrkans helhet.
Vatikanska dokument uppkallas alltid efter de två inledande orden i texten. Iuvenescit Ecclesia betyder Kyrkan föryngras/vitaliseras, och första meningen i sin helhet (min översättning) lyder:
Kyrkan blir vitaliserad i kraft av Evangeliet och Anden förnyar henne kontinuerligt, bygger upp henne och leder henne ”med hierarkiska och karismatiska gåvor” (1).
Man refererar i fotnoten (1) till den första mer systematiskt teologiska text som utgivits av Katolska kyrkan om de Andliga nådegåvorna, nämligen Andra Vatikankonciliets grundkonstitution om Kyrkan, Lumen Gentium. I kapitel 2, § 12 avhandlas det kristna folkets trosmedvetande och karismatiska gåvor:
”12. Guds heliga folk har även del i Kristi profetiska ämbete genom att det för vidare hans levande vittnesbörd… De troende, som har mottagit smörjelse från den Helige (jfr 1 Joh 2:20, 27) kan, betraktade som ett helt, inte fara vilse i sin tro; denna särskilda egenskap hos det hela framträder i och genom hela folkets övernaturliga trosmedvetande (supernaturali sensu fidei totus populi) när helheten, ‘alltifrån biskoparna intill de sista lekmännen’ (jfr Augustinus, De Praed. Sanct), ger uttryck för sin universella samstämmighet i tros- och sedefrågor. Under ledning av det heliga läroämbetet – i vars trogna efterföljd Guds folk inte längre tar emot människors ord utan i själva verket Guds eget ord (1 Tess 2:13) – håller detta folk genom det trosmedvetande, som väcks och närs av sanningens Ande, oryggligt fast vid den tro, som en gång för alla har blivit överlämnad åt de heliga (Jud 3), det tränger med rätt omdöme djupare in i den samt tillämpar den fullkomligare i sitt liv.
Därtill kommer att samme Helige Ande genom sakramenten och tjänsterna inte bara helgar Guds folk, leder det och berikar det med dygder, utan att han också genom att tilldela sina gåvor ‘åt var och en allt efter sin vilja’ (1 Kor 12:11) fördelar speciella nådegåvor bland de troende i varje stånd; på så vis gör han dem skickade och beredda till att överta olika uppgifter och tjänster till gagn för Kyrkans förnyelse och fortsatta uppbyggnad enligt Skriftens ord: ‘De gåvor genom vilka Anden uppenbarar sig, ges åt var och en för att vara till nytta’ (jfr 1 Kor 12:7). Dessa nådegåvor, antingen de är särskilt framträdande eller också mera oansenliga och allmänt förekommande, måste tas emot med tacksägelse, emedan de är särskilt avpassade för och till gagn för Kyrkans behov.” (Från Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution om Kyrkan, Katolsk dokumentation 4, Katolsk Informationstjänst Uppsala 1970)
En grundsats i Iuvenescit Ecclesia är att kyrkans hierarkiska och karismatiska dimensioner inte står i motsats till varandra, utan står på samma nivå och är integrerade till ett helt. Andra Vatikankonciliets ecklesiologi öppnade upp för en ny missionerande fas i Kyrkans historia där alla är lika viktiga, biskopar och präster såväl som lekmän, i uppgiften att med andlig smörjelse och nådegåvor ge kraft åt evangelisationen.
Dokumentet sammanfattar i 8 kriterier för bedömning av karismatiska nådegåvor:
Iuvenescit Ecclesia: [Hela texten här] [Sammanfattning här]
Läs också:
[BLÅS LIV I NÅDEGÅVAN. En skrift av amerikanska biskopar och teologer om Karismatiska förnyelsen]
Israeliterna bad Samuel att tillsätta en kung. Under hela sitt vuxna liv hade han varit domare över Israel, men nu ville de ha en kung som skulle härska över dem. Samuel tyckte inte det var en bra idé och vände sig till Gud som dock rådde honom att göra dem till viljes.
När Samuel blev gammal satte han sina söner till domare över Israel. Hans förstfödde hette Joel och hans andre son Abia. De var domare i Beer-Sheba. Men hans söner vandrade inte på hans väg utan vek av från den och sökte orätt vinning. De tog mutor och förvrängde lagen. Då samlades alla de äldste i Israel och kom till Samuel i Rama och sade till honom: ”Du är gammal och dina söner vandrar inte på dina vägar. Sätt nu en kung över oss till att styra över oss, så som alla folk har.” Det var i Samuels ögon ett dåligt förslag när de sade: ”Ge oss en kung till att styra över oss.” Och Samuel bad till Herren. Då sade Herren till Samuel: ”Lyssna till folket i allt de säger till dig. Ty det är inte dig de har förkastat, utan det är mig de har förkastat, så att jag inte skall vara kung över dem. Så har de alltid gjort, från den dag då jag förde dem upp ur Egypten ända till denna dag. De har övergivit mig och tjänat andra gudar och så gör de också mot dig. Men lyssna nu till deras ord. Du skall allvarligt varna dem och förklara för dem vilka rättigheter den kung får som kommer att regera över dem.” (1 Sam 8:1-9)
Jag har ofta funderat över varför israeliterna ville ha en kung, och varför Gud inte tyckte det var en bra idé, men att han ändå lät dem få sin vilja igenom. Att tillsätta en kung såg Gud som ett förkastande av honom själv. Skillnad mellan domare och kung var att det senare innebar mycket fastare former och att folket totalt lämnar ifrån sig makten. Domarrollen innebar mer en interaktion med folket och en tillit och förtröstan på att Gud leder sitt folk då domarna i interaktion med folket prövar att lösa problem och kriser de ställs inför.
Gud valde ändå att inte köra över folket. Det är ett genomgående drag hos den Gud som träder fram i historien i Bibelns böcker, att människans fria vilja respekteras, även om Gud vet bättre, så utvecklas människans historia i ett partnerskap med Gud där människorna får göra sina egna erfarenheter och skörda det de själva har sått till dess de kommer på bättre tankar.
Jag drar en parallell till utvecklingen i Västerlandet idag. Vi har haft en tradition byggd på judiskt-kristna grundvärderingar med människovärdet och alla människors lika värde i centrum samt respekterande av vissa naturrättsligt grundade etiska lagar som formulerats t.ex. i Katolska kyrkans sociallära eller i FN´s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Politiskt har man dragit slutsatsen att detta implicerar ett representativt demokratiskt styrelseskick, som inramas av etiska grundvärderingar som inte ens folkviljan kan köra över. Västerländska demokratier har grundlagar som inte är förhandlingsbara, och det har fastslagits en maktfördelning mellan verkställande (regering), lagstiftande (parlament) och dömande (domstolar) makt. Detta har min generation uppfostrats i och det sitter i ryggmärgen som en slags stabil och, som vi trodde, trygg grund för Västerlandets demokratiska system. Till detta kommer den ”fjärde statsmakten”, den fria pressen, garanterad av yttrandefrihetsnormen.
[Läs DN´s ledare 1 dec. Höj rösten för demokratin i Polen}
Idag ser vi hur detta system ifrågasätts alltmer till förmån för starka ledare som säger sig tolka folkviljan och som inte alls har respekt för denna maktfördelningsprincip utan tvärtom prövar att kontrollera både domstolsväsende och press. Presidenter, som t.ex. i Turkiet försöker förändra grundlagarna så att allt mer makt koncentreras hos dem själva och parlamentets makt blir mindre. Och allt detta sker med folkets vilja som röstar fram dessa maktstarka ledare.
Denna utveckling har gått i två steg: Liberalismen som dominerat den politiska utvecklingen under de senaste årtiondena har tagit det politiska systemets förträfflighet och stabilitet så mycket för givet att de glömt att försvara de värden på vars grunde det vilar, och vi har fått en samhällsutveckling som gått över styr där människans egoistiska girighet och materialism alltmer tagit över. Detta i kombination med de fria marknadskrafterna som fått löpa amok har skapat samhällen som främjat normlöshet och där många människor lämnas utanför trygghetssystemen och får inte sin rättmätiga del av kakan.
Detta har lett till steg två: Missnöje med det etablerade systemet och människor som nu sätter sin tillit till populistiska ledare. Dessa kan lätt komma till makten eftersom de nu röstas fram av folket i land efter land och samhället är inte längre vaccinerat attacker på den representativa demokratin och maktfördelningsprinciperna, eftersom vi glömt vår historia och vilka grundvärderingar den vilar på.
Jag förundras av motståndet och ovilligheten att tala om gemensamma grundvärderingar. Hoppet står till att människan också är en etisk varelse. Det behövs en mobilisering och ett medvetandegörande av vilken grund vår civilisation vilar på. Vem skall gå i täten? Påven?
Jag fortsätter att läsa sista intervjuboken med påve emeritus Benedict. ”Last Testament: In His Own Words”.
Intervjuaren frågar med anledning av den nya evangelisationen som påve Johannes Paulus II uppmanade till och det Påvliga rådet för främjande av Ny Evangelisation som Benedict XVI inrättade: Är det över huvud taget möjligt att tro sig kunna kristna Europa igen, är det inte att bedra sig själv?
”It is not permissible simply to give up proclaiming the gospel. Indeed, it seemed completely absurd in ancient times that a couple of Jews went out and sought to win the great, learned and knowledgeable Graeco-Roman world for Christianity. There will always be great failures too. We do not know how Europe will develop, or the degree to which it will still be Europe if different strata of the population newly structure it. But to proclaim this Word, which bears power in itself, to build the future which makes the lives of human beings meaningful, that is independent of any calculation of success, and absolutely necessary. The Apostles could not make sociological investigations, that happens or it doesn’t, but they had to trust in the inner power of this Word. At first, very few, lowly, people joined. But then the circle grew.
Of course the Word of Gospel can disappear from continents. Indeed we can see now that the Christian continents of the beginning, Asia Minor and North Africa, are no longer Christian. It can even disappear in places where it was dominant. But it can never remain unsaid; will never be unimportant.”
Ärkebiskop Sergio da Rocha, ordförande i Brasiliens biskopskonferens är en av de 16 biskopar och en präst som kommer att utnämnas till kardinal i samband med konsistoriet i Vatikanen senare denna månad. Alla kardinaler under 80 år är de som deltar i konklaven vid val av ny påve. Han intervjuades i en brasiliansk tidning, intervjun återfinns i engelsk översättning på Crux.
I mitt förra inlägg skrev jag att det funnits en utveckling i Katolska kyrkan sedan långt innan reformationen i riktning mot trons källor, mot förnyat fokus på den personliga tron och andligheten, bort från detaljstyrning och kontroll. Påve Franciskus har i sitt pontifikat i hög grad stått för detta. Detta märks också på hur han utser sina biskopar och kardinaler. Ärkebiskop Sergio da Roha är ett exempel på detta. jag citerar några avsnitt från intervjun:
Om Brasiliansk politik (Brasiliens biskopar har uttalat att landets kris beror på brist på etiska och moraliska referenspunkter:
”Ethics in politics needs to be recovered urgently, which requires honesty on the part of politicians, as well as overcoming political and electoral corruption. A democratic society needs politicians and responsible politicians. Political participation can’t be denied, or left to others.
Another attitude to be cultivated is the conscious exercise of citizenship. Every citizen, and civil society itself, have much to contribute to justice and peace, so desired by all. In a special way, laity and lay Christians have much to offer. They should be ‘salt’ and ‘light’ also in the field of politics.”
Om kyrkans roll i politiken:
”Through the bishops’ conference, the Church seeks to be always open to dialogue with the executive branch, the legislative and the judiciary. The conference does not adopt a political-party stance, and does not defend governments or parties. It pursues its prophetic mission by offering a meaningful contribution to the Word of God and to the Church’s social doctrine, not political ideologies.
The conception of a Church that controls society is neither theologically justified nor viable in a complex and pluralistic culture. However, a servant, prophetic, and merciful Church has much to offer in overcoming social problems. We have much to do to overcome aggression, intolerance and violence. [We must] educate for dialogue and encourage respect for those who think differently. Anyone who thinks differently cannot be treated as an enemy, whether at home, on the streets, on social networks or in political environments.”
Om kyrkans roll i världen:
” I would emphasize the conflicts and wars that are making so many people suffer, especially the poorest and most defenseless. The cruel situation of refugees and immigrants, always remembered by the pope, demands the joint action of the countries and effective investment. There’s also poverty and misery that persist in an era of so much scientific and technological development, with the poor being sacrificed most when there is economic crisis or social conflicts.
It is not easy, but the Church needs to evangelize with special attention to these situations, to bring hope and new life. We have to evangelize the different cultural contexts, from popular piety to secularized environments and modern Areopagus. We cannot remain indifferent or comfortable, but walk the path of participation and communion. Always trusting in the grace of God!”
Om påve Franciskus betydelse:
”The Pope has contributed enormously with his teachings, but above all by his example and initiatives. We have learned a lot from him! He has encouraged us to be a missionary Church, going out to meet the wounded and the lost sheep. He’s pushed us to be a merciful and welcoming Church, a house of open doors, and a servant church, living in simplicity.”
Om kardinalernas roll:
”As Pope Francis has insisted, the cardinalate is not an honor, but a form of service….
I think the cardinals named in this Holy Year should be recognized as ‘cardinals of mercy.’ We must learn to conjugate, with Pope Francis, the word ‘merciful.’ Charity in everything and with all is not easy, but it is beautiful and makes the one who practices it and who receives it happy. I hope to collaborate, albeit modestly, so that charity shines ever more in the life of the Church. But this is only possible by the charity of Christ!”
Om Katolska kyrkan, kristendom, religion, samhälle...
Cardinal O'Malley shares his reflections and experiences
Sufism och tidlös filosofi från nordisk horisont
Om Katolska kyrkan, kristendom, religion, samhälle...
Hjälper dig följa Jesus
Om Katolska kyrkan, kristendom, religion, samhälle...
Vardag och verklighet i min värld.
Signs, Wonders, Peace and Justice
Om Katolska kyrkan, kristendom, religion, samhälle...
Svensk Linje är Fria Moderata Studentförbundet tidskrift. I frihetens tjänst sedan 1942.
undervisning, reflektioner och fördjupning om vad det kan innebära att följa Jesus i Sverige i dag
Om Katolska kyrkan, kristendom, religion, samhälle...
Om Katolska kyrkan, kristendom, religion, samhälle...
tankar från en ortodox kristen präst
Om Katolska kyrkan, kristendom, religion, samhälle...
Om Katolska kyrkan, kristendom, religion, samhälle...
Bengts Blogg 