I påve Franciskus skrivelse Amoris Laetitia, sammanfattningen av de två familjesynoderna öppnade dörren på glänt för vissa möjligheter att göra undantag i de stränga reglerna som hindrar skilda och omgifta att gå till kommunionen. Detta har tagits emot med tacksamhet av många, medan det fått andra att gå i taket.

Från engelska veckomagasinet Catholic Herald 2 dec

Är påven inte längre katolik, undrar man. Gäller inte längre att äktenskapet är för hela livet och att det är en synd att som gift leva i en ny relation? Om man inte sonat detta utan framhärdar i att leva så, hur kan det då vara möjligt att man skulle få ta emot den kommunionen där man träder i gemenskap med det mest heliga. Är inte detta att lura människor och devalvera betydelsen av synd, omvändelse och nåd?

Så resonerar de fyra kardinaler som skrev ett brev till påven med fem s.k. dubia, obesvarade frågor som lämnats öppna i Amoris Laetitia. När påven valde att inte svara på brevet valde de fyra kardinalerna att publicera det som ett öppet brev. Så är diskussionen igång.

Jag tror inte ett ögonblick att påven vill ändra kyrkans grundläggande lära om äktenskap och familj och varje människas kallelse till helighet. Däremot finns det situationer i livet som blir orimliga om inte också barmhärtighet, förnuft och rimlighet får råda i den konkreta situationen där cementerat regelverk och centrala direktiv inte alltid ger hela svaret utan det måste finnas viss flexibilitet och frihet för lokala biskopar utan att det för den skull innebär att katolsk doktrin ändras. Det är detta den animerade diskussionen kring Amoris Laetitia handlar om.

Det är inte nödvändigtvis dåligt att det uppstår diskussioner och slitningar där olika synsätt nöts mot varandra i Kyrkan, det är tvärtom tecken på att hon är levande och att det pågår utveckling. Innan man förfasar sig över konservativa kardinaler eller över en radikal påve som till äventyrs inte ens är katolik, så bör man sätta sig in i diskussionen och vad som står på spel lite mera i detalj. Det skulle bli en ganska lång utläggning om jag skulle förklara allt här. Den som inte orkar sätta sig in i problemställningen behöver inte göra det, utan kan lugnt fortsätta att leva sin katolska vardagstro utan att gå i fällan att tro man måste välja sida i en kamp som håller på att slita sönder Kyrkan. Så är det inte, men utveckling och byggnadsarbeten är på gång, så lite turbulens får man stå ut med.  För den som eventuellt är intresserad att sätta sig in i detaljer kan jag rekommendera denna ganska långa text av Robert Moynihan med mycket länkar och hänvisningar på Inside the Vatican. Läs i lugn och ro och med eftertanke!

Katolsk teologi innefattar många paradoxer och motsägelser. Betrakta grunden för vår tro, att Jesus är sann Gud och sann människa på en och samma gång.

Barmhärtighet och nåd kontra kallelse till helighet är en annan sådan paradox som blir synlig i diskussionen kring Amoris Laetitia.

En tredje paradox är Primat kontra Synodalitet. Detta diskuteras i dialogen mellan Katolska kyrkan och Ortodoxa kyrkorna, där en samtalsomgång nyligen avslutades. Inom Katolska kyrkan sker en omsvängning och paradigmskifte. Från en centralstyrning där påvens makt och krav på att han skall säga hur det skall vara i varje detalj i hela världskyrkan som kulminerade med ofelbarhetsdogmen i slutet av 1800-talet och ultramontanistiska och antimodernistiska strömningar i början av 1900-talet, så har pendeln svängt i riktning mot kollegialitet och synodalitet där påvens roll som diktator tonats ner till förmånen för rollen som herde och tjänare.

Vad påve Franciskus har för uppfattning i detta finns ingen tvekan om för den som följt hans pontifikat. Han tonar ner härskarrollen och betonar herderollen och medlevarrollen.  Jag är en syndare som alla andra är hans utgångspunkt, som försöker ta sitt ledaransvar på fullaste allvar i det ämbete han nu blivit kallad att uppbära. Att han inte besvarade kardinalernas brev är en följd av detta. Amoris Laetitia är ett apostoliskt brev som är framtagen i en synodal process, dess slutsatser är godkända av minst 2/3 av kardinalerna och det talar för sig själv. Påve Franciskus menar att det är inte hans uppgift att komma med ytterligare centrala direktiv, utan det är de lokala biskoparnas roll att utifrån sin katolska tro tillämpa den redan givna vägledning som dokumentet ger i själavården.

I en intervju nyligen sade påve Franciskus att han strävar efter en gemensam ledningsmodell för kyrkan med enhet i mångfald. Påven förespråkar i intervjun  principen om synodalitetet, vilket kräver en styrning som inte sker uppifrån och ner utan förmåga att lyssna till lokalkyrkorna, att harmoniera med dem och att urskilja. Jag återger delar av påvens svar som är publicerat på Vatikanens hemsida (mina markeringar):

Pope Francis: The “Synodal Church”, let me take this word. The Church is born from the community, it is born from the foundation, it is born from Baptism, and it is organised around a bishop, who brings it together and gives it strength; the bishop who is the successor of the Apostles. This is the Church. But in all the world there are many bishops, many organised Churches, and there is Peter. Therefore either there is a pyramidal Church, in which what Peter says is done, or there is a synodal Church, in which Peter is Peter but he accompanies the Church, he lets her grow, he listens to her, he learns from this reality and goes about harmonising it, discerning what comes from the Church and restoring it to her. The richest experience of all this was that of the last two Synods. There all the bishops of the world were heard, during preparation; all the Churches of the world, the dioceses, worked. All this material was worked on during the first Synod, which gave its results to the Church, and then we returned a second time – the second Synod – to complete all this. And from there Amoris Laetitia emerged. It is interesting to see the rich variety of nuances, typical of the Church. It is unity in diversity. This is synodality.

Do not descend from high to low, but listen to the Churches, harmonise them, discern. And so there is a post-Synodal exhortation, which is Amoris Laetitia, which is the result of two Synods, in which all the Church worked, and which the Pope made his own. It is expressed in a harmonious way. It is interesting that all that it contains [Amoris Laetitia], in the Synod it was approved by more than two thirds of the fathers. And this is a guarantee. A synodal Church means that there is this movement from high to low, high to love. And the same in the dioceses. But there is a Latin phrase, that says that the Churches are always cum Petro et sub Petro. Peter is the guarantor of the unity of the Church. He is the guarantor.

This is the meaning. And it is necessary to progress in synodality, which is one of the things that the Orthodox have conserved. And also the Oriental Catholic Churches. It is a richness of theirs, and I recognise it in the Encyclical.