Troskongregationen, Joseph Ratzinger, påven Benedikt XVI och hanteringen av sexövergreppen mot minderåriga i Katolska kyrkan

Publicerat den 5 april, 2010 av Bengt Malmgren

Kritiken mot Katolska kyrkan har sista tiden varit hård. Det är en berättigad kritik, fruktansvärda brott har begåtts, och vi som katoliker måste för en lång tid bereda oss på att stå ut med världens berättigade ilska. Jag håller med kardinal Schönborn i Wien som sade kloka ord om detta i påskdagens predikan. Vi måste göra bot och se till att de inte sker igen. Samtidigt med denna inre process måste vi ansvarsfullt göra allt vi kan för att reparera den skada som skett, framförallt genom att möta och ge offren adekvat upprättelse, samt genom en transparent process undersöka vad som gått fel och på så sätt bygga upp förtroendet hos allmänheten. Om vi lyckas göra detta på ett bra sätt kan Katolska kyrkan gå stärkt ur denna kris.

Varför säger jag ””vi””, som om jag vore medskyldig? Varför gör jag inte som en del arga kritiker rekommenderar mig: Skyll på påven och biskoparna och kräv förändring! Visst, Kyrkan behöver förändras och förnyas hela tiden, men Kyrkan är som Paulus skriver en enda kropp med många lemmar, och lider en lem så lider hela kroppen, och utifrån den kyrkosynen är det nu inte en tid för syndabockstänkande, utan för lugn och saklig analys där vi alla på bästa sätt bidrar med våra insatser. Det betyder just inte att sopa problemen under mattan utan att vara konstruktiv och skarp också i den interna kritiken.

Men kritiken måste vara saklig! Det är allderles tydligt att många grupper som redan tidigare ogillade eller närde ett hat mot Katolska kyrkan nu får vatten på sin kvarn och utifån en mer eller mindre dold,  eller i vissa fall helt öppen agenda utnyttjar situationen. Jag ser minst tre sådana grupper:

  • Sekulära ateister, t.ex. Humanisterna som i sexövergreppsskandalerna ser ett bevis på deras grundtes att religionen är ett elände i världen.
  • Antikatolska evangelikaler som fortfarande ser Katolska kyrkan som ett antikristligt system och nu tacksamt använder den uppkomna negativa publiciteten i sin propaganda.
  • Liberalteologiskt kristna som är starkt kritiska till Katolska kyrkan och vill ändra på mycket inom kyrkan, t.ex. avskaffa celibatet, göra äktenskapet könsneutralt och införa kvinnliga präster. De vill gärna se ett orsakssamband mellan att kyrkan inte ””modernisertats”” i den riktning de vill och förekomsten av pedofilibrotten, vilket inte är självklart. Den del av denna grupp som formellt är katoliker ser sig själva gärna som den riktiga kyrkan (””We are the Church””) men distanserar sig samtidigt mot påve och hierarki.

Med alla dessa kan Katolska kyrkan vara överens om att sexövergreppsbrotten utgör en fruktansvärd och oacceptabel verklighet som Kyrkan har ett ansvar att göra upp med både i relation till individuella förövare och offer och på ett strukturellt plan och utreda hur det kunde gå så snett och vidta åtgärder för att säkerställa en framtid där det inte händer igen.

Det är viktigt att i denna process skilja på vad som är vad. Många falska och ogundade anklagelser riktas ibland mot kyrkan, på sista tiden har vi haft rubriker i pressen nästan varje dag av typen ””nya avslöjanden””, ””påven har medvetet skyddat präster som begått brott””, ””påven kände till men gjorde ändå inget””, samtidigt har faktaudnerlaget varit dåligt framför allt har pressens tolkningar av faktaunderlaget fört helt fel, och de som är initierade i fallen måste gå ut med information och tillrättaläggningar. Man får känslan att detta är planerade försöksballonger som hela tiden släpps ut till nyhetsbyråerna för att så mycket som möjligt misstänkliggöra påven. Man kan tycka att tidningarna i dessa tider inte borde tolka alls, utan redogöra för fakta.

Trycket mot påven är starkt idag, det går nästan inte att försvara sig, man ser Vatikanens tillrättalägganden bara som ytterligare ett steg i mörkläggningsprocessen, och även jag själv när jag på denna blogg försöker skilja ut vad som är fakta och inte i den hårda blåsten, så får jag kritik. Bara det faktum att jag inte köper alla påståenden rakt av utan ””försvarar”” påven genom att ifrågasätta och undersöka det som inte är belagt gör att jag blir anklagad för att inte stå på offrens sida utan försvara brott och mörkläggning.

Grunden för försoning och helande är att ge en sannfärdig beskrivning av det som varit och komma fram till en gemensam förståelse. Visst, vi behöver inte till varje pris som Kyrka försvara oss för all kritik, mycket av den är som sagt berättigad, men samtidigt får vi inte överge sans och förnuft utan ändå försöka beskriva vad som skett, utan falska anklagelser och utan mörkläggning. Syftet med mitt skrivande är att så gott jag kan bidra till detta.

I fokus för debatten på sista tiden har stått Vatikanens Troskongregation och dess tidigare chef Joseph Ratzinger, vad han och Troskongregationen tidigare gjort och inte gjort samt vad Ratzinger under sin tid som påve Benedikt XVI gjort och inte gjort. Jag sammanfattar den bild jag för närvarande har av detta utifrån min nuvarande kunskap. Det är oerhört viktigt att känna till denna bakgrund för att kunna bedöma de olika ””fall”” som nu nästan dagligen dyker upp i pressen. Då isen nu är bruten efter offentliggörandet av de omfattande kartläggningarna av problematiken från USA och nu senast  Irland, så kan vi räkna med att fler och fler träder fram och berättar.

Ratzinger som ärkebiskop i München 1997 – 1980

Innan Joseph Ratzinger blev ärkebiskop i München hade han varit teolog, och inte ägnat sig åt administrativt stiftsarbete. Ärkestiftet München-Freising är ett av världens större stift med 800 församlingar uppdelat på 40 dekanat. Samma år han tillträdde tjänsten blev han vald till kardinal och deltog i de två konklaverna där påvarna Johannes Paulus I och Johannes Paulus II valdes, och hade många uppdrag utanför stiftet, han var generalsekreterare i synoden om familjen, och han stödde Solidaritetsrörelsen i Polen. Det gör påståendena ganska trovärdiga att  Ratzinger inte var personligen involverad  i alla beslut som rörde prästerna.

Det var under Munchentiden som prästen Peter Hullerman flyttades från Essen till Ratzingers stift år 1980 efter att ha förgripit sig sexuellt på barn, bl.a. tvingat en 11-årig pojke till oralsex. Det var med Ratzingers medgivande, prästen skulle gå i terapi i Munchen men inte ha några pastorala uppdrag. Emellertid fick prästen senare pastorala uppdrag i stiftet och fortsatte att begå sexuella övergrepp som han senare dömdes för. Generalvikarien i stiftet, Gerhard Gruber har tagit på sig det fulla ansvaret för att prästen sattes i tjänst igen, och hävdar att Ratzinger inte hade något med detta att göra. Gruber säger att det fanns mer än 1000 präster i ärkestiftet vid den tiden och att Ratzinger anförtrodde den typen av uppdrag till sina underordnade. Men det finns de som misstror den officiella förklaringen och hävdar att Ratzinger visst måste ha känt till det, även om ingen kunnat bevisa det ännu. Och det sägs att aktivister nu fingranskar Ratzingers Münchenår efter fler fall som kan knytas till hans tid där. Ingenting säger att inte fler liknande fall kan dyka upp.

Även om Ratzinger inte var direkt involverad i att Hullerman sattes i tjänst igen, så kan detta bli en besvärande detalj för honom i rollen som påve Benedikt XVI som nu med kraft måste ta itu med sexövergreppsskandalerna. För även om en chef inte varit direkt involverad i ett beslut, så har han ändå ett övergripande ansvar för vad som sker inom hans chefsområde. Ratzinger/påve Benedikt driver nu en nolltoleranslinje och ställer hårda krav på biskopar och stiftsledningar. Han kan tänkas hamna i situationer då han vill avskeda biskopar som på samma sätt inte varit direkt involverade, men ändå hålls övergripande ansvariga för vad som skett i deras stift. Då blir denna historia problematisk för honom själv: Hur skall han kunna hävda att andra biskopar skall avskedas då han själv varit i en liknande situation själv under sin tidigare karriär? Framtiden får visa hur Benedikt XVI löser denna.

Troskongregationen 1981-2000

1981 blev Joseph Ratzinger prefekt för Troskongregationen. Innan 2001 hade troskongregationen väldigt lite med sexövergrepp av präster att göra, det var väldigt få fall över huvud taget som handlades av Rom. De få fall det handlade om i så fall var när en biskop ville avkraga en präst och prästen överklagade till Rom (). Då var det i allmänhet någon av de kanoniska domstolarna som handlade ärendet, och Kongregationen för prästerna var närmast involverad, inte Troskongregationen. I enstaka fall, då övergreppen hade ett direkt samband med missbruk av bikten hamnade på Troskongregationens bord. Det är på så sätt som Troskongregationen kom i beröring med fallet med Marcial Maciel Degollado, grundaren av Legion of Christ, som avsattes av Benedikt XVI strax efter att han blivit påve och likaså fallet som skrevs om i New York Times nyligen, Fr Lawrens Murphy det senaste i pressen omnämnda fallet Teta.

Ratzinger hade personligen mycket lite att  att göra med de flesta av fallen av sexövergrepp mellan 1981 ch 2001, inte heller den lilla andel som kom till Rom hade han så mycket med att göra. Generellt kan sägas att det under denna period fanns en tröghet och oförmåga i Vatikanen att se problemets omfattning och komplexitet, och såsom en bland flera tunga och erfarna tjänstemän och kardinaler i kyrkans centrala ledning får Ratzinger anses ha ett delat ansvar i att först sent i förloppet inse problemets omfattning.


Troskongregationen 2001-2005

I maj 2001 utfärdade Johannes Paulus II en skrivelse (motu proprio), Sacramentum sanctitatis tutela. Enligt denna fick Troskongregationen det juridiska ansvaret i relaton till Kanoniska lagen för vissa grova brott, bland dem sexuella övergrepp på minderåriga. I skrivelsen stadgades också att alla biskopar i hela världen fick skyldighet att skicka in akterna på alla fall som gällde övergrepp på minderåriga till Troskongregationen som skulle besluta om lämplig åtgärd.

Joseph Ratzinger tar från första början detta nya uppdrag på högsta allvar, och från och med nu ändras hans attityd till frågorna radikalt. Ratzinger skickade ut ett brev till alla biskopar med information Troskongregationens nya roll om att alla fall av prästers sexuella övergrepp på minderåriga skulle underställas den. I brevet skrevs också att ärendena skulle behandlas med konfidentialitet, vilket är självklart i sådana ärenden, men detta har av kritikerna uppfattats som ett kodord för sekretess och eller att inte anmäla till polis och rättsliga instanser. Men en sådan tolkning tillbakavisas av Vatikanen och är inte rimlig och motsägs också av verkligheten där Ratzinger blir mycket aktiv i att se till att processerna drivs också till domstol.

Under åren efter 2001 inkommer en flodvåg av ärenden till Rom, av vilka de flesta anlände åren 2003 till 2004. Msgr Charles Scicluna som arbetade med Ratzinger uppskattar att mer än 3000 fall hade handlagts av  Ratzinger var mycket noga med att själv studera akterna, och blir en av de få inom Kyrkan som läst dokumentationen om praktiskt taget varenda präst som på trovärdiga grunder anklagats för sexövergrepp mot barn. Detta gjorde att han fått en bättre inblick i hur problemet egentligen ser ut än någon annan inom Katolska kyrkan kan göra anspråk på att ha.

Från c:a 2003/04 beskrivs av dem som är runt honom att Ratzinger genomgår närmast en omvändelseprocess i relation till synen på problematiken och han och hans kongregation handlar med en målsättning att till varje pris rensa upp i detta träsk.

Ny policy: Prioritering av snabb handläggning i hemstiftet framför långdragna processer i kanonisk domstol för alla.

Av de fall (mer än 500) som handlades vid Troskongregationen innan Ratzinger valdes till påve returnerades de allra flesta till den lokale biskopen med krav på omedelbara åtgärder mot den anklagade prästen. Det ansågs onödigt med en kanonisk rättegång som bara skulle leda till att processen drog ut på tiden då bevisen var så tydliga. Detta innebar en omsvängning från den tidigare attityden i Vatikanen som också omfattades av Ratzinger, att alla präster skulle ha rätt till prövning i kanonisk domstol. Efter att ha gjort ett överslag av bevisläget i de inkomna fallen drogs, kan man anta, slutsatsen att bevisen var så överväldigande att omedelbar handling var nödvändig. (Läs mer om detta i en till svenska översatt artikel av John Allen, NCR)

Kardinal Ratzingers omsvängning illustreras också av en liten vinjett som kardinal Francis George, ordförande i USA´s biskopskonferens berättar: George mötte Ratzinger för att diskutera den amerikanska noll-tolerans-policyn för sexuella övergrepp i USA som hade beslutats om 2002 att gälla för en 5-årsperiod. George ville nu diskutera med Ratzinger att permanenta denna regel. Ratzinger hade enligt George en god insikt i situationen. Två dygn senare hade Ratzinger valts till påve. Som brukligt samlades kardinalerna i Sixtinska kapellet för att en efter en träda fram till den nye påven för att lova honom trohet. När det blev Georges tur att kyssta påvens hand sade Benedikt XVI till honom att han kom ihåg konversationen de haft för två dagar sedan angående normerna för hantering av sexuella övergrepp och att han tänkte stå fast vid det.

Påven Benedikt XVI

Strax efter att Benedikt XVI tillträtt sin tjänst avstängde han Gino Burresi, en välkänd italiensk präst och grundare av Servants of the Immaculate Heart of Mary, från tjänst. Orsaken var anklagelser om sexuella övergrepp på 1970- och 80-talet. Några månader senare vasr turen kommen till den mexikanske prästen Marcial Maciel Degollado, grundaren av Legion of Christ, under närmare tio års tid hade han haft anklagelser mot sig om sexuella övergrepp. Ingreppen mot dessa två signalerade klart och tydligt att något nytt är på gång. Nolltoleranspolicyn permanentades, påven träffade offer för katolska prästers övergrepp både i samband med sin resa till USA och i samband med Världsungdomsdagen i Australien. ””Jag är djupt bedrövad för smärtan och lidandet som offren utstått””, sade påven i Australien och försäkrade dem att han ””som deras herde deltar i deras lidande””.

I samband med krisen på Irland ger påven ut ett herdabrev, och irländska biskoparna kallas till Vatikanen för överläggningar, likaså i samband med att övergreppen i Tyskland blev kända så kallar påve Benedikt snabbt till sig ärkebiskop Zollitsch för att bli uppdaterad. Borta är den tröga och långsamma hantering som fanns i samband med att sexövergreppsproblemen kom upp till ytan i USA.  Man kan inte berömma Ratzinger/påve Benedikt XVI för att ha gjort allt rätt, men att i dagens läge säga att han är saktfärdig att ta itu med sexövergreppsproblematiken i Katolska kyrkan kan man knappast göra. Msgr Charles J Scicluna vid Troskongregationen som i alla år arbetat nära Ratzinger beskrev nyligen i en intervju alla anklagelser mot påven Benedikt XVI om att försöka mörklägga sexövergreppen är ””falskt förtal””.

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , , | 1 kommentar

Europas andliga arv och Katolska kyrkans möjliga roll i dess framtid

Publicerat den 3 mars, 2010 av Bengt Malmgren

Då jag länkade till Justitia et Pax i samband med en nyhetsnotis om Katolska kyrkans uppmaning till Carl Bildt att Sverige skall ratificera FN-konventionen mot klustervapen hittade jag en mycket intressant föreläsning av Sr Madeleine Fredell OP om Vatikanen och Europas andliga fundament. Föreläsningen hölls på Katolsk Akademi i Oslo den13 februari i år. Den är av största relevans för den nu pågående debatten med Humanisterna angående kristendomens betydelse för Europas utveckling och dess plats i skolans religionsundervisning. Jag vill gärna uppmärksamma mina läsare på den och återger här några väl valda citat:


Det finns idag all anledning att reflektera över hur vår mentala Europakarta ser ut…

Även om inte de mänskliga rättigheterna enbart har sin hemvist i Europa så är det ändå vår kontinents filosofiska och teologiska tänkande som givit upphov till dem. Här finns otvivelaktigt något som vi kan lyfta fram som en gemensam ikon för Europa om än med rötter i den judiskt-semitiska traditionen. Det torde stå klart att det är det judisk-kristna arvet, främst människosynen, som stått bakom formuleringarna av de mänskliga rättigheterna som vi känner dem idag. Här återfinner vi också antikens tänkande kring naturrätten och därmed binder vi samman det judisk-kristna arvet med den antika grekisk-romerska kulturen…

De franska revolutionärerna föraktade och förlöjligade religionen medan de amerikanska åtskiljde staten från religionen, främst för att skydda den senare. I Europa hamnade de etablerade kyrkorna på statens sida, inte sällan i en motsatsställning till demokrati och frihet, medan de religiösa rörelserna i USA både anammade demokrati och en liberal marknadsekonomi. I Europa var det inte intellektuellt försvarbart att tro på Gud om man samtidigt ville utveckling och frihet…

Evangelikal och fundamentalistisk kristendom tycks trivas förträffligt tillsammans med demokrati, teknologi och liberal ekonomi. Kanske är det snarare ateismen som visar på krampaktiga dödsryckningar och därför gör häftiga angrepp på framför allt kristen tro? Och den verklige förloraren i det hela tycks vara det mänskliga förnuftet. Här skulle både europeisk forskartradition och katolsk teologi kunna skapa intellektuell och andlig reda. Olyckligtvis fastnar katolska kyrkan alltför ofta i en oreflekterad försvarsposition för en stelnad lära liksom i frågor om sexualitet. Den allt överskuggande frågan borde vara vad som är en mogen kristen tro i det tjugoförsta århundradet…

Idag är det vanliga människors ifrågasättande av relevansen i kyrkliga uttalanden och en medvetenhet om alla människors värdighet och respekt för deras trosövertygelser och de teologiska konsekvenserna av detta som gör att kyrkans hierarki förlorar makt och kontroll…

Om inte katolska kyrkan gör upp med sitt anti-modernistiska arv utifrån det hon själv framlagt under Andra Vatikankonciliet kommer relationen mellan de politiska och kyrkliga instanserna i Europa att härdna ännu mer. Ett sådant förhållningssätt spelar bara i händerna på fundamentalistiska rörelser, kristna såväl som av annan kulör.  Katolska kyrkan har filosofiska och teologiska redskap för dialog med företrädare av andra kristna traditioner liksom av andra religioner och med sekulära politiker. De måste lyftas fram som viktiga instrument för försoning och för ett öppet förhållningssätt i ett alltmer tilltagande pluralistiskt samhälle. men allra först måste dessa redskap användas inåt i kyrkan där det måste få finnas en öppen teologiskt debatt i syfte att nå fram till en i ordets äkta bemärkelse katolsk dogmutveckling…

Robert Schuman var aktivt praktiserande katolik… De andra grundarna av Kol- och stålunionen, Konrad Adenauer från Tyskland och Alcide de Gasperi från Italien var också praktiserande katoliker…

Man ville ha en sekulär stat men som byggde på kristna värderingar. När det till exempel gällde världsekonomin så talade Maritain om en ”organisering av världssamfundet efter rättvisans och vänskapens principer”. Politik och tro hörde helt ihop för Maritain. Men det handlade definitivt inte om klerikalism, konfessionalism eller en teokrati. Han åsyftar däremot en effektiv ”politisk vänskap” (une fraternité politique). Maritains bok Humanisme intégrale (En fullödig humanism) har lagt grunden för en respektfull och fruktbärande dialog mellan katolska kyrkan och politiska institutioner. Idén om en fullödig humanism finns också integrerad i den katolska socialläran…

Europeiska Unionen är på väg mot solidaritet och fred. Man kan kalla det för en byggarbetsplats. Robert Schumans vision ligger fortfarande i framtiden och vi varken kan eller ska avkräva politiker och tjänstemän inom EU en färdigutstakad plan…

Genom sina filosofer, teologer och det aktiva lekfolket har katolska kyrkan något väsentligt att erbjuda det interkulturella och interreligiösa samhällsbygget i Europa idag. Men det kan inte nog understrykas att det måste ske i dialog med både meningsfränder och meningsmotståndare. Vi måste i sådana sammanhang uppträda på ett självklart sätt och aldrig defensivt eller utifrån en motidentitet till de rådande värderingarna. Vi måste också bejaka en mångfald av tankar och tolkningar inom vår egen kyrka för att trovärdigt kunna kalla oss katolska. Först då kan vi verkligen bli del av ett andligt fundament i Europa.

Sr Madeleine avslutar med att reflektera över frågan huruvuda det finns ett europeiskt andligt förhållningssätt:

…Vi måste återerövra smaken för och längtan efter det som är komplext och mångfacetterat och lämna bakom oss det förenklade och lättköpta. Tariq Ramadan må vara ifrågasatt, men någon annan väg till fred än att möta den andre på djupet lär vi inte erbjudas. Det är först när jag möter den andre, vem han eller hon än är, som min egen övertygelse och tro kan renas och mogna. Självförståelsen av min tro går med nödvändighet genom den andre. Och självförståelsen av min europeiska identitet går även den med nödvändighet genom den andre.

Hela föreläsningen finns här.

SvD SvD SvD SvD

Publicerat i Katolska kyrkan, Samhälle | Märkt , , | Lämna en kommentar

Jesusmanifestationen: Låt inte mänskliga konflikter hindra Anden att verka

Publicerat den 1 december, 2009 av Bengt Malmgren

En diskussion kring Jesusmanifestationen har uppstått. Det är naturligt att en så stor sak som denna manifestation blivit väcker debatt. Det är ett mäktigt och spännande skeende som Anden leder kristenheten i Sverige in i. Det gäller att inte vara för snabb med tvärsäkra omdömen om manifestationen och om olika kristna som inte tror precis som vi själva, utan vara lyhörd för ”vad Anden säger till församlingarna”.

Manifestationens ledningsgrupp med Lennart Möller i spetsen förhåller sig mycket klokt neutral till den pågående debatten. ”Vem som helst kan och får ha åsikter om Jesusmanifestationen men det är ledningsgruppen som har ansvaret för vad det hela handlar om. Vi är neutrala inför debatten utanför”, säger han till Dagen.” Jesusmanifestationen är en aktion för något, det vill säga att Jesus är vägen, inte en väg bland andra till Gud. Detta är vår enda teologiska definition”.

Sedan vill jag säga att det inte är något fel med att saker diskuteras och att det finns olika meningar, konstigt vore det väl annars så mångfacetterad som kristenheten i Sverige och världen är. Det är tecken på liv att det förekommer diskussion och det vore värre om locket lades på och det vore tabu att uttrycka olika åsikter i någon slags konformistisk anda. Ju mer vi respekterar varandra, ju mer vågar vi uttrycka både vår egen särart och även kritisera andra utan att det förstör gemenskapen i grunden.

Men det är viktigt att diskussionen sker i en anda av respekt och tillit. Jesusmanifestationen måste få fortsätta att utvecklas och äga rum i en positiv anda. Så som utvecklingen varit de två sista åren, så är detta en oerhört glädjande, positiv och viktig sak som händer i den svenska kristenheten. Därför tycker jag Stanley Sjöberg gör fel när han ställer ultimatum och att han kommer att protestera och dra fler evangelikala med sig i att nobba Jesusmanifestationen om vissa andra personer kommer med. Det vore verkligen ett negativt vittnesbörd och ett bevis på att vi kristna är lika oförmögna att samarbeta som människor i allmänhet och låter vår partiskhet omintetgöra gemensamma initiativ.

Åke Bonnier och Eva Brunne tar inte upp Stanley Sjöbergs kastade stridsyxa utan tar det med ro och blåser inte upp striden ytterligare. ”Jag kommer fortsatt varken att avråda eller uppmuntra våra församlingar ifrån att medverka i Jesusmanifestationen. Med domprosten (Åke Bonnier) delar jag synen att vår Jesustro måste få ta sig olika uttryck. Kärleken till Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne, driver också mig att vara nyfiken på många människors uttryck och avtryck utifrån sin tro”, säger Eva Brunne till Dagen.

Visst är det så att gamla gränslinjer har tunnats ut i det ekumeniska landskapet och nya förstärkts. Evangelikala, karismatiska, katolska och ortodoxa finner varandra plötsligt i en gemensam uppslutning kring det som är den kristna trons grunder uttryckt i den nicenska trosbekännelsen som är gemensam för alla. Att man sedan gör det utifrån vitt skilda motiveringar och skilda synsätt på bibeltolkning och tradition är en annan sak. På andra sidan gränslinjen står de inom Svenska kyrkan och en del frikyrkosamfund som utifrån ett liberalteologiskt synsätt verkar vara beredda att ge upp vissa delar av tros-arvet formulerat vid koncilierna i Nicea och Konstantinopel (åtminstone är det så som det uppfattas) men ändå håller fast vid kärleken till Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne.

Katolska kyrkan som av tradition har ett etablerat läroämbete och en mycket tydlig utläggning av vad som är kyrkans tro verkar ha lättare med den ekumeniska dialogen härvidlag än vissa evangelikala grupper som tycks ha ett mycket större behov att snabbt markera gränserna, ofta gentemot liberalteologiska tolkningar och i vissa fall också mot Katolska kyrkan.

Oberoende från vilket sammanhang vi kommer, om vi är trygga i oss själva, vet var vi står och positivt vittnar om det, så behöver vi inte vara rädda att samarbeta med dem som inte tror exakt som vi. Som om vi trodde att den kristna tron skulle ruineras på så sätt. Jag tror vi måste ha ett visst tålamod och inte för snabbt slunga ut våra förkastelsedomar utan vänta in, lyssna in, vad den helige Ande har för avsikt med det som händer. Det kan ju lika väl vara så att de som vi samarbetar med inspireras av vår glädje och våra uttryck för tron så att vi som gemensam kristenhet mer och mer återupptäcker trons fullhet. Och även de som inte tror exakt som vi kan ju ha ett och annat att lära oss. Tillåt inte onödiga konflikter att blockera det ekumeniska skeende som Gud kallar oss kristna in i idag.

KV Mikael Karendal 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Fältverksamheten på Medborgarplatsen får ickevålds-pris

Publicerat den 29 november, 2009 av Bengt Malmgren

Jag och andra frivilliga från Katolska domkyrkan brukar medverka i fältverksamhet på Medborgarplatsen tillsammans med fler kyrkor på söder och hjälporganisationen Hela människan.  Varje fredagkväll är vi ute med varm dryck och smörgåsar och träffar olika människor, ungdomar, hemlösa. Vi ingår i ett nätverk med Brottsförebyggande rådet på Södermalm kallat Söderandan och syftet är att göra Söder tryggare och trivsammare, skapa kontakt och erbjuda hjälp för de mest behövande.

Nu har fältverksamheten tillsammans med organisationen Hjärtslaget mycket glädjande utsetts att dela på Ickevåldsfondens stora pris.  Motiveringen lyder: ”Hjärtslaget och Fikavagnen får dela på Ickevåldsfondens stora pris för att de i Stockholm och Göteborg genom samverkan mellan olika kyrkor, polis och socialtjänst samt lokalt näringsliv och med stor hjälp av engagerade volontärer i praktisk handling visar hur fysisk närvaro och inbjudande verksamhet minskar våldet i närsamhället.”

Välkommen till prisutdelning i S:´t Jakobs kyrka nu på måndag. Evenemanget är öppet för allmänheten – ingen föranmälan krävs:

______________________

Ickevåldsfondens styrelse har glädjen att bjuda in till utdelningen av Ickevåldsfondens stora pris 2009 den 30:e november kl. 18.00 i S:t Jacobs kyrka (vid Kungsträdgården). Utdelningen av Ickevåldsfondens pris för att förebygga våld leds av Alice Bah Kuhnke. Medverkar gör bland andra Immanuel Gospel. Före evenemanget serveras smörgåsar, te och kaffe från 17.30.

http://www.youtube.com/watch?v=7WDsN_CO84Y

Posted 2009-11-29 9:55 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favoritesSorterad under: socialt arbete, katolska kyrkans sociallära, söderandan, hjärtslage

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Katolska kyrkan och feminismen

Publicerat den 21 november, 2009 av Bengt Malmgren

Men stort intresse kastade jag mig över Gösta Hallonstens artikel i sista numret av Signum om katolsk feminism och hur katolska teologer och antropologer tänker kring den ideologibildning kring feminism och könsroller som präglat den sekulära debatten under senare årtionden. Man kan konstatera att det tänkts och skrivits en hel del både från kyrkans herdar och och från akademiskt håll under de senaste 50 åren. Katolska kyrkan har inte varit oberörd av den allmänna diskussionen i samhället. Exempel på personer som varit tongivande och inspiratörer:

Liksom Katolska kyrkan tidigare präglades av en patriarkal hierarkisk struktur där könsrollerna var ganska permanentade och inte föremål för diskussion, precis som i samhället i övrigt, så har man påverkad av den allmänna samhällsutvecklingen utvecklat och reflekterat över vad evangeliet egentligen säger om mannen och kvinnan. Ett gemensamt drag hos de teologer som representerar modern katolsk feminism är kritiken av den sekulära feminismens skarpa åtskiljande mellan biologiskt kön och socialt konstruerad könsroll (genus).  Genom att avvisa att det finns något i naturen som gör människan till kvinna och man avvisar den radikala feminismen en realistisk ontologi och kunskapsteori  och tar ställning för en ren medvetandefilosofi. Michele Schumacher hävdar t.o.m. att de radikala feministerna (utan att märka det själva) rör sig från en argumentation om könsrollernas sociala konstruktion till den den sociala konstruktionen av naturen. (Women in Christ, 23).

Jag sammanfattar några huvudlinjer:

Män och kvinnor är likställda inför Gud. Det gäller både skapelseordningen och frälsningsordningen. Skapelseberättelsen skall inte läsas som att kvinnan är underordnad mannen, utan att de kompletterar varandra och är jämlika. Man och kvinna tillsammans uttrycker vad det är att vara människa och skapad till Guds avbild.

Frälsningsordningen: ”Här gäller fundamental jämlikhet i allt.: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus”. (Gal 3:28)

Andra Vatikankonciliet betonade starkt kvinnans likställdhet med mannen i samhällslivet. (Ex: Pacem in terris nr 41, Gaudium et spec 8,9,60). En rättighetsdiskurs införes som införlivas i den katolska socialläran.

Trots ovanstående förblir Katolska kyrkan avvisande till kvinnliga präster. Motiveringen för detta:

  1. En obruten tradition från Jesus och apostlarnas tid
  2. Att prästen representerar Kristus och handlar in persona Christi. Man kan inte bortse från att Jesus var man.
  3. Brudtemat: Kristus är brudgummen, Kyrkan bruden. (Ef 5:21-33)

Å ena sidan jämställdhet i socialläran, å andra sidan brudmystiken där det finns ett visst förhållande mellan man och kvinna leder till en viss assymetri mellan könen. Ur denna asymmetri uppstår behovet av en teologisk antropologi som motsvarar detta, dvs en antropologi som gör rättvisa åt jämställdheten mellan könen, samtidigt som den räknar med skillnader och komplementaritet mellan könen.

Johannes Paulus II talar om en ny feminism som avvisar frestelsen att efterlikna modeller av manlig dominans för att istället erkänna och bekräfta kvinnans sanna begåvning (true genius of women) i alla aspekter av samhället och livet. (Evangelium vitae, 99). Påven Johannes Paulus II ses av många som en stor inspiratör till den nya katolska feminismen. Som nyvald påve höll han en lång serie meditationer vid onsdagsaudienserna över människans skapelse, kroppens betydelse och äktenskapet (Kroppens teologi). Som ung professor och biskop i Polen hade han skrivit boken Kärlek och ansvar.

Hans Urs von Balthasar är en annan inspirationskälla till den nya katolska feminismen.

En tredje källa är den judiska filosofen och sedan karmeliternunnan Edith Stein. Hon var lärjunge till filosofen Edmund Husserl.

—————————————–

Troskongregationens brev om förhållandet mellan könen från år 2004 samanfattar den nya feminismen:

Utgångspunkten är 1 Mos 2:4-25. ”Gud skapade människan till sin avbild, till man och kvinna skapade han dem.” Komplementariteten mellan könen är en grundtanke. När det sägs att den ensamme Adam behövde en hjälp (v 20) tolkas detta som en partner och det betonas att kvinnan är aav samma ”kött” och alltså på samma ontologiska nivå som mannen (jämlikhet). Nakenheten enl 1 Mos 2:25 pekar på könsdifferentieringens gemenskapskaraktär och visar på förmågan att älska, varigenom personen blir en gåva. Genom gåvan förverkligas meningen med existensen.

Den biologiska differentieringen mellan könen är alltså grundläggande för denna antropologi. Den hänvisar till äktenskapet och att varje människa är menad att vara en gåva till en annan. På så sätt avspeglar människans egen existens för den andre Guds gemenskap inom treeningheten. Människan är person, man och kvinna i lika grad. Sexualiteten är fundamental för människan och förmågan att älska är en återspegling av Guds kärlek.

Den mänskliga sexualiteten har en teologisk dimension. Det handlar om sambandet mellan Gudsrelation och de mellanmänskliga relationerna. Syndafallet har rubbat jämvikten utan att upphäva den i grunden. Relationen till Gud och medmänniskan är skadad och behöver helas.

1 Mos 3:15 enl vilket Herren skall sätta fiendskap mellan ormen och kvinnans avkomma, och att kvinnans avkomma skall krossa ormens huvud, brukar kallas protoevangelium och ses som ett förebådande av Kristus. Det visar att komplementariteten mellan man och kvinna även går som en röd tråd genom frälsningshistorien.

En brudmetaforik finns både i GT och NT. Förbundet mellan Gud och Israel ses som ett äktenskapligt förbund. Hosea och Höga Visan är särskilt viktiga i detta sammanhang. Höga Visan tolkas ofta som suftande på Kristus och kyrkan, men enl brevet brudgum-brud förbundet är mer än enkla metaforer. Det rör själva grunden för Guds förhållande till sitt folk. I NT når detta sin fullhet. Maria, dotter Sion som är utvald och som i sin kvinnlighet sammanfattar och förvandlar Israels (brudens) väntan på frälsningen. Jesus som är man sammanfattar och fullföljer allt som GT sagt om Guds kärlek till sitt folk. Ef 5:21-33 är en central text med dess genomförda analogi mellan äktenskapet och Kristi förhållande till kyrkan.

Äktenskapet blir genom frälsningen ett sakrament vilket leder till att förhållandet mellan mannen och kvinnan helas genom att dras in i relationen mellan Kristus och Kyrkan. Frälsningen övervinner antagonismen mellan män och kvinnor utan att upphäva skillnaden dem emellan.

I polariteten mellan manligt och kvinnligt har ofta kvinnliga värden i samhällslivet nedvärderats på bekostnad av det manliga. Katolsk feminism avvisar att kvinnor skall bli som män på männens villkor, utan vill framhäva specifikt kvinnliga egenskaper/värden som också är mänskliga egenskaper och som tillför samhällslivet något nytt som annars skulle saknas. En kvinnlig egenskap är att ha en djup intuition när det gäller att ge liv, låta det växa och bevara dess godhet. Detta är något mycket bredare än moderskapet. Katolsk feminism reserverar sig mot en syn som innebär att kvinnan betraktas enbart ur reproduktionens synpunkt. När det inte stannar vid att ge fysiskt liv handlar det om att låta den andre få sin existens i full mening.

Man betonar att kvinnliga värden som nämns här framförallt är mänskliga värden som också männen kan tillägna sig, även om kvinnor generellt står närmare dem. Att främja kvinnors rättigheter i samhället innebär att främja mänskliga värden, som återupptäcks tack vare kvinnor.

Brudmystiken innebär inte heller en strikt uppdelning av kvinnor och män. Även män är medlemmar i kyrkan, och därmed inkluderade i begreppet ”Kristi brud”. Men analogin kräver ändå till slut att prästen är man eftersom han representerar Kristus.

Även om katolska feminister inte förkastar tanken på att könsrollerna delvis är socialt och kulturellt betingade, så drar man inte slutsatsen att genus inte alls skulle vara beroende av biologiska och även metafysiska förutsättningar. Mot den radikala konstruktivism som dominerar västerländsk feminism vill Micelle Schumacher och andra katolska feminister försvara naturen såsom skapad av Gud. Kulturen ändrar inte på det faktum att det finns en given skapelseordning som måste respekteras eller åtminstone lyssnas till. Om vi konstruerar något som är mot naturen biter vi oss själva i svansen, precis som när vi tror att det går att kompromissa med naturen när det gäller klimatfrågorna bara för att vi prioriterar att världsekonomins hjul skall rulla framför en långsiktigt hållbar utveckling till förmån för jordens hälsa.

Anledning till att vi behöver en feminism är att det tidigare funnits en patriarkal samhällstruktur och felaktig manlig dominans vilket gjort att kvinnor varit i underläge. Sådana strukturer har smugit sig in i kyrkan också. Feminismens legitima ärende en återställning av en riktig balans där kvinnor och män fortsätter att vara olika men jämlika. I en sådan ny balanssituation förändras ju även männens roller, eftersom de måste förhålla sig till denna nya situation där de inte givet är i överläge. Också den manliga rollen behöver därför utvecklas, det handlar inte främst om att ”träda tillbaka” för att ge kvinnorna plats, utan att på ett positivt sätt utveckla manliga egenskaper som samverkar med de kvinnliga i ett jämställt samhälle och en jämställd kyrka.

Guds förhållande till skapelsen och kyrkan beskrivs som ett förhållande man/kvinna. Gud skapar, skapelsen blir skapad, mottagare av Guds skaparkraft. Kristus var man och Kyrkan beskrivs som bruden. Sara Coakley framhåller att mottagande-underordning-lydnad är ett viktigt, nödvändigt element i människans förhållande till Gud. Detta brukar betecknas som en kvinnlig egenskap, men det är en egenskap som även män behöver ha. Att detta bildspråk finns i skapelseordningen och frälsningsordningen får inte missbrukas för att hävda kvinnans underordning under mannen. Kristi manlighet får inte betonas på bekostnad av hans fulla mänsklighet. Män och kvinnor utgör i kyrkan tillsammans Kristi brud, och kvinnliga egenskaper är främst allmänmänskliga egenskaper.

Det är bara i mässan som prästen agerar in persona Christi där han representerar  Kristi manlighet. Alla andra män, också präster i andra situationer än i mässan agerar in persona ecclesiae, d.v.s de representerar bruden, den kvinnliga principen. Det är alltså tydligt att genusmetaforerna inte är helt bundna till biologiskt kön.

Irène Nordgren, katolsk eldsjäl för feministiska frågor har också skrivit om Signumartikeln och lägger till några radanmärkningar. Irène är väl bevandrad i detta tänkande och tycker det är intressant att manliga katoliker i vår nordiska utpost nu upptäcker detta sedan länge kända katolska tänkande. När det kommer ur männens mun låter det plötsligt hur naturligt och enkelt som helst. Ett tecken på att vi fortfarande lever i en kyrka med manlig dominans. Kvinnor förblir ropande röster i öknen, mäns ord väger mycket tyngre.

Irène påpekar att inte alla de slutsatser  som dessa feminsttteologer kommit fram till är  accepterade inom katolska kyrkan. Tex deras åsikt att det inte föreligger några teologiska hinder för kvinnliga präster. Sarah Coakley är präst inom anglikanska kyrkan, påpekar Irène.

Irène fortsätter:

Och om TREENIGHETSTANKEN är ett uttryck för något ”relationellt” snarare än genus så borde det i grund och botten inte spela någon roll vilken terminologi vi använder för att uttrycka detta med. Och om Gud skapat människan till sin avbild GENOM att skapa man OCH kvinna så borde det i grund och botten inte spela någon roll om Gud SAKRAMENTALT representeras av en man ELLER kvinna om sakramentstanken är ett uttryck för en slags helig och mystisk relation mellan den i sig ?relationella? Guden och hans AVBILD. Dvs mannen OCH kvinnan.Det vågar nog inte Hallonsten hålla med om ????.än.

Irène säger slutligen att hon med egna öron  hört både Sarah Coakley och Tina Beattie erbjuda sig att åka till Vatikanen och ta en dialog  direkt med påven Benediktus XVI om argumenten FÖR kvinnliga präster.

Irène Nordgren hör till dem som inte anser att det finns några hinder för att öppna för kvinnliga präster i Katolska kyrkan, som jag tror menar hon som flera andra att detta är en moraliskt tvingande fråga eftersom frågan i första hand skall förstås som en jämställdhetsfråga. Om det vore en jämställdhetsfråga i första hand, så vore det emot katolsk teologi och sociallära att utestänga kvinnor från prästämbetet. Nu har vi hört, troskongregationens brev från 2004 sammanfattar Katolska kyrkans syn på läget, att Katolska kyrkan ser det inte så. Det finns ett utvecklat feministiskt tänkande inom Katolska kyrkan som framgår av ovanstående redovisning, ingen kan enbart hänvisa till Katolska kyrkans påstådda konservatism i genusfrågor, men när det gäller prästämbetet som ett manligt ämbete, så finns en grundmurad uppfattning bland världens katolska biskopar med påven i centrum att det är en riktig andlig urskiljning att det skall förbli så. Det främsta argumentet är att prästen i mässan agerar in persona Christi och man kan inte betrakta det som en oviktigt faktum att Jesus var man.

Coacley, Bettie m.fl lär nog inte kunna övertyga påven och världens biskopar om motsatsen så länge läroämbetets uppfattning i denna fråga är så grundmurad som den är. Påven har knappast något intresse att bedriva ett opinionsarbete bland sina biskopskolleger i denna fråga, snarare ser han nog som sin uppgift att förvalta och bevara trons skatt som man har tagit emot i samförstånd med världens biskopar.

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , , | 1 kommentar

Kyrkan: helheten och delarna, biskopens uppdrag

Publicerat den 19 november, 2009 av Bengt Malmgren

Det var egentligen Ulf Ekmans initiativ att på sin blogg börja reflektera över Kyrkans väsen som fick mig att plocka fram Joseph Ratzingers bok KALLAD TILL GEMENSKAP (Catholica 1997) och läsa den på nytt. Det är en oerhört angelägen bok som hjälper oss att förstå vad Kyrkan egentligen är. Tidigare kommenterade kapitel:

  1. Kyrkans ursprung och väsen. Läs här.
  2. Petrusämbetet och enheten. Läs här.

Idag skall jag behandla tredje kapitlet som handlar om förhållandet mellan kyrkans universalitet och den lokala kyrkan/församlingen och hur biskopen är den person som är länken mellan lokalkyrkan och den universella kyrkan.

Joseph Ratzinger belyser ämnet på ett mycket pedagogiskt och universellt öppet sätt. Jag tror det är viktigt att vi alla, hela den ekumeniska kristenheten, måste gå tillbaka och begrunda kyrkans väsen på detta sätt och låta århundraden av lokala och samfundsmässiga preferenser och fördomar stå tillbaka för att få en ny frisk överblick och vision av kyrkans väsen. Vilka är vi? Hur gestaltar vi tillsammans Kristi kropp? Vad säger Anden till församlingarna idag? Det är alltför lätt att gräva ner sig i olika skyttegravar där vi försvarar vår provinsiella bild av hur det skall vara och sätta skygglappar för ögonen som hindrar oss att se helheten. Också vi katoliker kan bli väldigt provinsiella i det romerskt-katolskta utan att höja blicken och se hela den mångfald av kristna som tillhör Guds kyrka. Inom och utanför katolska kyrkans gränser är denna bok en utmärkt ciceron på vägen, en ögonöppnare. 

   

Kyrkan blev till då Herren under brödets och vinets gestalt utgav sin kropp och sitt blod och sade: Gör detta till min åminnelse.

Kyrkan är svaret på detta uppdrag. Kyrkan är eukaristi. Ständigt firande tacksägelseoffret. Guds lamm som borttager världens synder.

Kyrkan innebär att Gud samlar och renar människor från alla fyra väderstrecken. Kyrkan är ecclesia. En församling av människor, inte en intressegrupp för några som delar samma intressen, utan universell, alla hör hemma där.

Båda dessa bilder sammanfattar kyrkans väsen, en vertikal och en horisontell process i förening. Det är en vertikal förening av människan med Guds trefaldiga kärlek. Men kärleken är i sig inklusiv, därför blir det också en horisontell förening som förenar det splittrade människosläktet. Kyrkofäderna sammanfattade båda dessa aspekter, eukaristi och samling, i uttrycket communio. Kyrkan är kommunion i Kristi ord och kropp, och kommunion människor emellan, som genom denna kommunion blir ett folk, en kropp.

Mer än så skulle egentligen inte behöva sägas. Gång på gång borde vi begrunda detta, att kyrkan är denna gemenskap innesluten i Guds kärlek. Hur paradoxalt är det då inte att kyrkan i människors ögon ofta framstår som platsen för splittring och maktkamp och ett särintresse för några få? Det måste bero på att vi begrundar denna bild allderles för lite eller för ytligt. Herre förbarma dig!

Kyrkan på orten

Eukaristin firas på en konkret plats med de där bosatta människorna. Här börjar samlingsprocessen. Kyrkan är inte en klubb av vänner eller en fritidsförening. Guds kallelse gäller alla som är bosatta på orten. Kyrkan är till sitt väsen offentlig. Om kyrkan skulle ha definierat sig som en privat kultförening eller annan privaträttslig grupp skulle hon ha åtnjutit den romerska rättens fulla skydd under förföljelsens tid i Romarriket. Samma gäller idag när man vill privatisera religionen. Det blir en stötesten att kyrkan vill vara lika offentlig som staten. Alla som kommer till tro på en viss plats hör till samma eukaristi. Unga och gamla, bildade och obildade, män och kvinnor, alla nationaliteter… Där Herren kallar räknas inte längre några skillnader (Gal 3:28)

 Ignatius av Antiokia betonade den lokale biskopens unika roll. Han står för trons offentlighet och enhet mot varje gruppbildning, varje uppdelning i raser och klasser. Jesu evangelium utesluter både rasism och klasskamp. Därmed står kyrkan alltid inför en oerhörd försoningsuppgift; hon är inte kyrka om hon inte för samman människor som egentligen – utifrån sitt eget sätt att tänka och känna – inte passar ihop, inte skulle strävat efter att komma samman. Endast Jesu kärlek förmår förena. (jfr Ef 2:13f). Biskoparnas kollegialitet illustreras också av att en biskop vigs av en grupp bestående av minst tre grannbiskopar.

Ortodoxa teologer framställer den östkyrkliga eukaristiska ecklesiologin som kyrkans autentiska uttrycksform i motsats till den centralistiska romerska ecklesiologin. Det som gör lokalkyrkan autentisk är att eukaristin firas, eftersom Kristus är haelt och hållet närvarande i eukaristin. Men, menar Ratzinger, denna ortodoxa ecklesiologi är ändå inte helt lokal eftersom den har biskopen som sin konstruktionspunkt, inte orten som sådan. Utifrån en ensidig modern utläggning av den östkyrkliga traditionen drar man slutsatsen att det inte finns någon konstituerande realitet i kyrkan utöver lokalbiskoparna. Det enda möjliga organet för kyrkans helhet vore då att de många biskoparna i kyrkan bildar ett permanent koncilium.

 Kriterium för universaliteten i lokalkyrkanBibelhänv.anm
katolsksamband med petrusämbetet + biskoparnas kollegialitetMatt 16:18Episkopal kyrkosyn. Påven-biskopen av Rom
ortodoxeukaristin, biskoparnas  kollegialitet Episkopal kyrkosyn. Permanent koncilium
protestantiskordetMatt 18:20Kyrkan skapar sig själv ”underifrån” där ordet förkunnas.Kongregationistisk kyrkosyn.

R Sohms sade att man under första årtusendet uppfattade Kyrkan som Kristi kropp, medan man under andra årtusendet betraktade den som de kristnas korporation. Det skedde enl honom ett avfall kring sekelskiftet 1000 som skapade den romersk-katolska kyrkan som hon uppfattas idg, d.v.s mera som en korporation än som Kristi kropp. Ratzinger påpekar att Kyrkan till sin natur är Kristi kropp, därför att hon är kroppslig har hon också en jordisk struktur, hon är samtidigt de kristnas korporation. Dessa båda former utesluter inte varandra utan går in i varandra. Problemet uppstår om man till förljd av att man sysselsätter sig så mycket med det konkreta, korporativistiska att man glömmer eller underbetonar hennes identitet som Kristi kropp. Ratzinger beskriver utmaningen såhär:

”Kyrkan måste under historiens gång ständigt vara på sin vakt så att inte de många mänskliga strukturerna vanställer det som är hennes egentliga andliga centrum.”

Biskopen förkroppsligar lokalkyrkans enhet och offentlighet utifrån enheten i sakrament och ord. Samtidigt är han förbindelselänk till de andra lokalkyrkorna. Detta kommer till uttryck t.ex. vid vigningen: En församling kan inte ge sig sin egen biskop, utn vigs  av en grupp bestående av minst tre grannbiskopar och därvid prövas också trosbekännelsens identitet.

Biskopen betraktas som efterträdare till apostlarna. Endast biskopen av Rom betraktas som efterträdare till Petrus och har därmed ett ansvar för hela kyrkan, alla övriga biskopar är efterträdare till alla apostlar och inte till någon bestämd. Biskoparna tillhär ett kollegium som efterträder apostlakollegiet. Denna kollegiala aspekt hör till biskopsämbetets väsen. Biskopen företräder kontinuiteten med hela kyrkan inte bara genom kollegialiteten med de övriga nu levande biskoparna, utan också diakront: Kyrkan är inte begränsad i tiden. I Kristi kropp sammanfogas det förflutna, samtiden och framtiden. Biskopen representerar aldrig bara sig själv och han förkunnar inte sina egna tankar. Han representerar Kyrkans ”vi” under alla tider.

Den helige Augustinus var väldigt angelägen att betona Kyrkans katolicitet. När donatisterna under 300- och 400-talen försökte upprätta en egen afrikansk kyrka som inte längre ville stå i förbindelse med den universella kyrkan skrev Augustinus: ”Jag är i kyrkan, vars lemmar är alla de kyrkor, om vilka vi utifrån den Heliga skrift i sanning vet, att de uppstått och utvecklats genom apostlarnas verksamhet. Deras communio kommer jag aldrig att ge avklaa på, varken i Afrika eller någon annanstans, så sant Gud hjälpe.”

1985 års biskopssynod hänvisade på nytt till communio som en central tanke. Kyrkan är kommunion med hela Kristi kropp. I eukaristin kan jag inte önska att kommunicera enbart med Jesus. Han har givit sig en kropp. Den som kommunicerar med Jesus kommunicerar samtidigt med alla hans bröder och systrar som är lemmar i den enda kroppen. Communio är katolsk (universell) eller också är den inte alls. Kristus kan inte delas.

 ————–

Jag lämnar här själva referatet av kapitlet och gör några avslutande reflektioner. Boken är skriven på ett allmänt öppet plan och borde kunna användas som utgångspunkt för en dialog om förståelse av Kyrkan mellan alla kristna.

Kyrkan som communio, kyrkan som Kristi kropp innefattar alla kristna, det är inte begränsat till Romersk-katolska kyrkan. Detta tror jag inte är svårt att bejaka. När andra kristna ser på Katolska kyrkan och är kritiska ser de kanske mera romersk-katolska kyrkan som korporation i tiden, behäftad med en massa saker som tynger, precis som Ratzinger skriver, ”mänskliga strukturer som vanställer det som är hennes egentliga andliga centrum”. Här måste den ekumeniska dialogen komma in, och här rör sig Katolska kyrkan framåt precis som de övriga samfunden inom kristenheten mot att en dag vi upptäcker den enda kyrkan som vi alla tillhör.

Posted 2009-11-19 14:05 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favoritesSorterad under: ekumenik, Katolska kyrkan, Kyrkan, ecklesiologi, biskopar

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , | 2 kommentarer

Petrus, kyrkans tjänare, medbroder och klippa

Publicerat den 15 november, 2009 av Bengt Malmgren

Jag fortsätter att läsa ur Joseph Ratzingers bok om Kyrkan, ”Kallad till gemenskap”. Kardinal Joseph Ratzinger, då boken skrevs chef för Vatikanens troskongregation, numera påven Benedikt XVI. Första kapitlet sammanfattade jag här.

Nu fortsätter jag med andra kapitlet som verkligen är intressant och heter ”Petri primat och kyrkans enhet”, något som ju verkligen är aktuellt. En del protestanter är idag livrädda för Rom när många kristna öppnar sig för enhet också med den kyrka man tidigare så kraftigt distanserade sig mot, och man säger, ”Jag böjer inte nacken får påven, bara för Kristus”. Men det är nog precis andan hos Petrus och hans efterföljare också, påven kallar sig ”Guds tjänares tjänare”, och har ingen annan uppgift än att i trons lydnad tjäna evangeliet. Därför vittnar uttryckssättet ”böja nacken för påven” om att man inte alls förstått vad det handlar om. Jag tycker till och med det finns en touch av egenstolthet i uttrycket. Böjer vi vårt huvud för Jesus vördar vi väl också våra kristna medbröder och systrar, Jesus bor ju i dem.

Temat i bokens andra kapitel behandlar alltså frågan om Petrus hade en av Kristus fastställd ledande roll i Kyrkan, vad Nya Testamentet säger om detta och vad det i så fall innebär. Ratzinger delar upp frågan i tre delar:

  1. -Kan man över huvud taget utläsa en förstarang-ställning för Petrus ur texterna i NT?
  2. -Kan man i så fall utifrån NT rättfärdiga en succession som utgår från Petrus?
  3. -Är det i så fall Rom som med rätta gör anspråk på att vara dess säte?

 Innan jag går in på hur författaren behandlar dessa tre frågor, två inledande anmärkningar:

1. Påvens ämbete har alltid varit ifrågasatt. Under medeltiden hade vi en kamp där furstarna ville ha makten över tillsättning av kyrkliga ämbeten (investiturstriden). Detta ifrågasättande har kommit igen i olika tidsepoker, och vår tids starka ifrågasättande av påveämbetet är inget nytt.

2. Idag framstår behovet av ett gemensamt centrum för kristenheten starkare än någonsin, det erkänns också av många icke-katoliker. Bara ett sådant centrum kan ge skydd mot tendensen att glida in i beroende av politiska och kulturella system och ge den kristna tron en stämma som är tydlig i virrvarret av ideologier.

 Petrus förstarangställning i NT

Att Petrus var den främste av apostlarna och har en särställning bland apostlarna går inte att förneka utifrån NT´s texter. Detta är helt otvetydigt. Ratzinger nöjer sig då inte med att presentera det klassiska vittnesbördet i Matt 16:13-19, han menar att det kan försvåra förståelsen att bygga på en isolerad text, utan han går igenom hur bilden av Petrus presenteras i NT som helhet. Både evangelierna och Paulus-breven tar upp Petrus-temat på ett speciellt sätt, vilket visar att det har en universell betydelse, inte begränsad till en lokal eller personlig tradition.

I 1 Kor 15:3-7 tas temat upp genom att Paulus betonar att den uppståndne Kristus visar sig för Petrus (Paulus kallar honom Kefas) först:

Jag meddelade er det allra viktigaste, vad jag själv hade tagit emot, att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna, och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder på en gång, av vilka de flesta ännu lever, men några är insomnade.

I urförsamlingen kom Petrus att betraktas som det första vittnet till uppståndelsen. Det förekommer en viss polemik mellan Paulus och Petrus, vilket kommer fram i Galaterbrevet, men just denna polemiska kontext ger brevets vittnesbörd om Petrus så mycket större betydelse, menar Ratzinger. Paulus beger sig till Jerusalem för att ”lära känna Petrus” (Gal 1:18). ”Någon annan av apostlarna såg jag inte”, tillfogar Paulus, ”bara Herrens bror Jakob” Det står klart att syftet med besöker i Jerusalem var mötet med Petrus.

Fjorton år senare far Paulus åter till Jerusalem. Bakgrunden är att han genom en uppenbarelse fått klart för sig att han skall lägga fram det evangelium han förkunnat ”för de ansedda” (Gal 2:2) för att försäkra sig om att det han predikat varit rätt, så att hans slit inte varit förgäves. Han träffar då de tre som kallas ”pelarna”, Jakob, Kefas och Johannes. Med tanke på Galaterbrevets kritiska tendens mot Kefas och Paulus stora självmedvetande är detta en förvånande sak av stor betydelse, menar Ratzinger. Betydelsen är att det finns bara ett gemensamt evangelium, och vissheten att ha förkunnat det rätta evangeliet förutsätter gemenskap med pelarna. De är måttstocken. ”Och när Jakob, Kefas och Johannes som ansågs vara pelarna förstod vilken nåd jag hade fått”, berättar Paulus, ”räckte de mig och Barnabas handen som tecken på gemenskap” (Gal 2:9).

Mycket tyder på att Jakob utövat ett slags primat bland de judekristna med centrum i Jerusalem. Detta fick aldrig universalkyrklig betydelse och försvann ur historien. (En intressant sak är att den judekristna delen idag är på väg in i Kyrkan igen som en felande länk, men det är en annan historia, läs här.)

I Johannesevangeliet framställs Petrusämbetet som kontrapunkt till älsklingslärjungen (Johannes), vilket kulminerar i den stora sändningsperikopen Joh 21:15-19. Bultmann har framhållit att Petrus i denna text anförtros den högsta kyrkoledningen, och han menar att här ser vi urversionen till den i Matt 16 upprepade traditionen och betraktar stycket som ett gammalt förjohanneiskt traditionsskikt. Texten visar att Jesu ord till Petrus hade en stor betydelse även efter apostelns död.

I alla de tre synoptiska evangelierna finns temat med. Petrustemat har alltså tillhört förkunnelsens grundform och finns med i alla traditionsgrupper: den judekristna, den antiochenska, det paulinska missionsområdet och i Rom. Hos synoptikerna kan man konstatera att Petrus intar en särställning bland de tolv. Tillsammans med Sebedeios-sönerna Jakob och Johannes bildar han en inre tremannagrupp som tillerkänns särskild betydelse, och bland dessa framträder Petrus särskilt som den som är talesman. Vid tre särskilda händelser är bara denna grupp med:

  1. på förklaringsberget
  2. vid dödskampen på Oljeberget
  3. vid uppväckandet av Jarius dotter (Mark 5:37)

Det är också Petrus som försöker göra som Herren och gå på vattnet (Matt 14:28 ff). I förteckning över lärjungarna sätts alltid Petrus främst: (Matt 10:2-4, Mark 3:16-19, Luk 6:14-16, Apg 1:13). Lärjungakretsen omnämns ofta i formen ”Petrus och de som var med honom (t.ex. Mark 1:36)”.

Till detta kommer att Petrus tilldelas ett nytt namn. Petrus, ”Klippan”. Paulus använde ännu den arameiska formen som härrör från Jesus själv, Kephas. Att man översatt ordet och att aposteln gått till historien med den grekiska titeln Petrus bekräftar att det var en titel och inte ett egennamn. Egennamn översätter man ju inte. Det var inte ovanligt att rabbiner gav eleverna tillnamn. Sebedaios-sönerna kallades ”åskans söner” (Mark 3:17).

Ratzinger reflekterar över hur vi skall förstå tillnamnet klippan. Det utgör förvisso ingen beskrivning av karaktären hos Petrus. Det har ingen pedagogisk eller psykologisk betydelse, det kan bara förstås utifrån mysteriet, kristologiskt, ecklesiologiskt. Simon Petrus kom ju att visa sig som den som genom sitt eget kött och blod just inte är en symbol för klippan: När det väl kom till krita förnekade han Jesus. Petrus tjänst beror inte på egen kraft utan på något som blir honom givet av nåd.

Abraham kallas också i GT klippa. (Jes 51:1) Abraham beskrivs som klippan ur vilken Israels folk är uthuggna. Inte heller hos Abraham berodde detta på egen kraft, utan på att han trodde.

Abraham, alla troendes fader, är genom sin tro klippan som håller kaoskrafterna tillbaka och bär på skapelsen. Petrus var den förste att bekänna Jesus som Kristus och det första vittnet till uppståndelsen. Han blir med sin kristologiska förnyelse av Abrahams tro klippan som står emot otrons flod och dess förstörelse av människan. Därför, säger Ratzinger, inrymmer benämningen av fiskaren från Betsaida som ”klippan” hela teologin i Matt 16:18:

Jag säger dig, du är Petrus och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den.

Ratzinger har en lång utläggning om uppdragsorden Matt 16:17-19 och beskriver hur det i olika epoker funnits olika uppfattningar hos bibelforskarna huruvida det är genuina Jesus-ord eller inte, hypoteserna växlar, men att helig skrift förblir giltig beror på att det hör till Skriftens kanon, vilket kyrkans tro går i borgen för som Guds ord, inte från hypotetiska konstruktioner hur välgrundade de än må vara.

För att förstå vad det innebär att Petrus är klippan och att han inte har denna förstarangställning utifrån sig själv föreslår Ratzinger att vi ser på berättelsens fortsättning hos Markus, det är där Petrus förebrår Jesus för att han säger att han skall lida och dö, varvid Jesus utbrister ”Gå bort från mig, Satan, du är en stötesten (skandalon) för mig…” (Matt 16:23). Han som genom Guds nåd får vara en klippgrund, är utifrån sig själv en sten på vägen som får foten att snubbla. Och här citerar jag Ratzingers text ordagrant:

”Spänningen mellan Herrens gåva och den egna förmågan framträder här mycket klart. I viss mån föregrips i detta påvehistoriens hela drama, där vi ständigt på nytt möter båda fenomenen: att påvedömet genom en kraft som inte härrör från det själv förblir kyrkans fundament och att samtidigt enskilda påvar utifrån det eget mänskliga ständigt på nytt blir till en stötesten, eftersom de vill gå före Kristus och inte vill följa honom, eftersom de tror att de utifrån sin egen mänskliga logik kan ange vägen, vilken dock endast han själv kan bestämma: ‘Dina tankar är inte Guds tankar utan människors’ (Matt 16:23)”

 Nyckelmakten som ges åt Petrus erinrar om Jes 22:22. Eljakim får nycklarna till ”herraväldet och makten över Davids ätt”. Det erinrar också om Herrens ord till de skriftlärda  som anklagas för att stänga himmelriket för människorna (Matt 23:13). Dessa perspektiv hjälper oss att förstå betydelsen av uppdraget att förvalta nyckelmakten. Och här citerar jag författaren ordagrant igen:

”Hjärtpunkten i det nya uppdrag som fråntar förstörelsekrafterna deras makt, är nåden att kunna förlåta. Det är den som konstituerar kyrkan. Kyrkan är grundad på förlåtelsen. Petrus själv åskådliggör detta i sin person. Han, som fallit för frestelsen och bekänt sin skuld får förlåtelse, får uppdraget att bära nycklarna. Kyrkan är till sitt innersta väsen en plats för förlåtelse, och så hålls kaoset tillbaka. Genom förlåtelsen hålls kyrkan samman, och Petrus är för alltid symbolen för denna sammanhållning. Kyrkan är inte en församling av fullkomliga utan en gemenskap av syndare som behöver och söker förlåtelse. Genom fullmaktsordet uppenbaras att Guds makt är förbarmande och som sådan själva grundvalen för kyrkan. Vi hör i bakgrunden Herrens ord: ‘Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare’ (Mark 2:17)”

Så visar författaren betydelsen av Petrus primat som vi kan utläsa det ur NT´s skrifter. Kyrkan finns där människor finner vägen till sanningen, och sanningen är att hon behöver nåden. Om högmodet fördunklar den insikten finner hon inte vägen till Jesus. Nycklarna till himmelriket är orden som ger förlåtelse.

Sedan följer passionshistorien. Med sin död har Jesus sonat världens skuld och därmed spärrat vägen för dödens och helvetets makt. Ur Jesu död kommer oupphörligt förlåtelsens kraft.

Frågan om en succession som utgår från Petrus

 Det står alltså klart att NT i alla sina stora traditionslinjer har kunskap om Petrus primat. Då kommer vi till den andra stora frågan: Finns det fog för tanken på efterträdare till Petrus?

I NT finns ingen utsaga om efterträdare till Petrus, kanske inte så konstigt eftersom frågan om en efterapostolisk kyrka inte berörs i några av texterna. Men kanske det ändå berörs indirekt, menar Ratzinger, eftersom Johannes-evangeliet som ju tillkom först mot slutet av första århundradet då Petrus varit död sedan länge fortfarande talar om Petrus primat som något närvarande i kyrkan. Många hypoteser har lanserats i denna fråga, mer eller mindre underbyggda.

I de NT-skrifter som kan placeras vid övergången till andra generationen (Apostlagärningarna, pastoralbreven) tar succsessonsprincipen konkret gestalt. Den protestantiska tanken att ”eftetrföljelse” endast finns i Ordet som sådant men inte i några som helst ”strukturer” är utifrån det faktiska nytestamentliga textinnehållet anakronistisk, menar Ratzinger. Ordet är bundet vid ett vittne som ger det en otvetydighet, vilket det inte skulle ha som ett enskilt, fritt svävande ord. Men vittnet är ingen självtillräcklig isolerad individ, lika lite som Simon Petrus kunde vara klippa av sitt eget kött och blod. Det är vittnets bindning till Anden som borgar för sanningen. Hjälparen, Anden talar inte utifrån sig själv, utan utifrån ”det han hör”, d.v.s det som tillhör Kristus. (jfr Joh 16:13).

Men när han kommer, sanningens Ande skall han vägleda er med hela sanningen; han skall inte tala av sig själv utan förkunna det han hör och låta er veta vad som kommer att ske. Han skall förhärliga mig, ty av mig skall han ta emot det han låter er veta. Allt vad Fadern har är mitt; därför säger jag att det är av mig han tar emot det han skall låta er veta.” (Joh 16:13-15)

Denna bindning till Anden och hans väsen är formen för ett sakrament. Sakramentet är det trefaldiga sambandet ord – vittne – Helig Ande och Kristus. Ratzinger menar att man utifrån pastoralbrevens och  Apostlagärningarnas vittnesbörd med viss säkerhet kan säga att, redan i den apostoliska generationen gavs detta samband mellan person och ord i tron på Andens och Kristi närvaro handpåläggningens form.

Varför just Rom?

 Ganska snart uppstod en intellektualistisk och antiinstitutionell modell där den fria utläggningen och den spekulativa utvecklingen av ordet görs till princip. Ratzinger kallar denna modell gnosis. Gentemot de intellektuella anspråk som denna strömning ställde räckte det snart inte för den unga kyrkan att hänvisa till enskilda vittnen. Det blev nödvändigt med referenspunkter för vittnesmålet, och dem fann man i apostlasätena, de orter där apostlarna varit verksamma.

  • ROM
  • ANTIOKIA
  • ALEXANDRIA

 Alla dessa tre apostlasäten betraktas som efterföljare till Petrus sändning, även Alexandria där petruslärjungen Markus varit verksam togs in i kretsen av petrinska apostlasäten. Ganska snart framträder Rom, den plats där Petrus och Paulus led martyrdöden, som den avgörande måttstocken som i sig sammanfattar allt annat. Detta framträder tydligt hos Ireneus av Lyon. Varför finns inte Jerusalem med? Helt enkelt därför att genom att Petrus lämnade Jerusalem för Rom, så fördes Jerusalems förstarangsställning över till den hedniska världens huvudstad.

Erkännandet av det romerska primatet, alltså erkännandet av Roms kyrka som kriteriet för den rätta apostoliska tron är äldre än Nya testamentets kanon. Sammanställningen av skrifterna (de olika källorna) till Skriften (kanon) är ett verk av traditionen som började under första århundradet men slutfördes någorlunda först i tredje/fjärde århundradet.

Ratzinger drar två slutsatser av denna genomgång:

  • En traditionsprincip med överföring av apostlasuccession i sakramental form med handpåläggning var konstitutiv för kyrkans ursprung och vidareutveckling.
  • Utan denna princip vore NT inte tänkbart, man hamnar i en självmotsägelse om man  bejakar det ena men vill förneka det andra.

Avslutande funderingar:

Jag citerar från Ratzingers text som jag tycker är så bra att jag inte vill undanhålla den er:

”När överlåtelsen av en sådan fullmakt (nyckelmakten) till människor under historiens gång – och det inte utan orsak – ständigt framkallat oro för mänsklig egenmakt, så visar inte bara det nytestamentliga löftet utan också den historiska utvecklingen som sådan på motsatsen. Den mänskliga förmågans disproportion i förhållande till en sådan funktion är så skriande, så iögonfallande, att just det faktum att klippfunktionen överlåts åt människor visar att det inte är dessa människor som upprätthåller kyrkan utan Gud ensam, och detta mera trots än på grund av människorna. Korsets mysterium är kanske aldrig så gripbart nära som i primatets kyrkohistoriska realitet.”

—————————————-

På Ulf Ekmans blogg pågår just nu en intressant debatt med katoliker.

Posted 2009-11-15 16:07 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favoritesSorterad under: ekumenik, Katolska kyrkan, ecklesiologi, påven, påvedömet

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , , | 1 kommentar

Kristi kyrka är offentlig.

Publicerat den 7 november, 2009 av Bengt Malmgren

Idag läser vi mycket om hur kristna förföljs i olika delar av världen. Många kristna blir idag torterade och får lida martyrdöden, särskilt i muslimska länder. Open Doors, som har till uppgift att uppmärksamma och stötta kristna som förföljs för sin tro, räknar med att 100 miljoner kristna förföljs för sin tro – och då är det lågt räknat menar många bedömare. Situationen är inte så olik den som var under Kyrkans första tid då de kristna släpade inför lejonen i Romarrikets arenor.

En viktig orsak till de kristnas utsatthet är att Kyrkan har en universell kallelse, den förkunnar att Kristus är för alla. I sin bok Kallad till gemenskap skriver Joseph Ratzinger (nuvarande påven) att om den tidiga kyrkan valt att framträda som en privat kult-förening, så skulle de kristna åtnjuta ett mycket större skydd av den romerska rätten, men just genom att Kyrkan inte kan definiera sig på det sättet blir de kristna mera utsatta, kanske för att de utgör ett större hot mot makthavarna.

I vårt demokratiska västerländska samhälle är inte kristna fysiskt hotade på det sättet, men däremot är det inte för mycket att säga att problemet med kristendomen som en offentlig, universell religion är en stor stötesten för många. Det finns en uppsjö av andliga rörelser i vår tid, veckotidningar och TV-kanaler svämmar över av sådant material. Ingen har något emot det, så länge det förblir privat. Men kristendomen skall bort från det offentliga rummet. Inga skolavslutningar i kyrkan, inga krucifix på väggarna i italienska skolor etc.

Jag hör till dem som menar att denna nitiska utrensning av det kristna kulturarvet för länge sedan har gått över styr och lämnat all sans och förnuft. Jag hör till dem som menar att religion, på gott och ont, är en viktig del av den mänskliga kulturen, och som sådan kan den inte utrotas. Istället för att förbjuda handlar det om att se hur man kan göra det bästa av det faktum att religion finns som en del av den mänskliga kulturen och ta vara på dess positiva sidor. Domprost Åke Bonnier hade en förslag angående Sveriges nationaldag, men som tydligen inte föll i så god jord.

Att ta in och acceptera religionerna som en del av samhället betyde både att vi kan ta till vara deras positiva delar, emn också att vi får kunskap om det som är extremt och att vi kan hjälpa och beskydda våra medborgares mänskliga fri- och rättigheter inklusive religionsfriheten. Nalin Pekgul påpekar helt riktigt att vi måste våga konfrontera islamsk fundamentalism, vilket inte är detsamma som att vara islamofob eller emot islam som sådan. Men hon verkar vara en ropandes röst i öknen.

Hassan Hanafi, professor i filosofi från Kairo och muslim gästade nyligen Sverige och en konferens om mänskliga rättigheter. Att det är så problematiskt med mänskliga rättigheter i muslimska länder beror på att islam inte har reformerats ännu. hävdar Hassan Hanafi. – Islam och mänskliga rättigheter hör hemma i två olika historiska perioder. Mänskliga rättigheter är en produkt av den moderna tiden. Och islam ligger fem århundraden efter. Västerlandet har gått igenom reformation, rennässans, rationalism, upplysning, positivism och den stora krisen på 1900-talet med två världskrig, och nu möter man postmodernismen.
I muslimska länder håller man fortfarande på att separera det religiösa livet från staten. Hassan Hanafi, som tidigare har gjort det i den muslimska världen kontroversiella uttalandet att Koranen är en ”stormarknad där man kan hitta vad man än letar efter”.

Detta är ju en oerhört viktig och angelägen diskussion. Att föra dialog om sådana saker kan man göra bara om man accepterar religionerna och möter dess företrädare på ett seriöst sätt. Det gäller också kristendomen. Uttrycket att Koranen är en ”stormarknad där man kan hitta vad man än letar efter” skulle ju också kunna gälla Bibeln om man läser den okunnigt och utan tolkningsnyckel i den kristna tron.

KT

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Det nya intresset för Kyrkan

Publicerat den 7 november, 2009 av Bengt Malmgren

Det är glädjande och intressant med det ökande intresset för Kyrkans natur, vad Kyrkan egentligen är och representerar i världen. Detta är en diskussion som gäller alla kristna.

  • I Svenska kyrkans beslut om könsneutrala äktenskap är både kritiker och försvarare angelägna om att framhålla att Kyrkans enhet är viktigt. Kritikerna säger att Svenska kyrkan splittrar, försvararna av beslutet säger att det vill man absolut inte, istället går vi före, och vi vill absolut fortsätta att finnas mitt i den ekumeniska gemenskapen.
  • Ulf Ekman reflekterar på sin blogg över kyrkans väsen.
  • Katolsk vision som av en del anklagas för att vilja gå sin egen väg och splittra säger likaså att de vill absolut inte splittra kyrkan, tvärtom att ta sitt ansvar för att kyrkan skall bli hel.

Själv håller jag i denna anda på att läsa om kardinal Josph Ratzingers bok ”Kallad till gemenskap” som kom ut på svenska 1997, översatt av Yvonne Maria Werner. Den har mycket att säga om ämnet. Första kapitlet handlar om Kyrkans ursprung och väsen.  Ratzinger börjar med att ge en expose över tre generationers exegeter under 1900-talet som tolkat Kyrkans väsen på olika sätt:

  • Liberal exegetik (början av 1900-talet): Jesus den store individualisten. Nedtoning av institutionalism och kult. Betoning av privatmoralen.
  • Kultisk exeges (Första världskriget): Jesu tänkande och vilja tolkas utifrån gudstjänstlivet. Bl.a. inom Skandinavisk protestantism utvecklas detta tänkande. Nattvarden i centrum.
  • Den liberala individualismens betonande av det karismatiska framför det institutionella. (Efter Andra Världskriget): Präster, kult, institutioner tonas ner, Jesus förutsätts stå på profeternas sida. Marxistisk läsning av bibeln – befrielseteologin. Klasskampens dialektik, ämbetskyrkan sätts i motsats till folkkyrkan.

Alla dessa tolkningar utgår från respektive epoks tankesystem, men de kan samtidigt alla lära oss någonting om Kyrkans väsen. Detta är utgångspunkten för Ratzingers fortsatta reflektion.

I Nya testamentet betonar han dels bönen, Jesus undervisar lärjungarna om hur man ber och lär dem bönen Fader vår, dels gemenskapen i Jesu kropp, den sista måltiden där det nya förbundet i Jesu kropp och blod instiftas. Det nya förbundets folk blir till ett enda folk utifrån Jesu kropp och blod.

Bilder för Kyrkan:

  • Folkförsamling, ecclesia
  • Kristi kropp
  • Kristi brud

Apostlagärningarna:

  • Lärjungarna och den lilla gemenskapen av Jesustroende samlade i bön i nattvardsalen (”övre salen”) tillsammans med Maria.
  • Pingstdagen: Anden faller över Kyrkan.
  • Den nya gemenskapen som håller fast vid apostlarnas lära, gemenskapen, brödsbrytelsen och bönerna.

Posted 2009-11-10 7:58 by Bengt Malmgren | Add post to favorites | Add blog to favoritesSorterad under: Katolska kyrkan, Kyrkan, ecklesiologi

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Den existensiella positionen: Om tro och psykoanalys

Publicerat den 6 oktober, 2009 av Bengt Malmgren

I helgen föreläste jag för mina kolleger i NFKL (Nordiska föreningen för Katolska Läkare) om tro och psykoanalys. Lördageftermiddagen hade temat Den sjuka tron och tron hos den sjuke. Jag tog upp ämnet ur ett utvecklingspsykologiskt perspektiv, och Håkan Jerrhage, katolsk präst, talade utifrån organisatoriskt och själavårdande perspektiv. Han talade utifrån sin egen erfarenhet som fängelsepräst, och han berörde Knutby.


Undertecknad och Håkan Jerrhage i samtal

Freud ansåg ju att religionen var en neuros, och att människan styrs av de libidon och aggressiviteten, som är uttryck för de två urkrafterna i universum, eros och thanatos. Inom den klassiska psykoanalysen som Freud gav upphov till hanteras begreppen gott och ont på ett ganska oövertänkt sätt. Aggressiva impulser likställs med onda impulser, medan libidinösa driftsimpulser likställs med goda impulser. Gott och ont får därför inom klassisk psykoanalys en egocentrisk och hedonistisk betydelse.

Senare generationers analytiker däremot som utvecklat analysen såsom Lacan, Bion, Winnicott och Melaine Klein har en mycket mera differentierad syn på detta. Man fokuserar mera på den tidiga utvecklingen innan 6 månaders ålder och menar att driftsfusionen sker mycket tidigare än vad Freud ansåg. Vidare har man en annan syn på drifterna: Den aggressiva driften är inte enbart av ondo, utan är viktig för att på ett konstruktivt sätt bygga upp personligheten, liksom den libidinösa driften både kan vara av godo men också kan kanaliseras i osublimerade begär som verkar traumatiserande under utvecklingen.

Det existentiella diagrammet

Den kristna psykoanalytiker som gjort det mest intressanta försöket att integrera psykoanalys och religion är Eva Basch-Kåhre. I sin bok Bortom drifterna introducerar hon något som kallas den existentiella positionen.

I det existentiella diagrammet finns graden av psykisk hälsa eller trauma på den lodräta axeln och graden av positiva existentiella val (som för människan närmare Gud) på den horisontella axeln. Dessa två dimensioner samverkar hela tiden, och någonstans i detta diagram har varje människa sin existentiella position. Vägen till psykisk hälsa går uppåt och åt höger i diagrammet, t.ex. genom psykoterapi eller att personen i sitt liv gör positiva existentiella val vilket frigör energi som annars skulle vara bunden i osublimerade driftsbegär.

I det positiva existentiella valet blir libidon integrerande – utvecklande – länkande, och den aggressiva driften avskiljande – gränssättande – analyserande. I det negativa existentiella valet förblir både de libidinösa och aggressiva driftsbegären själviska och omättliga. Positiva existentiella val s.a.s. ”lyfter” drifterna ur deras biologiska grund och gör människan i stånd att tänka och älska med en kärlek som är en avspegling av Guds kärlek.

 
Undertecknad bland nordiska kolleger.

Ignatius av Loyola med sina Andliga övningar anvisar en metod för att medvetandegöra och bli varse våra val i syfte att hjälpa personen att göra positiva existentiella val.

Utgångspunkten är att sann religion bygger på äkta Guds-möten och att varje människa har en förmåga att möta Gud i sitt inre, det finns nedlagt redan från början en slags för-förståelse av Gud. Alla folk och kulturer har religion och ett begrepp för Gud, och när man talar med små barn om Gud förstår de genast vad det handlar om. Men religiösa föreställningar kan ibland bygga på projektioner av människans osublimerade drifter eller på försvar mot driftsbegären. Religionen får då en kringbyggnad av fantasier och föreställningar av vidskeplig eller fundamentalistisk art. Människan kan bara nå en ofullständig kunskap om Gud, men står inte ut med ofullständig kunskap utan tenderar att fylla ut bristerna med egna fantasier. På så sätt förvränger hon spontant och omedvetet sin Gudserfarenhet. Utfyllnaden bestäms av jagets försvarsstruktur å ena sidan och av den kultur hon lever i å andra sidan.

Min powerpoint-presentation från föreläsningen. Föreläsningen som MP3-fil

Publicerat i Tro och vetande, vetenskap | Märkt | 2 kommentarer