Det är 20 år sedan massakern i Srebrenica då 8000 bosniska muslimska pojkar och män brutalt slaktades. Förövarna försökte sedan dölja sitt dåd genom att gräva upp massgravarna och blanda likdelar med varandra. De ansvariga Ratko Mladic och Radovan Karadzic är gripna och kommer sannolikt att få sina domar i Haag det närmaste året. Genom ett outtröttligt arbete har man kunnat identifiera och vederbörligen begrava 6000 av de 8000 offren för massakrern. Varje år identifieras och begravs flera offer, så också i år. Känslorna är starka ännu idag 20 år efter händelsen. Den serbiske premiärministern Aleksandar Vucic jagades bort från en minnesceremoni med stenkastning eftersom han inte velat erkänna massakern som ett folkmord. Läs Rolf Ekeus artikel i DN igår: Mördarna i Srebrenitca ville utplåna ett folks identitet.

Jag är född 1950 och växte upp andra halvan av 1900-talet. Efter Andra världskriget och Förintelsen då 6 miljoner judar dödades i koncentrationslägren befann sig Europa i ett återuppbyggnadsskede. Efter två blodiga världskrig och fruktansvärda brott mot mänskligheten var fredsviljan stark, och Europas politiker drev på att utveckla ett fredligt samarbete, det som idag resulterat i EU. På världsplanet bildades FN. Min generations ungdomstid präglades av en framtidsoptimism, vi tänkte att man lärt av historien, och att det var otänkbart att det skulle återupprepas liknande folkrättsbrott i framtiden.

Sedan kom Röda khmerernas folkmord i Kambodja, folkmordet i Rwanda 1994, massakern i Srebrenitca och andra folkrättsbrott under balkankrigen, sedan utvecklingen av IS och frossande i terror och massavrättningar av s.k. otrogna som man dessutom inte försöker dölja utan skryter med och använder i sin propaganda där paradoxalt nog många unga rekryteras till att strida för IS från länder i västvärlden.

Ändå är det som om vi går som i dvala och håller fast vid vår dröm om fred och utveckling som om inget hänt. Det som händer händer egentligen inte, eller är bara plumpar i protokollet eller beror på att vi fredsälskande västerlänningar inte är tillräckligt liberala ännu och inte har lyckats utrota världsfattigdomen.

Därför behövs någon som påven som sätter ord på hur det faktiskt är: Det tredje världskriget är här. Vid ett tal i Bolivia under sin just nu pågående Sydamerika-resa sade han med hänvisning bl.a. till förföljelsen och dödande av kristna och andra folkgrupper i Mellanöstern: ”I detta tredje världskrig, som stegvis pågår, och som vi nu bevittnar, äger en form av folkmord rum och detta måste ta slut”.

Ja, påven har rätt. Det behövs så starka ord för att lyfta oss ur vår dvala. Det räcker inte längre att leva i förnekelse och drömmande. Det räcker inte med västerländsk självgodhet. Det behövs ett radikalt andligt och moraliskt uppvaknande…

Hela påvens tal i engelsk översättning här. Det är ett långt tal som hölls till folkliga rörelser i Santa Cruz de la Sierra 9 juli. Talet innehåller politiskt sprängstoff, han kommer fram till 3 slutsatser som vi människor behöver tänka på för att bygga en bra framtid:

1. Ekonomin. Vinstbegär och girighet får inte styra, utan ekonomin måste tjäna det allmänna bästa.

2. Fred och rättvisa. Det måste bli ett slut på förtryck där de allra fattigaste drabbas och kränkning av människovärdet genom etniska rensningar och folkmord. Det var i detta sammanhang han använde uttrycket tredje världskrig.

3. Miljön. Vi måste förvalta och vårda vår planet.

Påven bad också i Johannes Paulus II´s anda om förlåtelse för övergrepp på urbefolkningarna under kolonialism-perioden.