Bengts Blogg

Jag har fått många reaktioner efter mitt förra inlägg om homosexualitet och kyrkan, mest positiva från alla läger, men också konstruktivt kritik. Jag har blivit uppmärksammad på en del litteratur som tar upp andra aspekter på ämnet än de vanligt förekommande. Jag har också följt samtalet på Tommy Dahlmans och Stefan Swärds bloggar som tagit upp samma ämne. (Stefan Swärd uppföljning här, ledare i Världen idag här.)

Huvudsyftet med mitt förra inlägg var att ge en rätt infallsvinkel till hur kyrkan ser på homosexuella och korrigera den ofta negativa bild som förekommer i den allmänna debatten. Debatten blir ofta polariserad i en kyrkan-mot-de-homosexuella diskurs enligt vilken kyrkans människosyn per definition diskriminerar och ser ner på homosexuella. Detta är inte sant. Därför framhöll jag med utgångspunkt från bl.a påve Benedikt XVI´s encyklika Gud är kärleken och den katolske teologen Werner Jeanronds bok Kärlekens teologi som båda att kärleken i dess många former (eros, agape, filia) är en och densamma, och därav drar jag slutsatsen att också homosexuell kärlek, om än ofullständig eftersom den inte kan frambringa nytt liv, ändå är värdefull och giltig på samma sätt som annan kärlek. Detta är det primära och allt annat överskuggande som måste vara klart innan vi talar om sådant som kristen antropologi, äktenskapets teologi, kyskhet, synd och omvändelse. Detta var glädjande nog alla som svarat på mitt förra blogginlägg ense om, även de som kom med kritiska synpunkter.

Jag är själv troende kristen och katolik sedan många år. Den syn på äktenskap och familj, synd och förlåtelse som förmedlas av Kyrkan har jag inte någon anledning att ifrågasätta. Jag är personligen vän med många homosexuella och uppfattar att det kyrkan lär är till gagn för alla människor oberoende av sexuell orientering.  Som de Nordiska biskoparna skriver i sin katekes i samband med Trons år:

”Vi människor är skapade till Guds avbild. Vi är skapade för att få lära känna honom och leva i ständig gemenskap med denne Gud som är en treenig Gud. I sig själv är Gud en kärlekens eviga gemenskap mellan Fadern och Sonen i den Helige Andes enhet. Vi längtar alltid tillbaka till den kärlekens gemenskap som Gud är, antingen medvetet eller omedvetet. Vi är skapade för kärlek, eftersom Gud i sig själv är kärlek.”

Detta gäller enligt vår tro alla människor utan undantag. Den kärlek, djupatste längtan efter samhörighet och mening som homosexuella känner i sitt hjärta är också en återspegling av detta. Det är också vår tro att alla vi människor, utan undantag har syndat och är i behov av förlåtelse, upprättelse och helande.

Eftersom detta är Kyrkans tro borde hon ha en kapacitet att förmedla Guds kärlek, förlåtelse, upprättelse och helande också till homosexuella. Min tro är att det kyrkan förmedlar är en del av lösningen, inte en del av problemet. Detta når ibland inte fram i de ofta stereotypa bilder av kyrkan som media är med och skapar, bilder som förtrycker och berövar människor deras möjlighet att utvecklas.

Det finns olika former av homosexualitet. Det är inte ett enda distinkt tillstånd som gäller alla som känner dragningskraft till personer av samma kön. Det kan finnas olika grader av underdefiniering med det egna könet eller överidentifiering med det andra könet. En del har en historia av övergrepp i barndomen, andra har haft en normal och harmonisk uppväxt. En del känner sig starkt identifierade i sin homosexualitet och vill inte förändra den, andra känner sig obekväm med den och skulle gärna vilja förändra den.

Spekulationer har funnits om en ev ”homosexuell gen”, men någon sådan har inte funnits. Det sannolika är att orsaken till homosexualitet är multifaktoriell, det kan vara genetiska faktorer, faktorer som har med den kemiska och hormonella miljön under fosterstadiet att göra och den psykosociala miljön under uppväxten. Om man ärver något är det sannolikt en mer eller mindre stor benägenhet att under givna förutsättningar utveckla homosexualitet. En teori är att det finns en odifferentierad grundpotential från födseln som sedan kan utvecklas åt olika håll.

Den dominerande inställningen som drivits under senare årtionden av intresseorganisationer och som också backats upp av professionella organisationer som t.ex. USA´s psykologförbund (APA) är att ingen mår bra av att undertrycka sin homosexualitet, det finns ingen forskning som visar att konversionsbehandling är effektiv och att det är det skadligt och rent av oetiskt att erbjuda sådan behandling.

Men det finns många rapporter om psykoterapeutisk behandling som varit framgångsrika, och även själavård och förbön har många gånger positiv effekt.

Psykiatrikern och Psykoanalytikern Jeffrey Satinover beskriver i sin fortfarande aktuella bok Homosexuality and the Politics of Truth olika studier som visat hur psykoterapeutisk behandling lett till konversion av sexuell orientering. Hans slutsats är att resultatet för behandlingen av homosexualitet med psykoterapeutiska metoder är ungefär jämförbart med behandlingen av depression. Trots att det är i konflikt med Amerikanska psykologföreningens rekommendationer konstaterar han att många psykoterapeuter ändå behandlar homosexuella för att det finns en efterfrågan, men man gör det i det tysta.

Satinover analyserar i sin bok den aktuella debatten om homosexualitet ur psykologiskt, religiöst och vetenskapligt perspektiv.

I USA finns också HA, ett tolvstegsprogram som utgår från samma principer som AA (Anonyma alkoholister) som växer trots negativ innställning i samhället. Exodus heter en paraplyorganisation som organiserar olika kyrkliga program för att hjälpa homosexuella som inte är tillfreds med sin läggning. I en studie av Jones och Yarhouse, Ex Gays? An Extended Longitudinal Study of Attempted Religiously Mediated Change in Sexual orientation, har författarna följt en grupp  som fått hjälp genom program av organisationer inom Exodus. Studien designades för att svara på frågorna 1) Kan de som får hjälp av psykoterapeutiskt inriktade kyrkliga program uppnå en ändring av sexuell orientering och 2) Är sådana program skadliga för dem som genomgår dem?  Författarna fann att resultatet för dessa religiöst inriktade program är liknande som för andra psykoterapeutiska program, och att de inte funnit något belägg för att programmen är skadliga för dem som genomgår dem.

Slutsatsen är, att om vi skall få en rättvisande bild av verkligheten så finns det homosexuella som inte känner sig hemma med sin läggning som söker sig till terapi, själavård och förbön och att dessa metoder inte är så verkningslösa som det ibland görs gällande. Homosexuella bör respekteras fullt ut och inte av professionella organisationers  rekommendationer styras i en viss riktning. Det finns för litet vetenskapligt underlag för att ge sådana rekommendationer. De kan vara till gagn för vissa, men kränkande och felaktigt styrande för andra.  Att bli respekterad i sin önskan att inte vilja leva med en homosexuell läggning är lika viktigt som att respektera dem som är förankrad i den.

Kyrkan lär att kroppen är andens tempel. Därför är det inte oviktigt eller likgiltigt hur vi hanterar våra egna och andras kroppar. Kyrkans evangeliska råd och undervisning är inriktad på människans eviga frälsning, en process som börjar redan här och nu i att öva sig att leva ett helgat liv. Ett sådant liv sätter inte den orgiastiska egna egoistiska njutningen i centrum, utan kärleken i ett större perspektiv som inte söker sitt utan medmännsikans bästa och ett liv i harmoni med Guds plan och syfte med oss. Vi får lära oss att bruka det jordiska och våra kroppar på ett sådant sätt att det gagnar vår helgelse.

Här kommer kyskheten in, inte som något enbart negativt, askes, att undfly det sexuella, utan i positiv mening, som en reflekterande hållning till vår kroppslighet. Jag inte äger min kropp, utan är skapad av Gud, och blir till i en pågående relation till Gud och till andra människor jag relaterar till.

Medvetenheten om synden får oss att inse att mycket av det vi gör i kärlekens namn inte är kärlek utan av egoism. Själv har jag ingen svårighet att ta till mig som ett positivt stöd i min andliga utveckling att kyrkan lär ut ett kyskt ideal.

Samtidigt känner jag att jag bara kan avgöra vad kyskhet positivt betyder i mitt eget liv. Alla kan inte leva efter samma mall. Den som är kristen homosexuell måste själv avgöra vad det innebär i hans/hennes liv. Det handlar om vad sexualiteten innebär på ett djupare plan och hur vi skall vara människor.  Kyrkans evangeliska råd kan man inte ta miste på, att avstå från avancerade sexuella handlingar, men var och en har att följa sitt samvete och välja ett förhållningssätt till kyrkans bud.

Jag har säkert gjort mycket okyskt i mitt liv, både som ogift och gift, men jag har inget behov av att kyrkan skall bekräfta det och säga att det inte är synd. Tvärtom föredrar jag att kyrkan har en strikt och restriktiv inställning, det hjälper mig mera på helgelsens väg. Jag föreställer mig att en kristen homosexuell person som strävar efter helighet i sitt liv inte är väsenskild från mig, utan kan ha liknande tankar och överväganden.

Jag tror inte det betyder att homosexuella personer som är kristna inte skall utveckla relationer till varandra. Jag tror till och med att homosexuella relationer, på sitt speciella sätt kan berika oss alla och vårt perspektiv på äktenskapet mellan man och kvinna.

Kroppens teologi som jag tidigare refererat till ändrar inget i kyrkans lära, bara uttrycker det på ett nytt språk. Istället för negativa definitioner (kritisera det som är fel) i thomistisk anda, så används precis som i Andra Vatikankonciliets dokument ett språk där man uttrycker vad man positivt tror på, som talar till hjärtat och väcker eftertanke.

Till sist följande tanke: Det gäller att det ideala inte blir det godas fiende. Vi människor är ofullkomliga på alla möjliga sätt och misslyckas med saker i våra liv som vi inte är så stolta över. När det gäller användandet av preventivmedel i äktenskapet har vi redan konstaterat att det är ett ideal som är svårt att leva upp till för många, och de nordiska biskoparna har där sagt att var och en får följa sitt samvete. När det gäller skilda omgifta, så är regeln att de inte får gå till kommunion, men jag vet att det sker i en del fall ändå att prästen tillåter detta. Gärna en sträng etik som lyfter fram idealen, men i själavården barmhärtighet och kärlek så att man hjälper människor framåt istället för att lägga på bördor som alienerar dem från den kyrka som ju skulle vara dem till hjälp.