Under tiden som jag håller på att smälta intrycken från gårdagens Jesusmanifestation (JM) presenterar jag några bilder från min mobilkamera samt ger några inledande reflektioner som kommit för mig.
Jag tror JM måste ses som ett fenomen som är del i ett större skeende lett av den helige Ande i hela kyrkan. När vi är mitt i det hela ser vi inte alla perspektiv. De som deltog i gudstjänsterna på Azusa Street i början av 1900-talet anade nog inte heller riktigt de historiska konsekvenserna av vad de var med om. Några observationer:
JM har karaktären mer av en spontan rörelse än organiserad ekumenik.
Det är inte många församlingar eller samfund som officiellt satsar på Jesusmanifestationen. Det gäller också frikyrkor.
De som kommer gör det utifrån en övertygelse att andlig väckelse, evangelisation, och kristen enhet och förbön är viktiga i dag.
Den karismatiska dimensionen är tydlig i lovsång och fri bön.
Det verkar inte ha varit fler delatagare i år än förra året, snarare något färre. Alla känner sig inte bekväma med Jesusmanifestationen, några är nyfikna men avvaktande, andra är direkt negativa och sätter en ära i att ta avstånd. Apropå detta tycker jag Carolina Johanssons blogg-reflektion är givande att tas del av. Att fler inte kommer tror jag beror på två saker:
Vissa kristna som betonar socialt engagemang men är skeptiska till det karismatiska betraktar Jesusmanifestationen som uttryck för det man kallar ”kristen höger”.
Vissa evangelikala och pentekostala frikyrkliga som är antikatolska tycker att man säljer sin själ om man stödjer Jesusmanifestationen som samarbetar också med katoliker.
På nyåret 1900 proklamerade påven Leo den XIII 1900-talet som den helige Andes århundrade. Inför öppnandet av Andra Vatikankonciliet bad den nyligen helgonförklarade påven Johannes XXIII ”Gudomlige Ande, förnya dina under i vår tid som i en ny Pingst.” Under 1900-talet har 25% av hela den globala kristenheten kommit att beröras av pingströrelse och karismatisk förnyelse, på så sätt har det varit den i särklass största förnyelserörelsen under 1900-talet.
Det vore fel att betrakta den pingstkarismatiska dimensionen bara som en speciell spiritualitet när det gäller böneliv och gudstjänstfirande. Den karismatiska dimensionen innebär att Kyrkan hämtar kraft för att kunna fullgöra sitt uppdrag i världen genom att öppna sig för den Helige Ande och nådegåvorna precis som under de första århundradena. Men det innebär också en förnyelse på det sociala området, vilket vi ser t.ex i S:ta Clara kyrka med dess sociala verksamhet i Stockholms city och Pannkakskyrkan som var representerade bland utställningsborden.
Förnyelserörelser kommer och avlöser varandra. Den pingstkarismatiska rörelsen har rustat kyrkan för att gå in i det nya årtusendet där betoningen av enhet, ny evangelisation och att vara en faktor för fred, förvaltning av skapelsen och uppbyggnad av kärlekens civilisation till hela mänsklighetens tjänst. Tankar som är vägledande t.ex. i påve Franciskus apostoliska maning Evangelii Gaudium som gavs ut hösten 2013.
”Evangeliets glädje uppfyller hjärtat och livet i alla som möter Jesus. De som tar emot hans frälsande inbjudan blir fria från synden, sorgsamheten, den inre tomheten och ensligheten. Med Kristus föds glädjen ständigt på nytt. I denna Uppmaning vill jag uppmuntra de kristtrogna att öppna ett nytt glädjefyllt kapitel i spridandet av evangeliet och samtidigt ange riktningen för Kyrkans resa under de kommande åren.
Den stora faran i vår värld av i dag, som är så genomsyrad av konsumtionsbegär, är den sorg och den oro som föds i ett både självbelåtet och girigt hjärta som med ett avtrubbat samvete febrilt jagar efter ytliga nöjen. Så fort vårt inre liv trasslar in sig i oro för egen vinning finns inte längre plats för de andra och inget rum för de fattiga. Guds röst hörs inte längre och man känner inte längre av glädjen i hans lugna kärlek och längtan att få göra det goda tonar bort. Det är en verklig fara också för troende. Många råkar ut för det och blir griniga, argsinta och apatiska. Det är inte så man kan leva ett fullkomnat och värdigt liv. Det är inte det Gud vill med oss och det är inte heller Andens liv som har sin källa i den uppståndne Kristus och i hans hjärta.
Jag inbjuder alla kristna var de än befinner sig i detta ögonblick att återigen möta Jesus Kristus personligen eller att åtminstone öppna sig för Hans vilja att möta dem. Jag ber er all att utan undantag göra detta varje dag. Ingen får tänka att denna inbjudan inte skulle gälla honom eller henne, eftersom ”ingen är utesluten från den glädje Herren ger”. Herren gör inte dem besvikna som tar denna risk. ” (Påve Franciscus, Evangelii Gaudium)
I detta större sammanhang tror jag vi skall se Jesusmanifestationen utan att jag därför vill göra minsta anspråk på att JM äger den processen. JM är bara en liten rännil. JM äger inget berättigande i sig själv, bara om den främjar den helige Andes verk i vår tid, och det spelar ingen roll om saker sker under JM´s tak än utanför. När Stockholms Domkyrkoförsamling samma dag har en satsning på församlingen barn och delar ut biblar till dem är det kanske också ett uttryck för samma förnyelseström.
Förbönsgudstjänsten i S:ta Clara kyrka på morgonen leddes av Patrik Sandberg
Flera seminarier hölls under förmiddagen. I den nyrenoverade Folkungakyrkan intervjuade Stefan Swärd Marcus Birro.
Nu exploderar naturen i tusentals färgnyanser och dofter och fåglars lovsång till det spirande livet när allt slår ut i blom. 17 maj samlas vi i Kungsträdgården och Stockholms city för att upphöja Jesus.
O Jesus, du som gav ditt liv för att världen skulle få liv, vetekornet som föll i jorden för att bära rik frukt. Låt Stockholm denna dag fyllas av en andlig väldoft då ditt namn äras och tusen blommor i ditt rikes mångfald får blomma. Amen!
Programmet:
Jesusmanifestationen är fokuserad på kärnan i den kristna tron som uttrycks i de klassiska trosbekännelserna som delas av alla kristna. Denna dag står inte skillnaden mellan samfund och teologiska synsätt i fokus. Hela dagen är en form av gudstjänst med många olika uttrycksformer.
”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är. Och vägen dit jag går, den känner ni.”
Tomas sade: ”Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?”
Jesus svarade: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. (Joh 14:1-6)
Kyrkor ordnar också andra arrangemang i Stockholm denna dag utanför Jesusmanifestationens ram. Allt är gott som ärar Jesus och sätter honom i centrum. Låt oss alla be till Jesus om nåden att manifestera hans namn och om den helige Andes kraft att vittna om Guds rike till välsignelse för vårt land och alla människor som har sin hemvist där.
Jag tror att Europas länder och folk behöver samarbeta. Jag tror att samarbetet behöver bygga på en positivt formulerad värdegrund och ledas av statsmän som är beredda att stå upp för den och ange färdriktningen också när det blåser och de riskerar att förlora röster. Egenintresset får inte omintentgöra värnandet om det man gemensamt byggt utt.
Det räcker inte med girighet och de fria marknadskrafternas nödtorftigt reglerade spel och att kämpa mot gemensamt definierade fiender vare sig vi kallar dem ”främlingsfientliga”, ”nazister”, ”abortmotståndare” eller ”hbtq-intoleranta”.
Bland de statsmän som grundlade det moderna Europa-samarbetet var många kristdemokrater. Robert Schuman, Jean Monnet, Alcide de Gasperi och Konrad Adenauer var alla katoliker djupt grundade i en kristen värdegrund byggd på en stark övertygelse om alla människors unika och lika värde och att det goda samhället byggs på samverkan, demokrati och att beslut fattas på lägsta möjliga nivå, värden som är grundläggande i katolsk sociallära.
Jag säger inte att det är fel när Birgitta Ohlsson och Cecilia Malmström skriver om att nazismen är på frammarsch i Europa och att vi måste ha en enad front mot den. Nazism, fascism, främlingsfientlighet och antisemitism är verkligen skrämmande krafter, och det sämsta vi kunde göra vore att låtsas som om det regnar.
Jag säger inte att det är fel att kämpa för kvinnors, hbtq-personers och främlingars likaberättigande och accepterande i den mänskliga gemenskapen. Det behövs och är jätteviktigt om vi vill kalla oss ett humant och rättfärdigt samhälle.
Men vi vet alla att diktatorer älskar yttre finender. Att starta krig är tacksamt, för då slipper man fokusera på de inrikespolitiska problemen. En rasistisk, homofob, islamofob högerextremistisk fiende som målas ut i diffusa termer och som tenderar att innefatta allt fler som inte ställer upp på en viss exakt formulerad agenda räcker inte för att bygga ett gott samhälle. Om det inte finns politiker med visioner uttryckta i positiva termer, vad vi tror på och kämpar för, så blir samhället allt kallare och mer antagonistiskt och ett klimat skapas där extremrörelserna får ett utökat revir och drar till sig vilsna själar.
Katolsk sociallära, eller som det uttrycks mera allmänt ”kristen värdegrund” är en mycket god värdegrund att bygga på.
Den lyfter fram människans unika värdighet och alla människors lika värde, oberoende av utvecklingsstadium, ålder, handikapp, hudfärg, kön eller sexuell läggning.
Den lyfter fram kärleken till nästan, att vi har ansvar särskilt för de svagaste och utsatta.
Den lyfter fram förvaltarskapstanken, att människan som fri och handlande har ansvar för ett gott och rättvist samhälle, kommande generationer och en miljö i balans.
Den lyfter fram subsidiariteten, att beslut inte skall fattas på högre nivå än vad som är rationellt nödvändigt. I detta sammanhang finns familjen som samhällets minsta och viktigaste cell där fostran till medborgarskap och förmedling av goda grundvärderingar sker.
Den som tydligast gett uttryck för detta är Lars Adaktusson. Det får bli min person att rösta på i EU-valet.
Jag vill också säga något om feminismen.
Gudrun Schyman säger att familjer se ut på olika sätt utanför grundmönstret mamma-pappa-barn och skall stödjas av samhället och ges goda livsbetingelser. Det instämmer jag i. Att konstatera förekomsten av en mångfald familjekonstellationer är inte detsamma som att man vill motarbeta familjen, och Gudrun Schyman värjer sig mot en sådan tolkning.
Jag upplever att en hel del av det Fi förespråkar är Katolsk sociallära. Att utifrån kunskap och medvetenhet om faktorer som upprätthåller en patriarkal könsmaktordning driva kvinnofrågorna ör en sådan sak. Övriga partier går inte så djupt i detta utan nöjer sig med att diskutera könskvoteringar och procentsatser hit och dit i löneskillnader. Viktiga frågor, men varken i Sverige eller framförallt inte globalt det som är det mest iögonfallande. Det finns värre skriande orättvisor. Visste ni att kvinnor, hälften av världens befolkning (enl FN-statistik):
producerar 3/4 av världens arbete
får 1/10 av världens löneutbetalningar
äger 1% av världens land
utgör 2/3 av gruppen illiterata
Kvinnor är föremål för våld i hemmet, blir våldtagna, används som sexslavar och mördas i en mycket större grad än vad som gäller för män. I fråga om utbildning, arbete och andra sociala förmåner har män i många länder o kulturer en fördel bara genom att vara född till man. Sexism, eller missgynnande av kvinnor enbart på grund av deras kön förekommer massivt när man ser det globalt.
Både Lars Adaktusson (KD) och Fi (med dess toppkandidat Soraya Post till Europaparlamentet) har visoner. Jag gillar Fi´s positiva och rejäla ansats när det gäller kvinnofrågorna. Skulle det inte vara för vissa andra saker jag är mera tveksam till skulle jag kunna tänka mig att rösta på dem.
I två olika FN-kommittéer, i januari i den för granskning av barnens rätt och nu i maj i kommitten mot tortyr där Vatikanen deltar som part i Världssamfundets samarbete kring konvetioner för att främja barns rätt och att motarbeta tortyr, har Den Heliga Stolen fått kraftig kritik för sin senfärdighet att agera i samband med pedofiliskandalerna. Kritiken har framförts på ett sådant sätt som om ingeting har hänt de sista 10-20 åren, vilket det ju faktiskt har.
Inte nog med det. FN-kommittéernas kritik har haft en ideologisk slagsida där man även gått in och krävt att Katolska kyrkan borde ändra sin grundinställning till sådant som abort och äktenskap, vissa kommittémedlemmar har gått så långt att man föreslagit Katolska kyrkans nuvarande inställning till t.ex. abort är att likna vid tortyr eftersom man inte tillråder vissa beteenden. FN-kommittéernas sätt att kritisera Katolska kyrkan har kritiserats från flera håll, bl.a. av Den Heliga Stolens ambassadör vid FN i Geneve, ärkebiskop Silvano Tomasi som menar att de går långt utöver sitt mandat, vilket blir oseriöst och undergräver FN´s auktoritet och möjlighet att effektivt arbeta för de målsättningar man faktiskt har.
Tomasi säger att Den Heliga Stolen inte har något emot kritik om det gangnar de uppsatta målen, människors välfärd och trygghet, men om kritiken är ett sätt att blåsa upp en ideologisk strid missar den sitt mål. Kritiken är ett eko av de intresseorganisationer som FN-organen konsulterat, t.ex. övergreppsoffrens organisation SNAP eller Center for Reproductive Rights. Dessa organisationer skall givetvis driva sina intressen, men man förväntar sig en analys och integration i ett större perspektiv som också tar in kunskap om Katolska kyrkan i vidare bemärkelse än som en organisation att kritisera.
Utifrån vad jag läst sista veckorna har jag försök renodla några av de punkter som anförs mot Katolska kyrkan (Den Heliga Stolen) och kommenterar var och en av dem. Jag schematiserar, det är möjligt att kritiken är något mera nyanserad på vissa punkter, men de som lyssnar till rapporteringen i media kan få uppfattningen att det är precis så det ser ut.
Kritik: Den Heliga Stolen gör den falska distinktionen att dess jurisdiktion inskränker sig till Vatikanstaten och inte till hela Katolska världskyrkan och dess institutioner och smiter så ifrån sitt ansvar.
Kommentar: Ibland låter det på kritikerna som om Katolska kyrkan vore en kolonialmakt med Vatikanen i centrum och katolska institutioner i världen som kolonier eller som ett multinationellt företag. Men så är det ju inte. Den Heliga Stolen utövar sitt ansvar på två olika sätt, det har man gång på gång tydligt uttryckt till FN-kommittéerna. Dessa distinktioner tycker jag är självklara:
Den Heliga Stolen har en suverän jurisdiktion över Vatikanstatens territorium, ett ansvar man utövar som vilken stat som helst inom sina territoriella gränser. Vatikanstaten är ett litet landområde + några bygnader i staden Rom. Invånarna är få, frekvensen brott är mycket liten. Däremot har man 18 miljoner besökare årligen. Man har enligt Lateranfördraget också ett avtal med Italienska staten om juridisk hjälp vid behov.
Man har ett andligt ansvar för världens katoliker som man utövar utifrån de troendes frivilliga anslutning till Katolska kyrkan.
Katoliker från alla länder utanför Vatikanstaten är föremål för den rättsordning som gäller i respektive land. I enlighet med internationell lag respekterar Den Heliga Stolen andra staters suveränitet, och betraktar inte de troende som frivilligt andligen identifierar sig med Katolska kyrkan som medborgare i Vatikanstaten, men som medborgare i det land de bor.Eftersom Den Heliga Stolen inte har ansvar över dessa medborgare, så ligger den legitima auktoriteten att beivra och bestraffa brott på respektive land där de är medborgare.
Kritik: Katolska kyrkan med över en miljard medlemmar är en institution med enorm makt. Barnen som tas om hand på kyrkans olika institutioner lämnas oskyddade mot dem som vill begå övergrepp mot dem. Detta främjar tortyr av barn.
Kommentar: Katolska kyrkans makt och gränserna för denna makt är reglerad, dels vad gäller hur legal makt utövas över Vatikanstatens territorium som är Den Heliga Stolens hemvist, dels i hur man utövar pastoralt ansvar för de troende katolikerna i hela världen. Detta regleras i den kanoniska lagen som reglerar ett antal skyldigheter och rättigheter för alla medlemmar i Katolska kyrkan. FN´s konvention mot tortyr är inkorporerad i lagen fär Vatikanstaten och tillämpas inom dess territorium.
Efter lagar antagna av den Heliga Stolen som tillämpas i Vatikanstaten och som förmedlas som rådgivande moraliska riktlinjer för de lokala biskoparna och biskopskonferenserna visar framtagen statistik betydande nedgång av fallen med prästers övergrepp på barn.
Medan respektive stats civila myndighet har rätten och skyldigheten att utreda och straffa medborgares övergrepp på barn och vuxna, oberoende av om det gäller katoliker eller inte, så utövar Katolska kyrkan sin andliga auktoritet genom sina egna interna lagar som föreskriver andra former av straff (t.ex. avkragning). På så sätt straffas präster som gjort sig skyldiga till brott mot minderåriga både av civila myndigheter och av kyrkan. Mellan 2004 och 2013 togs 848 präster ur tjänst efter övergrepp.
Kritik: Katolska kyrkans hierarkiska mans-dominerade struktur är otidsenlig och uppmuntrar till utnyttjande av minderåriga. Hundratusentals barn har begåtts övergrepp på, men Katolska kyrkan gör ingenting för att kartlägga och få stopp på detta.
Kommentar: Enligt WHO-data från 2002 utsattes runt 150 millioner flickor och 73 millioner barn under 18 år för sexuellt våld och exploatering. I en FN-rapport från 2006 om våld mot barn utgiven av en oberoende expert, Sérgio Pinheiro, uppskattades betydligt högre antal. Det mesta våldet sker inom familjen, där mycket förmodligen aldrig rapporteras varför siffrorna är osäkra.
Världskongresser mot sexuell exploatering av barn har hållits i Stockholm, Yokohama och Rio de Janeiro (2008). Man konstaterade 2008 att 75 million barn och unga under 18 år utsätts för sexuellt tvång och kommersiell eller icke-kommersiell sexuell exploatering. Förövarna kan ha olika social bakgrund och yrken, t.ex. lärare, socialarbetare och tyvärr också kyrkornas folk. Men påståendet att Katolska kyrkans hierarkiska struktur katalyserar övergrepp bland prästerna är ologiskt och inte hederligt. I proportion till hur det ser ut i övriga samhället har Katolska kyrkan idag låg frekvens övergrepp, och vaksamheten är efter skandalerna och uppmärksamheten väldigt hög.
Den Heliga Stolen har implementerat många förändringar, inkluderande att påskynda den kanoniska handläggningen för att snabbare få bort präster som begår övergrepp, och man har tillsatt en speciell kommission för skydd av barn. Den Heliga Stolen uppmanar lokala civila myndigheter att agera mot dem som begår övergrepp.
Kritik: Den Heliga Stolens policy och lagar – särskilt det som rör abort, preventivmedel och äktenskap förbjuder vissa beteenden och är därmed att jämställa med fysisk och psykisk tortyr. Den Heliga Stolen behöver därför ändra på dessa.
Frihet att uttrycka vad man tror på och håller för sant är en grundläggande rättighet, och alla försök att diktera vilka lagar och övertygelser Den Heliga Stolen skall hysa är ett direkt våldförande på den rättigheten. Varje förhållningssätt som respekterar den naturliga lagen och fritt väljs och omfattas av de troende är legitimt och kan omöjligt tolkas som ett försök att begränsa andras frihet.
Det sätt att leva som Den Heliga Stolen föreslår är i enlighet med tolkningen av den kristna uppenbarelsen och den naturliga lagen och är inte tvingande och påtvingas inte på något sätt människor som inte frivilligt väljer att acceptera det.
Kritik: Den Heliga Stolen bör samverka med lokala myndigheter och öppna sina arkiv för alla. Kyrkan fortsätter att ge löften och komma med ursäkter medan tystnadens kultur förblir norm.
Kommentar: Som Kommittén för barnens rättigheter belyser, så har Den Heliga Stolen utvecklat tydliga och solida policies för barns skydd vilka innebär full transparens och samverkan med lokala myndigheter. Statistiken pekar på väsentlig reduceringen i antal nya pedofilifall.
Den Heliga Stolen understödjer lokala myndigheters rätt och plikt att utreda och beivra brott i enlighet med internationell lag och uppmanar lokala kyrkliga ledare att underlätta och medverka till detta. Katolska kyrkan är nog den offentliga institution som blivit mest genomlyst och gjort mest för att främja transparens och ansvarsfullt agerande mot barnövergreppen, ändå är det ofta bara Katolska kyrkan som blir attackerad.
Kritik: Den Heliga Stolen flyttar runt präster för att skydda sitt eget rykte och ger dem därmed möjlighet att fortsätta begå övergrepp. Den Heliga Stolen har ingen tydlig policy vad gäller att ge offren upprättelse och kompensation.
Kommentar: Numera finns regler som säger att en person anställd av kyrkan som med rätta misstänks för att utnyttja minderåriga omedelbart skall tas ur tjänst så att han inte kan ha kontakt med barn. Fram till 1980-talet tillämpade man andra principer i samhället som kyrkan också följde.
Katolska stift i olika länder fortsätter att betala ut kompensation när övergreppsfall från präster blir registrerade och kända. Den Heliga Stolen uppmuntrar lokalkyrkorna att prioritera offren och deras upprättelse och behov.
”…Future Sustainable Development Goals must therefore be formulated and carried out with generosity and courage, so that they can have a real impact on the structural causes of poverty and hunger, attain more substantial results in protecting the environment, ensure dignified and productive labor for all, and provide appropriate protection for the family, which is an essential element in sustainable human and social development. Specifically, this involves challenging all forms of injustice and resisting the “economy of exclusion”, the “throwaway culture” and the “culture of death” which nowadays sadly risk becoming passively accepted.”
Påven nämnde inget om kritiken mot Katolska kyrkans syn på abort, men berörde ämnet i en passus:
”Today, in concrete terms, an awareness of the dignity of each of our brothers and sisters whose life is sacred and inviolable from conception to natural death must lead us to share with complete freedom the goods which God’s providence has placed in our hands, material goods but also intellectual and spiritual ones, and to give back generously and lavishly whatever we may have earlier unjustly refused to others.
….
…I do not hesitate to state, as did my predecessors (cf. JOHN PAUL II, Sollicitudo Rei Socialis, 42-43; Centesimus Annus, 43; BENEDICT XVI, Caritas in Veritate, 6; 24-40), that equitable economic and social progress can only be attained by joining scientific and technical abilities with an unfailing commitment to solidarity accompanied by a generous and disinterested spirit of gratuitousness at every level. A contribution to this equitable development will also be made both by international activity aimed at the integral human development of all the world’s peoples and by the legitimate redistribution of economic benefits by the State, as well as indispensable cooperation between the private sector and civil society.
Consequently, while encouraging you in your continuing efforts to coordinate the activity of the international agencies, which represents a service to all humanity, I urge you to work together in promoting a true, worldwide ethical mobilization which, beyond all differences of religious or political convictions, will spread and put into practice a shared ideal of fraternity and solidarity, especially with regard to the poorest and those most excluded.
Invoking divine guidance on the work of your Board, I also implore God’s special blessing for you, Mr Secretary-General, for the Presidents, Directors and Secretaries General present among us, and for all the personnel of the United Nations and the other international Agencies and Bodies, and their respective families. Thank you very much.”
VATICAN CITY — Archbishop Silvano Tomasi, the Vatican representative to U.N. agencies based in Geneva, appeared yesterday before the U.N. Committee Against Torture to reply to members’ questions.
The committee had requested statistics on cases of clerical sexual abuse against children reported to and investigated by the Congregation for the Doctrine of the Faith.
Archbishop Tomasi told the committee that between 2004 and 2013, the congregation had received ”credible accusations” against 3,420 priests. Of those accused, he said, 848 have been dismissed from the priesthood and 2,572 have received other penalties always involving a ban on contact with children and usually including a ban on public ministry.
In providing the statistics, the archbishop also gave numbers…
Intressant intervju med Kard Kasper där han förklarar sin syn på äktenskap och kommunion för skilda omgifta. Inte så enkelt som att han vill urvattna eller ändra kyrkans syn på sakramentet men öppna för barmhärtighet och påpekar spänningar och problem i nuvarande kanoniska lag.
Back in 2010 or thereabouts, Scott Hahn came to speak in Ottawa and said something along these lines: that he recognized that his delaying entry into the Catholic Church, was not obedience delayed but obedience denied. So that got me thinking, am I being disobedient by waiting to come in with my community under Anglicanorum coetibus? Should I come in right away? Was I being disobedient by waiting? Then a university near here, a Catholic University, gave an award to Elizabeth Johnson. I went and covered the event. Then I saw on the book table a book of Johnson’s entitled: She Who Is.
I was so scandalized that I ricocheted away from any thoughts of…
Som många kanske minns fick Vatikanen stark kritik från FN´s kommitté för granskning av barns rättigheter vid ett möte i Geneve i januari. Kommittén riktade i en rapport efter mötet svidande kritik mot Vatikanen speciellt på grund av hanteringen av pedofiliskandalerna, men man gick också in och kritiserade Katolska kyrkans lära om äktenskap, familj och abort som om det vore faktorer som främjar tortyr i världen. Det kändes inte riktigt seriöst, utan mera som ett ideologiskt krig FN-kommittén bestämt sig för att föra mot Katolska kyrkan.
Kritiken lät som om ingenting hade hänt de sista 10-20 åren när det gäller Katolska kyrkans ansträngningar att hantera pedofiliskandalerna. En annan grundläggande missuppfattning i rapporten var att man ser på Vatikanen som ett slags multinationellt företag eller kolonialmakt med massor av enklaver runtom i världen som man har full kontroll över. Detta återkommer gång på gång i rapporten. T.ex sägs att man tycker att Vatikanen skulle ha ett register över hur budgetmedel fördelas till förmån för barns beskydd i katolska institutioner över hela världen och utarbeta kontrollmekanismer för hur barns rättigheter efterlevs i katolska skolor över hela världen. Detta är helt orimligt, och något som givetvis måste ligga på den lokala nivån, vilket den Heliga Stolens delegation försökt förklara för kommittén tidigare.
Trots det överdrivna i rapporten betonade ärkebiskop Silvano Tomasi, Vatikanens FN-ambassadör att den Heliga Stolen även fortsättningsvis helhjärtat kommer att vara hängivet arbetet för barnens rättigheter i barnrättskonventionens anda och fortsätta att samarbeta och föra dialog med FN-kommittén. ”Vi vill i lugn och ro analysera de rekommendationer kommitén gjort och ge ett svar till kommittén så att det inte skall finnas några missförstånd om var vi står”, sade han i februari då rapporten presenterats.
Tomasi säger att Vatikanen välkomnar konstruktiv kritik av barnövergreppsskandalerna, men det är skillnad på det och att byråkrater av ideologiska skäl försöker ta poäng. Tomasi framhöll att Vatikanen kommer att vara fortsatt hängiven åt FN som ett forum för att främja fred och utveckling, målsättningar som tyvärr blir hämmade av att man försöka blåsa upp stridigheter.
Idag är Vatikanen och världskyrkan i stort hängiven åt att skydda barn och sårbara vuxna. Men sexuella övergrepp är knappast ett problem bara för Katolska kyrkan, och en polemik enbart mot Katolska kyrkan riskerar att dölja problemet och hindra att göra något åt det, menade Tomasi.
Vi kan ta kritik, sade Tomasi i en intervju med Boston Globe, speciellt om det gagnar människors välfärd. Han hävdade att den Heliga Stolen nu håller på att få ordning i huset efter en tioårig period då man försökt hantera och städa upp efter pedofiliskandalerna. De som inte ser detta, utan framför kritik som om ingenting alls hänt på tio år är ”döva och blinda”, sade han. Tomasi menade också att FN-kommitténs slutsatser var förvrängda på grund av ideologisk bias, t.ex. detta att framställa opposition mot samkönade äktenskap som ”psykologisk tortyr” vilket riskerar att rubba kommitténs trovärdighet.
I svaret betonade Tomasi att Vatikanstaten inte har någon jurisdiktion över katoliker som bor utanför dess territorium, utan det faller under respektive lands nationella lagar. Vatikanen är genom sitt undertecknande av konventionen mot tortyr juridiskt bunden att följa dess riktlinjer inom Vatikanstatens gränser.
Däremot betonade Tomasi att den Heliga Stolen har ett moraliskt ansvar att främja goda riktlinjer genom sina kontakter med biskoparna i världskyrkan. Här några valda citat från Tomasis anförande (mina markeringar):
The Holy See acceded to the Convention against Torture (CAT) on June 22, 2002. It did so with the very clear and direct intention that this Convention applied to Vatican City State (VCS). In its capacity as the sovereign of Vatican City State, the Holy See provided an important ‘Interpretative Declaration’ that shows its approach to the CAT. Such Declaration underlines the motives for accession to the Convention and expresses the moral support given to it, namely the defense of the human person as already indicated in the Universal Declaration of Human Rights.
For the Holy See, the Interpretative Declaration provides a necessary hermeneutic to understand the motives for acceding to the Convention and also for considering the implementation of the Convention by the legal order of Vatican City State which is the very exercise we are engaging in at this moment in the consideration of the Initial Report of the Holy See to the CAT.
…
In the first place, the Interpretative Declaration lauds the Convention as a worthy instrument for the defense against acts of torture when it says: ‘The Holy See considers the Convention against Torture and Other Cruel, Inhuman or Degrading Treatment or Punishment a valid and suitable instrument for fighting against acts that constitute a serious offence against the dignity of the human person.’ In this sense indeed, the Holy See wished to express the harmony of its own principles and vision of the human person with those ideals and practices set forth in the Convention against Torture.
Second, the Declaration elaborates more precisely the Holy See’s position, in which the teaching of the Catholic Church clearly articulates its opposition to acts of violence and torture.
Third, although the Convention applies to Vatican City State, the Holy See adds a crucial moral voice in its support through its teaching and through the following statement: ‘In this spirit the Holy See wishes to lend its moral support and collaboration to the international community, so as to contribute to the elimination of recourse to torture, which is inadmissible and inhuman.’
Finally, and not of least importance, the Interpretative Declaration insists that “The Holy See, in becoming a party to the Convention on behalf of the Vatican City State, undertakes to apply it insofar as it is compatible, in practice, with the peculiar nature of that State.” As such, in regard to the application of the Convention and any examination, questions or criticisms, or implementation thereof, the Holy See intends to focus exclusively on Vatican City State, respecting the international sovereignty of this State and the legitimate and specific authority of the Convention and of the Committee competent to examine State reports. Hence, my Delegation judges it useful to present, briefly yet clearly, the essential distinctions between Vatican City State and Holy See, as described in the Initial Report.
The Holy See, as member of the international Community, is related but separate and distinct from the territory of Vatican City State, over which it exercises sovereignty. Its international personality has never been confused with the territories over which it has exercised State sovereignty. In its present form, Vatican City State was established in 1929 to more effectively guarantee the spiritual and moral mission of the Holy See. Therefore, colloquial references to the Holy See as the “Vatican” can be misleading. In this sense, the Holy See, as mentioned, globally encourages basic principles and authentic human rights recognized in the CAT, while implementing it within the territory of Vatican City State in harmony with the Interpretative Declaration.
…
the first point of reference is the legal system of Vatican City State, that is autonomous in respect to the legal system of the Catholic Church. In fact, not all canonical norms are relevant for the governance of this territory. In relation to the topic of crime and punishment there are specific laws that criminalize illicit activities and provide for proportionate penalties in Vatican City State. The necessity of a penitentiary system, in this small territory, is minimal, especially considering certain aspects of the Lateran Treaty (Article 22) which afford this territory the option of utilizing the judicial assistance of the Italian State if deemed necessary… the small population of Vatican City State, while receiving roughly 18 million pilgrims and tourists annually, has a relatively tiny number of criminal and penal matters registered.
It is also worth mentioning that the message of the various media services of the Holy See, disseminated in the major languages, reaches a truly international audience that makes it arguably one of the most effective moral voices in the world for human rights, including the position against torture and other cruel and inhuman punishments.
…
the moral voice of the Holy See, while promoting and defending all authentic human rights, reaches the members of the Catholic Church in an attempt to foster an interior conversion of hearts to love God and one’s neighbor. This love, in turn, should overflow into good practices at the local level in accordance with the laws of States. It should be stressed, particularly in light of much confusion, that the Holy See has no jurisdiction – as that term is understood also under article 2.1 of the Convention – over every member of the Catholic Church. The Holy See wishes to reiterate that the persons who live in a particular country are under the jurisdiction of the legitimate authorities of that country and are thus subject to the domestic law and the consequences contained therein.
State authorities are obligated to protect, and when necessary, prosecute persons under their jurisdiction. The Holy See exercises the same authority upon those who live in Vatican City State in accordance with its laws. Hence, the Holy See, in respecting the principles of autonomy and sovereignty of States, insists that the State authority, which has legitimate competency, act as the responsible agent of justice in regard to crimes and abuses committed by persons under their jurisdiction. My Delegation wishes to emphasize that this includes not only acts of torture and other acts of cruel and inhuman punishments, but also all other acts considered as crimes committed by any individual who, notwithstanding affiliation with a Catholic institution, is subject to a particular State authority. The obligation and responsibility of promoting justice in these cases resides with the competent domestic jurisdiction.
…
My Delegation believes that the Holy See has fulfilled in good faith the obligations assumed under CAT, since it has integrated its values and principles into the legislation of Vatican City State according to the particular and unique nature of this State. In conclusion, allow me to underscore the singular role the Holy See has played, and will continue to play, in advocating on a global level the values and all human rights that safeguard the dignity of every person and which are a necessary component for friendly relations among peoples and peace in the world.
FN-kommitten som består av oberoende experter kommer att avge sitt slutgiltiga yttrande och rekommendationer den 23 maj.
Marie Collins, kard O´Malley och Vatikanens pressekreterare F Lombardi vid presskonferens med påvens nytillsatta Kommitté för skydd av barn.
Precis innan Geneve-mötet sammanträdde Vatikanens nyutnämnda kommitte för skydd av barn. Man ämnar utveckla klara och effektiva rutiner att hålla kyrkliga auktoriteter och biskopar ansvariga om de underlåter att rapportera misstänkta övergrepp eller inte ser till att skydda barn mot präster som begår övergrepp. Vid en presskonferens efterlyste kommitténs ordförande, Boston-kardinalen Sean O’Malley ett större medvetande och bättre respons från världskyrkan:
”Many don’t see it as a problem of the universal church. In many people’s minds, it is an American problem, an Irish problem or a German problem. The church has to face it is everywhere in the world. There is so much denial. The church has to respond to make the church safe for children.
..We wish to express our heartfelt solidarity with all victims/survivors of sexual abuse as children and vulnerable adults. We will propose initiatives to encourage local responsibility around the world and the mutual sharing of ‘best practices’ for the protection of all minors, including programs for training, education, formation and responses to abuse.”
Med i kommittén finns också Marie Collins från Irland, själv tidigare offer för övergrepp, och har som representant för de överlevande offren aktivt arbetat med dessa frågor i sitt hemland. Collins sade att hon har svårigheter då påven säger att kyrkan nu gör tillräckligt, men säger att hon tror att kyrkan gör framsteg, men är i början av ett arbete som måste fortgå. ”Jag vet att det finns många överlevande ofer runt om i världen som hoppas och har stora förväntningar på denna kommission”, sade hon.
VATICAN CITY — Three papally-appointed groups working on overhauls of the Roman Curia and specific issues of concern are meeting here this week.
The Council of Cardinals (the so-called C-8, although Cardinal Pietro Parolin, Vatican secretary of state, is pretty much its ninth stable member) was meeting all day Monday to Wednesday, and Pope Francis taking part in the meetings when he could.
The Vatican spokesman, Jesuit Father Federico Lombardi, told us the council is gathering the findings from a variety of study groups charged with looking for ways to improve the organizational, administrative and financial workings of the Vatican.
The council currently is looking at the pontifical councils as part of its broader mandate to help Pope Francis revamp and/or streamline the various offices of the Roman Curia. The changes are expected to be radical and overarching, not cosmetic touch-ups, as the pope…
Denna vecka har påvens kardinalsråd, populärt kallat G8, sammanträtt för sitt fjärde möte för att fortsätta se över reformeringen av Kurians organisation. Kurian är Vatikanens centrala administration. Gruppen är nu också förstärkt av en 9:e person, Vatikanens statsekreterare kardinalPietro Parolin. Statssekreteraren är ungefär att likna vid Vatikanens statsminister, är speciellt utvald av påven och har hans förtroende. Man ser också över Vatikanens finasiella strukturer för att förebygga korruption och skandaler i framtiden. Källor säger att ett färdigt förslag för omorganisation av kurian kan förväntas vara färdigt till år 2015.
Omedelbart i anslutning till kardinalsrådet, 1-3 maj, sammanträder den nya påvliga kommissonen för skydd av minderåriga, en grupp som tillsattes av påven i höstas för att städa upp efter pedofiliskandalerna. I denna grupp ingår många lekmän med expertkunskap och erfarenhet från olika områden. Kommissionens medlemmar:
Kardinal Sean P. O’Malley från Boston som tillsattes som ärkebiskop i Boston för att städa upp efter pedofiliskandalerna under tidigare biskopen Bernard Law. (Kard O’Malley är också är med i G8-gruppen). Kardinal O’Malley har en egen blogg.
F Hans Zollner SJ, chef för Psykologiska institutionen vid Gregoriana-universitetet i Rom. Zollner var koordinator för konferensen om sexuella övergrepp i Rom 2012 “Towards Healing and Renewal”.
Hanna Suchocka, tidigare polsk premiärminister och nu Polens ambassadör i Vatikanen.
Claudio Papale, italiensk enxpert på kanonisk lag som undervisar vid påvliga Urbaniana-universitetet i Rom.
Catherine Bonnet, fransk barnpsykolog som skrivit mycket om konsekvenserna av övergrepp och exploatering av barn.
Sheila Hollins, tidigare president för Royal College of Psychiatrists och nu president för British Medical Association.
F Humberto Miguel Yáñez SJ från Argentina.
Enligt källor som The Boston Globe tagit del av är en av kommissionens uppgifter att ta fram ett legalt dokument, som påven sedan kan signera som sitt motu proprio som skall ge kommissionen dess fortsatta formella status i Vatikanen. Hans Zollner sade i en intervju att kommissionen kommer att sätta offren i första rummet i sitt arbete samt att kyrkan måste göra allt som står i dess makt för att förhindra att barn missbrukas i framtiden.
vissa beteenden. FN-kommittéernas sätt att kritisera Katolska kyrkan har kritiserats från flera håll, bl.a. av 
Idag på morgonen, några dagar efter att Den Heliga Stolen kritiserats av FN´s tortyrkommitté 
Denna vecka har 
Bengts Blogg 