Under tiden som jag håller på att smälta intrycken från gårdagens Jesusmanifestation (JM) presenterar jag några bilder från min mobilkamera samt ger några inledande reflektioner som kommit för mig.

Jag tror JM måste ses som ett fenomen som är del i ett större skeende lett av den helige Ande i hela kyrkan. När vi är mitt i det hela ser vi inte alla perspektiv. De som deltog i gudstjänsterna på Azusa Street i början av 1900-talet anade nog inte heller riktigt de historiska konsekvenserna av vad de var med om.  Några observationer:

1. JM har karaktären mer av en spontan rörelse än organiserad ekumenik.
2. Det är inte många församlingar eller samfund som officiellt satsar på Jesusmanifestationen. Det gäller också frikyrkor.
3. De som kommer gör det utifrån en övertygelse att andlig väckelse, evangelisation, och kristen enhet och förbön är viktiga i dag.
4. Den karismatiska dimensionen är tydlig i lovsång och fri bön.

Det verkar inte ha varit fler delatagare i år än förra året, snarare något färre. Alla känner sig inte bekväma med Jesusmanifestationen, några är nyfikna men avvaktande, andra är direkt negativa och sätter en ära i att ta avstånd. Apropå detta tycker jag Carolina Johanssons blogg-reflektion är givande att tas del av. Att fler inte kommer tror jag beror på två saker:

1. Vissa kristna som betonar socialt engagemang men är skeptiska till det karismatiska betraktar Jesusmanifestationen som uttryck för det man kallar ”kristen höger”.
2. Vissa evangelikala och pentekostala frikyrkliga som är antikatolska tycker att man säljer sin själ om man stödjer Jesusmanifestationen som samarbetar också med katoliker.

På nyåret 1900 proklamerade påven Leo den XIII 1900-talet som den helige Andes århundrade. Inför öppnandet av Andra Vatikankonciliet bad den nyligen helgonförklarade påven Johannes XXIII ”Gudomlige Ande, förnya dina under i vår tid som i en ny Pingst.” Under 1900-talet har 25% av hela den globala kristenheten kommit att beröras av pingströrelse och karismatisk förnyelse, på så sätt har det varit den i särklass största förnyelserörelsen under 1900-talet.

Det vore fel att betrakta den pingstkarismatiska dimensionen bara som en speciell spiritualitet när det gäller böneliv och gudstjänstfirande. Den karismatiska dimensionen innebär att Kyrkan hämtar kraft för att kunna fullgöra sitt uppdrag i världen genom att öppna sig för den Helige Ande och nådegåvorna precis som under de första århundradena. Men det innebär också en förnyelse på det sociala området, vilket vi ser t.ex i S:ta Clara kyrka med dess sociala verksamhet i Stockholms city och Pannkakskyrkan som var representerade bland utställningsborden.

Förnyelserörelser kommer och avlöser varandra. Den pingstkarismatiska rörelsen har rustat kyrkan för att gå in i det nya årtusendet där betoningen av enhet, ny evangelisation och att vara en faktor för fred, förvaltning av skapelsen och uppbyggnad av kärlekens civilisation till hela mänsklighetens tjänst. Tankar som är vägledande t.ex. i påve Franciskus apostoliska maning Evangelii Gaudium som gavs ut hösten 2013.

”Evangeliets glädje uppfyller hjärtat och livet i alla som möter Jesus. De som tar emot hans frälsande inbjudan blir fria från synden, sorgsamheten, den inre tomheten och ensligheten. Med Kristus föds glädjen ständigt på nytt. I denna Uppmaning vill jag uppmuntra de kristtrogna att öppna ett nytt glädjefyllt kapitel i spridandet av evangeliet och samtidigt ange riktningen för Kyrkans resa under de kommande åren.

Den stora faran i vår värld av i dag, som är så genomsyrad av konsumtionsbegär, är den sorg och den oro som föds i ett både självbelåtet och girigt hjärta som med ett avtrubbat samvete febrilt jagar efter ytliga nöjen. Så fort vårt inre liv trasslar in sig i oro för egen vinning finns inte längre plats för de andra och inget rum för de fattiga. Guds röst hörs inte längre och man känner inte längre av glädjen i hans lugna kärlek och längtan att få göra det goda tonar bort. Det är en verklig fara också för troende. Många råkar ut för det och blir griniga, argsinta och apatiska. Det är inte så man kan leva ett fullkomnat och värdigt liv. Det är inte det Gud vill med oss och det är inte heller Andens liv som har sin källa i den uppståndne Kristus och i hans hjärta.

Jag inbjuder alla kristna var de än befinner sig i detta ögonblick att återigen möta Jesus Kristus personligen eller att åtminstone öppna sig för Hans vilja att möta dem. Jag ber er all att utan undantag göra detta varje dag. Ingen får tänka att denna inbjudan inte skulle gälla honom eller henne, eftersom ”ingen är utesluten från den glädje Herren ger”. Herren gör inte dem besvikna som tar denna risk. ” (Påve Franciscus, Evangelii Gaudium)

I detta större sammanhang tror jag vi skall se Jesusmanifestationen utan att jag därför vill göra minsta anspråk på att JM äger den processen. JM är bara en liten rännil. JM äger inget berättigande i sig själv, bara om den främjar den helige Andes verk i vår tid, och det spelar ingen roll om saker sker under JM´s tak än utanför. När Stockholms Domkyrkoförsamling samma dag har en satsning på församlingen barn och delar ut biblar till dem är det kanske också ett uttryck för samma förnyelseström.

Förbönsgudstjänsten i S:ta Clara kyrka på morgonen leddes av Patrik Sandberg

Flera seminarier hölls under förmiddagen. I den nyrenoverade Folkungakyrkan intervjuade Stefan Swärd Marcus Birro.