Bengts Blogg

Vår nuvarande påve Franciskus har angivit en ny ton när det gäller pastorala frågor kring privatmoral. Inte så att han i grunden vill rucka en tum på traditionell kristen lära när det gäller äktenskap, familj, abort, kyrkans sociallära etc men han vill införa en ny praxis som ligger mycket närmare den praxis som Jesus tillämpade. Till den tidens lärares och ledares förtret umgicks Jesus med ”publikaner och syndare”, äktenskapsbryterskor och människor i samhällets utkanter. Det enda som räknades för hans del var det botfärdiga hjärtat och tron, hoppet, kärleken.

I den andan har påve Franciskus introducerat nya bilder för vad Kyrkan är: I en intervju förra året liknade han kyrkan vid ett fältsjukhus som tar hand om och förbinder sårade, inte ett litet kapell för noggrant godkända personer. Och nu i samband med öppnandet av familjesynoden 5-19 okt sade han att kyrkan är en moder, inte en tulltjänsteman som ägnar sig åt att kontrollera församlingsmedlemmars liv. Påven sade att kyrkan måste ta sig an det gap som finns mellan hur kyrkans medlemmar lever sina liv och hur kyrkan ser på dem och att synoden kan komma att öppna dörren till ”en förnyelse av kyrkan och samhället”. Läs här påvens predikan vid synodens öppnande.

Som ett praktiskt exempel på sin attityd vigde han för ett tag sedan ett antal par som tidigare levt i samboförhållande. Således hellre än att ta avstånd och säga ni lever fel och i synd, så hjälper han dem att komma ett steg närmare Kyrkans ideal och få del av den nåd som finns i äktenskapsakramentet, som givetvis förutsätter att man som dessa par menar allvar med löftet om livslångt ansvarstagande för relationen.

Förhållningssättet att kontrollera och stänga ute har präglat Katolska kyrkan praxis kring Eukaristins sakrament där nattvardsbordet varit stängt t.ex. för skilda och civilt omgifta, och även för homosexuella som lever samman och protestanter. Just situationen för skilda omgifta är en sak som diskuterats inför familjesynoden och kommer att tas upp där, se min tidigare bloggpost om detta.

Förra året gav påven ut den apostoliska maningen Evangelii Gaudium (Evangeliets glädje), ett viktigt dokument som genomsyras av detta nya pastorala förhållningssätt som är en viktig del i den Kyrkans nya evangelisation. Evangelii Gaudium kan ses som en uppföljare till påven Paulus VI´s apostoliska maning Evangelii Nuntiandi (Om Evangeliets förkunnelse i dagens värld). Båda är väl värda att noggrant studera för den som vill förstå eller aktivt vara en del av den nya evangelisationen som dessa dokument säger att alla döpta kristna är kallade att vara.

Bilden av fältsjukhuset gav han i en längre intervju med Fr Antonio Spadaro, redaktör för den i italienska Jesuit-tidskriften “La Civilta Cattolica”. Intervjun finns publicerad på svenska av Signum.  Så här sade påven:

”Jag ser tydligt att det som kyrkan behöver mest är förmågan att hela sår och värma de troendes hjärtan, närhet, tillgänglighet. Jag ser kyrkan som ett fältsjukhus efter ett fältslag. Man frågar inte en allvarligt sårad om han lider av för höga halter av kolesterol och blodsocker! Man förbinder hans sår, så att han inte förblöder. Sedan kan vi tala om det andra. Hela såren, hela såren … Och börja nedifrån.”

”Kyrkan har många gånger slutit sig inom sig själv, sysslat med petitesser och detaljregler. Men det viktigaste är det primära budskapet: Jesus Kristus har frälst dig! Kyrkans tjänare ska främst av allt vara barmhärtighetens tjänare. Biktfadern, till exempel, löper alltid risken att vara antingen för rigorös eller för slapp. Ingetdera är barmhärtigt, eftersom ingetdera tar ansvar för personen. Rigoristen tvår sina händer och hänvisar till budorden. Den slappe tvår sina händer och säger att ’det där är ingen synd’, och så vidare. Man ska följa människorna på vägen, man ska hela deras sår.”