Uppmärksamheten kring Björn Söder har satt fokus på Sverigedemokraternas grundläggande ideologi. Från att fokus tidigare varit på dagspolitiska frågor om invandring och integration och hur stor invandring Sverige tål har vi nu fått en grundläggande ideologisk diskussion som jag finner intressant och välgörande, därför att kritiken är saklig och innehåller inte bara svepande formuleringar om fascism och utfrysning av SD.
Det Björn Söder säger är inget nytt, det finns redan i SD´s partiprogram, men det blir tydligare nu då han delar med sig och tillåts dela med sig av sina tankar i den utförliga intervju i DN med Niklas Orrenius. Söder har dessutom själv förtydligat sig ytterligare i en artikel i SD-kuriren.
Nationalism är en hörnpelare i SD-ideologin och man ser nationen som en antroplogisk kulturell struktur som inte samanfaller med staten och medborgarskapet. För att demokrati ska fungera krävs konsensus kring frågan om vilka som utgör folket eller nationen. Sedan förs ett resonemang om vilka som är svenskar på riktigt, tillhör den svenska ”nationen” och vilka som inte gör det. Man kan vara medborgare i staten Sveige utan att definiera sig som av svensk nation enligt Söders nomenklatur. Som exempel på andra nationaliteter nämns t.ex. judar och samer. I Sverigedemokraternas explicit uttalade ideologi finns ingen rasism eller nedvärdering av andra nationers människor i jämförelse med den egnas, men man anser att harmoni och stabilitet bäst främjas genom att varje nation har sin egen territoriella stat och folk av olika nation hålls åtskilda från varandra. När olika ”nationer” delar samma territorium uppstår lätt problem, så argumenterar man. Björn Söder framhåller dock, i motsats till vad dem som häcklar honom påstår, att när nu olika nationsgrupper lever i samma stat, så är SD för att alla medborgare skall ha samma rättigheter, ingen skall diskrimineras.
Björn Söder säger sig inte heller vilja ha tolkningsmonopol på vilka som är svenskar eller inte, hans resonemang är principiellt. ”Icke-svenskar” avgör själva när de vill definiera sig som tillhörande den svenska nationen, det sker genom en assimilationsprocess där man helt enkelt väljer att betrakta sig som svensk och känner samhörigheten med det svenska som sin primära förankring. Diskussioner om man kan vara 100% svensk och samtidigt identifiera sig med andra sammanhang till 100% är en animerade ganska meningslösa. Vari man som enskild person har sin identitet är komplext. Jag är både svensk, europé, världsmedborgare och kristen för att nämna några identifikationsområden. Läs också Klaus Misgeld i Signum: Vilken nation? Vems talman?
Nationen i betydelsen folk med sammanhållen historia och kultur är ett diffust begrepp som är svårt att definiera. I ett dynamiskt samhälle präglat av global kommunikation och mångkultur förändras det också över tid. Medborgare är ett mera entydigt begrepp, alla vet om man har svenskt medborgarskap eller inte, det framgår av passet.
Även om det inte finns något explicit främlingsfientligt i SD´s program, så finns det ändå många sådana undertoner. Det är bara att läsa de många kommentarerna i sociala media där ett verkligt främlingshat odlas. Vidare framhålls SD´s nationalsocialistiskt präglade bakgrund. Det är inte adekvat att beteckna SD som fascister, då är ideologin som den framställs mera besläktad med nazismen. Lars Linder drar den parallellen i en artikel i DN´s kulturdel.
Den position Sverigedemokraterna intar i vår tid liknar nästan exakt den som nazisterna intog på 1930-talet, med hänsyn taget till att demokratin då ännu gick att ifrågasätta och rasism kunde anses vetenskaplig, konstaterar Linder. Sedan gick det utför. ”Från början gick inte ens nazisternas idé ut på att avliva människor i stor skala. Judarna skulle deporteras, men de logistiska, politiska och diplomatiska problemen blev snabbt ohanterliga, så processen radikaliserades. Det fick bli massmord i stället”, skriver Linder. Sluttande planet alltså, det som började fredligt tar sig allmer aggressiva uttryck. Att nationalitetstänkandet kan bli alltmer instängt i gruppegoism och aggressivitet och våld mot de andra finns många exempel på. Vi kan bara påminna oss situationen i samband med konflikten på Balkan där tidigare grannar tillhörande olka folkgrupper plötsligt blev dödsfiender, eller folkmordet i Rwanda 1994, eller för den del situationen i Ukraina idag.
Så nog har Söder rätt när han säger att det kan bli problematiskt där olika folkgrupper lever tillsammans. Men det innebär inte att det alltid blir problematiskt eller att man till varje pris skall undvika det. Eftersom ”rena” nationer är ganska sällsynta och verkligheten och historiens förlopp är sådant att mångkulturella samhällen där olika folk lever tillsammans finns i sinnevärlden, så är det en bättre strategi att försöka hitta sätt att leva tillsammans än att ha som politisk agenda att separera.
För också i Sverige finns reella klyftor i värdegemenskapen som kan bli katastrofala om de inte överbryggas. Vägen är lång till Per Albin Hanssons folkhemsdröm. Skillnaden mellan de som är innanför och har jobb och social trygghet och de som är utanför. Gängen i förstäderna, de allt vanligare skjutningarna där inte ens offren vill samverka med polisen för att man inte litar på polis och rättsväsen. Och till synes välanpassade medborgare som åker till Mellanöstern för att kriga för IS.
Drömmen om ett enat och etniskt renat folk som lever i harmoni kan låta gullig och idyllisk, men ack så farlig när man gör det till övergripande ideologi för politiskt handlande. Mats Lindberg, professor i statsvetenskap vid Örebro universitet menar att SD´s nya socialkonservativa profil där man betonar demokrati och socialt ansvarstagande är en lek med ord. I konservatismens idétradition innebär socialkonservatism en inkluderande ambition, att inräkna även de fattiga och utstötta i samhällets gemenskap, ofta motiverat utifrån den kristna barmhärtighetstanken, menar Lindberg i en artikel från 2011, men i Sverigedemokraternas version används begreppet exkluderande.
Lars Linder refererar också till prof Lindberg som påpekat att Sverigedemokraternas politik egentligen innebär en ”etnisk rensning light”, men frågar sig Linder ”är något sådant ens är möjligt. Att få bort oönskade människor kostar på, det är ingen trevlig historia ens i dag, fråga Migrationsverket. Det är rätt sannolikt att silkesvantarna rätt snart skulle åka av om SD en dag skulle få makten att börja leverera.”
Men även om det är svårfångat, så är det givet att det finns sådant som folksjäl och kulturer. Vi svenskar har saker vi är stolta över som är knutet till vår hembygd, vår plats på jorden. Det är inget vi behöver blygas över eller dölja. Det är löjligt att tro att vi som identifierar oss med det svenska och vår nordiska hembygd diskriminerar andra genom att vara stolta och glädjas över vårt eget arv. Inte vill vi att andra folk och kulturer utplånar sig själva av hänsyn till oss då vi vistas i andra delar av världen? Det finns en nationalkänsla som alls inte är chauvinistisk. Lars Anders Johansson uttrycker detta så fint i denna idéhistoriska essä: Att separera nationen från staten.
Själv är jag nog väldigt mycket svensk och identifierar mig med det svenska. Jag är född i Västergötland, kristendomens vagga i Sverige, Arns hemtrakter och biskop Brynolf, en av medeltidens stora, härstammar från min hemsocken Ryda. Jag tillhör dem som känner rysningar när jag hör Wilhelm Stenhammars Sverige fosterland framföras av Eric Ericson och Radiokören och en av mina favortitpsalmer, katolik som jag är, är ”Fädernas kyrka i Sveriges land” som vi alltid sjöng i skolan på Gustav Adolfsdagen 6 november.
I skolan sjöng vi också följande vackert nationallyriska visa med text av Axel Lundegård. Texten fastnade av någon anledning i mitt medvetande och jag minns den än efter alla år:
Ej med stora later och starka ord
skall du visa kärlek till hemmets jord,
Nej, med handen på plogen och med slagan på logen
och med tankens kraft vid ditt arbetsbord.Fosterlandet blir vad du gör det till,
blir så ljust och fagert och rikt du vill.
Det är du, som bebor det, av din gärning beror det:
fosterlandet blir vad du tror och vill.Ej är Sverige fattigt, ej mörkt, ej kallt.
Det var järn i jorden, när drivan smalt.
Och i sommarnattsljuset rodnar rågen vid suset
av den svenska furan, som hägnar allt.
I fosterländsk stolthet ingår att ha höga etiska ideal och försöka bidra till att jorden blir en bättre plats att leva på. Mina ideal är inte i första hand vikingarna eller krigarkungarna Gustav II Adolf eller Karl XII, utan snarare personligheter som Raol Wallenberg, Dag Hammarsköld eller Olof Palme som fokuserat sin tankekraft på sådant som bidragit till fred och humanitära insatser. I vår tid då världen är mera orolig än någonsin och många människor fördrivs från sina hem och behöver asyl, så bör vårt förhållningssätt inte vara att fokusera på att stänga gränserna för främlingen utan snarare göra vad vi kan utifrån våra resurser som ett rikt land med demokratiska och humanitära traditioner.
Men detta måste ske med klokhet. Flyktingar är inte betjänta av att vi tar oss vatten över huvudet och river ner landets stabilitet. Då kan vi inte längre hjälpa. Per Bauhn, professor i praktisk filosofi tycker jag reder ut etiken bra i denna artikel: Vilka moraliska plikter har Sverige?


Som kristna förtröstar vi på att Gud alltid finns med oss i medgång och motgång och att bön för vårt land är något av det mest konstruktiva vi specifikt kan bidra med i det läge som är. Vi är kallade att både i bön och handling bidra till det allmänna bästa.







Ambassador Moshe Arens, former Israeli ambassador to the U.S., speaks with Sheik Abdulsalam Manasra during an interfaith Thanksgiving dinner sponsored by U.S. Embassy in Tel Aviv Nov. 20. (CNS/David Azagury)