Protestanter omfattar i själva verket mycket av det som är Katolska kyrkans tradition. Därför är det paradoxalt att många är så kritiska till det de kallar Traditionen. Mikael Karlendal, pingstpastorn som blev katolik utreder på ett föredömligt pedagogiskt sätt begreppen. Jag citerar från hans inlägg och länkar till det nedan. Det har blivit en trend med konversioner till Katolska kyrkan på senare år bland aktivt troende evangelikala. Dessa konvertiter är kanske de bästa apologeterna när det gäller att förklara katolsk tro för protestanter. De har ju inte vänt sig från sin tidigare evangelikala tro, utan tvärt om tagit med sig kärnan av vad de tidigare trodde på in i Katolska kyrkan och funnit att det också var Katolska kyrkans tro. Dessutom tror jag vi katoliker kan ha glädje av vad dessa nykonverterade skriver. Det ger oss nya perspektiv. De flesta katoliker är sakramentaliserade, men kan ofta ha nytta av att höra evangeliet igen presenterat på ett nytt engagerande sätt. Läs också påve Franciskus Evangeliets glädje (Evangelii Gaudium), en strålande evangelisk appell som riktar sig till alla kristna inklusive katolikerna . :Påven uppmuntrar alla kristna till en förnyad evangelisatorisk iver. Han skriver:
”Glädjen över evangeliet fyller alla som möter Jesus både i hjärtat och i de liv de lever. De som tar emot hans inbjudan till frälsning befrias från synd, sorg, själslig tomhet och ensamhet. Med Kristus föds glädjen ständigt på nytt. I denna uppmaning vill jag uppmuntra de kristtrogna att med sin inre glädje börja på ett nytt kapitel i evangelisationen. Samtidigt vill jag visa på nya vägar för Kyrkans resa under de år som ligger framför oss.”
———————————-
Här följer utdrag ur Mikael Karlendals inlägg (mina markeringar):
Det finns många saker man skulle kunna skriva om utifrån tidningen Inblicks förra och lite mer anti-katolska nummer. Det är numret där de riktigt rejält frikyrkliga tar i från magen och uttrycker sin rädsla för katolicismen, i detta fallet mest representerad av den katolska vördnaden för Maria. Tillförordnade chefredaktören Ruben Agnarsson framför på olika sätt sin oro över att detta har sitt ursprung i forntida modergudinnekulter. 
Det ligger naturligtvis ingenting i det överhuvud taget och av flera skäl, som jag ska återkomma till. Det har faktiskt lika lite med det att göra som bilder av solen på SMHI:s väderkartor har med dyrkan av Solguden att göra. Jämförelsen mellan modergudinnekulter och vördnaden för Maria ligger på samma nivå….
En lämplig utgångspunkt för kommande resonemang om den katolska läran om Maria, är att börja fundera över varför vi överhuvud taget håller olika läror för sanna. Varför tror vi det eller det? Protestanter brukar hävda att vi bara ska tro på de läror som uttryckligen har sitt stöd i Bibeln (Skriften-allena-principen). Och de är därför negativa till det katolska talet om Skrift och tradition, och det katolska talet om ett läroämbete. Sven Nilsson som varit pastor inom både Örebromissionen (fint namn) och Trosrörelsen, skriver:
”Idag verkar det som om den avgörande frågan gällde Luthers övertygelse om rättfärdiggörelse genom ”tron allena” och att ”skriften allena” är grunden för kyrkans tro i motsats till Katolska kyrkans hävdande av traditionen som en fortsatt auktoritativ uppenbarelse. På dessa två punkter menar man från katolskt håll att man nått ett samförstånd med den Lutherska Kyrkan och att protestantismen därför är ett övervunnit stadium.”
………
Katolsk tro hävdar inte att traditionen är en fortsatt och ständigt pågående gudomlig uppenbarelse och att den skulle vara på samma nivå som Skriften. Enligt katolsk tro tillkommer det inte några nya uppenbarelser från Gud, som lägger till nya sanningar eller tar bort gamla sanningar från det som redan är givet. Katolsk tro säger att den gudomliga uppenbarelsen är avslutad i och med den siste apostelns död. Det betyder att inga nya heliga skrifter kan tillkomma till de som redan är inkluderade i Bibeln. Ingen ny uppenbarelse som lägger till rätta eller förändrar, som till exempel Mormons bok eller Koranen, kan komma från Gud. Andra så kallade uppenbarelser som till exempel diverse Maria-uppenbarelser är sekundära. De räknas inte som mer auktoritativa av katoliker när det gäller läran, än vad profetior från högt uppburna pingstpastorer räknas som auktoritativa på det sättet i pingstkarismatiska kretsar. Tvärtom är Katolska kyrkan noga med att betona, att katoliker får tro på vissa av Kyrkan noga prövade och godkända uppenbarelser, men man måste inte det.
………………
Andra liknande katolska traditioner är tron på att Gud är en treenig Gud och läran om Kristus som sann Gud och sann människa, av samma väsen som Gud Fadern till sin gudom, och så vidare. Just dessa läror har ett mycket starkt stöd i Skriften. Här kan protestanter hävda att det finns en uttrycklig biblisk grund för lärorna. Men det är ändå ett val vi gör, när vi tolkar dessa bibeltexter på samma sätt som Kyrkan alltid gjort tidigare och inte på något annat sätt, som vissa moderna exegeter skulle vilja få oss att göra. Det är ett val att vi väljer att låta vissa bibeltexter vara styrande i tolkningen, och att vi väljer att tolka vissa texter i ljuset av andra, osv. När Kyrkan på 300-talet, i kyrkomötena i Nicea 325 och Konstantinopel 381, slog fast treenighetsläran, så var det efter en rejäl bibeltolkningsstrid. Sedan dess har Katolska kyrkan alltid lärt så, men så även alla andra kyrkor och samfund som uppstått senare. Och om något samfund inte lärt detsamma, så har de av andra betraktats som stående utanför den kristna tron.
Nu är det så med protestanter, att de hävdar att det är Skriften allena som är högsta auktoritet för vad vi ska tro. Men man kan inte utifrån Skriften bevisa varken att uppenbarelsen är avslutad i och med Nya testamentet eller ens vilka skrifter som ska ingå där. Här får man vila på katolsk tradition och på vad den Katolska kyrkans läroämbete har slagit fast. Protestanter kan inte heller bevisa utifrån Skriften att just principen Skriften-allena är korrekt, man kan bara hävda den som utgångspunkt. Och utifrån denna Skriften-allena-princip, om den vore riktig, så måste ju alla traditionella kristna lärosatser i princip alltid vara öppna för omprövning, eftersom alla våra tolkningar i princip kan vara felaktiga. Vi kan ju eller man kan ju förut har förstått saker fel. Det betyder att treenighetsläran vara eller icke-vara i princip alltid måste vara en öppen fråga utifrån protestantismens utgångspunkt. Utifrån denna kan det tänkas att Jehovas Vittnen till syvende och sist ändå har rätt. Eller Messianska föreningen eller unitarianerna eller någon annan grupp. Alla läror måste i princip hållas öppna för omprövning och eventuellt förkastande – om man igår från protestantismens princip om Skriften som högsta auktoritet. För hur ska man kunna avgöra vems tolkning som är rätt?
Men, så lever de flesta protestanter inte!
De allra, allra flesta, lever som om den Katolska kyrkans läroämbete och tradition har rätt i dessa nämnda frågor. Man utgår ifrån att Nya testamentets kanon är fast – dessa 27 skrifter och inga andra. Man utgår ifrån att det inte tillkommer någon ny gudomlig uppenbarelse efter Nya testamentet. Och detta trots att dessa läror inte uttryckligen kan beläggas utifrån Skriften. Man kan enbart så här i efterhand, hitta bibelord som harmonierar med dessa läror som man redan i förväg har beslutat.
Man utgår ifrån att treenighetsläran är en evig och absolut sanning som inte kan eller ska ändras. Man utgår ifrån den lära om Kristus som slogs fast på 300-400-talen som också en sådan sanning. Och detta gör man trots att dessa läror är en tolkning av vad Skriften och Kyrkans samlade muntliga tradition och praxis (liturgi, böner med mera) säger. Motståndarna på 300-talet, arianerna, gjorde en annan tolkning. Men här utgår protestanterna rätt och slätt ifrån att Katolska kyrkan så långt hade rätt och att detta inte behöver eller ska ifrågasättas.
Är det inte utifrån detta konstigt att man kan börja undra över protestantismens trovärdighet?
Hela Mikaels blogginlägg här: Varför tror protestanter på katolska traditioner?
Bengts Blogg 