Är könen sociala konstruktioner? Är dikotomin kvinna/man fullständigt egal när det gäller att beskriva vem jag, en människa, är? En del genusteoretiker och ideologer tycks vilja se det så, men verkligheten motsäger dem. Hela kampen mellan könen och det faktum att det behövs en feminism är bevis nog för att män och kvinnor är olika.
Det finns ett samband mellan kropp/biologi och ande/själ, och det ingår i den mänskliga naturen att vara man eller kvinna. Bibelns skapelseberättelse har tolkat naturen och gett en mytisk inramning åt detta: Gud skapade MÄNNISKAN till sin avbild. Till MAN och KVINNA skapade han DEM. (jfr 1 Mos 1:27). Som man ensam kan jag inte representera människans fullhet, inte heller som kvinna, endast tillsammans kan mannen och kvinnan representera människans fullhet. Könskriget är en pervertering av detta där vi människor istället för att bygga upp och förverkliga denna plan med skapelsen konkurrerar med varandra och vill ta varandras plats.
Inte så att en man och en kvinna är väsenskilda och inte kan representera och i sin ande integrera det allmänmänskliga, inte så att män och kvinnor har totalt olika egenskaper och att vissa egenskaper kan betraktas som helt kvinnliga, andra som helt manliga. Vi vet att olika egenskaper som vi spontant uppfattar som mera kvinnliga eller mera manliga kan gå in i varandra och förekomma på ett varierat sätt hos båda könen, vare sig dessa är nedärvda genetiskt eller miljöbetingade. Till sin spets kommer detta i egenskaper som homosexualitet och transsexualitet, vilket genusideologer tar som det yttersta beviset på att kön är något relativt.
Men jag håller inte med om detta. Homosexualitet och transsexualitet är snarare undantagen som bekräftar regeln, och båda dessa fenomen definieras utifrån grundformen som är heterosexualitet. Att konstatera detta har ingenting med diskriminering av icke-heterosexuella att göra, utan jag tror varje människa, oaktat sexuell läggning bäst blir hjälpt att förstå sin egen identitet utifrån grundformen man/kvinna.
Det finns en tilltagande medvetenhet även hos radikalfeminister att likhetsfeminismen har kommit till vägs ände, och jag tycker mig se att den ideologiska striden mellan likhetsfeminister och särartsfeminister håller på att mattas av. Från den tid i början på 2000.talet då queer-ideologin som mest odlades på t.ex. Lärarhögskolan (se min tidigare bloggpost Rosa khmererna på Lärarhögskolan sätter kränktheten i system) har en betydande tillnyktring skett.
Särartsfeminismen betraktar män och kvinnor som olika och komplementära men jämlika. Kampen för jämlikhet, lika lön, lika villkor, mot kvinnoförtryck, våld, trafficking etc är gemensam för dessa båda riktningar, men enligt den senare riktningen som jag delar så handlar det om att både män och kvinnor måste vara grundade i och acceptera fullt ut det som konstituerar deras manlighet rep kvinnlighet och utifrån det samverka på ett konstruktivt sätt. Att bara se varandra som konkurrenter att bekämpa tar fram de sämsta sidorna hos båda könen och leder till ett okonstruktivt könskrig som ingen kan vinna, det gäller både i det lilla sammanhaget, familjen och i samhället i stort.
Felicia Fereira skrev nyligen en fin krönika i Dagen där hon uppmanar till ökat kvinnligt självmedvetande och självförtroende. ”Är normkollisionen och det biologiska könsförnekandet i verkligheten ett hot mot kvinnorna själva”, frågar hon sig.
Ebba Witt-Brattström är enligt mig en av de mest vältaliga och konstruktiva feministerna i Sverige idag. Hon representerar särarten därigenom att hon både vill lyfta fram den positiva och kraftfulla i det kvinnliga, samtidigt som hon också bejakar det positiva hos männen. I sin skönlitterära debut Århundradets kärlekskrig beskriver hon hur det kan te sig i en familj där könskampen på ett destruktivt sätt drivs till sin spets. Hon lyfter upp detta till en allmänmänsklig nivå, och jag tror fler med mig kan känna igen sig i mycket.
Inom den kyrkliga sfären är Guds moder Maria en gestalt som likhetsfeministerna gärna ger sig på som urtyp för konservativ nedvärdering och passivisering av kvinnan. 2008 var en utställning på Historiska Museet – ”Maria – drömmen om kvinnan” där denna negativa syn på Maria kom fram. En av dem som kritiserade denna alltigenom negativa syn på Maria var just Ebba Witt-Brattström. Eftersom queer-ideologin som har problem med att definiera kvinnlighet och moderskap över huvud taget, då dominerade inom tongivande feministiska kretsar, så är det givet att man också får problem med bilden av Maria i Kyrkans liv. I en essä i DN var hon inte nådig i sin kritik: Om det funnes en dumhetsvarnare i svensk kulturoffentlighet så skulle den blinka rött nu. Ty här opererar den historierevisionism som man trodde var ett minne blott efter Sovjetunionens kollaps och murens fall.
Marias roll i den kristna frälsningshistorien reduceras genom utställningen till en nutidssvensk, genuspolitiskt korrekt berättelse om kränkta kvinnor, menade Witt-Brattström Utställningen ”sätter Jungfru Maria på de anklagades bänk och nekar henne försvarsadvokater. Domen lyder: Mariabilden tvingar kvinnor till passivitet och underkastelse, den skuldbelägger deras sexualitet, idealiserar moderskapet samt sprider den falska och otidsenliga läran om könsskillnad”.
Witt-Brattström visar att hon liksom tidigare generationers feminister har förstått Marias positiva roll. Hon skriver:
”Den unga kvinna som med orden ”Se, Herrens tjänarinna” (Lukasevangeliet) väljer att föda ett barn utanför lagen äger nämligen ett mod bortom allt förnuft… Bebådelsescenen är en uppmaning till kvinnor att i likhet med Maria bortse från världens dom, att bli Herrens, men icke herrarnas tjänarinnor. På inga villkors vis bör kvinnan gå patriarkatets (”herrarnas”) ärenden, hon ska endast lyda det som är Gud i henne, den inre rösten, samvetets bud. I klartext: visa civilkurage.”
(Läs mera i mitt tidigare blogginlägg Queer-feminismens problem med Maria-bilden.)
I sin antologi Kulturmannen och andra texter driver Witt-Brattström tesen att det främst är männen som tar plats och lyfts fram i kulturhistorien, medan kvinnorna (trots att det finns många framstående kvinnliga författare och konstnärer) inte uppmärksammas och får spela en mer undanskymd roll. Witt-Brattströms ärende är inte att förringa männens insatser och bidrag till kulturarvet, men att sätta fokus på och lyfta fram en god portion Kulturkvinna också. Med en bättre balans här skulle vi få en helt annan dynamik i samhället.
Den obalans som Witt-Brattström lyfter fram återspeglas i hög grad i Katolska kyrkan där klerikalismen och det manliga prästerskapets dominans motsvarar Kulturmannen.
Liksom allmänt i kulturvärlden finns det inom Katolska kyrkan många framstående kvinnor. Maria som enligt ängelns hälsning är högt benådad och enl Elisabeths hälsning är välsignad bland kvinnor är den mest framträdande, men en bland en stor skara genom alla tider. Precis som när det gäller Kulturmannen handlar det inte om att förringa männens roll i kyrkohistorien, men att lyfta fram kvinnorna på jämbördig nivå. Kvinnorna är hälften av Kyrkans historia.
Övervikten av manlig dominans med fokus är på det klerikala och prästen är ännu mycket mer framträdande i Katolska kyrkans liv än i samhället i övrigt. Men också inom kyrkans sfär finns öppningar och en kritik av detta. Samtidigt som Katolska kyrkan kanske är kraftigare fast i stela patriarkala strukturer än det västerländska samhället i övrigt, så finns kanske också inom kyrkan en sprängkraft och utvecklingspotential som kan föra långt längre än sekulära ideologiers försök till förändring.
Att prästämbetet exklusivt förbehålles män är en sak som jag gärna vill diskutera för sig, men oaktat det, så finns det en patriarkal dominans i Katolska kyrkan.
Det finns i vår tid många duktiga kvinnliga teologer och andra kvinnliga medarbetare, men precis som i Kulturmans-perspektivet, så syns de inte och dras in i skeendets centrum på samma sätt som män. Ett exempel: För en tid sedan anordnades en konferens i Vatikanen, just med syfte att lyfta fram det kvinnliga perspektivet. Ett nätverk har bildats, Catholic women speak och en bok, en antologi med bidrag av framstående kvinnor, bl.a. vår egen dominikansyster Madeleine Fredell har publicerats med samma namn. Men det har gjorts väldigt lite PR för boken i katolska media, och enligt bloggaren Anneli Magnusson har det t.o.m. varit svårt att få tag på den i katolska bokhandlar, t.o.m. så att man aktivt valt att inte ta hem den. När jag ringde Katolsk bokhandel i Stockholm idag skulle man enligt katalogen ha ett exemplar hemma, men expediten kunde inte hitta det i hyllan.
Ett annat exempel: I antologin beskriver den nigerianska teologen Anne Abome hur afrikanska kvinnor socialiseras in i tron att deras enda värde är att kunna föda barn. Det är ju en grov reducering av vad det är att vara kvinna.
Annars är det ju ett framsteg, bara detta att en sådan konferens kunnat hållas i Vatikanen. Och ser man bakom de stela kyrkliga strukturerna har mycket hänt sedan Andra Vatikankonciliet som gror under ytan och mer och mer kommer till uttryck. Även en så enligt allmänna uppfattningen konservativ person som kardinal Ratzinger/påve Benedictus XVI hörde till dem som var kritisk till könsstereotypier. T.ex. då han var chef för Troskongregationen sade han: ”Femininitet i bemärkelsen ’förmåga att relatera till den Andra’ är mer än bara ett attribut till det kvinnliga könet /…/ kvinnliga värden är framför allt mänskliga värden. Men i sista hand är varje människa, man eller kvinna, bestämd att ’vara för den Andra’.”
Och påve Franciskus betonar alla människors, män som kvinnors, lika värde i kyrkan och är kritisk till en klerikalism som överbetonar prästerskapets makt på bekostnad av varje döpt kristens roll som representant för Kristus i världen.
Frågan om kvinnliga präster är delvis frikopplad från den allmänna diskussionen om klerikalism och mansdominans i kyrkan. Det finns de som vill göra det till en samvetsfråga att inte förvägra hälften av mänskligheten tillträde till prästämbetet. T.ex. den f.d. prästen Roy Bourgeois som avkragades och exkommunicerades på grund av sitt aktiva stöd till en katolsk kvinna som illegalt låtit sig prästvigas, resonerar så, och jag kan förstå det från ett likhetsfeministiskt perspektiv. Har man den synen blir det helt och hållet en fråga om människorätt och kvinnodiskriminering. Men utifrån ett särartsperspektiv blir det möjligt att hävda att prästvigning är förbehållet bara ena könet utan att det behöver vara frågan om diskriminering. Att bli präst är ju ingen mänsklig rättighet, utan något man kallas till.
Irène Nordgren, företrädare för nätverket Katolsk Vision som förordar bl.a. kvinnliga präster, stöder Roy Bourgeoise och kritiserar i ett debattinlägg i Dagen dem som förordar samvetsfrihet i samhället när det gäller t.ex. medverkan vid abort men som håller tyst när det gäller att inte lika starkt ta ställning för samvetsfrihet inom Katolska kyrkan genom att inte uppmärksamma och vara kritiska till avkragningen av denne präst.
Men detta resonemang haltar. En ideell organisation eller kyrka måste självklart ha möjlighet att försvara och slå vakt om de grunder man omfattar och tror på. Om en viktig funktionär, som i detta fall en präst pläderar för och aktivt stöder något annat har man både rätt och plikt att agera, annars blir det ju kaotiskt och organisationen motarbetar sig själv. I fallet Bourgeoise var det enligt min mening Katolska kyrkans ledning agerat helt rätt. Roy Bourgeoise har kvar sin samvetsfrihet i samhället och är fri att agera och plädera för det han tror på, men bara inte som katolsk präst.
Sedan detta är sagt kan vi konstatera att det inom ramen för den allmänna genusdebatten i samhället också finns en diskussion i Katolska kyrkan om hur man skall förhålla sig till det manliga prästerskapet, självklart! Hittills har Kyrkans läroämbete under de tre sista påvarnas ledarskap sagt att frågan är avgjord, och att det inte är aktuellt att öppna en process angående detta. Därför är det tämligen säkert att ingenting kommer att hända på den fronten under nuvarande påves livstid.
Men diskussionen är levande, det är tillåtet att teologiskt diskutera frågan, vilket också görs och inte går att hindra, och det finns många kvinnliga teologer, också manliga som menar att de teologiska argumenten för att prästämbetet skall förbehållas män är svaga, och som lyfter fram flera goda teologiska argument för att prästens kön är ovidkommande. Dominikansyster Madeleine Fredell tillhör dem som anser att tiden är mogen för att öppna prästämbetet för kvinnor i Katolska kyrkan. Lyssna till detta samtal i P1´s Människor och Tro (10 mars 2016) mellan sr Madeleine Fredell och p Anders Piltz, biskopsvikarie för gudstjänstlivet i Stockholms Katolska stift som belyser hur det aktuella klimatet när det gäller manligt/kvinnligt är i Katolska kyrkan idag.
Själv är jag öppen för var frågan om kvinnliga präster en gång hamnar i Katolska kyrkan. Framtiden får utvisa huruvida motståndet mot kvinnans tillträde till prästämbetet enbart handlar om könsmakt och Kulturmannens dominans eller att det faktiskt handlar om en riktig urskiljning av Läroämbetet som kommer att bestå och bli accepterat även i ett läge då jämställdheten mellan könen på det allmänna planet hunnit längre både i samhället och kyrkan.
Idag anser jag det riktigt att inte driva på frågan, utan istället öppna upp mera för jämställdhet och kvinnligt ledarskap i de många sammanhang där det redan idag är möjligt samt motverka klerikalism och Kulturmannens dominans.
Läs mera: Katolska kvinnor tar till orda – Kulturrevolution i Katolska kyrkan? (Sr Madeleine Fredell, föredrag på Internationella Kvinnodagen 8 mars 2016)
Krimtatarernas ledare Mustafa Dzjemilev tror att Rysslands annektering av Krim idag inte var en impulsiv handling utan 
Men ve den som inte tar en kvinna i hand utan visar sin artighetsbetygelse på annat sätt. Här slår plötsligt delar av den politiska och journalistiska eliten bakut. – Nu får det vara stopp! 
Med hem till Rom från Lesbos hade påven 12 flyktingar, 3 muslimska familjer från Syrien som nu kommer att få hjälp och husrum genom 
En av de största motståndarna är Ungerns premiärminister Viktor Orbán. Hans argumentation går ut på att en alltför stor mängd muslimska immigranter leder till att särskilt små nationer (Ungern har 10 miljoner invånare, lika många som Sverige) kommer att få svårt att integrera dessa, vilket på sikt kommer att destabilisera nationerna och är 
Det är även så att många muslimer kan berika västerlandet genom sitt engagemang för rättvisa och mänskliga rättigheter. Jag måste säga att jag beundrar särskilt många kvinnor från Mellanöstern och de kurdiska områdena, varav många kommit till Sverige och ger värdefulla bidrag till vårt samhälle som integrerade medborgare. Deras kamp i en patriarkalt dominerad kultur är beundransvärd, men det säger kanske också något om den relativa frihet som råder i vissa områden att de har möjlighet att verka. Jag tänker på den kvinnliga kurdiska armén 
Dominikanpater Anders Piltz påminner oss i en 
Bengts Blogg 