Jag fortsätter att läsa ur Amoris Laetitia, påvens dokument om kärleken i familjen som presenterades i fredags. Det är en ganska lång text med 9 kapitel, det kan vara bra att få en översikt och läsa de delar som angår en själv mest först istället för att läsa från pärm till pärm, därför är det bra att få en översikt.
Kapitel 1 är ett bibelstudium om familjen. Genom hela bibeln finns massor med texter om familjen, när det fungerar bra, men också när den inte fungerar bra. Brustna familjeförhållanden är inget unikt för vår tid. Det första brodermordet läser vi om redan i 1 Mos 4.
Kapitel 4 i påvens dokument handlar om kärleken i familjen. Det är ingen småborgerlig idyll som målas upp, utan en kärlek inspirerad av vår tro som inte ryggar för svårigheterna vi alla känner. Kärleken bejakar de allra flesta, men hur många är beredda att offra något för den? Sann kärlek är inte först o främst en känsla, utan en viljeakt. För den som inte cyniskt underkänner allt tal om kärleken som blåögt snack och att alla människor i grunden är egoistiska djur, så är detta kapitel den bästa äktenskapsskola jag läst. Det borde studeras och läsas högt hemma vid våra köksbord, jag tror både kristna och icke-kristna kan ha nytta av den.
Påven utgår från Paulus text i 1 Kor 13 och analyserar sedan varje delaspekt av kärleken som Paulus nämner:
- Kärleken är tålmodig och god.
- Kärleken är inte stridslysten,
- inte skrytsam och inte uppblåst.
- Den är inte utmanande,
- inte självisk,
- den brusar inte upp,
- den vill ingen något ont.
- Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen.
- Allt bär den,
- allt tror den,
- allt hoppas den,
- allt uthärdar den.
Varje stycke är så bra att jag skulle vilja citera allt, men här ett citat från vad som sägs om att ”inte vilja något ont”
105. Once we allow ill will to take root in our hearts, it leads to deep resentment. The phrase ou logízetai to kakón means that love “takes no account of evil”; “it is not resentful”. The oppo- site of resentment is forgiveness, which is rooted in a positive attitude that seeks to understand other people’s weaknesses and to excuse them. As Jesus said, “Father, forgive them; for they know not what they do” (Lk 23:34). Yet we keep looking for more and more faults, imagining greater evils, presuming all kinds of bad intentions, and so resentment grows and deepens. Thus, every mistake or lapse on the part of a spouse can harm the bond of love and the stability of the family. Something is wrong when we see every problem as equally serious; in this way, we risk being unduly harsh with the fail- ings of others. The just desire to see our rights respected turns into a thirst for vengeance rather than a reasoned defence of our dignity.
106. When we have been offended or let down, forgiveness is possible and desirable, but no one can say that it is easy. The truth is that “family communion can only be preserved and perfected through a great spirit of sacrifice. It requires, in fact, a ready and generous openness of each and all to understanding, to forbearance, to par- don, to reconciliation. There is no family that does not know how selfishness, discord, tension and conflict violently attack and at times mortal- ly wound its own communion: hence there arise the many and varied forms of division in family life”.113
107. Today we recognize that being able to for- give others implies the liberating experience of understanding and forgiving ourselves. Often our mistakes, or criticism we have received from loved ones, can lead to a loss of self-esteem. We become distant from others, avoiding affection and fearful in our interpersonal relationships. Blaming others becomes falsely reassuring. We need to learn to pray over our past history, to accept ourselves, to learn how to live with our limitations, and even to forgive ourselves, in order to have this same attitude towards others.
108. All this assumes that we ourselves have had the experience of being forgiven by God, justified by his grace and not by our own merits. We have known a love that is prior to any of our own efforts, a love that constantly opens doors, promotes and encourages. If we accept that God’s love is unconditional, that the Father’s love cannot be bought or sold, then we will become capable of showing boundless love and forgiving others even if they have wronged us. Otherwise, our family life will no longer be a place of under- standing, support and encouragement, but rather one of constant tension and mutual criticism.
Bengts Blogg 
Pingback: Det fria öppna Europa överlever inte utan vårt aktiva stöd | Bengts Blogg