Bengts Blogg

Saliga Elena Guerra, profet för 1900-talets pingstkarismatiska förnyelseström

Publicerat den 15 mars, 2017 av Bengt Malmgren

I Bibeln ser vi hur Gud sänder profeter för att förbereda ett nytt skede i historien och korrigera folk och furstar när man slagit in på onda vägar. Johannes döparen som Gud sände att förbereda Messias ankomst genom att predika omvändelse var den sista i raden av den gammaltestamentliga profettraditionen.

I Italien levde under senare delen av 1800-talet en nunna, Elena Guerra, hon grundade Oblatsystrarna av den helige Ande. Hon fick en uppenbarelse från Herren att det måste predikas mer om livet i den Helige Ande i kyrkan. Hon var en profetröst på tröskeln till 1900-talet som föregrep den pingstkarismatiska förnyelseströmmen under 1900-talet, Pingströrelsen, Karismatisk förnyelse inom de gamla samfunden och under senare tid även nya fristående pingstkarismatiska församlingar. Karismatisk förnyelse har alltmer genomsyrat hela kristenheten, och i dag är det självklart för de flesta att Kyrkan har en karismatisk såväl som en sakramental dimension.

Elena Guerra skrev tolv konfidentiella brev till påven Leo XIII om att hela kyrkan måste be för att Anden ska göra något stort under 1900-talet. Hon uppfordrade påven att be för en förnyelse av Kyrkan, de kristnas återförenande, förnyelse av samhället och en förnyelse av jordens ansikte. Hon föreställde sig pingsten som något som fortgår, hon sade:

“Pingsten är inte över. Den fortgår kontinuerligt I varje tid och på varje plats, därför att den helige Ande har önskan att ge sig själv till alla människor, och alla som vill ta emot Anden kan alltid göra det, så vi behöver inte avundas apostlarna och de första kristna; vi behöver bara göra oss själva disponibla på samma sätt som dem för att ta emot honom, då kommer han till oss så som han kom till dem.”

För att främja förnyelsen tog Elena initiativ till en världsvid bönerörelse som anknöt till Övre salen i Jerusalem där lärjungarna samlades med Jesus för sista måltiden. I samma rum de var samlade på Pingstdagen, 120 personer inkluderade apostlarna och Jesu mor Maria förenade i bön, då Jesus uppfyllde löftet att sända den helige Ande.

“O, om bara samstämmiga brinnande böner kunde stiga upp till himmelen från varje del av kristenheten, så som skedde I Övre salen I Jerusalem, för att den helige Andes låga skall flamma upp igen.”

[I sista numret av ICCRS´ informationsbrev uppmärksammas Elena Guerra i en artikel av diakon Christof Hemberger]

Påven lyssnade till Elena Guerra, vilket var något helt otroligt i den antimodernistiska auktoritärt legalistiska epok Katolska kyrkan befann sig i då. Men Leo XIII var en mellanpåve vars pontifikat innebar ett temporärt avbrott i detta. Han öppnade Vatikanens observatorium för att visa kyrkans positiva intresse för vetenskap, han gav ut socialencyklikan Rerum Novarum som godkände fackföreningar och strejkrätt, och uppenbarligen var han också öppen för den Helige Ande i det han inspirerad av Elena Guerra gav ut en encyklika om Anden, Divinum illud munos. Han introducerade också 9 dagars bön om helig Ande mellan Kristi Himmelsfärdsdagen och Pingst (Pingstnovenan), och på nyårsaftonen vid ingången till det nya seklet bad han Pingstsekvensen i hela Kyrkans namn.

William J. Seymour och Pingströrelsen

Exakt samma kväll, berättar bloggen Hela Pingsten, bad en pastor vid namn Charles Fox Parham att den unga flickan Agnes Ozman skulle bli fylld av den Helige Ande i en bibelskola i Topeka, Kansas. På Bibelskolan i Topeka hade man likt Elena Guerra och påven bett i flera år att Anden skulle utgjutas på samma sätt som på Nya Testamentets tid. Så småningom kom katoliksonen William J. Seymour som ivrigt sökte Gud i kontakt med denna nya andliga rörelse och fick också ta emot Andens dop. Och från den lilla metodistkyrkan på Azusa street i Los Angeles där han predikade 1906 spred sig sedan Pingströrelsen över hela världen. Resten av den historien känner ni till.

David du Plessis

De äldre etablerade samfundet ville inte kännas vid pingstförnyelsen som den gestaltade sig i början av 1900-talet, därför blev Pingströrelsen en egen separat rörelse inom kristenheten. Omvänt, när andedopet och de andliga nådegåvorna succesivt gjorde sitt intåg i de äldre protestantiska samfunden under 1960-talet fanns en djup skepsis mot detta bland pingstvännerna. Det var djupt störande för många att höra om detta utbrott av pingstförnyelse inom de traditionella kyrkorna som ju betraktades som döda. – Inte kunde väl de ta emot den helige Ande! Än mer skeptiska var man mot att den Karismatiska förnyelsen också vann insteg i Katolska kyrkan i slutet av 1960-talet.

duplessis Pingstvännen David du Plessis ”Mr Pingst” blev den som fick vittna om äktheten i den Karismatiska förnyelsen och bli brobyggare mellan Katolska kyrkan, de äldre protestantiska samfunden och Pingströrelsen. Denna speciella brobyggartjänst var förutsagd i en profetia av Smith Wigglesworth 1936. Wigglesworth profeterade över David du Plessis att det kommer komma en väckelse inom de gamla samfunden större än vad de hittills sett. Samma kyrkor som opponerat sig mot pingströrelsen kommer uppleva det pingstvännerna har upplevt i så stor grad att pingströrelsen kommer bli liten i jämförelse med dem. Wigglesworth sa att Herren visat honom att du Plessis skulle ha en viktig roll i detta så länge han var ödmjuk och trofast.

Från 1959 åkte David du Plessis världen runt för att förkunna detta Andens utgjutande över kristna i varje samfund på varje kontinent. Vad kristna i andra samfund nu upplever, förkunnade han, är dopet i den helige Ande, samma nåd som Herren utgjöt över de första pingstvännerna på Azusa Street. Hans speciella tjänst var profetisk. Du Plessis insåg vikten av ett enhetligt uttryck för att beskriva den nåd som var gemensam för troende inom alla traditioner.

I boken As By A New Pentecost beskriver en av de studenter som var med 1967 vad som hände och hur Karismatiska förnyelsen utvecklats i Katolska kyrkan. Info om beställning här.

Det skulle behövas ett koncilium i Katolska kyrkan innan den Karismatiska förnyelsen fick sitt genombrott också där. Andra Vatikankonciliet (1962-65) fastslog i grundkonstitutionen om Kyrkan (Lumen gentium) att de andliga nådegåvorna är verksamma och skall tas emot med tacksamhet av alla döpta också i vår tid. 1967 började förnyelsen vid det katolska universitetet i Pittsburg, Pennsylvania, USA, som en oväntad och överraskande handling av den helige Ande.

Johannes XXIII som var den påve som sammankallade Andra Vatikankonciliet bad i samband med tillkännagivandet av sitt beslut följande bön:

Gudomlige Ande, förnya dina under i vår tid som i en ny Pingst. Låt din Kyrka förenad i oavlåtlig och uthållig bön i gemenskap med Jesu mor Maria och under ledning av Petrus få utbreda den gudomlige Frälsarens rike, sanningens, rättvisans, kärlekens och fredens rike. Amen.

Johannes XXIII hade säkert Elena Guerras uppmaning till ständig bön i åtanke, och han lät också saligförklara henne.

Den Karismatiska Förnyelsen betonar att Gud själv genom sin Helige Ande på ett aktivt sätt personligen är inblandad i våra liv: i helheten men också i varje människas personliga liv. Han älskar oss, Han vill ge oss vägledning och riktning i vår tillvaro, dra upp oss när vi faller, trösta oss i vår sorg och välkomna och omfamna den som efter ett långt sökande kommer hem till Honom.

ICCRS (International Catholic Charismatic Renewal Services) är den organisation som med erkännande av den Heliga Stolen har till uppgift att koordinera och främja utbyte av erfarenheter bland katolska karismatiska gemenskaper över hela världen.

Målsättning med förnyelsen:

främja kontinuerlig mogen personlig omvändelse till Jesus Kristus, vår Herre och Frälsare
främja ett målmedvetet personligt mottagande av den helige Andes person, närvaro och kraft
främja mottagandet och bruket av de andliga nådegåvorna (karismerna), inte bara inom förnyelsen, utan i hela kyrkan
främja evangelisation i den helige Andes kraft, innefattande evangelisation av icke-kristna, re-evangelisation av nominellt kristna och evangelisation av kulturerna och sociala strukturer
främja kontinuerlig tillväxt i helgelse genom tillbörlig integration av dessa karismatiska strävanden i kyrkans fulla liv

Betoning av de kristnas enhet

Både Elena Guerra och David du Plessis betonade de kristnas enhet som ett viktigt mål. En av den Karismatiska förnyelsens frukter är både medvetenheten om ekumenikens nödvändighet och att rörelsen i sig främjar enhet genom att Andens liv inte känner några samfundsgränser. Ekumeniken har också blivit ett av 1900-talets huvudteman (jfr Andra Vatikankonciliets ekumenikdekret Unitatis redintegratio, Johannes Paulus II´s encyklika Ut unum sint). Katolska kyrkan har idag ekumeniska dialoger igång med samtliga andra samfundsgrupper inom kristenheten.

2016 presenterades så en rapport från den sjätte omgången samtal Katolska kyrkan – Pingst som sträckte sig mellan åren 2011 – 2015. Rapportens titel är “Do Not Quench the Spirit”: Charisms in the Life and Mission of the Church. Det är ett unikt dokument där man i ekumenisk samsyn formulerar gemensamma teologiska utgångspunkter.

Dialogen har förts med en grupp präster och teologer tillsatta av Påvliga enhetsrådet, bland vilka kan nämnas p Peter Hocken från Wien som är känd genom Sverige-besök och ett team av klassiska Pingstvänner som alla har varit uppbackade av sina samfund, några med officiellt representativt status. Bland Pingskyrkorna som sänt delegater finns Church of Pentecost i Ghana, olika nationella kyrkor som ingår i World Assemblies of God Fellowship, Verenigde Pinkster– en Evangeliegemeenten från Nederländerna, the International Church of the Foursquare Gospel, och the Open Bible Churches. Dialogen har också alltifrån första början givits stöd av Apostolic Faith Mission i Sydafrika.

Syftet med denna dialogfas har varit att presentera en gemensam reflektion över nådegåvorna i deras teologiska, pastorala och andliga dimensioner och lyfta fram sådant som katoliker och pingstvänner gemensamt är överens om, liksom att bena ut utmaningar och var man skiljer sig åt.

I rapporten konstateras att Katolska kyrkan inte har någon uttömmande officiell lära om nådegåvorna, och inte heller Pingströrelsen förfogar över någon jämförbar lära som kan användas som en objektiv enhetlig referens. Samtidigt säger man att i Bibeln finns de grundläggande elementen för en gemensam förståelse av nådegåvorna. Mycket som gäller den Helige Ande och nådegåvorna finns konsensus kring. Den undervisning som funnits explicit inom Katolska karismatiska förnyelsen under många år ser vi här formulerat i denna gemensamma rapport från Påvliga enhetsrådet och företrädare för Pingströrelsen.

Together Catholics and Pentecostals affirm the charismatic nature of the entire Church. Charisms are essential both for the life of the Church and for her evangelizing mission… Pentecostals and Catholics acknowledge the presence of charisms in the history of both traditions, and encourage one another to ‘pursue love and strive for the spiritual gifts’ (1 Cor 14:1). (från dialograpporten Katolska kyrkan – Pingst p 9)

Också i dialogen mellan Katolska kyrkan och Lutherska världsförbundet talas om pingstkarismatisk förnyelse. I dokumentet som togs fram till jubileumsmötet i Lund hösten 2016, Från Konflikt till Gemenskap sägs:

”Under mer än 100 år har nu pentekostala och andra karismatiska rörelser spridit sig över jorden. Dessa kraftfulla rörelser har betonat andra inslag i den kristna traditionen, vilket har gjort att många av de gamla konfessionella kontroverserna framstår som obsoleta. Den pentekostala rörelsen är i form av den karismatiska rörelsen närvarande i många an- dra kyrkor och skapar nya samfundsöverskridande gemenskaper. Denna rörelse öppnar därmed nya ekumeniska möjligheter, samtidigt som den skapar nya utmaningar. Både möjligheterna och utmaningarna kommer att spela en avgörande roll när reformationen uppmärksammas år 2017.” (FKTG p 14)

I år, samma år som reformationsjubileet firar Katolska karismatiska förnyelsen (CCR) 50-årsjubileum. På pingsten äger en stor internationell konferens rum i Rom med olika program och möte med påve Franciskus. Självklart vill man bjuda in även ekumeniska gäster att delta i detta.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt den helige ande, den pingstkarismatiska förnyelseströmmen, ekumenik, evangelisation, karismatisk förnyelse, karismatiska nådegåvor, ny evangelisation | 8 kommentarer

Att skilja på abortiva och icke abortiva preventivmedel ej viktigaste etiska principen, men prevention alltid bättre än abort

Publicerat den 23 februari, 2017 av Bengt Malmgren

Rättsprocesserna med barnmorskorna Grimmark och Steen handlar dels om innehållet i barnmorskeyrket (att medverka till abort ingår i yrket hävdas det, och sjukvården har laglig skyldighet att tillhandahålla detta), dels att abort inbegriper ett spirande liv som i sig är skyddsvärt vilket gör att frågan om samvetsfrihet aktualiseras. Dom i den senaste fasen, Grimmarks mål i Arbetsdomstolen väntas bli meddelad 29 mars. Under tiden sammanfattar jag följande reflektioner.

Jag håller med om att svensk lag skall följas, men håller inte med om slutsatsen att frågan om fostrets mänskliga status och skyddsvärde kan reduceras till det. Också nazismens bödlar hänvisade under Nürnbergrättegångarna till att de bara lydde order. Frågan om det spirande mänskliga livets etiska status är inte ett religiöst särintresse utan ett allmänintresse. Den mänskliga personens värdighet har varit grundläggande för den västerländska civilisationen och bör så förbli. Personbegreppet går djupare än att endast vara knutet till livsduglighet, autonomi och vad man kan prestera. Förnekar man det reduceras även gamla och dementa till icke-personer.

Jag håller heller inte med om slagordet att rätten till abort alltid sammanfaller med god reproduktiv hälsa och mödrahälsovård. T.ex. katolska Caritas bedriver bra och framgångsrika projekt på många håll i världen utan att tillhandahålla abort.

Abort som etiskt dilemma kan ej lagstiftas bort. I frågor om liv och död har samvetsfrihet därför ansetts som viktigt i både svensk och europeisk lagstiftning. I förarbetena till den svenska abortlagen förutsattes samvetsfriheten så självklar av många remissinstanser att den ej behövde regleras. I Europakonvensionen som är bindande svensk lag regleras samvetsfriheten i p 9.2. I Sverige vill man tona ner betydelsen. Då resolution 1763 år 2010 antogs av Europarådets parlamentariska församling med förtydligande av tillämpningen var det flera svenska politiker som menade att det är inget vi behöver bry oss om.

gosnell Oroande tecken finns att vi befinner oss på ett sluttande plan. Abortläkaren Kermit Gosnell i Filadelfia knipsade av ryggraden med en tång på fullt livsdugliga barn som fötts fram i misslyckade aborter. Rättsprocessen 2013 väckte ingen stor uppmärksamhet i media. Tidskriften Journal of Medical Ethics hade 2012 en artikel som på fullt allvar diskuterade huruvida inte nyfödda barn kunde betraktas som icke-personer och att det därför möjligtvis inte behöver betraktas som mord att ta dem av daga,

Därtill kommer dödshjälp, där flera stater redan infört detta, vilket än mer ställer frågan om samvetsfrihet på sin spets. Motståndet i Sverige har hittills varit stort, speciellt bland läkarna, men vi vet inte när det svänger. Om dödshjälp blir en rättighet, så blir det lätt att argumentera mot samvetsfrihet även där med hänvisning till att den inte gäller för abort.

Frågan när människan blir en person med skyddsvärde är inte helt lätt att besvara, vi rör oss i ett gränsområde. Svensk lag sätter gränsen vid livsduglighet men de flesta inser att det är samma person både före och efter födseln.
Biologiskt är människans utveckling en kontinuerlig process i olika steg från befruktningen. En del är som Ellinor Grimmark radikala och säger att människovärdet finns från befruktningen. Men det blir vanskligt då vi alla intuitivt inte betraktar människovärdet hos ett befruktat ägg på samma sätt som fostret vid en etablerad graviditet där organen redan börjat anläggas.

Det finns ingen anledning att skilja på abortiva och icke abortiva preventivmedel. Både spiraler och dagen efter-piller är inte enbart abortiva utan har också andra verkningsmekanismer. Omvänt, även vanliga hormonella p-piller har flera verkningsmekanismer, varav en är att förhindra det befruktade äggets implantation. [Mer om preventivmedel och dess verkningsmekanismer här]. Även om en verkningsmekanism är att ett befruktat ägg hindras från att utvecklas, så är vi på samma nivå som naturen själv. Naturen slösar med befruktade ägg genom att många spontant avstöts. Vill man vara helt säker på att inte förhindra utvecklingen av ett befruktat ägg får man hålla sig till barriärmetoder eller Naturlig familjeplanering (NFP).

Katolska kyrkan går längst i radikalitet genom att rekommendera de kristtrogna trohet inom äktenskap och att använda NFP för att reglera antalet barn. Detta är gott och väl och fungerar utmärkt för deciderat troende familjer som frivilligt väljer detta. Men vi vet att inte ens alla katolska par är införstådda med att leva på det sättet, än mindre kan man försvara att generellt påtvinga det konceptet för alla människor, det blir kontraproduktivt.

Det generella övervägandet måste därför vara att ansvarsfullt användande av preventivmedel är att föredra framför aborter. Barriärmetoder är dessutom preventiva när det gäller sexuellt överförd smitta, och om man nu inte kan avstå från att leva promiskuöst, så blir det inte mindre oetiskt att göra det om man avstår från preventivmedel, det erkänner även katolsk morallära.

En ytterligare moralisk aspekt som kommer in är miljöfrågan. Det frekventa användandet av hormonella preventivmedel orsakar stor belastning och risk för skada på miljön då de hormonella substanserna anrikas i våra ekosystem. Ur miljösynpunkt är därför NFP, barriärmetoder eller kopparspiral de metoder som är bäst att använda.

Samvetsfriheten är viktig, våra lagar lägger och bör fortsätta att lägga en stor vikt vid samvetsfrihet i frågor om liv och död, både i livets början och, om dödshjälp blir aktuellt, vid dess slut. Frågan om livets början och preventivmedel är komplex, och när man som Ellinor Grimmark är så radikal att hon även vill avstå från att administrera vissa preventivmedel blir det ett steg svårare. Hade inte preventivmedelsfrågan också lagts med i vågskålen kanske det varit lättare att få förståelse för samvetsfriheten.

bengtra%cc%88ttvikvinter

Publicerat i Samhälle, vetenskap | Märkt abort, äktenskapet, familjen, livets etik, nfp, sexualitet | 28 kommentarer

För patientsäkerhetens skull behövs ALLA barnmorskor på våra förlossningsavdelningar

Publicerat den 28 januari, 2017 av Bengt Malmgren

Det florerar en mycket oriktiga uppgifter angående samvetsfrihetsmålen mot de två barnmorskorna Ellinor Grimmark och Linda Steen. Som

att de båda barnmorskorna bara lånar sig till att vara brickor i ett spel för att införa totalförbud mot abort i hela världen,

att abortvägrande barnmorskor skulle innebära en säkerhetsrisk att ha på förlossningsavdelningar,

att det inte skulle gå att leda och fördela arbetet så att sjukvårdens huvuduppgifter kan utföras även med vissa barnmorskor som inte deltar i abort,

att det är en religiös privatåsikt att ett spirande människoliv är en person i vardande med skyddsvärde som måste stå tillbaka för ett högre samhällsintresse.

Sanningen är den att det är en skriande brist på barnmorskor inom förlossningsvården och det är den stora säkerhetsrisken idag. Ruth Nordström, advokaten som heroiskt driver de båda barnmorskornas sak mot ett kompakt motstånd från arbetsgivare, fack och ledande opinionsbildande media säger:

”Det utförs ca 36000 aborter per år enligt Socialstyrelsen men bara 1 % av dessa (sena aborter efter vecka 18) utförs på förlossningen, där Ellinor Grimmark sökt jobb. På det sjukhus där Ellinor fick en sex månaders anställning på förlossningen, vid Värnamo kvinnoklinik, visar statistiken 900 förlossningar och 200 aborter per år, varav 100 är på sjukhuset och 100 är hemaborter. Av dessa 100 är det alltså 1 % dvs EN abort PER ÅR på den förlossningsavdelning där hon skulle jobba. De hade så stor brist på barnmorskor i förlossningsvården att de gick på knäna, jobbade dubbla pass och fick be pensionärer komma in och jobba. Men eftersom Ellinor intervjuats i media bröt sjukhuset anställningsavtalet.

Ellinor är legitimerad barnmorska och jobbar som ansvarig barnmorska för special BB och förlossning i Norge.”

Det finns inga sakliga skäl att inte erbjuda Ellinor och Linda jobb i Sverige. Det har gått ideologisk prestige i saken. Man kunde bara hoppas att domstolarna är oväldiga nog att inte låta sig styras av externt opinionstryck.

Publicerat i Samhälle | Märkt abort, media, samvetsfrihet | 71 kommentarer

Människan som person och aktör. Samvetsfrihet gäller redan enligt svensk lag

Publicerat den 27 januari, 2017 av Bengt Malmgren

”…it is not ‘progressive’ to try to resolve problems by eliminating a human life.”

(påve Franciskus, Evangelii Gaudium)

De första kristna tillämpade inte abort och barnamord, de tog hand om sjuka och var vänliga mot alla. Som det beskrivs i Diognetusbrevet ”De gifter sig som alla andra och föder barn men de sätter inte ut sin avkomma. Deras bord är öppet för alla men inte deras säng” (Diog 5:6-7). Den judisk-kristna människosynen är något som är en omistlig del av det arv burit upp den västerländska civilisationen. Människovärdet som är knutet till människan som person är grundläggande för utvecklingen av vår syn på mänskliga rättigheter och demokratiska värderingar.

Idag tar vi det så till den grad för givet att vi håller på att glömma vilken grund det vilar på. Idag är det inte givet att vi inte delar vår säng också med andra, och abort har blivit en nödvändig del för att upprätthålla vår livsstil. Den rättsliga processen med de båda barnmorskorna Elinor Grimmark och Linda Steen där vi nu bevittnar akt 2 i Arbetsdomstolen visar hur valhänt vårt rättsystem är i att bedöma de grundläggande värdefrågorna som vårt rättssamhälle vilar på. Tidningarnas ledarsidor lämnar också få öppningar för ett fördjupat resonemang kring värdefrågorna.

Ett gängse betraktelsesätt är att kvinnors rätt till abort är överordnat andra värderingar, de båda barnmorskornas personliga ärenden och deras rätt att få sin sak prövad mals ner i en ideologisk kamp där motståndaren är en mäktig ondskefull antiabort-lobby vars mål är att totalförbjuda aborter. Man framhärdar i att se de båda barnmorskornas kamp som personliga särintressen och fall för religiös diskriminering av samma slag som att bära slöja eller täcka sina armar och annat som i vissa fall måste stå tillbaka för andra allmänna krav i arbetsliv och samhälle.

Men det är ju så mycket mer som står på spel. Detta är mer än en religionsfrihetsfråga och mer än en feministisk fråga och om hur man ser på tillgängligheten till legal abort, det handlar om människovärdet och rätten till liv där samvetsfriheten är grundläggande på ett helt annat sätt än i religiöst betingade praktiker. Snart kan vi vara i den situationen att vi har legal dödshjälp och att samma krav kommer att ställas där, d.v.s. att sjukvårdspersonal som inte kan ställa upp på detta inte skall göra sig besvär att arbeta inom vården.

Argumenten för att förvägra barnmorskorna rätt till samvetsfrihet kan graderas på en glidande skala. Många resonerar som Göran Greider (DD) att abort visserligen inte är önskvärt, men att alternativet till att förbjuda legal abort skulle vara mycket värre, och att därför måste de två barnmorskorna förvägras samvetsfrihet. Att illegala aborter inte är önskvärda kan man självklart hålla med om, men det finns många brister i logiken som leder fram till slutsatsen att två barnmorskor som önskar arbeta med alla övriga arbetsuppgifter i yrket men inte aborter skulle äventyra nuvarande abortpraxis i Sverige. Ingen har föreslagit att man skall ändra lagen, opinionen för att behålla nuvarande abortlag är grundmurad i Sverige, och berörda Landsting har inte visat att det inte skulle vara möjligt att leda och fördela arbetet på ett sådant sätt att det går att tillgodose både den allmänna skyldigheten att tillhandahålla abort och de båda barnmorskornas grundkrav på sin arbetssituation. Det är osannolikt att detta inte skulle vara möjligt, och det är skandal att Jönköpings Läns landsting inte ens har bemödat sig om att utreda detta. Jag misstänker att man av ideologiska skäl helt enkelt inte vill öppna dörren för samvetsfrihet och hoppas att domstolarna skall nöja sig med att man säger att det är nödvändigt för vårdens genomförande att 100% av barnmorskorna deltar i abortverksamhet. Jag konstaterar att politiker i Jönköpings län motionerade om en policy som gör att samvetsfriheten skall beaktas bättre, och på Värnamo sjukhus var Ellinor Grimmark på väg att få ett vikariat, trots hennes förbehåll att inte medverka vid aborter, men anställningen stoppades senare av oförklarliga skäl. Ellinor Grimmark fick sedan jobb i Norge. Där och i andra Europeiska länder går det bra att organisera och differentiera barnmorskornas arbetsuppgifter.

Men en del inser att det inte går att komma ifrån resonemanget om människovärde och rätt till liv utan att omdefiniera människovärdet så att det inte gäller ofödda på ett tidigt stadium, utan knyter det till livsduglighet eller medvetande istället. Detta är emellertid problematiskt. Drar man ut konsekvenserna kan man komma långt, och närma sig den vana som fanns i den hedniska världen för 2000 år sedan att sätta ut barnen i skogen. Vi ser förfärande tecken. Nyligen utspelade sig en makaber rättegång i USA där abortläkaren Kermit Gosnell fick stå till svars för inte bara aborter på foster långt över tiden för legala gränsen för sen abort, utan också för att ha tagit av daga nyfödda barn, den vanligaste metoden genom att klippa av halsryggraden.

Nästan lika makabert som själva rättegången är den slående mediatystnaden kring saken. Kan det vara så att vi är på ett sluttande plan, och talet om och praktiserandet av abort som en rättighet har trubbat av sinnena så att vi inte längre bryr oss? Den kristna tidningen Världen idag var en av de få tidningar i Sverige som rapporterade om saken.

Lägg därtill att den seriösa tidskriften Journal of Medical Ethics för ett par år sedan hade en artikel som teoretiskt diskuterade huruvida inte nyfödda barn kunde betraktas som icke-personer (eftersom de inte har så mycket självmedvetande att de förstår att uppskatta sin egen existens), och att det därför möjligtvis inte behöver betraktas som mord att ta dem av daga, utan det kunde jämställas med abort.

Betydligt större medvetenhet fanns i den statliga utredningen Värdig vård i livets slutskede (SOU 2001:6) som urskiljer två väsentliga komponenter i vår människosyn: Människan som person och människan som aktör.

Det är orimligt att knyta människovärdet enbart till aktörskapet, det skulle innebära att gamla och dementa alltmer förlorar sitt människovärde. Grundläggande för personen är rätten till integritet, medan till aktörskapet är knutet olika funktionsvärden som besluts- och handlingsförmåga vilka är grunden för en människas autonomi. Människovärdet kräver respekt både för en människas integritet och autonomi. Graden av autonomi förändras under en människas livstid, medan integriteten som är knuten till personen består hela tiden. Under sin livstid genomgår människan olika stadier från att i början helt sakna autonomi, för att under sin utveckling förvärva alltmer autonomi och i livets slutskede åter förlora mycket av sin autonomi.

Aktörer är alltid personer, men personer fungerar inte alltid som aktörer. En människa kan bli utblottad på sina funktioner, hon kan vara handlingsförlamad, reduceras till sin blotta existens. Men hon förblir person.

Personbegreppet är en ofta förbisedd aspekt av människan då aktörsperspektivet ofta ensidigt betonas. Att denna aspekt lyfts fram i denna statliga utredning är mycket Erwin Bischofbergers förtjänst. Han var professor i Medicinsk etik vid Karolinska Institutet och ingick under 15 år i Statens medicinsk-etiska råd. Han gick ur tiden 2012. Han var också katolsk präst och medlem i Jesuitkommuniteten i S:ta Eugenia katolska kyrka i Stockholm.

Han undervisade i etik vid Newmaninstitutet och skrev ofta i tidskriften Signum. Med kombination av sin kärlek till människan och en självklar övertygelse om människovärdets förankring i Guds skapelseordning, hans skarpsinniga etiska analyser och stora kunskap har han gjort en ovärderlig insats i att hjälpa oss att resonera och tänka kring de medicinskt-etiska frågorna. I en Signumartikel från 1998 skriver han om person- och aktörsbegreppen:

”Thomas av Aquino, medeltidens stora tänkare, menar att allt hos människan subsisterar (bottnar) i personen. Såsom trädet har sitt fäste i rötterna, och bygget i fundamentet. När Thomas säger att personen utgör grunden för människans alla manifestationer av liv menar han också, att personen är begåvad med en aktiv och stundtals otålig expansiv drivkraft. I en eller annan form vill personen förverkliga sig själv som aktör och frigöra den dynamiska potentialen av inre energier och i möjligaste mån möta utmaningarna från sin yttre miljö. Personen som är vill komma till uttryck i aktören som handlar. Personen härbärgerar möjligheter som genom konkret verksamhet kan förvandlas till yttre verklighet.

En av vår egen tids mest uppmärksammade filosofer, Emmanuel Lévinas, gjorde personaspekten till föremål för ingående undersökningar. Han har visserligen ett filosofiskt utgångsläge och ett annat språkbruk än Thomas men hans ”dialogala” människosyn är minst lika aktuell. Personen framträder i den Andres värnlösa Ansikte. Den andres maktlösa och sårbara ansikte är personens sinnebild. I mötet med den andre blir man medveten om vad det innebär att vara person. Och eftersom den andres ansikte är hotat av destruktiva aktörer väcker det den mötande personens ansvar. På så sätt framträder personen som ansvarig aktör med vördnad inför den andres värdighet. Hos Gabriel Marcel och Martin Buber finner man liknande tankegångar. Man behöver inte söka länge efter exempel där denna människosyn bör tillämpas. En sjuksköterska skall känna respekt, hysa empati för sin patient som person. Hon skall se hennes värnlösa ansikte, hennes vanmakt och beroende, men lika mycket bör hon i handling föra över sin förmåga till inlevelse genom att som aktör göra en insats för patienten.”

Även om personbegreppet inte är entydigt definierat, så är slutsatsen inte orimlig att också det spirande livet i moderlivet som ännu inte uppnått autonomi måste tillskrivas människovärde och är värt respekt. Att människor som tänker så måste omfattas av samvetsfrihet är egentligen självklart, och enligt abortlagen finns redan denna samvetsfrihet oberoende av diskrimineringslagstiftningen som professor em Reinhold Fahlbeck påpekat. Det är därför en oegentlighet att politiker och tjänstemän idag ifrågasätter om sjukvårdspersonal skall tillerkännas samvetsfrihet och att domstolar förvägrar Ellinor Grimmark och Linda Steen denna rätt och reducerar frågan till att gälla personlig diskriminering känns snudd på rättsövergrepp. Detta handlar inte om personlig diskriminering utan om rätt till liv och människovärde vilket är ett allmänintresse. Det är nödvändigt att ta ärendet vidare till Europadomstolen om de inte får sin samvetsfrihet tillerkänd i Sverige.

Barnmorskornas sak stöds också av Europarådets Resolution 1763 från 2010 som svenska politiker visserligen uttryckt sig nonchalant om men som gäller också i Sverige.

bengtjan17

Läs också: [Jurister avfärdar tal om antiabort-kampanj]

Publicerat i Politik, Religion, Samhälle, vetenskap | Märkt abort, livets etik, samvetsfrihet | 9 kommentarer

Påve em Benedikt om Johannes XXIII

Publicerat den 26 januari, 2017 av Bengt Malmgren

”There was certainly an enthusiasm within, that John XXIII had awakened. He fascinated me from the beginning onwards because of his total unconventionality. I liked that he was so direct, so simple, so human.”

From ”Last Testament: In His Own Words” by Pope Benedict XVI, Peter Seewald

http://a.co/7S5Wutz

Publicerat i Katolska kyrkan, Uncategorized | Märkt andra vatikankonciliet, benedict xvi, johannes xxiii | Lämna en kommentar

Både historievetenskaplig Bibelforskning och teologisk forskning utgående från Kyrkans tro behövs

Publicerat den 26 januari, 2017 av Bengt Malmgren

Både textkritisk bibelforskning som utgår från humanistisk historievetenskaplig metod och teologisk reflektion över Bibeln som Guds uppenbarade Ord är berättigade och det skulle inte behöva råda någon polemisk strid mellan företrädare för dessa båda betraktelsesätt. Detta har belysts i den senaste tidens debatt i Dagen, där Hägerland och Wassén försvarar den historievetenskapliga metoden för Bibelforskning som bedrivs vid våra universitet medan Stefan Gustavsson står som representant för teologisk reflektion och forskning med utgångspunkt från Kyrkans tro.

Att betrakta verkligheten utifrån vetenskap och förnuft utan att förutsätta en övernaturlig andlig verklighet kan aldrig motbevisa tron, lika lite som vi med naturalistisk forskning kan komma fram till avgörande vetenskapliga bevis för att den tro som Kyrkan förvaltar är sann.

Då skulle ju tron inte längre behövas, alla skulle genom förnuft och ovedersägliga fakta vara överbevisade. Å andra sidan: Om hypotetiskt så skulle vara fallet skulle människor inte bli överbevisade ändå. Smaka på begrepp som faktaresistens, åsiktsbubblor. Människors behov att vara kvar i fördomar, villfarelse, föreställningar som gynnar den egna gruppens makt och storhet, magiskt tänkande eller vad det kan vara är så stark att förnuft och vetenskapliga fakta står sig slätt. Därför är det viktigt med filosofisk, psykologisk och förnuftsmässig reflektion också av vad vi människor tror på.

De flesta anar och tror att varat är större och mer komplext än den lilla flik vi kan förstå genom att genom vårt begränsade medvetande. Vi anar en andlig dimension, och tron på Gud och den judisk-kristna Uppenbarelsen är inte mindre rimlig än att tro på ingenting. Den kristna tron är i sig inte orationell och tål och behöver utsättas för förnuftsmässig filosofisk reflektion och studium. Därför behövs också teologin som en disciplin knuten till Kyrkan.

Tydlighet med trons innehåll och teologisk reflektion utesluter inte varandra. Den uppenbarade trons grundsatser ligger fast och förvaltas av Kyrkan. Kyrkan har inte mandat att ändra den, utan förvaltar den, lever den och vittnar om den. Däremot blir den hela tiden föremål för reflektion och fördjupad förståelse, samt måste hela tiden omsättas i liv relaterat till varje tidsepok och lokal kultur.

Detta gäller oberoende av om vi befinner oss i en svensk frikyrklig kontext eller i en katolsk kontext. I den katolska världen har vi katolska universitet och läroinstitutioner därför att det är nödvändigt med filosofisk och teologisk reflektion och studium av tron också av teologer som utgår från Kyrkans tro. För lärare och professorer knutna till katolska universitet som har bemyndigande att undervisa i Katolska kyrkans namn krävs att de är lojala mot Kyrkans tro. Är de inte det kan de bli fråntagna sin auktoritet att undervisa i Katolska kyrkans namn. Det har skett vid en del tillfällen, inte utan stora protester.

Ibland har protesterna varit berättigande, för det har kanske skett inte utifrån reflektion och eftertanke, utan utifrån maktmissbruk och att statuera exempel. Jämför Martin Luther vars kritik mot Katolska kyrkan som varje reflekterande människa på den tiden ansåg riktig och berättigad, inte togs till vara som utgångspunkt för reflektion, dialog och rimlig reformering utan istället urartade i en disciplinär bestraffning till skada för hela kristenheten.

Men om teologerna tror att de kan uppfinna tron på nytt eller hitta på den utifrån sitt eget tänkande då är man inne på något annat. Vare sig det handlar om ställningstagandet att man utifrån förnuftet kommit fram till att man inte kan omfatta Kyrkans fullödig tro utan måste tunna ut den i liberalteologisk riktning eller att man hittar på nya teorier, t.ex. influerade av nyandliga strömningar i tiden, så talar vi om gnosticism. Gnosticistiska attacker mot Kyrkans tro har förekommit i alla tider, men Kyrkan har hela tiden försvarat sitt trosarv genom tiderna förtydligat och avgränsat mot olika heresier. I våra dagar tycks det utkristallisera sig en ny postmodern doktrin (neoliberalteologi var det någon som kallade det) enligt vilken Kyrkan inte får sätta ner foten och säga att något är mer sanning än något annat. Påve Franciskus har definierat gnosticism som en av de stora farorna för dagens kyrka.

Joseph Ratzinger, påve emeritus Benedikt XVI var noga att skilja mellan förvaltningen av Trons skatt som tillkommer läroämbetet och teologin som är en intellektuell disciplin som reflekterar över trosinnehållet. Jag hittade en text av kardinal Ratzinger om Katolska kyrkans katekes från 2002 – Är Katolska Kyrkans Katekes aktuell idag? Tankar tio år efter utgivningen. Texten finns i boken På väg till Jesus Kristus (Catholica förlag 2006 med texter av Joseph Ratzinger/Benedikt XVI). Jag läser:

”Teologin ‘uppfinner’ inte genom en intellektuell reflexion vad som är möjligt att tro och vad inte – om det vore så skulle den kristna tron bara vara en produkt av vårt eget tänkande och alltså ren religionsfilosofi. Teologisk vetenskap som förstår sin roll rätt är istället ett försök att förstå den ingenkännandets gåva som föregår den. I detta sammanhang citerar katekesen Augustinus berömda sentens som sammanfattar det teologiska bemödandets väsen på följande klassiska sätt: ‘Jag tror för att förstå och jag förstår för att bättre tro’ (KKK 158, Sermones 43,7,9:PL38)”

Pope_Benedict2015

Till sist: livlig debatt om trosfrågor är inte något farligt, utan snarare tecken på att vi har en vital kyrka. En kyrka som inte håller sig med heretiker är ingen levande kyrka var det någon som sade.

Publicerat i Church, Religion | Märkt bibeln, exegetik, gnosticism, joseph ratzinger, liberalteologi, teologi | 1 kommentar

Jag medverkar på FKE´s möte i Västerås 21 januari.

Publicerat den 15 januari, 2017 av Bengt Malmgren

Böneveckan för kristen enhet äger rum 18-25 januari. Jag deltar i åtminstone två aktiviteter under veckan.

Lördag den 21 januari 13.00 – 15.00 anordnar FKE – Kristen enhet ett möte i Vår Frus katolska kyrka i Västerås (Lidmansvägen 8) med temat REFORMATION – DEN KATOLSKA REFORMATIONEN – ENHET. Jag ser fram emot detta, det skall bli trevligt.

Söndag 22 jan kl 15.30 är det ekumenisk gudstjänst i Katolska domkyrkan, Stockholm. Söders kristna råd inbjuder. Efteråt social samvaro i Domkyrkosalen. Det skall bli trevligt att träffa kristna bröder och systrar från andra samfund, allt enligt andan som angavs i det viktiga ekumeniska dokumentet FRÅN KONFLIKT TILL GEMENSKAP.

bengtjan17

Publicerat i Church, Uncategorized | Märkt böneveckan för kristen enhet, ekumenik, Svenska kyrkan | Lämna en kommentar

”Gudomlige Ande, förnya dina under i vår tid som i en ny pingst” (Johannes XXIII 1961, vid sammallandet av Andra Vatikankonciliet)

Publicerat den 15 januari, 2017 av Bengt Malmgren

johannesxxiii Påven Johannes XXIII talade första gången 25 jan 1959 om tanken att sammankalla ett nytt koncilium. Den officiella kallelsen till Andra Vatikankonciliet skedde 25 december 1961 genom den påvliga konstitutionen Humanae Salutis. Det är intressant att ta del av den eftersom den sammanfattar hur påvens intentioner och hur han tänkte då han fattade beslutet.

Påven ser inte Romersk-katolska kyrkan som en isolerad enhet inom världskristendomen, utan vill ta ett ansvar för den universella kyrkan och inbjuder alla kristna att delta i processen. Jag citerar från dokumentets sista avsnitt där han inbjuder alla till bön för koncilieprocessen, också de från Katolska kyrkan skilda bröderna och systrarna:

To this chorus of prayers we also invite all Christians of Churches separated from Rome, so that the Council may also be to their advantage. We know that many of these children are eager for a return of unity and peace, in accordance with the teaching and the prayer of Christ to the Father. And we also know not only that the announcement of the Council was received by them with joy, but that more than a few of them have already promised to offer their prayers for its success and hope to send representatives of their communities to follow its work at close hand…

May there thus be repeated in the Christian family the spectacle of the Apostles gathered together in Jerusalem, after the Ascension of Jesus to heaven, when the newborn Church was completely united in communion of thought and of prayer with Peter and around Peter, the shepherd of the lambs and of the sheep. And may the divine Spirit deign to answer in a most comforting manner the prayer that everyday rises to him from every corner of the world:

‘Renew your wonders in our time, as though in a new Pentecost, and grant that Holy Church, united in unanimous and intense prayer around Mary, the Mother of Jesus, and guided by Peter, may spread the Kingdom of the divine Savior, a Kingdom of truth, of justice, of love, and of peace. Amen.’

Konciliet pågick 1962 till 1965. Efter konciliet har ekumeniken intensifierats med dialoger idag öppnade med samtliga grenar inom världskristenheten, en ny öppenhet för den Helige Andes liv i kyrkan ledde till att också Katolska kyrkan kunde beröras av den pingstkarismatiska förnyelseströmmen och 1967 föddes Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan (CCR) som i år, samma år som 500-årsminnet av Reformationen firar sitt 50-årsjubileum.

Karismatiska förnyelsen vill inte vara en kyrka i kyrkan, utan främja den Helige Andes liv och integrera det i Kyrkans helhet som en naturlig och nödvändig del tillsamman med dess hierarkiska och sakramentala dimension. Andra Vatikankonciliets grundkonstitutioner, som den om Kyrkan, Lumen Gentium underströk att detta var i linje med Katolska kyrkans grundläggande lära.

[Läs mera om Katolsk Karismatisk förnyelse i Sverige]

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt andra vatikankonciliet, den helige ande, den pingstkarismatiska förnyelseströmmen, ekumenik, johannes xxiii, karismatisk förnyelse | 4 kommentarer

Reformationsminnet början till slutet på kristenhetens splittring

Publicerat den 13 januari, 2017 av Bengt Malmgren

2016 var ett år i ekumenikens tecken. En höjdpunkt var mötet i Lund på hösten där Katolska kyrkan och Lutherska Världsförbundet gemensamt uppmärksammade 500-årsminnet av Reformationen. Här en video som återger gudstjänsten i Lunds domkyrka.

Mötet och det gemensamma dokumentet som tagits fram, FRÅN KONFLIKT TILL GEMENSKAP, är inte något hastigt påkommet utan resultatet av 50 års bilaterala teologiska samtal. Från konflikt till gemenskap är ett mycket tungt och viktigt dokument som visar att man teologiskt kommit mycket långt i en samsyn på Kristi enda kyrkas katolicitet. Om de olika samfundens ledare idag skulle ta de teologiska övervägandena på allvar, så är det ett stort steg framåt mot kristen enhet. Det finns ingen återvändo efter Lund 2016. En återgång till business as usual med isolationism och samfundstriumfalism är inte längre möjligt. I fokus står Kristi enda universella kyrka och dess katolicitet som både Katolska kyrkan och Lutherska världsförbundets kyrkor erkänner (jfr FKTG p 223). Dopet förenar oss, Kyrkan är en enda, vi bekänner splittringen som en synd, vi vill göra bot och gå framåt på en gemensam väg. De fem imperativen som avslutar dokumentet är en kodex som vi alla borde följa i våra relationer till kristna bröder och systrar:

Enhetens perspektiv i första hand, inte splittringens. Stärka det som enar.
Se den andre och vara öppen för hens vittnesbörd. Beredskap att förändras själv i mötet.
Förpliktelse att söka synlig enhet och ta konkreta steg.
Gemensamt fokus på Jesus Kristus och kraften i evangeliet med sikte på dess förmedling till vår tid.
Gemensamt vittnesbörd genom förkunnelse och tjänande i världen.

ska%cc%88rmavbild-2017-01-13-kl-10-50-02 Dokumentet är mycket bra också i att beskriva historien om hur splittringen uppkom och aktuella teologiska perspektiv där katoliker och lutheraner faktiskt står varandra mycket närmare än vaf man kan tro när man betraktar hur långt kyrkorna verkar vara från varandra i praktiken. Andra Vatikankonciliets dokument, postkonciliära dokument sop påven Johannes Paulus II´s Ut unum sint och ekumeniska dokument i den katolsk-lutherska dialogen som det om rättfärdiggörelsen från 1999 och det nu föreliggande dokumentet talar sitt klara språk att det finns en mycket stor gemensam grund som bas att gå vidare från, och det finns egentligen inga argument för att inte också i dialogens form jobba sig igenom kvarvarande skiljepunkter och med god vilja ganska snart kunna ta steg mot ytterligare synlig enhet.

I relation till Lutherska världsförbundet är det som skiljer framförallt synen på ämbetet, vigningen till diakon, präst, biskop (där synen på kvinnliga präster inte är den centrala frågan). Eftersom de vigda ämbetsbärarna förvaltar sakramenten är det på grund av synen på ämbetet som gör att det fortfarande är svårt med gemensam kommunion.

För att illustrera dokumentets karaktär citerar jag några valda avsnitt:

”Kyrkans sanna enhet kan bara vara en enhet i evangeliets sanning om Jesus Kristus. Det faktum att kampen för denna sanning på femtonhundratalet ledde till att enheten gick förlorad i den västliga kristenheten tillhör kyrkohistoriens mörka sidor. 2017 måste vi öppet bekänna att vi inför Kristus befinns skyldiga till att ha brutit ner kyrkans enhet. Detta minnesår ställer oss inför två utmaningar: att rena och hela våra minnen, och att återställa den kristna enheten i enlighet med evangeliets sanning om Jesus Kristus (Ef 4:4–6).” (ur förordet)

—

Varje reformationsminne har sin egen kontext. Idag innefattar denna kontext tre huvudsakliga utmaningar, som utgör både möjligheter och förpliktelser. (1) Det är det första reformationsminnet i den ekumeniska tidsåldern. Därför utgör den gemensamma minneshögtiden ett tillfälle att fördjupa gemenskapen mellan katoliker och lutheraner.

(2) Det är det första reformationsminnet i den globala tidsåldern….

(3) Det är det första reformationsminne som måste ta in behovet av en ny evangelisation; samtiden kännetecknas både av en tillväxt av nya religiösa rörelser och på många platser av en växande sekularisering. (p 4)

I dokumentet sägs att tidigare reformationsminnen ofta haft en triumfatorisk karaktär, både från protestantiskt håll och från katolskt håll i att ta avstånd. Detta dokument präglas av att se den egna skulden i splittringen, botgöring och att se framåt med synlig enhet som målsättning.

I dokumentet beskrivs reformationens historia som en räcka missförstånd och onödiga konfrontationer vilket likt en grekisk ödestragedi ledde fram till den oundvikliga splittringen som ju egentligen ingen ville ha, Luther ville reformera Katolska kyrkan, han ville inte splittring, och han kunde inte drömma om annat än att vinna förståelse för sina synpunkter. Alla seriöst tänkande katoliker var på den tiden eniga att det fanns mycket som behövde reformeras, mycket korruption och att man avlägsnat sig från den levande tron. Tyvärr vann Luther inte förståelse vare sig hos ärkebiskopen av Mainz eller hos påven som inte hade förmåga att sätta sig in i hans teologiska frågeställningar utan såg istället sin makt hotad.

Många försök gjordes att undvika schism. Ärkebiskop Cajetanus förordnades att föra dialog med Luther, men det resulterade i missförstånd. Hela processen fram till Luthers exkommunicering präglades av grundläggande tvetydighet:

”Luther angav frågor för debatt och argumenterade för sin sak. Han och allmänheten – som fått kunskap om processen och den position han intagit genom en mängd pamfletter och tryckta alster – förväntade sig saklig debatt. Luther lovades en rättvis rättegång och att han skulle få lägga fram sin sak. Ändå fick han upprepade gånger budskapet att han antingen skulle dra tillbaka det han sagt eller förklaras vara heretiker.” (FKTG p 46)

Kardinal Cajetanus hade studerat Luther mycket noga och var en skicklig teolog. Men han tolkade Luther inom sitt eget teologiska system och missförstod hans betoning av tron. Luther å sin sida var inte bekant med kardinalens teologi. I FKTG konstateras: ”Det är en tragedi att två av 1500-talets mest framstaående teologer skulle komma att mötas i en rättegång som gällde heresianklagelser.” (p 48)

På den vägen fortsatte det. Missförstånd istället för att försöka förstå, konfrontation istället för att söka överbrygga skiljaktigheterna. Trientkonciliet 1545-1563 skule kunnat bli ett reformkoncilium, men man koncentrerade sig istället på de läropunkter som reformatorerna ifrågasatt och betonade skillnaderna. Först under 1900-talet har man lyckats vända trenden och genom den ekumeniska rörelsen har man vänt det hela rätt och försöker se på frågorna utifrån att man är döpta som delar en och samma tro och försöker förstå varandras perspektiv och hitta gemensam förståelse.

Nu skriver vi 2017 och vi har kommit långt på den vägen. Teologiskt sett mycket långt skulle jag vilja säga. I praktisk vilja att vilja förändra med anledning av ökad teologisk förståelse inte så långt. Med enbart mänsklig kraft är det nog omöjligt att nå den enhet Kristus vill. Vi behöver den helige Ande. Låt oss be för enheten, vara öppen för den helige Andes kraft och tillämpa de fem imperativen. Den stundande Böneveckan för kristen enhet är ett gott tillfälle att göra detta. Sedan räcker det inte med en vecka under året och resten av året leva som om inget har hänt. Jag hörde att man i Lund har börjat med regelbundna ekumeniska morgonböner. Ett bra exempel att ta efter.

Det gäller inte bara enhet mellan Katolska kyrkan och Lutherska världsförbundets kyrkor. Dialog pågår också mellan Katolska kyrkan och de Ortodoxa kyrkorna där man nyligen kommit till enighet om synen på biskopen av Roms primat under det första årtusendet. I FKTG nämns också särskilt den pingstkarismatiska förnyelseströmmen:

”Under mer än 100 år har nu pentekostala och andra karismatiska rörelser spridit sig över jorden. Dessa kraftfulla rörelser har betonat andra inslag i den kristna traditionen, vilket har gjort att många av de gamla konfessionella kontroverserna framstår som obsoleta. Den pentekostala rörelsen är i form av den karismatiska rörelsen närvarande i många an- dra kyrkor och skapar nya samfundsöverskridande gemenskaper. Denna rörelse öppnar därmed nya ekumeniska möjligheter, samtidigt som den skapar nya utmaningar. Både möjligheterna och utmaningarna kommer att spela en avgörande roll när reformationen uppmärksammas år 2017.” (FKTG p 14)

2017 är också 50-årsjubileum för Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan. Den karismatiska dimensionen är lika viktig som den hierarkiska och sakramentala dimensionen i Kyrkans liv. Syftet med den karismatiska förnyelsen är inte att bilda en kyrka i kyrkan, utan att betona och återupptäcka Andens liv och de karismatiska nådegåvorna och integrera dem i kyrkans helhet. Den klassiska Pingströrelsen och nya pingstkarismatiska kyrkor har mycket att bidra med till helheten i den mån de slutar att se sig själva som framtidens kyrka och betraktar de gamla samfunden som döda. Det fulla livet i den helige Ande är nödvändigt för ekumeniken och för den nya evangelisationen.

Jag återkommer till Karismatiska förnyelsen i ett kommande inlägg.

—————————————-

Händer i Katolska Domkyrkan Stockhom: