I år är det 100 år sedan Maria-uppenbarelserna i Fatima ägde rum. Vid det senaste konsistoriet som avhölls nu i april tillkännagavs att de två av de tre herdebarnen som Maria visade sig för, syskonen Francisco och Jancinta Marto skall kanoniseras i samband med påvens besök i Fatima 13 maj. De båda avled redan som barn i Spanska sjukan och blev beatifierade av påven Johannes Paulus II den 13 maj år 2000. Den tredje av visionärerna, kusinen till de båda syskonen Lucia Santos blev karmelitnunna och levde fram till 2005, för henne pågår en beatifieringsprocess.
Samtidigt tillkännagavs att påven under året skall kanonisera ytterligare 33 personer, flera av dem barn. Det är signifikant att barnen lyfts fram och deras värdighet och förmåga till andlig resning, vilket är viktigt i vår tid då så många barn utnyttjas och far illa.
Vi lever i slutet på en gyllene epok. Västerlandet håller på att underminera sina egna grundvalar och postdemokratins era närmar sig. Liberalismen förmår inte bygga upp något eget konstruktivt, den fungerar endast då det finns något att vara emot och befria sig från. Nu ropar folk på starka ledare.
Våra stolta demokratiska institutioner med maktfördelning mellan verkställande, dömande och lagstiftande makt är under attack hela tiden, genom Trumpismen nu också i USA som länge betraktats som demokratins och parlamentarismens högborg. Det är inte längre yttre fiender som är största hotet mot Västerlandet, utan det är dess inre förfall. Putin, Erdogan, Orban, Kaczyński, Trump är inte enstaka undantag, utan representativa för den nya trenden. Snart får vi kanske utöka listan med Le Pen i Frankrike. Det är symtomatiskt att liberalismen och socialdemokratin inte kunnat uppbringa någon tillräckligt folkförankrad och okorrumperad presidentkandidat att ge henne en match.
Påve Franciskus representerar Västerlandets kristna arv och betonar sambandet mellan andlig förankring och socialt ansvarstagande. Under hans pontifikat har också miljön lagts till som en viktig byggsten i den katolska socialläran (encyklikan Laudato Si). Bilden: Ett uppslag från dagens DN
Det behövs en mycket gedignare grund än liberalismens värdenihilistiska fixering vid människan som sitt eget privata projekt för att motstå detta sönderfall. Kristendomen, katolsk sociallära och en starkare kristdemokrati i Europa som inte är rädd att hålla fast vid denna värdegrund är vad som behövs (KRIST-DEMOKRATI, båda leden i ordet viktiga och beskriver vad det handlar om). Frågan är om det är för sent på grund av att alltför mycket är nedrivet redan. Måste vi köra hela varvet runt en gång till med ökande terrorism, maktfullkomliga ledare och nya världskrig som kör allt i botten också i Västerlandet för att vi skall komma till besinning?
Förutom präst var Lemaître matematiker och fysiker, och det var i den egenskapen han formulerade teorier om världens uppkomst. Han konstaterade att vetenskapens villkor är desamma för troende och ateister.Anders Piltz skriver:
”Den kristne har dock en fördel, inte som vetenskapare utan som människa: hoppet, tanken, misstanken att denna mångtydiga värld är en gåta som har ett lyckligt svar, en djup mening som ska upptäckas, både vetenskapligt och filosofiskt. Den mening som Kristi uppståndelse pekar på. En Big Bang av glädje: döden besegrad. Om inte de kristna bygger sitt hopp på detta faktum blir de bara patetiska, säger Paulus, som hade mött den Uppståndne. Påsken kan varken bevisas eller motbevisas – men förvandlar världens villkor.”
Det finns en god sekularism som vi kristna delar med icke-troende humanistiskt sinnade människor. Den sfär som omfattas av mänskligt förnuft och sans och känsla för etik och anständighet är något vi alla tillhörande människosläktet kan samarbetas kring oberoende av om vi delar samma ontologiska grundsyn och tro på Gud och Uppenbarelsen eller inte.
Lena Andersson ger uttryck för en sådan humanistisk grundsyn i en ledarkolumn i DN. Hon beskriver också situationer då tron blir direkt destruktiv och Gud får bli ett svepskäl för att rättfärdiga våra egna högst mänskliga idéer och maktanspråk:
”Av folks handlingar att döma tycks väldigt få människor vara gudstroende. De som säger sig dyrka Gud mest, och tar lagen i egna händer i hans namn, agerar och talar som om han vore helt kraftlös eller inte fanns. De klandrar människorna i stället för den makt som de påstår styr över oss alla. Detta är besynnerligt eftersom man, ställd inför en dåligt tillverkad produkt, vanligtvis lägger skulden på tillverkaren. Men när människorna felar agerar många gudfruktiga som om de ansåg att produkten hade skapat sig själv.”
Från kristet håll är den förre påven Benedictus XVI en person som starkt fört förnuftets och den konstruktiva sekularismens talan, samtidigt som han argumenterar för tron som en positiv drivkraft i den mänskliga gemenskapen. I sina tre encyklikor Deus Caritas Est (Gud är Kärleken), Spe Salvi (I hoppet är vi räddade) och Caritas in Veritate (Kärlek i Sanningen) tar han upp temat. Hopp och kärlek kan alla bejaka, men tron, den tredje teologiska dygden är ifrågasatt av dem som inte tror. Men en genomgående tråd i påve Benedikts encyklikor är sambandet mellan alla dessa tre s.k. ”teologiska dygder”. Han skriver i Deus Caritas Est: ”(Tron öppnar) nya horisonter bortom förnuftets sfär”, och renar förnuftet från blindhet. På så sätt ”möjliggör tron för förnuftet att verka mer effektivt och att klarare utrannsaka det som är dess objekt” (nr 28).
I Spe Salvi kommenterar påven utifrån Paulus brev till Hebreerna trons natur: “Tron är inte enbart en personlig akt för att försöka gripa om något vi inte ser, den ger oss också något. Den ger oss något av den verklighet vi väntar på, och verkligheten vi ser framstår som ‘bevis’ på det vi ännu inte ser. Tron drar framtiden in i nuet…” (Nr 7). Påven talar om en trons kris. En tro utan Gud ersätts av en tro på mänskliga framsteg och framtiden, men idag tvivlar många människor på framtiden och människans förmåga att gestalta den. Framtiden framstår många gånger i människors upplevelse som ett hot mot människans värdighet och frihet. (Nr. 17-23).
I Caritas in Veritate utvecklar påven Katolska kyrkans sociallära och citerar sin föregångare Paul VI och säger att med förnuftet kan vi sluta oss till jämlikheten mellan alla folk, men förnuftet kan inte skapa broderskap utan hjälp av tron (Nr 19). Han betonar att för autentisk mänsklig utveckling är det nödvändigt med en dialog mellan tro och förnuft (Nr. 56-57). När tron bara blir en tro på mänsklig utveckling, på institutioner, politiska strukturer, teknologi, så hotar det utvecklingen. Utan tron på Gud så hotar alla dessa andra former av tro att reducera och förstöra människan. Tron på Gud är det som kan ge en djupare motivering för mänsklig utveckling, det ger mening och hopp åt dem som ägnar sig åt arbetet för mänsklighetens bästa. Påven sammanfattar detta: ”En humanism som utesluter Gud är en inhuman humanism” (Nr 78). Sann utveckling förnekar inte människans andliga dimension.
Påven skriver att han ser hur kärleken tolkas felaktigt i dagens värld och därmed töms på innebörd. För att rätta till detta behövs att vi ingjuter den med sanningen. ”På detta sätt tjänar vi inte endast kärleken upplyst av sanningen, vi bidrar också till att ge sanningen trovärdighet och visar på dess övertygande och autentiska kraft inom det sociala livets praktiska ramar.” Sanningen konstaterar påven, ”befriar även kärleken från emotionalismens begränsningar” och gör det möjligt för kvinnor och män ”att släppa sina subjektiva åsikter och intryck” och ”öppna och förena våra sinnen i kärlekens logos”.
Jag delar jag inte Lena Anderssons synsätt att Gud är (ingenting annat än) en mänsklig projektion. Jag kan inte undgå att tro på och låta mig inspireras av Uppståndelsen och det möte med livets Gud som äger rum i den kristna Uppenbarelsen. I hennes värld ägnar jag, Anders Piltz och påve em Benedikt oss åt bortförklaringar, och har blivit beroende av religionens opium. Det är hennes tro, men eftersom vi alla förespråkar religionsfrihet och tankefrihet, så har vi mycket gemensamt inom den medvetandesfär vi som människor grundläggande delar.
I går kväll firade jag Påskvakan i S:ta Eugenia katolska kyrka. Ett vuxendop ägde rum, och 24 personer upptogs i Katolska kyrkans fulla gemenskap och konfirmerades. Kyrkoherde Dominik Terstriep SJ citerade i sin predikan en dikt av Wolf Biermann som gav inspiration och mod åt politiska fångar i ett fängelse i Östtyskland på 1980-talet.
Du, låt dig ej förhårdna
i denna hårda tid.
[De alltför hårda brister,
de alltför styva mister
sin vassa udd därvid.]
Du, låt dig ej förbittras
i denna bittra tid.
[för grämelsen den bygger
ett galler runt omkring dig,
och makten klarar sig.]
Du, låt dig ej förskräckas
i denna skräckens tid.
[De hoppas ju på detta,
att innan kampen börjat,
vi gett oss utan strid.]
Du, låt dig ej förbrukas,
men bruka väl din tid.
Nej, låt dig aldrig kuvas,
du brukar oss och vi
just nu din munterhet.
Det vill vi ej förtiga
i denna tigandets tid.
Det gröna brister ur grenarna,
det vill vi visa för alla,
så får de klart besked.
Vi lever i en hård och bister tid idag också, men tron hoppet och kärleken lever också och fortsätter att inspirera oss. Vi kan vara överens om det, alla människor av god vilja även om vi inte delar samma verklighetstolkning och tro.
Välkomna till en kväll av tillbedjan och lovsång onsdag den 26/4 kl 18-21 i Heliga Trefaldighets Katolska Församling Järfälla, skriver Ruth Gillegård, KKS ordförande på Facebook. För att be för Sverige, fred, enhet, helande och att bli fylld av den Helige Ande.
Bön för Sverige och för Kyrkans/Kristenhetens förnyelse är en angelägenhet för alla kristna i dessa tider då vi behöver stå upp mot våld, terrorism och förenklade populistiska budskap som skapar ökade klyftor och spänningar i samhället. Må vi kristna bygga upp, ej riva ner och vara en konstruktiv kraft, salt och ljus i samhället. Det allkristna nätverket Sverigebönen uppmanar kristenheten till 30 dagars bön om beskydd över Sverige, i sina hem, i smågrupper och i gudstjänster de närmaste fyra söndagarna, fram till den 9 maj.
På långfredagen kl 13.00 arrangerar S:ta Clara korsvanding i Stockholms city som avslutas med Gudstjänst på Sergels torg kl 15.00
På långfredagen arrangerar S:ta Clara kyrka som vanligt korsvandring i Stockholms city kl 13.00 som avslutas med långfredagsgudstjänst på Sergels torg 15.00 vid Jesus dödstimme och på klockslaget en vecka efter terrordådet på Drottninggatan. Samtidigt, kl 15.00 börjar Långfredagsliturgin i de katolska kyrkorna i staden. Senare på eftermiddagen bjuder församlingen Hillsong in Stockholmarna till manifestationen ”Pray for Stockholm” i St:a Clara kyrka. ”Vi vill ingjuta hopp, tro och mod till Stockholmarna”, säger pastor Andreas Nielsen.
Kännetecknande för terroristen, och för sektmedlemmar över huvud taget, är att man delar in världen i vi, de goda, rättrogna mot dom, de onda, avfallna. Sektens ideologi ger en kollektiv överbyggnad åt denna mentala disposition och förstärker den och blockerar förnuft och eget samvete och som i fallet med IS gör dödande och terror till en dygd.
Terrorismens syfte är förutom att sprida fruktan tvinga oss samhällsmedborgare som ännu inte delar sektens ideologi in i samma mönster, att sprida hat så att dess världsbild bekräftas. Anledningen till att det kan lyckas är att vi, alla människor, har både ont och gott i oss. Det krävs självkännedom och kontakt med vårt eget hat för att kunna skydda oss från att luras in i de fällor som terroristen vill.
Rädslan är lättare och mer okomplicerad att känna igen inom oss och bejaka, därmed också medvetet gå emot, medan hatet ofta är något som förträngs. Hatet förnekas genom att vi vägrar förstå terroristens inre värld, betraktar honom som sjuk, och istället hänger vi oss åt kärleksceremonier där vi berömmer oss hav hur goda vi är, hur stor sammanhållning och samförstånd det finns i samhället när det väl kommer till krita.
På ett av radions dialogprogram med lyssnare var temat ondskan, och man pratade om att det inte går att förstå terroristers motiv, de är inte som ”oss” och programledaren sade tröstande att det bara var mycket mindre än en procent (av invandrarna? av oss alla?) som var som terrorister, alla vi övriga är ”goda”.
Vi behöver absolut ceremonier där det som förenar oss och bygger upp samhället bejakas och firas, det kitt som gör att vi alla kan identifiera oss och känna samhörighet, det som gör samhället till en fungerande gemenskap istället för kaos. När samhället utsätts för yttre tryck och står under hot är behovet av sådana ceremonier särskilt stort.
Också jag var berörd av blomsterhavet vid Sergels torg och alla människor som ställde upp för att hjälpa till och jag var starkt berörd av den tysta minuten på måndagen och statsministerns och kungens tal som fångade stundens allvar.
Samtidigt: nationalism, samhörighet måste alltid matchas av en realistisk värdering av våra egna mörka sidor, som individer, som grupper, som nationer, till sist som mänsklighet. Det som skiljer ett sunt samhälle från en sekt är en realistisk utvärdering av våra mörka sidor i kombination med ett hopp och en strävan att arbeta inom ramen för vårt förbättringsutrymme. Från Bibeln har vi fått begreppet omvändelse som beskriver detta. Tro hopp och kärlek är något större än vi själva. Omvändelse och förlåtelse gör att vi reser oss igen och får styrka att tro på och arbeta för en gemensam anständig framtid.
Här några artiklar som belyser ämnet ur olika vinklar:
På ett sätt är Stockholm sig likt. Att det bara var en tidsfråga innan det som hänt i Paris, Brussel, Nissa, Berlin, London, skulle hända här också var bara en tidsfråga. Så sade vi, och det var vi medvetna om.
Ändå är vi givetvis chockade att terrorvåldet kommer oss så nära. 4 döda och 15 skadade. Vi sörjer med offren och deras nära och kära. Själv gick jag på Drottninggatan förbi Åhlens för bara några dagar innan lastbilsattacken. En arbetskamrat till min son blev ögonvittne till det hela. Jag fick hämta min son och ett par av hans arbetkamrater vid en av Stockholms södra utfarter sedan de gått genom hela stan eftersom tunnelbana och bussar var inställda, och en släkting berättade att han gått lastbilens väg bara några timmar innan det inträffade.
Vi får vara glada att vi inte lever i ett land med en diktator som plågar och bombar sin egen befolkning. I frihet kan vi fortsätta att arbeta för kärlekens civilisation, alla människors lika värde, demokrati och rättvisa.
Vare sig det är politiska ideologier eller religion som inspirerar våldsverkarna så är det lika illa. Västerlandets demokratier har byggts upp på övertygelsen om alla människors lika värde och en etik som går ut på att göra gott. Jesus ord att älska din nästa som dig själv har varit inspirationskällan samt övertygelsen att Gud är kärlek och en människosyn som rymmer insikten att människan har i sig både ont och gott, och att det finns ett förbättringsutrymme som vi alla behöver jobba på. Vi vänder oss mot alla ideologier och religiösa föreställningar som bygger på att människans mål är att slavlikt underkasta sig och att förfölja och förgöra dem som inte tror och tänker annorlunda.
Drömmen om lyckoriket, Utopia, Babels torn, Proletariatets diktatur, Kalifatet eller vad vi nu vill kalla det är fåfäng, och vi människor kan inte bygga det av egen kraft. Hjärtats omvändelse och att öppna oss för Gud som har allt i sin hand är det som leder till frälsning. Ibland blir vi kallade att dö för den tron. Men martyriet i kristen tappning är inget vi söker för att förvänta oss en belöning i ett liv efter detta. Vi tror visserligen på ett sådant, men framförallt är vi inriktade på att göra gott och älska våra medmänniskor vilka den än är och konstruktivt bidra till att bygga upp kärlekens civilisation. Ögonblicket och evigheten hör ihop (se sr Madeleine Fredell OP föredrag Tid och Evighet, Historia och Transcendens). Det vi inte kan stå för, bejaka och söka här i tiden väljer vi bort också i evigheten. Den yttersta domen sker här och nu.
Till alla jihadister och terrorister av alla slag vill vi upprepa Jesus ord: ”Stick ditt svärd i skidan!”. Det är inte för sent för omvändelse. Tro på och verka för kärlekens civilisation.
Mer och mer inser vi att vi lever i en sårad värld och hur sårbara vi människor är. Vi ber för alla offer och deras anhöriga om Guds nåd och hjälp.
Vi står just nu inför den Stilla veckan, då vi får följa Jesus på hans korsväg. Efter det som har hänt kommer Korset oss ännu närmare. Vi får förena det lidande som drabbat oss här i vårt land med den Korsfästes lidande för världens räddning.
Uppdrag Granskning har än en gång satt SSPX under lupp, och det är ett gediget undersökande journalistiskt arbete man gjort om en sluten organisation som inte så gärna vill stå i fokus för mediernas och offentlighetens intresse. Man får en känsla av att deras syn på media är likartat med president Trumps och högerpopulistiska rörelsers, dvs att ”pk”-media är fiender som man inte kan lita på och som producerar falska nyheter. Det var alldeles uppenbart hur störd man blev av att journalister dök upp och ställde frågor.
SSPX verkar befinna sig där Katolska kyrkan befann sig på 1990-talet då pedofiliskandalerna briserade, d.v.s. att övergreppen tystades ner och hanterades internt genom att prästerna omplacerades och inga polisanmälningar gjordes.
I förra granskningen 2009 stod Richard Williamson i fokus, den olagligt vigde biskopen vars exkommunicering tillsammans med tre andra SSPX-biskopars hävdes precis efter den världsberömda intervjun med UG där Wiliamson förnekade Förintelsen och förekomsten av gaskamrar, en åsikt han tycks stå fast vid. Idag ser vi en parallell: Efter diskussioner mellan SSPX och den påvliga kommission, Ecclesia Dei som har hand om samtalen med SSPX signaleras att det kan vara nära förestående att SSPX tas upp i Katolska kyrkan som den andra personalprelaturen i Kyrkans historia (Opus Dei var den första). Om detta skulle ske nu strax efter UG’s nya avslöjanden om undermåligt hanterade pedofili-fall inom SSPX står påve Franciskus inför samma svåra PR-läge som Benedict XVI gjorde 2009.
Att SSPX-biskoparnas exkommunicering hävdes 2009 såg Benedict XVI som en strikt kyrkorättslig åtgärd, han kunde inte göra på annat sätt. I intervjuboken med den tyske journalisten Peter Seewald från 2010, VÄRLDENS LJUS, förklarar påve Benedict att han inte kunde agera på annat sätt. Han nämnde Katolska kyrkans förhållningssätt till Kina som parallell, och konstaterade att när biskopar som exkommunicerats på grund av att de förbrutit sig mot primatet sedan erkänner primatet, då blir de rättsligt befriade från exkommuniceringen. Benedict erkänner samtidigt att man var dålig på PR och omvärldsbevakning, och om man känt till Williamsons gaskammarförnekelse, så hade det ärendet fått skiljas ut och behandlats för sig.
Williamson tycks ha blivit för mycket även för SSPX, han uteslöts men UG informerar om att han har startat en egen utbrytargrupp, SSPX resistence där tydligen de pedofilianklagade prästerna också fått en fristad. Wiliamson inte bara förnekar gaskamrarna, han anser också att pedofili hos präster är Andra Vatikankonciliets fel, eftersom prästerna då berövades möjligheten att fira mässan på ett riktigt sätt och då måste söka känslomässig tillfredställelse på annat sätt. Denna form av förnekelse och förläggande av det onda helt och hållet utanför sig själv och sin egen grupp är fullständigt livsfarlig och leder till att problemen inte kan tas itu med.
Katolska kyrkan har aldrig någonsin sedan Andra Vatikankonciliet svävat på målet när det gäller att motarbeta antisemitism och det finns inte på kartan att förneka eller förminska de hemska brott som gjordes mot judarna under Hitlers välde. Det känner alla till som är insatta i detta. Påve Benedict blev ofta missförstådd och motarbetad, inte minst när det gäller pedofiliskandalerna. Han fick klä skott som den som stor för allt det ondskefulla som detta innebar, för förnekandet och sopandet under mattan, när han i själva verket var den som på allvar tog tag i problematiken sedan det under hans tid som chef för Troskongregationen gått upp för honom hur omfattande och allvarlig problematiken var. [Läs min tidigare artikel från 2010 om detta här]
För den som vill få perspektiv på Kardinal Joseph Ratzinger/påve emeritus Benedict XVI är den tyske journalisten Peter Seewalds böcker en ovärderlig källa. Vi får komma den tidigare påven in på livet och höra hur han själv reflekterar över de händelser som varit i rampljuset under de sista årtiondena, vilket ger andra perspektiv än de ofta ganska hätska omdömen som framfördes i media då det begav sig. GUD OCH VÄRLDEN från 2000 och VÄRLDENS LJUS från 2010 finns översatta till svenska. Den sista, BENEDICT XVI LAST TESTAMENT kom ut 2016.
UG följer upp nästa vecka med ett nytt granskande reportage med fokus på SSPX dialog med Katolska kyrkan och möjligheten att ett återförenande med kyrkan kan vara nära förestående. Sett ur perspektivet att hantera pedofiliproblemen kan det vara bra att komma under Katolska kyrkans beskydd, eftersom man nu byggt upp rutiner med nolltolerans och klara regler om att alla fall skall polisanmälas etc. [Läs mera: Stockholms Katolska stifts beredskapsplan]. Å andra sidan verkar situationen kring SSPX och SSPX resistence vara en så stor härva nu att det är att komplicerat att ge sig in i detta just nu. Jag lär återkomma till ämnet.
Tiderna blir osäkrare och kränkningarna av människovärdet blir allt grövre och kan pågå oförblommerat utan att vi reagerar.
Vi är på väg tillbaka till historiens normalitet, vilket är kaos och osäkerhet konstaterade Carl Bildt i en intervju på TV4 idag. Det är den epok av relativ stabilitet och trygghet som Västerlandet upplevt som har varit ett unikt undantag.
Den postmoderna erans ohämmade individualism och fokusering på det privata självförverkligandet har utgått från att de etiska grundvärderingar för vår mellanmänskliga samvaro som tidigare generationer kämpat för inte längre behöver försvaras utan är självklara. Så är tyvärr inte fallet.
”Ingen som ser realistiskt på vår värld idag kan tänka att kristna kan fortsätta med business as usual och ignorera den djupa trons kris som råder i vårt samhälle, eller bara förlita sig på att de värden som har förmedlats av tidigare kristna generationer kommer att fortsätta att inspirera och forma framtiden i vårt samhälle… var och en har en uppgift, var och en av oss är kallad att förändra världen, att arbeta för en livets kultur, en kultur byggd på kärlek och respekt för varje mänsklig persons värdighet”
Det är inte bara IS och militant islamism som är ett slag i ansiktet på oss som vi yrvaket knappt har rest oss från som är ett hot idag. Det är också vit makt-rörelse, nazism och antisemitism som visar sig i sitt nakna rasistiska elitistiska människoförakt. Nyss hörde vi att Judiska föreningen i Umeå lägger ner efter att under en längre tid utsatts för hot. Att den tvingas göra detta istället för att skyddas av samhället är ett misslyckande. Både islamismen och nazismen bygger på en människosyn där underkastelse står i centrum, i motsats till den kristna etiken som bygger på kärlek och människovärde och att alla människor har en förbättringspotential.
Martin Luther Kings dröm låter för många av dagens högerpopulister flummig, men det är den inte. Han uttrycker kärnan i det som är människans storhet och att det finns en värld att kämpa för bortom kaos, underkastelse och rasistiskt förtryck. Att Lisa Magnusson skriver en ledartext om detta i DN är ett av många tecken på att fler och fler inser att business as usual inte längre är möjligt. Det är hemskt men nödvändigt att en text som denna behöver skrivas. Jag citerar Lisa:
”Överallt denna ressentimentsfyllda övertygelse om att vi är fundamentalt olika, och att ”de andra” aldrig kan förstå. Det passar förstås demokratins fiender utmärkt.
”Jag vägrar att acceptera att hopplöshet är det slutgiltiga svaret”, sade Martin Luther King när han emottog Nobels fredspris. ”Jag vägrar att acceptera idén att människan bara är vrakgods och strandfynd i livets flod, oförmögen att påverka händelseförloppet.”
Nu som då anklagas han för att vara naiv, med sitt ickevåld och sin tilltro till individernas förmåga att tillsammans förflytta berg. Men den idén är inte flummig utan ytterst radikal. För i slutänden är just mänsklighet det enda som kan hindra mänsklighetens fiender från att vinna.”
EU´s ledare och påve Franciskus i Sixtinska kapellet 24 mars 2017
Påstående att Europa har en gemensam andlig och kulturell historia med den judiskt-kristna traditionen och antikens Grekland som viktiga källor motsägs ivrigt av många som istället vill hävda att det alls inte finns någon sådan gemensam grund idag.
Det är klart att situationen är mera komplex än så, det finns många andra källor och inflytanden också som skapat dagens Europa. Men att det finns ett andligt arv som det ligger i oss européers intresse att slå vakt om, det vill jag bestämt hävda, och jag håller inte med dem som till varje pris vill avfärda detta och enbart hävda mångkulturen och diversiteten. Avfärda det gemensamma arvet kan man göra av flera skäl. Det liberala projektet gör det för att det betraktas som en tyngande barlast då man skall skapa det nya sekulära (historielösa) samhället, högerpopulismen gör det för att man ersätter det med myten om den nationella egenarten och ägnar sig åt nationell protektionism och isolationism.
Men oberoende av förtecken, så tror jag dagens historierevitionistiska och historieförnekande vindar är kontraproduktiva och osanna. Och framförallt ligger det inte i de europeiska folkens intresse att glömma sin historia. I ett tal till EU-s ledare 24 mars i Rom i samband med firandet av Rom-fördragets 60-årsjubileum sade påve Franciskus:
Returning to Rome, sixty years later, must not simply be a remembrance of things past, but the expression of a desire to relive that event in order to appreciate its significance for the present. We need to immerse ourselves in the challenges of that time, so as to face those of today and tomorrow. The Bible, with its rich historical narratives, can teach us a basic lesson. We cannot understand our own times apart from the past, seen not as an assemblage of distant facts, but as the lymph that gives life to the present. Without such an awareness, reality loses its unity, history loses its logical thread, and humanity loses a sense of the meaning of its activity and its progress towards the future.
60-års-firandet av Romfördraget har gett mig anledning att studera både EU-projektet speciellt, och mera globalt Europas andliga historia. Romfördraget undertecknades i en anda av entusiasm, samförstånd och framtidstro. Efter att ha upplevt två blodiga världskrig ville man satsa på ett samarbete som bygger fred och förhindrar fler destruktiva konflikter. Att bygga upp samarbete och fördrag i fredstid förebygger konflikter och krig i framtiden, så tänkte man då.
Och värdegrunden var klar: Katolsk sociallära som i sig inrymmer idén om en fullödig humanism. Europaprojektets pionjärer, Robert Schuman, Jean Monnet, Alcide de Gasperi och Konrad Adenauer var alla katoliker och inspirerade av katolsk sociallära. Deras vision var en sekulär stat byggd på kristna värderingar. I dessa värderingar är människovärdet och och respekten för alla människors lika värde grundläggande, liksom subsidiaritetsprincipen och solidariteten med de svagaste.
Idag är betoningen en annan, och Europa-samarbetet präglas av kris. Egenintresset står i centrum, alla drar åt sitt håll och är rädda att inte få ut tillräckligt med egna fördelar av samarbetet. Det är som om den tidigare tanken om samarbete för fred är som bortblåst. Det historiska minnet är kort.
Europas kris idag är också en moralisk kris. Man vill både ha kakan och äta upp den. man vill ha frihet, jämlikhet, broderskap, demokrati, samtidigt som man förnekar den grund som dessa värden bygger på. Man vill rädda Europas välstånd och oberoende genom att stänga portarna för de flyktingströmmar som det enorma lidandet som krigen och svältkatastroferna i Mellanöstern och Afrika genererar. Hellre gör man sig beroende av Turkiet, låter folk drunkna i Medelhavet och vägrar att hitta en anständig lösning för de flyktingar som blivit fast i Grekland och Italien under mycket svåra förhållanden. Frågan är om inte den moraliska skada Europa tillfogar sig själv genom dessa underlåtelser är långt större än de problem som fördelningen av flyktingarna i södra Europa bland Europas länder och etablerande av trygga asylvägar in i Europa skulle innebära. Den moraliska skulden avtrubbar samvetet och gör oss än mer giriga och obenägna till egna uppoffringar som samarbete kräver.
Men egenintresset får inte omintentgöra värnandet om det man gemensamt byggt upp. Kristen människosyn präglas också av att människan har ett förbättringsutrymme. Därför får vi inte ge upp, utan resa oss inte förlora hoppet. Europas länder och folk behöver fortsätta att samarbeta utifrån vår positivt formulerade värdegrund. Vi behöver statsmän som likt pionjärerna är beredda att stå upp för den och ange färdriktningen också när det blåser snålt.
I den vitbok som lades fram av EU-kommissionens ledare Jean-Claude Juncker för en månad sedan presenteras 5 olika scenarior för EU´s framtid. Jag tror absolut att fortsatt nära samarbete är den modell man behöver välja. Det täta och omfattande samarbete som alternativ 5 innebär är kanske inte praktiskt möjligt att få med alla länder på, men alternativ 4 är det val jag tror är både önskvärt och realistiskt om vi vill fortsätta att bygga för fred och en harmonisk utveckling på den europeiska kontinenten.
Översikt över de 5 scenariona, bilaga från vitboken
Jag tycker vitboken har en teknokratisk karaktär över sig, men i slutet nämns ändå något om de värden och mål som man vill enas kring:
”Vi vill ha ett samhälle där fred, frihet, tolerans och solidaritet är det som sätts högst. Vi vill leva i en demokrati med en mångfald av åsikter och en kritisk oberoende och fri press. Vi vill kunna säga vad vi tycker, och kunna lita på att ingen människa eller institution står över lagen. Vi vill ha ett EU där alla, medborgare och medlemsländer, behandlas lika. Vi vill se till att våra barn får det bättre än vi.”
Det låter bra, det finns inget i detta som man skulle vilja förhålla sig kritisk till, men samtidigt: Dessa värden är inte självklara i vår värd om vi inte aktivt försvarar dem. Därför känns påvens tal till EU-ledarna väldigt viktigt. Kyrkan har en viktig uppgift att fylla i Europa även i framtiden i att påminna om dessa grundvärdens andliga förankring. Benedikt XVI tog upp samma tema vid ett tal till katolikerna i Hyde Park i London i samband med sin brittiska resa 2010:
”Ingen som ser realistiskt på vår värld idag kan tänka att kristna kan fortsätta med business as usual och ignorera den djupa trons kris som råder i vårt samhälle, eller bara förlita sig på att de värden som har förmedlats av tidigare kristna generationer kommer att fortsätta att inspirera och forma framtiden i vårt samhälle… var och en har en uppgift, var och en av oss är kallad att förändra världen, att arbeta för en livets kultur, en kultur byggd på kärlek och respekt för varje mänsklig persons värdighet”
Jag citerar några avsnitt från påve Franciskus tal till EU-ledarna (mina markeringar):
The founding fathers remind us that Europe is not a conglomeration of rules to obey, or a manual of protocols and procedures to follow. It is a way of life, a way of understanding man based on his transcendent and inalienable dignity, as something more than simply a sum of rights to defend or claims to advance. At the origin of the idea of Europe, we find “the nature and the responsibility of the human person, with his ferment of evangelical fraternity…, with his desire for truth and justice, honed by a thousand-year-old experience”. [påven citerar A. DE GASPERI. La nostra patria Europa. Address to the European Parliamentary Conference, 21 April 1954]
—–
In today’s lapse of memory, we often forget another great achievement of the solidarity ratified on 25 March 1957: the longest period of peace experienced in recent centuries. “Peoples who over time often found themselves in opposed camps, fighting with one another… now find themselves united and enriched by their distinctive national identities”.[citat P.H Spaak] Peace is always the fruit of a free and conscious contribution by all. Nonetheless, for many people today, peace appears as a blessing to be taken for granted, one that can then easily come to be regarded as superfluous. On the contrary, peace is a precious and essential good, for without it, we cannot build a future for anyone, and we end up living from day to day….
The founding fathers had a clear sense of being part of a common effort that not only crossed national borders, but also the borders of time, so as to bind generations among themselves, all sharing equally in the building of the common home.
—–
I have devoted this first part of my talk to the founding fathers of Europe… Their common denominator was the spirit of service, joined to passion for politics and the consciousness that “at the origin of European civilization there is Christianity” [citat De Gasperi], without which the Western values of dignity, freedom and justice would prove largely incomprehensible. As Saint John Paul II affirmed: “Today too, the soul of Europe remains united, because, in addition to its common origins, those same Christian and human values are still alive. Respect for the dignity of the human person, a profound sense of justice, freedom, industriousness, the spirit of initiative, love of family, respect for life, tolerance, the desire for cooperation and peace: all these are its distinctive marks”. In our multicultural world, these values will continue to have their rightful place provided they maintain a vital connection to their deepest roots. The fruitfulness of that connection will make it possible to build authentically “lay” societies, free of ideological conflicts, with equal room for the native and the immigrant, for believers and nonbelievers.
—–
What is distinctive should not be a reason for fear, nor should it be thought that unity is preserved by uniformity. Unity is instead harmony within a community. The founding fathers chose that very term as the hallmark of the agencies born of the Treaties and they stressed that the resources and talents of each were now being pooled. Today the European Union needs to recover the sense of being primarily a “community” of persons and peoples, to realize that “the whole is greater than the part, but it is also greater than the sum of its parts” and that therefore “we constantly have to broaden our horizons and see the greater good which will benefit us all” [påven citerar från sin egen programskrift Evangelii Gaudium]. The founding fathers sought that harmony in which the whole is present in every one of the parts, and the parts are – each in its own unique way – present in the whole.
Europe finds new hope in solidarity, which is also the most effective antidote to modern forms of populism. Solidarity entails the awareness of being part of a single body, while at the same time involving a capacity on the part of each member to “sympathize” with others and with the whole. When one suffers, all suffer (cf. 1 Cor 12:26). Today, with the United Kingdom, we mourn the victims of the attack that took place in London two days ago. For solidarity is no mere ideal; it is expressed in concrete actions and steps that draw us closer to our neighbours, in whatever situation they find themselves. Forms of populism are instead the fruit of an egotism that hems people in and prevents them from overcoming and “looking beyond” their own narrow vision. There is a need to start thinking once again as Europeans, so as to avert the opposite dangers of a dreary uniformity or the triumph of particularisms. Politics needs this kind of leadership, which avoids appealing to emotions to gain consent, but instead, in a spirit of solidarity and subsidiarity, devises policies that can make the Union as a whole develop harmoniously. As a result, those who run faster can offer a hand to those who are slower, and those who find the going harder can aim at catching up to those at the head of the line.
Europe finds new hope when she refuses to yield to fear or close herself off in false forms of security. Quite the contrary, her history has been greatly determined by encounters with other peoples and cultures; hers is, and always has been, a dynamic and multicultural identity.
—–
Openness to the world implies the capacity for “dialogue as a form of encounter” [citat Evangelii Gaudium] on all levels, beginning with dialogue between member states, between institutions and citizens, and with the numerous immigrants landing on the shores of the Union. It is not enough to handle the grave crisis of immigration of recent years as if it were a mere numerical or economic problem, or a question of security. The immigration issue poses a deeper question, one that is primarily cultural. What kind of culture does Europe propose today? The fearfulness that is becoming more and more evident has its root cause in the loss of ideals. Without an approach inspired by those ideals, we end up dominated by the fear that others will wrench us from our usual habits, deprive us of familiar comforts, and somehow call into question a lifestyle that all too often consists of material prosperity alone.
Yet the richness of Europe has always been her spiritual openness and her capacity to raise basic questions about the meaning of life. Openness to the sense of the eternal has also gone hand in hand, albeit not without tensions and errors, with a positive openness to this world.
Yet today’s prosperity seems to have clipped the continent’s wings and lowered its gaze. Europe has a patrimony of ideals and spiritual values unique in the world, one that deserves to be proposed once more with passion and renewed vigour, for it is the best antidote against the vacuum of values of our time, which provides a fertile terrain for every form of extremism. These are the ideals that shaped Europe, that “Peninsula of Asia” which stretches from the Urals to the Atlantic.
Europe finds new hope when she invests in development and in peace. Development is not the result of a combination of various systems of production. It has to do with the whole human being: the dignity of labour, decent living conditions, access to education and necessary medical care. “Development is the new name of peace” said Pope Paul VI [socialencyklikan Populorum Progressio], for there is no true peace whenever people are cast aside or forced to live in dire poverty. There is no peace without employment and the prospect of earning a dignified wage. There is no peace in the peripheries of our cities, with their rampant drug abuse and violence.
Europe finds new hope when she is open to the future. When she is open to young people, offering them serious prospects for education and real possibilities for entering the work force. When she invests in the family, which is the first and fundamental cell of society. When she respects the consciences and the ideals of her citizens. When she makes it possible to have children without the fear of being unable to support them. When she defends life in all its sacredness.
Jag har talat om att kyrkan, Katolska kyrkan, också i framtiden har en viktig roll att spela i den Europeiska gemenskapen. Det är naturligtvis inte oproblematiskt att säga så i en sekulariserad kontext. Många vänder idag kyrkan ryggen och ser bara till hennes brister men glömmer vad hon kan erbjuda. Jag vill anknyta till ett föredrag som sr Madeleine Fredell OP höll år 2010: Vatikanen och Europas andliga fundament. Hon sade då:
Idag är det vanliga människors ifrågasättande av relevansen i kyrkliga uttalanden och en medvetenhet om alla människors värdighet och respekt för deras trosövertygelser och de teologiska konsekvenserna av detta som gör att kyrkans hierarki förlorar makt och kontroll…
Om inte katolska kyrkan gör upp med sitt anti-modernistiska arv utifrån det hon själv framlagt under Andra Vatikankonciliet kommer relationen mellan de politiska och kyrkliga instanserna i Europa att hårdna ännu mer. Ett sådant förhållningssätt spelar bara i händerna på fundamentalistiska rörelser, kristna såväl som av annan kulör. Katolska kyrkan har filosofiska och teologiska redskap för dialog med företrädare av andra kristna traditioner liksom av andra religioner och med sekulära politiker. De måste lyftas fram som viktiga instrument för försoning och för ett öppet förhållningssätt i ett alltmer tilltagande pluralistiskt samhälle. [hela föredraget här]
Precis som EU som institution har sina brister, så har också Katolska kyrkan sina brister. Men som jag sade gällande EU, så gäller det också Katolska kyrkan: Låt oss inte fokusera på bristerna, utan på förbättringsutrymmet och fortsätta hysa hopp och göra vårt bästa. Då kan vi förbli en konstruktiv kraft som förmedlar tro och hopp ur de andliga källor som Europa genom sin historia är förbunden med.
Fler länkar:
[ECCLESIA IN EUROPA] Apostoliskt brev från 2003 där påve Johannes Paulus II sammanfattade biskopsynoden om Europa En utmaning till Europas kyrkor att spela en positiv roll för Europas framtid. Synodens tema var ”Jesus Kristus levande i sin Kyrka, källan till Europas hopp.” Under synoden togs upp problemet att många kyrkor och kristna idag tenderar att förlora minnet av sitt kristna arv och ersätta det med en slags praktisk agnosticism och religiös likgiltighet, vilket i sin tur skapar fruktan för framtiden och försvagar vår känsla för mellanmänsklig solidaritet.
All förnyelse börjar med och ledsagas av bön. Handling och bön hör ihop. Handling utan bön blir rent människoverk, ett Babelstornsbygge och mister sin kraft. Bön utan handling kan urarta i överandlig självbespegling. Aposteln Jakob varnar oss för att en tro utan gärningar är död (Jak kap 2). Man kan be illa, och då är det till inget gagn. All bön måste ske i Ande och sanning. Sedan kan det finnas människor och ordnar som har en särskild kallelse att fördjupa sig i kontemplativ bön. Detta är också en tjänst för mänskligheten, medan andra är kallade att leva ett aktivt liv i samhällsgemenskapen, men det motsäger inte det grundläggande att handling och bön är integrerade i det kristna livet.
Bönen för Kyrkans förnyelse i den Helige Ande fortsätter. Det förutsätter att vi också är beredda att gå framåt, vara lyhörda och svara på Anden då han kallar oss, precis som Maria sade sitt Ja. Den helige Ignatius av Loyola sade: Ansträng dig själv som om 100% berodde på dig och inget på Gud, och förtrösta på Gud som om 100% berodde på honom och inget på Gud.
Den saliga Elenas vision var en globlal ständig bönegemenskap där vi ber om ett nytt utgjutande av Anden över kyrkan. Ett globalt bönerum, som den Övre salen i Jerusalem där apostlarna tillsammans med Jesu mor Maria höll ut i bön i väntan på Pingstundret.Och när Pingsten kom förvandlades den instängda skaran till en förkunnande gemenskap som förkunnade på gator och torg, och Kyrkan var född.
Man kan be på många olika sätt. Rosenkransbönen är en form som många katoliker känner till och praktiserar. Den är unik genom att den kombinerar förbön för Kyrkan och världen här och nu med kontemplation över olika aspekter av frälsningsmysteriet med fokus på Jesus liv. Den fokuserar också på mötet mellan Gud och människa, där Maria står som representant för mänskligheten. Genom sitt Ja öppnar hon för frälsningen, genom Guds handlande med henne visas på människans värdighet och vad frälsningen innebär för varje människa som säger sitt Ja.
Man ber fem dekaler omfattande Fader vår (1x) Var hälsad Maria (10x) och Ära vare Fadern (1x). För varje dekad begrundar man en aspekt av frälsningsmysteriet.
Vi har de glädjerika mysterierna som handlar om Guds handlande med människan genom Inkarnationen, Sonens människoblivande:
Ängeln som kom till Maria och förkunnade hennes utvaldhet att föda Frälsaren. Marias Ja. (Luk 1:26-38)
Marias besök hos Elisabeth (Luk 1:39-56)
Jesu födelse i Betlehem ((Luk 2:1-20, Matt 1:18-2:12)
Jesus frambärs i templet (Luk 2:22-40)
Jesus återfinnes i templet vid 12 års ålder (Luk 2:41-52)
Vi har de smärtorika mysterierna som handlar om Jesu lidande och död:
Jesus dödsångest i Getsemane (Matt 26:36-46)
Jesus gisslas (Matt 27:26)
Jesus törnekrönes (Matt 27:27-31)
Jesus bär sitt kors (Joh 19:17)
Jesus korsfästes och överlämnar sin ande (Matt 27:32-56)
Vi har de ärorika mysterierna som handlar om vad Frälsningsmysteriet utverkar åt mänskligheten:
Jesus uppstår från de döda (Matt 28:1-10)
Jesus himmelsfärd (Apg 1:6-11)
Andens utgjutande på Pingstdagen (Apg 2:1-11)
Jesus upptar Maria till himlens härlighet (Upp 12:1)
Jesus kröner Maria i himlen (Jak 1:12)
ICCRS introducerar nu Rosenkransen för en ny världsvid Pingst som fokuserar på Den Helige Ande i våra liv. Det kristna livet börjar ju här och nu i och med vårt dop och att vi tar emot trons fullhet och låter Andens liv verka i oss. På så sätt hör dessa mysterier hemma mellan de smärtorika mysterierna och de ärorika som handlar om vårt livs fullbordan i himlen:
Utlovande av Anden enl profeten Hezekiel (Hes 36:24-28)
Jesu dop i Jordan (Luk 3:21-22, 4:14-19)
Blod och vatten från Jesu sida (Joh 19:30-35)
De Andliga nådegåvorna till Kyrkans uppbyggnad enl Paulus (1 Kor 12:1, 4-11, 27-31)
Missionsbefallningen: Evangelisation i den Helige Andes kraft (Mark 16:15-20)
Samtidigt som vi begrundar de olika mysterierna i den Helige Andes rosenkrans ber vi specifikt för Förnyelsen, för Kyrkan i de olika världsdelarna och hennes evangeliserande uppdrag.
I år är det 100 år sedan Maria-uppenbarelserna i Fatima ägde rum. Vid det senaste konsistoriet som avhölls nu i april tillkännagavs att de två av de tre herdebarnen som Maria visade sig för, syskonen Francisco och Jancinta Marto skall kanoniseras i samband med påvens besök i Fatima 13 maj. De båda avled redan som barn i Spanska sjukan och blev beatifierade av påven Johannes Paulus II den 13 maj år 2000. Den tredje av visionärerna, kusinen till de båda syskonen Lucia Santos blev karmelitnunna och levde fram till 2005, för henne pågår en beatifieringsprocess.
”Business as usual” är inte längre en möjlig attityd sade Benedict XVI i ett 
Och värdegrunden var klar: Katolsk sociallära som i sig inrymmer idén om en fullödig humanism. Europaprojektets pionjärer, Robert Schuman, Jean Monnet, Alcide de Gasperi och Konrad Adenauer var alla katoliker och inspirerade av 
Openness to the world implies the capacity for “dialogue as a form of encounter” [citat Evangelii Gaudium] on all levels, beginning with dialogue between member states, between institutions and citizens, and with the numerous immigrants landing on the shores of the Union. It is not enough to handle the grave crisis of immigration of recent years as if it were a mere numerical or economic problem, or a question of security. The immigration issue poses a deeper question, one that is primarily cultural. What kind of culture does Europe propose today? The fearfulness that is becoming more and more evident has its root cause in the loss of ideals. Without an approach inspired by those ideals, we end up dominated by the fear that others will wrench us from our usual habits, deprive us of familiar comforts, and somehow call into question a lifestyle that all too often consists of material prosperity alone.
Man kan be på många olika sätt. Rosenkransbönen är en form som många katoliker känner till och praktiserar. Den är unik genom att den kombinerar förbön för Kyrkan och världen här och nu med kontemplation över olika aspekter av frälsningsmysteriet med fokus på Jesus liv. Den fokuserar också på mötet mellan Gud och människa, där Maria står som representant för mänskligheten. Genom sitt Ja öppnar hon för frälsningen, genom Guds handlande med henne visas på människans värdighet och vad frälsningen innebär för varje människa som säger sitt Ja.
Bengts Blogg 