Det är naturligtvis bra med ett så brett och kontaktskapande samarbete som möjligt mellan olika delar av kristenheten som delar samma grundläggande tro på vår frälsare Jesus Kristus och som, åtminstone enligt katolskt sätt att se, redan är förenade i ”Kristi kropp” (jfr Rom 12:12 ff) genom ett och samma dop. Ur den synpunkten kan man inte annat än glädjas åt initiativet att ett antal katoliker och pingstvänner gemensamt åker på studiebesök till Vatikanen.
Acceptansen för andlig ekumenik byggd på kärleken och goda relationer har blivit allt större bland majoriteten av världens kristna, och få är de isolationistiska grupper som genast reagerar och sätter upp garden så snart initiativ till samarbete tas.
Inom pingst och den evangelikala frikyrkligheten i Sverige är det några bloggar som särskilt utmärker sig i antikatolicism.
1. Aletheia som dock oväntat ännu inte kommenterat pingsts Rom-resa. Aletheia är inte bara allergisk mot allt vad Katolska kyrkan heter, utan är också på kollissionskurs med många protestanter i att vilja hoppa över 2000 års teologisk utveckling och konsolidering av den kristna tron, avskaffa söndagen och kristna högtider och återgå till att fira de judiska högtiderna på GT-vis.
2. Erevna, bloggaren Michael G Helders som tror sig kunna tolka katolsk tro mycket bättre än Katolska kyrkans egna biskopar och teologer.
3. apg29 som utifrån tidens katastrofer framför braskande eskatologiska profetior, men där dygden att pröva profetia tycks lysa med sin frånvaro.
Delvis ser man att samma signaturer återkommer i kommentarerna på dessa bloggar, en liten grupp som eldar upp varandra. Katolska kyrkan tål nog detta utan att rubbas, men man skulle önska en bra dialog även med dessa, men det är klart, skall det bli en dialog måste intentionen vara ömsesidig . I enskilda mail-växlingar med ansvariga för bloggarna skall dock sägas att jag haft bra dialog. Det är i den utåtriktade retoriken, och framföralli i kommentarerna som den stridiga retoriken trappas upp till höjder som snabbt blir omöjlig i ett möte ansikte mot ansikte.
De som skriver på Aletheia, Erevna och apg29 tillhör ändå familjen genom en och samma tro (nicénska trosbekännelsen) och ett och samma dop. Även om barnen bråkar, så gör det dem inte till mindre syskon för det. Katolska principer för ekumenik har jag skrivit om tidigare. Läs här.
Varför har Malmö, med sprutbyte, har haft fler hiv-fall än Göteborg, utan sprutbyte? Det är en fråga bland många. Vissa studier har påvisat en positiv smittskyddande effekt av sprututbytesprogram, men andra studier inte. Någon klar evidens för att det är effektivt föreligger inte, menar några läkare i en brännpunktsartikel i SvD.
Det finns något paradoxalt i detta, att å ena sidan ställs mycket höga krav på evidens, så att av erfarenhet beprövade metoder, t.ex. psykodynamisk psykoterapi, rensas ut, medan å andra sidan politiska och ideologiska processer ibland tycks styra handlandet hos våra myndigheter på ett sätt som att evidensbaseringen plötsligt inte alls är lika viktig längre.
Det gäller att ta detta med evidensbasering med en nypa salt. Självklart skall man förnuftigt granska alla metoder inom vården och sträva efter evidens. Men vi kan för den skull inte avstå från allt som inte är evidensbaserat. Många behandlingar som används utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet är inte evidensbaserade, men det betyder inte att de saknar effekt, bara att det inte har utförts tillräckligt många kontrollerade studier för att fastslå deras effektivitet.
I våras tillsatte biskop Anders Arborelius en utredning angående sexuella övergrepp av präster i Katolska kyrkan i Sverige. 4 fall har anmälts som gäller övergrepp under tiden 1940-1970. Utredningen publiceras idag, och Biskop Anders Arborelius presenterade den i en intervju på TV4´s Nyhetsmorgon. Utredningen granskar dessa 4 fall, inga ytterligare fall är kända, men biskopen kan inte utesluta att ytterligare fall finns och vill gärna få in anmälningar i så fall. 3 av fallen gäller övergrepp av präster där kyrkan bedömer berättelserna belagda. I två av fallen är prästerna nu döda, ett fall som är belagt gäller en nu levande pensionerad präst. Fallet är dock preskriberat och den drabbade vill inte att man går vidare. Ett annat fall gäller anmälan om grova rituella övergrepp av flera personer och vanvård av barn men där man inte kunnat hitta några som helst belägg för att det verkligen inträffat. Biskopen har i samband med att utredningen publiceras skrivit ett brev till Sveriges katoliker och , som det presenteras på stiftets hemsida, till ”alla av god vilja”.
En särskilt allvarlig sak är om uppgifter om övergrepp kommer fram, men inga åtgärder görs för att gå vidare. Bikthemligheten är absolut i Katolska kyrkan, men man kan alltid påverka den biktande att själv anmäla sig, eller att ställa det som villkor för absolution. I andra fall handlar det om vad som kommer fram i själavårdande samtal, och där vara uppmärksam på när saker kommer fram som borde föranleda fortsatta åtgärder. I ett fall har biskop Anders i en själavårdsituation varit involverad där han inte uppfattade att det rörde sig om en anmälningssituation som han borde ha gått vidare med. Biskop Anders har själv kommenterat detta tidigare och hade även varit beredd att avgå på grund av detta om sådana krav ställts. Han kommenterar det nu på nytt i brevet som följer med utredningen. Han skriver:
”Man riktar ofta en förebråelse mot kyrkoledningen att mörka… fall av sexuellt övergrepp mot minderåriga. Också jag själv har i ett fall beskyllts för detta. Vi har också försökt granska denna anklagelse. I ett samtal som jag uppfattade som ett själavårdssamtal av mer konfidentiell art hade en person anförtrott mig att ett övergrepp hade skett i personens ungdom för länge sedan. Men jag uppfattade inte det som en formell anmälan som skulle föras vidare. Jag beklagar om jag har missuppfattat detta. Detta har lärt mig att skilja noga mellan de samtal som har mer själavårdskaraktär eller är mer av formell art.”
I intervjun med TV 4 frågade reportern även om prästcelibatet, och biskop Anders sade att detta är en fråga för sig som inte har samband med sexövergreppsproblematiken. Det torde var en mycket rimlig bedömning. Det finns s.a.s. inga belägg som tyder på att det finns en relation mellan hög frekvens av övergrepp och prästernas celibat. Skall man upphäva celibatstvånget för katolska präster bör det vara på andra grunder än att förebygga övergrepp. Däremot finns det skäl att se över hela urvalsprocessen då präster rekryteras, och att alla kanske inte är lämpade att leva i celibat. En berdskapsplan mot sexuella övergrepp på barn och ungdomar finns framtagen inom stiftet.
Påvens milda och vänliga framtoning gjorde intryck på britterna.
Man kan inte summera det på annat sätt än att påvens resa till Storbritannien 16-19 september blev en stor framgång. Inför resan spekulerades om britternas skepsis mot religionen och särskilt mot påven, det talades om motdemonstrationer. Katolikerna hade förberett besöket väl, både organisatoriskt och i bön. Både i England och härhemma i Sverige bad vi för att att den helige Ande skulle använda besöket till Guds ära, att påven skulle inspireras att tala till hela den engelska nationen på ett sätt som blir hört och att det negativa skulle besegras genom kärleken så att Kristus blir upphöjd och ärad. Dessa böner blev i hög grad uppfyllda. BBC och även andra media hade en bra bevakning av besöket, och då brittnerna fick lära känna påven och hans milda vänliga framtoning på nära håll, så tonades den skeptiska inställningen till honom ned. Alla större evenmang sändes live av BBC, den stora vigilian i Hyde Park med 80.000 katoliker närvarande, många ungdomar som gav påven sin acklamation då han vände sig till dem, och hela församlingen i andäktig tyst tillbedjan inför sakramentet gjorde ett stort intryck på BBC-journalisterna. Just detta att se ungdomar vända sitt hjärta till något annat än celebra rockstjärnor, till påven med hans enkla kärva budskap om att fördjupa sin kristna tro och tjäna medmänniskorna och samhället genom ett liv i överlåtelse var något som man inte är van vid exponeras offentligt på det tydliga sätt som gjordes den kvällen.
Det förekom också en protestmarsch på lördagseftermiddagen, det hör till ett fritt demokratiskt samhälle, detta diskuterades friskt och öppet utan slagsida åt något håll på BBC´s TV-program. Dawkins som talesman för de militanta ateisterna gjorde en slät figur. Han kallade under protestmarschen påven för folkets fiende och liknades i sin överspända antikatolska retorik vid pastor Ian Paisley.
I det stora hela var protesterna fredliga och tog upp bl.a. kyrkans hantering av sex-övergreppsskandalerna. I mässan med närvaro av många av Storbritanniens katolska biskopar i Westminster Cathedral uttryckte sig påven väldigt tydligt och bad om förlåtelse för övergreppen som han kallade för grova brott och som han kände stor skam över, han träffade också 5 personer som blivit offer för prästers övergrepp. Han erkände också att kyrkans präster och ledning tidigare inte varit tillräckligt vaksamma och varit senfärdiga med att vidta nödvändiga åtgärder. Utomstående bedömare menade att detta är det mest långtgående uttalande påven gjort, och att det var ett erkännande av att kyrkan faktiskt brustit i sin handläggning. Han talade inte bara om ”synd” hos enskilda präster, han betecknade övergreppen som ”brott”. En företrädare för offren som intervjuades av BBC menade att det var visserligen bra att detta skedde, men att kyrkan borde göra mer för att ge offren och deras familjer upprättelse. Det finns så många traumatiserade människor, och behoven av läkedom och traumabehandling är enorma, och här önskar man se mera praktisk handling från kyrkans sida. Detta att några av offren träffar kyrkans högste ledare kan ha en positiv symbolisk betydelse, men det påpekades att det också finns en risk med detta. Att några för allmänheten anonyma offer träffar företrädare för kyrkan i ett diskret avskilt sammanhang likna sjäva traumasituationen och kan påminna många av offren om detta. Man behöver också ställa möjligheter till förfogande för terapeutiskt och mänskligt stöd utanför det interna kyrkliga sammanhanget.
Påven kom som en lärare och förkunnare, och parallellt trots sin milda vänliga framtoning värjde han inte för att framföra ett starkt budskap. I mötet med Drottning Elisabeth II och 400 företrädare för samhälle och kultur i Edinburgh varnade han för aggressiva former av sekularism som riskerar att underminera för samhället viktiga traditionella religiösa värden. Han hänvisade till kristna personer i den brittiska historien som Florence Nightingale självuppoffrande arbete, William Wilberforce’s och David Livingstone’s arbete med att stoppa slaveriet, Johan Henry Newman m.fl, och då han beskrev ”ateistisk extremism” hänvisade han till nazismen, och anknöt till den aktuella minnesdagen, 70 år efter de massiva tyska bombningarna över Storbritannien.
I sitt tal i Westminster Hall i London till företrädare för regering och olika sektorer i samhället fortsatte påven på detta tema, och betonade att människor med religiös övertygelse på många sätt kan bidra positivt i samhället att forma grundläggande etiska värden. Han varnade för ansatserna att marginalisera religionen och göra den till en enbart privat angelägenhet, och pekade på ett exempel som många kan ta till sig: vissa gruppers försök att fördöma offentliga former för julfirandet. Det var tydligt att påvens ord var riktade mot kritiker som Richard Dawkins som anser religion vara en destruktiv kraft i samhället.
Han hade också ett möte med ledare för andra religioner och tog där upp existentiella frågor, som fysikern Stephan Hawkin´s idé att universum skapat sig själv ur ingenting.
I sin förkunnelse till katolikerna återkom påven till samma tema genom att uppmuntra och uppfordra katolikerna att inte gömma undan sin tro, utan stå för den öppet i samhällslivet. Religion är i själva verket en garanti för verklig frihet och respekt för grundläggande mänskliga värden. I den stora vigilian med 80.000 personer i Hyde Park uttryckte han detta mycket tydligt:
”Ingen som ser realistiskt på vår värld idag kan tänka att kristna kan fortsätta med business as usual och ignorera den djupa trons kris som råder i vårt samhälle, eller bara förlita sig på att de värden som har förmedlats av tidigare kristna generationer kommer att fortsätta att inspirera och forma framtiden i vårt samhälle… var och en har en uppgift, var och en av oss är kallad att förändra världen, att arbeta för en livets kultur, en kultur byggd på kärlek och respekt för varje mänsklig persons värdighet”, sade han.
I ett möte 17 september med 4000 unga katolska studenter beskrev han tron på Gud som en ”vänskap” som kan fylla vårt liv med kärlek till alla goda dygder. ”Vi behöver ha modet att sätta vårt djupaste hopp till Gud och endast honom, inte till pengar, inte till karriär, inte till framgång i yttre avseende eller till våra relationer med andra, utan till Gud. Bara han kan tillfredställa våra hjärtans djupaste behov”, sade han.
Ekumeniken och relationen till Anglikanska kyrkan var också en viktig del i påvens besök. Det var en historisk händelse att påven talade och blev mottagen med acklamation i Westminster Hall, den plats där Thomas More en gång fick stå till svars för hans lojalitet med Katolska kyrkan vilket kostade honom huvudet. Påven hade desförinnan träffat anglikanske ärkebiskopen av Canterbury Rowan Williams i Lambeth Palace, och på kvällen firade man tillsammans en ekumenisk vesper i Westminster Abbey, Rowan Williams var också tillsammans med företrädare för ortodoxa kyrkor närvarande i den katolska mässan i Westminster Cathedral på lördagen. Borta är alla frostiga relationer, nu ser man framåt.
I god demokratisk anda diskuterades påvens argument om religion och Gud i media under besöket, men klart är att han gjorde ett helt annat intryck på britterna än vad de militanta kritikerna med Dawkins i spetsen hade hoppats på. Han framstod inte alls som en koservativ fanatiker, utan som en mild och vänlig person som med förnuft och sans talar om för samhället viktiga värden och det allmänna goda. I New York Times analyseras i en krönika bakgrunden till det positiva mottagandet av påven. I svenska media lyste rapporteringen från påvebesöket med sin frånvaro, bortsett från protestmarschen, givetvis.
På diplomatisk nivå synes också besöket ha lett till fördjupade relationer mellan Storbritannien och Vatikanen, samarbete när det gällde bistånd och miljöfrågor diskuterades, där Katolska kyrkan är en resurs genom sitt världsvida nätverk av kontakter. Politikerna gjorde sitt bästa för att tvätta bort bilden av britterna som ett påvefientligt folk. Både Tony Blair nuvarande premiärministern David Cameron har gått emot den religionsfientliga trenden. Premiärminister Cameron sade vid avskedscermonin på Birminghams flygplats att påvens ord hade ”utmanat hela landet att vakna upp och tänka efter” och att hans ord angick inte bara katolikerna, utan hela nationen:
“You have spoke to a nation of six million Catholics, but you have been heard by a nation of more than 60 million citizens and by many millions all around the world,” he said. “You have really challenged the whole country to sit up and think, and that can only be a good thing.”
Sammanfattningsvis var det en resa av högsta betydelse både för Kyrkan och kristenheten i Storbritannien, men också för hela samhället, för den del även kristenheten och samhället i hela Europa. Förhoppningsvis främjar påvens resa en fortsatt möjlighet för kyrkan inom ramen för den sekulära pluralistiska staten att på olika sätt bidra positivt att bygga ett gott samhälle där varje person respekteras.
Påvens besök är en inspiration för alla oss katoliker, ja alla kristna i hela Europa. Det han sade till katolikerna i England gäller oss alla och höjde temperaturen betydligt i att medvetandegöra något som jag tror vi alla länge anat, men alltför ofta bara klär i vackra ord men inte i handling: Vi behöver vakna upp. Vi behöver gå ut ur våra privata privata sammanhang och församlingar där vi försöker upprätthålla någon slags skyddad verksamhet isolerad från samhället, komma ut i ljuset, upptäcka och förkroppsliga Kyrkans universalitet, inte privatisera religionen utan verkligen vara salt och ljus i världen. Trons kris i vårt samhälle är akut, och business att usual fungerar inte längre. Skall vi kunna förmedla positiva kristna världen till det framtida samhället måste vi vakna och engagera oss i ett utåtriktat vittnesbörd som hörs och syns i samhället.
Jag skriver här ett avslutande inlägg i min serie om sexualitet och andlighet. I det första inlägget tror jag att jag använde termen ”sexism” något missvisande. Sexism betyder nedvärdering av en person p.g.a. dennes kön och introducerades av feministerna, vad jag avsåg i mitt inlägg var snarare det sexualiserade samhället. Se kommentarer under det inlägget. De andra inläggen här och här.
Från kyrkans sida skrivs och sägs faktiskt en hel del bra saker om sexualitet, på ett sätt som engagerar och berör, och inte bara välsignar och bejakar den sekulära kulturen, utan utifrån kyrkans roll att vara salt och ljus i samhället tydliggör att allt inte är OK på sexualitetens område man vill leva ett rent och fullödigt liv.
Om man säger att stjäla eller ljuga eller drivas av avund och girighet inte är OK, så är det inte så särskilt provocerande att höra, även om de flesta människor någon gång tagit till en nödlögn eller av girighet tagit för sig på bekostnad av andra. Man kräver inte av kyrkan att eftersom människor är som dom är, och eftersom jag är som jag är, så måste kyrkan välsigna och sanktionera mina lögner och mitt giriga beteende. Men om man tänker efter, så verkar det vara precis det en del människor begär på sexualitetens område.
Att Kyrkan har synpunkter på människors beteende på det sexuella området har provocerat i alla tider. Får sexualiteten inte vara omedelbart rolig och lustfylld längre? Måste den omges av moraliska skrankor? Kyrkan anklagas för moralism och sexualfientlighet. Filosofen Nietzsche talade om att ”kristendomen har givit Eros gift att dricka”. Men hur är det med detta? Påve Benedikt XVI försökte utreda lite av detta i sin första encyklika Gud är Kärleken. Kärlek är ett missbrukar ord, och det tycks finnas en avgrund mellan sekulärkulturens materialistiska biologiskt sexfixerade kärleksbegrepp och kärleken enligt Bibeln och Kyrkans tradition. Inte desto mindre hänger de många bilderna av kärleken ihop. I hela denna mångfald framstår, skriver påven, ”kärleken mellan man och kvinna, i vilken kroppen och själen på ett oskiljaktigt sätt samspelar och där för människan ett löfte om lycka framträder som tycks vara oemotståndlig, som varande urtypen för kärleken”. Men begreppet eros förekommer sparsamt i Bibeln, medan begreppen philia och agape dominerar i NT. Detta språkliga åsidosättande av eros som kommer till uttryck i ordet agape visar på något nytt i kristendomens förståelse av kärleken.
Den radikala kristendomskritiken, både i dess filosofiska form (Nietzsche) och i dess folkliga form där man uppfattar att kristendomen sätter upp förbudsskyltar och gör eros till last istället för lust, så har detta nya utvärderats som något alltigenom negativt. Men är det verkligen så? Nej, svarar påven och i en mycket spännande och intressant utläggning argumenterar han för varför svaret är nekande.
-Eros vill lyfta oss i extas till det gudomliga och leda oss ut ur oss själv, skriver påven. Men Gud är agape, självutgivande och förlåtande kärlek som vill den älskades bästa, och mötet med Gud förvandlas vår eros till agape. Som förebild pekar påven på Moder Teresa av Calcutta, som i mötet med Gud i bönen fick inspiration och kraft för att hjälpa behövande. ”Den som ber slösar inte bort sin tid även om en nödsituation bara tycks driva en till handling,” skriver han, och betonar att de som arbetar med kyrkans hjälporganisationer måste utgå från ”den levande kontakten med Kristus.” Läs själva! Encyklikan har utgivits på svenska, finns i webbversion på engelska här.
Påven tillhör den som inte vill dela upp och sätta gränser mellan eros och agape, utan allt är ett utflöde ur en och samma källa. Detta synsätt har också den katolske teologen Werner Jeanrond som nyligen utkom med boken ”Kärlekens teologi” Han skriver mycket positivt om påvens encyklika. Att Jeanrond i sin bok nästan inte alls refererar till den tidigare påven Johannes Paulus II förvånar mig. JP II harskrivit och sagt mycket om den kroppsliga kärleken, t.ex. boken Kärlek och ansvar som även gavs ut på svenska, samt en serie mycket intressanta och djuplodande betraktelser under 1980-talet, som kom att rubriceras som ”Kroppens teologi”.
Min poäng är att de som påstår att Katolska kyrkan är sexualfientlig och moralistisk i sin syn på kärlek och sexualitet nog måste tänka om. Det gäller även synen på homosexualitet och kristen tro som lätt spårar ur i överdrifter och låsta positioner. Fredrik Rosvall har skrivit en intressant artikel i ämnet i Världen idags webbupplaga. Han citerar bl.a. den katolske romanförfattaren och nobelpristagaren François Mauriac (1885-1970) som ofta behandlade trons frågor, och sådant som rör kärlek och sexualitet i sina böcker. Mauriac beskriver ofta vilsen sexualitet som kropparnas försök att överbrygga klyftorna mellan människornas hjärtan. I en (självbiografisk??) roman, Ung på den tiden (1969), samtalar huvudpersonen Alain och hans vän Simon om sexualitet och avhållsamhet. ”Vad betyder renheten för er?” frågar Simon. Varför måste man vara ren? Alain svarar: ”För att kunna ge ut sig. Det svaret fick jag av en ung präst som jag tillfälligt hade biktat för. För att ge sig själv åt andra, sade han, vilket är vår kallelse, krävs absolut renhet. Då kan man göra det helt och fullt och till och med vara oförsiktig.”
Kyrkan försvarar äktenskapet som ett förbund mellan man och kvinna. Man kan göra detta och samtidigt vara emot olika slags negativ särbehandling av homosexuella. Det är två olika frågor som måste hållas isär. I frågan om könsneutrala äktenskap är retoriken den att det handlar om människors lika värde och likabehandling. Men jag har inte sett någon övertygande etisk analys som visar att kyrkans syn på äktenskapet fram till nu varit diskriminerande, utan det handlar mera om ideologi och politik. Rosvall reflekterar över varför det ofta blir så upptrappade motsättningar mellan den kristna trons och den fria sexualitetens försvarare. Han skriver:
”När den kristna trons och homosexualitetens (eller den fria sexualitetens) försvarare rasar mot varandra så får jag ibland uppfattningen att de i första hand brottas med sig själva och sina egna frågor. Om man väntat med att uttala sig tills man gått till botten med sig själv så tror jag att diskussionen sett annorlunda ut. En tanke som åtminstone hjälper mig att se klart på saker och ting är att det inte är min uppgift att begränsa andra människors fria vilja. Som kristen är jag inte i första hand kallad att styra världen och andra människor utan mig själv… Visst blir jag irriterad när de stora politiskt korrekta dagstidningarna endast trycker den ena sidans argument men det är ingen som tvingar mig att läsa dem. Tydligen är det fler än jag som tänker så eftersom dessa fortsätter gå back. Arbetet för det goda, som kan råda bot på sexuell och annan vilsenhet, tror jag börjar i den egna sfären och sprider sig utåt snarare än tvärtom.”
De flesta initierade bedömare håller med om att kardinal Ratzinger/påve Benedikt XVI har haft en betydligt aktivare roll i att bekämpa sexövergreppen på minderåriga i Katolska kyrkan än hans föregångare Johannes Paulus II. Det påpekar även Ulla Gudmundson, Sveriges ambassadör i Vatikanen, i en mycket bra krönika i Kyrkans tidning. Jag kan även hålla med henne i bedömningen att i kretsen kring påven, ”i kyrkohierarkin i Rom varierar insikten och engagemanget”. Det är nu upp till Katolska kyrkan att visa att man kan leva upp till det man sagt: Öppenhet, nolltolerans och omedelbar anmälan till polis av brott, rening, bot. Det finns från många både inom och utanför Katolska kyrkan skepsis och tvivel i huruvuda Kyrkan kommer att klara av sin hemläxa, eller om det blir återfall i gamla mönster när mediauppmärksamheten lagt sig. Mänskligt sett tror jag svårigheten är stor för Katolska kyrkan att bryta med gamla invanda möster, men med en process som börjar i bön och med en verklig öppenhet för den Helige Andes ledning och en öppenhet för förnyelse tror jag det är möjligt. Den Helige Ande gör stora ting i vår tid, och jag tror påve Benedikt understödd av ett bedjande och botgörande folk är den som har kraft och integritet att leda förnyelseprocessen även med motsträviga medarbetare runtomkring sig.
I en meditation till korsvägsandakten långfredagen 2005 skrev kardinal Ratzinger (strax innan han blev påve): ”Christ suffers in his own church… the falling of many Christians away from Christ and into a godless secularism… How much filth there is in the church, and even among those who, in the priesthood, ought to belong entirely to him… (the church often seems like) a boat about to sink, a boat taking in water on every side.”
Med ”filth” (smuts, ogräs) avsåg han han uppenbart problematiken med sexuella övergrepp på minderåriga som han under flera år i egenskap av chef för Troskongregationen handlagt och läst igenom vartenda en av de många akter som skickats in från världens alla stift. Han avsåg själva gärningarna, synden på alla nivåerna, både hos gärningsmännen, de faktiska övergreppen, och benägenheten att titta bort, underlåtenhetssynder av olika slag hos de ansvariga.
När detta nu upprepas som ett slagord i olika sammanhang, ”nu skall ogräset rensas ut” så finns i dagens samhällsklimat en risk att det får en obehaglig meningsförskjutning bort från gärningen mot gärningsmannen i sig. Vi är alla syndare, men trots det älskade av Gud och erbjudna att vända om och ställa våra liv under Jesu herravälde. Då får vi förlåtelse för våra synder och den helige Ande som gåva (Jfr Apg 2:38). Inte ens en pedofil kan som person kallas ogräs. Det finns i vårt samhälle en tendens till att utse syndabockar, så att vi övriga kan fortsätta som vanligt och slippa fundera över vår delaktighet i det onda. Se bara på det som hände i Bjästa. Det var visserligen riktigt att de våldtagna flickornas situation uppmärksammades och de fick upprättelse genom Uppdrag gransknings program, men sedan hörde vi hur mobbningskampanjen går i motsatt riktning, med hetskampanjer och utmobbning av förövaren. Han behöver också hjälp att få perspektiv på sin gärning såsom en grund för äkta ånger och att hitta en väg till rehabilitering andligt, psykologiskt och socialt. Det är viktigt att Kyrkan fortsätter att vara tydlig med att det är synden och inte syndaren som fördöms.
Hur är klimatet i våra församlingar? Finns det utrymme att misslyckas och ändå inte frysas ut? Hur tar vi t.ex. hand om våra präster som lämnat prästämbetet för att de gått och gift sig? (Apropå radiointervjun med Axel Carlberg, se mitt tidigare inlägg + diskussionen där)
Axel Carlberg, tidigare dominikanermunk och katolsk präst, är välbekant för många katoliker. Han lämnade för en tid sedan prästämbetet och gifte sig. Han intervjuas i ett personligt samtal i P1´s människor och tro.
Axel tar på ett klokt sätt upp brännande frågor kring psykologi, sexualitet, makt och auktoritet som är livsviktiga för den fortsatta reflektionen i Katolska kyrkan. Jag rekommenderar alla att lyssna till detta. Programmet borde vara en bra utgångspunkt för samtalsgrupper och studiedagar.
Det är lätt att präster som lämnar prästämbetet och gifter sig uppfattas som ”svikare” inom kyrkan och att ingen vill ha med dem att göra. Detta är fel och en förlust. Om vi skulle behandla lekmän på samma sätt – hur många äktenskapbrytare, personer som skiljt sig eller misslyckats på andra sätt skulle då kunna finnas kvar inom den kyrkliga gemenskapen? Jag tror Axel har rätt att det finns ett problem med hela den oerhörda makt och upphöjdhet och förväntan som präster har och som också ges åt honom genom lekfolkets attityder, blir kontraproduktiv. Fallet blir då desto större och besvikelsen desto större när vi ser att prästerna inte kan leva upp till detta ideal mer än människor i allmänhet.
Axel Carlberg är fortfarande katolik, älskar sin kyrka och har vandrat en väg mot mognad och insikt genom sina livserfarenheter, både som tidigare munk och nu som gift och familjefar. Låt oss ta till vara hans och många andras insikter.
Bengts Blogg 
