Samhällsdebatten handlar i mycket inte om de väsentliga mänskliga existensfrågorna utan om vad som är lämpligt att tycka eller inte. Det är ett koketterande med åsikter som ligger vid sidan om vanlig etik och moral. Det är tröttsamt!

Det spelar ingen roll vilket politiskt läger man tillhör, vänsterliberala som konservativa ägnar stor energi åt att ha synpunkter på motståndarens åsikter på ett sätt som tar fokus från politikens egentliga innehåll.

Jag gillade Ebba Bush Thor för att hon pläderade så starkt för att fokusera på realpolitik utan att snegla på motståndarna, men Lars Adaktusson-affären som nu seglar upp (alltså konflikten inom partiet) gör mig orolig. Håller EBT på att falla i samma fälla?

Jag röstar inte på Kristdemokraterna på grund av färgstarka personligheter som går genom TV-rutan, utan för att jag gillar partiets grundideologi. Ett socialt engagemang byggt på de kristna värderingar som utgör Europas kulturella arv. Socialt ansvarstagande för de svagaste i samhället, stöd åt familjen och de små gemenskaperna och subsidiaritet, att staten inte skall gå in och styra och ställa i angelägenheter som lika bra kan fattas beslut om på lägre nivå.

Att genomföra ett sådant program kräver förankring i grundideologin och en långsiktighet och att inte drivas med i tillfälliga politiska vindar. Jag hade hoppats att även den unga generationen KD-politiker kunde vara grundad i detta.

Idag är den politiska debatten ryckig och obestämd, känslig för vart det blåser just nu. Det är som att det är lägre centra i hjärnan som signalerar kamp eller flykt som styr och skiljer ut ”fiender” från ”vänner”.

De vänsterliberala är kritiska till ”kristna värderingar”, de konservativt kristna är hyperkänsliga för varje yttring av stöd för friheter som ifrågasätter gängse tidigare normer. Jag tar abort som exempel och beskriver två extremhållningar:

• Vänsterliberal hållning: Fostret en del av kvinnans kropp. Rätten till abort gäller ograverat fram till graviditetens slut. Alla som har minsta invändning mot detta misstänkliggörs som ”abortmotståndare”
• Kristen ”konservativ” hållning: Abort är mord och skall vara strängeligen förbjudet. Höga straff för medverkan till abort. Inga undantag ens för våldtäkt eller mycket ung ålder. Applåder åt Alabamas nu föreslagna stränga abortlagar. Alla som inte håller med om detta misstänkliggörs som samhällsomstörtare och moraliskt slappa.

OK, det är inte bara jag utan fler som vet att verkligheten är lite mer komplex än så och vägrar krypa ner i någon av dessa skyttegravar.

Det går att hävda att människolivet har ett värde även innan födseln utan att därför vara helt emot abort. Varje människas, således också varje kvinnas, autonomi är också ett grundläggande värde, därför är det rimligt att ett parti tillerkänner kvinnan sista ordet när det gäller vad hon vill göra med sin graviditet. Så resonerar Kristdemokraterna. Men nu hör jag att en del är kritiska till detta och menar att KD borde mera stå upp för fostrets rätt och skärpta abortlagar. Men de som tycker så har ju redan ett parti att rösta på: Kristna värdepartiet. Men de fick nästan inga röster alls i det senaste valet, inte ens de kristna vill rösta på dem. Så det är mycket tomt prat från dem som kritiserar KD från det hållet.

Politikerna måste måste våga bygga broar och lyssna till varandra. Politiken borde bli mera som Bullerbyn skriver Joel Halldorf i en ledare i Dagen:.

 ”I en liten gemenskap blir det tydligt att allas välbefinnande hänger samman. Om en i familjen tjurar, så förstörs semestern för alla. Om en familj i byn drabbas av olycka, så påverkar det alla. Om en kroppsdel plågas, så lider hela kroppen.

Det här perspektivet verkar vi ha tappat bort i dag. I stället tänker vi i termer av majoritet och nettovinst. Om majoriteten har det bra, då går utvecklingen åt rätt håll. Om lyckan ökar för de flesta är allt väl.

Samhället är en enhet som måste hänga ihop, för sitt eget bästa. Tjugo procent kan inte ignoreras och lämnas åt sitt öde. För deras öde påverkar oss alla…

Majoritetslogiken har kommit till vägs ände. Sverige måste tänka mer i termer av Bullerbyn: det behövs en omsorg om hela gemenskapen. Detta kräver ett nytt sätt att se på politik. I dag är den en tävlan om makten där målet är majoritet. För då kan man driva igenom sin agenda eller åtminstone garantera rättigheterna för den grupp man tillhör.

Därför vakar alla över sitt, och ingen tar ansvar för det gemensamma. Är det så konstigt att vi upplever att samhället slits isär?”

Detta har ingenting med romantik att göra utan är helt riktigt.

Katolsk sociallära som den kristdemokratiska grundideologin bygger på är en god garant för detta. Men har samhället redan kulturellt avlägsnat sig så långt från sina kristna rötter att den inte längre är grundad i den unga generationen politiker ens inom Kristdemokraterna? Jag är orolig.

Läs Joel Halldorfs artikel i Axess, Den stora tomheten.
Han skriver om förlusten av kristen allmänbildning i vår tid vilket håller på att få långtgående konsekvenser:

”Kan de kristna värderingar som en del politiker numera öppet hyllar överleva av ohejdad vana och pragmatism? Jag är tveksam. För det första för att de inte är så praktiska. Alla värderingar har ett pris, och kristna kostar ohemult mycket. Idén om livets okränkbarhet är inte billig i ett högteknologiskt samhälle. Och dyra ideal behöver vila på ett fast fundament för att inte förhandlas bort när räkningen kommer.

Vilket för oss till det andra skälet till min pessimism, nämligen att jag tror att en kultur måste bygga på något som åtminstone påminner om filosofisk koherens. Man kan invända mot mycket i påståendet ”Människan är skapad till Guds avbild, därför är hon helig”, men det är koherent. Det är däremot inte satsen: ”Människan är ett djur bland andra djur, därför har hon ett unikt och okränkbart värde.”

Detta är den största tomheten: Sekulariseringen repar upp samhällets etiska väv, och ett vakuum breder ut sig där kulturens stöttepelare borde stå. Vi försöker lappa med värdegrundsdokument, men få tar i tu med problemet – och ännu färre vågar stirra tomheten i vitögat.”

Som ytterligare en kommentar, begrunda vad påve Benedict XVI sade till katolikerna i Hyde Park i London 2010.

”Ingen som ser realistiskt på vår värld idag kan tänka att kristna kan fortsätta med business as usual och ignorera den djupa trons kris som råder i vårt samhälle, eller bara förlita sig på att de värden som har förmedlats av tidigare kristna generationer kommer att fortsätta att inspirera och forma framtiden i vårt samhälle… var och en har en uppgift, var och en av oss är kallad att förändra världen, att arbeta för en livets kultur, en kultur byggd på kärlek och respekt för varje mänsklig persons värdighet”

Trevlig Midsommar önskar jag er alla!